Etikettarkiv: Krig

Ambassadflytten hårt slag mot fredsprocessen

Trumps utlåtande om att USA:s ambassad i Israel ska flyttas från Tel Aviv till Jerusalem visar Washingtons äkta lynne.  Flyttbeskedet kom plötsligt men inte oväntat. De närmaste dagarna blir avgörande för den framtida fredsprocessen i Mellanöstern, men oberoende av vad som händer kommer ockupationen att bli allt mer hänsynslös, skriver Johannes Jauhiainen.

År 2017 utmärker inte bara hundra år av självständighet för Finland, utan även hundra år sedan Balfourdeklarationen och 60 år sedan Israel återerövrade Västbanken och inledde dess militära ockupation. Sedan grundandet av staten Israel har flera hundratusen palestinier ryckts upp med rötter och tvingats fly. De flesta av dessa har sedermera inte kunnat återvända.

Borde man då vara överraskad av det amerikanska utspelet om ambassadflytten? Inte egentligen, men ändå lite.

Donald Trump lovade redan under sin presidentvalskampanj att flytta ambassaden från Tel Aviv. I och med att hans övriga politiska framgångar lyser med sin frånvaro är detta en lätt manöver som skulle behaga både den Steve Bannon-sympatiserande delen av hans väljare, evangeliskt kristna samt en del av det judiska samfundet. I bakgrunden finns även kongressens lag från 1995 enligt vilken USA bör flytta ambassaden, ett beslut som skjutits upp av varje president i över tjugo år. Flytten kan även tänkas avleda en del av uppmärksamheten från den otäcka utredningen om Rysslands inflytande på presidentvalet.

I sitt utlåtande försökte Trump både äta kakan och ha den kvar genom att understryka att flytten inte utesluter en tvåstatslösning eller att Jerusalem i framtiden även kunde vara huvudstad för Palestina.

USA blir härmed det enda landet utanför Israel som erkänner Jerusalem som israelisk mark. Det internationella samfundet, inklusive alla USA:s västliga bundsförvanter, ser fortsättningsvis östra Jerusalem som olagligt annekterat och under ockupation. Därmed välsignar Trump inte bara annekteringen och ockupationen av Jerusalem, utan också förtrycket av den palestinska befolkningen, muslimer som kristna, i östra Jerusalem.  

Överraskningen består snarast i att så många inflytelserika parter misslyckats med att övertala Trump om att låta saken bero. Till dessa hör bland annat Jordaniens kung Abdullah, Turkiets president Erdoğan, samt tungviktare både inom EU och den amerikanska förvaltningen. Theresa May gav en gnutta hopp om att Trump skulle ändra sig då hon bara ett par timmar före deklarationen, lovade att försöka få Trump på andra tankar.

Abdullah, som har ansetts haft speciellt goda relationer med Trump, har även sin egen heder på spel. I egenskap av Jordaniens kung och ledare för Hashim-familjen, agerar han väktare för de islamska helgedomarna i Jerusalem, som till exempel Al-Aqsamoskén, därifrån profeten Mohammed enligt sägnen steg till himmelen.

Vad kan man då vänta sig inom de närmaste dygnen?

I Tel Aviv har tiotusentals demonstranter uttryckt sitt  missnöje med Benjamin Netanyahus regering. Kommer de att agera i frågan? Då jag ringer upp min Israeliska vän som bor i Galileen säger hon att något nog kommer att ske, men att hon inte känner till planerna i Tel Aviv.

För en fingertoppskänsla gällande palestiniernas reaktion under de kommande dagarna behöver man bara gå tillbaka till förra sommaren, då Palestinierna demonstrerade mot metalldetektorerna som installerats vid muslimernas ingångar till Tempelberget i Jerusalem.

Den palestinska auktoriteten har deklarerat en tre dagars generalstrejk. Demonstrationer kommer högst antagligen att bryta ut utanför Jerusalem i städer som Betlehem, Ramallah, Hebron och Nablus.  

I skrivande stund har den Israeliska militären ryckt in även i Hebrons H1-område och avfyrat tårgas och gummikulor. Även i Betlehem har miliären ryckt in, trots att både Ramallah och Betlehem hör till “A-området” där Israel varken har rätt att idka militär eller civil kontroll.

Detta betyder att invånare i H2-området kommer att försättas under utegångsförbud. Folk kommer att gripas och fängslas. Misstänks någon för att kasta sten, kan Israel  tillämpa kollektiva straff, till exempel genom att upphäva en hel familjs arbetsvisum. 

Något som dock tillfälligt kan lugna demonstrationerna är att enligt väderprognosen kommer att regna på flera ställen i Västbanken under de kommande dagarna.

På längre sikt kan beslutet även leda till ett nytt folkuppror eller intifada, som Hannu Juusola, professor vid Helsingfors Universitet, förutspådde i en intervju för Helsingin Sanomat.  

Människor i Hebron, Västbankens största stad. Foto: Alberto Conti/Oxfam/CC.

Vad palestinierna rent konkret skall ta sig till är en annan fråga i och med att de saknar en ledare som kunde ena folket. Marouan Baroghouti sitter fängslad, som så många andra politiska aktivister, och Mahmoud Abbas har sedan länge förlorat sitt breda folkliga stöd. Därav är Trumps manöver ytterligare ett hårt slag mot hoppet om ett slut på ockupationen och om att palestinierna kunde få leva ett någorlunda normalt och suvevärnt liv. Två generationer har vuxit upp under militär ockupation på Västbanken. De har aldrig kunnat besöka Medelhavet, som inte ligger mycket längre än ett stenkast bort. 

Hamas och den libanesiska hybridorganisationen Hezbollah kommer högst antagligen att hålla sig till verbala påhopp.

Hezbollah har fullt upp med kriget i Syrien medan Hamas möjligtvis kommer att avfyra en raket eller två, vars militära förmåga kan jämföras med att strida med tändstickor mot stridsvagnar.  Något som dock kommer att sätta press på Hezbollah att reagera är att de i sin propaganda sedan länge betonat Jerusalems heliga roll för alla muslimer. Men jag tror ändå Nasrallah kommer att nöja sig med att observera hur situationen utvecklar sig innan han gör sitt egna drag.

USA kommer däremot att bli allt mer ensamt. Hur storskalig och bestående bristen på förtroende gentemot Washington blir återstår se och den kommer antagligen bero på hur länge Trump sitter kvar i Vita huset. Washingtons inkonsekvens är ändå alarmerande. För så sent som i december 2016 bekräftade USA Västbankens och östra Jerusalems status genom en resolution i FN:s säkerhetsråd. Varför skulle en aktör inom internationell politik nu ha någon tillit för att göra avtal med USA då de kan brytas ett år senare?

För Israel innebär det hela ett orubbat stöd från Washington, vilket i sin tur driver landet allt längre bort från förhandlingsbordet. Varför förhandla då de istället kan fortsätta bygga olagliga bosättningar, fängsla palestinier under administrativt häkte och kanske bomba Gazaremsan en till omgång nästa sommar. 

Trots att hopp om fred, jämlikhet och samlevnad just nu, verkar tvina,  kan det även handla om en tillfällig nedförsbacke och oro. För att citera en god vän i Hebron, eller Al-Khalil som det heter på arabiska:

”De trodde att de kunde begrava oss, men de visste inte att vi är frön”.*

Text: Johannes Jauhiainen
Foto: Haim Zach/GPO/Israels utrikesministerium/CC

Bräcklig fred driver människor på flykt

Annika Sandlund
Annika Sandlund
Vi vandrar fram på den hårt torkade, röda marken, på en grusväg omgiven av höga majsplantor som vajar i vinden i norra Uganda. Till vänster under några buskar som ger skydd mot solen har gränsvakterna slagit läger. Kaptenen sitter på en omkullvält trädstam, medan soldaterna sitter på marken. Vi hälsar och går fram. De finns inga stängsel, ingen taggtråd, och över den lilla bäck som under regnperioden blir en flod, har gränsvakterna byggt en liten bro så att kvinnorna och barnen inte måste vada genom vattnet för att komma till Uganda.

Under de senaste 12 månaderna har Uganda tagit emot ungefär 800 000 flyktingar, de flesta från Södra Sudan. Av de som kommer över gränsen är de flesta barn. Männen, och i synnerhet pojkar över 16 år lyser med sin frånvaro. Deras kroppar och liv är hårdvaluta för både rebellerna och regeringens trupper.

Bland de 65,3 miljoner som tvingats på flykt från sina hem är det få flyktingar som vill diskutera mat- eller socialhjälp, smuggelrutter eller bistånd. Inför FN:s säkerhetsråd talar min chef, FN:s flyktingkommissarie om att de flesta vill veta när det blir fred så att de kan åka hem.  Men det är just som fredsskapare och fredsbevarare som FN i dag är som svagast. Flyktingantalet ökar inte för att biståndet inte är tillräckligt, eller för att det är lättare i dag att ta sig från plats A till plats B. Flyktingantalet ökar för att vi är kassa på att skapa fred.

Dagens konflikter växer sig starka i det ingenmansland som uppstått när styrkebalansen i världen rubbades och en bipolär värld ersattes av en med varken hot eller drömmar. De kollektiva hoten, klimatutvecklingen och de växande orättvisorna verkar så svåra att lösa att det är som en kollektiv tillbakagång. Människan spår och gud rår.

På andra sidan bäcken, i Södra Sudan, ser vi soldaterna samlade under ett träd. För säkerhets skull korsar de flesta gränsen under natten. De dyker upp från bakom majsfälten vid fem, sex tiden på morgonen och anmäler sig till gränsvakterna. Bussen från gränsen går dagligen klockan 11.00. När de kom över 10 000 människor om dagen gick bussen skytteltrafik från sex på morgonen tills mörkret föll.

Flyktingantalet i världen ökar för att kriserna ökar, små konflikter tillåts växa sig stora, små och stora länder, intressegrupper och regionala makter lägger sig i  grannarnas angelägenheter och kör sina egna race, och varje fred som skapats sedan millennieskiftet har visat sig vara ohållbar. Flyktingar som återvänt hem kommer tillbaka till länder som Uganda, Etiopien, Tanzania. Över hälften av de som kommer över gränsen till Uganda har varit här förr. Samtidigt tvingar nya former av våld miljoner på flykt – från gäng och droger i Latinamerika till etniskt motiverade massmord i Asien. 

Medan jag lyssnar på debatten i säkerhetsrådet slås jag av att det är de som har minst flyktingar som klagar mest. I Uganda får varje nykomling från Södra Sudan en bit land att bygga ett hus på  och en bit jord, 50 meter gånger 50 meter för att odla. Det passar naturligtvis inte alla – men största delen av flyktingarna är vana vid att odla jorden, och cassawa och majs växer lika bra på båda sidor om gränsen.

Och under tiden, i Europa, växer missnöjet och stängslen som håller människorna borta från länder där det råder fred. Av de 10,3 miljoner människor som tvingades att inleda flykt i fjol, kom 1,3 miljoner till Europa. Lyssnar man på nyheterna kunde man tro att jag svängt om siffrorna.

Annika Sandlund
jobbar för UNHCR

Självständighetsfesten som kom av sig

För en och halv månad sedan jublade kurderna i norra Irak efter den historiska folkomröstningen om självständighet. Men glädjen blev kortvarig – istället för att lägga grunden till en egen stat har kurderna nu tvingats in i ett nytt krig.

– Mina familjemedlemmar är rädda för att bli dödade eller våldtagna, säger Ara Rozhbeyani med skakig röst via telefon när hon berättar om sin kurdiska familj som tvingats fly när striderna bröt ut i Kirkuk.

Striderna mellan kurdisk peshmerga och irakisk militär har krävt hundratals människoliv och tvingat tusentals på flykt.

– På bara några dagar har vi förlorat allt vi har kämpat för, allt som vi hade och allt vi trodde vi skulle få, säger Ara uppgivet.

Ara Rozhbeyani har, liksom de flesta andra kurder i norra Irak, vuxit upp med drömmen om ett självständigt Kurdistan. Men hennes uppväxt i det multikulturella Kirkuk har också inneburit en uppväxt utanför det kurdiska styret i norra Irak tillsammans med turkmener, kristna och araber. Nu kan hon bara se på när hennes hemstad håller på att splittras.

Nyhetsbilder visar irakiska soldater som river ner den kurdiska flaggan och firar vilt efter att med militära medel tvingat kurdiska styrkor lämna sina baser utanför Kirkuk, bara månader efter att de sida vid sida besegrat Islamiska staten IS i Mosul.

– I går fick jag ett samtal från en vän som fortfarande är i Kirkuk. Han är rädd. Han berättade att på nätterna kommer irakiska soldater till kurders hem och misshandlar dem, letar efter vapen och tar deras pengar, berättar Ara.

Men för andra är de irakiska soldaternas ankomst välkommen. Muhammad Bahgat Kopurlu, turkmen och boende i Kirkuk, beskriver sin lycka över att slippa det kurdiska styret:

– Folk firade på Kirkuks gator efter att ha levt under en total kurdisk kontroll sedan 2014. Allt har varit svårt här om du inte är kurdisk. Till exempel var det bara kurderna som hade jobb, om du ville resa eller flytta till ett nytt hus var du tvungen att ha tillstånd från kurdiska säkerhetsstyrkor.

Han suckar, men säger med glädje i rösten:

– Folket är trötta och firar att diktaturen äntligen är över, att få leva i frihet.

Muhammad håller inte med Ara att det skulle vara farligt för kurderna att stanna.

– Nej, det är det inte. Den irakiska armén har inte gjort något mot människorna här, de är inte inne i staden utan stationerade utanför.

Han räds istället en arg kurdisk befolkning.

– Folk talar om kurdiska hämndaktioner, som kidnappningar och mord. I det senaste talet från den kurdiska presidenten uppmanandes de att inte ge upp Kirkuk. Ett tal som handlade om hämnd, fortsätter Muhammad.

Ara och Muhammad beskriver dagsläget i Kirkuk olika, ungefär som ”den enes bröd, den andres död”.

Men där slutar också oenigheten. Vad är anledningen till striderna? Om det är Ara och Muhammad eniga.

Politiskt spel

Kirkuk ligger utanför den kurdiska regionen i Irak. När den irakiska armén flydde från IS framfart i området år 2014 tog den kurdiska Peshmergan snabbt kontroll över området. Sedan dess har de kämpat mot IS tillsammans med irakiska styrkor och Iran-stödda shiamiliser. Men spänningar har förekommit regelbundet. Och nu är det allvarligare än på länge.

– Alla kurder vill ha ett oberoende Kurdistan, det har vi alltid velat. Men det är inte rätt tid. Jag försökte förklara det för mina vänner som skulle gå och rösta, säger Ara.

Hon talar om folkomröstningen den 25 september när 93 procent av kurderna i norra Irak röstade för ett självständigt Kurdistan.

– President Masoud Barzanis mandatperiod har löpt ut sedan fyra år. Han använde folkomröstningen för att få tillbaka stöd från det kurdiska folket. Att rösta för självständighet är en känslomässig fråga för kurderna, och något många väntat länge på, fortsätter hon.

Men jublet har fastnat i halsen för kurderna, och inte minst för presidenten. Istället för självständighet har det lett till ett nytt krig, massiv kritik från omvärlden och Barzani lämnade presidentposten två veckor senare.

Michael Knights, specialist på militär- och säkerhetsfrågor i Irak vid tankesmedjan Washington Institute, menar att folkomröstningen främst var ett försök av presidenten att reparera sin dalande popularitet. Redan innan folkomröstningen stod det klart att den skulle bli verkningslös.

– Det är en icke-verkställande folkomröstning, och har inga definierade konsekvenser. Det finns inget [i den irakiska konstitutionen] som stödjer att det går att skilja en del av Irak från nationen, säger Knights.

Istället var syftet att skapa en våg av nationalism i den kurdiska regionen till förmån för de styrande partierna, och särskilt folkomröstningens ansikte: Barzani själv. Något som var särskilt viktigt med tanke på det planerade presidentvalet i början av november, menar han.

Kurderna är splittrade

Det kurdiska partiet PUK, som konkurrerar med Barzanis parti KDP, riktar skarp kritik mot folkomröstningen som de menar var ett stort misstag. Samtidigt har motsättningarna ökat ytterligare efter uppgifter om att PUK haft en överenskommelse med centralregeringen i Bagdad om att dra tillbaka sin del av Peshmergastyrkorna från Kirkuk. Många kurder ser detta som ett stort svek.

– Kurderna har inte ett enat budskap, inte heller en enad militärstyrka. Det här är Barzanis krig, med soldater som lyder under hans order, menar Ara.

Också i sitt avgångstal i parlamentet i Erbil gödde Barzani spänningen genom att anklaga den PUK-styrda delen av Peshmergan för landsförräderi efter att de lämnade sina poster i Kirkuk frivilligt.

Men han har sig själv att skylla för att han kraftigt missbedömde omvärldens reaktion.

– Den irakiska regeringen varnade Barzani för konsekvenserna för en folkomröstning, men han lyssnade inte. Jag kan inte förstå varför, säger Ara och fortsätter:

– Avtalet mellan Iraks regering och styret i irakiska Kurdistan innan de gjorde gemensam sak mot IS var att vi skulle dra tillbaka våra trupper från Kirkuk efter kriget.

Muhammad menar att den irakiska reaktionen på folkomröstningen var väntad.

– Alla visste att den irakiska regeringen skulle agera fort, att de inte skulle sitta tysta och låta det hända.

Också grannländerna, Turkiet och Iran, svarade med ökad militär närvaro längs sina gränser och hot om allvarliga konsekvenser om självständigheten skulle bli verklighet.

Att president Barzani skulle vara förvånad över de kraftiga reaktionerna är därför knappast troligt. Istället hoppades han på stöd från USA för kurdernas insatser i striderna mot IS. Som allierade hade kurderna fått både ekonomiskt och militärt stöd, samt en stor mängd vapen av stormakten. Men att USA skulle stödja en självständighet var föga troligt; de är ju trots allt allierade med både kurderna och Iraks regering i Bagdad.

Enligt Michael Knights hade USA, tillsammans med brittiska diplomater och FN-delegater, redan innan folkomröstningen föreslagit att Barzani skulle vänta två till tre år i utbyte mot medling med Bagdad.

– Många som röstade trodde att presidenten hade ett hemligt avtal med USA om stöd för självständighet, säger Ara.

Men en hemlig överenskommelse fanns inte. USA har svarat med tystnad och, liksom stora delar av omvärlden, sett kritiskt på utvecklingen.

Istället ses Iran som den stora vinnaren. Iran har fått allt större inflytande i Irak via sin shia-milis som vunnit triumfer på slagfältet. Men Ara känner sig inte förrådd.

– Jag är kurdisk men måste vara ärlig: vi hade ett avtal och det måste vi hålla. Istället har våra ledare tvingat oss in i ett nytt krig.

Måste tala med varandra

I skrivande stund råder vapenvila i Kirkuk. Och att man ska kunna hitta tillbaka till vad den en gång var tror Muhammad och Ara ändå är möjligt.

– Ledarna måste sätta sig och tala med varandra, hitta en lösning vid förhandlingsbordet istället för att se vapen som enda utväg, säger Muhammad.

Ara instämmer:

– Kirkuk är en fredlig stad, där människor levt i århundraden tillsammans. Jag hoppas att dåliga politiska beslut inte ska förstöra det.

Kurderna valde att riskera allt för sin självständighet, men chansningen misslyckades och nu är det en lång väg tillbaka. N

text & foto Andreas Ståhl Med bidrag av Lennart Hofman

Det här är Aishi Zidan, Jerusalem

Ny Tid träffade Aishi Zidan, som under hösten 2017 jobbar som Yles korrespondent i Jerusalem, för ett samtal om krigsjournalistik, säkerhet och jämställdhet på nyhetsredaktioner.

En soldränkt dag i början av juli sitter journalisten Aishi Zidan i ett pansarfordon i Irak. Hon har vaknat under småtimmarna i Erbil, irakiska Kurdistans huvudstad, för att bege sig till Mosul med den irakiska armén som följeslagare. Efter långa stridigheter har ISIS förlorat staden men till ett högt pris: byggnader, basarer och huvudgator har förvandlats till grus och ruiner.

Politkovskaja tände gnistan

Vi förflyttar oss ändå för en stund från Mosul till Helsingfors och bakåt i tiden, mer specifikt till början av 2000-talet då Zidan gick i skolan och var fascinerad av journalistik.

– Det måste ha varit antingen på sista årskursen i grundskolan eller första året i gymnasiet under en kurs i livsåskådning, då vi med ryska skolan fick gå på en av Anna Politkovskajas föreläsningar. Amnesty International hade organiserat hennes besök till Finland och då hon berättade om sin rapportering från Tjetjenien var jag alldeles begeistrad. Jag kände att det hon gör är typ världens viktigaste, och att det skulle vara fint att få göra något liknande, säger Zidan.

Via studier på Helsingfors universitet och Sanomas journalistskola kom Zidan att bli utrikesjournalist, vilket har fört henne på uppdrag till bland annat Tunisien, Gazaremsan, Lesbos i samband med flyktingkrisen och nu senast till Irak.

Hur väl beaktar redaktionerna i Finland sina arbetstagares psykiska välmående?

– Jag kan uppriktigt berömma mina arbetsgivare och jag har aldrig upplevt att jag skulle bli tvingad att ta emot ett uppdrag som jag inte känner mig bekväm med. De finländska mediehusen har på det stora hela ett rykte om sig av att ta det säkra före det osäkra gällande arbete i krigszoner, säger Zidan.

Trots att det funnits stunder på fältet då hon varit rädd, upplever Zidan att det i sig inte är något konstigt. Tvärtom: det är hälsosamt att reflektera över sina känslor.

– Ibland är det så att stressen eller ångesten bryter ut först efter att man kommit tillbaka hem från en konfliktzon. Så gick det efter att jag återvänt från Gazaremsan i och med konflikten år 2014. Det som hjälpt mig genom dessa år är det stöd jag fått av mina jämngamla kvinnliga kolleger. De har gjort mig till en bättre journalist.

Könsroller och krig

Krig och konflikter kopplas ofta till uppfattningar om manliga könsroller och enligt Marte Høiby från högskolan i Oslo, kan patriarkala strukturer förstärkas under till exempel krig och konflikt. Det påverkar också journalister som arbetar på fältet. Enligt Høiby finns det i konfliktzoner en tendens att nonchalera kvinnors åsikter i säkerhetsbedömningar. Høiby lyfter även fram att män ofta får uppdrag i krigzoner just för att de är män, inte på grund av deras meriter. I sin forskning har Høiby intervjuat journalister från sju länder och fyra kontinenter tillsammans med professor Rune Ottossen.

– I Finland upplever jag att redaktionerna i allmänhet är rätt jämställda. Vi har mycket kvinnor på höga positioner. Kanske könsrollerna framkommer mer på gräsrotsnivån, i och med att kvinnor i branschen fortsättningsvis måste tåla mer ovett av arga läsare än män, och därtill får man som kvinnlig journalist fortsättningsvis sin dos av mansplaining. Till exempel var det en äldre manlig kollega som, efter att jag blivit utnämnd som korrespondent till Jerusalem, berättade om hur givande det kan vara att tala med aktörer i civilsamhället. Alltså, hallå? Jag kan faktiskt det här och har hållit på med det ganska länge, skrattar Zidan.

Trots att det länge främst varit män som rapporterat från konfliktzoner upplever Zidan inte att det varit en nackdel att genomföra arbetsuppdrag i Mellanöstern som kvinna – tvärtom.

– I vissa situationer har det till och med varit en fördel att jag är kvinna. Till exempel då vi passerade militärens kontrollstationer i Irak väckte jag antagligen ingen rädsla bland soldaterna. Sedan har jag haft tillgång till utrymmen som varit segregerade för antingen kvinnor eller män i mer konservativa sällskap. I allmänhet har jag upplevt att jag ofta blir behandlad som ganska könlös som västerlänning i Mellanöstern.

Starka reaktioner

Aishi Zidan

Yle har inte tidigare haft en bestående korrespondent i Jerusalem, men etablerar nu en kortvarig tjänst på grund av världsläget. Yle har tidigare haft likadana kortvariga korrespondenttjänster i exempelvis Libanon, Ukraina och Brasilien.

– Mellanöstern står på många sätt inför stora förändringar och därför är regionen speciellt aktuell. Israel och de palestinska områdena har i internationell rapportering ändå blivit i skuggan av de länder som berörts av arabvåren, konstaterar Zidan.

Att rapportera från det heliga landet innebär alldeles speciella utmaningar. För till och med så långt norrut som i Finland, finns det många läsare som har ett känsloladdat förhållande till vad som händer på den relativt lilla nyckelformade landplätten mellan Medelhavet och Jordanfloden.

– Religion är en orsak till varför så många i Finland förhåller sig så starkt till rapporteringen. Vissa vill även se konflikten som i grund och botten religiös, vilket inte motsvarar verkligheten. Jag efterlyser att folk skulle se konflikten som en del av en större helhet och försöka förstå de olika parternas perspektiv.

Zidan har noterat att läsare ofta med avsikt missförstår, inte bara artikelns innehåll, utan även journalistens roll.

– Det kan tidvis kännas som om folk inte ens har ett intresse av att se saker som en del av en större helhet.

En annan utmaning, som inte bara berör rapportering från Jerusalem utan Mellanöstern i allmänhet är den frodiga grogrunden för konspirationsteorier. Läget underlättas inte av att teorierna får gigantiska proportioner via djungeltrumman och situationen i dagens samhälle där faktiska sakförhållanden väger lätt.

– För att filtrera sanningen genom informationsflödet i Mellanöstern gäller det att känna igen vissa av de ofta förekommande narrativen. Journalistens traditionella tumregler om att dubbelkolla fakta och använda en så stor mångfald av källor som  möjligt är till stor hjälp, säger Zidan.

Under de senaste åren har vi som läsare och följare av utrikesnyheter översköljts av nyheter om Mellanöstern men också om massmediernas kris, den senare har även lämnat tydliga spår i utrikesjournalistiken.

Vore det inte logiskt att läsare i en globaliserad värld allt mer skulle uppskatta kvalitativ rapportering från världens alla hörn?

– Finland är ingen isolerad ö, och därför är det viktigare än någonsin förr att få kvalitativ och mångsidig utrikesjournalistik. I många mediehus har det skurits ned på antalet korrespondenter, som tur är upprätthåller exempelvis Yle fortsättningsvis ett brett nätverk av korrespondenter. N

Text: Johannes Jauhiainen
Foto: Saana Sarpo

Vägval vid revolutionsåret

Med sin bok När Mannerheim valde Finland gör Mats Dumell sitt bidrag till den omfattande litteratur som skrivits om och kring Gustaf Mannerheim (1867–1951). Dumell väljer fräscht nog att fokusera på den korta brytningstiden mellan februarirevolutionen i Ryssland 1917 och inbördeskriget i Finland 1918. Dumell målar upp berättelsen om hur den tsartrogne kavalleriofficeren Mannerheim, under den tilltagande oredan i Ryssland, gradvis ser sig tvungen att bryta sina lojalitetsband till kejsarfamiljen, för att istället förskansa sig i den nyligen självständiga avkroken Finland och bekämpa den socialistiska revolutionen därifrån.

Dumell skildrar Mannerheims roll i Finlands politiska utveckling fram till självständigheten, grundandet av jägarrörelsen och upptrappningen till inbördeskriget, och presenterar lärorika samband och pikanta detaljer som att Privatbanken finansierade Mannerheims vita armé i Österbotten med ett lån på 15 miljoner mark.

När Mannerheim valde Finland planerades ursprungligen som ett filmprojekt om vändpunkterna i Mannerheims liv, men filmen blev inte av och projektet kom att förverkligas som bok istället. Detta förklarar på sitt sätt de friheter som författaren tar sig, Dumell spekulerar bland annat om Mannerheims kärleksrelationer, om möten som det inte existerar några bevis för, och lägger ord i munnen på sina forskningsobjekt. Sådana friheter platsar i en historisk spelfilm men känns oförenliga med en faktaboks sanningsanspråk, och boken landar på ett förvirrande sätt någonstans mellan spänningsroman, politisk historia, societetsskvaller och fiktion och förlorar sig i ett pedantiskt överflöd av detaljer av stundtals oklar betydelse.

Bokens ursprung som filmprojekt kanske också förklarar den närsynthet som präglar skildringen. Dumell håller sig väldigt nära Mannerheims egna upplevelser, med ingående skildringar av hans klädstil, familjeförhållanden, kalfaktorer och bekanta, vilket ger en levande gestaltning av Mannerheims tillvaro och habitus, men dessvärre på bekostnad av en bredare historisk kontext. Det vore intressant att se Mannerheim placerad i förhållande till de aktörer och idéer som var verksamma vid ”det korta 1900-talets” början, men Dumell ger efter för en romantisk fascination för Mannerheim som hindrar honom från att upprätthålla en kritisk distans till sitt forskningsobjekt.

Det finns en kraftig mytbildning kring Mannerheim som närmar sig personkult, han röstades bland annat till ”den störste finländaren genom tiderna” i en omröstning på Yle år 2004. Trots att När Mannerheim valde Finland är en medryckande skildring av omvälvande tider så tenderar Mats Dumells bok att snarare spä på kulten än nyansera bilden av Gustaf Mannerheim.

Lasse Garoff

Mats Dumell:
När Mannerheim valde Finland. Förlaget, 2017.