Etikettarkiv: Krig

Min kurdiska odyssé

Den italienska fotografen Giacomo Sini dokumenterade under tre års tid kurdernas liv i Rojava, Turkiet och som flyktingar i Europa. I ett reportage specialkomponerat för Ny Tid berättar han om sin odyssés bakgrund och de människor som döljer sig bakom nyhetsnotiserna. 

Det var en lördag kväll hösten 2014 som jag på en turkisk tv-kanal såg bilden av Islamiska Statens svarta flagga som fladdrade på en kulle nära den syriska gränsen till Turkiet. Dag efter dag hade nyhetssändningarna rapporterat om det allt allvarligare läget i kurdiska Rojava. Den humanitära situationen i regionen var katastrofal, och jag förstod att det kunde vara en tidsfråga innan IS kontrollerade hela området. Jag hade befunnit mig på samma gräns två år tidigare, som gäst hos kurdiska vänner. Tanken på att mina vänner kunde råka ut för samma fruktansvärda öde som andra som fallit offer för den jihadistiska terrorn gjorde mig skräckslagen. Jag tvekade inte en sekund: det var min plikt att resa tillbaka till gränsen för att dokumentera händelserna. Jag kände ett tvång att återvända till Kurdistan.

***
Det dröjde inte längre än till början av oktober innan jag befann mig på turkiskt territorium. Efter 26 timmar i buss fann jag mig i staden Suruç alldeles på gränsen till Syrien, mittemot det belägrade Kobane. Turkiet hade nyss stängt gränsen, IS avancerade norrut, och tusentals kurder var fångna mellan jihadisternas gevärspipor och gränslandets taggtråd. En massaker hängde i luften.

– Vi rusade mot gränsen med IS hack i häl söderifrån, berättade senare Jasmina för mig då vi träffades i en av de små byarna utanför Suruç.

– Striderna var intensiva, men den turkiska militären släppte oss inte igenom. De som försökte ta sig över gränsstaketet sköts. Det var fruktansvärt.

Tack vare press från den turkiska vänstern,  människorättsorganisationer,  kurdiska sammanslutningar och aktivister, öppnade Turkiet trots allt gränsen efter bara några kalla nätter vid gränsstaketet.

– Tusentals personers liv var i fara, och Turkiet var i centrum för det internationella mediefokuset, så de kunde inte låta alla dessa människor dö, förklarar Jasmina.
– IS hade nästan nått fram till oss. Skulle det inte ha varit för de kurdiska självförsvarsstyrkornas tappra motstånd och aktivister från hela världen, skulle vi ha dött för jihadisternas hand, på grund av Turkiets likgiltighet.
***
Landskapet kring Suruç dominerades under de följande månaderna av inofficiella flyktingläger skapade av solidaritetsrörelsen, med stöd av de omkringliggande kurdiska samhällena. Turkiet drog sitt strå till stacken genom egna läger, där det kurdiska språket förbjöds och barnen fick gå i skola på arabiska och turkiska. Den turkiska militärpolisen – Jandarman – patrullerade dagligen i bepansrade fordon, och militären var på plats som observatör. De missade aldrig en chans att göra livet surt för personer som på ett eller annat sätt uttryckte solidaritet med kurderna. Det kändes som om det var vi som var under ständig övervakning, medan föga uppmärksamhet gavs åt det som skedde på andra sidan gränsen.

Ljudet från bomberna och striderna i Rojava ekade över flyktinglägren, där över 60 000 personer i andlös spänning oroade sig för sina nära och kära som inte lyckats sätta sig själva i säkerhet. Den humanitära situationen var odräglig, och den enda ljusglimten var solidaritetsyttringarna från alla dem som dök upp för att hjälpa och visa sitt stöd. Arbetet organiserades från gräsrötterna uppåt, och alla inblandade hade tydligt definierade roller.

Hjälparbetare leker med kurdiska barn vid ett av flyktinglägren utanför Suruc.

Den centrala punkten kring vilken solidaritetsarbetet organiserades var det kurdiska kulturcentret Amara inne i staden Suruç. Här samlades medierepresentanter, och här koordinerades hjälparbetet. På Amara träffade jag studerande, hjälparbetare och lokalbefolkning som spontant fortplantade den samhälleliga revolution som hade skett i Rojava – en revolution till ett högt pris, betalat i människoliv, som några månader senare befriade regionen från IS.

Det var i samband med en hel dag av festligheter efter att IS drivits på flykt från Kobane som jag beslöt mig för att det var dags för mig att ta mig över gränsen. Tusentals människor omkring mig grät glädjetårar och omfamnade varandra. Med visslingar och hurrarop välkomnade de hissandet av Rojavas flagga på Kobanes sydligaste utliggare. Efter att i flera månader ha bott tillsammans med dessa människor, delat deras vardag och hört deras historier, var det viktigt för mig bättre förstå varför Rojavaprojektet betydde så mycket för dem.
***
Den fräna lukten av rök hängde kvar efter striderna över den öken av ruiner som bredde ut sig i de värst drabbade delarna av Kobane. Trots att kriget fortgick söder om staden, gjorde livet i staden hjältemodiga försök att återvända till något slags normalitet. För många var det inte lätt. Vissa av flyktingarna som återvände från Turkiet fick flytta från ett tältläger till ett annat, då deras hem totalförstörts i bombardemanget.

Men trots den nedslående situationen, trots alla motgångar, frodades bland invånarna i staden en obrytbar anda av förlösning, kamp, framtidshopp. Det var denna atmosfär som fick mig att fatta beslutet att under en längre tid dokumentera kurdernas situation, och också följa med dem som flydde och försökte bygga upp sina liv på nytt i Europa.
***
Men vägen till räddning blev för många tyvärr bara ett sätt att byta ett fängelse mot ett annat. Efter vandringen genom Turkiet och östra Grekland blev det stopp vid gränsen till Makedonien: nya taggtrådsstängsel, nya soldater redo att öppna eld mot dem som dristade sig att bryta igenom bålverket till Fort Europa. Igen var vi hänvisade till ett liv i improviserade tältläger, denna gång vid den lilla grekiska byn Eidoméni. Minnet från dessa dagar domineras av ösregn som fick det att kännas som om vi drunknade i lera, och bitande kalla vinternätter.

Snart packades ändå lägret ihop: valet stod mellan att bli kvar i ett limbotillstånd i Grekland eller återvända till Rojava via Turkiet. Det ska påpekas: ett Turkiet som under tiden skakats av ett kuppförsök och infört undantagstillstånd, som speciellt hårt drabbade kurder och deras sympatisörer.

Tusentals personer har fått sätta livet till för Rojavas revolution, som de ungdomar som dödades under sommaren 2015 då en bomb detonerade i kulturcentret Amara, där jag ofta själv hade övernattat. Fortfarande har jag inte kommit över den hjärtskärande sorg jag kände, då jag fick veta att det bland offren fanns flera av de pojkar och flickor som jag druckit te, ätit middag och fört långa diskussioner med under mina dagar och kvällar på Amara.
***
Efter bombattentatet förändrades atmosfären bland de kurdiska aktivisterna på den turkiska sidan. Den turkiska regeringens statsterror gnagde på entusiasmen och pressade med sina undantagsåtgärder ner den revolutionära andan – gjorde det svårare och svårare för organisationen att agera. Och så, i januari 2018 tog Turkiet steget utanför sina egna gränser i sin aggression mot kurderna i och med anfallet mot Afrin. I och med denna attack blev det också omöjligt för mig att fortsätta mitt projekt.

– Med den operation som Erdogan har inlett på syriskt territorium och med sitt förtryck av de kurdiska områdena i sydöstra Turkiet vill han inte bara göra slut på den politiska kurdiska rörelsen i och nära Turkiet, utan en gång för alla rasera den breda kurdiska kulturen, för att på så sätt underminera alla framtida kurdiska krav på autonomi. Men lika litet som IS lyckades med det i Afrin i går, kommer han att lyckas med det idag!
Dessa var de sista ord jag skrev ner under mitt projekt, inte långt från Rojava, år 2017. N

Text & foto: Giacomo Sini

För att få tillgång till hela reportaget, köp lösnumret av Ny Tid 6-7/2018. En lista på återförsäljare finns här

Fängslande ord i Palestinas sociala medier

Närmare 500 personer i Israel och Palestina har blivit fängslade bara för att de uppdaterat sin status på sociala medier. Om det berättade utställningen Facebook Arrests som kunde ses i Helsingfors i sam-band med festivalen Världen i byn.

25 år gammal, journalist, aktivist, palestinier. Det är några gemensamma nämnare mellan Ahmad Al-Bazz och Faiz Abu Rmeleh som växte upp på olika sidor av Västbanksmuren. Sedan ett par år är båda aktiva inom kollektivet Activestills. När de ställer ut är det kollektivets namn som pryder bilderna. Delvis för att skydda fotograferna och delvis för att budskapet är viktigare än kreditering.

– Det finns egentligen inte något annat initiativ som gör det vi gör, säger Al-Bazz. Ofta handlar sådana om att skapa dialog, eller så uppmuntrar de till att försöka leva i fridfull samexistens, vilket jag inte helt kan godkänna. Det känns som att normalisera förtryck om man stöder ett sådant initiativ där palestinier måste gå med på att erkänna att de bär en del av skulden. Det är inte så en ockupation funkar. Under apartheidtiden i Sydafrika var det ju inte så att en lösning nåddes då båda sidorna plötsligt gick med på att sluta slåss, utan först när den ena sidan slutade förtrycka den andra tog förtrycket slut, säger han.

Geografiska utmaningar

Inte ens tonåringar skonas från övervakningen på sociala medier. I ett inlägg på Facebook skrev en 16-årig palestinsk tjej ”förlåt mig”. Budskapet var riktat till en jämnårig vän, men övervakarna såg det som ett incitament till våld. Hon blev arresterad och fick ett sociala medier-förbud. Det är ett av många exempel på fall där palestiniernas sociala media-flöden övervakas och tolkas av israeliska myndigheter. Men även israeler övervakas och döms baserat på tveksamma grunder. Al-Bazz berättar också att Activestills har både palestinska och israeliska medlemmar.

– Det viktiga är inte medlemmarnas bakgrund, utan att vi delar samma vision.

Gruppens mångfald kan emellertid också ställa till problem. När medlemmar inte får röra sig fritt i Israel och Palestina gäller det att hitta platser där de flesta kan samlas. För Activestills har mötesplatsen blivit staden Ramallah på Västbanken. Kollektivet har möten var tredje månad och de som inte kan vara på plats deltar via Skype.

Faiz Abu Rmeleh kommer från Östra Jerusalem och har därför ett israeliskt resedokument. För Ahmad Al-Bazz är verkligheten en annan: han får inte ens komma in i Jerusalem. Al-Bazz och Rmeleh hoppas att fler ska få upp ögonen för hur verkligheten i området ser ut.

Har själv blivit arresterad

Även om det är andras fall som står i utställningens fokus har fotograferna också upplevt sin beskärda del av trubbel.

– Jag blev senast arresterad 2015, säger Rmeleh. Jag fotograferade en demonstration i gamla staden i Jerusalem, och blev tillsagd att jag inte fick göra det. Efter att jag blivit gripen förbjöds jag från att vistas i gamla staden i 20 dagar. Problemet var ju att jag var den enda medlemmen av Activestills som var på plats som kunde dokumentera händelserna. Ja, och så bodde jag ju i gamla staden också, så det var ett annat problem. Det är skrämmande och farligt men jag har vant mig.

– Israeler med maskingevär får synas på Instagram men inte stenkastande palestinier, tillägger Al-Bazz.

Activestills 14 medlemmar arbetar oavlönat och på egen tid. Utöver frivilligarbetet är både Al-Bazz och Rmeleh journalister till yrket och får sin inkomst genom traditionellt nyhetsarbete.

Johannes Jauhiainen har arbetat som frivillig människorättsobservatör på Västbanken genom EAPPI:s verksamhet och han är en av hjärnorna bakom initiativet att inbjuda Activestills till Helsingfors.

De frivilliga i programmet tillbringar tre månader på Västbanken i taget och rapporterar brott mot mänskliga rättigheter till bland annat Unicef och FN. Programmet är finansierat och koordinerat av Kyrkans utlandshjälp.

– Egentligen har alla som varit där på plats deltagit i någon utsträckning i ordnandet av utställningen. Det är väldigt tajta nätverk man bildar då man tillsammans får uppleva så mycket under de tre månaderna man är där, så det är lätt att upprätthålla kontakten även efteråt.

Jauhiainen delar fotografernas förhoppningar om att också personer som inte så ofta tänker på konflikten ska få upp ögonen för den i och med utställningen.

– Min erfarenhet som frivillig är att det ofta blir så att ett seminarium eller en workshop ofta bara lockar till sig folk som redan är insatta och delar vår åsikt eller så folk av helt annan åsikt som bara kommit dit för att få säga någon syrlig kommentar på slutet. Därför har vi ordnat den här utställningen på ett sätt där även sådana som inte är så väl insatta eller tidigare särskilt intresserade kan stöta på den.

text & foto Felix Fortelius & Marcus Carlsten

Köp lösnumret av Ny Tid 6-7/2018 för att ta del av Activestills bilder. En lista på återförsäljare finns här

Vad har skett i Syrien?

Kriget i Syrien går mot sitt slut. Någon återgång till det gamla blir det inte, även om Bashar Al-Assads regim i Damaskus gärna skulle se det, men den gamla regimen är så diskrediterad i sin maktfullkomlighet att den knappast kan fortsätta som förut. Upproret som Muslimska brödraskapet och andra sunnimuslimska krafter drev mot den shiitiska, men ganska sekulära regimen, har inte haft full framgång men kommer rimligtvis att stärka sunni-muslimernas ställning. Full fred råder ännu inte, turkiska styrkor är kvar i landet och kommer uppenbarligen att fortsätta sin offensiv, de har bland annat hotat USA-styrkor i Manbij.

Syrien kommer alltså inte att försvinna från rubrikerna. Nu kan tiden ändå vara inne att få en överblick över det syriska kriget. En lämplig källa är då Ari Kerkkänens bok Syyria synnystä sisällissotaan, som visserligen kom ut förra året, men inte är ett skvatt inaktuell.

Ari Kerkkänen är ursprungligen lingvist och det var i den egenskapen han i början av 1990-talet blev stationerad i södra Jugoslavien (där jag intervjuade honom för Ny Tid). Då handlade det inte i första hand om de jugoslaviska krigen, utan om ett tryck från Bulgarien mot Makedonien och då behövdes en slavist. De här erfarenheterna förde in honom på konfliktförebyggande och han blev den första chefen för det finländska konflikthanteringscentret i Kuopio 2006.

Sedan blev han chef för Finlands Mellanösterninstitut i Damaskus i januari 2011 och kom på så sätt att följa med den syriska krisen från början. Men i april 2014 blev han planeringschef för EUPOL, ett EU-projekt för att skapa en ”civiliserad” poliskår i Afghanistan, ett projekt som avslutades 2017. Då återvände han till Mellanöstern, närmare bestämt Beirut. Där har han bland annat ägnat sig åt boken om Syrien, ett grundligt verk med 900 källhänvisningar. Den skulle nog vara värd att översättas till engelska, men det blir knappast av, eftersom den inte följer den allmänna linjen i västvärlden om kriget i Syrien. Här lägger man mestadels hela skulden på alaviterna, en shia-grupp, och deras ledare Bashar Al-Assad, medan de sunni-islamistiska motståndarna får all sympati.

Säkerhetsdiktaturen

Inte heller Kerkkänen hyser någon sympati för klanen Assad och den underrättelseapparat Hafez Al-Assad byggde upp kring baathpartiet som en sekulär kraft. När sonen Bashar tillträdde år 2000 försökte han i viss mån demokratisera regimen, men det stoppade säkerhetsapparaten. I stället bredde korruptionen ut sig och Kerkkänen kallar landet ”tjuvarnas rike”.

När arabvåren kom 2011 spred den sig också till Damaskus. Presidentens rådgivare varnade sommaren 2011 för växande klyftor speciellt bland de unga. Identifikationen med staten försvagas, liksom med baath-partiet som ett sekulärt, nationellt parti. Nya skiljelinjer uppstår. Gemenskapen delas mellan salafistgrupper och grupper som arbetar för en modernisering. När identifikationen med stam och religion växer blir den unga generationen både splittrad och desperat.

Rådgivarna var klarsynta. De sekulära strömningarna försvagades i Syrien, salafisterna som vill skapa ett samhälle som på Muhammeds tid i Medina blev starkare. När det så småningom uppstod en väpnad kamp mellan de sekulära och islamisterna valde väst islamisterna. Det framstod klart under striden om Aleppo, Syriens nästviktigaste stad, hösten 2016. Regimen försökte inta stadens östra förorter, som behärskades av jihadistiska styrkor, bland annat Nusra-fronten med bakgrund i al-Qaida. De framställdes i västliga medier i allmänhet i positiv dager, kanske speciellt Vita Hjälmarna, de räddningsstyrkor som verkar på rebellsidan, men också de stridande grupperna. Denhär tendensen i den västliga rapporteringen har märkts också nu i kampen kring östra Ghouta utanför Damaskus, där Vita hjälmarna noteras, men inte de jihadister som dominerar rebellerna.

De radikalaste bland rebellstyrkorna är de som tillhör Islamiska staten (IS), som nu förlorat det stora område i Syrien och Irak som proklamerades som ett kalifat 2014. Det styret var så radikalt att andra jihadistiska rörelser inte vill ha med IS att göra. Men också om de genomför bara en tredjedel av det IS genomförde skulle det vara för mycket.

Och IS har fortfarande kontrollen över vissa små områden. När detta skrivs kommer rapporter om IS-styrkor i det palestinska flyktinglägret Yarmouk söder om Damaskus som ska evakueras till Idlib-provinsen i norr, som fortfarande behärskas av jihadister. I östra Syrien genomförde Irak en flygräd mot en IS-fabrik för sprängämnen.

Turkiet och rebellerna

Att rebellerna är så starka just i Idlib är inte märkvärdigt. Provinsen gränsar till Turkiet och jihadister, både syriska och utländska, har kunnat ta sig dit.

Turkiet har också på andra sätt varit en stöttepelare för rebellerna. Turkiet uppställde redan från början av krigen som mål att avlägsna al-Assad och det alavitiska väldet, av både maktpolitiska och religiösa skäl. Alaviterna är ju shiiter och får därför stöd av Iran, liksom av de kristna och andra minoriteter, medan alla rebeller är mer eller mindre radikala sunnimuslimer. Sunnikampen mot alaviterna har en lång tradition. Redan den syriska dogmatikern Ibn Taimia förklarade för drygt 800 år sedan att alaviterna är irrläriga och om de inte gör bättring och återvänder till islam ska de dödas, berättar Kerkkänen.

Muslimska brödraskapet (MB) har genomfört tidigare kuppförsök i Syrien. Turkiets ledare ser MB som sin närmaste bundsförvant i arabvärlden och många ser regeringspartiet AKP som en turkisk version av MB. Turkiet kontrollerar fortfarande stora delar av Syrien, och vill dirigera dit så många av de syriska flyktingarna i landet som möjligt, på kurdernas bekostnad.

Också USA har ingripit i kriget, närmast för att slutföra kampen mot IS, liksom Ryssland, som bland annat vill kontrollera de tjetjener och andra nordkaukasier som dras till de islamistiska fronterna i Syrien. Men Ryssland har också aktivt strävat efter lokala vapenvilor och landsomfattande lösningar.

Slutspelet kommer dock att bli utdraget och komplicerat, bland annat för att det är så många olika krig som förts och för att Syrien är ett så oenhetligt land.

Kerkkänens bok ger en bra bakgrund till det som skett och sker i Syrien. N

Peter Lodenius

Ari Kerkkänen:
Syyria synnystä sisällissotaan.
Pystykorva/Like, 2017.

Med läkare och fotografer i krigets Jemen

Frontlinjen för det blodiga kriget i Jemen går genom den belägrade staden Taiz. Här står huthirebellerna mot en Saudiledd koalition. Vi tog oss in för att rapportera från ett av vår tids mest våldsamma – men samtidigt mest okända krig.

Det dova ljudet från explosioner långt borta rullar ekande genom dalen och tunga moln av vit rök flyter bort över husen. En märklig tystnad följer. Sedan kommer ljudet av sirener och ambulanser som indikerar att det finns döda och skadade.

Utsikten över Taiz från berget mitt i staden är milsvid. Bredvid oss står den 26-åriga fotografen Assam Al-Zubairi. Han tar upp sin telefon och visar en bild på ett barn som dött tidigare på morgonen. Ett blodigt bandage är lindat kring pannan.

– Hon dog när huthirebeller besköt en buss med en raket, säger han.

När kriget bröt ut ägnade sig Al-Zubairi som så många andra i hans ålder mest åt att publicera roliga klipp på sociala medier. Att bli krigsfotograf var aldrig hans dröm.

– Kriget tvingade mig att ta de här bilderna. Världen måste få veta vad som händer här, säger han.

Efter varje explosion är han där med sin kamera och dokumenterar förödelsen: bilder på flyende människor, förstörda byggnader och död.

Taiz är i dag en av de mest våldsdrabbade städerna i Jemen. Här går frontlinjen mellan shiitiska huthirebeller och jemenitisk militär. Från luften anfaller saudiska stridsflygplan och flera kvarter i staden har fallit i al-Qaidas händer. Ändå hör omvärlden sällan talas om staden. De flesta lokala journalister har flytt och internationella kollegor lyckas sällan komma in i Jemen, än mindre besöka den belägrade staden Taiz.

80% av folket i behov av hjälp

Allt började i april 2015 då huthirebellerna tog över den jemenitiska huvudstaden Sanaa tillsammans med trupper lojala till den tidigare presidenten Ali Abdullah Saleh som hade avsatts i samband med den arabiska våren 2011. De fördrev president Abd Rabbuh Mansour Hadi till grannlandet Saudiarabien.

Uppmuntrade av de snabba framgångarna drog huthirebellerna söderut. Där stötte de på starkt motstånd från lokala milisgrupper och militären. Med stöd av Saudiarabien försökte man driva tillbaka huthirebellerna, eftersom de betraktades som allierade med landets ärkefiende Iran. Efter ett par månader stelnade frontlinjerna.

I norra Jemen härskar huthirebellerna och krafter som tidigare var lojala med president Saleh. De kontrollerar huvudstaden Sanaa och flera hamnstäder utmed den västra kusten. Delar av de södra och östra regionerna ligger i händerna på den Saudistödda jemenitiska regeringen. Militären och milisen stöder president Hadi och backas upp av Saudiarabien som utfört tusentals luftanfall mot landet.

Kriget ledde snabbt till en av ”de värsta humanitära kriserna i världen”, enligt FN. Ett krig där ”alla stridande partier bryter mot de mänskliga rättigheterna.” Huthirebellerna anklagas för att ha blockerat hjälpsändningar och tagit dem i beslag, tillfångatagit motståndare och torterat dem, använt förbjudna landminor och rekryterat barnsoldater. Eftersom den Saudiledda koalitionen kontrollerar havet kan de fördröja, och ibland helt och hållet blockera tillförseln av hjälpmedel och kommersiella varor till landet.

Följderna är katastrofala. Mer än 22 miljoner jemeniter, nästan 80 procent av befolkningen, är i behov av humanitär hjälp och mer än en tredjedel av dem riskerar att dö av hunger om inget görs.

Läkare utan lön

Ju närmare stadens centrum vi kommer, desto fler hoprasade hus fulla med kulhål passerar vi. Ett bilvrak ligger på sidan i ett dike intill ett utbränt hus. Civilbefolkningen har lärt sig att undvika korsningar som ligger inom skjutavstånd från bergen där prickskyttar har förskansat sig.

Många affärer i centrum är stängda. Trasiga persienner hänger ner och flera rutor har tryckts ut av tryckvågen från bomberna. Vi passerar långsamt en marknad där det säljs frukt, grönsaker, tvål och tandkräm. De kvinnor och barn som inte har råd att handla tigger mat och pengar. Eftersom soporna inte längre blir upphämtade är gatorna fulla med avfall, vilket bidragit till utbrott av kolera och difteri.

Översvämmade avfallskärl har lett till utbrott av difteri och kolera.

Vi blir stoppade av en grupp beväpnade män i en provisorisk vägspärr. Alla tuggar kat för att fördriva hungern och tröttheten. Det är svårt att komma underfund med vilka de hör till, än mindre vad deras intentioner är.

Boende berättar för oss att många av invånarna i början stödde pro-Hadisoldaterna, för att de ”stod upp för staden”. Men i dag är människorna trötta på de eviga striderna och har börjat förlora hoppet.

Inne på sjukhuset al-Thawra, det största i staden, ligger patienter i vita, kala rum och jämrar av smärta. Flera är invirade i bandage som blött igenom. Sjukhuset har beskjutits så ofta att de översta två våningarna är förvandlade till bråte. Fönsterkarmarna har blivit bortsprängda av raketer och fönstren på de våningar som fortfarande är i bruk har murats igen.

En våning ner ligger 30-åriga –Besam Abdul Karim. Han fördes in för fem dagar sedan efter att granatskärvor trängt sig igenom hans lungor och tarmar.

– Jag minns att vi sprang över en skolgård och att det plötsligt var många explosioner, säger han.

Han upprepar gång på gång sin tacksamhet över läkarnas hjälp och att han så snart som möjligt vill tillbaka till fronten för att ”frigöra sin stad.”

Samma sak säger en ung man som vill vara anonym några rum längre bort. Men hans hopp om att en dag få strida igen kan vara förgäves. En kula har borrat sig igenom hans ländrygg och förlamat honom.

Med en frånvarande blick kollar han på stålpinnarna som sticker ut genom hans orörliga vänsterben. Han vill inte prata så mycket om det.

– Det förändrar ändå inget, säger han dystert.

Läkaren Ahmed Anaam, som också är direktör på sjukhuset, har bistått de sårade i snart tre år. Han behandlar både huthirebeller och soldater som slåss för Hadi.

– Om de nu kommer från öst eller väst spelar ingen roll, vi diskriminerar inte, vi hjälper alla, säger han där han sitter på sitt kontor på den första våningen.

Men det har visat sig vara en nästintill omöjlig uppgift.

Sedan september 2016 får sjukhuset inte längre pengar från regeringen, vilket lett till en akut brist på mediciner, kirurgisk utrustning och medicinsk personal.

– Så gott som alla läkare har slutat. De som är kvar har jobbat utan lön i flera månader.

För tillfället har Läkare utan gränser gått in och betalat ut löner, samt försett sjukhuset med mediciner och utrustning.

– Men att få in mediciner är svårt och det som kommer in räcker inte, förklarar Anaam.

Problemen han beskriver är de samma på alla sjukhus i landet.

Mer än tiotusen jemeniter har enligt FN redan mist livet till följd av kriget. Men, den siffran har cirkulerat i mer än ett år, och det verkliga antalet omkomna är förmodligen mycket högre. Bara under 2017 dog uppskattningsvis 50 000 barn på grund av matbrist, och i år bedöms 1,8 miljoner barn vara allvarligt undernärda.

Nästan en miljon jemeniter har blivit smittade av kolera, och Läkare utan gränser har också varnat för att antalet bakteriella infektioner som är resistenta mot antibiotika ökat i en skräckinjagande takt.

Belägringen har gjort att staden blivit som ett stort fängelse. Det går varken att komma in eller ut.

”Det kan smälla när som helst”

Plötsligt hörs skott på nära håll. Vi uppmanas att hålla oss borta från fönstren. Medan läkare och vår egen säkerhetsvakt försöker bedöma varifrån det skjuts, bestäms det att vi måste lämna staden innan solen går ned. För de journalister som valt att stanna kvar i staden ökar också riskerna. Det senaste året har det i Taiz baserade Media Freedoms Observatory noterat att tre journalister dödats i staden sedan krigsutbrottet.

Journalisten Mohammed Al-Qadhi behöver ingen statistik för att förstå riskerna. Själv har han blivit kidnappad och hotad av såväl pro-Hadimiliser, huthirebeller och regeringsmilitären, trots att han alltid jobbar med en beväpnad säkerhetsvakt.

– Ett av de största problemen här är att vem som helst kan stoppa dig och ställa dig mot väggen. Man vet aldrig vem de tillhör, om de tillhör någon.

Det politiska kaoset och det kontinuerliga våldet har förändrat livet för stadsinvånarna till en mardröm, säger Al-Qadhi. Han är en av de sista kvarblivna, oberoende journalisterna i Taiz, där han sedan början av kriget rapporterar för bland annat Sky News Arabia. Under krigets gång har han lärt sig att inte rapportera kritiskt om människor utan framför allt fokusera på de humanitära historierna. De som inte ”trampar på någons ömma tår”.

– Jag beskriver lidandet gång på gång, men det känns som om jag snurrar runt i en cirkel. Det är alltid likadana historier, säger han.

Han berättar att det som från början var civilt motstånd under tiden ersatts av militanta salafister som kontrollerar delar av centrum. I dagsläget ska också al-Qaida finnas i staden.

– Man vet aldrig var och när det ska smälla. Den osäkerheten är kvävande. Det kan hända vilket ögonblick som helst.

Men under åren som gått har också kriget blivit vardag. Den vanliga ekonomin har kollapsat och landet har blivit ett slagfält även för internationella krafter som tvingat vanliga jemeniter att välja sida.

– På båda sidor av fronten finns det nu människor som bara ser till sig själva.

”Nobodies”, kallar han dem. Människor som förut inte bestämde någonting och nu plötsligt leder en milis eller hamnat på en politisk position.

– De fick plötsligt mycket pengar och makt och status. De vill att kriget ska fortsätta.

Men om detta är det svårt att rapportera som journalist.

– Jag måste alltid manövrera runt det. Att utföra journalistik här är som att gå igenom ett minfält, man måste alltid veta vad man gör.

Assam Al-Zubairis bror, som också började som fotograf, tog ett par steg utanför stigen i det metaforiska minfältet.

– Han dog i fjol då en huthi-prickskytt sköt ner honom medan han tog foton vid fronten. Jag höll min bror i mina armar på väg till sjukhuset. Han dog innan vi kom fram, säger Al-Zubairi.

Vi stannar till och ser ut över staden. Al-Zubairi gnuggar sig i ögonen, och sväljer två gånger innan han fortsätter.

– Om vi alla skulle sluta, vem skulle då göra detta? Då skulle ingen få veta. Därför fortsätter jag att ta bilder, för att berätta om vad som händer här. N

Text: Andreas Staahl
Foto: Lennart Hofman

“70 år av apartheid fick sin kulmination”

Janne Wass
Janne Wass.
”Dessa är segerns dagar för premiärminister Benjamin Netanyahu, för högern och för ett nationalistiskt Israel. Dessa är segerns dagar för deras utstakade väg, en våldets väg, och för deras tro, en tro på ett utvalt folk som kan göra vadhelst de vill.

Iran har blivit offentligt förlöjligat, palestinierna har krossats, och på måndag kommer de att bli nedtrampade med pompa och ståt då USA:s ambassad i Jerusalem invigs. Gaza är belägrat, Israel jublar. På söndagen, Jerusalemdagen, kan mycket väl oskyldiga människor komma att dödas i Gaza och i Jerusalem.

Den 14 maj, dagen då ambassaden flyttar, kommer oskyldiga människor med all säkerhet att dödas i Gaza och på Västbanken; under nästa dag, Nakba-dagen, kommer många fler att dödas.”

Så här skrev den israeliska journalisten och författaren Gideon Levy på lördagen den 13 maj i den israeliska dagstidningen Haaretz, och förutspådde, föga överraskande, den massaker som ägde rum på måndagen i Gazaremsan. Minst 58 palestinier dödades av israelisk militär under stora protester, i samband med vilka palestinska demonstranter försökte storma gränsmuren mellan Israel och de palestinska områdena.

Symboliken som omgav dagen så gott som garanterade våldsamheter. Dagen markerade 70-årsjubileet för staten Israel, som under FN:s diktat inrättades 1948. På andra sidan staketet symboliserade dagen 70 år av exil, etnisk rensning och apartheid – 750 000 palestinier drevs med våld från sina hem 1948 för att göra plats för israeliska bosättningar, och kring 300 000 tvingades fly brutalt våld under och efter Sexdagarskriget 1967. Av kring 12 miljoner palestinier lever i dag nästan 5 miljoner i Gaza och på Västbanken, medan knappt 2 miljoner lever som andra klassens medborgare i Israel. Merparten av alla palestinier i världen är i dag registrerade som flyktingar eller lever som invandrare i andra länder.

Det som blev droppen som fick bägaren att rinna över var USA:s president Donald Trumps meddelande i fjol om att USA flyttar sin ambassad i Israel från landets administrativa huvudstad Tel Aviv till den symboliska dito, det omstridda Jerusalem. Flytten saknar praktisk betydelse, och har av omvärlden tolkats som ett amerikanskt stöd till den israeliska högerregeringens nationalistiska politik. Att Jerusalem, som både palestinier och israeler gör anspråk på som sin huvudstad, hittills varit åtminstone till pappers neutralt, har hållit vid liv ens en gnista av hopp för en aldrig så gäckande tvåstatslösning. USA utförde under Barack Obamas tid en skicklig lindans i Palestinafrågan, och den tidigare presidenten tog till och med till brösttoner mot Netanyahu, och lyckades på så sätt hålla hoppet levande. Men Donald Trump har nu på basis av internationella opinionstexter helt och hållit stampat ut gnistan. Trump har sänkt sig som en räddande ängel över ett Israel som under Obama-eran hotade att bli så gott som helt isolerat av omvärlden – symboliskt, om än inte praktiskt; det amerikanska militära och ekonomiska stödet till Israel vacklade aldrig ens under Obamas mest svidande kritik mot Netanyahu.

I nästa nummer av Ny Tid recenserar vi Michael Wolfs omstridda bok Fire and Fury om Trumps presidentskap. I boken framgår att ambassadflytten var en av de åtgärder som Trumps spin doctor och chefsstrateg Steve Bannon satte på agendan redan under sin första dag i Vita huset, medan resten av Trumps illa anpassade stab sprattlade som fiskar på torra land då de mot alla odds plötsligt blev tvungna att ta itu med verkliga politiska strategier. Enligt Wolf hade Bannon föga intresse av var ambassaden låg, och lika föga intresse för Israel. Det han däremot visste var att en ambassadflytt till Israel var något som ansågs fullständigt otänkbart inom den ”liberala eliten”, ett drag som skulle alienera USA från merparten av dess europeiska allierade och skapa ytterligare kaos i Mellanöstern. Bannon var fullt medveten om att en ambassadflytt innebar dödsstöten för hoppet om fredsförhandlingar, och därför något som men helt enkelt inte gjorde, oberoende på vems sida man stod på i konflikten. Och just därför var ambassadflytten en av Bannons centrala åtgärder. Steve Bannons metod för att göra USA ”great again” var att rasera visa att USA kan göra precis vad Vita huset vill, och på samma gång reta gallfeber på vad Bannon såg som den ”liberala eliten”.

För Donald Trumps del, menar Wolf, är flytten av ambassaden helt enkelt ett ego-projekt. Trumps drivkraft är att bli omtyckt och få bekräftelse. I en situation där så gott som hela den västerländska opinionen är vänd mot Trump, och han har misslyckats i nästan alla sina uppsåt, är ambassadflytten en av hans få segrar: ett konkret resultat och hyllningar från Netanyahu och ytterhögern. Exakt vad Trumps goodwill-ambassadör, dottern Ivanka, och svågern Jared Kushner, vars uppgift det är att ”skapa fred i Mellanöstern”, tänkte då de stod i centrum för blodbadet och log sina breda leenden är svårt att avgöra.

Måndagen var den blodigaste dagen i Israel-Palestinakonflikten sedan kriget blossade upp på nytt år 2014. Men det var ändå bara en fortsättning på det asymmetriska våld som Israel utövat mot palestinierna i 70 år. Israel försvarar som vanligt sitt dödliga våld med att medlemmar av militanta Hamas kastade brandbomber, avfyrade granater och sköt över muren. Trots detta har sedan demonstrationerna började den 20 mars endast en israelisk soldat sårats: under måndagen fick en soldat lindriga skador av granatsplitter. I jämförelse dödades på måndagen hela 58 palestinier, och antalet sårade uppgår till mellan 1 200 och 2 700 personer, beroende på källan. Enligt ögonvittnen har Israel placerat prickskyttar längs gränsstaketet, och använder sig av höghastighetsgevär ämnade för krigsförhållanden.

Greg Shupak skriver i vänstertidskriften Jacobin Magazine att Israels agerande under de gångna sju decennierna är i linje med det som kolonialstater traditionellt utövat. Regering och militär strävar till att kväsa allt motstånd mot etnostaten i sin linda genom groteskt överdrivet gensvar. Vidare lever palestinierna under ständigt förtryck, såväl militärt och juridiskt som ekonomiskt. Människorättsorganisationer har under de senaste åren varnat för att läget på Gazaremsan fyller kriterierna för en humanitär katastrof, och att området snart är helt obeboeligt på grund av brist på vatten, föda och infrastruktur.

När USA flyttade sin ambassad till Jerusalem och Ivanka Trump och Jared Kushner stod och solade sig i den israeliska högerns lovord, raserade de i palestiniernas ögon all sin kvarvarande trovärdighet som neutral medlare i konflikten – en trovärdighet som trots Hillary Clintons och John Kerrys idoga arbete redan tidigare varit allvarligt ifrågasatt. Den palestinska chefsförhandlaren Saeb Erekat säger att ”USA inte längre är en partner för fred”. Gideon Levy skriver att Donald Trump nu har hjälpt till att krona den israeliska högerns slutliga seger. USA:s utträde ur kärnkraftsavtalet med Iran, samt ambassadflytten har besannat två av Netanyahus våtaste drömmar, och bidragit till ökad instabilitet i Mellanöstern: ”Dessa resultat är korrumperade. De bevisar för Israel att våld lönar sig, att man inte behöver ta den andra parten i beaktande, att internationell lag inte gäller här.”

Amnesty International och övriga människorättsorganisationer ser tydliga tecken på att Israel genom sitt agerande på måndagen gjort sig skyldigt till brott mot mänskligheten. Men anklagelser om krigsbrott och människorättsbrott är inget nytt för Israel, och så länge USA fortsätter att blockera oberoende utredningar, sanktioner och resolutioner i FN:s generalförsamling med sitt veto, behöver Netanyahu & Co inte oroa sig. Det som finns kvar är unilaterala aktioner, och aktioner som kan utföras av EU. För Finlands del gäller kanske i första hand att avsluta vapenhandeln med Israel, något som bland annat Vänsterförbundet har krävt. Partiordförande Li Andersson har på sin blogg uppmanat Finlands utrikesminister Timo Soini och EU:s övriga utrikesministrar att sätta press på Israel, bland annat genom att förbjuda import och försäljning av produkter som är producerade i de olagliga bosättningarna. Andersson kräver också att Finland erkänner staten Palestina.

För palestinierna återstår inte många alternativ om inga åtgärder tas för att förbättra deras situation. Internationella medier rapporterar om demonstranter vid gränsstaketet som uttrycker hopplöshet inför situationen: Gazaremsan är i praktiken belägrad av USA, Israel och Egypten och levnadsförhållandena är snarast katastrofartade. ”Vi kan inte bara tyna bort här i tysthet”, säger en ung demonstrant enligt nyhetsbyrån AP. När förhandlingsvägen nu också enligt många palestinier slutgiltigt har stängts i och med USA:s agerande, finns inte många andra alternativ kvar än för Gazaremsans invånare att följa militanta Hamas ledning och kasta sina kroppar mot de israeliska kulorna. En väpnad seger mot Israels överlägsna krigsmaskineri är utesluten. Frågan är nu hur illa situationen hinner bli innan USA, med eller utan Trump, återtar ambassadens flyttbeslut. Om Iran och Hezbollah dras in i en väpnad kris med Israel vid sidan av Hamas, är det inte svårt att föreställa sig ett blodbad som närmar sig samma kaliber som i Syrien. Än är vi inte där, dock.

Text Janne Wass
Foto Israels utrikesministerium