Etikettarkiv: Krig

Inte mitt krig

Markus Drake
Markus Drake.
Min Twitter-tidslinje är full av andras minnen från hundra år tillbaka. Dagboksanteckningar av pojkar som korsar isen från Sverige till Åland för att få gå i krig. En fight från insändar- och kultursidor i Lahtis sköljer över Internet med citat om småbarnslik uppstaplade mot väggar och minnen från vår historias största kvinnomord. Bilder på Tammerfors, nu och då, utan lik och med lik, i färg och svart-vitt.

Min familjehistoria vad gäller inbördeskriget 1918 begränsar sig till när de ryska förbanden i Österbotten avväpnades. En liten rysk garnison var förlagd till Kaskö och den 30 januari 1918 tog skyddskårerna deras vapen, utan konflikt. Sedan packades de vapenlösa ryska trupperna på ett tåg som skickades österut. När tåget stannade i Närpes stod en frivilligkår på järnvägsstationen för att se till att de fortsatte vidare, och där skall min farfar som liten pojke på nio år stått längst bak i ledet. De längst fram hade älgstudsare, hagelbössor och vad man nu råkade ha i Närpes, men nioåringen hade väl en käpp i handen. Kanske var det förresten någon av hans bröder som stod där, det är inte riktigt säkert. Men min farfars far var i alla fall på plats, så mycket vet vi. Det lär ska ha varit disigt, och tåget åkte vidare.

Ett enda löst litet familjeband till kriget, alltså. Men jag är inte knuten till den stora berättelsens drama. Den har inte direkt påverkat mig eller min familj på något av hållen. För några var det sorgliga ryska trupper på ett tåg en dunkel januaridag, trupper som snart åkt vidare mot Seinäjoki. De andra strängarna i familjen är invandrade först årtionden senare, eller adopterade. Hela kriget saknar personlig relevans. Borde jag alltså se en politisk dito?

Jag känner folk vars familjer var engagerade, var röda eller vita, förlorade kriget eller vann kriget, och speciellt de röda förlorade nära och kära på de vidrigaste sätt, och jag förstår deras engagemang och det viktiga med minnespolitik. Speciellt på den röda sidan. Det sätt på vilket offrena skulle raderas ut ur historien är fruktansvärt, och det är förståeligt att skam och förlust övergick i hämndlystnad, trots, förnekelse, organisering, eller en mängd andra reaktioner, över årtionden och nu ett helt århundrade.

Om vi kan lära oss något av hur viktigt det är att minnas, arbeta igenom och dokumentera inbördeskriget, och av hur laddade krigsfrågorna fortfarande är i Finland, så är det att vara tålmodiga och förstående med andra. Hur kan vi föreställa oss att folk från ställen där konflikterna varit helt lika brutala men bara ligger nåt år bakåt i tiden, eller fortfarande pågår, skulle vara i skick eller redo att förlåta? Vi behöver bara se på oss själva för att se vad det betyder att vara traumatiserad över generationer, att alltid vara tvungen att gräva upp samma frågor på nytt, och att inte kunna ge upp. Om inbördeskriget kan lära oss något idag så tror jag det är en självklar solidaritet med alla på flykt.

Men 1918 självt var och är inte mitt krig. Jag är inte en del av den vänster som kämpade då, min historia går inte så långt bakåt, mitt parti uppstod dels som en reaktion på en dogmatism som härledde en alltför stor del av sin historia till ett förlorat krig. Jag är nöjd och tacksam över att alltid ha varit fri att andas inom en vänster som inte luktar av hundra år gamla lik.

Markus Drake
är medlem i De grönas partistyrelse

”Det fanns inga alternativ”

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.
Enligt en konservativ historieskrivning mördades eller arkebuserades 7 370 av Kullervo Manners anhängare år 1918. I fånglägren dog 11 652. I övriga omständigheter avled 2,817. 5 199 stupade under själva krigshandlingarna. Sammanlagt 27 038. Morden, döden i fånglägren och en del av arkebuseringarna har av många betraktats som en nationell skamfläck. Har det funnits förmildrande omständigheter?
Man måste lyssna även till dem – enligt regeln audiatur et altera pars. Så låt oss göra det.

Det rådde en allmän livsmedelbrist. Alltså inget under att man dog av svält också i fånglägren. Å andra sidan dör man sällan av svält. Se på fångarna i nazisternas koncentrationsläger. De magrade till benrangel, men dog av andra orsaker. Snarare av törst än av brist på näring.

All right, men epidemier spridde dödliga farsoter, också bland civilbefolkningen. Läkarna och medicinerna räckte inte till. Desssutom måste man tänka sig in i situationen efter kriget. Vad skulle man ha gjort med de tusentals röda fångarna? Enligt vilka lagar skulle de dömas? Krigslagar, enligt Mannerheim. Civila domstolar, enligt Svinhufvud. Också om man hade varit enig om förfarandet hade domstolarna aldrig räckt till för alla processer. Rättsskipning är tidskrävande och kräver flera jurister än vad som fanns i Finland.

Och om alla genast hade blivit befriade, med en snabb och ömsesidig amnesti? Otänkbart. Blodtörstiga rövarhopar hade gjort landet osäkert. Sysslolösa soldater har alltid varit farliga efter krig, och vapen fanns. Jobb fanns det däremot inte, arbetslösheten var mellan 30 och 40 procent.

Men en selektiv amnesti, som skulle ha gällt bara de minst skyldiga, och socialt mest utsatta, dem med med familjer och barn? Bra, men vem skulle ha tagit rollen som Salomon, som skiljer agnarna från vetet?

Om man riktigt tänker efter fanns det alltså inte många utvägar i den situationen. Och man måste ju beakta sinnesstämningen efter de röda våldsdåden.

Egentligen fanns det inga alternativ.

”There was no alternative”.

Nu har du hört den andra parten. Tänk efter, och döm själv!

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist

Inbördeskriget belysts hela våren – räcker det nu?

Mycket har sagts och mycket har skrivits om de blodiga och traumatiska händelserna i Finland under vårvintern för hundra år sedan. För vissa är det variga sår i släktens historia som rivits upp igen, för andra ett år av upprättelse. Det finns också de som knyter näven, tänder den röda lyktan och svär att kämpa vidare. Andra tycker kanske att det nu skulle vara dags att gå vidare, det var ju ändå hundra år sedan.

I den här tidningen får vi ta del av hela denna bredd av röster, dels de som vill gräva vidare, hålla revolutionsårets lykta tänd, inte glömma de döda. Dels de som menar att det vore viktigare att koncentrera sig på de levande.

Båda sidorna har på sitt sätt rätt. Sin historia ska man kunna, och för att minnas måste man diskutera. Men faran med att minnas med passion är att man också faller in i tvivelaktiga tankemönster. Ättlingarna till skyddskårister och vitgardister blir knappast glada av att påminnas om till exempel massmorden på kvinnliga rödgardister. På vänsterhåll ”osäkrar vi vapnen” då någon dristar sig till att tala om ”frihetskriget”.

Och det är inte utan att man blir en aning perplex då en av våra medarbetare sänder oss en inbjudan hen fått av ”Frihetskrigets södra traditionsförening r.f.” till en ”minnesfest för befriandet av Helsingfors”. Med trerättersmiddag och måhända en schnapps eller två ska man alltså sitta och fira ett av vårt lands blodigaste och mest förfärliga tragedier. Som festtalare har föreningen inbjudit sonsonsonen till greve Rüdiger von der Goltz, den tyska befälhavare som landsteg med sina soldater i Hangö, och som efter kriget fram till december 1918 fungerade som Finlands de facto rikskansler. Efter första världskriget anslöt sig von der Goltz till Vereinigte Vaterländische Verbände Deutschlands, ett ultranationalistiskt samfund som bland annat inbegrep antisemitiska, militaristiska, fascistiska och auktoritära element. VVVD stödde Adolf Hitler i presidentvalet 1932, och von der Goltz fick under landets nazistiska ledning ett antal inflytelserika poster. Han besökte bland annat Finland och gjorde reklam för nazismen, som han ansåg var en alldeles ypperlig rörelse för Tysklands framtid.

Hur tänkte man här, liksom, när man valde festtalare?

Frågan är om det går att gemensamt ”minnas” ett inbördeskrig, eller om det är så att vi fortsättningsvis står på våra ideologiska och familjehistoriska sidor av staketet och beskyller den andra sidan för att minnas fel, eller på fel sätt. Kan vi ens längre ”försonas”, vi som inte var med då det begav sig? Ska det utfärdas offentliga ursäkter? Vem ska då utfärda dem och vem ska acceptera dem? Alla berörda är döda. De ”vita” och ”röda” är historiska begrepp som är svåra att överföra till dagens politiska och ideologiska landskap. Ska Petteri Orpo be Li Andersson om ursäkt, eller vice versa? Det känns ju en aning absurt.

Kanske är ett sätt att göra som riksdagen häromledes: över partigränser och utan att peka finger hölls i plenisalen en tyst minut för inbördeskrigets offer. Det tillförde inte mycket analys eller kunskap om kriget, men i tillfället kändes det rätt. Kanske är det dags efter detta minnesår att blicka vidare, framåt.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Drabbande naiva brev i fiktionens gränsland

Det är fint med författare som hela tiden förmår förnya sig, testa nya grepp och former, beröra nya ämnen. En sådan är Fredrik Lång som, trots att han gett ut ett trettiotal verk under sin fyrtioåriga författarbana, sällan eller aldrig placerar sig på en bekvämlighetens upptrampade stig genom att följa sina egna fotspår. Med Basim, min kära prövar Lång brevromanen som form, denna anrika genre med rötter från 1600-talet och som bland annat inhyser berömdheter som Goethes Den unge Werthers lidanden.

Men är detta verkligen ett skönlitterärt verk, en roman? Får man tro förlagets baksidestext är svaret ja: ”Basim min kära (jo, man har missat kommatecknet i titeln) är en politiskt färgad kärleks- och brevroman skriven med en sällsynt språklig glöd.”

I slutet av boken inryms emellertid ett ”Efterord”, där den som för pennan påstår att det hela handlar om verkligt existerande brev som denne fått till sitt förfogande, och sedermera översatt från engelska till svenska och härmed publicerat: ”Sally hade fotograferat alla de brev hon skrev till Basim med sin mobilkamera. Det är de kopiorna som nu befinner sig i min dator och som jag efter bästa förmåga översatt. Men jag är ingen översättare och tycker inte att jag alla gånger hittat den rätta tonen i hennes, vad ska jag kalla det, ’spontanistiska’ stil.”

Efterordet är inte undertecknat, och det är inte gott att veta om det är verklighetens Fredrik Lång som där för ordet, och huruvida boken verkligen består av reellt existerande brev, författade av en reellt existerande ”Sally”, eller om det är en fiktiv författare som berättar den fiktiva bokens fiktiva tillkomsthistoria. I så fall är det inte första gången Lång skapar ett intrikat spel mellan fiktion och verklighet; exempelvis rör sig hans autofiktiva roman Den stora historien (2014) även den i dess gränstrakter.

Men är det då så viktigt att försöka utröna vad som är fiktion, vad dokumentärt? Text som text, non? Det är ju ett evigt spörsmål som vidhängt litteraturen så längde den existerat. Redan Aristoteles lade pannan i djupa veck inför detta; i Om diktkonsten (här i Jan Stolpes översättning) slår han förvisso först fast att ”diktarens uppgift inte är att skildra det som har hänt, utan sådant som skulle kunna hända”, men garderar sig strax efteråt: ”Och även om han skulle dikta om något som faktiskt har inträffat, skulle han icke desto mindre vara diktare, ty ingenting hindrar ju att somt av det som faktiskt har hänt är av sådan art att det också är sannolikt (och därigenom också möjligt) att det skulle kunna hända.”

Okej, Lång är alltså diktare i vilket fall, och det spelar ingen större roll om brevsamlingen är verklig eller uppdiktad, varför fastnar recensenten i det här om det inte är viktigt – gå vidare och kom till saken! uppmanar vän av ordning. Jo, strax, men jag vill hävda att resonemanget är nödvändigt för att rättvist kunna bedöma verket i fråga: står jag inför att recensera en verkligt existerande brevsamling, skriven av en ung brittiska och i förstone riktad enkom till hennes försvunne pojkvän Basim, sedermera halvdant översatt (inte jag som sa det först) och utgiven av Fredrik Lång, eller en ny roman, ett konstnärligt verk av samme Lång, med oss, den litterärt intresserade allmänheten, som adressat? Det vore förmätet att ge sig i kast med att bedöma litterariteten i en stackars brevskrivares personliga brev, så jag litar alltså till baksidestexten och läser boken som ett fiktivt verk. Den går, och kommer högst antagligen också att läsas på andra sätt – till exempel jämföras med Långs näst senaste publikation, Flykten från Mosul. Omars berättelse (publicerad på YLE), vilken helt uppenbart inte är en fiktiv skapelse.

I Basim, min kära försvinner titelpersonen, en palestinsk matematiker och forskare vid Oxford, under en resa till släkt och vänner i Libanon och Jordanien. Troligen har han tillfångatagits av israeliska säkerhetsstyrkor efter att olovligen ha passerat gränsen till Israel/Palestina. Hans flickvän är utom sig av oro, och börjar skriva brev till Basim. Hon får reda på att han troligtvis (ingen vet säkert) är fängslad i Jerusalem. Hon reser dit för att försöka få reda på vad som hänt, och fortsätter skriva brev, varje dag, som hon för till polisstationen i hopp om att de ska nå Basim.

Till en början präglas breven av saknad och hopp, men ju längre tiden går utan svar och utan besked om vad som hänt och väntar Basim, uttrycker de en allt större misstro, ilska och desperation. Det är inte bara Basims situation som tynger; under sina dagliga promenader i Jerusalem upplever Sally våldet, de skriande orättvisorna, palestiniernas utsatthet och den israeliska statsmaktens brutalitet på nära håll. Tonen i breven fylls efterhand av oförsonligt hat gentemot ockupationsmakten, och en förklaring till det starka ställningstagandet kan kanske, vid sidan av vad hon bevittnar, hittas i Sallys egen bakgrund. Hon är nämligen inte engelska, som det felaktigt påstås i baksidestexten (inte många rätt där), utan irländska: ”Varje lands historia kantas av heroism och hjältedåd. För oss är James Connolly en nationalhjälte. För engelsmännen en terrorist.”

Brevromanens form fungerar väl för det författaren vill gestalta. Språket i breven är skickligt konstruerat, det är ungdomligt lidelsefullt och andas uppriktig förtvivlan, och de förekommande slarvfelen bidrar till känslan av autenticitet (för inte har man väl slarvat med korrekturläsningen?), likaså de W.G. Sebaldskt infogade fotografierna i ett brev. Inledningsvis stör jag mig förvisso på brevskrivarens smått patetiskt naiva förhållningssätt och förekommande plattityder: ”Jerusalem. Ständigt närvarande här – och i historien. Jag försöker komma på varför jag tycker så bra om den här staden, om de här människorna, och så illa om dess politik. Jag får det inte att gå ihop.” Varför då, det är väl inget konstigt med det? Jag tycker mycket om Helsingfors, men illa om den förda statspolitiken. Bara ett exempel, det kan naturligtvis mångfaldigas.

Men efterhand får jag svårare att värja mig. Jag inser att jag kanske gått och blivit cynisk, blasé. Sally är ju ung, och i den naiva hoppfullheten, i tron på att finna lösningar på till synes evigt olösbara konflikter, i det oförsonliga raseriet mot orättvisorna, i det lidelsefulla svärmeriet, ja, i all den ungdomliga, progressiva kraften bor en drabbande påminnelse om vikten av att släppa garden, att inte låta sig förstelnas.

Tomi Riitamaa

Fredrik Lång: Basim, min kära.
Förlaget, 2018.

Vinterland

Hannele Mikaela TaivassaloHär är det här landet. Det är kallt, alla bor inte någonstans här heller, men de flesta gör det.
Husen omkring mig har dubbla eller trippla eller fyrdubbla glas för att hålla vinterkylan borta. Att elektricititen fungerar är vardag, att husen värms upp är vardag, att drickbart vatten rinner rakt ur min hemkran i mitt glas och över min kropp är vardag, att alla barn går i skola är vardag, det också. Jag tänker inte på det här varje dag, jag är inte särskilt tacksam. Jag är inte någon utpräglat god människa.

Här är det här landet, här är den här staden jag bor i, jag går på gatan från ett möte med belevade människor och möteskaffe och ärenden som inte är på liv och död, fast det ibland kan verka så. I snålblåsten går jag den sandade gatan fram, is under, och jag kan klaga på att folk ser sura ut där de skyndar förbi invirade i sina tjocka vinterkläder, men bredvid mig detonerar ingenting, jag är inte jagad av någon som vill skjuta mig på öppen gata för att jag inte smugglar vapen åt dem, jag lyssnar och hör maskiner som skottar snö några kvarter framöver, men det är inte skottlossning jag hör, och det jag hör är inga maskiner som väcker min oro.

Mitt huvud är så helt, så okrossat under min mössa. Husen är hela omkring mig.
Om någon som flytt från sitt eget land av otrygga orsaker ska få återförenas med sin familj här, så kräver det här landet att den som är på flykt ska ha en inkomst. Jag vet inte hur snabbt man kan lyckas få ens en tillfällig inkomst, om man är på flykt. Än mindre vet jag hur det är tänkt att man ska lyckas få ihop en inkomst som är tillräckligt stor.
Jag är rädd för att det är tänkt att man inte.
Om det här landet skulle kräva att också jag, för att få ha mina barn hos mig, skulle uppnå samma inkomstgräns.
Om det här landet skulle kräva att jag hade regelbunden lön och att den skulle vara tillräckligt stor.
Om det här landet krävde det av mig. Ja, då skulle jag inte få se mina barn.
Kanske jag egentligen inte borde få ha barn, jag kan ju inte heller ha råd med dem?
Vintern bränner på min hud. Men mina barns huvuden är hela. De får vara hos mig. De får stanna i det här landet där de fötts. I det här trygga landet.
Vi går inte och väntar på några plötsliga meddelanden om något annat.
Vi är födda här, det är någon sorts försäkran. Då hör vi hit. På något märkligt sätt. Lite som vidskepelse.

Jag är egentligen inte född just här, inte precis där jag bor nu, jag har vandrat vidare. Jag har inte bytt land, men jag har bytt plats, får man det? Det har alltid funnits en rörelse, folk har sökt sig till jobb, trygghet, sökt sig bort från saker. Varför fan har någon i tidernas begynnelse sökt sig hit, ända hit upp, till den här kylan, det här karga?
Jag drar in kölden, andas ut. Luften står som stackmoln omkring mig. Jag förstår inte. Men här är vi. Och inte ens inne i städerna känns det trångt. Det är långt ifrån trångt här, i det här landet.
Mina barns huvuden är hela. Också huset vi bor i är helt omkring oss.

När jag går, går jag snabbt, men det är på grund av kylan. Det är inte för att jag hör ljud som är avvikande och betyder att någonting är på väg, att gatan snart är ett hål under mig, inte ljud som får mig att tänka på att mina barn eller vänner eller föräldrar är där någonstans, där det där ljudet är, där det ryker, där någonting kanske har hänt, och jag är inte där, och jag vet inte. Nej, jag vet inte allt nu heller, och saker kan hända också här, men oftast tänker jag snarare på om jag hinner gå via Alko och köpa en flaska vitt, eller om jag svarat på översättarens fråga.
Jag behöver inte heller tänka på att mina barn är i ett annat land, och att jag inte vet vad som händer där, eller när vi ses nästa gång. Jag vet ju att vi ses, snart. Ses vi snart? Jag blir plötsligt osäker, skyndar på mina steg, snön knarrar under mina fötter. Man vet aldrig helt säkert när man ses nästa gång, inte gällande någon.

Varje gång jag ser ordet asylpolitiken så läser jag apokalypsen.

Mitt huvud är så helt. Mitt hår är nyfärgat och klippt, inte bortskjutet från huvudet tillsammans med skallbenet för att jag rört mig med fel människor. Jag ser mitt hus när jag svänger runt kröken, det är också helt. Det står där och väntar på mig, det är varmt där inne. Där inne finns mitt pass i en väska för att jag nyss kommit hem från en resa och jag är skriven på den här adressen, just den här gatan jag nu svänger in på. Jag behöver inte åka någonstans härifrån om jag inte vill, jag väntar inte på besked jag inte vill höra, jag är inte en god människa, jag går in och dricker mitt vin och äter mina lättstekta ägg och mina smörgåsar som om jag var en bortskämd femåring som måste få precis rätt saker för att inte börja krångla med maten, men allt det här har jag.
Det är bara snön som faller, tryggt och ljudlöst, söndrar inte mitt huvud.
Här är det här landet. Jag vet inte vad jag ska tro om det.
Är det en lättnad om allt som går sönder åtminstone inte går sönder här, utan någon annanstans? Går vi inte lite sönder också av det, alla?
Jag vet inte vad jag ska tro om det här landet. Om allt är välordnat här, jämfört med mycket annat i världen, varför väljer vi att inte ge av just det?

Allt det vi har. Allt det andra inte.

Jag vet inte vad jag ska tro om mig, där jag står handfallen i tamburen och ser på när snön smälter bort från mina stövlar, med den starka känslan av att jag tappat någonting viktigt. Det kan inte vara hemnycklarna, jag kom nyss in i värmen. Kanske är det tron på mänskligheten, den här världen, det här landet, mig själv. Allt vad vi har, och värmen instängd bakom fyrdubbla glas, världen hålls tryggt utanför. Att jag bara står här. Och världen rämnar. Och vi bara blundar för kylan.

Hannele Mikaela Taivassalo