Etikettarkiv: Krig

Rojavas gräsrotsdemokrati skrämde Erdoğan till anfall

Den 20 januari i år startade Turkiet en militär operation i Afrin i norra Syrien nära den turkiska gränsen. Civilbefolkningen lider svårt när turkiskt stridsflyg bombar byar, städer och flyktingläger. Många av dödsoffren är civila, och bland dem finns många barn. Den humanitära situationen förvärras snabbt. Samtidigt har de organisationer som styr Afrin, inte minst de kurddominerade styrkorna, gjort helt avgörande insatser för att bekämpa terrorgruppen IS.

Orsakerna till den turkiska invasionen i Afrin i Syrien är främst två: president Recep Tayyip Erdoğan vill visa framför allt USA vem som bestämmer i regionen. Han vill samtidigt strama åt kontrollen i landet ytterligare. Erdoğan kallade nyligen Syriens president Bashar al-Assad ”terrorist”. Assad må vara en skurk, men som president har han definitionsmässigt rätt att beordra militära operationer i landet (naturligtvis inte utanför det). ”Terrorist” betyder alltså enligt Erdoğans definition helt enkelt motståndare. På samma sätt har turkiska regeringstidningar genomgående kallat medlemmar i Afrins civilförsvar YPG för terrorister utan något belägg för att de skulle ha brukat våld. (Det kvinnliga civilförsvaret YPJ nämns aldrig, det anses väl inte tillräckligt skräckinjagande.) Man har med andra ord låtit påskina att Afrin utgör en allvarlig säkerhetsrisk och därför måste oskadliggöras.

Men det är svårt att tro att det lilla Afrin, en del av det självstyrande kurdiskdominerade Rojava, skulle ha utgjort något som helst hot mot Turkiets säkerhet. En kolumnist i ett regeringsorgan räknade nyligen upp några attacker: 10.9.2015 dödade en terrorist från Afrin en turkisk soldat vid gränsen, 18.9.2016 angrep en grupp terrorister från Afrin en polisstation vid gränsen, 22.3.2017 attackerade YPG-terrorister en gränspolisstation och dödade en soldat. Enligt honom har flera andra fall förekommit, men dessa var uppenbarligen de mest anmärkningsvärda.

I så fall är det ju svårt att tro att Turkiet verkligen tvingats till att avvärja hoten mot sin säkerhet genom en operation som kräver större offer också på den turkiska sidan. Den senaste siffran verkar ha getts 27.1, då 3 turkiska soldater dödats och 30 sårats, medan 13 soldater i Fria syriska armén (FSA), som strider med turkarna, också dödats under operationens första sju dagar. Samtidigt hade minst 294 motståndare dödats eller sårats.  Det tyder ju på att civilförsvaret i Afrin inte bestått av utbildade, anfallsinriktade och ordentligt beväpnade soldater. I fortsättningen har de egna förlusterna inte angetts, bara motståndarnas. Den 31.1 angavs 712 motståndare ha dödats eller sårats. Hur många civila som dödats har man aldrig angett.

Kopplingar till al-Qaida

Turkiet har bara till en mindre del använt egna trupper i Syrien, utan litar mest på delvis turkiskfinansierade FSA, som använts också för tidigare expeditioner. FSA-kommendören major Yasser Abdul Rahim (bilden) är också kommendör för Failaq al Sham, en av de islamistiska grupperingarna i Aleppotrakten. Han har deklarerat att FSA:s syfte är att driva ut YPG ur området och återge det åt araberna. Failaq al Sham arbetar för en islamisk stat, baserad på salafistiska principer och har haft anknytning till al-Qaida.

Detta ger en bättre fingervisning om de verkliga drivkrafterna för operationen. Turkiska parlamentets talman Ismail Kahraman har betecknat den turkiska offensiven som en jihad, ett heligt krig. ”Vi är nu i Afrin. Vi är en stor stat. Utan jihad kan inga framsteg ske, ingen kan stå på sina egna två ben”, sa han.

Toni Alaranta, Turkiet-forskare vid Utrikespolitiska institutet, konstaterar att syriska Failaq al-Sham har sina ideologiska rötter i Muslimska brödraskapet, och därmed står Erdoğans parti AKP mycket nära. Gruppen har stridit mot Damaskusregeringens trupper och de syriska kurderna. De har utgjort en synlig del av den salafist-jihadistiska koalition som varit knuten till al-Qaida – ”det är inte fel att säga att Failaq al-Sham i Syrien strider som al-Qaidas vapenbroder”, skriver Alaranta.

Muslimska brödraskapet, som drivit en mycket militant politik, uppstod i Egypten, men har spritt sig till många andra länder i regionen, också Syrien. Erdoğan står rörelsen mycket nära, men har inte gett den öppet spelrum i Turkiet, kanske för att han själv vill driva den radikalislamistiska politiken. Alaranta tror att Turkiet nu inte bara vill hålla kurderna borta från landets gränser, utan också skapa ett av Turkiet beroende protektorat i norra Syrien, som i högre eller lägre grad följer Muslimska brödraskapets ideologi.

Alaranta ser också en annan förklaring till Turkiets expansiva politik: man drömmer sig tillbaka till det osmanska rikets storhet. Riket hade ju naggats i kanterna under de föregående två seklerna, men det var 1918 fortfarande ett väldigt rike som förenade politisk och religiös makt. Den moderna osmanturkiska konservativa sunnirörelsen strävar till att återställa eller bygga upp en regional ordning baserad på sunni-islam. (De shiamuslimska, men rätt sekulariserade aleviterna är helt utestängda från makten i AKP:s sunni-Turkiet.)

Rojava ideologiskt hot

Den allmänna inställningen i Turkiet är att man i Syrien kämpar mot samma kurdiska fiende som i hemlandet. President Erdoğans nuvarande talesman Ibrahim Kalin har stämplat de syriska kurdernas ledning som anhängare av PKK, som enligt Turkiets officiella linje är en terroristorganisation. ”Det finns miljontals kurder som avvisar PKKs gammalmodiga marxist-leninistiska ideologi och dess terroristtaktik. PYD och YPG har förtryckt Syriens folk, kurder, araber och turkmener, i namn av att bekämpa IS. Men deras främsta mål var inte att bekämpa IS, utan att med våld och förtryck upprätta en statsstruktur”, skriver Kalin.

Kalin använder här (utan att namnge honom) PKK:s forna ledare Abdullah Öcalan som fågelskrämma, men har inte velat märka att hans ideologi förändrats radikalt. Öcalan verkade ju länge i Syrien, men togs 1999 till fånga i Nairobi och dömdes till döden i Turkiet. Eftersom landet då hyste hopp om att bli medlem i EU och detta inte kunde ske så länge dödsstraffet fanns kvar, avskaffade man detta, med långa tänder. Sedan dess har Öcalan hållits fången, strängt bevakad, på en liten holme utanför Istanbul.

Där har Öcalan inte just kunnat göra annat än läsa och han har bland annat läst verk av den amerikanska ekoanarkisten Murray Bookchin. Han påverkades djupt av honom och utvecklade på basen av detta en egen ideologi, ”demokratisk federalism”, där man från en demokrati på basnivå delegerar makt uppåt. Den har tillämpats i de kurdisktdominerade områdena i norra Syrien, som vanligen kallas Rojava (lär mer i artikeln på sidan 15).

Redan i företalet till konstitutionen betonas att folken i Rojava är många: syriska kurder, araber, assyrier, turkmener, armenier, tjetjener och tjerkesser. De har flera religioner, de är muslimer, kristna, jesider och andra. Därför är de medvetna om nationalstatens problem och vill bygga sin stat på en annan bas.

Om Kalin bekantat sig med detta har han knappast gillat det, Turkiet är en stark nationalstat. Turkiet rationaliserar Rojava till ett kurdiskt område och kurdiska områden har man svårt att acceptera – det kunde vara en lockande modell också för östra Turkiet.

Protester förbjuds

Kriget mot Afrin har betecknats som en nationell fråga och använts för att likrikta opinionen i landet. Också oppositionspartierna, med undantag för vänsterns och kurdernas HDP, stöder kriget. Myndigheterna stoppar kritiska synpunkter inte bara i traditionella, utan också sociala medier.

Erdoğan har varnat HDP för demonstrationer: ”Man följer noga med vad ni gör. Vet att om ni försöker demonstrera på gatorna kommer ni att känna våra säkerhetsstyrkors fot på nacken. Om någon kommer ut på gatorna får de betala dyrt för det. Detta är en nationell kamp och vem som än motsätter sig den kommer att krossas.”

Fram till 29 januari hade 311 personer anhållits för ”terrorpropaganda” på sociala medier beträffande operationen mot Afrin. Till dem hör HDP-deputerade och journalister.

I alla landets 90 000 moskéer har förböner för operationen mot Afrin hållits. N

Peter Lodenius

”Attackens syfte är att höja regeringens popularitet”

Den kurdiska frihetsrörelsen i Finland ordnade en demonstration mot Turkiets totalitära statsform och offensiverna i Afrin söndagen den 21.1 i Helsingfors, och den 27.1 i Åbo. I demonstrationen i Åbo deltog cirka 250 personer.

Kontaktpersonen för den kurdiska frihetsrörelsen i Finland Said Moradi ifrågasätter Turkiets definition av PKK som en terroriströrelse.

– Det finns inga grunder för det, säger Moradi.

Turkiet har med några snabba manövrar förändrats till en auktoritär diktatur som upprepat riktar offensiver mot de kurdiska regionerna både innanför och utanför de Turkiska gränserna. Den turkiska regeringen ser kurderna som ett hot.

– På sätt och vis är vi ju det också, men inte fysiskt utan ideologiskt. Vi strävar efter demokrati, och det är klart att det är ett hot mot det tankesätt som styr en totalitär stat, säger Moradi.

– Vår ideologi bygger på demokratisk konfederalism. Den ideologin har tre grundpelare: kvinnors frihet, ekologi och direkt demokrati.

Det här systemet tillämpas redan i Rojava, den kurdiska regionen i Syrien, dit också Afrin kan sägas höra.

– Mångfald är nyckeln.

Det är ju förstås en utmaning att bygga ett nytt system mitt i ett krig, säger Moradi.

– Men för oss är det viktigt att de kommande generationerna får leva i fred, och vi är beredda att dö i kampen för fred.

Moradi hävdar att Turkiets motiv med att attackera Afrin nu är de kommande valen i Turkiet. Genom att attackera Afrin vill regeringen öka sin popularitet och visa upp musklerna för den egna befolkningen.

Text & foto Nana Blomqvist

FAKTA: Kurderna

  • Rojava är ett halvautonomt kurdiskt område i norra Syrien, där det implementerats ett politiskt system som är oberoende av den syriska regeringen. Systemet, demokratisk konfederalism, har utarbetats av den marxistiska kurdledaren i fångenskap, Abdullah Öcalan.
  • Demokratisk konfederalism grundar sig på direkt demokrati, konsensuspolitik, jämlikhet mellan könen och olika folk- och kulturella grupper, transparens, utbildning och vetenskapligt baserat beslutsfattande. 
  • Kurderna utgör cirka 40 miljoner människor och befolkar en region som sträcker sig över fyra olika länder – Syrien, Irak, Iran och Turkiet. Kurderna utgörs av flera olika etniska grupper och åtminstone tre olika religiösa grupper. Kurdiska separatister kämpar för en egen stat.
  • Kurdiska styrkor har varit avgörande i kampen mot IS, framför allt i Irak. 

Basmane – fristad eller ändhållplats

Många flyktingar har funnit en fristad i Basmane, ett slags stad i staden i Izmir i västra Turkiet, som har en lång historia av mångkulturalism och solidaritet. Men nu hotas denna oas av fattigdom, arbetslöshet och ”urbana reformer” initierade av den turkiska regeringen.

I hörnet av Gaziler Caddesi står kebabförsäljaren Emre, som informerar oss om hur man beställer en flaska vatten på turkiska, arabiska och kurdiska. Har du en aldrig så liten kunskap om något av dessa språk, besitter du ett slags inträdespass till stadsdelen Basmane i turkiska Izmir. Basmane har inte mycket gemensamt med de trendiga centrumkvarteren i Alsancak, men i årtionden har området varit Izmirs starkaste fäste för sekulära republikaner som röstat på Kemal Atatürks center-vänsterparti Republikanska folkpartiet (CHP). Stadsdelen är berömd för Kemeralti, sin traditionella basar med dess färger och dofter, och har genom historien bevarat Izmirs mångkulturella själ, staden där greker, armenier, européer och turkar levde i harmoni ända tills en katastrofal brand år 1922. Efter flyktingöverenskommelsen mellan EU och Turkiet i mars 2016 har över 300 000 flyktingar anlänt till Izmir: kurder och araber från Syrien och kurder från södra Turkiet har blandats med de romer som bott här sedan det ottomanska imperiets dagar.

Basmane är ett virrvarr av branta gator som klättrar uppåt längs en bergssluttning, kantade av gamla hus, vissa nymålade, vissa som har kollapsat och förvandlats till illaluktande avstjälpningsplatser. Övre Basmane, vid foten av Alexander den stores slott, heter Kadifekale. Dess olagligt byggda hus kallas på turkiska gecekondu, vilket avser något som smällts upp under en natt, och bebos i första hand av kurder från Mardin-regionen, där strider pågår mellan turkiska regeringstrupper och PKK-gerillan. Det är inte ovanligt att se väggar täckta av graffiti som hyllar Abdullah Öcalan eller de kurdiska självförsvarsstyrkorna YPG. Området ovanför borgen bulldozades nyligen som ett led i de urbaniserings- och gentrifieringsprojekt som staten har implementerat över hela landet under de senaste åren.

Andningshålet Kapılar

Basmanes bultande hjärta är Kapılar, ett socialcentrum som nu varit öppet i snart två år, och där det varje vecka ordnas workshoppar för barn, språkkurser i engelska och turkiska, och där frivilliga erbjuder invandrare hjälp med översättningar och juridiska frågor. I det Öppna Köket ordnas kulturtillställningar, och centret används av många av de organisationer som hjälper flyktingar i Izmir. Centrets målsättning är att motarbeta isolation och främja umgänge och dialog mellan kurder, araber och turkar i området.

– Det är viktigt för invandrarna att de får relationer inom området och staden som bygger på tillit, och det kan ta länge att uppnå det, säger en lokal kvinna som arbetar på centret.

Aktivister och hjälparbetare håller möte på gården vid socialcentret Kapılar,
den stora ljusglimten för flyktingarna i Basmane. På centret får de asylsökande ta del av språkkurser, kulturprogram och juridisk samt övrig hjälp.

Kapılar Collective är en grupp som arbetar för att skapa debatt kring frågor som i Turkiet ses som snarast hädiska, som feminism, ekologi och minoritetsrättigheter.

Invandrare utnyttjas

På centrets översta våning sitter textilarbetaren Yalcin, som har afroturkiskt ursprung, och som på egen hand administrerar insamling och distribution av mat och kläder till områdets allra fattigaste. Han visar oss en lista på allt som fordras att eleverna ska ha för att de ska få delta i de statliga skolornas undervisning, och mycket av det är märkesprodukter som fattiga familjer inte har råd att köpa.

– I områden med mycket barnarbete är flyktingar ett behändigt tillskott, eftersom de endast får hälften av en turkisk arbetares lön. Därför är det viktigt att uppmuntra flyktingfamiljer att skicka sina barn till skolan, säger Yalcin.

– Många turkar tror att staten ger mer bidrag till flyktingar än till infödda turkar, vilket göder rasismen i landet, som utmynnar i attacker mot invandrare.

Yalcin ansvarar egenhändigt för distribution av mat och kläder till de fattigaste flyktingarna i Basmane. Han försöker också hjälpa flyktingbarnen med det skolamateriel som staten kräver att barnen ska ha för att få gå i skola.

Efter flyktingavtalet med EU, som i praktiken stängde gränsen mot Europa, hoppas många flyktingar i dag kunna stanna i Turkiet så länge att de blir beviljade turkiskt medborgarskap. Men som en av centrets frivilligarbetare, Selin, säger, finns det många problem: ekonomiska, strukturella och det faktum att många av invandrarna saknar identitetshandlingar. Ett av de stora hindren är språket.

– Det finns specialskolor för syrier, men ingenting för kurder.

Hjälparbetet i Basmane består av ett lapptäcke av statliga organisationer, lokala medborgarorganisationer och internationella hjälporganisationer, vissa mer professionella än andra. Julie, en ung kvinna från Holland som beslöt att stanna kvar och hjälpa flyktingar efter att hennes Erasmusprogram tog slut, säger att det fortfarande existerar informella flyktingläger, men att de ofta flyttas från plats till plats för att undvika journalister.

Drömmen om Vatikanen

Det är inte lätt att få kontakt med familjer som bor i Basmane. Efter kuppförsöket i Turkiet sommaren 2016 är många rädda för att tala med journalister och fotografer. Vissa hjälpcenter för flyktingar stängdes då de anklagades för samröre med de påstådda kuppledarna, och på grund av detta finns det en tendens bland flyktingar att inte uttala sig kritiskt om den turkiska regeringen.

Men Nour, en 27-årig syrisk kvinna med palestinska rötter, är inte rädd för några följder, och bjuder in oss i sitt blåmålade hem. Nours ben är förlamade efter en virusinfektion, men hon lyckades trots det fly från Damaskus tillsammans med sin mamma och sin bror. Hon drömmer om att ta sig till Tyskland, där det skulle finnas hopp om att hennes ryggrad kunde opereras, och hopp om att hon kunde återuppta sig studier i juridik. Inte bara hopp, utan beslutsamhet:

– En dag tänker jag besöka Vatikanen. Jag älskar kyrkor, i Libanon studerade jag tre år vid en kristen institution.

Medan hon talar visar tv-nyheterna bilder på hur den syriska presidenten Bashar al-Assads trupper återtar Aleppo, det hörs skottlossning och bombardemang. Nour förlorar en del av sin entusiasm och ber sin mamma att byta kanal. Från andra sidan rummet ljuder signalen om ett Skype-samtal, som hennes bror svarar på, efter att ha suttit på soffan och väntat i flera timmar. Det är Nours pappa som fortfarande befinner sig i Damaskus. Få ord växlas, men många leenden och ännu fler förhoppningar.

Barn med cancer och HIV

Naser är en 50 år gammal irakisk soldat som kom till Izmir 2014. Två av hans sex barn är HIV-positiva och ett av dem har fått cancer, som antagligen orsakats av kemiska vapen. Han bor i undermåliga förhållanden i Buca, en annan del av staden.

– Jag kunde inte bli kvar i Basmane, säger han.

– Barnen behövde mer ljus och luften där var ohälsosam. Här är hyrorna högre 50 000 syriska pund i månaden (kring 350 turkiska lira eller 75 euro), och så måste jag betala för el och gas. Lyckligtvis hjälper omgivningen oss med mat.

En av sönerna har varit sängbunden i flera månader, och hans kropp stöter ifrån sig all medicin. De lokala läkarna ger honom inte mycket hopp för framtiden.

– Han skulle ha en chans om jag lyckades ta mig till Holland. Jag har en bror där, som har fått holländskt medborgarskap, men den turkiska regeringen låter oss inte resa, eftersom vi lämnade in ansökan efter att vi registrerades som flyktingar här. Jag har i flera månader försökt få kontakt med FN:s kontor, men inte fått något svar, säger Naser.

Den forna irakiska soldaten Naser bor i undermåliga förhållanden i stadsdelen Buca
i Izmir. Hans son har både HIV och cancer som orsakats av kemiska vapen. Om han inte lyckas ta sig till sin bror i Holland, är hoppet för att pojken ska överleva litet.

Enligt turkisk lag kan asylsökande, medan deras asylansökan behandlas, tillfälligt placeras i ett av de 20 officiella flyktinglägren i landet, eller i någon av de 28 ”satellitstäderna”, inklusive Izmir, under den långa väntan på att kanske få omplaceras i något tredje land. De asylsökande får under inga omständigheter lämna de städer där de blivit placerade, och anhållan om att lämna Turkiet godkänns nästan aldrig för personer som har registrerats som flyktingar innan avtalet med EU slöts. Samtidigt ger den turkiska staten flyktingarna nästan inga garantier om hjälp.

Syrisk basar

Men vissa flyktingar i Izmir har också positiva historier att berätta. 21-åriga Aisha från Syrien talar i dag flytande turkiska, och ställer sig till förfogande för att hjälpa alla sina landsmän och -kvinnor med byråkratin. Den 24-åriga kurden Youssef från Qamishlo flydde Syrien efter att ha suttit fängslad av al-Assad i två månader, och har nu kunnat återuppta sina läkarstudier vid universitetet i Izmir.

Gatorna runt tågstationen i Basmane är en veritabel basar, med restauranger, salustånd och aktiviteter organiserade av syrier. Priserna här är lägre än på andra håll i staden, och kanske kan de som nostalgiskt längtar tillbaka till sorlet på marknadsplatserna i de i dag förstörda städerna Aleppo och Damaskus finna viss tröst bland de här gatorna.

Tidigare var skyltfönstren fyllda av flytvästar för dem som planerade den farliga resan till Grekland över Egeiska havet, av flyktingarna här kallat ”dödens hav”, men i dag har nästan alla flytvästar försvunnit ur gatubilden. För vissa, som Aisha och Youssef, har Izmir erbjudit en chans att bygga en ny och bättre framtid. För andra är drömmen om frihet i Europa mer avlägsen än någonsin. N

Text Francesco Moisés Bassano
Foto Giancomo Sini
Översättning Janne Wass

1918 i prosa – några tips (2)

Trygve Söderling
Trygve Söderling.
Skräcken är det tunga, svarta stråket genom Anna Bondestams (bilden) 1918-roman Klyftan. Tioåringen Ruts malande rädsla för att hennes pappa ska arresteras för sina åsikters skull och försvinna.

I Klyftan är året 1918 och platsen Jakobstad, men barn med samma rädsla finns förstås också idag, på många håll i världen.

Bondestam går djupt in i flickans tankar och fantasier, varvade med fragment av de vuxnas samtal, rykten, dramatiska yttre händelser. I slutet blir Rut själv ansatt av en polis som frågar efter pappan och hotar med pistol.

Romanen kom ut 1946 och man kan tänka sig att det nya politiska klimatet i Finland efter andra världskriget bidrog till att hon vågade, och fick, publicera en ”röd” synvinkel i en så borgerligt dominerad litterär offentlighet som vår. I dag associerar många säkert till Anne Frank, vars dagbok utkom året efter Klyftan (och på svenska 1953).

Borgerlig barnskildring – från andra sidan ”klyftan” – är Oscar Parlands charmiga Tjurens år (1962). Hans Riki är betydligt yngre än Rut, och ett par 1918-episoder kring familjens herrgård nära Viborg framstår halvt om halvt som tagna ur en sagobok. Husets piga ansluter sig till de röda och går på vakt med gevär, men Riki upplever inget pinande korstryck i stil med Ruts i hennes hel-”vita” skola, där geografiläraren domderar om hur de röda banditerna måste utrotas.

Banbrytande med Bondestams roman – i finländsk kontext – är att hon skildrar kriget och efterräkningarna ur vanliga fredliga vänstermänskors synvinkel. Till röda gardet hörde ju bara en del (Ruts föräldrar hjälper några av dem att gömma sig och fly till Sverige), men den vita terror som följde efter segern drabbade ofta utan nyanser. Redan innan Tammerfors hade fallit mördade vitgardister i Jakobstad sju vänsteraktiva, tydligen på ren impuls. Småstadens chock över händelsen finns med i början av Klyftan, och är efter det en trop i flera finlandssvenska 1918-romaner.

Oftast berättas den då med det tillägg som Leo Ågren gav i Fädrens blod från 1961: nästa dag ritar någon sju kors på väggen till byggnaden där avrättningen skett. Hos senare berättare skrapas de bort, men är snart där igen.

Fädrens blod är svårare att bedöma än Klyftan, kanske för att huvudpersonen Rolf är mera uppenbart ”litterär”. Tvångsuttagen i de vitas led hamnar han på den andra sidan efter att ett skott färgat hans armbindel blodröd – en symbolisk fantasi som kunde vara skapad av Topelius. Samtidigt finns också starka inslag av realism, särskilt den korta fånglägerskildringen från Ekenäs smakar svält och död. I jämförelse med Klyftan känns Ågren ändå valhänt när det kommer till kärnan, Rolfs inre liv.

Direkt fyrkantig är Olof Granholms Den vita natten (1979), som främst rör sig i Vasa-trakten. En intressant detalj är notiserna om de goda relationerna mellan lokalbefolkningen och de ryska soldaterna – i landet sen länge, ju – som sedan, i januari 1918, över en natt görs till ”fiender” att avväpna och, i många fall, mörda. Österbottniska meniga på den vita sidan levde ju i tron att fienden var ”ryssen”, inte finska arbetare.

Krigsscener i Nyland, i första hand ur borgerliga ynglingars perspektiv, är kända för dagens läsande allmänhet via de första kapitlen i Kjell Westös Där vi en gång gått (2006). Några 1918-scener finns också i Lars Sunds Siklax-trilogi. Ett fylligare panorama, med avstamp i smörkravallerna 1917 i Åbo – landets då rödaste stad – finns i Aili Nordgrens Väljer du stormen som utkom 1955, fem år före Väinö Linnas Upp trälar.

Här har vi föreningsliv, torgmöten och det socialistiska inifrånperspektiv som den vita 1918-litteraturen inte känner till. Romanen utmynnar på Åland och man kan kanske säga att Aili Nordgrens son Ralf Nordgren tar upp tråden i sin mera sofistikerade Det har aldrig hänt (1977). Dokument, telegram och författarens kommentarer lägger ett pussel av en otroligt råddig situation – är Åland rött, vitt, svenskt, ryskt eller tyskt?

I arkiven gräver också Anna-Lisa Sahlström i En såg sig om – och vände. En berättelse om den röda regeringen (1995). Här är genren ren faction – protokollfakta sedda genom ett temperament, fiktion på hur revolutionsledningen Kuusinen, Gylling & Co kan tänkas ha tänkt, talat och känt. I uppföljaren Den sista fursten (2009) gör hon på motsvarande sätt fiktion kring Edvard Gyllings brev till hustrun. (Av Joakim Groth har samma material presenterats i dramaform.) Bland den skönlitteratur som skrivits på svenska om 1918 är Sahlströms doku-romaner säkert de mest informationstäta.

På dokument byggs också det nyaste bidraget, Anna Lindholms Projekt Ines. Fem kvinnor i inbördeskriget 1918 (2015). Kring ögonvittnens dagböcker och brev skapar Lindholm ett öppet och personligt narrativ om sin egen medvetandegörandeprocess; verket är en mix av faktabok och essä.

Till sist ett lite udda tips: Kjartan Fløgstads Grand Manila utspelar sig bland annat i Finland 1918. På postmodernt vis rör sig romanen kors och tvärs, globalt och i tiden, men det är  spännande att se hur en riktigt stor författare handskas med ett material som vi finländare kanske trodde att vi ”kunde”, och hur han lyckas utvinna helt nya dimensioner. Här figurerar både Södergran, Diktonius och den vita poeten och bödeln Erik Grotenfelt. Boken är skriven på diverse nynorska dialekter och kommer aldrig att översättas till svenska.

PS: Både Klyftan och Tjurens år har dramatiserats för TV, 1973 resp. 1989, och filmerna finns f.n. tillgängliga på YLE Arenan. Böckerna finns på biblioteket. Jag anmälde Grand Manila i Hbl 13.11.2006.

Trygve Söderling
är litteraturvetare

På besök hos ultranationalisterna

En bräcklig fred råder mellan Ukrainas regering och de högerextrema miliserna som strider mot de Rysslandstödda separatisterna. Ny Tid har följt med Galina och Volodymyr, båda medlemmar i Högra sektorn, och deras plötsliga förvandling från jagade terrorister till upphöjda nationalhjältar.

Juli 2015.

Galina ”Red” tänder en cigarett samtidigt som hon blickar oroligt mot sidogatan.

– Vi måste vara försiktiga så att ingen följer efter dig. Polisen är efter många av oss, och de griper oss om de har möjlighet, säger hon och sneglar mot bilen som i hemlighet tagit mig till hennes bas i utkanten av staden Uzhgorod.

Jag är hos den ultranationalistiska gruppen Högra sektorn i västra Ukraina.

Och Galina har anledning att vara orolig. Hennes make, Volodymyr, var inblandad i de internationellt uppmärksammade striderna mot polis och militär i grannstaden Mukatjeve några dagar tidigare.

– Sex av oss lyckades fly och de gömmer sig fortfarande i skogen. Regeringen har satt in massiva insatser för att hitta dem, berättar hon.

Stämningen är lik den som råder i östra Ukraina: en känsla av krigstider.

Striderna handlade om kontroll av gränsen mot Ungern. Efter fyra dagars sammandrabbningar med både granatgevär och pansarvärn är tre polismän allvarligt skadade och tre nationalister döda.

Samtidigt som ukrainska specialstyrkor letar efter inblandade några kilometer bort möts jag av beväpnade män inne på basen.

– Vi har fått order att mobilisera våra trupper här i Zakarpatska oblast-regionen för att återta kontroll över det kritiska läge som råder, säger Oleksandr Satjko, ledare för Högra sektorn i Zakarpatska oblast-regionen.

Men för Galinas make är det redan över. Han ligger skottskadad på sjukhus. Så snart han tillfrisknar kommer han häktas och anklagas för terrorbrott, och kan se fram emot livstid i fängelse.

Skärmavbild av Galinas och Volodymyrs offentliga Facebookprofiler, där båda stoltserar med Högra sektorn på sin bakgrundsbild.

Misstro mot regeringen

Trots att över 10 000 människor beräknats ha dödats och 1,7 miljoner människor flytt, syns inget slut på kriget i östra Ukraina. Det som från början var en enad folklig uppresning mot en korrupt regeringsmakt har efter över tre år av krig blivit ett lapptäcke av olika aktörer på båda sidor av fronten.

En av de starkaste aktörerna är de ukrainska ultranationalistiska frivilligbataljonerna. Vid Majdan-demonstrationerna 2014 var det de som allra aggressivast agerade för att den tidigare presidenten Viktor Janukovytj till slut tvingades i landsflykt. 

Samtidigt som fredliga demonstranter skrek ut sin ilska mot den korrupta Rysslandsvänliga presidenten, gick de högerextrema ett steg längre, och gjorde sig snabbt kända för våldsamma attacker mot polis och säkerhetsstyrkor.

Efter att demonstrationerna ebbat ut och våldet i östra Ukraina eskalerade, lockade många ultranationalistiska grupper till sig människor från hela Ukraina. Misstron mot den nytillträdda regeringen var stark, och många valde att bli nationalistiska volontärsoldater istället för att strida för ukrainsk militär vid frontlinjen i öst.

– När kriget i öst är över kommer vi vända våra vapen mot de korrupta makthavarna i väst, säger Oleksandr Satjko.

Det här oroar makthavarna i Kiev. Samtidigt som de är beroende av de ultranationalistiska gruppernas närvaro vid fronten, fruktar de nya demonstrationer. Livet under den nya presidenten Petro Porosjenko har trots allt inte varit bättre än under hans företrädare.

Starka regeringsband

Den över 1 500 kilometer långa tågresan från Uzhgorod i väst till Mariupol i öst tar ungefär ett och ett halvt dygn. Mariupol ligger nära frontlinjen och har i över tre år varit omstritt territorium. Sedan juni 2014 vajar den ukrainska flaggan återigen vid tågstationen.

Jag har bestämt möte med den nationalistiska gruppen UVA som strider längs fronten bara några kilometer bort. De har gett mig tillåtelse att stanna två nätter på deras bas för att sedan följa med till fronten. 

– Glory to Ukraine, glory to the heroes, glory to the nation, death to the enemies, Ukraine is above all, skanderar några uppställda volontärsoldater när vi anländer till basen ett stenkast från Azovska sjön.

Basen, som tidigare var ett populärt turisthotell nära de vita de sandstränderna, är idag fylld med frivilligsoldater som gör sig redo för att åka till frontlinjen.

Innanför träffar vi Andrej, en av gruppens högst uppsatta ledare.

– Vi är den enda volontärarmé som strider utan att få stöd av regeringen. Alla andra nationalistiska grupper är idag på något vis sammankopplade med regeringen, berättar han.

UVA var tidigare en del av Högra sektorn, men splittrades på grund av meningsskiljaktigheter om gruppens beroende av regeringen. Två brigader bröts sig ut, nummer 6 och 8.

– Vi vill inte ta emot pengar eller lyda order från en korrupt regering. Istället kan vi planera våra operationer själva och göra det som är bäst för vårt fosterland, fortsätter han.

UVA är den är den minsta volontärbataljonen och har inte mer än några hundra medlemmar.  Alla andra ultranationalistiska grupper har idag starka relationer med regeringsmakten, och har införlivats i såväl polisen som armén. Högerextrema ledare har dessutom fått viktiga positioner inom statsapparaten.

Poliserna som patrullerar i Mariupol hör till den nynazistiska gruppen Azovbataljonen, förklarar Andrej. De ansvarar för säkerheten i många städer i östra Ukraina (och har i dag döpts om till Nationalkåren, red. anm.).

Högra sektorns fana använder sig av en stiliserad variant av Ukrainas statsvapen, treudden. Emblemet med svärdet i mitten av treudden skapades 1929 av den ukrainska ultranationalistiska rörelsen OUN. Den svart-röda flaggan används också av OUN.

Nationalism är billigt

Volodymyr Isjtjenko, sociolog som studerar extrema vänster- och högergrupper i Ukraina förklarar vidare om relationen mellan extremhögern och regeringen:

– Det är det billigaste och enklaste sättet för regeringen att vinna folkligt stöd. [Porosjenko] har under sina tre år som president egentligen inte gjort något för att förbättra det ukrainska folkets livskvalitet.

– Frågor som historia, språk och nationell samhörighet är billiga att driva, och får stort stöd från vissa kategorier av människor, och de är speciellt viktiga under krigstid. Det ukrainska folket har inga rättigheter, jobb eller höga löner, men åtminstone kan de se ukrainska symboler runt om i landet.

Väljarstödet för ultranationalistiska partier är litet och det största, Svoboda, fick inte ens 5 procent av rösterna i det förra valet. Men trots detta är de starkare än någonsin tidigare.

Enligt Isjtjenko beror det på regeringens behov av att fortsätta kriget i öst, ett krig som effektivt avleder uppmärksamheten från den bristfälliga samhällsutvecklingen och den utbreda korruptionen bland makthavarna.

Högerextremisterna får därigenom en oproportionerlig maktställning i samhället, blir militärt starkare och inte minst rikare.

– Det är så det fungerar här: alla använder varandra för egna intressen. Men att tillåta högerextrema grupper till att influera både politik och samhällsfunktioner är ett hot mot medborgarna, det generella politiska klimatet, och så småningom regeringsmakten.

”De vill att min familj ska dö i en attack”

Jag träffar Ivan. Han flyttade från Donetsk för att kunna fortsätta sina läkarstudier Kiev.

– De vill att min familj ska dö i en attack, säger han med skakig röst.

Han vill berätta hur han ständigt påminns om det som händer i öst fast han bor hundratals kilometer därifrån.

– Jag är väldigt ensam, säger han samtidigt som han tar en stor klunk kaffe på cafét där vi sitter. Två äldre damer hoppar till av Ivans plötsliga utgjutelse.

– Att jag kommer från Donetsk påverkar hela min vardag, här ses jag som en fiende, fortsätter han, men avbryts när en servitris olyckligt tappar ett dricksglas i golvet.

Det är riskfyllt för Ivan att träffa mig. Antalet hatbrott mot rysktalande i Kiev har ökat kraftigt sedan krigets start. Ultranationalistiska grupperingar får allt större inflytande, och extremhögern har normaliserats.

Gator har fått namn efter kontroversiella nationalistiska hjältar, föräldrar sänder sina barn på sommarläger organiserade av högerextrema grupper, och i vissa mataffärer har personalen förbjudits att tala ryska.

Men Ivan vill inte tystas, han måste få sätta ord på sin ensamhet.

– Varken professorer eller klasskamrater vill tala med mig. Jag levt här i över tre år men har inte lyckats skaffa några vänner, fortsätter han.

Han är bara en av många vars liv finns på båda sidor av kriget. Den enda kontakten han har med sin familj är en skakig internetuppkoppling.

– Vi försöker tala så ofta som möjligt, men det är svårt. Det känns som om jag är med i kriget utan att vara där, både genom min familj i Donetsk och genom min vardag i Kiev.

I slutet av intervjun försöker vi nå hans pappa i Donetsk. Det lyckas inte, men några timmar senare får jag ett SMS av Ivan:

– Min pappa har sagt att han inte tycker att du ska använda mitt riktiga namn eller bilder på mitt ansikte, det är alldeles för farligt.

Hot mot kritiker

Tillbaka i Mariupol.

Dagen efter intervjun med Andrej vaknar vi av att det knackar på dörren till vårt rum.

– Packa ihop er saker, ni måste sticka nu, säger den kvinnliga soldaten hetsigt.

Oförstående gör vi som hon säger och snart därefter sitter vi i en bil på väg bort från lägret tillbaka till Mariupol.

Löftet om att få följa med gruppen till frontlinjen har efter gårdagens intervju återtagits. Vi vet inte varför, men våra frågor om relationerna mellan högerextrema grupper och regeringen kan ha väckt misstänksamhet. Avsläppta i Mariupol bestämmer vi oss för att snabbt lämna området för säkerhets skull.

Attityderna mot journalister i Ukraina har hårdnat under de senaste åren. Kritik mot ultranationalistiska grupper ses som ”antipatriotiskt”, ”rysk propaganda” eller ”ryskt spioneri”. En högerextrem webbsida publicerar bilder tagna i smyg, bilars registerplåtar, och hemadresser till personer som utpekas som antipatriotiska, kommunister eller ryska spioner. Listan på över tusen personer innehåller bland annat namn på journalister, bloggare och aktivister.

– Eftersom dessa personer går ostörda på Kievs gator, kan vi snart vänta oss ryska spioner här, varnar texten på webbsidan.

– Dessa så kallade ”fredsbevararsajter” strävar efter att samla en databas på människor som sägs ha skadat nationen. Tack vare att bilder och personuppgifter sätts ut, blir de mål för trakasserier och fysiska attacker, berättar Volodymyr Isjtjenko.

Listan på angrepp kan göras lång.

– Ett exempel är när de publicerade personuppgifterna för en journalist (Oles Buzina, red. anm.) som skrev prorysk journalistik. Han bröt inte mot lagen, men var motståndare [till extremhögern] i många år före Majdan. Strax efter att hans personuppgifter publicerades på webbsidan mördades han i närheten av sitt hem. Det finns starka misstankar om mordet utfördes av den ytterhögern.

Flera av personerna vars namn har publicerats på listan har sedermera fått sätta livet till, utan att någon dömts för brotten.

Fast merparten av den ukrainska befolkningen fördömer våldet, rättfärdigas det ofta som en nödvändig del av kriget mot Ryssland – man måste stå enade bakom nationen.

Ett oväntat möte

Vi åker tillbaka till Uzhgorod, där jag 2015 träffade Högra hektorn, för att återförenas med Galina. Det är en sommardag, och staden visar sig från sin bästa sida. Solen skiner och längs det centrala promenadstråket äter människor glass, dricker öl och skrattar.

Att det är krig i östra Ukraina är det svårt att föreställa sig. Eller att det inte är mer än två år sedan jag var här för att rapportera om en ny potentiell frontlinje bara några kilometer härifrån.

Oleksandr Satjko är före detta ledare för Högra sektorn i Zakarpatska oblast-regionen. Youtube-skärmdump.

Galina anländer tillsammans med Oleksandr Satjko, den högerextremistiska ledaren som fick order att mobilisera sina trupper i väst. Till min förvåning har de sällskap av en till. 

– Det här är min make Volodymyr, han blev släppt på fri fot för några veckor sedan, säger Galina.

Det förväntande livstidsstraffet för terrorbrott har uppenbarligen reducerats till knappa två år. Han och de fyra andra gripna är frisläppta.

– Han var anklagad för terrorism, för att ha organiserat terroraktivitet och för 10 andra åtalspunkter, säger Galina.

Hon avbryter sig och vänder sig mot Volodymyr med ett leende:

– Men för en vecka sedan lades nästan alla åtalspunkter ner. Han är inte längre terrorist, inte del av någon terrorverksamhet och Högra sektorn är inte längre en olaglig organisation.

Mycket har förändrats sedan 2015.

Basen med alla tunga vapen har försvunnit från Uzhgorod. Högra sektorn finns inte längre som brigad i Zakarpatska oblast-regionen, och Oleksandr har förlorat sin ledarposition.

På baren vi träffas behöver de tre Högra sektorn-medlemmarna inte betala för drickan. De behandlas som hjältar av personalen. Här har Volodymyr aldrig setts som en terrorist.

Men relationen mellan ultranationalisterna och regeringsmakten är skör.

– Den riktiga revolutionen har inte börjat än, när kriget i öst är över kommer vi vända våra vapen mot den korrupta regeringsmakten, upprepar Oleksandr, precis som han gjorde 2015, och ler mot Volodymyr. N

Text Andreas Ståhl
med bidrag av Lennart Hofman
Foto: CC/Mystslav Tjernov