Etikettarkiv: Kristendom

Underkastelsens och frihetens världar

Fredrik Långs essäbok Ansiktet i månen är en elegant översikt över grundläggande tanketraditioner i västerländsk idéhistoria.

44-fredrik-lang-ansiktet-i-manen-webbIsin essäbok Ansiktet i månen utgår Fredrik Lång från en tanke som på omvälvande tankars vis känns både stor och liten samtidigt. Världsåskådningar är sociomorfa, det vill säga människan projicerar sina rådande sociala villkor på sina religiösa och filosofiska trossystem. Gudarnas värld upprepar människornas värld, och är en spegelbild av den sociala världen med dess maktstrukturer.

Tanken låter självklar då man hör den formuleras, men med den som utgångspunkt öppnar Lång spännande vyer i en jämförande analys av de tre antika trossystem som haft störst inflytande på den västerländska idéhistorien: judendomen som den beskrivs i Gamla testamentet (500-talet f.Kr.), de grekiska stadsstaternas och främst Atens klassiska filosofi (400-300 f.Kr.), och slutligen kristendomen som den formulerades i Nya testamentet, främst av Paulus.

Av denna grova kronologi konstruerar Lång en elegant helhet. Judarnas kollektiva erfarenhet av slaveriet i Babylon projiceras på deras gudsrelation, som antar slavens underkastelse under en nyckfull herre, med ett löfte om framtida frälsning att hämta hopp ur. Den grekiska filosofin formulerar en handlingskraftig slavägande aristokratis världsåskådning, och fungerar därmed som en antites till den judiska underkastelsen. I det Nya testamentet sammanfogar Paulus dessa till en sinnrik syntes, som fyller det väldiga och brokiga Romarrikets behov av sammanhållning under dess sena århundraden.

Fångenskapen

År 587 f.Kr. erövrade Nebukadnessar II landet Juda, förstörde Solomons tempel och förde en stor del av den judiska befolkningen till Babylon som slavar. Under de följande femtio åren lyckades judarna bevara sin religion och identitet, och när Babylon i sin tur störtades av perserna gav erövraren Kyros den store judarna tillåtelse att återvända till sitt hemland och återuppbygga sitt tempel. Vid återkomsten till Juda börjar judarna skriva ner det Gamla testamentet – dels för att försäkra att den muntliga traditionen skulle bevaras i framtiden, men även som ett sätt för de återvändande att markera sin överhöghet över dem som aldrig förslavades.

De gamla judiska myterna får i sin skriftliga version en kraftig betoning av den babyloniska fångenskapen. Tematiken förstärks ytterligare av den äldre legenden om Moses uttåg från Egypten – möjligtvis en rätt obetydlig händelse som i efterhand tilldelats en förstorad religiös betydelse. Enligt Lång är det just erfarenheten av slaveriet som utvecklas till kärnan av den judiska monoteismen. Orsaken till slaveriet hämtar man i bristande tilltro till Jahve, i att andra gudar hade börjat dyrkas i landet. Nebukadnessar tolkades som redskapet för Guds bestraffning, och den babyloniska fångenskapen som en femtioårig botgöring, varefter skulden var avbetalad och Gud befriade judarna. Denna världsåskådning placerade även det judiska folket i ett kollektivt historiskt narrativ, ett förlopp från ofrihet till frälsning.

Lång liknar den judiska gudsrelationen vid Stockholmsyndromet: gisslans tendens att sympatisera med sin kidnappare grundar sig på en rädsla att råka illa ut och är i slutändan en vädjan till den inre godheten hos den som tagit en gisslan. Gud är nyckfull och ilsken, och människans lott är att dyrka och blidka honom, och acceptera hans bestraffningar som rättvisa.

Den frie slavägaren

Den självständiga stadsstaten Aten drygt hundra år senare beskriver Lång som en slavdemokrati. En manlig överklass har rösträtt i statens angelägenheter, men denna politiska frihet utsträcks inte till kvinnor och framför allt inte till de talrika slavarna. Och givetvis är det denna överklass som idkar filosofi. Till skillnad från Babylon hindrar Aten effektivt sina slavar från att bevara sina kulturella identiteter. Handeln och penningväsendet är mer utvecklat och har även påverkat tänkandet, och de grekiska slavarna betraktas helt enkelt som handelsvaror.

Den klassiska grekiska filosofin placerar människan i mitten av världsordningen som en fri samhällsaktör, och formulerar frågorna om hur en människa bör leva sitt liv, hur man härskar, vilket det eftersträvansvärda samhället är, och vad som är kunskap.

Detta, anser Lång, är en orsak till att den grekiska filosofin har bevarat sin angelägenhet för oss idag. Samtidigt existerar denna nivå av frihet nödvändigtvis på bekostnad av slavarnas frihet. Och istället för att ifrågasätta slaveriets legitimitet definierar filosoferna människan på ett sätt som utesluter slavarna. Enligt Aristoteles är människan inte bara en ”fjäderlös, tvåbent varelse”. En riktig människa är en varelse som har rätt att befalla över sig själv och som därmed kan sägas ha en själ; således är enbart de fria männen riktiga människor, medan definitionen smidigt utesluter kvinnor, barn, slavar och barbarer.

Lång noterar också hur en historisk tidsuppfattning saknas i den grekiska filosofin. Den grekiska aristokratens frihet existerar i ett statiskt nu, medan framtiden är osäker och underkastad ödets nycker.

Denna position är i längden ohållbar. Lång menar att den grekiska filosofin tappar kontakten till rötterna för sitt tänkande då Filip II (far till Alexander den store) under 300-talet gör stadsstaterna till provinser i det växande Makedonien. Atens aristokrati berövas sin politiska beslutsfrihet och blir undersåtar i ett väldigt rike, och kan inte längre hävda sin självklara överhöghet över icke-greker. Trots att slaveriet fortsätter kan grekerna inte längre hålla fast vid sin självtillräckliga maktposition. Människan blir istället en slags världsmedborgare, och den grekiska filosofin övergår i tankeskolor som förespråkar en inre frihet och ett tillbakadragande från politiken. Därmed lider också den grekiska filosofins guldålder mot sitt slut.

Inspirerad kompromiss

I Fredrik Långs resonemang finner dessa två disparata vittnesmål, om slaveri å ena sidan och frihet å den andra, sin överraskande syntes i den framväxande kristendomen i Romarriket. Lång pekar ut Paulus som den huvudsakliga arkitekten i det nya idébygget. Den nya religionen tar tillvara det judiska frälsningsnarrativet men Paulus frångår tanken av ett utvalt folk, och ersätter den med en individuell skuld i varje människa, arvssynden, som sonas av Jesu död och återuppståndelse. Därmed skapar kristendomen en modern tidsuppfattning som baseras på utvecklingen från ett tillstånd mot ett annat över historisk tid.

Denna nya religion sprids snabbt i Romarriket tack vare sitt missionsbud och att den utsträcker sig även till de talrika slavarna i imperiet. Även annan bibelforskning (se till exempel Jesus of Nazareth av Paul Verhoeven) noterar Paulus centrala roll i att formulera kristendomen, han tonar ner Jesus närmast anarkistiska vision av Guds rike till förmån för hans funktion som offerlamm – eller syndabock, djuret som rituellt beläggs med alla samhällets synder och offras eller fördrivs.

Fredrik Långs essäbok Ansiktet i månen är ett fascinerande stycke idéhistoria, vars fakticitet torde vara svår att verifiera eller falsifiera. Verkets iögonfallande dialektiska elegans får mig att misstänka att här föreligger en efterkonstruktion, men i slutänden känns det irrelevant om utvecklingen ”i verkligheten” såg ut just på det här sättet. Det väsentliga är att Lång i detta ambitiösa verk öppnar för stimulerande associationer och perspektiv.

Lasse Garoff

Fredrik Lång:
Ansiktet i månen.
Teologisk-filosofiska essäer.
Förlaget M, 2016.

Tröttsam rundgång kring äktenskapet

Det var knappast många som tänkte sig att motståndarna till könsneutrala äktenskap skulle lägga sig på rygg och ge upp efter att riksdagen godkände äktenskap mellan personer av samma kön efter många om och men i december 2014. Man kan knappast heller klandra dem för att de använt den demokratiska rätt som den nya praxisen med medborgarinitiativ ger dem för att försöka omkullkasta en lag som de anser går mot finländarnas intressen. Om man hyllar de finländska hbtq-aktivisternas långa arbete med att få en lagändring till stånd i riksdagen, bör man samtidigt acceptera meningsmotståndarnas rätt att med lika stor övertygelse driva sin sak med alla demokratiska medel som står till deras förfogande. Det betyder ändå inte att kampanjen mot könsneutrala äktenskap står över kritik.

En annan sak är huruvida det är i demokratins intresse att genom medborgarinitiativ tvinga riksdagen att ta upp frågor som knappast har några realistiska chanser att överleva en omröstning i plenum. Ända sedan De Grönas riksdagsledamot Oras Tynkkynen 2006 för första gången lämnade in en motion om könsneutral äktenskapslag, har den allmänna opinionen talat för en dylik. Sedan det förra decennieskiftet har diverse åsiktsundersökningar, valmaskinsresultat och rundringningar visat att stödet i riksdagen också varit stadigt på den könsneutrala äktenskapslagens sida. Att det tagit så länge för lagen att ändras beror på att konservativt dominerade lagutskott torpederat tre olika motioner om en lagändring.

Låt vara att lagändringen inte gick igenom med någon förkrossande majoritet. I den första pleniomröstningen fick lagändringen stöd med rösterna 105-92, och i den andra med 101-90. Men tröskeln är betydligt högre för att ändra en nyligen stiftad lag som varit tio år i görningen, en lag som enligt de senaste opinionsmätningarna har ett folkligt stöd på mellan 60 och 70 procent.

Vidare har motståndarna i sin iver att omkullkasta den nystiftade lagen slagit knut både på sig själva och juridiken. Medborgarinitiativet är instiftat för att göra förändringar i existerande lagar. Men den nya äktenskapslagen träder inte kraft före 1 mars 2017. Medborgarinitiativet Aito avioliitto är alltså i strikt juridisk mening inte ens lagligt. Än mindre borde det vara uppe i riksdagen för debatt. Men det var det ändå förra torsdagen.

Om det nu skulle gå så att initiativet mot alla odds skulle godkännas av riksdagen, och lagen de facto skulle ändras, skulle ändringen hursomhelst inte träda i kraft innan den redan stiftade nya äktenskapslagen trädde i kraft, eftersom man inte kan ändra lagar som inte är i kraft. Den första mars skulle alltså den nya äktenskapslagen träda i kraft, och på samma gång annulleras. Men det i sin tur skulle antagligen betyda att någon skulle föra ärendet till Europeiska människorättsdomstolen, vilket Saku Timonen förklarar i sin blogg, eftersom det då skulle handla om en inskränkning av en medborgerlig rättighet – i det här fallet skulle det falla under rubriken kringskärning av en rättighet baserat på könstillhörighet. Domstolen har visserligen slagit fast att äktenskap inte är en mänsklig rättighet som sådan, men att frånta en folkgrupp en rätt som den redan en gång har beviljats kräver enligt domstolen en särdeles vägande motivering.

Och det är här som debatten blir tröttsam, eftersom motståndarna till den nya äktenskapslagen inte har lyckats framföra någon särdeles vägande motivering till varför personer av samma kön inte skulle få gifta sig med varandra. Det enda rationella argumentet som förts fram har varit barnens välmående, och det är också det halmstrå som Aito avioliitto-kampanjen klamrat sig fast vid. Problemet med detta argument är att det finns en samstämmig vetenskaplig konsensus som konkluderar att barn som växer upp med homosexuella föräldrar mår precis lika bra som (om inte bättre än) barn som växer upp med heterosexuella föräldrar. Man kunde här länka till ett antal undersökningar och metaundersökningar, men saken är så entydig, att inte ens Wikipediasidan om ämnet har några som helst brasklappar.

Ändå envisas motståndare till könsneutrala äktenskap att försöka förklä sitt motstånd i vetenskapliga termer, och man hittar flertalet personer, till och med akademiker som professor Tapio Puolimatka vid Jyväskylä universitet, som citerar tiotals källor som enligt dem påvisar hur illa barn far i familjer med homosexuella föräldrar. Puolimatka var en av personerna som ombads lämna in ett expertutlåtande om Aito avioliitto-initiativet till lagutskottet, och hans utlåtande är ett praktexempel på hur vetenskapliga resultat förvrängs och felciteras för att passa argumentet. Han citerar en lång rad källor, som i huvudsak faller inom tre kategorier: 1. essäer med källhänvisningar som inte ens gör anspråk på vetenskapliga meriter. 2. försök till vetenskapliga undersökningar, som har underkänts av det vetenskapliga samfundet på grund av metodologiska brister. 3. Legitima vetenskapliga undersökningar som däremot inte ger några svar på de frågeställningar som Puolimatka hävdar att de ger svar på. Se till exempel den gröna bloggaren Lilja Tamminens utmärkta sågning av Puolimatkas källhänvisningar här. Genom att upprepade gånger citera forskare vars manipulativa feltolkningar och bristfälliga metoder leder dem till de slutsatser de vill nå, skapar motståndare till könsneutrala äktenskap således en skenbild av att det föreligger oklarhet i barnens situation i familjer med homosexuella föräldrar, när det i verkligheten finns en entydig konsensus.

Resten av argumenten är sedan gammal konservativ skåpmat, där man blandar äpplen med päron och hundar och katter. Här förvrängs juridiska faktum, som att barn har rätt att känna till sina biologiska föräldrar till att betyda att alla barn skulle ha någon absolut och oinskränklig samhällelig rätt att uppfostras av de samma. Här börjar man i amerikansk anda tala om ”grundprinciper” på vilka den finländska staten grundats, som det nötta ”koti, uskonto ja isänmaa” (hem, religion och fädernesland). Någon sådan princip har aldrig ingått i några som helst grundande statsdokument eller i grundlagen (uttrycket torde ha sitt ursprung i kejsarinnan Augusta Victoria av Schleswig-Holsteins beskrivning av de tyska kvinnornas värden som Kirche, Kinder und Küche). Religionen är ett vanligt argument som släpas fram i debatten, och speciellt då den religionstolkning som gör gällande att äktenskapet är avsett att uteslutande ingås mellan män och kvinnor. Också detta argument är grundlöst, eftersom stat och kyrka är separerade, och lagen inte tvingar kyrkan att ändra på sitt äktenskapsbegrepp.

Då de här argumenten inte lyckas övertyga motståndarna tar man till ytterligare känsloargument, det ena mer förvirrade än det andra. Tack och lov har till och med de mest rabiata homofoberna i riksdagen lärt sig att undvika att jämföra homosexuella förhållanden med pedofili och bestialitet, men också under torsdagens riksdagsdebatt hördes inlägg som varnade för att könsneutrala äktenskap skulle leda till ”västerländska samhällets kollaps”, ”könsanarki”, ”omstörtande och revolutionär aktivitet”, ”rasera könssystemet”, ”gå emot allmänmänskliga värden”, samt diskriminera heterosexuella, kristna, konservativa, och av nån bisarr orsak homosexuella som inte vill gifta sig.

Sitt strå till stacken drog biskopsmötet som diskuterade huruvida Finlands evangelisk-lutherska kyrka skulle börja viga par av samma kön då lagen träder i kraft. Diskussionen fördes bara dagar innan debatten i riksdagen. Biskopsmötet kom fram till att kyrkans äktenskapsbegrepp inte i detta skede förändras, bland annat hänvisar man till kyrkohandboken där det står klart och tydligt att äktenskap ingås mellan en man och en kvinna. Det vill säga: nej, kyrkan kommer officiellt inte att godkänna kyrklig vigsel mellan två personer av samma kön, även om vissa präster redan i dag gått mot kyrkans praxis och välsignat par av samma kön.

Man avundas inte biskoparnas situation. Ärkebiskop Kari Mäkinen, samt biskopar som Björn Vikström och Irja Askola har uttalat stort stöd för homosexuellas lika rättigheter i samhället, och försökt skaka av kyrkans rykte som ett homofobt och bakåtsträvande samfund. Samtidigt visade en medlemsundersökning från 2014 att klart fler av kyrkans präster motsätter sig kyrklig vigsel för homosexuella par än de som förespråkar dylik (50 mot 35 procent).

Björn Vikström hör till dem som förespråkat en kompromiss, som ändå skulle vara en rejäl omvälvning inom kyrkan: det vill säga att kyrkan skulle frånsäga sig den juridiska vigselrätten helt och hållet och endast välsigna gifta par i kyrkan. Ur en humanistisk synvinkel skulle det vara ett sätt att både äta kakan och ha den kvar: om kyrkan och det beslutsfattande sekulära samhället har olika syn på begreppet äktenskap, backar kyrkan och säger att om samhället inte längre omfattar Bibelns (och kyrkohandbokens) syn på vad ett äktenskap är, är det i demokratins namn bäst att kyrkan helt enkelt inte längre befattar sig med äktenskap. En sådan lösning skulle också kringgå den oundvikliga schism som uppstår vare sig om kyrkan bestämmer sig för att viga homosexuella eller inte. Å andra sidan är äktenskapet och vigseln tillsammans med dop och begravning en av de starkaste institutionerna i kyrkan, och det känns lite som om man genom att avsäga sig vigselrätten skulle sopa ett problem under mattan i stället för att ta itu med det. Dagens finländska kyrka har redan rört sig ganska många mil från Bibelns bokstavliga ord, och kyrkohandboken är väl knappast huggen i sten.

Alla har rätt till sin åsikt och det finns ingen lag som säger att man måste gilla att homosexuella får gifta sig. Men i en rättsstat hör det till att om man ska driva sin åsikt i beslutsfattande organ, bör man också kunna motivera dem rationellt. Förändringar ruckar ofta på vår världsbild, och det kan vara skrämmande. Men om man i värde- och moraldebatten finner sig på den konservativa sidan av staketet, kunde man göra gott i att granska historien. I Helsingin Sanomats månadsbilaga för september påpekar Harvardprofessorn Stephen Prothero att alla kulturkrig i USA har förlorats av de konservativa krafterna, på lång sikt. Samma mönster går igen i Europa. I ett västerländskt samhälle som med start i den franska revolutionen stadigt strävat till att utvidga de förtrycktas rättigheter är detta den enda logiska riktningen. Samtidigt lever vi – på gott och ont – i ett samhälle där individuell frihet och identitetsfrågor tränger ut breda folkliga ideologier och värdegemenskaper. Så länge värdereformer inte har bevislig skadeeffekt på de personer de direkt eller indirekt berör, finns det få rationella argument för att inte genomföra dem, och historien visar att med tidens lopp inser också majoriteten av mänskligheten detta. Om motståndarna mot samkönade äktenskap lyckas komma över sin irrationellt personliga indignation över laglig och kyrklig acceptans av homosex, märker de att världen för de flesta av oss fortsätter att rulla på alldeles som förut också efter att homosexuella fått gifta sig, och att deras egna heterosexuella äktenskap är precis lika bra eller dåliga som de var innan.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

EDIT: 12.9.2016 kl. 11.18: Oras Tynkkynen representrar naturligtvis De Gröna och inte Centern.
EDIT: 26.9.2016 kl. 14.37: I en tidigare version av ledaren stod att kyrkan godkänner välsignande av par av samma kön. Något officiellt ställningstagande från biskopsmötet eller kyrkohandboken finns dock inte om detta, även om många församlingar godkänner att enskilda präster välsignar homosexuella par. 

Där dödens helgon håller i timglaset

Mexiko har näst flest katoliker i världen, men katolicismen har fått konkurrens av såväl frikyrkor som folkliga helgon, som La Santa Muerte. Dödshelgonet för-knippas ofta med knarkkarteller och kriminella, men blir allt mer populärt även bland fattiga, arbetare och utstötta.

De små gulgröna paketen med choklad ramlar hela tiden ur Miguel Angels famn och folk omkring hjälper honom att plocka upp dem. På armen bär han en liten staty av ett skelett i klänning: dödshelgonet Santa Muerte, eller ”den vita flickan” som är ett av hennes många smeknamn.

Det är fyra månader sedan Angel kom ut ur fängelset, där han satt i tio år för rån. Idag ska ha be till Santa Muerte för att de familjemedlemmar som fortfarande sitter inne också ska få komma ut snart, med hälsan i behåll. Chokladen och ett äpple ska han lämna för att visa sin tacksamhet.

– Så länge du tror på och följer henne så hjälper hon dig, vilken situation du än befinner dig i, säger han.

För bara femton år sedan var det ganska få mexikaner som kände till dödens helgon. En stor del av förklaringen till att hon idag är så populär finns just här, i den ruffiga stadsdelen Tepito i Mexico City, där Enriqueta Romero Paredes, Doña Queta, satte upp ett stort altare utanför sitt hus 2001.

– Jag är anhängare av Santa Muerte sedan 57 år, förklarar hon.

Att det den första dagen varje månad kommer över tusen personer till ceremonin vid hennes altare har hon ingen förklaring till.

– Det är personligt. Var och en har sin egen anledning till att ha ett altare eller komma hit.

Länge var kulten snarast underjordisk och ingenting man skyltade med. Den levde enligt historikerna vidare genom ett fåtal kvinnor som främst bad ”den vita flickan” om hjälp i sina kärleksrelationer.

Nu är det annorlunda.

– Santa Muerte är så populär att hon utan motstycke är den snabbast växande religiösa rörelsen, inte bara i Mexiko utan i hela Amerika, från Chile till Kanada, säger Andrew Chesnut, professor i religion vid Virginia Commonwealth University i USA.

Han har studerat kulten i sju år, skrivit en bok om den, och uppskattar att Santa Muerte idag har mellan 10 och 12 miljoner anhängare.

På gatan Alfarería i stadsdelen Tepito i Mexico City samlas varje månad tusentals människor för att tillbe Santa Muerte.
På gatan Alfarería i stadsdelen Tepito i Mexico City samlas varje månad tusentals människor för att tillbe Santa Muerte.

Döden runt hörnet

Lorena Hernández sitter i en plaststol vid en vägg över gatan från altaret och väntar på att ceremonin ska börja. Ovanför vänster bröst syns det karakteristiska skelettet med en lie över axeln sticka fram från under det vita linnet.

– Jag har mycket att tacka henne för. Alla mina tatueringar har en historia; den här gjorde jag för min dotter, som jag inte hade sett sedan hon var tre, men fick tillbaka för två år sedan.

Hernández säger att alla hennes fem tatueringar står för mirakel som Santa Muerte har utfört åt henne. Hon lyfter upp höger vad och visar:

– Här har jag en annan, från när min mamma förlorade synen. Jag lovade Santa Muerte att om hon gav min mamma synen tillbaka skulle jag tro ännu mer på henne och göra den här tatueringen.

Enligt Andrew Chesnut har ryktet om att Santa Muerte är extremt snabb och effektiv på att utföra mirakel gett henne stjärnstatus. Men han ser också en koppling till den våldsamma utvecklingen i Mexiko sedan förre presidenten Felipe Calderon inledde det så kallade kriget mot knarket för tio år sedan.

– Många av de som följer Santa Muerte i Mexiko lever med döden runt knuten och ber henne helt enkelt om ytterligare några sandkorn i livets timglas, som hon håller i.

Gerardo säger att han lever ett hårt liv och att Santa Muerte har hjälpt honom mycket. Han har bulor i pannan och överkroppen i bandage, men vill inte säga vad som hänt, mer än att livet är hårt.
Gerardo säger att han lever ett hårt liv och att Santa Muerte har hjälpt honom mycket. Han har bulor i pannan och överkroppen i bandage, men vill inte säga vad som hänt, mer än att livet är hårt.

Satanism

Åtta av tio mexikaner identifierar sig som katoliker, vilket innebär att landet har näst flest katoliker i världen, efter Brasilien. Samtidigt har kyrkan de senaste decennierna förlorat anhängare till framför allt pingstvännerna och andra evangelistiska frikyrkor. Många av Santa Muertes anhängare ser sig också som katoliker, trots att Vatikanen har fördömt kulten, som onekligen är problematisk för kyrkan.

– Dels representerar hon konkurrens, och kyrkan är redan panikslagen över konkurrensen från andra religioner. Dels, från ett teologiskt perspektiv, borde en kristen inte tillbe en dödsfigur, eftersom det är en fiende till Jesus, som offrade sig på korset för att ge kristna evigt liv. Oavsett om du är medveten om det eller inte, innebär vördnad för en dödsfigur att du ägnar dig åt satanism, säger Chesnut.

Diskriminerar inte

Det är inte bara kyrkan som ser ”den beniga damen” som sin fiende. 2009 skickades militären att förstöra runt 40 helgedomar som hedrade henne längs med gränsen till USA, och på många håll ses hon fortfarande som knarkkartellernas helgon.

– Det är ingen tvekan om att det är en av hennes roller. Eftersom hon inte är ett katolskt helgon, är det lättare att be henne om saker som ligger utanför den kristna moralen. Är du med i Sinaloakartellen och vill vara säker på att din last med metamfetamin kommer fram till Houston, så kan du be henne om hjälp, säger Chesnut.

Men kartellerna utgör bara en liten del av anhängarna. I kvarteret framför Doña Quetas hus trängs hbtq-personer och andra som inte känner sig välkomna i den katolska kyrkan, med fattiga och sjuka i behov av mirakel. Flera personer närmar sig altaret på knä och Doña Quetas son Jesús Romero Romero förbereder sig för ceremonin.

– Många tror att Santa Muerte är för tjuvar, prostituerade, knarkhandlare och dåliga människor. Men alla från hemmafruar, barn och studenter, till arbetare som ber för jobb, och sjuka som ber för sin hälsa kommer hit. Santa Muerte är för alla. Hon diskriminerar ingen utan älskar alla sina följare lika mycket, säger han.

Rösterna från folkmassan fyller luften och människor höjer sina statyer mot himlen. Romero leder dem genom bönen med en monoton röst som går upp på slutet av varje mening. Många har med sig ljus som de ska lämna vid altaret efter ceremonin.

De populäraste ljusen, som säljs tillsammans med statyer, radband och smycken, är de vita och de röda. Den vita färgen står för hälsa; den röda för kärlek. Andra symboliserar pengar, studier och arbete.

– Till skillnad från många katolska helgon, som ofta specialiserar sig på en viss typ av mirakel, är hon en verklig mångsysslare, säger Andrew Chesnut.

Transpersoner som inte känner sig välkomna i den katolska kyrkan kan i stället hitta stöd hos dödens helgon, som inte diskriminerar någon. Bland besökarna vid ceremonin i Tepito är det inte ovanligt med drogpåverkade människor, som ber Santa Muerte om hjälp med sina problem.
Transpersoner som inte känner sig välkomna i den katolska kyrkan kan i stället hitta stöd hos dödens helgon, som inte diskriminerar någon. Bland besökarna vid ceremonin i Tepito är det inte ovanligt med drogpåverkade människor, som ber Santa Muerte om hjälp med sina problem.

Västerländsk influens

Till utseendet påminner Santa Muerte om en mexikansk variant av liemannen. Även om ledare för kulten gärna vill framhäva kopplingen till aztekernas dödsgud Mictecacihuatl, talar mycket för att det också finns ett släktskap till den europeiska personifieringen av döden. Historiker har kopplat framväxten av kulten till spanjorernas intåg i början av 1500-talet, då de ska ha fört bilden av liemannen med sig.

Idag finns anhängare och altare över hela Mexiko och Chesnut tror att dödskulten kommer att fortsätta växa i popularitet, både i och utanför Mexiko. Han påpekar att det redan nu finns en stor grupp vita nordamerikaner utan kopplingar till Latinamerika som tillber henne.

– Det handlar om ett nytt förhållningssätt till döden. Människor vänder sig mot platser som Mexiko för inspiration och ett mer holistiskt sätt att se på döden som en del av livet, vilket jag tror tilltalar framför allt unga i USA och Västeuropa. N

Text: Åsa Welander
Foto: Alfredo Durante

Om handskakning och respekt

Miljöpartiet i Sverige är i gungning. Först fick partiets bostadsminister Mehmet Kaplan avgå efter att han deltagit i en middag där turkiska ultranationalister varit närvarande, och många ansåg att han inte tillräckligt starkt tagit avstånd från ett tidigare uttalande där han jämfört Israels behandling av palestinier med holokausten. Kaplans förutsättningar att fortsätta som minister fick sig en så allvarlig törn att han inte hade många andra alternativ än att avgå, även om man kan diskutera om han gjort sig skyldig till så grova förseelser att det skulle ha varit motiverat.
Men nästan än mer debatt väcktes då Miljöpartiets politiker Yasri Khan skulle uttala sig för TV 4 om fallet Kaplan. Då Khan hälsade på den kvinnliga TV-reportern vägrade han av religiösa skäl att skaka hand med henne. I den efterföljande debattstormen tvingades Khan sedermera att dra in sin kandidatur för en partistyrelsepost och lämna alla sina politiska uppdrag.

Enligt kritikerna är det en fråga om jämställdhet: genom att hälsa på män med handskakning, men inte på kvinnor, visar Khan inte kvinnor tillbörlig respekt. En person som inte visar kvinnor tillbörlig respekt kan inte vara politiker i ett parti som beskriver sig som feministiskt, anses det.
Det är svårt att argumentera mot tesen att män och kvinnor ska behandlas jämlikt, och en politiker som inte lever efter den borde knappast vara politiker i ett nordiskt samhälle, där det är fastslaget i de demokratiska grundvalarna att alla människor, oberoende av kön, etnicitet eller sexualitet, är jämlika.
Å andra sidan kan det vara knepigt för ett parti som förespråkar mångkulturalism att förbjuda sina politiker att hälsa på andra på ett sätt som är acceptabelt inom deras kultur, om avsikten är lika nobel som vår handskakning.

Exakt när och var handskakningen som hälsning uppstod är inte helt klart, men den tidigaste avbildningen kommer från antikens Grekland och föreställer två soldater som håller varandras händer. Handskakningen bevisade att ingendera var beväpnade, och utvecklades sedermera till en symbol för fredligt umgänge. Användningen har varierat geografiskt och kulturellt. I vissa kulturer och tider har den snarast använts som symbol för en handelsöverenskommelse eller ett slutet avtal, medan den till exempel i det moderna Norden blivit en universell hälsningsceremoni. Så vedertagen är gesten hos oss, att en handskakning är ett bevis på ett minimum av respekt – till och med bittra fiender förlänar varandra den respekt en handskakning ger. Omvänt ses det ofta som en grövsta av förolämpningar att vägra skaka hand med någon. Ur den synvinkeln är det alltså lätt att hålla med om att Yasri Khan betedde sig olämpligt gentemot den kvinnliga reportern, framför allt då den muslimska seden ger till handa att man skakar hand med män, och inte kvinnor.

Än värre ter sig Khans överträdelse efter Sveriges Radios utrikesreporter Cecilia Uddéns inslag från Kairo, i vilket hon gjorde gjorde gatugallup och frågade män om de skakar hand med kvinnor. Den stora majoriteten av männen i Kairo uppgav att de självklart skakar hand med kvinnor, allt annat skulle ju vara extremistiskt! Nättrollen i Sverige jublade. Nu fick alla Odins soldater vatten på sin kvarn – se där, till och med Miljöpartiets försvenskade muslimer är en fara för våra svenska kvinnor, Yasri Khan är extremist och jihadist och sannolikt IS-anhängare som vill införa kalifat och sharialag!
Nå, som den garvade utrikesreporter hon är, borde Cecilia Uddén veta att det finns nästan lika många uppfattningar om vad som är korrekt muslimsk sed som det finns muslimer, och att fråga män i Egypten vad som är proper sed för en svensk man med malaysiska rötter är rätt poänglöst.

Man kan också som ett tankeexperiment föreställa sig att könsbalansen varit den omvända. Tänk om det varit en muslimsk kvinna som varit miljöpartist och en sekulär/kristen man som varit reporter. Om kvinnan vägrat skaka hand med reportern, hade vi då sett liberala debattörer skriva om hur kvinnan inte visade mannen proper respekt? Nej, för då blir det genast knepigare. Kvinnan hade då snarast varit den som propsat på sin integritet genom att inte behöva skaka hand med mannen. Det här är ett inte helt ovanligt problem för muslimska kvinnor till exempel inom den västerländska affärsvärlden: hur ska man både visa affärskontakter den respekt som handskakningen symboliserar i den västerländska kulturen och på samma gång hålla fast vid sin egen kroppsliga integritet som den uttrycks i vissa islamiska kulturer?

Grundfrågan vi kommer till är alltså om det är respektlöst av en man att inte skaka hand med en kvinna av kulturella skäl såsom de kommer till uttryck i vissa tolkningar av islam? Svaret är snarast ett bestämt tja. Frågar du personen som vägrar skaka hand är svaret nej. Att kroppsligen röra någon av det motsatta könet uppfattas inom vissa mer konservativa tolkningar av islam som för intimt, vilket Khan också förklarade i en intervju. På samma sätt som det inte är god sed i Norden att klappa kvinnor på baken som hälsning. Hade Khan varit en kvinna, hade man då tvingat henne att motta en klapp på baken som hälsningsfras? Vill man tolka det på det sättet, är det snarast en respektfull gest av en man att inte skaka hand med en kvinna.

Men, tja, kan man igen invända: hela ”män ska inte röra kvinnor”-kutymen är ju på ett djupare plan ett uttryck för en patriarkal världsordning som genomsyrar islam. Kvinnan hålls bunden genom kulturella påbud som inte gäller för män. Koranen stipulerar att kvinnan inte ska ”blotta mer än vad som anses sedligt” för att inte väcka mäns lustar. Sina lustar verkar männen däremot inte ha något ansvar för. En tolkning är också att kvinnan genom att förbjudas vidröra andra män, visa andra män sitt hår eller sitt ansikte, sätts i ett ägandeförhållande till mannen i hennes familj. Så länge hon är ogift är hon underordnad fadern, då hon blir gift är hon underordnad sin man. Och de kvinnor som hävdar att det är deras eget val att följa dessa konservativa seder kan sägas lida av en form av historiskt Stockholmssyndrom.

Samma problem finns visserligen också inom kristendomen. Relativt harmlösa traditioner som att fadern följer dottern till altaret och överlämnar henne till den blivande mannen är ju i grund och botten ett uttryck för samma ägarförhållande gentemot kvinnan. Barnäktenskap är visserligen förbjudet i västerländska samhällen, men inte desto mindre vet vi att det finns en mängd sekter och samfund där olika typer av sexuella utnyttjanden av såväl kvinnor som barn är, om inte officiellt tillåtna, så åtminstone tillåtna att fortgå utan att någon ingriper. Ja, eller de behöver ju inte ens vara små bisarra sekter, vilket pedofiliskandalerna i Vatikanen bevisat.

Men allt detta är ju i lag förbjudet, kan någon påpeka. En dömd pedofil skulle inte kunna sitta i riksdagen. Ja, okej, men vi har till exempel haft riksdagsledamöter som anser att kvinnor inte har rätt till abort, av religiösa skäl. Vi har haft dem som anser att homosexuella inte har samma rättigheter som heterosexuella, av religiösa skäl. Att kvinnor inte ska ha tillgång till vissa jobb eller samhällspositioner, av religiösa skäl. Som motsätter sig att intersexuella och transpersoner rätten till sin egen juridiska eller samhälleliga könsdefinition, av religiösa skäl. Visar inte dessa inställningar på ett visst mått av bristande respekt för andra människor? Ändå är det få som krävt att till exempel kristdemokrater skulle fråntas sin rätt att verka inom politiken.

Så hur ska vi då förhålla oss till den här situationen med Yasri Khans motvilja att skaka hand med kvinnor? Kanske är det helt okej att i stället lägga högra handen på hjärtat och se den andra personen i ögonen, som Khan gjorde, om andemeningen är den samma som en handskakning? För vissa kristdemokraters och sannfinländares del är det säkrast att godta den förklaringsmodellen, för om man börjar gräva mer i vad det är tillåtet att ha för inställning till olika frågor av religiösa skäl, kan det nog hända att de snabbt tvingas säga upp sina egna politiska uppdrag i konsekvensens namn.

För visst är det knepigt det här med att kombinera religioner som bygger på misogynistiska och sexualkonservativa böcker med en modern, vetenskapligt baserad och jämlik politik. Det gäller att hålla tungan rätt i mun.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Vad skulle Jesus ha gjort?

De som söker stöd för rasistiska åsikter i den kristna kyrkan förbiser det nytestamentliga budskapet om solidaritet och medmänsklighet, menar biskop Björn Vikström. Orsakerna till rädslan som göder det hårda samhällsklimatet finner han i marknadsliberalismens misslyckande och samhällets individualisering.

Högst uppe på Borgås topp ståtar domkyrkan, det lutherska samfundets finlandssvenska högsäte. Det slår mig då jag plumsar i snön mellan trähusen i gamla stan, att om man ville göra tröskeln lägre för kyrkobesök, borde man bygga fler av herrens hus i dalar i stället för på kullar. Men visst är det rätt mäktigt att spana ner över den gnistrande vita staden från kyrkans gård när jag väl stånkat mig upp till backkrönet.

Det är ändå inte till kyrkan jag styr stegen, utan till domkapitlet, som visserligen ligger nästan vägg i vägg.

– Du måste ställa enkla frågor nu, dina fingrar är säkert så stelfrusna att du inte klarar av att skriva, skojar vaktmästaren då han artigt hjälper mig av med kappan. Jag borstar frosten ur skägget och sätter mig för att invänta biskop Björn Vikström i domkapitlets bibliotek, försöker blåsa liv i de mycket riktigt stelfrusna knackkorvarna. Jag hinner precis värma upp dem så jag behöver inte erbjuda biskopen en näve istappar då vi skakar hand. Trots den kännspaka ”uniformen” med den vita prästkragen mot lila skjorta, gör Vikström ett ledigt och avslappnat intryck.

Vi sätter oss ner i biskopens lilla, dunkla kontor och han serverar kaffe och rulltårta. Jag påpekar att idén till intervjun kom sig av en känsla av att kyrkan under den senaste tiden framstått som en av de få samhälleliga instanser som rakryggat talat ut mot rasism och för medmänsklighet och samhälleligt ansvar. Innan jag ens hinner ställa en fråga, är Vikström igång.

– Det är ju roligt om kyrkan uppfattas så, men synd om det faktiskt är så att det känns som om kyrkan är den enda instansen som står upp för de här värdena.

– Man ska komma ihåg att det i samhället trots allt finns en stor villighet och beredskap att hjälpa, säger han.

Att det ibland ser ut som om intresset för samhälleligt deltagande har minskat, beror enligt Vikström på att folk i högre grad drar sig för att binda sig till organisationer eller partier.

Vindar från 30-talet

Vikström förnekar ändå inte att det finns en annan sida av myntet, en grupp som förespråkar att vi hjälper oss själva först, och andra sedan.

– Jag förstår den inställningen, och orsakerna till den är uppenbara. Men problemet med att hjälpa sig själv först och andra sedan, är att det blir en ond spiral, och vi kommer aldrig till den punkten att vi har det tillräckligt bra för att vi ska anse oss ha möjlighet hjälpa andra.

Den rädsla och ångest som också gett upphov till de hårda attityderna mot det främmande och mot de svaga i samhället, tror Vikström att beror på den systematiska nedmonteringen av välfärdsstaten och folkhemsidealet.

– Det är en följd av en utveckling på 1990-talet, då man ville frigöra sig från kollektivet, som varit grundtanken i det nordiska samhället fram till dess.

Dels sammanföll det med att den finländska välfärdsstaten inte klarade av att skydda sina medborgare mot depressionen i början på 1990-talet, dels med en allmän internationell utveckling mot en allt liberalare marknadsekonomi, individualism och ett förakt för stark politisk styrning av samhället. Det skedde ett skifte mot ett allt mer individbaserat tankemönster.

– Det fanns många som satte sin tilltro till att marknaden skulle lösa alla problem, och i dag täcker marknaden hela det politiska livet, till en grad som vi kanske först nu börjar se vidden av.

Den väg som samhället slagit in på leder enligt Vikström till att det privata prioriteras över det offentliga, vilket i sin tur leder till större klyftor mellan rika och fattiga, större marginalisering, misär och missnöje.

– Och resultatet ser vi redan i utvecklingen i Europa: starka ledare, slutna gränser och en känsla av självtillräcklighet. Man kan absolut dra paralleller till 1930-talets villrådighet i samhället, och jag hoppas ju verkligen att samhällsutvecklingen inte fortsätter på samma sätt som då.

Vad gäller den nu pågående flyktingsituationen, säger Vikström att det naturligtvis skulle vara naivt att tro att alla som kommer har rent mjöl i påsen, det kan naturligtvis också finnas sådana som gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser bland dem.

– Men det kan inte vara kyrkans uppgift att avgöra vem som har rätt till hjälp och vem som inte har det. Det vi kan göra är att hjälpa den som kommer i vår väg, och låta de ansvariga myndigheterna göra sitt jobb.

Jag kan tänka mig att vissa personer som lyssnade på det här samtalet kunde fråga sig varför biskopen sitter och talar som någon annan socialist.

– Haha! Ja, men visst är det ju synd om vänstern är den enda politiska inriktningen som förknippas med solidaritet och medmänsklighet. Varför har det blivit så?

Liberal familj

Vikström vid domkapitlet.
Vikström vid domkapitlet.

Kyrkans betydande roll i samhället illustreras väl av huset vi sitter i, domkapitlet, som stod färdigt i slutet av 1750-talet. Byggnaden användes länge som gymnasium och efter det som ”högre elementärskola”, och utnyttjades upprepade gånger som militärsjukhus. Mest känd är den som skådeplats för Borgå lantdag 1809. Lantdagen öppnades visserligen i domkyrkan av tsar Alexander I, och händelsen finns förevigad i Emanuel Thelnings berömda tavla, känd för alla finländska skolbarn från historieböckerna, men själva mötena (”och festandet”, tillägger Vikström) försiggick i domkapitlets stora sal. Före vi sätter oss ner för intervjun, vill Vikström visa mig det historiska rummet, där den finländska staten enligt den rådande historieforskningen grundades. Den berömda tavlan hänger också där.

I dag har kyrkan naturligtvis inte längre samma direkta, eller ens symboliska, makt som tidigare, men fortfarande är framför allt Finlands kristna samfund en tung röst i den samhälleliga debatten.

– Det är viktigt att kyrkan inte går enstaka partiers ärenden, men den bör försöka påverka människors attityder och påtala om utsatta grupper hamnar i kläm, säger Vikström.

Bland annat ärkebiskop Kari Mäkinen har under diskussionen om flyktingfrågan varit bergfast entydig i att kyrkans inställning är att man ska hjälpa dem som behöver hjälp, utan att fråga var de kommer ifrån eller vilken deras kulturella eller religiösa bakgrund är. Helsingforsbiskopen Irja Askola har erbjudit muslimer möjlighet att samlas i de lutherska församlingarnas klubbutrymmen. Också Björn Vikström, liksom pappan John Vikström, har utmärkt sig som en liberal röst inom kyrkan. Kvinnliga präster accepterades inom den lutherska kyrkan på 1980-talet under John Vikströms tid som ärkebiskop, och 2010 tog han ställning för homosexuellas rätt till välsignelse.

Kluven kyrka

Före intervjun småpratar vi om min gamla hemort Kimitoön, och Vikström frågar om min familj. Innan han blev biskop var han bland annat kaplan i Kimito i 15 år, och jag stötte på honom under min gymnasietid. Som så många i de sena tonåren hade jag absoluta åsikter om det mesta, bland annat kyrkan, som inte fick mycket kärlek från min sida. Men till och med då respekterade jag Vikström för hans jordnära attityd och liberala värderingar.

Biskopsvalet till Borgå stift 2009, betecknades av utomstående som en uppgörelse mellan konservativa och liberala krafter inom den lutherska kyrkan, där de liberala värderingarna segrade i och med valet av Vikström. Han har bland annat sagt sig vara redo att välsigna homosexuella par och har under den pågående flyktingsituationen i Finland ständigt talat om behovet av medmänsklighet och ansvaret att hjälpa nödställda. Vikström lyfter under intervjun upp Jesus läror som grunden i synen på kyrkans solidariska ansvar.

– Men sedan finns de ju också de som förknippar kristendomen med finsk extremnationalism och rasism.

Den lutherska kyrkan är delad i många frågor, dels åldersmässigt och dels geografiskt, säger Vikström. Synen på kristendomen är ofta annorlunda i Helsingfors och andra stora städer än på landsbygden. Han förnekar inte heller att kyrkan i många frågor fungerat som en bromskloss i den samhälleliga utvecklingen, och då behöver man inte gå tillbaka till den mörka medeltiden.

– Apartheid var en sådan fråga. Både de som stödde apartheid och de som motsatte sig diskriminering hittade stöd för sina åsikter i bibeln, och det bevisar ju bara hur mångtydig och ibland motstridig bibeln är. Därför är det viktigt att vi ständigt för en självkritisk diskussion om bibelns betydelse i vår tid och vårt samhälle.

Tungrodd byråkrati

En annan sak är sedan att den offentliga diskussionen om kyrkan tydligt fokuserar på vissa tvistefrågor, som inställningen till kvinnliga präster och homosexualitet, säger biskopen.

– Frågorna blir vattendelare med vilka man delar in folk i läger, men verkligheten ser inte ut så. De är viktiga frågor, men de syns egentligen inte väldigt mycket i det dagliga arbetet.

Men visst är frågan om samkönade äktenskap något som man inom kyrkan sitter och river sig i huvudet över.

– Vi får snart en lag som möjliggör samkönade äktenskap, och det är något prästerskapet och församlingsmedlemmarna är väldigt delade inför. Hur hittar man en lösning som alla kan leva med?

Själv har Vikström i intervjuer ställt sig försiktigt positiv till att kyrkan skulle ge ifrån sig vigselrätten. Även i övrigt skulle han välkomna om kyrkan skakade av sig de sista resterna från samfundets tid som offentlig utövare av samhällelig makt. En av orsakerna till att förändringar i kyrkan sker så långsamt är enligt honom att den drivs av ett oerhört tungrott byråkratiskt maskineri, som härstammar från tiden som officiell statskyrka.

– Kyrkan kopierade i tiderna sin förvaltningsstruktur från den offentliga förvaltningen då stat och kyrka separerades på 1860-talet, och har sedan fortsatt att uppdatera den i tandem med de statliga och kommunala förvaltningarna.

Kyrkans förvaltningsstruktur speglar samhället: för riksdag, län och kommuner, finns det kyrkoförvaltning på riksplan, stift och församlingar. Liksom det finns regering, riksdag, styrelser och fullmäktigen, finns det kyrkofullmäktige, församlingsråd, stiftsmöten och domkapitel.

– Jag inledde det här arbetet med en blåögd optimism om att jag skulle reformera den här tunga förvaltningen, men det visade sig att det inte är så lätt.

Så länge kyrkan fortfarande fungerar som en utövare av offentlig och juridisk makt, till exempel genom vigslar och kyrkoskatt, är det svårt att förändra strukturerna. Skulle kyrkan ge avkall på dessa aspekter, skulle den också stärka sin ställning som en autonom institution och enklare kunna reformera verksamheten. Det finns goda erfarenheter av dylika reformer i till exempel Sverige, där man avskaffat kyrkoskatten, och numera samlar in medlemsavgifter.

Styrka i det tröga

I Karin Creutz, Juha Saarinens och Marko Juntunens forskning (se Ny Tid 1/2016) framgår det att en djupt religiös bakgrund bland muslimer ofta motverkar radikalisering, vilket kanske är en aning kontraintuitivt utgående från debatten kring radikalisering. På samma sätt har också de allt mer verklighetsfrämmande rasistiska attityderna stött på stort motstånd inom den kristna kyrkan. Häri ligger kanske också något av den positiva sidan i kyrkans traditionsbundna tröghet.

För Vikström verkar det vara medmänskligheten och solidariteten som är den armatur som ska prägla det kristna bygget, och kring det ska också kyrkans utveckling formas.

– Vi ska kunna göra det vi lär ut till en levande verklighet, och föra en dialog med samhället.

– Det ligger väl någonting i det att all medmänsklighet har drag av själviskhet, det är ju så människan fungerar. Men så länge det primära är en strävan att göra gott för andra, så tycker jag att vi är på rätt väg. N

Text & foto: Janne Wass