Hissdialog
– Det är hett.
– Som sagt.
– Aj sa ni det redan?
– Nej.
– Nehej. – Borde finnas en fläkt här.
– Här?
– Lite service skulle inte skada.
– Här är vi väl inte så länge.
– Länge nog.
– Vi är just nere.
– Vi har fläktar i alla rum.
– Nå nej.
– Nå jo. – Och på balkongen. Där är ännu hetare.
– Ja, vi har just installerat solpanel på balkongen.
– I Finland! Det kan aldrig löna sig. Här finns ingen sol.
– Ursäkta?
– Normalt alltså. Normalt har vi ingen sol i Finland.
– Normalt börjar solen lysa på vår balkong i slutet av februari och slutar i början av november.
– Varför är vi inte nere?
– Varför skulle vi vara nere när solen lyser på normala och onormala?
– Nere i bottenvåningen, åsna!
– Oskar, angenämt.
– Vi borde ha kommit ner för länge sen.
– Det är strömavbrott.
– Inte i hissen!
– Överallt. För många fläktar i huset.
– Det här är en konspiration! Tryck på knappen!
– Det har jag gjort.
– Ni? När då? Ni är naturligtvis med i konspirationen. Nu trycker jag.
(Hissen rör sig inte.)
– Varför kommer de inte?
– Vilka?
– Servicepersonalen. Hissväktarna. Reparatörerna. Disponenten. Presidenten.
– De kommer nog. Nån av dem i alla fall.
– Hur kan ni ta det så där lugnt. Ni har inget jobb förstås. Ni är en sån där som lever på bidrag. Kunde just tänka mig det. Då har man råd att bygga solpanel minsann.
– Jo, jag har fått bidrag för att bygga solpanel. På alla husets balkonger. När vill ni att jag kommer till er?
– Ni ska inte alls komma till mig och förstöra fasaden.
– Vems?
– Ut härifrån!
– Hur ska det gå till?
Kristin Olsoni
Skinnstrumpa och sidensvans
Med ödmjukhet beskriver Susan Fenimore Cooper fåglarnas flygvägar och trädens rotsystem. Att Nalle Valtiala introducerar den amerikanska ekologen för en svensk läsekrets är en kärleksgärning, skriver Kristin Olsoni.
Min barndoms roddturer till de yttersta smultronskären räckte hela dagen och fyllde alla sinnen: vi lägger ner årorna, drar in doften av smultron, ser att det lyser rött mellan klipporna, hoppar i land och plockar korgarna fulla.
Pappa, Puh och jag
–Vad tycker du bäst om av allting på jorden, Puh?
– Tja, sa Puh, vad jag tycker bäst om … och sedan måste han tänka efter en stund. För fastän det var förfärligt gott att äta honung, så fanns det ett ögonblick alldeles innan man började äta den, som var nästan ännu bättre, men han visste inte riktigt vad det kallades. Och sedan tänkte han att han tyckte rysligt mycket om att vara med Christoffer Robin, och att ha Nasse i närheten var också trivsamt, så när han tänkte på saken sa han: Vad jag tycker mest om i hela världen är, när jag och Nasse går och hälsar på dig, och du säger: ”Hur vore det med en liten munsbit?” och jag säger: ”Ja, inte för att jag har något emot en munsbit, har du Nasse?” och det är en sån där surrande dag ute och fåglarna sjunger.
Röda jungfrun
Simone Weils korta liv fylldes av sanningslidelse och ett oupphörligt arbete för att förbättra de nödlidandes villkor.
När Simone Weil (1909-1943) var 7 år sände hon på påsken sitt chokladägg till en soldat vid fronten. När hon kort före sin död som landsflyktig vårdades på ett sanatorium i England vägrade hon äta större matransoner än dem hennes landsmän kunde få hemma i Frankrike. Mellan dessa ytterliga yttringar av solidaritet ligger en livsgärning som är lika vid i perspektiv som kort i tid.Filosofen Simone Weil levde som hon lärde och delade hellre liv med de fattiga och utstötta än med kolleger. Hennes tanke byggde en båge från Platon till Johannes av Korset, hennes fysiska varelse befann sig i lärarkatedern, på fabriksgolvet, på skördefälten, vid fronten och vid sitt anteckningsblock var som helst. Hon gav uttryck åt radikala och ofta paradoxala tankar i filosofiska, etiska, politiska, konstnärliga och religiösa frågor. Det är svårt att bryta ut enskilda resonemang ur deras sammanhang, hur frestande det än är att citera hennes blixtrande formuleringar. Risken för missförstånd eller obegriplighet är uppenbar.
Litteratur och moral
Nora Hämäläinen tar i sin ledare i Ny Tid nr 42 upp den eviga diskrepensen mellan konstnärliga visioner och realpolitik. Hon ställer det sociala patoset och vittnesmålen hos ett antal litterära nobelpristagare i kontrast till verkligheten för invandrare och flyktingar. Det kommer mig att tänka på min upprördhet över motsättningen mellan nobelpristagaren Harry Martinsons insikt i och engagemang för miljöfrågor på 1930-talet och nonchalansen för dessa i välfärdsländerna Sverige och Finland ännu vid tusenårsskiftet. “Vad är det för ett land som ger Nobelpriset åt sin författare och ger fan i vad han säger” var min naiva standardreplik för att provocera till miljödiskussioner vid diverse möten i Sverige. Nu, möjligen för sent, har diskussionen äntligen kommit synligt i gång både där och här. Hur annorlunda hade det inte varit om man tagit Martinsons naturessäer på allvar, om man sett Aniara som annat än skön poesi? Om raderna i trettonde sången:
