Etikettarkiv: Kristin Olsoni

Brev till Li Andersson

Tack Li Andersson, för din kloka kolumn i Ny Tid nr 33. Den uttrycker mångas oro, väcker  minnen hos många.

Jag är femtio år äldre än du och kan följaktligen göra jämförelser mellan kalla kriget och vår nutid av krigshärdar och krigshot. Det är både sant och osant att historien aldrig upprepar sig. Sant såtillvida att vi intill förtvivlan ser upprepade mönster av maktbegär, hämndlystnad och förödmjukelsens hat. Osant såtillvida att direkta paralleller inte kan och inte skall dras eftersom omständigheterna är nya och rollerna delvis ombytta och det ständigt dyker upp nya roller på scenen. Illa skrivna verkar de sistnämnda ofta vara, men där står de likafullt och basunerar ut sina budskap.

Fortsätt läsa Brev till Li Andersson

Genialt svar på angelägen utmaning

I ljuset är trädet rotat av Kristin Olsoni och Tiina Lindfors leds vi med teaterns och dansens hjälp in i filosofen Simone Weils värld, i en föreställning där varje bit sitter som den ska, skriver Bianca Gräsbeck.

En efter en tar de sig ut genom lastluckan och ner för landgången, omtumlade, vilsna, stumma, ensamma. Anonyma, märkta av den avhumanisering deras situation försatt dem i. Flyktingar någonstans i världen, utstötta, förföljda människor, nu eller då egalt men aldrig mindre fel. En symbol som leder oss in i Simone Weils värld, så som den gestaltas i pjäsen I ljuset är trädet rotat, skriven och regisserad av Kristin Olsoni och, eftersom huvudpersonen ”måste dansas”, förverkligad tillsammans med Tiina Lindfors vid dansteatern Eri. Medverkande är skådespelarna Janina Berman och Rabbe Smedlund och hela Eri-ensemblen.

Fortsätt läsa Genialt svar på angelägen utmaning

Asfalten bakom Cilla Johnsons hus

Harry Martinson trodde på att den insikt som söks av många i tystnad kunde förändra världen. Inte många, men några, delar den tron idag, skriver Kristin Olsoni i en essä som i årets Hans Ruin-tävling premierades med tredje pris.

Det var en afton i början av maj… Djurgårdsvillorna låg inbäddade i syrendoft och vårt humör stod på höjdpunkten efter ännu ett lyckosamt möte i Harry Martinsons spår. Besöket hos Cilla Johnson hade gett oss intimare bilder, lättsammare eller mer ångestfyllda, än den vetenskapliga researchen på Kungliga Biblioteket och Uppsala universitetsbibliotek Carolina Rediviva. Fram trädde vännerna Eyvind och Harry, de globaliserade proletärförfattarna som klättrat, krönts och krossats i sitt fridsamma fosterland, som tillsammans drivit ”Finlands sak är vår” ända till Harrys lungsjuka vinter i Salla. Vi började känna oss redo att ta itu med vår uppgift: den sceniska berättelsen om Harry Martinsons inre och yttre resor. År av materialsamlande och strukturerande hade krönts av vårens svenska upptäcktsfärd bland manuskript, anteckningar, anekdoter och goda människor. Känslan av hemkomst var överrumplande och trygg. Jag bär på näthinnan en bild av Martin i en av Uppsalabibliotekets källargångar med treåriga Annavera i sele på ryggen och näsan i handskrivet källmaterial. Ett saligt sammanhang.

Fortsätt läsa Asfalten bakom Cilla Johnsons hus

Hissdialog

– Det är hett.
– Som sagt.
– Aj sa ni det redan?
– Nej.
– Nehej. – Borde finnas en fläkt här.
– Här?
– Lite service skulle inte skada.
– Här är vi väl inte så länge.
– Länge nog.
– Vi är just nere.
– Vi har fläktar i alla rum.
– Nå nej.
– Nå jo. – Och på balkongen. Där är ännu hetare.
– Ja, vi har just installerat solpanel på balkongen.
– I Finland! Det kan aldrig löna sig. Här finns ingen sol.
– Ursäkta?
– Normalt alltså. Normalt har vi ingen sol i Finland.
– Normalt börjar solen lysa på vår balkong i slutet av februari och slutar i början av november.
– Varför är vi inte nere?
– Varför skulle vi vara nere när solen lyser på normala och onormala?
– Nere i bottenvåningen, åsna!
– Oskar, angenämt.
– Vi borde ha kommit ner för länge sen.
– Det är strömavbrott.
– Inte i hissen!
– Överallt. För många fläktar i huset.
– Det här är en konspiration! Tryck på knappen!
– Det har jag gjort.
– Ni? När då? Ni är naturligtvis med i konspirationen. Nu trycker jag.
(Hissen rör sig inte.)
– Varför kommer de inte?
– Vilka?
– Servicepersonalen. Hissväktarna. Reparatörerna. Disponenten. Presidenten.
– De kommer nog. Nån av dem i alla fall.
– Hur kan ni ta det så där lugnt. Ni har inget jobb förstås. Ni är en sån där som lever på bidrag. Kunde just tänka mig det. Då har man råd att bygga solpanel minsann.
– Jo, jag har fått bidrag för att bygga solpanel. På alla husets balkonger. När vill ni att jag kommer till er?
– Ni ska inte alls komma till mig och förstöra fasaden.
– Vems?
– Ut härifrån!
– Hur ska det gå till?

Kristin Olsoni

Skinnstrumpa och sidensvans

Med ödmjukhet beskriver Susan Fenimore Cooper fåglarnas flygvägar och trädens rotsystem. Att Nalle Valtiala introducerar den amerikanska ekologen för en svensk läsekrets är en kärleksgärning, skriver Kristin Olsoni.

Min barndoms roddturer till de yttersta smultronskären räckte hela dagen och fyllde alla sinnen: vi lägger ner årorna, drar in doften av smultron, ser att det lyser rött mellan klipporna, hoppar i land och plockar korgarna fulla.

Fortsätt läsa Skinnstrumpa och sidensvans