Ett gapskratt rakt upp i kälkborgerlighetens ansikte
Lars D. Eriksson har läst Atos – en vänbok om hans gamla vän och inspirationskälla, journalisten, aforistikern, politikern och framför allt filosofen Atos Wirtanen.
Yrsa Stenius rubricerar sitt bidrag till den nyligen utkomna vänboken Atos med en formulering som bättre än någon annan motsvarar den bild av Atos Wirtanen som vi ännu levande utan reservationer kan omfatta. Ingen kan glömma hans skratt och ingen kan ifrågasätta hans genuina avsky för det kälkborgerliga. Atos var för oss alla en förebild: han var en oändligt litterärt och filosofiskt bildad man, han var en ypperlig aforistiker, han var en egenartad socialist på sitt eget atoska vis (det fanns någonting av Långbergsöda över hans fria tolkning av marxismen), han var politiker men med saknade den banala pragmatism som alltför ofta präglar dagspolitikens utövare.
De tio budordens uppgång och fall
Presidentvalskampanjen i USA har fått mig att uppdatera mina kunskaper om de tio budordens historia. Så besynnerlig förefaller mig republikanernas politiska och moraliska budskap idag att jag ibland varit tvungen att fråga mig i vilket århundrade vi egentligen befinner oss. De sekulära nordiska länderna har av allt att döma så snabbt förvärldsligats att vi, dess barn, inte ens längre kommer ihåg vår barndoms historia. Det enda jag i djupet av min själ kommer ihåg av dessa teologiska ungdomsminnen är de fromma förmaningar några frikyrkliga pastorer delgav oss på ett såkallat juniorläger vid det åländska havets rand. Jag var cirka 12 år då.
Flyktingpolitikens modelland
Fredsforskaren Pertti Joenniemi, numera verksam i Köpenhamn, hävdar i artikeln ”Suomen viholliskuva voi mennä uusiksi” (Viikkolehti 16.9.2011) att Finland just nu håller på att förändra sin fiendebild. Förr var ryssen alltid en rysse, men i takt med att Ryssland alltmer har börjat ses som en samarbetspartner och ett land med möjligheter håller fiendebilden på att förlora sina gamla betydelser. Detta kan ha betydelsefulla konsekvenser, eftersom varje nation är i behov av en fiende som förstärker den egna nationella identiteten. Vi har hittills vetat vem vi är, därför att vi vetat att vi i varje fall inte är ryssar.
Hur bräckligt är EU?
Imin senaste kolumn (Ny Tid 11/2011) konstaterade jag att EU saknar demokratisk legitimitet. I sina två fina artiklar i Ny Tid (19/2011 och 20/2011) har Anna-Karin Friis på ett betydligt mera konkret sätt än vad jag haft förutsättningar för diskuterat frågor som just hänger samman med unionens legitimitet. I synnerhet artikeln Demokrati på bankernas villkor väckte hos mig ett länge känt behov av att också grubbla på andra legitimitetsvillkor än de politiskt-demokratiska.
Kan EU utvecklas till en transnationell demokrati?
Illustration: Christian Aarnio
EU är ett transnationellt projekt. Dess regelverk gäller på tre olika nivåer: på individnivå, på nationalstatsnivå och på EU-nivå. Den fråga som än så länge är obesvarad gäller huruvida EU överhuvudtaget kan utvecklas till en demokratisk statsbildning. De senaste tidernas teoriutveckling kring frågan om EG:s konstitutionella särart har gett upphov till en mängd nya och fruktbara infallsvinklar. Det är de som inspirerat denna kolumn. Jag hänvisar därför en gång för alla till artikelsamlingen: The Many Constitutions of Europee (Ashgate 2010, red. Kaarlo Tuori och Suvi Sankari).
