Brev från Köpenhamn: Urporträtt
Bästa vänner,
”All art is quite useless”, hävdar Oscar Wilde i inledningen till Dorian Grays porträtt, och tillägger att den enda orsaken att tillverka ett meningslöst föremål är att man hyser en gränslös beundran för det.
Här utövar Wilde sin berömda brittiska finurlighet (wit) ur en stenrik engelsk överklassmiljö där konsten hade en ganska snäv och tydligt markerad plats i en trygg, romantiserande estetik. Samtidigt måste Wilde ha varit medveten om konstens betydelsebärande funktion, både i det uppenbara och i det dolda. Varför skulle Wilde annars ha skrivit en roman som är så genomsyrad av manlig självbeundran och homoerotisk laddning, som var så förbjudet i den samtida moraluppfattningen?
Propaganda funkar
Barbara Demicks prisbelönta reportagebok Inget att Avundas – Vardagsliv i Nordkorea ger oss en skakande inblick i den nordkoreanska verkligheten.
”Propaganda works!” är ett av den kontroversiella lingvisten Noam Chomskys mer berömda uttalanden, och detta blir aldrig så uppenbart för en västerlänning som när vi får ta del av de snarast surrealistiska telegrammen som den officiella nordkoreanska nyhetsbyrån Korean Central News Agency delar med sig av (se www.kcna.co.jp).
För en utomstående har de här informationssnuttarna en ofrivilligt Monty Python-esque ton. De flesta har hört valda godbitar från de gångna åren, till exempel då Kim Jong-Il spelade sig igenom 18 hål på 38 slag, inklusive 11 hole-in-ones. Den Store Ledaren inspekterar också regelbundet viktiga industrianläggningar och militärgarnisoner, vilket har givit upphov till bloggen ”Kim Jong-Il Looking At Things”.
Men bakom de här skojfriska anekdoterna döljer sig en verklighet som snarast liknar George Orwells dystopiska klassiker 1984. Propaganda funkar, och ingenstans funkar den lika bra som i Nordkorea, där politiken är så nedtyngd av politiska dogmer att hela samhället bokstavligen paralyseras. Tittar man på Ostasien från rymden nattetid kan man urskilja en stor svart fläck där Demokratiska Folkrepubliken Korea ligger, och den isande tystnaden bidrar till att skapa en aura av mystik kring det mest slutna landet i världen.
Barbara Demicks reportagebok Inget att Avundas – Vardagsliv i Nordkorea som nyligen kommit ut i svensk översättning, är ett angeläget försök att ge utomstående en inblick i den nordkoreanska verkligheten. Boken baserar sig på intervjuer med nordkoreaner som flytt från sitt land och numera bor i Sydkorea, och Demick har gjort ett prima jobb med att sammanställa deras berättelser till en bredare skildring av det nordkoreanska samhället.
Alla de intervjuade kommer från samma stad i Nordkorea. Det nordliga Chongjin är en karg och oattraktiv industristad med en halv miljon invånare som byggdes av japanerna under deras ockupation av landet under första hälften av 1900-talet. De intervjuade utgör ett tacksamt tvärsnitt av det koreanska samhället, från respekterade ingenjörsstuderande, barnläkare, lärare och hemmafruar till föraktade gatubarn och ättlingar till inflyttade japaner. Deras gemensamma erfarenheter ger en mångsidig bild av händelserna i den gamla industristaden under det turbulenta 1990-talet.
Leve traditionen!
Bästa vänner, jag var nyligen på Festival for ny Europaeisk Dramatik på Husets Teater i Köpenhamn, där åtta nyskrivna pjäser lästes under ett långt veckoslut. Texterna kommer från åtta olika länder i Europa, och festivalen är en fin möjlighet att få en överblick av vilka trenderna är inom europeisk dramatik.
Det är spännande att iaktta skillnaderna mellan olika länders dramatik. De länder som har en stark teatertradition, som till exempel Tyskland och England (glädjande nog verkar också Finland höra till den skaran), representeras ofta av pjäser som visar en experimentlusta och en vilja att utmana teaterformen på kreativa vis. Pjäser från länder med en mindre prominent tradition drar sig ofta mot en slags kammarteater, där handlingen utspelar sig i ett pålitligt rum och saker är mer eller mindre som de förefaller. Ibland känner jag att man lika gärna kunde se stycket på teve.
Vad kostar det?
Bästa vänner, det är dags att apela på nostalgins strängar: När jag var barn var jag ofta på besök hos mina bästa vänner, ett syskonpar som bodde i närheten av Ekenäs. En av mina favoritsysselsättningar då jag besökte dem var att leka affärsmän. Vi delade ut ett mer eller mindre slumpmässigt belopp av leksakspengar åt var och en, varefter vi roffade åt oss vad vi råkade hitta i huset av intressanta föremål, som var och en lade i sitt försäljningsstånd. Sedan försökte man intressera de andra för att köpa ens grejer. Den köpta varan hamnade prompt i köparens försäljningsstånd, och köparen försökte i sin tur intressera de andra för att köpa den, och naturligtvis ville man sälja till ett högre pris än man i tiderna köpt föremålet för. Leken tog slut när vi tröttnade. Jag tröttnade aldrig, men det gjorde nog de andra i sinom tid.
Magiska föremål
Bästa vänner,
I december ifjol auktionerades en papperslapp ut på Sotheby’s i New York. Någon gång hade den varit vårdslöst hopvikt, men numera var den omsorgsfullt utslätad. Det var frågan om ett pappersark där Bob Dylan hade skrivit ner lyriken till sin legendariska låt The Times They are A-Changing. Lappen uppskattades inhämta omkring 300 000 dollar, men förväntningarna kom på skam då den slutligen gick under klubban för 422 500 spänn. Köparen, en chef för en hedgefond, är en storsamlare av musikmemorabilia och äger bland annat John Lennons gamla gitarr och den sortens grejor.
