Kraschlandning i ohyfset
Jag har kommit hem efter fem dagar i Berlin och kraschlandat. Kulturchocken började som vanligt redan i flygplanskön, som kom från två håll och förenades till en ström ungefär där jag stod. Efter att ha vant mig vid tysk artighet väntade jag lite för att släppa nästa person förbi och ofelbart slank där tre personer med blickarna stint i golvet. Och jag tänkte att det är viktigt att ha blicken i golvet för tittar man upp och får ögonkontakt kanske man stannar och ger plats och, ja, vad? Går miste om bagageutrymmet just ovanför ens egen plats och blir tvungen att ställa sin väska i ett bagageutrymme lite längre bort?
Musses kolumn
Jag heter Musse. Jag fick heta det för att jag föddes med ett svart öra. Varför vet jag inte men mitt hela namn är Musse Pigg. Ibland men faktiskt väldigt sällan kallas jag för Musse Trött. Ibland kallas jag Mus för jag är stor men inte alltid modig. Det beror på att jag inte behöver vara det för jag bor med min mamma och hon tar hand om allt det farliga.
Hyfs och pli
Jag gör det vi alla gör varje dag av vårt liv (utom en). Blir äldre. Och det kanske förklarar varför den enda tanke jag har som jag vill skriva om är vad vår finskalärare kallade hyfs och pli. Så här kommer dom nu, mina regler för ett bättre liv (för mig).
Helsingfors – Brooklyn – Helsingfors
När jag vaknar efter första natten i New York, är det med tanken: jag är i staden där ett leende besvaras med ett leende!
När jag dricker morgonkaffet vid Hudsonfloden tillägger jag: och där bordsgrannen donerar sin New York Times när hon läst ut den.
Och nästa dag i Central Park: där en ny latte och tusen ursäkter ersätter den jag tappade i marken så att jag brände armen och närapå en liten tax.
När jag kom hem full med Brooklynenergi och träffade en kollega förstod hon precis. Hon berättade om sin resa för några år sen när en butiksbetjänt plötsligt frågat hur hon mådde. Hon hade först inte fattat vem han pratade med. ”Men tänk”, sa hon nu flera år senare, ”att han ville veta hur jag mår!”
På besök på gårdarna
Några laster ska man ha och jag hade länge två: salmiak och inredningstidningar. När jag flyttade var det en hel del tidningshögar at ta ställning till. De flesta åkte ut, främst eftersom mitt beroende avtagit när jag upptäckte att det trots mängden papper och bilder och glans och yta inte var så stor variation på innehållet. Och jag brukade göra ett tanketest inför bilderna på de superstädade och överdesignade lägenheterna: skulle jag trivas inne i bilden, lägenheten? Oftast var svaret nej.
