Etikettarkiv: Lettland

Journalister lever farligt i Ryssland – bättre ställt i Baltikum

Det stort uppmärksammade iscensatta mordet på den ryska journalisten Arkadij Babtjenko i slutet av maj satte på nytt strålkastarna på journalisters säkerhet i Ryssland med närområden.

Den ukrainska säkerhetstjänstens operation och den dramatiska presskonferensen där det avsöljades att Babtjenko lever inträffade samtidigt som en internationell konferens om yttrandefrihet, Speaking is Silver, ordnades på Hanaholmens kulturcentrum i Esbo. Konferensens fokus var på pressfriheten i Ryssland, Ukraina och Baltikum.

Först lite siffror: i Ryssland har 5 journalister fängslats år 2018, i Ukraina tre stycken. Under åren 2008–2018 har 11 journalister dödats i Ryssland och 11 i Ukraina, detta enligt organisationen Comittee to Protect Journalists.  På den ryska tidningen Novaya Gazetas redaktion hänger sju porträtt på journalister som mördats medan de jobbat för tidningen.

Organisationen Reportrar utan gränser ger varje år ut en lista på hur det är ställt med pressfriheten i 180 av världens länder. Estland ligger på 12:e plats, Lettland på 24:e plats, Litauen på 36:e plats, Ukraina på 101:e plats och Ryssland på 146:e plats.

Journalisten och politikern Sanita Jemberga som jobbar med grävande journalistik på den icke-vinstdrivande organisationen Re:Baltica säger att pressfriheten i Baltikum hela tiden blir bättre.

– I Lettland är medierna fria förutom de dagstidningar som tillhör de lokala oligarkerna. De är fria att skriva om vad som helst förutom oligarkerna. Jag tror inte att det handlar om att oligarkerna mutar dem men istället har de chefredaktörer som säger åt journalisterna vad de får och inte får skriva.

– Sovjets propagandamaskin försvann egentligen aldrig, säger Jemberga.

Det fanns en kort tid på 1990-talet då rysk tv var väldigt galen och modig. Sedan när Vladimir Putin tog över makten blev tv-politiken som under Sovjet-tiden igen, man bara kallade det för Ryssland.

Många ryska medier har tvingats flytta och flera journalister har flytt landet, för att slippa förföljelse. Meduza, som är en rysk nyhetswebbsida, flyttade sin verksamhet till Lettland för att undgå den ryska statens kontroll och minska risken för att journalisterna fängslas eller utsätts för hot.

Mark Teramae på Alexandersinstitutet i Helsingfors har forskat i det ukrainska medieklimatet.

– Precis som i Ryssland är tv det största mediet. Också i Ukraina styrs tv:n av staten, säger han.

Han tillägger att det som rapporteras och hur det rapporteras skiljer sig beroende på var i landet man är. Förutom de statliga tv-bolagen finns det andra mediebolag som inte ägs av staten. Enligt Teramae är de medierna dock inte alltid särskilt pålitliga.

– Det beror på vem som finansierar just den redaktionen. Ibland kan jag läsa något och undra om det faktiskt kan vara sant – och då är det antagligen inte det. Jag har många vänner och kolleger i Ukraina. När jag frågar dem om pålitligheten svarar de att man måste vara försiktig med vad man skriver. I värsta fall blir man av med jobbet.

Teramae menar att ingen bryr sig om vad som publiceras om kultur och musik. Särskilt inte på nätet, det är bara om det blir politiskt som reportern får se sig över axeln.

text & foto Tony Pohjolainen

Balanserat om Baltikum

När Andres Kasekamps bok A History of The Baltic States utkom för tre år sedan, fick den ett gott internationellt mottagande. I en del recensioner har den till och med kallats för det bästa historiska verket om Baltikum som publicerats på engelska. Aulis Kallio är redo att säga det samma om den finskspråkiga utgåvan.

Jag har själv satt mig in i de baltiska ländernas historia ur ett litauiskt perspektiv och upplevt det som problematiskt att de verk som hittills kommit ut på – Vilho Niitemaas Baltian historia (1959), kompletterat av Kalervo Hovi 1991, och Kari Alenius Viron, Latvian ja Liettuan historia (2000) – inte har lyckats med att skapa en organisk helhet av å ena sidan Estlands och Lettlands, och å den andra sidan Litauens, väldigt olika historia.

Fortsätt läsa Balanserat om Baltikum

FÅNGAD AV EN LETTISK FOLKSÅNG

Laila Pakalninas film Gisslan retade gallfeber på organisationen för sångfestivaler i Lettland. Efter att de sett filmen krävde organisationen ensamrätt på ordet sångfestival av det lettiska kulturministeriet.

I slutet av 1990-talet satte Laila Pakalnina plötsligt lettisk film på allas läppar då hennes debutfilm Kurpe (Skon) förförde den svårflirtade internationella kritikerkåren i Cannes. Det var första gången en spelfilm från Lettland uppmärksammades internationellt. Skon är ett slags modern Askungesaga i 1950-talets Liepaja. Vid randen av Östersjön i den pittoreska hamnstaden upptäcker tre ryska gränssoldater att det sovjetiska territoriet kränkts. Det är början till en håglös jakt på inkräktaren, som av misstag lämnat efter sig en kvinnosko på stranden. I jakten på den skyldige stryker patrullen runt i staden och beordrar alla kvinnor att prova skon. Pakalninas senaste film Kîlnieks (Gisslan) är en liknande resa i det lettiska samhället men med utgångspunkt i dagens Lettland. Filmkritikerna har därför varit snabba att utse henne till den lettiska folksjälens skildrare. Ett epitet hon själv har tagit avstånd ifrån.
– Jag avbildar det jag ser och utgår från min egen kulturmiljö. Jag råkar arbeta i Lettland så människorna i mina filmer är lettiska. Skulle jag ha stannat kvar i Moskva efter tiden på filmskolan skulle jag göra film om ryssar, säger Laila Pakalnina.