Etikettarkiv: Li Andersson

Det nya samhället

Kommunalvalet är över. Fortfarande styrs vårt land av ett högerblock bestående av Samlingspartiet och Centern, med uppbackning av Sannfinländarna och högerfalanger inom partier som De gröna, SFP och KD. Finland är även i dag ett av de mest nyliberala länderna i Europa, med en offentlig sektor som utarmas av en hård åtstramningspolitik. Vårdapparaten bolagiseras och privatiseras, gamla och sjuka lämnas i ”valfrihetens” och effektiveringens namn vind för våg. Småföretagare dukar under för nationella och internationella jättar som alla skriker som stuckna grisar då någon föreslår att de skulle omvandla lite mer av sina dividender och bonusar till skattemedel. Egenanställda och småföretagare kan inte hota med att flytta sina kontor utomlands.

Under en av våra prenumerationskampanjer uppgav en tidigare prenumrant att hen kunde tänka sig att börja prenumerera på Ny Tid igen, om vi bara angrep kapitalet lite mer. Nå, nu angriper vi inte kapitalet i det här numret, utan extremhögern. Däremot är det knappast någon slump att högerextremismen lyft sitt fula tryne under samma tidsperiod som den globala nyliberalismen kollapsat, utan att den själv ens vet om det. Att nyliberalismen segt hänger kvar som den övergripande samhällsfilosofin beror kanske delvis på att något verkligt alternativ inte förts fram. Högerpopulisterna erbjuder ett populistiskt elitförakt kombinerat med etnisk och kulturell isolation, men då det kommer till verkliga samhällsvisioner,  fladdrar den populistiska högerns ekonomiska och sociala ställningstaganden som vimplar i vinden.

Kvar finns då ett vänsteralternativ. Trots att socialdemokraterna i Finland inför kommunalvalet lyckades ta sig ur sin opinionsgrop, ser framtiden inte ljus ut för rörelsen. Att många väljare nu återgått till sossarna beror antagligen mer på att de är missnöjda med regeringen än på att SDP skulle ha förbättrat sin image avsevärt. Den ”radikala” vänstern har visserligen vädrat lite morgonluft med spridda framgångar i Europa och en ny, ung politiker- och väljargeneration, men det finns inget som tyder på att till exempel Vänsterförbundet eller Vänsterpartiet skulle vara på väg att på allvar utmana de stora partierna inom någon snar framtid.

I sitt tal i Yles partidag inför kommunalvalet hävdade Vänsterförbundets ordförande Li Andersson att Vf ”inte kräver några stora förändringar”, utan helt enkelt ett drägligt liv för alla människor. Och kanske är det där som kruxet ligger. För i sanningens namn skulle det krävas gigantiska förändringar i samhället. Klimatförändringen kräver att vi komsumerar mindre i en tid då vi blir fler på jorden, samtidigt som automatiseringen och digitaliseringen av samhället gör att allt fler arbeten och yrken försvinner. Högern talar blomsterspråk om full sysselsättning, samtidigt som den ökade produktivitetens vinster försvinner ner i fickorna på storkapitalets företrädare. Vänstern upprätthåller denna maktstruktur genom att svansa efter högerns sysselsättningsmål, i stället för att presentera en radikal vision för en helt annan fördelningspolitik – en fördelningspolitik som skulle kräva att det nyliberala systemet skrotas. En sådan samhällsvision kunde vara något som massorna kunde följa, i stället för den dystopiska framtidsbild som extremhögern presenterar. Men då får vänstern inte nöja sig med ”nyliberalism light”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

2017

Ett nytt år har kommit, men det är få som ser på det med tillförsikt, vare sig då det gäller Finland eller omvärlden. För de flesta européer och många amerikaner är det symptomatiskt att det nya året inleds med att Donald Trump svär presidenteden i USA. Vare sig man vill se Trump som ondskan inkarnerad, som en slug karriärklättrare och mediespelare eller som en clown som plötsligt står i rampljuset och svettas med bollarna i händerna utan att kunna jonglera, är Trumps väg till makten ett tecken på att något i världen är sönder. Förslag på söndriga saker: Ekonomin. Kapitalismen. Demokratin. Sanningen. Vänstern. Eller allihopa.

Sällan har vänstern haft ett så ypperligt tillfälle att stiga fram och ta makten som i samband med finanskrisen. Sällan har det misslyckats så fatalt. Jeremy Corbyn och Bernie Sanders, två vithåriga eminenser från socialismens förflutna, lyckades väcka hopp i en ung generation. För Corbyn gick det vägen, men han valdes till partiordförande strax efter ett parlamentsval, och med nästa regeringsskifte flera år i framtiden, ser hans position inte ljus ut, såpass avskydd är han av stora delar av sitt eget parti. Sanders trollband en hel värld, men snubblade på mållinjen. Podemos i Spanien är en av de få framgångshistorierna för vänstern, men det återstår ännu att se hur rörelsen lyckas utvecklas från en folklig proteströrelse till en etablerad politisk aktör. Syriza i Grekland steg upp som en sol, men motarbetades i varje vändning av EU-trojkan, och sitter nu i en oerhört knepig situation i regeringsställning.

I Finland fick vänstern en nytändning då unga, ljusstarka Li Andersson valdes till partiordförande, och partiet seglade upp till nära tio procents stöd i gallupar, men har sedermera kräftgått tillbaka till den position vi är vana att se partiet i, med ett stöd på mellan 7 och 8 procent. Till skillnad från SDP är Vänsterförbundet däremot tydligt ett framtidsparti. Partiledningen är antagligen den yngsta i Finlands politiska historia, och i riksdagsvalet fick Vänsterförbundet relativt stort stöd av väljare under 50. I själva verket nästan dubbelt mer än vad socialdemokraterna fick i samma ålderskategori, vilket är ett oroväckande resultat inte bara för SDP, utan för vänstern som helhet.

2017 ordnas kommunalval i Finland och det torde bli ett första styrkeprov för ”den nya” vänstern, och något av en mätare på var de politiska sympatierna ligger i landet.

De gröna, ett socialliberalt, urbant parti med en ungdomlig prägel, som är passligt löst och brett i de ideologiska konturerna, kommer antagligen att göra väl i från sig i städerna, och i Helsingfors finns till och med stormvarningar om att det utmanar Samlingspartiet som största parti. Obundet av historiska dogmer eller politiska filosofier, är De gröna ett parti som trots allt ligger på den vänstra sidan av partikartan, även om det rymmer starka högerröster.

Den fråga som många på vänsterkanten slåss med är hur nyliberalismen ska knäckas. Svaret är antagligen detsamma som tidigare: vänstern måste presentera ett trovärdigt alternativ till nyliberalismen, och forma en klar och tydlig bild av hur ett postkapitalistiskt samhälle skulle se ut. Att erbjuda en smärre revidering av nyliberalismen fungerar inte, vilket SDP:s kräftgång har bevisat.

Sannfinländarna har rasat i galluparna, men det har antagligen mest att göra med dess regeringsmedverkan. Med största sannolikhet blir dess kommunalvalsresultat bättre än galluparna visar, bland annat tack vare att många vill rösta mot invandring, och Jari Lindströms och Timo Soinis förehavanden i ministerställning kastar knappast en så hemskt stor skugga över de lokala representanterna.

I det här numret lyfter vi fram olika tankeställare inför året 2017, genom att blicka tillbaka på utvecklingen 2016 och genom att plira in i framtidens kristallkula. En sak är säker: behovet av god journalistik och kvalitativa debattinlägg kommer inte att minska, och genom Tigern rf:s övertagande av Ny Tids utgivning kan vi garantera att Ny Tid åtminstone inte försvinner någonstans under detta år.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Dags för en enad vänster att ta upp kampen

Li Andersson
Li Andersson.
Det europeiska samarbetet är i kris. Den populistiska högern har vunnit terräng med sitt eget Europa-projekt, som bygger på stängda gränser och nationalism. Den traditionella högern svarar med att förstärka det försvarspolitiska samarbetet. En rödgrön Europa-agenda behövs mer än någonsin. Vänstern måste samla sin styrka kring frågor som berör sociala rättigheter, finanskapitalismen och arbetsrätt.

Det europeiska samarbetet har varit i kris under flera år nu. Eurokrisen som startade år 2010 har lämnat spår som kommer att synas i Europa under många år. För det första synliggjorde krisen de strukturella problem som euron lider av, och som fortfarande inte lösts. Euroländerna är, trots stora skillnader i näringslivsstruktur och ekonomisk situation, sammanbundna av en gemensam valuta och en centralbank vars enda intresse och klara mandat är att stävja inflation. Då länderna dessutom är hänvisade till lån enbart från den privata marknaden, skapades i fallet Grekland en situation där ett självständigt land stod på gränsen till konkurs. Det är absurt att en sådan situation ens kan uppstå, och beskriver hur snedvriden maktbalansen mellan den privata finanssektorn och medlemsstaterna blivit till följd av att länderna inte längre har en nationell centralbank eller en egen valuta.

Skattebetalarna i de övriga euroländerna tvingades delta i massiva inkomstöverföringar till den privata bank- och finanssektorn, vilket av förståeliga skäl skapade en känsla av såväl orättvisa som maktlöshet inför eurosystemet och finanssektorn. Detta missnöje utnyttjade högerpopulisterna i många länder för sin kritik mot EU, samtidigt som de spelade på föråldrade stereotypier för att skapa motsättningar mellan medborgarna i krisländerna och medborgarna i de starkare ekonomierna i norra Europa. Den konservativa högern utnyttjade i sin tur krisen för en häftig åtstramnings- och privatiseringspolitik, med omfattande nedskärningar i service, pensioner, socialskydd och löner. Resultaten var ökad fattigdom, en ohållbart hög arbetslöshet, en närmast icke-existerande tillväxt samt en märkbar ökning av den offentliga skuldsättningen, då man valde att rädda bankerna för att undvika en utbredd bank- och finanskris.

EU:s legitimitetsproblem existerade visserligen redan innan eurokrisen. Valdeltagandet i Europavalen har varit lågt redan under en längre tid och EU har setts som en avlägsen och odemokratisk institution, som inte klarat av att svara på de höga ambitioner och ädla värderingar som unionen säger sig stå för.

Det politiska arbetet inom unionen har hela tiden fokuserat på befrämjandet av den interna marknaden. Avreglering av olika former av handelshinder har visst befrämjat handeln mellan länder, men samtidigt gjort det svårare att i samband med upphandlingar ställa krav som tangerar sociala rättigheter eller ekologiska villkor. Fri rörlighet för arbetstagare är i sig en viktig rättighet, men man har inte alls i tillräcklig utsträckning fokuserat på hur man ska undvika situationer med lönedumpning och arbetsgivarnas försök att utnyttja arbetskraftsinvandringen för att pressa ner priset på arbete.

Den interna marknadens princip om fri rörlighet gäller även kapital, men på EU-nivå har man först under de senaste åren börjat diskutera hur man kan åtgärda skatteparadisekonomin och företagens systematiska skatteplanering. EU-ledarnas trovärdighet i fråga om en rättvisare ekonomi är närmast obefintlig. Den första januari i år publicerades läckta uppgifter om hur EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker då han fungerade som statsminister för Luxemburg under flera år aktivt motarbetade försök att på EU-nivå åtgärda de stora multinationella företagens skattesmitning. Det är mot denna bakgrund som eurokrisen ytterligare förstärkte motsättningarna inom det europeiska samarbetet och förvärrade den brist på förtroende som många medborgare känt gentemot de europeiska ledarna och unionen.

Sedan skedde den allt snabbare frammarschen för högerpopulistiska och fascistiska krafter i många länder i Europa. Ungerns och Polens människorättssituation är långt ifrån de värderingar som EU säger sig representera, och i stora medlemsländer som Tyskland och Frankrike har AfD och Front National skapat ett högerpopulistiskt tryck som redan nu har påverkat hur de stora högerpartierna positionerar sig i fråga om till exempel flykting- och asylpolitiken. Högerpopulistisk och xenofobisk retorik var även klart dominerande i den kampanj som Brexit-sidan förde i Storbritannien, fastän de slutliga motiven för hur folk röstade säkerligen varierade. Till råga på allt detta kom Donald Trumps ”seger” i presidentvalet i USA. Den betyder på många sätt slutet på det man tidigare hänvisat till som en gemensam ”västerländsk värdegrund”. Det finns ingen sådan gemensam värdegrund, och aldrig har det stått så tydligt som nu. Det är en av de främsta orsakerna till den politiska kris som det europeiska samarbetet befinner sig i just nu.

I detta läge har man nu inom den traditionella högern bestämt sig för att fokusera på ett nytt område för samarbete: försvarspolitiken. Traditionellt har försvarspolitiken ansetts höra till den nationella nivån för beslutsfattande, men nu hänvisar man till Rysslands annektering av Krim, bekämpning av internationell terrorism och olika typer av hybridpåverkan för att intensifiera det försvarspolitiska samarbetet mellan EU-länderna.

Detta nya intresse för försvarssamarbete bör nog snarare ses som ett svar på både den interna kris som EU lider av, och den kris som Donald Trumps seger innebär för det transatlantiska samarbetet. Tydligen försöker man nu bygga upp en uppfattning om det gemensamma ”europeiska” genom att denna gång fokusera uppmärksamheten på såväl interna som yttre hotbilder, militären och försvaret.

Att man på EU-nivå diskuterar att inte ta i beaktande skuldsättning för militära investeringar i finanspaktens skuldtak på 60 procent av BNP är närmast sorgligt. Det som den europeiska ekonomin hade behövt för länge sedan är offentliga investeringar för att öka sysselsättningen och tillväxten. Euroländerna har istället fört en stram finanspolitik, bland annat med hänvisning till finanspakten. Nu är man plötsligt beredd att tumma på regeln, så att man kan låna pengar för vapenhandel och militära anskaffningar.

Den traditionella högern kommer aldrig att vara den politiska rörelse som besegrar högerpopulisterna. Därför är det viktigare än någonsin att den europeiska vänstern nu, trots besvikelser i Grekland och många andra länder, än en gång samlar krafterna för en rödgrön Europapolitik. Det behövs ett alternativ för det utbredda missnöje som medborgarna i många länder känner, och vänstern har en viktig möjlighet att nu bygga ett gemensamt europeiskt program som bygger på krav som gäller social rättvisa, respekt för arbetsrätten, reformer av banksystemet och åtgärder mot skatteparadisen och finanskapitalismen samt en sysselsättningspolitik som tar i beaktande klimatförändringen. Det är hög tid att man inom den europeiska vänstern nu börjar fokusera på de breda frågor som förenar hela rörelsen, istället för ändlösa debatter om institutioner och de olika förhållningssätt man har till dem.

Li Andersson
är Vänsterförbundets ordförande

Det är vi som måste stoppa fascismen

Heja Finland, vi gjorde det igen! Det hände då en ordningsvakt knivhöggs i Jyväskylä 2013 och då tre personer misshandlades av en flock nynazister i samma stad två år senare. Det hände då Olli Immonen passionerat förklarade krig mot multikulturalismen och öppet poserade med nynazister. Det hände då brandbomberna seglade genom luften mot asylboenden, medan en person iakttog händelserna iklädd Ku Klux Klan-uniform. Det hände då James Hirvisaaris kompisar sieg heilade för kameran på riksdagshusets läktare, när politiker som Astrid Thors och Li Andersson mordhotats, då Timo Hännikäinen skrivit ”Sieg Heil” och ”neekerineekerineekerineekeri” över halva Facebook på samma gång som han hotat kvinnor med våldtäkt och mord eller då Terhi Kiemunki i sin blogg har gått åt muslimska barn med rasistiska kommentarer.

Och vi gjorde det igen då 28-åriga Jimi Karttunen dödades av nynazister på öppen gata i hjärtat av Helsingfors. Vi hukade oss för högerextremismen i Finland genom att jollra osammanhängande om ”extremrörelser” och ”samhällelig oro” och ”diskussionen om asylsökande”. Framför allt frodas bland politiker ur de borgerliga partierna (SFP undantaget) snacket om extremrörelser på båda sidor av det politiska spektret. Genom att koppla ihop ett fall där irakiska asylsökande dräpt en man i samband med ett rån och Finska motståndsrörelsens regelrätta avrättning av en meningsmotståndare försöker ledande politiker som statsminister Juha Sipilä skapa bilden av två jämstarka ”extremrörelser” som sprider våld och hat.

Låt det nu en gång för alla stå klart: det finns ingen ”extremvänster” i Finland, åtminstone inte någon organiserad sådan. Inte heller finns det någon organiserad jihadism, trots att vår pensionerade polischef svamlar osammanhängande om en sådan i sin bok, bara för att sedan i en intervju medge att han inte har några som helst belägg för påståendet. De så kallade anarkister som då och då dyker upp i diskussionerna är inte ute efter att förtrycka, skada, diskriminera, deportera eller på andra sätt ge sig på andra människor. Att i frustration slå in skyltfönster är inte samma sak som att sprida en ideologi baserad på rasdiskriminering, hat och vit överhöghet. Och det är sannerligen inte samma sak som att döda folk på öppen gata. Den politik som förespråkas av personer som ofta klumpas ihop med den påstådda ”extremvänstern”; Li Andersson, Dan Koivulaakso, Ozan Yanar, Paavo Arhinmäki, Paleface, med flera, är ur ett historiskt och globalt perspektiv väldigt moderat socialdemokrati och har inga som helst samband med verkliga extremrörelser på vänsterkanten. Många likheter mellan stalinismen och Vänsterförbundets partiprogram hittar man inte. Däremot är Finska motståndsrörelsens politiska program direkt jämförbart med Tysklands nationalsocialism.

Ändå verkar det vara hopplöst svårt för finländska ledande politiker att klart och tydligt ta avstånd från rörelser som FMR och Suomen Sisu utan att försöka koppla in ”de andra ytterligheterna” i diskussionen. En man dödades på öppen gata av nynazister i Helsingfors centrum, och Juha Sipilä bemödade sig inte ens med ett offentligt uttalande, utan publicerade i all tysthet ett blogginlägg där han mumlade på om ”extremrörelser” och ”oro i samhället”.

Efter dråpet har man igen lyft upp de gröna ungas förslag att kriminalisera ”organiserad rasism”, ett i min mening klumpigt och potentiellt antidemokratiskt förslag, som jag konstaterade i min ledare i augusti. Minister Paula Risikko, Juha Sipilä och andra ledande politiker har igen, liksom efter övriga våldsdåd utförda av FMR, talat om att man nu borde utreda om lagarna gällande förbjudande av ”extremrörelser” kunde skärpas. Det här är också en typiskt finsk reaktion: genom diffust snack om lagändringar försöker man skjuta det verkliga problemet ifrån sig: nämligen det att vi har ett samhälle där fascistiska och rasistiska idéer har blivit rumsrena, och där öppet nazistiskt våld utförs framför polisens näsa. Ville man förbjuda FMR kunde man göra det redan nu. Men vad skulle det tjäna till? I Tyskland är nationalsocialistiska grupper entydigt förbjudna, men det hindrar inte att Tyskland i dag har en av Europas starkaste nynazistiska rörelser. Idéer och ideologier kan inte lagstiftas bort, de måste bekämpas aktivt av samhället. Genom upplysning, debatt, ställningstaganden, och framför allt genom byggandet av ett samhälle där alla känner sig delaktiga och upplever att de kan leva meningsfulla, trygga och lyckliga liv.

Ett led i denna samhällskamp är att ledande politiker och tjänstemän entydigt och klart tar avstånd från rasism och fascism, inte bara som sannfinländska Juho Eerola, från ”våldsdåd” utförda i fascismens namn. Men kapitalismen och fascismen har alltid färdats sida vid sida så länge det gynnat kapitalisterna, och så länge borgarpolitiker känner att de har mer att vinna än att förlora på att inte entydigt ta avstånd från fascism och rasism, kommer de inte heller att göra det.

En av Finlands ledande antifascistiska skribenter, Ny Tid-medarbetaren Mikael Brunila, skriver på Facebook att det visserligen är på sin plats att avkräva myndigheter och politiker klara ställningstaganden och aktioner mot fascismen, men att vi inte kan förlita oss på dessa. Under den franska revolutionen drog folket ut på gatorna för att kämpa för allas lika värde, och den kampen pågår fortfarande. Utan en bred folklig solidaritet som syns och hörs, ger vi spelrum åt fascisterna och rasisterna. Vi måste gå ut i demonstration, konfrontera nazisterna och sätta press på beslutsfattare. Ett första steg är att erkänna att fascismen är ett reellt problem i Finland, Norden och Europa, inte någon luddig biprodukt av ”motsättningar” eller ”invandringsdiskussionen”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Om avhumaniseringen av mänskligt lidande

Rita Paqvalén
Rita Paqvalén.
I skrivande stund har vi tagit steget in i augusti, teaterfestivalen i Tammerfors inleddes i går och de första tecknen på höstens intåg börjar redan infinna sig. För mig innebär hösten ett kärt återseende. Jag älskar hösten med allt vad den innebär av återförening, nystart, färgprakt och skördetid. I år känns hösten extra välkommen, men samtidigt bävar jag för vad den kommande hösten, vintern och våren ska föra med sig. Det är svårt att se framåt.

Det gångna året, som har präglats av en akut flyktingkris, IS terrorattacker, högerradikalism och på ett inhemskt plan av rasism och nedmonterandet av det finska välfärdssamhället, kulminerade i en ytterst blodig sommar i Europa och Mellanöstern. Och samtidigt som livet för de civila i de krigsdrabbade områdena har blivit alltmer outhärdligt och nöden är som störst, har Finland skärpt sin från tidigare restriktiva och inhumana flyktingpolitik. Våra beslutsfattare har inte bara klassat krigsdrabbade länder såsom Irak som trygga, utan har även genom en lagändring som trädde i kraft i juli, gjort det närmast omöjligt för vuxna personer och ensamkommande barn att återförenas med sina familjer.

Just nu pågår en brevskrivningskampanj till statsminister Juha Sipilä mot regeringens omänskliga och själviska flyktingpolitik. Kampanjen, som initierats av författarna Merete Mazzarella och Monika Fagerholm, är en reaktion på det negativa asylbesked till en irakier som bibliotekschefen Sunniva Drake offentliggjorde i sociala medier (22. och 24.7). I det negativa asylbeskedet, som debatterats i medierna de senaste veckorna, bekräftar Migrationsverket (Migri) att personen ifråga torterats och dödshotats av IS i sitt hemland Irak. Migri anser ändå att personen inte kan bli dödad av IS av ”personliga skäl, utan på grund av det godtyckliga våld som IS utövar för att finansiera sin verksamhet” på hens ”otrygga” hemort och att hen därför ”tryggt” kan söka skydd i Bagdad.

Asylbeskedets kalla ton och totala avsaknad av empati gällande de uppenbara hoten som personen i fråga utsätts för i sitt hemland i kombination med felbedömningen gällande Bagdads säkerhet är skrämmande. Och ännu mer ofattbart är att detta besked, med dessa inhumana motiveringar antagligen bara är ett besked bland många. Det är svårt att förstå den okänslighet för mänskligt lidande som regeringen och anhängarna av en skärpning av flyktingpolitiken verkar ge uttryck för. Som så många andra frågar jag hur vi, en nation som hör till de mest välbärgade i världen, kan frånsäga oss vårt ansvar och stänga vår dörr? Hur vi kan skicka en medmänniska tillbaka till ett land och en situation där hens liv är hotat? Hur tänker man?

Min tröst detta år har varit civilsamhällets engagemang för flyktingar och kamp mot regeringens asylpolitik. Att så många öppnat sina hem, ställt sig och sin tid till förfogande, mobiliserat sig och på olika sätt arbetat för ett inkluderande och välkomnande samhälle inger hopp. Det finns ett motstånd, en opposition och det finns ett annat Finland som är välkomnande och inkluderande.

Den här sommaren har jag på allvar upptäckt radions sommarprat och njutit av att under en timmes tid ostört lyssna på en persons tankar kring ett ämne. Av många fina och kloka sommarprat både i Radio Vega och Sveriges Radio känns vänsterförbundets ordförande Li Anderssons och författaren Sabine Forsbloms sommarprat extra angelägna just nu. Båda närmar sig flyktingkrisen och de konsekvenser regeringens flyktingpolitik innebär för enskilda individen. Båda problematiserar regeringspolitikens avhumaniseringsprocesser där medmänsklighet och globalt ansvar ställs på undantag. Det nekande asylbesked som Sunniva Drake offentliggjorde härom veckan är ett extremt exempel på de konsekvenser denna politik kan få på myndighetsnivå.

Avhumaniseringen av mänskligt lidande strider mot vårt globala ansvar och det jämlikhetstänkande som utgör basen för vårt samhälle. Avhumaniseringen är inte något som enbart drabbar den enskilda individen som söker asyl eller personen med invandrarbakgrund som är bosatt här – den drabbar samhällsklimatet i stort. Den har en demoraliserande inverkan och skapar en grogrund för rasism och mobbning. Genom att definiera krigsdrabbade länder som trygga (inte för alla, men för dem som man bestämt att man inte vill ha här) och genom att ifrågasätta andras lidande, också då lidandet objektivt sett är påvisbart, normaliseras krig och brott mot mänskliga rättigheter som ett tillstånd som är ok i vissa sammanhang. Avhumaniseringen av lidandet förmedlar en människosyn där en del människors liv är värdefullare än andras och där lidandet är relativt.

Li Anderssons och Sabine Forsbloms sommarprat gör oss uppmärksamma på individen. Flyktingar är ingen ansiktslös, grå massa utan en grupp bestående av individer med individuella livsberättelser och drömmar. I ett land som Finland som i flera repriser varit hjälpbehövande och fått internationell hjälp, och där varje familj i generationer har burit på minnen och ärr av krig, är det ofattbart att man kan ställa sig kall inför andras lidande. I Li Anderssons sommarprat påminns vi om hur avsaknaden av fred kan se ut – det tillstånd där ockupation och inskränkningar på mänskliga rättigheter är normaliserat och där fara och oberäknelighet är bestående. Där barn har förlorat sin barndom.

I dag har vi tusentals personer bland oss som växt upp i avsaknaden av fred, utan framtidsutsikter och som är traumatiserade av krig. Många av dem är krigsveteraner och det är vårt ansvar som medmänniskor att stanna upp och lyssna, och att hjälpa dem att återfå en människovärdig vardag. Det är vårt ansvar att öppna våra dörrar till vårt land, arbeta för tryggare flyktvägar in till Europa och Finland och att möjliggöra familjeåterföring.

Vi har inget annat alternativ.

Rita Paqvalén
är litteraturvetare och kultur-arbetare