Etikettarkiv: Li Andersson

Vänsterförbundet vill inte flumma

Lösningen på framtidens problem finns inte i vaga utopier, utan i konkreta beslut som fattas utgående från dagens verklighet, säger Vänsterförbundets ordförande Li Andersson.

– Det är svårt att formulera en detaljerad utopi om hur världen ska se ut till exempel år 2100 eftersom samhället ständigt förändras. Jag brukar i stället närma mig de här frågorna genom att tänka mig att det finns vissa överskådliga målsättningar på kortare sikt, som man kan påverka med politiska beslut i dag, säger Vänsterförbundets ordförande Li Andersson.

En av dessa målsättningar som Vänsterförbundet aktivt eftersträvar är en basinkomst.

– Grundinkomsten är också såtillvida en fruktbar tanke att den inte är en utpräglad vänster- eller högerfråga, utan något man kan enas om över partigränserna.

Enligt Andersson finns det med tanke på framtiden tre intressanta trender, som erbjuder både möjligheter och utmaningar. Den första av dessa är ”företagiseringen” av arbetet, det vill säga att allt fler arbetar som egenanställda, frilansare eller i andra ”otypiska” arbetsförhållanden.

– När man talar om så kallad ”delningsekonomi” i den bemärkelse som den existerar i dag (t.ex. Uber eller Airbnb, red.anm.), så är det ju egentligen inte fråga om någon ”delning”, utan det är fråga om en hyresekonomi; folk hyr ut sitt arbete eller sina lägenheter.

Men denna företagisering av arbetet tror Andersson att är något som kommit för att stanna, och utmaningen är att omstrukturera vår modell för arbetslivet och resursfördelningen.

Sex timmar och basinkomst

Den andra trenden Li Andersson nämner är artificiell intelligens, och hur smarta datorer kommer att påverka arbetslivet.

– Jag tror inte att alla jobb plötsligt kommer att försvinna på grund av automatisering och digitalisering. En stor del av industrijobben och servicejobben kommer att ersättas av robotar, och det har ju redan hänt. Men vissa jobb går inte att ersätta, till exempel alla sådana arbeten som kräver kreativitet och emotionell intelligens.

Slutsatsen är ändå att vi kommer att få ett samhälle där produktiviteten ökar, och behovet av arbete utfört av människor minskar. Ett alternativ för att råda bot på arbetslöshetsproblemet som uppstår skulle enligt Vänsterförbundet här vara att införa sex timmars arbetsdag utan sänkta löner. Det skulle få ut fler i arbetslivet och på samma gång öka välbefinnandet för de anställda. Det är också viktigt, säger Andersson, att alla i samhället kan dra nytta av produktivitetsökningen, och inte bara de som äger produktionsmedlen. Det har bland annat talas om en robotskatt, som kunde bidra till finansieringen av en basinkomst.

Den tredje trenden är polariseringen. Redan i dag ser vi hur inkomst- och klassklyftorna ökar, då den ekonomiska eliten drar nyttan av produktivitetsökningen i samhället. Andersson oroar sig också för att många klassiska medelklassyrken kommer att rationaliseras bort, vilket lämnar oss med två distinkta samhällsklasser – en högavlönad expertklass och en lågavlönad tjänstesektor. Och här, säger hon, kommer basinkomsten in som ett instrument som kunde utjämna klassklyftorna i framtiden.

Nyliberalismen är kaputt

Precis som Vänsterförbundets tidigare ordförande Paavo Arhinmäki i Ny Tids intervju i fjol (Ny Tid 5/2016), anser Andersson att det är relativt ointressant för ett politiskt parti att måla upp utopiska samhällsvisioner.

– Om man ser på arbetarrörelsens historia, så har den alltid utgått från väldigt konkreta krav som folk har kunnat identifiera sig med.

Men förr fanns ändå tanken om det socialistiska samhället som ett klart slutmål. Hur ser Vänsterförbundets syn på det framtida samhället ut?

– Jag tror att det i dag är väldigt svårt att sälja tanken på en kollektiv rörelse, samhället är i dag för individualiserat. För en tid sen talade jag inför en grupp av vänsterunga, och frågade hur många av dem som såg sig som arbetarklass. Ingen räckte upp handen. Sedan frågade jag hur många som stöder basinkomst. Alla räckte upp handen. Det är klart att jag kan gå ut på gatan och ropa att vi ska störta kapitalismen, men hur stort gensvar tror du att jag i dag får på en sån taktik?

– Ändå är det inget omodernt med att motsätta sig kapitalismen – det är ju tydligt hur dåligt den fungerar.

Finanskraschen är enligt Andersson ett exempel på att nyliberalismen kommit till vägs ände, klimatförändringen en annan. Social- och hälsovårdsreformen är också ett bevis på nyliberalismens inbyggda ohållbarhet: för att den ska vara lönsam för dess förespråkare, måste den ständigt expandera, och nu då så mycket i samhället redan är privatiserat, börjar den gå åt de samhällsbärande funktionerna, som vården – det är skrämmande att tänka på vad som är nästa steg.

Mindre självspäkande

Samhället har redan passerat den punkt då det borde stå klart att nyliberalismen inte fungerar som system, menar Andersson, och oroar sig för att vi är på väg att sälja ut vår demokrati.

– I det skedet som vi ger över beslutsrätten om de offentliga institutionerna till banker, finansinstitut och privata aktörer, förlorar vi den demokratiska makten över dem. Och när vi en gång sålt ut dem, kommer vi inte att få dem tillbaka.

Men trots att vi nu lever i en tid då folk borde inse att nyliberalismen inte är lösningen, har vi inte fått till stånd ett systemskifte. Borde vänstern se sig själv i spegeln?

– Ja-a, vänstern kritiserar ju alltid sig själv, så det kan vi säkert fortsätta med, säger Andersson sarkastiskt.

– Jag tycker själv att vi kanske borde bli bättre på att lyfta fram det som vi gör rätt.

Men det känns ändå som om vänstern inte lyckats profilera sig som ett trovärdigt alternativ, trots att alla chanser borde finnas till det. I stället är det högerpopulisterna som folk ser som alternativet.

– Men högerpopulisterna erbjuder ju inga alternativ. De talar inte om klimatförändringen, de talar inte om resursfördelningen. Jussi Halla-aho har ju själv sagt att han inte tycker att det är Sannfinländarnas uppgift att värna om låginkomsttagarna. Se bara på ordförandekampen inom Sannfinländarna och Sverigedemokraterna, det enda de talar om är invandringen.

Generationsskifte i arbetet

Vänstern beskylls ofta för att komma med ”orealistiska” förslag. Kanske är det därför svårt att få moderna vänsterpolitiker att göra svepande uttalanden och framtida samhällen. Och som detta temanummer visar, är det i och för sig ingen brist på visioner – den stora frågan är snarare hur man når dem. Och måhända är basinkomst och sex timmars arbetsdag i sig tillräckligt stora visioner att kämpa för. Men då krävs också ett slags systemskifte i synen på tillvaron – bort från tanken på förvärvsarbetet som existensberättigande. Men det tror Andersson att är något som sker alldeles naturligt.

– Det har egentligen hänt redan. I undersökningar har det framkommit att unga i dag i allt högre grad värdesätter trivseln och de sociala sammanhangen på jobbet. Våra föräldrar är kanske av den generationen som såg det som huvudsaken att man hade ett jobb. Vår generation ser det som viktigt att ha ett meningsfullt jobb, och för nästa generation är det centralt att det också ska vara kiva på jobbet.

För att summera diskussionen, påpekar Andersson att vänstern visst har en tanke på hur det framtida samhället ska se ut, men det är en tanke som utgår från de realiteter som existerar i dag, och på faktorer som går att påverka under en överskådlig framtid.

– Bara för att man inte i detalj kan beskriva exakt hur ett framtida samhälle ska se ut, betyder det inte att skulle vara utan en vision för framtiden.

Hur ser då Vänsterförbundets vision ut för framtidens samhälle ut?

– Det är ett samhälle som bygger på demokrati, frihet och allas möjlighet att förverkliga sig själva.

Text: Janne Wass
Foto: Vilhelmina Öhman

Det nya samhället

Kommunalvalet är över. Fortfarande styrs vårt land av ett högerblock bestående av Samlingspartiet och Centern, med uppbackning av Sannfinländarna och högerfalanger inom partier som De gröna, SFP och KD. Finland är även i dag ett av de mest nyliberala länderna i Europa, med en offentlig sektor som utarmas av en hård åtstramningspolitik. Vårdapparaten bolagiseras och privatiseras, gamla och sjuka lämnas i ”valfrihetens” och effektiveringens namn vind för våg. Småföretagare dukar under för nationella och internationella jättar som alla skriker som stuckna grisar då någon föreslår att de skulle omvandla lite mer av sina dividender och bonusar till skattemedel. Egenanställda och småföretagare kan inte hota med att flytta sina kontor utomlands.

Under en av våra prenumerationskampanjer uppgav en tidigare prenumrant att hen kunde tänka sig att börja prenumerera på Ny Tid igen, om vi bara angrep kapitalet lite mer. Nå, nu angriper vi inte kapitalet i det här numret, utan extremhögern. Däremot är det knappast någon slump att högerextremismen lyft sitt fula tryne under samma tidsperiod som den globala nyliberalismen kollapsat, utan att den själv ens vet om det. Att nyliberalismen segt hänger kvar som den övergripande samhällsfilosofin beror kanske delvis på att något verkligt alternativ inte förts fram. Högerpopulisterna erbjuder ett populistiskt elitförakt kombinerat med etnisk och kulturell isolation, men då det kommer till verkliga samhällsvisioner,  fladdrar den populistiska högerns ekonomiska och sociala ställningstaganden som vimplar i vinden.

Kvar finns då ett vänsteralternativ. Trots att socialdemokraterna i Finland inför kommunalvalet lyckades ta sig ur sin opinionsgrop, ser framtiden inte ljus ut för rörelsen. Att många väljare nu återgått till sossarna beror antagligen mer på att de är missnöjda med regeringen än på att SDP skulle ha förbättrat sin image avsevärt. Den ”radikala” vänstern har visserligen vädrat lite morgonluft med spridda framgångar i Europa och en ny, ung politiker- och väljargeneration, men det finns inget som tyder på att till exempel Vänsterförbundet eller Vänsterpartiet skulle vara på väg att på allvar utmana de stora partierna inom någon snar framtid.

I sitt tal i Yles partidag inför kommunalvalet hävdade Vänsterförbundets ordförande Li Andersson att Vf ”inte kräver några stora förändringar”, utan helt enkelt ett drägligt liv för alla människor. Och kanske är det där som kruxet ligger. För i sanningens namn skulle det krävas gigantiska förändringar i samhället. Klimatförändringen kräver att vi komsumerar mindre i en tid då vi blir fler på jorden, samtidigt som automatiseringen och digitaliseringen av samhället gör att allt fler arbeten och yrken försvinner. Högern talar blomsterspråk om full sysselsättning, samtidigt som den ökade produktivitetens vinster försvinner ner i fickorna på storkapitalets företrädare. Vänstern upprätthåller denna maktstruktur genom att svansa efter högerns sysselsättningsmål, i stället för att presentera en radikal vision för en helt annan fördelningspolitik – en fördelningspolitik som skulle kräva att det nyliberala systemet skrotas. En sådan samhällsvision kunde vara något som massorna kunde följa, i stället för den dystopiska framtidsbild som extremhögern presenterar. Men då får vänstern inte nöja sig med ”nyliberalism light”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

2017

Ett nytt år har kommit, men det är få som ser på det med tillförsikt, vare sig då det gäller Finland eller omvärlden. För de flesta européer och många amerikaner är det symptomatiskt att det nya året inleds med att Donald Trump svär presidenteden i USA. Vare sig man vill se Trump som ondskan inkarnerad, som en slug karriärklättrare och mediespelare eller som en clown som plötsligt står i rampljuset och svettas med bollarna i händerna utan att kunna jonglera, är Trumps väg till makten ett tecken på att något i världen är sönder. Förslag på söndriga saker: Ekonomin. Kapitalismen. Demokratin. Sanningen. Vänstern. Eller allihopa.

Sällan har vänstern haft ett så ypperligt tillfälle att stiga fram och ta makten som i samband med finanskrisen. Sällan har det misslyckats så fatalt. Jeremy Corbyn och Bernie Sanders, två vithåriga eminenser från socialismens förflutna, lyckades väcka hopp i en ung generation. För Corbyn gick det vägen, men han valdes till partiordförande strax efter ett parlamentsval, och med nästa regeringsskifte flera år i framtiden, ser hans position inte ljus ut, såpass avskydd är han av stora delar av sitt eget parti. Sanders trollband en hel värld, men snubblade på mållinjen. Podemos i Spanien är en av de få framgångshistorierna för vänstern, men det återstår ännu att se hur rörelsen lyckas utvecklas från en folklig proteströrelse till en etablerad politisk aktör. Syriza i Grekland steg upp som en sol, men motarbetades i varje vändning av EU-trojkan, och sitter nu i en oerhört knepig situation i regeringsställning.

I Finland fick vänstern en nytändning då unga, ljusstarka Li Andersson valdes till partiordförande, och partiet seglade upp till nära tio procents stöd i gallupar, men har sedermera kräftgått tillbaka till den position vi är vana att se partiet i, med ett stöd på mellan 7 och 8 procent. Till skillnad från SDP är Vänsterförbundet däremot tydligt ett framtidsparti. Partiledningen är antagligen den yngsta i Finlands politiska historia, och i riksdagsvalet fick Vänsterförbundet relativt stort stöd av väljare under 50. I själva verket nästan dubbelt mer än vad socialdemokraterna fick i samma ålderskategori, vilket är ett oroväckande resultat inte bara för SDP, utan för vänstern som helhet.

2017 ordnas kommunalval i Finland och det torde bli ett första styrkeprov för ”den nya” vänstern, och något av en mätare på var de politiska sympatierna ligger i landet.

De gröna, ett socialliberalt, urbant parti med en ungdomlig prägel, som är passligt löst och brett i de ideologiska konturerna, kommer antagligen att göra väl i från sig i städerna, och i Helsingfors finns till och med stormvarningar om att det utmanar Samlingspartiet som största parti. Obundet av historiska dogmer eller politiska filosofier, är De gröna ett parti som trots allt ligger på den vänstra sidan av partikartan, även om det rymmer starka högerröster.

Den fråga som många på vänsterkanten slåss med är hur nyliberalismen ska knäckas. Svaret är antagligen detsamma som tidigare: vänstern måste presentera ett trovärdigt alternativ till nyliberalismen, och forma en klar och tydlig bild av hur ett postkapitalistiskt samhälle skulle se ut. Att erbjuda en smärre revidering av nyliberalismen fungerar inte, vilket SDP:s kräftgång har bevisat.

Sannfinländarna har rasat i galluparna, men det har antagligen mest att göra med dess regeringsmedverkan. Med största sannolikhet blir dess kommunalvalsresultat bättre än galluparna visar, bland annat tack vare att många vill rösta mot invandring, och Jari Lindströms och Timo Soinis förehavanden i ministerställning kastar knappast en så hemskt stor skugga över de lokala representanterna.

I det här numret lyfter vi fram olika tankeställare inför året 2017, genom att blicka tillbaka på utvecklingen 2016 och genom att plira in i framtidens kristallkula. En sak är säker: behovet av god journalistik och kvalitativa debattinlägg kommer inte att minska, och genom Tigern rf:s övertagande av Ny Tids utgivning kan vi garantera att Ny Tid åtminstone inte försvinner någonstans under detta år.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Dags för en enad vänster att ta upp kampen

Li Andersson
Li Andersson.
Det europeiska samarbetet är i kris. Den populistiska högern har vunnit terräng med sitt eget Europa-projekt, som bygger på stängda gränser och nationalism. Den traditionella högern svarar med att förstärka det försvarspolitiska samarbetet. En rödgrön Europa-agenda behövs mer än någonsin. Vänstern måste samla sin styrka kring frågor som berör sociala rättigheter, finanskapitalismen och arbetsrätt.

Det europeiska samarbetet har varit i kris under flera år nu. Eurokrisen som startade år 2010 har lämnat spår som kommer att synas i Europa under många år. För det första synliggjorde krisen de strukturella problem som euron lider av, och som fortfarande inte lösts. Euroländerna är, trots stora skillnader i näringslivsstruktur och ekonomisk situation, sammanbundna av en gemensam valuta och en centralbank vars enda intresse och klara mandat är att stävja inflation. Då länderna dessutom är hänvisade till lån enbart från den privata marknaden, skapades i fallet Grekland en situation där ett självständigt land stod på gränsen till konkurs. Det är absurt att en sådan situation ens kan uppstå, och beskriver hur snedvriden maktbalansen mellan den privata finanssektorn och medlemsstaterna blivit till följd av att länderna inte längre har en nationell centralbank eller en egen valuta.

Skattebetalarna i de övriga euroländerna tvingades delta i massiva inkomstöverföringar till den privata bank- och finanssektorn, vilket av förståeliga skäl skapade en känsla av såväl orättvisa som maktlöshet inför eurosystemet och finanssektorn. Detta missnöje utnyttjade högerpopulisterna i många länder för sin kritik mot EU, samtidigt som de spelade på föråldrade stereotypier för att skapa motsättningar mellan medborgarna i krisländerna och medborgarna i de starkare ekonomierna i norra Europa. Den konservativa högern utnyttjade i sin tur krisen för en häftig åtstramnings- och privatiseringspolitik, med omfattande nedskärningar i service, pensioner, socialskydd och löner. Resultaten var ökad fattigdom, en ohållbart hög arbetslöshet, en närmast icke-existerande tillväxt samt en märkbar ökning av den offentliga skuldsättningen, då man valde att rädda bankerna för att undvika en utbredd bank- och finanskris.

EU:s legitimitetsproblem existerade visserligen redan innan eurokrisen. Valdeltagandet i Europavalen har varit lågt redan under en längre tid och EU har setts som en avlägsen och odemokratisk institution, som inte klarat av att svara på de höga ambitioner och ädla värderingar som unionen säger sig stå för.

Det politiska arbetet inom unionen har hela tiden fokuserat på befrämjandet av den interna marknaden. Avreglering av olika former av handelshinder har visst befrämjat handeln mellan länder, men samtidigt gjort det svårare att i samband med upphandlingar ställa krav som tangerar sociala rättigheter eller ekologiska villkor. Fri rörlighet för arbetstagare är i sig en viktig rättighet, men man har inte alls i tillräcklig utsträckning fokuserat på hur man ska undvika situationer med lönedumpning och arbetsgivarnas försök att utnyttja arbetskraftsinvandringen för att pressa ner priset på arbete.

Den interna marknadens princip om fri rörlighet gäller även kapital, men på EU-nivå har man först under de senaste åren börjat diskutera hur man kan åtgärda skatteparadisekonomin och företagens systematiska skatteplanering. EU-ledarnas trovärdighet i fråga om en rättvisare ekonomi är närmast obefintlig. Den första januari i år publicerades läckta uppgifter om hur EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker då han fungerade som statsminister för Luxemburg under flera år aktivt motarbetade försök att på EU-nivå åtgärda de stora multinationella företagens skattesmitning. Det är mot denna bakgrund som eurokrisen ytterligare förstärkte motsättningarna inom det europeiska samarbetet och förvärrade den brist på förtroende som många medborgare känt gentemot de europeiska ledarna och unionen.

Sedan skedde den allt snabbare frammarschen för högerpopulistiska och fascistiska krafter i många länder i Europa. Ungerns och Polens människorättssituation är långt ifrån de värderingar som EU säger sig representera, och i stora medlemsländer som Tyskland och Frankrike har AfD och Front National skapat ett högerpopulistiskt tryck som redan nu har påverkat hur de stora högerpartierna positionerar sig i fråga om till exempel flykting- och asylpolitiken. Högerpopulistisk och xenofobisk retorik var även klart dominerande i den kampanj som Brexit-sidan förde i Storbritannien, fastän de slutliga motiven för hur folk röstade säkerligen varierade. Till råga på allt detta kom Donald Trumps ”seger” i presidentvalet i USA. Den betyder på många sätt slutet på det man tidigare hänvisat till som en gemensam ”västerländsk värdegrund”. Det finns ingen sådan gemensam värdegrund, och aldrig har det stått så tydligt som nu. Det är en av de främsta orsakerna till den politiska kris som det europeiska samarbetet befinner sig i just nu.

I detta läge har man nu inom den traditionella högern bestämt sig för att fokusera på ett nytt område för samarbete: försvarspolitiken. Traditionellt har försvarspolitiken ansetts höra till den nationella nivån för beslutsfattande, men nu hänvisar man till Rysslands annektering av Krim, bekämpning av internationell terrorism och olika typer av hybridpåverkan för att intensifiera det försvarspolitiska samarbetet mellan EU-länderna.

Detta nya intresse för försvarssamarbete bör nog snarare ses som ett svar på både den interna kris som EU lider av, och den kris som Donald Trumps seger innebär för det transatlantiska samarbetet. Tydligen försöker man nu bygga upp en uppfattning om det gemensamma ”europeiska” genom att denna gång fokusera uppmärksamheten på såväl interna som yttre hotbilder, militären och försvaret.

Att man på EU-nivå diskuterar att inte ta i beaktande skuldsättning för militära investeringar i finanspaktens skuldtak på 60 procent av BNP är närmast sorgligt. Det som den europeiska ekonomin hade behövt för länge sedan är offentliga investeringar för att öka sysselsättningen och tillväxten. Euroländerna har istället fört en stram finanspolitik, bland annat med hänvisning till finanspakten. Nu är man plötsligt beredd att tumma på regeln, så att man kan låna pengar för vapenhandel och militära anskaffningar.

Den traditionella högern kommer aldrig att vara den politiska rörelse som besegrar högerpopulisterna. Därför är det viktigare än någonsin att den europeiska vänstern nu, trots besvikelser i Grekland och många andra länder, än en gång samlar krafterna för en rödgrön Europapolitik. Det behövs ett alternativ för det utbredda missnöje som medborgarna i många länder känner, och vänstern har en viktig möjlighet att nu bygga ett gemensamt europeiskt program som bygger på krav som gäller social rättvisa, respekt för arbetsrätten, reformer av banksystemet och åtgärder mot skatteparadisen och finanskapitalismen samt en sysselsättningspolitik som tar i beaktande klimatförändringen. Det är hög tid att man inom den europeiska vänstern nu börjar fokusera på de breda frågor som förenar hela rörelsen, istället för ändlösa debatter om institutioner och de olika förhållningssätt man har till dem.

Li Andersson
är Vänsterförbundets ordförande

Det är vi som måste stoppa fascismen

Heja Finland, vi gjorde det igen! Det hände då en ordningsvakt knivhöggs i Jyväskylä 2013 och då tre personer misshandlades av en flock nynazister i samma stad två år senare. Det hände då Olli Immonen passionerat förklarade krig mot multikulturalismen och öppet poserade med nynazister. Det hände då brandbomberna seglade genom luften mot asylboenden, medan en person iakttog händelserna iklädd Ku Klux Klan-uniform. Det hände då James Hirvisaaris kompisar sieg heilade för kameran på riksdagshusets läktare, när politiker som Astrid Thors och Li Andersson mordhotats, då Timo Hännikäinen skrivit “Sieg Heil” och “neekerineekerineekerineekeri” över halva Facebook på samma gång som han hotat kvinnor med våldtäkt och mord eller då Terhi Kiemunki i sin blogg har gått åt muslimska barn med rasistiska kommentarer.

Och vi gjorde det igen då 28-åriga Jimi Karttunen dödades av nynazister på öppen gata i hjärtat av Helsingfors. Vi hukade oss för högerextremismen i Finland genom att jollra osammanhängande om “extremrörelser” och “samhällelig oro” och “diskussionen om asylsökande”. Framför allt frodas bland politiker ur de borgerliga partierna (SFP undantaget) snacket om extremrörelser på båda sidor av det politiska spektret. Genom att koppla ihop ett fall där irakiska asylsökande dräpt en man i samband med ett rån och Finska motståndsrörelsens regelrätta avrättning av en meningsmotståndare försöker ledande politiker som statsminister Juha Sipilä skapa bilden av två jämstarka “extremrörelser” som sprider våld och hat.

Låt det nu en gång för alla stå klart: det finns ingen “extremvänster” i Finland, åtminstone inte någon organiserad sådan. Inte heller finns det någon organiserad jihadism, trots att vår pensionerade polischef svamlar osammanhängande om en sådan i sin bok, bara för att sedan i en intervju medge att han inte har några som helst belägg för påståendet. De så kallade anarkister som då och då dyker upp i diskussionerna är inte ute efter att förtrycka, skada, diskriminera, deportera eller på andra sätt ge sig på andra människor. Att i frustration slå in skyltfönster är inte samma sak som att sprida en ideologi baserad på rasdiskriminering, hat och vit överhöghet. Och det är sannerligen inte samma sak som att döda folk på öppen gata. Den politik som förespråkas av personer som ofta klumpas ihop med den påstådda “extremvänstern”; Li Andersson, Dan Koivulaakso, Ozan Yanar, Paavo Arhinmäki, Paleface, med flera, är ur ett historiskt och globalt perspektiv väldigt moderat socialdemokrati och har inga som helst samband med verkliga extremrörelser på vänsterkanten. Många likheter mellan stalinismen och Vänsterförbundets partiprogram hittar man inte. Däremot är Finska motståndsrörelsens politiska program direkt jämförbart med Tysklands nationalsocialism.

Ändå verkar det vara hopplöst svårt för finländska ledande politiker att klart och tydligt ta avstånd från rörelser som FMR och Suomen Sisu utan att försöka koppla in “de andra ytterligheterna” i diskussionen. En man dödades på öppen gata av nynazister i Helsingfors centrum, och Juha Sipilä bemödade sig inte ens med ett offentligt uttalande, utan publicerade i all tysthet ett blogginlägg där han mumlade på om “extremrörelser” och “oro i samhället”.

Efter dråpet har man igen lyft upp de gröna ungas förslag att kriminalisera “organiserad rasism”, ett i min mening klumpigt och potentiellt antidemokratiskt förslag, som jag konstaterade i min ledare i augusti. Minister Paula Risikko, Juha Sipilä och andra ledande politiker har igen, liksom efter övriga våldsdåd utförda av FMR, talat om att man nu borde utreda om lagarna gällande förbjudande av “extremrörelser” kunde skärpas. Det här är också en typiskt finsk reaktion: genom diffust snack om lagändringar försöker man skjuta det verkliga problemet ifrån sig: nämligen det att vi har ett samhälle där fascistiska och rasistiska idéer har blivit rumsrena, och där öppet nazistiskt våld utförs framför polisens näsa. Ville man förbjuda FMR kunde man göra det redan nu. Men vad skulle det tjäna till? I Tyskland är nationalsocialistiska grupper entydigt förbjudna, men det hindrar inte att Tyskland i dag har en av Europas starkaste nynazistiska rörelser. Idéer och ideologier kan inte lagstiftas bort, de måste bekämpas aktivt av samhället. Genom upplysning, debatt, ställningstaganden, och framför allt genom byggandet av ett samhälle där alla känner sig delaktiga och upplever att de kan leva meningsfulla, trygga och lyckliga liv.

Ett led i denna samhällskamp är att ledande politiker och tjänstemän entydigt och klart tar avstånd från rasism och fascism, inte bara som sannfinländska Juho Eerola, från “våldsdåd” utförda i fascismens namn. Men kapitalismen och fascismen har alltid färdats sida vid sida så länge det gynnat kapitalisterna, och så länge borgarpolitiker känner att de har mer att vinna än att förlora på att inte entydigt ta avstånd från fascism och rasism, kommer de inte heller att göra det.

En av Finlands ledande antifascistiska skribenter, Ny Tid-medarbetaren Mikael Brunila, skriver på Facebook att det visserligen är på sin plats att avkräva myndigheter och politiker klara ställningstaganden och aktioner mot fascismen, men att vi inte kan förlita oss på dessa. Under den franska revolutionen drog folket ut på gatorna för att kämpa för allas lika värde, och den kampen pågår fortfarande. Utan en bred folklig solidaritet som syns och hörs, ger vi spelrum åt fascisterna och rasisterna. Vi måste gå ut i demonstration, konfrontera nazisterna och sätta press på beslutsfattare. Ett första steg är att erkänna att fascismen är ett reellt problem i Finland, Norden och Europa, inte någon luddig biprodukt av “motsättningar” eller “invandringsdiskussionen”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör