Etikettarkiv: Lilla Teatern

Varför är Ryanair roligt?

Irländska dramatikerns Marie Jones pjäser berättar med värme och humor om arbetarklassen, något som en teaterpublik från kanske lite högre klass inte alltid fått se på scen. Det gäller också för Fly Me to the Moon, som handlar om hemvårdarna Fia och Lilja som ställs inför moraliska dilemman när en av deras patienter dör.

Lilla Teatern har satt upp två andra verk av Marie Jones: Stenar i fickan och Mamma betalar och nu i höst spelas den tredje, Fly Me to the Moon. Översättningen från engelska till svenska har gjorts av Joakim Groth som också är regissör för pjäsen.

Dramat i pjäsen skapas bland annat av att Fia och Lilja inte har så mycket pengar. Då en av deras kunder dör öppnas möjligheter till lite extra finanser men det kräver att kvinnorna stretchar på sina moraliska ståndpunkter vilket Fia är mycket villigare att göra än Lilja.

Som publik är man på karaktärernas sida, även när händelserna eskalerar, mest på grund av att man tycker om karaktärerna och tror på deras välvilja. Pia Runnakko som Fia är komisk och har bra timing. Linda Zilliacus som den snällare Lilja har också sina komiska stunder men det är Fias karaktär som har de roligaste ögonblicken. Bägge skådespelarna gör ett bra arbete och lyckas skapa humorn utan att göra någondera karaktär till en överdriven karikatyr.

Men trots att det är lätt att tycka om karaktärerna finns det problem i pjäsens manus, bland annat referenser till filmer som kommit ut för flera år sen samtidigt som karaktärerna skämtar om Sipilä. Det är oklart i vilket år eller var i tiden pjäsen befinner sig, och det känns inte som ett medvetet val. Det handlar om små saker som kunde ändras för att göra allt mer tydligt. Liknande problem finns i själva språket som karaktärerna talar, det känns ibland orealistiskt. Karaktärerna kunde ha talat ett mer vardagligt språk utan att de skulle ha uppfattats som karikatyrer.

Pjäsen väcker också frågor kring klass. Med komedi får man fråga sig vem som skrattar och vad som skrattas åt. När människor känner igen sig själva i situationer som är komiska skrattas det med karaktären på grund av igenkänningsfaktorn. Fia berättar om sin son som säljer kopior av filmer på dvd samtidigt som hon gör en referens om att flyga med Ryanair. Hela publiken skrattar. Skrattar publiken tillsammans med karaktärerna eller åt dem? Om det skrattas åt karaktärerna, varför är det roligt? Är det för att publiken känner igen sig i situationen eller för att det spelar på fördomar om människor med arbetarklassbakgrund? Ibland skrattar vi åt saker för att vi har lärt oss att skratta åt dem utan att faktiskt tänka på om det egentligen är roligt. I Fly Me To the Moon känns det ibland som att publiken bara skrattar för det vet att det förväntas av dem.

Pjäsen bjuder på komiska stunder, men också många förutsägbara skämt. Det finns ingenting riktigt nytt eller originellt i pjäsen, vilket inte alltid behöver vara en dålig sak. Publiken på premiären skrattade högt och i slutet började vissa också småsjunga Frank Sinatras “Fly Me to the Moon” samtidigt som ridån gick ner.

Rebecka Vilhonen
Foto: Cata Portin

Lilla Teatern:
Fly Me to the Moon
Manus: Marie Jones
Översättning och regi: Joakim Groth
Medverkande: Pia Runnakko, Linda Zilliacus

Njutbart om hopplös förälskelse

Poeten och essäisten Ester Nilsson håller ett föredrag om den ansedda konstnären Hugo Rask. Efteråt träffas de för intensiva och akademiska samtal och så älskar de några gånger. Ester blir helt betagen, men Hugo är inte emotionellt engagerad på samma vis. Ett narrativ de flesta kan känna igen sig i på något plan.

Det har nu blivit Lilla Teaterns tur att sätta upp Lena Anderssons Augustprisbelönade och mycket omtalade roman Egenmäktigt förfarande om olycklig kärlek och maktförhållanden. Den första scenversionen fick svensk premiär för tre år sedan. Ann-Luise Bertell står för regin denna gång.

”Att gå till sängs är inte som att snyta sig”, sade Andersson i en intervju för HBL inför premiären, apropå Esters syn på förhållandet med Hugo. Det beskriver premisserna rätt väl.

Ester upplever att hon och Hugo mötts både på ett intellektuellt och fysiskt plan och hon varken vill eller kan släppa taget om det destruktiva förhållandet, som ändå ger henne så mycket stimulerande tankestoff. Hon hittar ständigt nya ingångar till och tolkningar av Hugos kyliga ignorans. Ester tolkar Hugos avvisande beteende och varje motstridigt ord han yppar som tecken på att han visst är intresserad.

Linda Zilliacus gör en rollprestation som känns. Hon personifierar med kroppsspråk och minspel och med varje replik den egensinniga Ester Nilsson, som med sitt skarpa intellekt försöker skärskåda den hopplösa förälskelsen. Också Johan Fagerudd övertygar som den olidligt självupptagna kulturmannen Hugo Rask, trots att rollen inte är lika mångfacetterad som Esters.

Esters väninnor, ”väninnekören”, spelas av Anja Bargum och Emilia Nyman. De är pjäsens sanningssägare och comic relief. Deras dråpliga synpunkter på Esters kärleksliv ger föreställningen en underhållande och lättsam ton. Det sker i viss mån på bekostnad av den förtätade stämningen och allvaret i romanen. I Karin Parrot-Jonzons dramatisering får den festliga farsen ta mer plats än den plågsamma skildringen av Esters Nilssons fullständiga hängivelse och vånda.

Det är ändå en ytterst njutbar föreställning Lilla Teatern bjuder på. Ensemblens samspel är förträffligt och såväl ljud och ljus som scenografi och scenkläder stöder berättelsen.

Text Linn Karlsson
Foto Henrik Schütt

Lilla Teatern: Egenmäktigt förfarande
Regi: Ann-Luise Bertell. Dramatisering: Karin Parrot-Jonzon. Medverkande: Linda Zilliacus, Johan Fagerudd, Anja Bargum, Emilia Nyman. Scenografi och dräkter: Antti Mattila. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Antero Mansikka.  Spelas till 12.5.2018.

Hjärtevarmt med mörk underton

”Snart. Men det angår dig inte det minsta.”

Det krassa svaret får lilla Sophia som undrar när farmor kommer att dö. Till och med det mest makabra behandlas familjärt i Tove Janssons karakteristiskt varma universum. Nu har älskade Sommarboken fått inhemsk scenpremiär i Lilla Teaterns tappning. Jakob Höglund har regisserat föreställningen. För dramaturgin står Pipsa Lonka.

I Sommarboken, som utkom som roman 1972, skildras Farmors (Sue Lemström) och hennes sondotter Sophias (Jessica Grabowsky) vänskap och sommartillvaro på en ö i den finländska skärgården. Sophias pappa finns också med på ett symboliskt plan, men han syns inte i föreställningen. Det här är Sophias och hennes farmors berättelse.

Både boken och föreställningen beskriver på ett träffande sätt det speciella förhållandet som kan uppstå mellan far- eller morföräldrar och barnbarn. I den relationen kan det finnas mer utrymme att mötas på riktigt, utan de roller och krav som finns mellan barn och föräldrar.

Med miner, kroppsspråk och tonfall målar Grabowsky upp den skärpta och otåliga Sophia som tycker att allting är antingen ”astråkigt” eller ”asbra.” Hennes och farmors dräpande repliker i boken gör sig utmärkt också på scen. Jakob Höglund sade i en intervju inför premiären att Sommarboken är hans favoritroman, och kärleken till bokförlagan syns verkligen i utförandet.

Sue Lemström gör ett gediget porträtt av den vresiga men inkännande farmodern, som vet att slutet är nära. Döden är också i övrigt på ett subtilt och självklart sätt närvarande under hela föreställningen, i och med att Sophias mamma är död.

Den karga och enkla scenografin består av lådor som skådespelarna flyttar omkring under föreställningen. Med hjälp av dem trollas havsklippor, raviner och tältövernattningar fram. Greppet är fräscht, men stundvis dominerar lådlogistiken lite väl mycket på bekostnad av den intensiva stämningen.

Till de stora styrkorna hör den levande ljudbilden. Vindsus, båtmotorljud, skvalpande vågor och fågelskrik skapas i realtid och på innovativa sätt av ljuddesignern Hanna Mikander på scenen. Det varma samspelet mellan Lemström, Grabowsky och Mikander är härligt att se.

Det är lätt att tycka om Lilla Teaterns uppriktiga föreställning om det janssonska sommarparadiset, där mörkret ändå alltid lurar bakom hörnet.

Text Linn Karlsson

Foto Cata Portin

Sommarboken. Lilla Teatern. Baserad på Tove Janssons roman Sommarboken. Regi & koreografi: Jakob Höglund. Dramaturgi: Pipsa Lonka. I rollerna: Sue Lemström, Jessica Grabowsky. Ljuddesign: Hanna Mikander. Scenografi & dräkter: Sven Haraldsson. Ljus: Paavo Kykkänen. Spelas fram till 17.5.2018.

Underhållande satir utan klös

Lilla Teaterns revy Det ordnar sig Sapiens är njutbart teaterhantverk. Satiren tar berömvärt sikte på samhällets missförhållanden, men kulorna viner tyvärr ofta förbi målet, skriver Janne Wass.

Revy på institutionsscener i Svenskfinland har en tendens att vara lite hit-and-miss. Revyn som satirisk underhållningsform är för det mesta vassast och bäst då den görs av ett sammansvetsat gäng som specialiserat sig på den här formen av musikteater.

I Svenskfinland har vi saknat den här typen av specialiserade revygrupper. Det närmaste vi kommer är antagligen Kaj Korkea-ahos och Ted Forsströms Pleppo.

Av de professionella teatrarna är det i första hand Lilla Teatern som upprätthållit revytraditionen, som lever vidare under nya teaterchefen Marina Meinander.

Kirsi Porkka och Marina Meinander har bakom sig ett mångårigt regi- och skrivarsamarbete, bland annat med pjäser för Nationalteatern. Som några anmärkningsvärda komiker har de ändå inte utmärkt sig, och därmed är det något överraskande att det är de två som står för manuset för Lilla Teaterns revy Det ordnar sig, Sapiens (härefter i texten kort och gott Sapiens), som hade premiär i mitten av september.

Att det är proffsdramatiker som står bakom revyn är tydligt – Sapiens är en föreställning med en tydlig röd tråd och en sammanhängande ramberättelse. Vi rör oss långt från finlandssvensk institutionsteaterrevy då den varit som sämst (på Svenska Teatern, till exempel), där personer i diverse peruker springer ut och in på scenen och uppför dåliga punchlineskämt om SFP och mobiltelefoner, till koreografi som lågstadiets julshower skulle skämmas över.

Fräscht grepp

Lilla Teaterns revyer har under många år lidit av en viss dammighet och gubbighet, och mer än en gång har det slagit över i ren buskis. Det är tydligt att Porkka och Meinander gjort sitt bästa för att undvika detta. Då skådespelarna äntrar scenen iklädda stramt futuristiska vita dräkter för det snarare tankarna till någon av vokalgruppen Forks föreställningar.

Så inleds ramberättelsen om en utomjording som sänds till Tellus för att reda ut om planeten är ett vettigt investeringsobjekt, eller om den dominerande arten homo sapiens är ett för stort problem för att det ska vara mödan värt. Skönsjungande och naturligt karismatiska Sanna Majuri i punkig håruppsättning spelar den utomjording på vars lott det faller att inspektera jorden. Majuri är också revyns mest lyskraftiga stjärna – även om det är gudabenådade komikern, imitatören och dragartisten Christoffer Strandberg som stulit rubrikerna.

På jorden konfronteras vår utomjording med vår tids absurda samhälleliga företeelser, som det bisarra hat-kärleksförhållandet mellan Vladimir Putin och Donald Trump, det faktum att åtta personer äger hälften av världens resurser och hela den omöjliga ekvation som det utgör att försöka vara både startup-indoktrinerad selfhelp-karriärist och miljömedveten världsförbättrare.

Bäst i det lågmälda

Mycket i revyn är – som sig bör – uppskruvat på hög volym och gjort med stora gester och bred pensel. Men mest träffande som samtidskommentar är ändå de lågmälda mellanspelen som återkommer i några repriser – en slags sidoberättelse – om Olof. Olof, känsligt porträtterad av Lillan-trotjänaren Joachim Wigelius, är mannen på gatan, den normala medelklassmänniskan, som så gärna vill vara den goda medborgaren som hjälper de nödställda, tiggarna, flyktingarna, men som har svårt att få ekvationen att gå ihop med den egna bekvämligheten. Dessa segment är ytterligare exempel på den stilrenhet och smakfullhet som utmärker scenografen och dräktdesignern Alisha Davidows linje genom största delen av revyn: Olof och alla andra medverkande ikläds beiga trenchcoats.

Ramarna för revyn är på alla sätt exemplariska. Sofia Finnilä har skrivit mångsidig, tidlös musik till texterna av Henrik Huldén. Sanna Majuris vemodiga ballader är de som bäst stannar kvar i minnet, men också Ole Øwre visar prov på utmärkta sångtalanger. Lyriken är vackert och ofta fyndigt skulpterad, även om få av sångerna står på egna ben, utan mer fungerar som illustrationer till sketcherna. Ibland kvittar det, eftersom åskådaren har fullt upp med att följa med den välinövade koreografin av Johanna Elovaara.

Än HBL-recensionen?

Så här långt alltså allting gott. Men vi kan inte skriva om Sapiens utan att nämna den mördande kritik som revyn fick av Hufvudstadsbladets recensent (och tillika Ny Tid-medarbetaren) Otto Ekman. I Ekmans sågning fick Lillans revy bära hundhuvudet för hela den finlandssvenska småborgerligheten och dess (upplevt) dammiga attityder gentemot köns- och sexualminoriteter. Kritiken stämmer väl för merparten av de revyer som Lillan satt upp under det senaste decenniet.

Också i Sapiens finns en scen där det förefaller krystat att det klämts in ett parti med en man i kvinnokläder. Sketchen som följer innan klädbytet stampar på stället och drag-numret ska fungera som punchline, men hallå – ska vi 2017 skratta åt att en medelålders man har en raffig liten svart under kappan?

I övrigt är det nog ändå svårt för den här recensenten att uppfatta att humorns udd skulle riktas mot minoriteter – även om jag i ett bredare perspektiv förstår Ekmans frustration över den ofta aningslösa okänslighet inför gender- och sexualitetsfrågor som ibland dyker upp hos en äldre (småborgerlig, om man så vill) generation. Men Sapiens är på inga sätt en särdeles stor syndare i det här sammanhanget.

Platt samhällskritik

Man kan dock till fullo hålla med Ekman i omdömet att satiren i revyn känns platt och tandlös, trots de uppenbarligt goda intentionerna. Pia Runnakkos Donald Trump-nummer är ingen höjdare då det kommer till imitation, och då sketchen inte riktigt vet vad den vill säga om Trump och Vladimir Putin (Øwre), annat än att båda är makthungriga, känns det som en darling som borde ha dödats.

Meinander och Porkka tar sikte på SOS-regeringen, främlingsfientligheten och konsumtionskulturen, men det är för det mesta oklart vart pikarna egentligen riktar sig. Visst kan man parodiera världens tre rikaste män som sitter och pöser i sin överlägsenhet, men om parodin inte innehåller systemkritik, frågar man sig vad poängen med den är.

För att återknyta till den här textens inledning: riktigt bra satir på scenen kräver både nytänkande komik och en knivskarp politisk analys. Sapiens har svårt att leverera på båda punkterna, liksom så gott som alla andra revyer som inte är skrivna av garvade revy- och satirikergrupper. Ett av de få undantagen i Svenskfinland var Teater Viirus uppsättning Valet och kvalet, men så var den också skriven av den utpräglade komikern Christoffer Strandberg, som antagligen också arbetat fram en del av sina egna nummer i Sapiens.

Steget vidare saknas

Man avundas inte dagens satiriker. Världen är så knäpp att verkligheten överträffar fiktionen. Sapiens samhällskommentarer stannar också för det mesta på en beskrivande nivå: världens stolligheter och problem hålls upp framför åskådaren som en spegel. Men steget vidare uteblir. Ett lysande undantag finns i en scen som behandlar ett framtida samhälle där resursbristen har lett till kannibalism på industriell skala. Sketchen är en verklig pärla. Linda Zilliacus som Laura Huhtasaari/drottningen av Finland är också snudd på genial. Men sedan tar krutet liksom slut, och det blir mer igenkännande fniss-fniss än överraskande flabb-flabb.

Den röda tråden i samhällskritiken går att finna i historien om Olof, och mycket i revyn anknyter till samma tema: en samtid som gärna oroar sig över världens problem, men har svårt att få den metaforiska tummen ur röven för att göra något åt saken. Det är bara det att det som samtidskritik känns en aning lamt.

Sapiens är en underhållande revy med en berömvärd ansats, men Porkkas och Meinanders satiriska knivar tål att vässas ytterligare till nästa försök.

Text: Janne Wass
Foto: Henrik Schütt

Lilla Teatern: Det ordnar sig, Sapiens. Text & regi: Marina Meinander & Kirsi Porkka. Producent: Caroline Heiknert. Musik: Sofia Finnilä. Sångtexter: Henrik Huldén. Scenografi och dräkt: Alisha Davidow. Koreografi: Johanna Elovaara. Orkester: Henrik Wikström, Sampo Tiittanen, Hannu Rantanen. Ljus: Paavo Kykkänen. Ljud: Antero Mansikka. På scenen: Ole Øwre, Linda Zilliacus, Pia Runnakko, Sanna Majuri, Joachim Wigelius, Christoffer Strandberg. Revyn spelas fram till 30.12.

 

Eftersnack for ever

Marcus Floman
Marcus Floman.
Ett av radio Vegas i särklass bästa och mest underhållande program är långköraren Eftersnack. Vecka efter vecka får lyssnarna njuta av skarp analys, verbalakrobatik och inte minst en god stämning. I Magnus Londens, Jeanette Björkqvists och sidekickarnas sällskap är det inte tråkigt.

Sade jag att det var ett program i radio Vega? Jo – och i radion fungerar just detta intelligenta samtal bäst. Någon av er har kanske sett att även FST/Yle Fem visade ett TV-program som hette Eftersnack. Och jo, det var exakt samma talkshow som medelst några TV-kameror i studion omvandlade radiosnacket till ett ”TV-program”. För, med den största respekt för två av de skarpaste journalisterna i Svenskfinland:  (som dessutom är två väldigt mysiga personer som jag känner väl, hej Manu och Nette) Eftersnack är inte bra TV, det är bra radio.

Yle visar inte längre TV-programmet Eftersnack, men varen icke förskräckta, ty snart ska snacket åter flöda i ett nytt format nära dig. Lilla teatern offentliggjorde nyligen sitt höstprogram, och se där finns Eftersnack på menyn. Jag tror att Eftersnack är en evighetsmaskin. Eller är det kanske ett uttryck för en av strategierna att hålla Svenskfinland vid liv, genom återvinning?

Och vem vet, kanske är det de facto ett smartare drag att förflytta radiostudion till en teaterscen än att sända showen på TV. Jag kunde tänka mig att se någon av showerna, trots att det här återvinnandet känns lite tassigt.

När jag ändå är i farten vill jag komma med några tips för att garantera evighetsmaskinens livslängd. Eftersnack– serie-albumet. Eftersnack – deckaren (skriven av Staffan Bruun😉 ) Eftersnack – klippdockan. Eftersnack – mobilspelet. Eftersnack – julkalendern. Eftersnack – sagobok för barn med Eftersnack-CD på köpet.

Marcus Floman