Etikettarkiv: Lilla Teatern

Eftersnack for ever

Marcus Floman
Marcus Floman.
Ett av radio Vegas i särklass bästa och mest underhållande program är långköraren Eftersnack. Vecka efter vecka får lyssnarna njuta av skarp analys, verbalakrobatik och inte minst en god stämning. I Magnus Londens, Jeanette Björkqvists och sidekickarnas sällskap är det inte tråkigt.

Sade jag att det var ett program i radio Vega? Jo – och i radion fungerar just detta intelligenta samtal bäst. Någon av er har kanske sett att även FST/Yle Fem visade ett TV-program som hette Eftersnack. Och jo, det var exakt samma talkshow som medelst några TV-kameror i studion omvandlade radiosnacket till ett ”TV-program”. För, med den största respekt för två av de skarpaste journalisterna i Svenskfinland:  (som dessutom är två väldigt mysiga personer som jag känner väl, hej Manu och Nette) Eftersnack är inte bra TV, det är bra radio.

Yle visar inte längre TV-programmet Eftersnack, men varen icke förskräckta, ty snart ska snacket åter flöda i ett nytt format nära dig. Lilla teatern offentliggjorde nyligen sitt höstprogram, och se där finns Eftersnack på menyn. Jag tror att Eftersnack är en evighetsmaskin. Eller är det kanske ett uttryck för en av strategierna att hålla Svenskfinland vid liv, genom återvinning?

Och vem vet, kanske är det de facto ett smartare drag att förflytta radiostudion till en teaterscen än att sända showen på TV. Jag kunde tänka mig att se någon av showerna, trots att det här återvinnandet känns lite tassigt.

När jag ändå är i farten vill jag komma med några tips för att garantera evighetsmaskinens livslängd. Eftersnack– serie-albumet. Eftersnack – deckaren (skriven av Staffan Bruun😉 ) Eftersnack – klippdockan. Eftersnack – mobilspelet. Eftersnack – julkalendern. Eftersnack – sagobok för barn med Eftersnack-CD på köpet.

Marcus Floman

Genom staden och decennierna

Det sjuder och rör på sig i Helsingfors just nu – mer än på länge skulle jag säga. Nya stadsdelar växer fram, den kulturella, sociala, ekonomiska tillväxten är stor. Helsingfors ligger högt på internationella reseguiders listor för attraktiva resmål under kommande år. Kortfattat: Helsingfors är en stad i framkant och förändringarna går snabbt.

Därför finns det skäl att stanna upp, blicka tillbaka för att minnas och fånga staden, såsom den en gång var. Det är det som Joakim Groth illustrerar i föreställningen Retro som under våren spelas på Lilla Teatern i Helsingfors. För lika mycket som det är en berättelse om de två huvudpersonernas liv och kärlek från 1970-talet fram till mitten av 2000-talet, är det också en föreställning om Helsingfors då och nu ur ett finlandssvenskt perspektiv. Groth zoomar in tidsbilder, förmår fånga det flyktiga. Grundfrågorna som ställs är existentiella: vad blev det av ungdomens drömmar och förhoppningar? Vad är på riktigt viktigt? Ska vi följa konventionerna och leva för andras värderingar och förväntningar?

Med start i det glada och blommiga 1970-talets ungdomliga optimism och framåtanda får vi följa Kias (Linda Zilliacus) och Kaides (Sampo Sarkola) relation över decennierna. Ett förhållande som inte på något vis är självklart eller en dans på rosor. Livet händer, Helsingfors händer och världen händer. Zilliacus spelar en lyckad kombination av begär och integritet hos Kia. Sarkola låter i sin tur Kaide åldras med värdighet och lugn, då ungdomskärlek blir kärlek på äldre dar.

När de träffas är Kia en glad och flörtig skådespelarstuderande, Kaide en mer tystlåten ung man som vill bli författare. På väggen Lenin och Patti Smith. I korta scener läggs år till år.

Dialogen är snärtig, referenserna till dåtidens mode, musik, litteratur haglar. ”Klassiska” finlandssvenska institutioner – inte minst Lilla Teatern själv – får sig olika verbala kängor. Igenkänningsfaktorn hos publiken är uppenbarligen hög – åtminstone om jag tolka nivån på skratten rätt. För detta är en pjäs som vinner på att man är insatt i det finlandssvenska rummet och strukturerna i Helsingfors och högst antagligen att man var barn av sin tid anno dazumal.

Pjäsen använder sig av och leker med tidstypiska markörer, inredning och klichéer, slagorden, musiken, 1980-talets punkfrisyrer. En extra eloge för musiken i föreställningen, som kryddar de korta scenerna. Om man tog ett skutt till 2017, så vore en Spotifyspellista för föreställningen på sin plats.

Inte att förglömma är också den brokiga skaran av Kias och Kaides vänner och familj, som löper in och ut ur pjäsen och utgör en tydlig och absolut nödvändig fond för Kia och Kaides relation. Kajsa Ek, Samuel Karlsson, Iida Kuningas, Matti Raita och Joachim Wigelius spelar alla flera olika karaktärer, som inte minst visar Helsingfors och tiden i förändring, och samtliga gör det mycket skickligt. Ledorden är systerskap och broderskap. Man står upp för och hjälper varandra, precis som i kollektiven de en gång bodde i.

Som bekant finns det också ett Svenskfinland utanför Ring III:an, som i föreställningen behandlas alltför löjeväckande och stereotypt. Kaides flytt till Österbotten och familjebildande med Lisebeth schabblas bort.

Helheten är dock en underhållande, mångdimensionell och bitvis dråplig helaftonsföreställning för den som vill ha ett stycke finlandssvensk samtidshistoria, som utgår ifrån ett helsingforsiskt perspektiv och där högt kulturellt och socialt kapital är av största vikt.

Ylva Larsdotter

Retro. Text och regi: Joakim Groth. I rollerna: Linda Zilliacus, Sampo Sarkola, Iida Kuningas, Samuel Karlsson, Kajsa Ek, Matti Raita, Joachim Wigelius. Scenografi och dräkter: Markus Packalén. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Antero Mansikka. Smink och peruk: Henri Karjalainen. Lilla Teatern, premiär 1.2.

Lillan hedrar komediklassiker

Lilla Teatern i Helsingfors har ibland fått kritik för sin repertoar, som ställvis uppfattas som dammig. Men å andra sidan har Lillan bibehållit sin ställning som en ”folkets teater”, och bär vidare traditionen av att blanda underhållning med satir. Lillan har också fortsatt kammarspelets tradition, både med nya uppsättningar och klassiker, nu senast Molière.

Molières Tartuffe var en publiksuccé 1664, trots att kung Ludvig XIV motvilligt förbjöd den efter kyrklig påtryckning.

Tartuffe (Asko Sarkola) är den lismande skenhelige låtsasprästen som inhyst sig hos familjen Elmire, och lindat familjefadern Orgon (Carl-Kristian Rundman) kring sitt finger, så han lyder Tartuffes varenda befallning. Som att gifta bort sin enda dotter (Minni Gråhn) med honom, trots att hon hotar att ta livet av sig, och ge honom allt han äger.

Helsingfors stadsteaters avgående chef Sarkola är i sitt esse i rollen som Tartuffe, då han får ta ut svängarna maximalt, men också i övrigt imponerar skådespelargardet – även om vissa av dem har lite svårt med texten.

Pjäsen går nämligen på rim, och översättningen är superb – signerad komikergeniet Hasse Alfredson. Språket har moderniserats, vilket gett regissören Kari Heiskanen tillåtelse att placera berättelsen i modern tid. Greppet är inte oproblematiskt, eftersom skeendena är såpass tidstypiska – en vuxen kvinna i en normal familj gifts inte bort mot sin vilja i dagens Europa. Då pjäsen är så teatralisk med sina versrepliker, stör det inte nämnvärt, men det är svårt att se att den vinner något på att moderniseras.

Heiskanens regi är inte revolutionerande, men berättelsen löper smidigt och fartfyllt, med ett minimum av dekor och rekvisita. I en komedi som denna kan man inte undvika överspel, men Heiskanen följer en relativt stram linje, för att sedan punktera den med verbala och fysiska punchlines. Visst kan man försöka läsa in samtida samhällskritik i pjäsen, men det blir lite krystat. Roligast är det att njuta av den som en klassisk kvalitetskomedi från två av de vassaste komikerpennorna i Europas historia.

Text: Janne Wass
Foto: Henrik Schütt

Tartuffe på Lilla Teatern. Regi: Kari Heiskanen. Manus: Molière. Översättning: Hans Alfredson. Scenografi: Antti Mattila. Dräkter: Elina Kolehmainen. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Antero Mansikka. Mask och peruk: Anne Gorlewski-Leino, Anu Laaksonen. På scenen: Asko Sarkola, Carl-Kristian Rundman, Sixten Lundberg, Pia Runnakko, Tom Wentzel, Åsa Wallenius, Joachim Wigelius, Jon Henriksen, Minni Gråhn, Tom Rejström och Lilli Sukula-Lindblom.

Tre frågor till Marina Meinander

blivande konstnärlig ledare för Lilla Teatern.

1. Lillan har väckt ganska negativa reaktioner med farsen Ta mig till er ledare. Påverkar det hur du ser på ditt kommande uppdrag?

– Inte explicit. Jag har inte sett föreställningen och jag vet inget om den process de har haft. Att få sådana recensioner som Ta mig till er ledare fick av framförallt sina kvinnliga recensenter, är säkert traumatiskt också för luttrade teatermakare. Men en kan se de starka reaktionerna som en välkommen påminnelse om att teater alltid står i relation till sin samtid och alltid kommunicerar med den, om en vill det eller inte. På något plan kan jag uppskatta att diskussionen inte hymlar, utan går rakt på sak. Men roligt är det ju förstås inte att bli så sågad.

2. Vad vill du betona som konstnärlig ledare?

– Jag vill betona teatern som mötesplats, ett socialt rum där man tillsammans, inom en konstnärlig kontext, får reflektera kring både samhälleliga och existentiella frågor. Teatern får gärna bli ett utvidgat vardagsrum, där scenen också kan användas för annat än egna föreställningar. Men föreställningar utgör så klart fortsättningsvis kärnan i Lilla Teaterns verksamhet. Kanske kan vi ha salonger av något slag? Samtal, läsningar, konserter, gästspel? Livemötet är viktigt.

3. Vad är din vision för Lilla teaterns profil inom teaterfältet?

– Lilla Teatern är en del av gigantiska Helsingfors stadsteater som gör hela 20 premiärer per år. Det ger en enorm potential, men betyder också att det är viktigt att för varje produktion hitta kärnan av angelägenhet, att undvika slentrian och att våga utmana både sig själv och sin publik på nytt och på nytt.

– Jag tror på Lillans identitet som en spirituell, hjärtlig, rolig och gärna aktuell och uppkäftig teater som bygger på ett gediget hantverk. Jag tänker mig att det är viktigt att vara lyhörd för samtiden, för de frågor och strömningar som på riktigt berör oss, både mera ytligt och på djupet. Min egen drivkraft inom teater är en inbyggd humanism, ett intresse för människan och hennes ofta behjärtansvärda försök att leva ett drägligt liv. Jag hoppas att vi med Lillans direkta och chosefria publiktilltal också ska kunna nå den breda finlandssvenska och tvåspråkiga allmänheten som i dagens läge inte går så mycket på teater. Teater kan återigen bli en del av den breda medelklassens vardag.

Text: Lasse Garoff
Foto: Anders Meinander

Borgerlig satir över borgerligheten

Den maktkritiska komedin Rådgivaren på Lilla Teatern är till hundra procent underhållande, och det är just det som är dess svaghet, skriver Fredrik Österblom.

Alec Aaltos nyskrivna Rådgivaren på Lilla Teatern är en satirisk kammarkomedi som angriper maktens män och kvinnor i dagens Finland och renässansens Italien. Maktkritiken är moralisk snarare än strukturell. Det är ledarnas personliga egenskaper som får sig, deras hyckleri och deras cynism, deras lustar och deras förakt, männens misogyni. Men pjäsen har inte en ton av anklagelse, utan snarare av klädsam självkritik, och stundvis är det mest som ett förtjust utrop: är vi inte förskräckliga! Kritik övergår fort till resignation och känslan som lämnas kvar är att ja, ja, boys will be boys. Eller snarare, bourgeoisie will be bourgeoisie. Fortsätt läsa Borgerlig satir över borgerligheten