Etikettarkiv: Linda Bondestam

90 sidor parlandsk ordekvilibrism

Ett postumt utgivet romanfragment och en alldeles för tidigt bortgången författare med efternamnet Parland. Ja, visst låter det lika sorgligt som bekant.

Det är svårt att inte tänka på Henry Parlands halvfärdiga roman Sönder när man slår sig ned med brorsbarnbarnet Stella Parlands Missförstånd, där sex av nio kapitel är färdigskrivna. Inte bara för att Stella Parland på – tja, åtminstone en del – fotografier bär tydliga drag av sin farfars bror, utan också för att böckerna lämnar sin läsare med en svidande känsla av saknad efter de böcker som aldrig skrevs.

Men man ska inte överdriva, även om just hyperbolen är nära till hands när man förhåller sig till Stella Parlands bubblande, språkglada och snudd på översmarta absurdismer. Där Henry som den finlandssvenska modernismens eviga underbarn bara hann bli kart, hann Stella med ett utvecklat författarskap.

Redan i den nonsensrimmande debuten Dikter om öden och döden, tillsammans med Annika Sandelin, stod Stella Parland tryggt i en vindlande och hejdlös poetik som kan beskrivas som en underfundigheternas motpol till det gamla och oftast helt korrekta skrivtipset ”kill your darlings”. Men varför döda sina raringar om man istället kan gödsla dem till förädling? Stella Parland ger inte efter för sina infall, hon ger dem en skjuts.

Så känns hon också igen i den lilla och av Linda Bondestam träffsäkert illustrerade volymen Missförstånd, där läsaren får följa den fritt drivande, tidigt tunnhåriga och poetiskt begåvade kosmopoliten Simeonis.

Från åtta år med psykoanalys, psykosomatisk fiskallergi och arbete på fiskrestaurang i Paris, via ett snabbt avklarat äktenskap i Italien,  till en simulerad koma  och en kort karriär som helbrägdagörare i Portugal. Från desperat bondfångeri i Spanien, via ett fiasko som stämbandsskadad sufflör och en snäppet mer lyckad kattvakt i Köpenhamn, till vänskap med en kinkig kannibal i samma stad.

Mellan varven virvlar Simeonis också in och ut i en osund relation till kusinen Alfons, expert på inte mindre än sju döda språk, samt driver kulturtidskrift, ger ut ett par böcker och är kronisk smärtpatient. Allt på knappa nittio små sidor där Parland vid sidan av sitt narrativ också hinner ge sig hän åt den knasiga ordekvilibrism som är hennes signum.

Missförstånd leder till missförstånd och Simeonis liv och öde fladdrar hit och dit som en drönare som tappat bort sin fjärrkontroll. Man läser ofta med ett leende och ibland med ett litet skratt.

Under alla lager av knäppt kultiverade darlings och de snabba svängarna finns en existentiell botten som handlar om att förnya sitt jag och ständigt besegra, eller åtminstone inte besegras av, de förutsättningar man råkar ha för handen. I jämförelse med Stella Parlands tidigare alster finns det i Missförstånd ett lugnare och mer tydligt existentiellt drabbande anslag, även om hon ända in i kaklet verkade i en egen skala som börjar i det livfullt tungvrickande och slutar i en skrattande ordorkan. Det är också här, när hon lite tydligare smakar allvaret, som hon blir som mest intressant.

Det går inte att lägga ifrån sig den tunna boken om Simeonis fladdrande liv utan att, understödd av Anna Sundelins fina efterord, fundera över vad som hade kommit sen.

Sebastian Johans

Stella Parland: Missförstånd
En ofärdig roman
Illustrationer av
Linda Bondestam
Förlaget M, 2018.

Rufsig ponny i magisk hästbok

Ett drottningpaket, en gnisterraket och ett språng!

Så beskrivs ponnyn Rosabel i sina drömmar i bilderboken Den ofantliga Rosabel, med text av Malin Kivelä och bild av Linda Bondestam. I boken kontrasteras drömmarnas pastelliga My Little Pony-värld mot en lerig vardag i stallmiljö, men det som är i centrum av berättelsen är Rosabels självkänsla och försök att orientera sig mellan förväntningar och verklighet.

Kivelä och Bondestam har tidigare tillsammans skapat bilderböckerna Den förträfflige herr Glad (2004) och Bröderna Pixon och tv:ns hemtrevliga sken (2013) och båda bilderboksskaparna hyllas stort. Bondestam tituleras den finlandssvenska bilderbokens stjärna och har såväl nominerats till som erhållit flera barnlitteraturpriser, av vilka det senaste är Nordiska rådets litteraturpris för boken Djur som ingen sett utom vi (2016) som skapades tillsammans med Ulf Stark. Tove Jansson har nämnts i flera recensioner av hennes verk och det är också tydligt att Jansson är en stor inspiratör. I Den ofantliga Rosabel betonas det här starkt av pärmen, som har ett titthål precis som Hur gick det sen? (1952). Titthålet har ingen direkt funktion, men pärmen sticker definitivt ut i biblioteks- eller butikshyllan.

Bondestam blandar olika tekniker och resultatet är färgstarkt och stilsäkert precis som hennes tidigare verk. Kontrasten mellan Rosabels drömmar och vardagslivet i spiltan är stor i både bildberättandet och i Kiveläs sparsmakade och välklingande text. I drömmarna har världen regnbågens färger och det är blommor och stjärnor över uppslagen, men vid uppvaknandet skiftar illustrationerna till en dovare skala med brunt och grått som huvudfärger. Från poetiska beskrivningar likt den inledande meningen skiftar texten samtidigt till mobbningsfraser som ”Tung och fet!” och ”Smidig som en död manet”. I stallet bor främst hästar med långa ben och namn som Raingirl, Pinkyslim och Sunday Morning och det är inte konstigt att en rufsig och fet ponny drabbas av mindervärdeskomplex genom sin olikhet. När Rosabel försöker tävla mot de andra förlorar hon på grund av sina korta ponnyben. Hon måste därmed hitta sitt eget sätt att förhålla sig till världen och skapa ett eget sammanhang där styrka och mod värderas lika högt som normativ skönhet.

Det finns inget överflöd av hästar i bilderböcker för en svensktalande publik. Å ena sidan finns översatta böcker utgivna av det amerikanska multinationella My Little Pony-franchiset, medan bokserier som Ingrid Flygares böcker om ponnyn Pytte, och Grethe Rottböll och Lisen Adbåges böcker om tio vilda hästar utges i Sverige. Det är därmed fräscht med en så välgjord fristående hästbok i den finlandssvenska utgivningen. Även om motivet med en liten ponny som mäter sig med stora hästar i sig inte är särskilt nyskapande, är Den ofantliga Rosabel en öm och bemäktigande skildring av en egensinnig ponny. En berörd läsare behöver inte dra sig från att våga kalla bilderboken för ett drottningpaket.

Janina Svart

Malin Kivelä (text) , Linda Bondestam (illustrationer): Den ofantliga Rosabel. Förlaget, 2017.

Skicklig skildring av elvaårings värld

Annika Sandelins nyutkomna mellanåldersbok Pinsamt och livsviktigt, som är den andra delen av Yokos Nattbok (2014), är det elvaåriga Yoko som hörs i dagboksformat. Hon går fortfarande i fjärde klass och den nya nattboken inleds med en snabb repetition av vilka som ingår i hennes närmaste krets. Dagboksgreppet fungerar ypperligt, då denna repetition smidigt förklaras med att Yoko börjar skriva i en ny anteckningsbok. Således introduceras läsaren genast i hennes liv, och det är därmed inte ett måste att ha läst föregångaren. Det faktum att dagboken kallas nattbok för tankarna till Linas kvällsbok av Emma Hamberg (2003), som riktar sig till äldre läsare. Släktskapet med ungdomsromanen lyfts därmed fram och läsaren introduceras till en tanke om att Yoko inte längre är fullständigt barn samtidigt som hon inte heller är tonåring.

Sandelin rör sig mellan flera genrer i sitt författarskap, men hon bemästrar verkligen mellanåldersboken. Att befinna sig i skarven mellan barn och tonåring är inte lätt, och ännu svårare är det att skildra denna tid trovärdigt. Sandelin lyckas skriva underhållande utan att det blir överdrivet och trovärdigt till den grad att titelns ord ”pinsamt” förblir en känsla hos karaktärer inom berättelsen. Scenerna då snudd på överdrivet kaos råder är få och handlar nästan genomgående om Yokos familj som reser, vilket familjen gör en del i och med att sommaren tillbringas i skärgården. När tre barn, en psykologpappa och en konstnärsmamma reser med båt kan läsaren förstå att det inte går särskilt smidigt, särskilt då detta skildras ur en elvaårings synvinkel.

Barnperspektivet hålls genomgående och känns genuint. Linda Bondestam har gjort de enkla illustrationerna som är smidigt infogade i berättelsen. Även de kan tolkas som Yokos egna dagboksalster och därmed finns det inget som bryter med perspektivet. Ifall en själv har skrivit dagbok som elvaåring kan tankar, teckningar och rentav hela formuleringar kännas extremt bekanta. Yoko är dock en väldigt reflekterande och klok elvaåring. Hon funderar kring flickskapets villkor och tänker rentav på politik och klass. Hennes relation till sin farfar och hans make Harri skildras med lättsam ömhet. En annan särskilt berörande anteckning skildrar föräldrarnas gräl över olika politiska åsikter, och vid ett tillfälle frågar Yoko sin mamma varifrån så många tiggare kommer. Mamman svarar att vi inte lever i en rättvis värld och då skäms Yoko i hemlighet över att hon har det så bra som får födelsedagspresenter medan andra svälter. Bilder av folk som trängs i båtar för att fly till Europa har nått elvaåringen och hon reflekterar över sin egen position i världen.

Styrkan i denna bok är att den är verklighetsförankrad, samtidigt som den är lättillgänglig. Vänskap, gulliga djur och förälskelser får utrymme, men inte allt utrymme, eftersom det skulle vara naivt att tro att en elvaårig flicka inte är medveten om världen omkring sig. När Yoko ska handla kalastillbehör inför sin födelsedag skriver hon att det gäller att hitta sådant som inte är ”[…] för barnsligt men ändå inte tråkigt”. Det är ett typiskt dilemma i en elvaårings liv. Sandelin lyckas skildra balansgången mellan existentiella frågeställningar och det som är lagom barnsligt, pinsamt och härligt. Yokos vardag blir aldrig tråkig.

Text: Janina Öberg
Illustration: Linda Bondestam

Annika Sandelin (text) och Linda Bondestam
(illustrationer): Pinsamt och livsviktigt.
Förlaget, 2016.

Dikter om djur i fantastisk färgskala

ulf-stark-linda-bondestam-djur-webb2Ulf Stark och Linda Bondestam bjuder in läsaren till en poetisk och fullständigt förtjusande värld i Djur som ingen sett utom vi. För varje uppslag kan läsaren uppleva en ny känsla med färgrikt berättande i bild och nyanserade dikter på rim. Stark och Bondestam har samarbetat tidigare bland annat i bilderboken Diktatorn (2010) och det kan även denna gång konstateras att det är ett väldigt lyckat samarbete.

Hela Djur som ingen sett utom vi kan läsas som en manifestation i skaparglädje, i och med dess välfungerande helhet och titeln som vittnar om att bilderboksskaparna har sett djur som ingen annan har sett. Stark och Bondestam öppnar dörren till en annan verklighet och läsaren får känna sig privilegierad av att kunna dröja bland de behagliga rytmerna i språket och de uttrycksfullt vackra bilderna.

Trots att det är olika sorters påhittade djur som gestaltas, är det bekanta känslor och beteenden som får utrymme i denna bilderbok. Djuret Sssch präglas av blyghet, Enstöringen är tacksam över att slippa allt, Nomadinen tänker ständigt att allt är bättre någon annanstans och Kakakerna lever i kollektiv:

”Om nån försöker säga ’jag’ / blir det ändå vi.”

Det finns ingen intrig, utan varje uppslag berättar en ny historia om ett nytt djur. Det kan bli tungt att läsa hela boken från pärm till pärm, eftersom så många intryck samsas. Istället går det bra att slå upp den på valfritt ställe och ta del av exempelvis Bipolarens eller Celansettens berättelse. Det råder inget tvivel om att det finns ett favorituppslag för var och en. Samtidigt är det också en bok som kan tilltala läsare i alla åldrar.

Medan Starks korta rim och Bondestams skimrande och rentav vilda bildberättande är det som först fångar läsaren, döljer sig ändå ofta djup bakom varje berättelse. Djuret En annan känner exempelvis att det bor en annan under dess fjäderdräkt, vilket öppnar för en tolkning om att befinna sig i fel kropp:

”Jag har hört dess skri: / ’Släpp mej fri’ / Släpp mej fri!’ // Det är otäckt / Jag tror inte ens att vi är släkt”.

Ibland är djuren stora och skrämmande men ensamma, så som Bombomen, som är en typ av Mårranfigur. Den stora och mörka Bombomen med vassa tänder ser skräckinjagande ut, samtidigt som texten berättar att den är ensam och inte kan rå för sitt utseende. Liksom på flera andra uppslag i boken förs tankarna därmed till Tove Janssons karaktärer. Ett fint inslag är också djuret Fågel Fri, som är tillägnat den bortgångna Stella Parland, som Bondestam tidigare skapat bilderböcker med.

Djur som ingen sett utom vi skildrar sammanfattningsvis en härlig fantasivärld där varje uppslag låter och ser ut på ett nytt sätt. Det är bilderboken som en köper åt ett barn men inte vill ge ifrån sig för att den är så vacker och passar så bra in bland diktvolymerna i bokhyllan.

Text: Janina Öberg
Illustration: Linda Bondestam

Ulf Stark (text) och Linda
Bondestam (bild):
Djur som ingen sett utom vi.
Förlaget, 2016.