OKASTRERAD NYÖVERSÄTTNING
Thoreau är en farlig författare, en ungdomens förförare, skriver Magnus Halldin.
Den största tjänst man kan göra vissa böcker är att avromantisera dem. Min läsedagbok upplyser mig om att jag var i tjugoårsåldern när jag läste Henry David ThoreausWalden. Den gången i Frans G. Bengtssons översättning, Skogsliv vid Walden, första gången publicerad 1924. Min pocketvolym från 1964 är skogsgrön, doftande av tjära och enris, inrökt av brasvärme och friluftsläsning. Den smyckas av Stig Åsbergs kongeniala teckningar.
Vad var det som tilltalade mig vid den första läsningen? Kanske var det Thoreaus sublima pacifism, hans plädering för en vegetarisk livsstil, hans underkännande av kapitalismen, hans vana att syssla med små saker på ett stort sätt: att i varje ögonblick vara där han är; kanske hans antimaterialism, den totala avsaknaden av program; kanske den matutine Thoreau, nyter och toujours, som hade han aldrig varit bakfull: ”En del skulle hitta fel i morgonrodnaden om de bara orkade gå upp så tidigt.”
Vad var det som tilltalade mig vid den första läsningen? Kanske var det Thoreaus sublima pacifism, hans plädering för en vegetarisk livsstil, hans underkännande av kapitalismen, hans vana att syssla med små saker på ett stort sätt: att i varje ögonblick vara där han är; kanske hans antimaterialism, den totala avsaknaden av program; kanske den matutine Thoreau, nyter och toujours, som hade han aldrig varit bakfull: ”En del skulle hitta fel i morgonrodnaden om de bara orkade gå upp så tidigt.”
TÅLMODIGT FRAMLYSSNADE DIKTER
I sin andra diktsamling härifrån och ner följer Heidi von Wright de spår hon lade ut vid debuten med skör och spräcklig från 2003. Även denna gång handlar det om vardag, kärlek och demoner. Men dikterna är inte lika brett upplagda, von Wright har blivit mindre frimodig och gör ett stabilare intryck.
De nya dikterna är stramare, mer precisa och genomarbetade; allt till det bättre. Versaler saknas nästan helt och de flesta rader avslutas med en bestämd punkt, vilket ger en flämtande andning eftersom varje ny rad känns som en omstart. Här finns serier av fraser där anaforen fällt det innehållsliga avgörandet, som om poeten tålmodigt lyssnat fram sin dikt.
