HÖR HIT ALLA SIBIRIENFREAKS!
Magnus Londen har läst Jörn Donners I min fars fotspår, om Kai Donners resor i Sibirien från 1911 framåt.
I samma sekund som man får boken i sin hand hör man det avlägsna ropet – det där oemotståndliga skriet från vildmarken. Och det växer sig bara starkare, starkare och starkare tills man väl inne på jaktbilden på sidan 40 inte längre kan hysa något hopp om en snar återkomst till det vanliga schööna och bekväma livet.Nej, man har ingen chans alls, man är förlorad bortom Ural, man släpar sig motströms längs eviga sibiriska floder, man huttrar på rensläden över tristessens tajga och försöker göra sig förstådd bland fulla samojeder.
Bara att ställa in sig på äventyr, kyla och kulturgärningar i sidorna 280, alltså. Det är med andra ord ett praktverk far och son Donner har “samarbetat” kring när boken som alla Sibirienfreaks gått och väntat på i många år äntligen utkommer.
Kai Donner dog redan 1935 när Jörn var två år gammal, och det är ganska långt i det faktumet som boken tar avstamp. Vem var fadern, egentligen? Svaret finns kanske i Sibirien, så JD reser från och med 2003 flera gånger i pappans fotspår, naturligt nog under betydligt mänskligare och mindre dramatiska förhållanden än pappan – lyckligtvis, kan man tillägga.
För om det är något som trollbinder en fullkomligt med denna höstens stora äventyrsbok är det karaktären i Kai Donners vansinniga resor från 1911 framåt. Vilken var karlns drivkraft? Varför envisas han med att bränna ut sig fullkomligt både fysiskt och psykiskt och utsätta sig för märkliga sjukdomar i österlandet?
ETT BESÖK FRÅN OVAN
Datavärldens Messias gav tre dagar av sitt liv. Och Finland bugade. Djupt.Utanför auditorium M3 i Finlandiahuset svärmar journalister och Elisa Communications VD Matti Mattheiszen omkring Linus. För det är så alla kallar honom. ”Linus”. Efternamnet har amerikanerna aldrig klarat av, så nu är han ”Linus” med hela världen.
Maskineriet är påslaget. Det ska bli tre dagar fyllda med ett ständigt handskakande, tal på seminarier, utdragna boksigneringar, snabba luncher, efterhängsna journalister, beundrande blickar, rodnande autografjägare och rövslickande IT-folk. Under Finlandsbesöket försöker jag vara Linus skugga så gott det går. Men tro inte att Linus vardag vanligen ser ut så här, nej, den utspelas framför datorn i Silicon Valley. Hunden Linus är i Finland för att marknadsföra sin nya bok, Just for Fun (Schildts)… men han verkar inte helt nöjd med allt jäktande. Med jämna mellanrum mumlar han ”hur fan kunde jag gå med på det här?”
RESAN TILL MINISTERLANDET
Stig ombord! Den här gången åker vi på en tvådagars resa.En resa där tiden alltid är knapp, men där inga sura miner får visas. Vi följer i finansminister Suvi-Anne Siimes fotspår Jag vet inte om hon någonsin har svetsat. Eller slagit plåt. Jag vet bara att jag inte har gjort det. I Folkets Hus festsal finns däremot ett par hundra personer som har gjort just det. Hela livet, dessutom. Jag känner mig som en barnrumpa. Känner hon sig också så?
Tydligen inte. Hon står självsäkert där i talarstolen. Hon talar om pensioner. Hon säger att problemet är att det föds för få barn i Finland, att det kan bli kärvt att få ihop pensionerna i framtiden. Ibland gestikulerar hon, hon söker ögonkontakt, hon småler, men folkmassan är för stor för personlig kontakt. Det är inte lätt att flirta med 300 stycken pensionärer på en gång.
