Etikettarkiv: Malin Kivelä

Rufsig ponny i magisk hästbok

Ett drottningpaket, en gnisterraket och ett språng!

Så beskrivs ponnyn Rosabel i sina drömmar i bilderboken Den ofantliga Rosabel, med text av Malin Kivelä och bild av Linda Bondestam. I boken kontrasteras drömmarnas pastelliga My Little Pony-värld mot en lerig vardag i stallmiljö, men det som är i centrum av berättelsen är Rosabels självkänsla och försök att orientera sig mellan förväntningar och verklighet.

Kivelä och Bondestam har tidigare tillsammans skapat bilderböckerna Den förträfflige herr Glad (2004) och Bröderna Pixon och tv:ns hemtrevliga sken (2013) och båda bilderboksskaparna hyllas stort. Bondestam tituleras den finlandssvenska bilderbokens stjärna och har såväl nominerats till som erhållit flera barnlitteraturpriser, av vilka det senaste är Nordiska rådets litteraturpris för boken Djur som ingen sett utom vi (2016) som skapades tillsammans med Ulf Stark. Tove Jansson har nämnts i flera recensioner av hennes verk och det är också tydligt att Jansson är en stor inspiratör. I Den ofantliga Rosabel betonas det här starkt av pärmen, som har ett titthål precis som Hur gick det sen? (1952). Titthålet har ingen direkt funktion, men pärmen sticker definitivt ut i biblioteks- eller butikshyllan.

Bondestam blandar olika tekniker och resultatet är färgstarkt och stilsäkert precis som hennes tidigare verk. Kontrasten mellan Rosabels drömmar och vardagslivet i spiltan är stor i både bildberättandet och i Kiveläs sparsmakade och välklingande text. I drömmarna har världen regnbågens färger och det är blommor och stjärnor över uppslagen, men vid uppvaknandet skiftar illustrationerna till en dovare skala med brunt och grått som huvudfärger. Från poetiska beskrivningar likt den inledande meningen skiftar texten samtidigt till mobbningsfraser som ”Tung och fet!” och ”Smidig som en död manet”. I stallet bor främst hästar med långa ben och namn som Raingirl, Pinkyslim och Sunday Morning och det är inte konstigt att en rufsig och fet ponny drabbas av mindervärdeskomplex genom sin olikhet. När Rosabel försöker tävla mot de andra förlorar hon på grund av sina korta ponnyben. Hon måste därmed hitta sitt eget sätt att förhålla sig till världen och skapa ett eget sammanhang där styrka och mod värderas lika högt som normativ skönhet.

Det finns inget överflöd av hästar i bilderböcker för en svensktalande publik. Å ena sidan finns översatta böcker utgivna av det amerikanska multinationella My Little Pony-franchiset, medan bokserier som Ingrid Flygares böcker om ponnyn Pytte, och Grethe Rottböll och Lisen Adbåges böcker om tio vilda hästar utges i Sverige. Det är därmed fräscht med en så välgjord fristående hästbok i den finlandssvenska utgivningen. Även om motivet med en liten ponny som mäter sig med stora hästar i sig inte är särskilt nyskapande, är Den ofantliga Rosabel en öm och bemäktigande skildring av en egensinnig ponny. En berörd läsare behöver inte dra sig från att våga kalla bilderboken för ett drottningpaket.

Janina Svart

Malin Kivelä (text) , Linda Bondestam (illustrationer): Den ofantliga Rosabel. Förlaget, 2017.

Makten och litteraturen

Litteratur är kunskap och kunskap är makt, var kontentan av det vidsynta perspektiv på skönlitteraturen som Vasa Littfest 2017 erbjöd sina besökare.

Med ”Freaks” som sitt tema anslog Vasa Littfest en karnevalistisk ton. Och trots att programmet under lördag kvällen kulminerade i blod och sex – Fakiren Orthae stack fingrarna i rävsaxar och krossade en glödlampa i handen, medan Lady Laverna som uppträdde med en rodnadsframkallande burleskshow – så var det istället begreppet ”makt” som med en nästan arrogant självklarhet intog mittpunkten av de litterära diskussionerna i Littfestens program.

Under rubriken ”Freaks förr och nu” diskuterade författarna Leena Parkkinen, Karolina Ramqvist och Pajtim Statovci under ledning av Karin Tötterman, och begreppet ”freak” störtade intet ont anande in i en sociologisk aikidouppvisning där det dekonstruerades till en hårsmån ifrån total utplåning. Statovci värmde upp med konstaterandet att ”freak” traditionellt använts som en synonym för personer som inte möter förståelse i samhället.

– Nu lever vi i en tid då vi ifrågasätter vad identitet är, och vilka de egenskaper är som gör en människa till ett freak, och vem som tar sig rätten att definiera det. Och i den bemärkelsen verkar samhället gå framåt, säger Statovci.

Leena Parkkinen, som i sitt författarskap fokuserat på olika former av utanförskap, bland annat skildrat siamesiska tvillingar och två mäns kärlekshistoria i Åbolands skärgård, konstaterade att författarskap traditionellt utövats av medelklassen, och ofta av en vit medelklassman. Visserligen kan författaren gå utanför sig själv och ta sig an att skildra normavvikelse, men kommer ändå att göra det utgående från sin egen position och sin förståelse.

– Finland är ett så nytt land, och har en så bred historia utanför den historia som vi lär oss i skolan. Bland annat de homosexuellas historia har inte skrivits ner utan gömts undan och marginaliserats.

”Litteratur är också makt”, konstaterade hon i en av festivalens minnesvärda oneliners.

– Den stora drömmen för min generation av sexuella minoriteter har varit att få vara normala, och vi har kämpat för saker som att få gifta oss och få barn. Tidigare generationer kämpade för rätten att få vara synliga och vara en radikal minoritet som utmanade ett normativt ideal. Vi vill vara helt vanliga människor, säger Leena Parkkinen.

Mer än representation

Om litteratur är makt, vari består då den makten? Är det fråga om något större än en fråga om representation inom ett system av relativt respekterad underhållning? Frågan behandlades vidare i diskussionen ”Hjärnan som freak” där författarna Claes Andersson och Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), samt hjärnforskaren Minna Huotilainen intervjuades av filosofen Nora Hämäläinen.

UKON förde fram litteraturen som en metod som gör det mänskliga tänkandet omänskligt, det vill säga tillåter människan som art att förankra sitt tänkande i världen utanför sig själv. Vårt tänkande resulterar i texter och redskap, och vi kan föra vidare vår kunskap till följande generation. I sista hand är det detta som möjliggör den ackumulation av vetenskap är förutsättningen för det framåtskridande som vi trots allt kan urskilja i mänsklighetens historia.

– Jag tänker mig att den mänskliga tekniken, all forskning är ”farmakon”, det grekiska ordet som betyder både gift och botemedel. Vi kan se stora förbättringar och framsteg, men vi gör oss också helt beroende av en teknologi som skapar klimatförändring och andra allvarliga problem, som gör att världen går åt helvete, säger UKON.

Kunskap är makt, men när vi en gång uppnått den blir vi beroende av den. När problemen med våra skapelser blir tydliga finns det inget sätt för oss att frigöra oss från dem och gå tillbaka.

Psykiatrikern och författaren Claes Andersson lyfte fram mytologi, religion och sagor som ett annat exempel på sådan kunskap.

– Det är en otrolig mängd överförbar kunskap och visdom som finns i skönlitteraturen och i sagorna, som alla finns närvarande i vårt språk idag. Det sägs inom psykiatrin att det som Sigmund Freud hade rätt i, det hade han stulit från den grekiska mytologin. Allt det andra hade han hittat på och det var helt fel. Till exempel i pjäsen Fadren visar August Strindberg hur en människa görs vansinnig och bryts ner, genom att han behandlas som ett omyndigt barn, folk talar om honom i tredje person fast han sitter i samma rum, ända till den punkt att han hamnar i tvångströja. Allt det här har senare beskrivits i schizofreniforskningen med en vetenskaplig terminologi, men det är exakt samma sak, säger Andersson.

Ord är handling

Enligt Minna Huotilainen visar hjärnforskningen tydligt att ord är början till handling, när vi talar om en sak så förbereder sig hjärnan redan för att ta itu med den saken. Därför är det av väldigt stor betydelse vilka ord vi väljer att använda då vi talar om någon företeelse.

– Att tala är att förbereda sig för handling, säger Huotilainen.

Det är givetvis en påminnelse om varför olika former av hatretorik är något att ta på stort allvar i samähllet. Men som Nora Hämäläinen påpekade är det också en påminnelse om hur litteratur, och tillgången till den, är en vital form av makt som det är en jämställdhetsfråga att medborgaren har tillgång till.

– De ord vi väljer beskriver att vi förhåller oss till världen på ett visst sätt. Ord är redan ett stadium av handling, och ett rikt språk betyder att våra handlingsmöjligheter i förhållande till världen är större. Därför är det viktigt att till exempel barn ges tillgång ett rikt språk, genom att de får läsa litteratur. Det är en fråga om rättigheter, säger Hämäläinen.

Eller som Andersson formulerade sig i en annan slagkraftig oneliner, ”språket är tankens mikroskop”.

Den tvåspråkiga litteraturfestivalen Vasa Littfest arrangerades den 17–19 mars på Vasa Stadsbibliotek. Festivalens konstnärliga ledare var Malin Kivelä och Hannele Mikaela Taivassalo.

Text Lasse Garoff
Foto Eija Aromaa & Janne Wass

Se galleri från Vasa littfest nedan:

Ny tidskrift plirar på politiken

Då Malin Kivelä och Stella Parland grundar en ny tidskrift är syftet att redaktörerna själva ska ta klivet ut på den hala isen mellan politik och poesi. Det första numret av Plir kommer ut i början av juni.

Duon Malin Kivelä och Stella Parland är förmodligen bekant för de flesta av Ny Tids läsare, inte bara för sina författarskap, utan också som tidigare redaktörer för litteraturtidskriften Kontur, som distribueras med Ny Tid. Vi vill plira på politiken, ur vår egen lite skeva synvinkel, berättar Malin Kivelä i en intervju om projektet.

– Stella fick idén till tidskriften år 2011 efter Sannfinländarnas skräll i riksdagsvalet. Vi var helt slagna med häpnad. Var ett sådant valresultat möjligt i Finland i dag? Vi hade nog befunnit oss på någon helt annan planet, som inte sett detta komma. Stella föreslog att vi skulle grunda en politisk motståndstidskrift och jag hoppade förstås på, fastän ingendera av oss är särskilt politiska.

De hade nyligen lämnat Kontur som de drivit i sju år och upplevde båda att de saknade ett forum för att relativt snabbt kunna reagera på olika händelser. Dessutom väckte högerpopulisternas framfart frågor om konstens ansvar. Medan det för några decennier sedan var helt naturligt för konstnärer att vara samhälleligt engagerade, kände Kivelä och Parland att det var obekvämt att skriva om politik.

– Är det för att vi tillhör den så kallade ironiska generationen, som har svårt att tala allvar över huvud taget, eller har gränserna mellan konst och politik blivit strängare? Är det den egna självkritiken som kommer i vägen? Det är lätt att som konstnär på sätt och vis stå över det traditionellt sett politiska, och med tiden skaffa sig ett dåligt självförtroende vad gäller kunskapen om politiken. Jag forskar i mina egna personliga territorier – som förstås i förlängningen inte saknar samhälleliga aspekter eller utsagor – medan de som kan politiken får sköta den. Man väljer sida, för allt kan man inte koncentrera sig på till fullo.

 

Tvåspråkigt

Enligt Kivelä har det i övriga Norden varit vanligare att små tidskrifter av olika slag ploppar upp lite här och där, efter behov. En tidskrift ska inte vara ett så dödsallvarligt projekt att det hämmar folk, att man inte vågar göra något som ligger utanför det egna primärområdet.

– Vi beslöt oss för att kasta oss ut på hal is. För vi är verkligen bekymrade över den politiska situationen i dagens Finland.

Det första numret av Plir kommer ut i början av juni och fokuserar på främlingsfientlighet (själv stavar tidskriften sitt namn med litet p – ”plir”). Där ingår texter av bland andra författarna Ranya Paasonen, Hassan Blasim och Peter Mickwitz, samt ett längre förord där redaktörerna analyserar tidskriftens uppgift och läget i landet. Alla texter publiceras både på svenska och på finska.

Varför är det viktigt med en tvåspråkig tidskrift?

– Vi vill ju idealistiskt sett nå ut till dem som tänker rasistiskt, påverka dem. Vi ska skicka ett exemplar till Jussi Halla-aho. Han kommer att kasta det i soporna. Faran är verkligen överhängande att endast våra vänner, som redan tänker lika som vi, tar del av tidskriften. Vi tänkte att vi kan nå ens en lite större krets om texterna är på båda språken. Samtidigt blir det ju ett ställningstagande för svenskan i Finland, förstås – vilket i sig kan avskräcka en del av dem vi vill påverka. Att göra den bara på finska var dock uteslutet, eftersom vi båda är svenskspråkiga.

Plir materialiseras antar skriften en litet, tjockt och linnetrådshäftat format. Layoutaren Ida-Maria Wikström ser till att temat – främlingsfientligheten – behandlas både mellan raderna och bokstavligen också på raderna, berättar Kivelä. De olika typsnitten, gotisk fraktur och antikvan Sabon, bär nämligen på egna, fläckiga historier. Den gotiska frakturen associeras ofta till nazism och användes frekvent i 1930-talets Tyskland (Hitler menade att det var det enda typsnitt som kunde framhäva nationens renhet). Typsnittet Sabon ritades å sin sida av Jan Tschichold, en typograf som blev utvisad ur Nazityskland, anklagad för att vara en ”kulturbolsjevik”.

 

Poesi

Också poesin har en roll att spela i plirandet, även om redaktörerna gjort en ”ytterst lättvindig” tolkning av poesibegreppet.

– I mitt tycke har poesin stora begränsningar som politiskt verktyg. Det är som om det uppstår en mur i något skede då man talar om politik och samhälle genom vilken poesin inte kan tränga. Det kan ju också handla om mina egna begränsningar, att jag delar in saker och ting för snävt. Men poesi, som vi är vana med att se på den, blir i politiska sammanhang lätt så banalt, nästan naivistiskt. Det som alla vet att är gott och rätt blir lätt tråkigt och förutsägbart i konsten, eftersom människor i verkligheten är så komplexa varelser. Jag klarar inte alls av 70-talets politiska poesi, som ville undervisa sina läsare om samhället.

Möjligheterna borde ändå vara oändliga, säger Kivelä: poesin är en av de friaste konstformerna medan hela tillvaron om man så vill kan ses som politisk. Och någonstans här i den där omöjliga skarven, på den hala isen mellan poesi  och politik ligger också projektets essens.

– Egentligen kan man ju säga att det här projektet och våra problem med det representerar det dilemma vi vill adressera! Mänsklighetens stora problem, herregud. Det finns alltid grupperingar, klasser, rika och fattiga och aldrig kan dessa förenas. Aldrig kan klyftorna och missförstånden överbyggas. En del förtjänar miljoner på att sälja plastskräp och andra betalar för att göra en tidskrift. Många har varken mat eller mediciner och kan inte läsa. Men man ska väl inte sluta försöka?

 

Fredrik Sonck

 

Plir ska enligt planerna säljas på bokhandlar och kulturinstitutioner. Den går att beställa på  tidskriftenplir@gmail.com och hittas också på Facebook under namnet Tidskriften Plir.

Rättvis kritik

Sitter finlandssvenska författare, kritiker och redaktörer på för många stolar för att kunna vara intellektuellt hederliga i det offentliga samtalet? Den frågan ställde Nya Argus i diskussionen ”Insyltade?” som ordnades under bokmässans sista dag. Trygve Söderling ledde ett samtal med kritikern/författaren Henrik Jansson, författaren Malin Kivelä och författaren/f.d. kulturchefen Tuva Korsström.

Temat är förstås evigt, men bör vädras då och då. Den här gången låg fokus främst på själva recensionsverksamheten och indirekt på dess förutsättningar att generera ”rättvisa” recensioner, vilket också var ett ord som användes vid något tillfälle. Precis som med begrepp som ”litterär kvalitet” är det lätt att tänka sig vad som åsyftas, även om en närmare definition är vansklig. Men kanske handlar det om att texter ska hålla också i eftervärldens ögon (förutom om att kritikern inte ska ha motiv att orättvist skriva upp eller ner).

Fortsätt läsa Rättvis kritik

Skimrande 1900-talshistoria

Hur var det egentligen med Lidas och Ninas resa till Sovjet 1986? Och hur var det med amerikamostrarna? Malin Kiveläs Annastans är en roman om familjehemligheter, om det outsagda, det man tror att man kanske vet, skriver Elin Rosén.

Året är 1997. Nina är i tjugoårsåldern, bor i New York och studerar till dansare och koreograf. Men just nu dansar hon inte, för hon sitter och skriver på sitt examensarbete i en trång lägenhet i Chinatown. Eller, hon skriver egentligen inte så mycket heller. Hon övar handstående, ligger på mattan, dricker kaffe och tänker tillbaks på sin minst sagt annorlunda barndom.

Fortsätt läsa Skimrande 1900-talshistoria