Poesi i Petersburg
Ett tjugotal finlandssvenska författare med vänner reste i början av februari till Sankt Petersburg för att delta i poesiuppläsningar med ryska poeter.
DEN STÖRSTA LYCKAN
HON PÅ UTSIDAN SOM TITTAR IN
Fort, fort vill man lägga vantarna på det och HA det, så läcker är dess visuella utformning. Det produktiva serietecknarstjärnskottet Kaisa Leka (f. 1978) har kommit ut med ett nytt seriealbum, On the outside looking in, och jag läser och funderar och trilskas och fingrar, på de sträva och glansiga ytorna.
Också i de följande, mindre albumen Your name is Krishangi (2004), om musens och ankans bröllopsresa, och brevalbumet Two Stories (2005) var huvudpersonerna och ämnena desamma, men Leka har alltid hittat nya infallsvinklar. På något underligt sätt har hon till och med lyckats undvika överdriven gullighet – det är farligt, farligt att skriva självbiografiskt om lyckliga parförhållanden. Grafiskt sett är albumen alltid superläckra, färgerna får det att vattnas i munnen och själva tecknarstilen får mig att tänka på något japanskt eller franskt, något ljuvligt, minimalistiskt.
DEN MANLIGA FISKEN
På sommaren, mitt i amningsångorna, läser jag äntligen Ernest Hemingways Den gamle och havet, The Old Man and the Sea. Kanske den tidlösa tillvaron med den nyfödde, till hälften i denna världen, till hälften fortfarande någon annanstans, ger mig tålamodet, tidigare har jag avskräckts av långsamheten, alla noggrant uppräknade fiskeredskap. Det är ett vackert exemplar jag har, blått och slitet med en stiliserad fisk på pärmen. Det är utgivet år 1956 i London och har av allt att döma tjänat som min morfars lärobok i engelska, eftersom det har ord som gaff och half-garland understreckade och förklarade med hans tydliga blyertsskrivstil i marginalen.
BOBBY E.
I vissa litterära kretsar anses man ytlig ifall man bryr sig om hur man ser ut. Sanna Tahvanainen å andra sidan tycker att alla finlandssvenska författare är för fula. Och numera är det ju a och o med image, det räcker inte att vara bra, så säger alla. Och kanske har det egentligen alltid varit så. Att det man säger inte räcker, det är hur man ser ut, hur man ter sig, vilket läger man signalerar sig tillhöra som spelar roll.
Men vilket läger vill jag tillhöra, vill inte alla vara djupa som Marianergraven och snygga som Zadie Smith. Jag, jag vill tillhöra alla läger på en gång, inget uteslutet, som den sant övermoderna människan. Signalera de rätta värderingarna utan att sakna tolerans. För allt och alla ungefär.
Det är tur att jag har ett exemplar av Papper här bredvid mig. Modekolumnisten Ullica Hansson har nämligen besökt Köpenhamns modemässa och rapporterar följande, hon är faktiskt på samma linje som De Litterära Kretsarna: ”I höst ska man se lite nördig ut. Att vara välvårdad, snygg och välklädd är inte svårt. Att se trendigt ovårdad ut är svårare.”
