Etikettarkiv: Människan

Betraktare och brukare – om vår syn på människan och naturen

En rörelse i ögonvrån får mig att vrida på huvudet.

Jag ser ett par svarta pepparkorn till ögon och en nätt trekantig näbb i det runda vita fågelhuvudet. En halv sekund senare flyger stjärtmesen förbi rakt framför näsan, på bara några centimeters håll. Den är så nära att jag uppfattar vingfladdret. Jag följer den med blicken när den drar ut över den snötäckta sankängen och landar i en liten buske där ett par andra långstjärtade dunbollar redan sitter.

Det är inte ofta man får uppleva en fågel på så nära håll. Orsaken var säkert att jag hade stått stilla en stund, jag hoppades fota några stjärtmesar som höll till ett stycke längre fram på spången. Några användbara bilder blev det inte, men väl en liten minnesskärva av ett sekundsnabbt fågelmöte den där gråa februarimorgonen i Hjälstaviken norr om Stockholm. Egentligen hade jag åkt dit för att leta skäggmes – som namnet till trots inte är några mesar utan närmast släkt med papegojor – i vassdjungeln i södra delen av viken. Skäggmesarna var inte samarbetsvilliga den här morgonen, men det gjorde inte så mycket. Det oväntade mötet med de charmiga små stjärtmesarna var ingen dålig kompensation.

Fågelskådning handlar i hög grad om just oväntade möten. Om det är något jag lärt mig efter många års umgänge med fåglar är att de är duktiga på att överraska. Det gäller framför allt att vara uppmärksam, skarpögd och ha tålamod – ibland låter fåglarna en vänta. Man ska inte glömma bort att lyssna. Fåglar är talföra djur och brukar ofta avisera sin ankomst med allehanda läten.

Betraktare” och ”brukare” är begrepp som ibland används för att skilja mellan två olika förhållningssätt till naturen. Att fågelskådare utgör själva urtypen för den förra kategorin behöver knappast sägas. Jägare betraktar gärna sig själva som stolta brukare av naturen – i själva verket är det just i jaktanknutna medier som distinktionen betraktare-brukare oftast verkar förekomma. Mot de kunniga och naturlevande brukarna ställs betraktarna, ofta stadsbor som i allmänhet är okunniga och hämtar sin syn på naturen från Disney och National Geographic Channel i tv.

Naturdebatten är sedan länge hårt polariserad. Man behöver bara skrapa alldeles lätt på ytan så blottläggs genast konflikten mellan stad och land.

Krocken mellan synsätten blir ofta kraftig. Antropocentrismen säger att människan är unik som art, ”skapelsens krona”. Enligt bibeln skapade Gud människorna till sin avbild och sade åt dem: ”Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.”

Det råder knappast något tvivel om att människan mycket samvetsgrant uppfyllt Guds maning att föröka sig och uppfylla jorden. Den kontroversiella djupekologen Pentti Linkola har rätt när han säger att vi är för många människor här på jorden. Vår arts unika framgång har lett till att planetens ekosystem och klimat hotas. Den sjätte massutrotningen av arter i planetens historia pågår redan och det är vi som orsakar den. Det relativt stabila klimat som gynnat framväxten av den mänskliga civilisationen hotas nu av snabba förändringar till följd av våra utsläpp av växthusgaser, som i sin tur beror på en ohejdad användning av fossila bränslen.

Ingen art har påverkat sin livsmiljö så grundligt som Homo sapiens. Med yxa och plog har vi dramatiskt och oåterkalleligt förändrat jordytan. Urskogen Białowieźa i Polen är en påminnelse om detta. Białowieźa är en av de sista resterna av de majestätiska skogarna som en gång täckte stora delar av den europeiska kontinenten och som började huggas ut redan under romartiden. När den polska högerregeringen nu i trots mot EU tillåter avverkning i Białowieźa är det inte bara ett nationellt naturarv man medvetet och kortsiktigt förstör, att skogen bevaras är – eller borde vara – en europeisk angelägenhet.

Idén att naturen alltid är underordnad den överlägsna människan, att dess resurser står till vårt förfogande, är sedan generationer djupt inbränd i vårt medvetande. Den uppstod antagligen först i och med övergången från en jägar-samlarkultur till jordbruk. Jägare och samlare lever i naturen, som den svenska författaren Lasse Berg visar i sin trilogi om människorna i Kalahariöknen; jordbrukaren underkuvar och manipulerar naturen. Vi tämjde vilda djur och förädlade växter för att tjäna oss, systematiskt tvingade vi undan det vilda för att bereda plats för våra odlingsmarker. Jordbrukaren befinner sig i ett lågintensivt, evigt krig mot naturen – det kan varje hemmaodlare som rivit ogräs i sina rabatter vittna om. Vi kommer aldrig att segra i det här kriget. Förr eller senare tvingas vi ge upp. Naturen återerövrar förlorad mark med förvånansvärd snabbhet: varje övervuxen husgrund i skogen ger oss sin tysta påminnelse om ännu ett mänskligt nederlag.

Denna tanke, att vi aldrig kommer att lyckas besegra naturen, är svåruthärdlig för många av oss. Romantiken och moderniteten ingår här en ohelig allians för att stödja vår illusion att vi är härskare över naturen. Men när romantikerna med Rousseau i spetsen utropade sitt ”tillbaka till naturen” var det ingalunda orörd vildmark de drömde om att återvända till, utan ett tuktat parklandskap som är estetiskt tilltalande och fritt från faror och hot.

Romantikernas krav på en kuvad natur går igen också i den dag som är. I till exempel den ständigt på nytt uppblossande rovdjursdebatten stöter man på argumentet att i synnerhet varg, men också björn och lo, inte ”hör hemma” i ”vår” natur. Tankefelen är flera i det här resonemanget. För det första är naturen inte ”vår”. Vi bestämmer ingalunda över vilka arter som ”hör hemma” i naturen. Och hotet från vargar och andra rovdjur överdrivs kraftigt, ofta dessutom avsiktligt.

Rädslan för det vilda sitter djupt i oss. Antagligen är den en kvarleva från en tid när vår art var ny här på jorden och vår överlevnad krävde vaksamhet och förmåga att upptäcka faror och hot. Att vistas i naturen är ingalunda riskfritt, det måste understrykas, men i de finländska skogarna går man nog tämligen säker, antalet rovdjursangrepp är förvinnande litet. I det här sammanhanget kommer jag att tänka på en passus i Kerstin Ekmans lysande bok Herrarna i skogen. Där berättar hon om åren hon bodde på en ensligt belägen gård i Jämtland: när hon var ensam hemma hände det ibland om kvällarna att hon blev fruktansvärt rädd för inbrottstjuvar och våldsverkare; då sprang hon ut i skogen. Där kände hon sig trygg – långt tryggare än inne i det upplysta huset.

Att i synnerhet vargen får representera det farliga i naturen har en lång historia: redan bibeln lär oss att vargen är ond och grym, och det påståendet ekar genom seklerna och fortsätter att upprepas i insändarspalter, bloggar och sociala medier idag. Här finns inte utrymme att reda ut varghatets kulturhistoria, för den som vill ha en fördjupning rekommenderar jag Henrik Ekmans utmärkta bok Vargen – den jagade jägaren från 2010. Varghatet är komplext och motsägelsefullt. Vargen var ett av de första djuren människan tämjde; vårt kanske mest älskade husdjur, hunden, är rent genetiskt fortfarande en varg, det kan vara bra att påminna om. Ett skäl till det starka hatet mot vargen är, tror jag, att den till skillnad från hunden inte lyder människan. Det finns ingen inställsamhet hos vargen. Varje gång media rapporterar nya observationer av vargar får vi en påminnelse om att naturen vägrar att underkasta sig människans överhöghet. Att den atavistiska rädslan för varg utnyttjas inte minst från jägarhåll för att väcka opinion mot rovdjur gör ingalunda saken bättre. Observera att jag i det här sammanhanget inte försöker skära alla jägare över en kam; inom jägarkåren förekommer förvisso de som anser att vi kan leva tillsammans med rovdjur. Det finns dock en högljudd grupp som kräver ett totalt utrotande av främst varg men också av andra enligt dem icke-önskvärda arter, och som dessvärre medvetet sprider myter och rädsla för rovdjur i debattinlägg och sociala medier.

Vargen spelar också en annan roll i debatten. Förr eller senare – i allmänhet förr – tilldelas vargen i insändarspalterna rollen som redskap för makten i Helsingfors och Bryssel, dessa politiker och tjänstemän som saknar förståelse för livet på landet och med sin rovdjurspolitik avsiktligt försöker göra tillvaron outhärdlig för pressade glesbygdsinvånare. Det är fruktansvärt synd om dem som bor på landsbygden, om man får tro vissa debattörer. Deras självömkan blir ibland nästan besvärande.

Till landsbygdsdebattörernas försvar ska sägas att deras känsla av att vara förfördelade inte är helt ogrundad. Statliga miljömyndigheter kunde ha hanterat dialogen med landsbygden långt bättre än man gjort. Att ”miljövän” och ”ekologi” är skällsord ute på landet beror inte enbart på en part. Myndigheternas brist på lyhördhet för den oro som alltid uppstår när nya arter erövrar eller återerövrar ett område – en oro som är välkänd för forskningen – har verksamt bidragit till den hätska stämning som nu råder och som i värsta fall leder till att jägare tar lagen i egna händer när det gäller vargar och andra rovdjur, enligt den välkända parollen ”skjut, gräv ner och tig”. Att finländska myndigheter ibland tycks ha anlitat särskilda jävelskapskonsulter för att utforma sin kommunikation med medborgarna är dock ingen ursäkt för jaktbrott. Personligen tycker jag att jägarnas organisationer ännu tydligare måste markera att tjuvjakt under inga villkor är acceptabel. Tjuvjägare får absolut inte göras till hjältar, eller martyrer. Det gäller att tala klarspråk och det uppfattar jag inte att sker. Kanske har jag missat något.

vargdebatten förekommer ofta tvärsäkra uttalanden, till exempel om vargarnas ”förändrade beteende”. Tvärsäkerheten är typisk för mycket av debatten. Många utgår tydligen från att de förstår sig på naturen bara för att de råkar bo på landet eller äger en sommarstuga där de vistas under det ljusa halvåret. Riktigt så enkelt förhåller det sig emellertid inte. Visst finns det landsbygdsbor med djupa kunskaper om naturen – jag känner personligen flera. Men en adress utanför tätorten innebär inte per automatik att man blir naturexpert. Om det är någonting som präglar vår tid så är det att vi lever allt mer lika oavsett var vi bor. Barnen på landsbygden är säkert precis lika upptagna av sina smarttelefoner som stadsbarnen, de åker knappast skidor genom skogen till skolan och blir förmodligen skjutsade till fritidsaktiviteter av föräldrarna. Flera vetenskapliga studier – bland annat en från Uppsala – ger belägg för att färre människor söker sig ut i skogen än förut. Och redan i slutet av 1990-talet visade en finländsk undersökning att mer än hälften av de tillfrågade grundskoleeleverna inte kunde skilja på ens så vanliga fåglar som kråka och skata – oavsett om de bodde i stan eller på landet.

Som så mycket annat i vår tid är också naturkunskaperna ojämnt fördelade, en liten grupp vet väldigt mycket medan många vet nästan ingenting om växter och djur. Mer än 150 år efter det att den tyske biologen Ernst Haeckel (1834–1919) myntade begreppet ”ekologi” – i en fotnot i boken Generelle Morphologie der Organismen – tycker jag att det ekologiska tänkandet fortfarande lyser med sin frånvaro i vårt förhållande till naturen. Den gamla synen, brukarperspektivet är fortfarande förhärskande.

Naturen behöver inte oss människor. Den är långt bättre på att ta hand om sig själv än vi i allmänhet föreställer oss. Storskarven, en annan omstridd och i många kretsar hatad art, kan här tjäna som exempel. I debatten påstås ofta att människan måste ingripa för att hindra att skarven tar över skärgården, tömmer fjärdarna på fisk och förstör öarna där de häckar med sitt träck. Att skarven inte är den konkurrent om fisken som den från vissa håll påstås vara har påvisats i flera omfattande vetenskapliga studier, men det hör egentligen inte hit. Skarvmotståndare är uppenbart ointresserade av att lyssna på vad forskarna säger. Det intressanta i det här sammanhanget är att skarvstammen har slutat öka i stora delar av Östersjön – undantaget är främst Bottniska viken, där antalet fortfarande växer. I såväl de danska som svenska vattnen sjunker skarvpopulationen och har gjort så i flera års tid, så att man kan tala om en trend. I Danmark minskade beståndet från 42 500 par vid sekelskiftet till drygt 25 000 par tio år senare. I Holland har skarvbeståndet halverats – utan vare sig jakt eller andra åtgärder från människans sida. Naturen gillar inte att en art blir för mångtalig. När det händer träder dess egna reglermekanismer in och ser till att populationen hålls nere.

Det i stort sett enda undantaget från den regeln är vi själva – Homo sapiens. Tack vare vår intelligens har vi kunnat förbigå de begränsningar naturen vill sätta för oss.

Kanske borde vi inte vara så ivriga att ingripa och försöka reglera naturen utan lita mer på dess egen förmåga att sköta sig själv och inte minst läka de skador mänsklig verksamhet har åsamkat den. Naturens förmåga till anpassning är nästan ofattbar. Det är ingen slump att exempelvis vargen har blivit allmännare under de senaste decennierna. Nej, det handlar inte om utplanteringar, som konspirationsteoretiker påstår; minskat jakttryck, medveten förvaltning och avfolkning av landsbygden har gynnat vargarna och många andra djurarter. Det faktum att människor inte alls rör sig i naturen i samma utsträckning och med samma kontinuitet som tidigare spelar antagligen en stor och hittills underskattad roll för flera arters återkomst.

Förvisso gillar jag själv fisk, svamp och bär men skulle ändå önska att brukarperspektivet i vårt umgänge med naturen i högre grad kunde ersättas av betraktande. Om det är något många års fågelskådande lärt mig så är det en särskild slags ödmjukhet inför naturen.

Den som är tyst och stilla får också se och höra mycket mer än den som brakar ut i terrängen.

En morgon i januari kör jag längs Knypplanvägen, en av de rutter jag ofta tar när jag fågelskådar i skogarna norr om Uppsala där jag bor. För varje vinter tycks kalhyggena bli allt fler, nu ser jag att skogsmaskinerna efter jul varit i farten på en ny sträcka. Det moderna skogsbruket är ett brutalt vittnesbörd om hur ohållbart brukarperspektivet på naturen är i det långa loppet. Det är alldeles tyst och stilla denna gråa januarimorgon, det enda som hörs är det svaga motorljudet från ett flygplan på väg mot Arlanda. Men så vänder jag kikaren mot en dunge unga granar på andra sidan vägen och ser en nötkråka sitta i toppen av ett av träden.

Det är årets första nötkråka för min del. Jag studerar fågeln i kikaren. Tänker att skogsmaskinerna inte har lyckats driva bort den här fågeln. Ännu åtminstone.

Det inger hopp, trots allt. N

Lars Sund

Subtil ekopoesi

Det finns en skönhet i förgängelsen, i själva medvetenheten om att ting är tillfälliga och övergående, finns för ett litet tag och sedan omvandlas till något annat. Detta är något jag tänker på när jag läser My Lindelöfs nya diktbok Färdas (in och ut ur bilden).

Det är en tunn liten bok, nästan kvadratisk till formen, och omslaget pryds av ett skogsklätt berg i dimma. Kanske är fotot taget i Kaukasien, i det konfliktfyllda gränsområde mellan Georgien och Ryssland som dikten genom ett ”du”:s minnen återkommer till. För den rörelse som titeln anger sker bland annat med tåg och båt genom Östeuropa. Men det är inte främst resan i det fysiska rummet som det handlar om, utan mer om den inre resan, den som sker efteråt eller hela tiden. Vi rör oss genom minnesbilder; dikten flackar omkring i minnen av ”uppbrottets tid” och en resa som leder ”allt längre in/  i det som nu nästan saknar innebörd.”

Att befinna sig på nya platser tenderar att skärpa sinnena, göra en öppen och mer närvarande. Detta är något som resande har gemensamt med riktigt bra poesi: den får en att verkligen se och känna ting och stämningar som annars drar sig undan i en vardagens avtrubbande lunk. Och Lindelöf besitter verkligen förmågan att skapa bilder som stannar i läsaren. Du-formen, som ibland kan vara störig, fungerar här som en mjuk hand som drar mig in i diktens stämning:

Det bländar som sol, men det är inte sol

stigarna på din karta är dolda

Det här är dikter som frammanar en känsla av rymd. Varje rörelse in i en bild öppnar ett rum som stannar kvar en stund innan det löses upp. ”På bottnen under isen/ fiskars stim” – Dessa rader betyder inget särskilt i sammanhanget, de är en bild bara, av ett rum i världen som vi inte har tillgång till, men ändå kan vi tänka på det, kanske leka med bilden som en metafor för medvetandet eller något annat.

Om man ska koka ned vad dikten handlar om, vilket man kanske inte borde göra, så skulle jag säga att den på ett lågmält sätt gestaltar alltings förgänglighet. Men inte som i ”kom ihåg att du ska dö”, utan mer som i ”allt är i rörelse.” Dikten nämner Charles Darwins sista år, då han under sjukdom skrev en sista bok, om daggmaskar och deras förbisedda men livsviktiga arbete med att plöja jorden. Denna bok, skriver Lindelöf, har haft stor betydelse för förståelsen av mullbildningen i lövskogar – varpå dikten associativt rör sig vidare till du:ets minne av Tollundmannen, ett mosslik som finns att beskåda på ett museum på Jylland. Alltså: nedbrytning, och icke-nedbrytning. Det föränderliga och det någorlunda beständiga. Men inte det beständiga som en tröst, utan som en sorglig, osmält kvarvara. Det föränderliga, eller förgängliga, som en naturens grundförutsättning.

Färdas är på så vis ett stycke subtil ekopoesi, och Lindelöfs sätt att skriva ihop språk och biologi (”slätter av meningar på obegripliga språk, svärmar av tecken mot den vitaktiga himlen”) och förskjuta perspektivet från mikro till makro får mig att tänka på den danska poeten Inger Christensen. Men det handlar här om medvetandets ekologi minst lika mycket som det materiellas (om dessa nu verkligen är två särskilda sfärer, kanske är poängen att de inte är det) och om diktens förmåga att förmedla det subjektiva. En prosadikt beskriver hur en bild som du:et först tror är ett fotografi av en stad visar sig vara en målning, och fascinationen inför vad det innebär: att någon betraktat staden under lång tid, verkligen gett den sin fulla uppmärksamhet, och avbildat den. Och därmed blir målningen något annat än en mekanisk representation; målandets process för med sig en bit av konstnärens uppmärksamhet, liksom Lindelöfs dikt förmedlar hennes skarpa uppmärksamhet inför det till synes obetydliga eller osynliga.

Och då är vi tillbaka till detta med uppmärksamhet, ett tema som är sammanlänkat med förgängligheten. För om allting vore fast och beständigt fanns kanske ingen brännande anledning att ägna världen sin uppmärksamhet. Men nu är det inte så, och jag uppfattar det som ett imperativ när dikten säger att ”du skall framför allt fästa dig vid detaljer.” Men det är inte ett tomt imperativ, utan ett som understöds av diktens rymliga, detaljrika universum.

Bergen på bokens framsida för tankarna till ett annat imperativ, nämligen den amerikanska miljöfilosofen Aldo Leopolds uppmaning att ”tänka som ett berg”, det vill säga att utöva ett holistiskt tänkande som utgår ifrån hela ekosystemet snarare än det individuella perspektivet. I dessa tider när man talar om antropocen och ”djuptid” (det vill säga geologisk tid) pekar berget även mot en tidsrymd som går långt bortom mänsklighetens existens och fattningsförmåga. Hos Lindelöf fungerar dock det individuella medvetandet som en prisma i vilken världens ljus bryts. Människan står mellan berg och daggmask, mellan helheten och sönderdelningen. En liten stund till står hon där.

Sofia Roberg

My Lindelöf: Färdas (in och ut ur bilden).
Ellips förlag, 2017.