Etikettarkiv: Mänskliga rättigheter

Fängslande ord i Palestinas sociala medier

Närmare 500 personer i Israel och Palestina har blivit fängslade bara för att de uppdaterat sin status på sociala medier. Om det berättade utställningen Facebook Arrests som kunde ses i Helsingfors i sam-band med festivalen Världen i byn.

25 år gammal, journalist, aktivist, palestinier. Det är några gemensamma nämnare mellan Ahmad Al-Bazz och Faiz Abu Rmeleh som växte upp på olika sidor av Västbanksmuren. Sedan ett par år är båda aktiva inom kollektivet Activestills. När de ställer ut är det kollektivets namn som pryder bilderna. Delvis för att skydda fotograferna och delvis för att budskapet är viktigare än kreditering.

– Det finns egentligen inte något annat initiativ som gör det vi gör, säger Al-Bazz. Ofta handlar sådana om att skapa dialog, eller så uppmuntrar de till att försöka leva i fridfull samexistens, vilket jag inte helt kan godkänna. Det känns som att normalisera förtryck om man stöder ett sådant initiativ där palestinier måste gå med på att erkänna att de bär en del av skulden. Det är inte så en ockupation funkar. Under apartheidtiden i Sydafrika var det ju inte så att en lösning nåddes då båda sidorna plötsligt gick med på att sluta slåss, utan först när den ena sidan slutade förtrycka den andra tog förtrycket slut, säger han.

Geografiska utmaningar

Inte ens tonåringar skonas från övervakningen på sociala medier. I ett inlägg på Facebook skrev en 16-årig palestinsk tjej ”förlåt mig”. Budskapet var riktat till en jämnårig vän, men övervakarna såg det som ett incitament till våld. Hon blev arresterad och fick ett sociala medier-förbud. Det är ett av många exempel på fall där palestiniernas sociala media-flöden övervakas och tolkas av israeliska myndigheter. Men även israeler övervakas och döms baserat på tveksamma grunder. Al-Bazz berättar också att Activestills har både palestinska och israeliska medlemmar.

– Det viktiga är inte medlemmarnas bakgrund, utan att vi delar samma vision.

Gruppens mångfald kan emellertid också ställa till problem. När medlemmar inte får röra sig fritt i Israel och Palestina gäller det att hitta platser där de flesta kan samlas. För Activestills har mötesplatsen blivit staden Ramallah på Västbanken. Kollektivet har möten var tredje månad och de som inte kan vara på plats deltar via Skype.

Faiz Abu Rmeleh kommer från Östra Jerusalem och har därför ett israeliskt resedokument. För Ahmad Al-Bazz är verkligheten en annan: han får inte ens komma in i Jerusalem. Al-Bazz och Rmeleh hoppas att fler ska få upp ögonen för hur verkligheten i området ser ut.

Har själv blivit arresterad

Även om det är andras fall som står i utställningens fokus har fotograferna också upplevt sin beskärda del av trubbel.

– Jag blev senast arresterad 2015, säger Rmeleh. Jag fotograferade en demonstration i gamla staden i Jerusalem, och blev tillsagd att jag inte fick göra det. Efter att jag blivit gripen förbjöds jag från att vistas i gamla staden i 20 dagar. Problemet var ju att jag var den enda medlemmen av Activestills som var på plats som kunde dokumentera händelserna. Ja, och så bodde jag ju i gamla staden också, så det var ett annat problem. Det är skrämmande och farligt men jag har vant mig.

– Israeler med maskingevär får synas på Instagram men inte stenkastande palestinier, tillägger Al-Bazz.

Activestills 14 medlemmar arbetar oavlönat och på egen tid. Utöver frivilligarbetet är både Al-Bazz och Rmeleh journalister till yrket och får sin inkomst genom traditionellt nyhetsarbete.

Johannes Jauhiainen har arbetat som frivillig människorättsobservatör på Västbanken genom EAPPI:s verksamhet och han är en av hjärnorna bakom initiativet att inbjuda Activestills till Helsingfors.

De frivilliga i programmet tillbringar tre månader på Västbanken i taget och rapporterar brott mot mänskliga rättigheter till bland annat Unicef och FN. Programmet är finansierat och koordinerat av Kyrkans utlandshjälp.

– Egentligen har alla som varit där på plats deltagit i någon utsträckning i ordnandet av utställningen. Det är väldigt tajta nätverk man bildar då man tillsammans får uppleva så mycket under de tre månaderna man är där, så det är lätt att upprätthålla kontakten även efteråt.

Jauhiainen delar fotografernas förhoppningar om att också personer som inte så ofta tänker på konflikten ska få upp ögonen för den i och med utställningen.

– Min erfarenhet som frivillig är att det ofta blir så att ett seminarium eller en workshop ofta bara lockar till sig folk som redan är insatta och delar vår åsikt eller så folk av helt annan åsikt som bara kommit dit för att få säga någon syrlig kommentar på slutet. Därför har vi ordnat den här utställningen på ett sätt där även sådana som inte är så väl insatta eller tidigare särskilt intresserade kan stöta på den.

text & foto Felix Fortelius & Marcus Carlsten

Köp lösnumret av Ny Tid 6-7/2018 för att ta del av Activestills bilder. En lista på återförsäljare finns här

Med läkare och fotografer i krigets Jemen

Frontlinjen för det blodiga kriget i Jemen går genom den belägrade staden Taiz. Här står huthirebellerna mot en Saudiledd koalition. Vi tog oss in för att rapportera från ett av vår tids mest våldsamma – men samtidigt mest okända krig.

Det dova ljudet från explosioner långt borta rullar ekande genom dalen och tunga moln av vit rök flyter bort över husen. En märklig tystnad följer. Sedan kommer ljudet av sirener och ambulanser som indikerar att det finns döda och skadade.

Utsikten över Taiz från berget mitt i staden är milsvid. Bredvid oss står den 26-åriga fotografen Assam Al-Zubairi. Han tar upp sin telefon och visar en bild på ett barn som dött tidigare på morgonen. Ett blodigt bandage är lindat kring pannan.

– Hon dog när huthirebeller besköt en buss med en raket, säger han.

När kriget bröt ut ägnade sig Al-Zubairi som så många andra i hans ålder mest åt att publicera roliga klipp på sociala medier. Att bli krigsfotograf var aldrig hans dröm.

– Kriget tvingade mig att ta de här bilderna. Världen måste få veta vad som händer här, säger han.

Efter varje explosion är han där med sin kamera och dokumenterar förödelsen: bilder på flyende människor, förstörda byggnader och död.

Taiz är i dag en av de mest våldsdrabbade städerna i Jemen. Här går frontlinjen mellan shiitiska huthirebeller och jemenitisk militär. Från luften anfaller saudiska stridsflygplan och flera kvarter i staden har fallit i al-Qaidas händer. Ändå hör omvärlden sällan talas om staden. De flesta lokala journalister har flytt och internationella kollegor lyckas sällan komma in i Jemen, än mindre besöka den belägrade staden Taiz.

80% av folket i behov av hjälp

Allt började i april 2015 då huthirebellerna tog över den jemenitiska huvudstaden Sanaa tillsammans med trupper lojala till den tidigare presidenten Ali Abdullah Saleh som hade avsatts i samband med den arabiska våren 2011. De fördrev president Abd Rabbuh Mansour Hadi till grannlandet Saudiarabien.

Uppmuntrade av de snabba framgångarna drog huthirebellerna söderut. Där stötte de på starkt motstånd från lokala milisgrupper och militären. Med stöd av Saudiarabien försökte man driva tillbaka huthirebellerna, eftersom de betraktades som allierade med landets ärkefiende Iran. Efter ett par månader stelnade frontlinjerna.

I norra Jemen härskar huthirebellerna och krafter som tidigare var lojala med president Saleh. De kontrollerar huvudstaden Sanaa och flera hamnstäder utmed den västra kusten. Delar av de södra och östra regionerna ligger i händerna på den Saudistödda jemenitiska regeringen. Militären och milisen stöder president Hadi och backas upp av Saudiarabien som utfört tusentals luftanfall mot landet.

Kriget ledde snabbt till en av ”de värsta humanitära kriserna i världen”, enligt FN. Ett krig där ”alla stridande partier bryter mot de mänskliga rättigheterna.” Huthirebellerna anklagas för att ha blockerat hjälpsändningar och tagit dem i beslag, tillfångatagit motståndare och torterat dem, använt förbjudna landminor och rekryterat barnsoldater. Eftersom den Saudiledda koalitionen kontrollerar havet kan de fördröja, och ibland helt och hållet blockera tillförseln av hjälpmedel och kommersiella varor till landet.

Följderna är katastrofala. Mer än 22 miljoner jemeniter, nästan 80 procent av befolkningen, är i behov av humanitär hjälp och mer än en tredjedel av dem riskerar att dö av hunger om inget görs.

Läkare utan lön

Ju närmare stadens centrum vi kommer, desto fler hoprasade hus fulla med kulhål passerar vi. Ett bilvrak ligger på sidan i ett dike intill ett utbränt hus. Civilbefolkningen har lärt sig att undvika korsningar som ligger inom skjutavstånd från bergen där prickskyttar har förskansat sig.

Många affärer i centrum är stängda. Trasiga persienner hänger ner och flera rutor har tryckts ut av tryckvågen från bomberna. Vi passerar långsamt en marknad där det säljs frukt, grönsaker, tvål och tandkräm. De kvinnor och barn som inte har råd att handla tigger mat och pengar. Eftersom soporna inte längre blir upphämtade är gatorna fulla med avfall, vilket bidragit till utbrott av kolera och difteri.

Översvämmade avfallskärl har lett till utbrott av difteri och kolera.

Vi blir stoppade av en grupp beväpnade män i en provisorisk vägspärr. Alla tuggar kat för att fördriva hungern och tröttheten. Det är svårt att komma underfund med vilka de hör till, än mindre vad deras intentioner är.

Boende berättar för oss att många av invånarna i början stödde pro-Hadisoldaterna, för att de ”stod upp för staden”. Men i dag är människorna trötta på de eviga striderna och har börjat förlora hoppet.

Inne på sjukhuset al-Thawra, det största i staden, ligger patienter i vita, kala rum och jämrar av smärta. Flera är invirade i bandage som blött igenom. Sjukhuset har beskjutits så ofta att de översta två våningarna är förvandlade till bråte. Fönsterkarmarna har blivit bortsprängda av raketer och fönstren på de våningar som fortfarande är i bruk har murats igen.

En våning ner ligger 30-åriga –Besam Abdul Karim. Han fördes in för fem dagar sedan efter att granatskärvor trängt sig igenom hans lungor och tarmar.

– Jag minns att vi sprang över en skolgård och att det plötsligt var många explosioner, säger han.

Han upprepar gång på gång sin tacksamhet över läkarnas hjälp och att han så snart som möjligt vill tillbaka till fronten för att ”frigöra sin stad.”

Samma sak säger en ung man som vill vara anonym några rum längre bort. Men hans hopp om att en dag få strida igen kan vara förgäves. En kula har borrat sig igenom hans ländrygg och förlamat honom.

Med en frånvarande blick kollar han på stålpinnarna som sticker ut genom hans orörliga vänsterben. Han vill inte prata så mycket om det.

– Det förändrar ändå inget, säger han dystert.

Läkaren Ahmed Anaam, som också är direktör på sjukhuset, har bistått de sårade i snart tre år. Han behandlar både huthirebeller och soldater som slåss för Hadi.

– Om de nu kommer från öst eller väst spelar ingen roll, vi diskriminerar inte, vi hjälper alla, säger han där han sitter på sitt kontor på den första våningen.

Men det har visat sig vara en nästintill omöjlig uppgift.

Sedan september 2016 får sjukhuset inte längre pengar från regeringen, vilket lett till en akut brist på mediciner, kirurgisk utrustning och medicinsk personal.

– Så gott som alla läkare har slutat. De som är kvar har jobbat utan lön i flera månader.

För tillfället har Läkare utan gränser gått in och betalat ut löner, samt försett sjukhuset med mediciner och utrustning.

– Men att få in mediciner är svårt och det som kommer in räcker inte, förklarar Anaam.

Problemen han beskriver är de samma på alla sjukhus i landet.

Mer än tiotusen jemeniter har enligt FN redan mist livet till följd av kriget. Men, den siffran har cirkulerat i mer än ett år, och det verkliga antalet omkomna är förmodligen mycket högre. Bara under 2017 dog uppskattningsvis 50 000 barn på grund av matbrist, och i år bedöms 1,8 miljoner barn vara allvarligt undernärda.

Nästan en miljon jemeniter har blivit smittade av kolera, och Läkare utan gränser har också varnat för att antalet bakteriella infektioner som är resistenta mot antibiotika ökat i en skräckinjagande takt.

Belägringen har gjort att staden blivit som ett stort fängelse. Det går varken att komma in eller ut.

”Det kan smälla när som helst”

Plötsligt hörs skott på nära håll. Vi uppmanas att hålla oss borta från fönstren. Medan läkare och vår egen säkerhetsvakt försöker bedöma varifrån det skjuts, bestäms det att vi måste lämna staden innan solen går ned. För de journalister som valt att stanna kvar i staden ökar också riskerna. Det senaste året har det i Taiz baserade Media Freedoms Observatory noterat att tre journalister dödats i staden sedan krigsutbrottet.

Journalisten Mohammed Al-Qadhi behöver ingen statistik för att förstå riskerna. Själv har han blivit kidnappad och hotad av såväl pro-Hadimiliser, huthirebeller och regeringsmilitären, trots att han alltid jobbar med en beväpnad säkerhetsvakt.

– Ett av de största problemen här är att vem som helst kan stoppa dig och ställa dig mot väggen. Man vet aldrig vem de tillhör, om de tillhör någon.

Det politiska kaoset och det kontinuerliga våldet har förändrat livet för stadsinvånarna till en mardröm, säger Al-Qadhi. Han är en av de sista kvarblivna, oberoende journalisterna i Taiz, där han sedan början av kriget rapporterar för bland annat Sky News Arabia. Under krigets gång har han lärt sig att inte rapportera kritiskt om människor utan framför allt fokusera på de humanitära historierna. De som inte ”trampar på någons ömma tår”.

– Jag beskriver lidandet gång på gång, men det känns som om jag snurrar runt i en cirkel. Det är alltid likadana historier, säger han.

Han berättar att det som från början var civilt motstånd under tiden ersatts av militanta salafister som kontrollerar delar av centrum. I dagsläget ska också al-Qaida finnas i staden.

– Man vet aldrig var och när det ska smälla. Den osäkerheten är kvävande. Det kan hända vilket ögonblick som helst.

Men under åren som gått har också kriget blivit vardag. Den vanliga ekonomin har kollapsat och landet har blivit ett slagfält även för internationella krafter som tvingat vanliga jemeniter att välja sida.

– På båda sidor av fronten finns det nu människor som bara ser till sig själva.

”Nobodies”, kallar han dem. Människor som förut inte bestämde någonting och nu plötsligt leder en milis eller hamnat på en politisk position.

– De fick plötsligt mycket pengar och makt och status. De vill att kriget ska fortsätta.

Men om detta är det svårt att rapportera som journalist.

– Jag måste alltid manövrera runt det. Att utföra journalistik här är som att gå igenom ett minfält, man måste alltid veta vad man gör.

Assam Al-Zubairis bror, som också började som fotograf, tog ett par steg utanför stigen i det metaforiska minfältet.

– Han dog i fjol då en huthi-prickskytt sköt ner honom medan han tog foton vid fronten. Jag höll min bror i mina armar på väg till sjukhuset. Han dog innan vi kom fram, säger Al-Zubairi.

Vi stannar till och ser ut över staden. Al-Zubairi gnuggar sig i ögonen, och sväljer två gånger innan han fortsätter.

– Om vi alla skulle sluta, vem skulle då göra detta? Då skulle ingen få veta. Därför fortsätter jag att ta bilder, för att berätta om vad som händer här. N

Text: Andreas Staahl
Foto: Lennart Hofman

Bästa bödlar

Bästa Migri, bästa regering, bästa riksdag. Bästa bödlar.

Vad ska jag skriva som inte redan skrivits? På insändarspalter, i ledare, i bloggtexter, i statusuppdateringar. Att Finland har blod på sina händer? Att regeringens asylpolitik är brutal och omänsklig? Och vad har det för betydelse att jag skriver det på ledarplats i en liten finlandssvensk vänstertidning? Med största sannolikhet kommer ingen av er att läsa den här texten. Men skriva måste jag, för alternativet är tystnad, och tystnad inför en orätt innebär alltid en potentiell acceptans.

Vi har läst om fall där människor begått eller försökt begå självmord efter avslag på asylansökan. Vi har fått ta del av Jeanette Björkqvists hårresande reportage om afrikanska kvinnor som förpassats tillbaka till ankomstlandet Italien, där de utsatts för tvångsprostitution. Vi har fått höra om den irakiska man som dödades efter utvisning från Finland eftersom hans ”oro inte var objektivt befogad”. I skrivande stund verkar det som om nästan hela Lovisa försökt resa sig som en skyddsmur mellan sju irakiska flickor och myndigheterna som vill utvisa dem.

Det är klart att det måste finnas regler och förfaranden för vem som får uppehållstillstånd i Finland, och att folk som kommer hit ska genomgå någon form av bakgrundskontroll. Det finländska samhället fungerar så bra som det gör för att myndigheterna vet vem som bor här, alla är (eller ska vara) dokumenterade och vi har ett system som förebygger brottslighet. Det är heller ingen som kräver att vi ska tillåta ”okontrollerad invandring”, och det är tröttsamt att den halmdockan ska dras fram varje gång Finlands asylförfarande kritiseras.

Men den iskalla mur av paragrafer och teknosnack som ansvariga politiker och tjänstemän levererar då tvångsutvisningarna kommer på tal är skrämmande. Ja, ja, jag vet det är diskussionsmord att dra fram nazistkortet, men ibland är det befogat. Under årtionden har Tredje rikets nationalsocialistiska förbrytare jagats och ställts inför rätta för de vidrigheter de åstadkommit. Deras unisona försvar har varit: ”Jag följde bara order. Jag gjorde bara mitt jobb.” Det är samma försvar som vi hört från Migrationsverket, som inte vill ta något moraliskt ansvar för utlämningarna – det är politikerna som dragit upp riktlinjerna; ”Jag följer bara order. Jag gör bara mitt jobb”. Ännu mer beklämmande är politikernas urskuldande, med vaga hänvisningar till att man följer internationella bestämmelser.

Men var finns det rum för hjärtat? Moralen? Normal, enkel medmänsklighet?

Hjärtat finns åtminstone hos ”Finlandsmommon” Desirée Kantola, som envist sitter och virkar vantar åt de sju irakiska flickorna i Lovisa. Sju flickor, av vilka tre är födda i Finland, och aldrig har satt sina fötter i Irak. En av dem heter Finland. Låt det sjunka in. Hur mycket glädje, hopp och tacksamhet har inte föräldrarna känt, om de valt att namnge det käraste i världen till Finland?

Det verkar som om ingen vill att de sju flickorna ska deporteras. Politikerna beklagar. Migri beklagar. Lovisa stad ställer i ett enastående prov på medmänsklighet upp för familjen. All heder till nytillträdda stadsdirektören Jan D. Oker-Blom. Lovisaborna har engagerat sig i frågan, ordnat namninsamlingar, demonstrationer och skrivit insändare. Om Zahraa, Noor, Finland och de övriga systrarna utvisas till en osäker framtid i Irak, och om någon av dem där mister livet, kan ingen påstå att de finländska myndigheterna står utan skuld. Här finns en möjlighet att agera som bödel eller som medmänniska. Någon måste sätta en stämpel på ett papper, någon måste utfärda en order. Det finns också en möjlighet att vägra.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

FN avslog västpapuanernas krav på folkomröstning

Befolkningen i Västpapua, Indonesien, utsätts för stora övergrepp av landets myndigheter. Om papuanerna ska ha möjlighet till ett eget liv är stöd utifrån nödvändigt.

Indonesien fick 1969 mandat att administrera en FN-sanktionerad folkomröstning om Västpapuas framtid, den så kallade ”Act of Free Choice”. Men istället för att varje person hade varsin röst handplockade Indonesien ett råd med 1 026 stamledare från befolkningen på över 800 000 invånare, som fick rösta på uppdrag av det papuanska folket. Under tvång och hot röstade rådet enhälligt för en integration med Indonesien.

Ekonomiska intressen

Västpapua har enorma naturresurser och  många utländska företag har kommit till området för att tjäna pengar, och då går dessa intressen före människors rättigheter.

– Freeport är här med sin stora gruvverksamhet och också amerikanska gas- och oljeföretag, som Exxon Mobil Oil, Conoco Philips och andra har verkat här sedan 1960-talet, säger Frederika Korain, papuan, advokat och människorättsaktivist.

Det USA-baserade företaget Freeport-McMoran prospekterade efter guld och koppar i Västpapua 1960 och 1973 öppnade de sin verksamhet vid berget Grasberg som idag är den största guldgruvan och näst största koppargruvan i världen.

Under åren har papuanerna upprepade gånger protesterat mot Freeport och den för verksamheten uppbyggda staden Tembagapura. Vissa motståndsgrupper har valt att använda våld , som nu senast i november då West Papua Liberation Army (WPLA) attackerade Freeports verksamhet och anklagades för att hålla lokalbefolkning gisslan. WPLA har sagt att de inte tänker avsluta sin kamp förrän gruvan stängs.

Fredliga protester mot Indonesiens annektering har skoningslöst slagits ned av militär och polis. Många papuaner har förföljts, torterats och dödats. Vissa har tvingats fly till det angränsande Papua Nya Guinea eller andra länder.

– Här pågår också ett kulturellt folkmord, indonesiska myndigheter ger mark och hus till muslimer från Java som har en helt annan kultur än papuanerna, som blir en allt mindre del av Västpapuas befolkning, säger Korain.

Indonesiens immigrationspolitik har successivt reducerat den papuanska befolkningen från 97 procent 1960 till 50 procent år 2014.

Frederika Korain har varit aktiv som människorättsförsvarare sedan 1997 då hon tog en examen i juridik vid Parahyangans katolska universitet i Bandung på Java. Just nu jobbar hon som advokat i Jayapura.

Hon säger att det är svårt att jobba diplomatiskt med Västpapuas problem. Till exempel Papua Peace Network försöker skapa dialog mellan separatister och den politiska ledningen i Jakarta.

Men initiativet stöttas inte av organisationerna Västpapuas Nationella Kommitté och Förenade Frihetsrörelsen för Västpapua.

– De lokala organisationerna menar att syftet med dialogen inte uppfyller deras krav på full självbestämmanderätt. Papuanerna vill ha en folkomröstning, inte dialog, säger Frederika Korain.

Läget blir allt svårare

I slutet av september 2017 lämnade Västpapua-ledaren Benny Wenda (som lever i exil i Storbritannien) in en begäran till FN:s speciella Kommitté för avkolonisering om en internationellt övervakad folkomröstning om självbestämmande för Västpapua. Begäran hade signerats av 1,8 miljoner papuaner, vilket är 70 procent av den inhemska befolkningen. Indonesien hade förbjudit begäran och hotat dem som skrev under med fängelse. Dokumentet smugglades ändå mellan byarna. Förutom krav på folkomröstning krävdes att FN skulle utse en särskild representant att undersöka brott mot mänskliga rättigheter, och att Västpapua skulle återföras till agendan för avkolonisering. FN:s Kommitté för avkolonisering avslog begäran.

– Livet för papuanerna blir bara värre, säger Korain.

– Det ser vi bland annat genom Human Development Index (HDI) som visar att Västpapuas två provinser har sämsta index i Indonesien. Och så har vi militären överallt, för de tjänar bra på att fungera som företagens livvakter, så för dem är papuanerna bara i vägen.

Så övergreppen fortsätter, journalister släpps inte in i landet och det finns heller inga internationella organisationer som kan hjälpa till eller berätta vad som händer. 2009 slängde Indonesien ut Röda Korset för att de besökte papuanska politiska fångar. 2010 fick den Katolska organisationen för Katastrof- och Utvecklingshjälp (CORDAID) lämna Västpapua och 2011 var det Internationella Fredsbrigadernas tur. 2015 gav den indonesiska regeringen order om att alla internationella organisationer måste lämna Västpapua.

– Enda sättet att lösa vår situation är genom internationell solidaritet som sätter press på Indonesien att de ska respektera grundläggande rättigheter för Västpapua. Om vi inte får det stödet är jag tveksam till att vi kan överleva här, avslutar Frederika Korain.

Ann-Britt Sternfeldt

Normkreativa tolkningar

Rita Paqvalén
Rita Paqvalén
Under de senaste åren har asylsökandes rättskydd (och framför allt bristen på det) varit mycket på tapeten och en fråga som diskuterats är bristerna i tolkning. Människorättsaktivister i Finland och i Sverige har rapporterat om fall där asylsökande fått avslag på sin ansökan på basen av feltolkningar. I en del fall har det handlat om inkompetens, om att myndigheterna anlitat tolkar utan formell kompetens, i andra fall har det handlat om tolkens egna attityder och kanske ovilja att återge ett visst slags innehåll. Det sistnämnda gäller inte minst hbtq-flyktingar där feltolkningar ofta handlat om homo-/transfobi eller om att tolken inte är bekant med den terminologi som används.

Tolkning är en människorättsfråga, tolkning möjliggör att en person kan bli hörd i sin sak, kan orientera sig i vardagen, bli en del av ett socialt sammanhang, kan ta del i samtal eller av det kulturarv hen omges av. Tolkarnas roll kan inte underskattas. De är de, som i likhet med översättarna, möjliggör möten över språkgränser och vars betydelse för den enskilda individen kan vara livsavgörande.

Under de senaste åren har jag samarbetat med många olika slags tolkar på kulturfältet – simultantolkar, teckenspråkstolkar och syntolkar – och både fascinerats och imponerats över det arbete de utför och den enorma kompetens de besitter. I mina sammanhang handlar tolkningarna framför allt om kulturella rättigheter, om att kunna delta i kulturevenemang på lika villkor och att kunna delta i diskussionen kring dem. Teatern har liksom många andra konstformer utöver det konstnärliga även en stark identitetsbärande funktion – inte minst i Svenskfinland. De lokala revyerna, sommarteatrarna, institutionsteatrarna och de fria grupperna spelar en viktig roll för den kollektiva språkliga och lokala identiteten och därför är det extra viktigt att rasera de trösklar som hindrar delaktighet.

För ett par veckor sedan satt jag med förbundna ögon och tog del av en scen av Mästaren och Margarita på Teater Viirus. Övningen var en del av ett seminarium om syntolkning på teatern och seminariedeltagarna tog del av scenen på tre olika sätt: med förbundna ögon med eller utan syntolkning och utan ögonbindlar. Syntolkning av en pjäs eller en film handlar om att berätta det som inte förmedlas via dialogen och ljudvärlden på scenen/filmduken. Det handlar om att beskriva scenen, scenografin, dräkterna, minerna, gesterna och koreografin/miljön. Det handlar om att konkretisera det outtalade och verbalisera synintrycken – allt det som går förlorat om vi inte kan ta in informationen via synen. Med förbundna ögon och utan syntolkning blev scenen ur Mästaren och Margarita en osammanhängande räcka ljud och en stor del av den icke-verbala och visuella kommunikationen gick förlorad.

På de finlandssvenska teaterscenerna arrangeras syntolkade föreställningar fortfarande relativt sporadiskt, speciellt i södra Finland och i Helsingfors, men exempelvis Wasa teater erbjuder regelbundet syntolkade föreställningar. År 2012 inbjöd Distriktsföreningen Vasa svenska synskadade r.f. en utbildare för syntolkar från Sverige och sju syntolkar utbildades för att tolka allt från fotbollsmatcher till teaterföreställningar. Wasa teater har sedan dess erbjudit syntolkade föreställningar varje säsong och tilldelades för sin pionjärinsats ifjol en tillgänglighetsutmärkelse av Förbundet Finlands Svenska Synskadade.

Även om mycket arbete återstår för att göra konstverk tillgängliga genom syntolkning – både på finska och på svenska – har det hänt en hel del under de senaste åren. Ett exempel på detta är konstmuseet Ateneum som har arrangerat syntolkningar till sina utställningar (bl.a. i december till sin pågående Bröderna von Wright-utställning), ett annat är filmfältet. År 2015 gjorde Finlands filmstiftelse historia genom att introducera produktionsbidrag för tillgänglighetslösningar för inhemska filmer. Den första filmen som erhållit medel för syntolkning är Klaus Härös film Fäktaren och sedan dess har fem andra filmer erhållit medel för syntolkning. Genom en app har synskadade kunnat ta del av filmer på biografer oberoende av tid eller plats. Det här är en god början. Kanske vi så småningom kan ta efter den norska och svenska modellen där alla filmer som får statsbidrag syntolkas?

Men syntolkning är också mer än enbart en demokratifråga, syntolkning är även intressant som fenomen i sig. Att tolka handlar i vardagstal om att översätta från ett språk till ett annat, om att försöka förstå ett konstverk eller att verbalisera något man ser eller upplever. När vi talar om att syntolka avser vi framför allt tolkning i betydelsen översätta eller verbalisera synintryck, det vill säga att syntolken lånar sina ögon till den hen tolkar för, medan den innehållsmässiga tolkningen lämnas till hen man syntolkar för. Men även om tolken strävar efter att beskriva föreställningen eller konstverket så neutralt som möjligt, att inte uttolka verkets eventuella betydelser, handlar syntolkning ändå om en subjektiv process.

Det jag, som seende, ser och fäster uppmärksamhet vid är annat än det du ser eller fäster uppmärksamhet vid. Oberoende av hur neutrala vi än försöker vara i de synintryck som vi väljer att lyfta fram är vi subjektiva och våra sätt att beskriva dem kopplade till våra värderingar.

En annan intressant fråga i sammanhanget är normer och om att syntolka normkreativt. Hur kan vi syntolka personer på scenen, utan att befästa fördomar och normativa föreställningar om till exempel kroppsform, utseende, funktionsvariation, etnicitet och könsuttryck? Här handlar det om två olika slags frågor – om att både respektera den som är i behov av syntolkning och den som blir beskriven av tolken. Det handlar om att avväga vilken slags syninformation som är relevant för förståelsen av verket och varför, om vad som markeras och vad som lämnas omarkerat. Och att fråga sig: när speglar mina egna fördomar in och bildar en hinna mellan mig och det jag ser? Hur vill jag själv bli beskriven?

Rita Paqvalén
är verksamhets-ledare för Kultur för alla och projektledare för projektet Finland 100 – I regnbågens färger