Etikettarkiv: Mänskliga rättigheter

FN avslog västpapuanernas krav på folkomröstning

Befolkningen i Västpapua, Indonesien, utsätts för stora övergrepp av landets myndigheter. Om papuanerna ska ha möjlighet till ett eget liv är stöd utifrån nödvändigt.

Indonesien fick 1969 mandat att administrera en FN-sanktionerad folkomröstning om Västpapuas framtid, den så kallade ”Act of Free Choice”. Men istället för att varje person hade varsin röst handplockade Indonesien ett råd med 1 026 stamledare från befolkningen på över 800 000 invånare, som fick rösta på uppdrag av det papuanska folket. Under tvång och hot röstade rådet enhälligt för en integration med Indonesien.

Ekonomiska intressen

Västpapua har enorma naturresurser och  många utländska företag har kommit till området för att tjäna pengar, och då går dessa intressen före människors rättigheter.

– Freeport är här med sin stora gruvverksamhet och också amerikanska gas- och oljeföretag, som Exxon Mobil Oil, Conoco Philips och andra har verkat här sedan 1960-talet, säger Frederika Korain, papuan, advokat och människorättsaktivist.

Det USA-baserade företaget Freeport-McMoran prospekterade efter guld och koppar i Västpapua 1960 och 1973 öppnade de sin verksamhet vid berget Grasberg som idag är den största guldgruvan och näst största koppargruvan i världen.

Under åren har papuanerna upprepade gånger protesterat mot Freeport och den för verksamheten uppbyggda staden Tembagapura. Vissa motståndsgrupper har valt att använda våld , som nu senast i november då West Papua Liberation Army (WPLA) attackerade Freeports verksamhet och anklagades för att hålla lokalbefolkning gisslan. WPLA har sagt att de inte tänker avsluta sin kamp förrän gruvan stängs.

Fredliga protester mot Indonesiens annektering har skoningslöst slagits ned av militär och polis. Många papuaner har förföljts, torterats och dödats. Vissa har tvingats fly till det angränsande Papua Nya Guinea eller andra länder.

– Här pågår också ett kulturellt folkmord, indonesiska myndigheter ger mark och hus till muslimer från Java som har en helt annan kultur än papuanerna, som blir en allt mindre del av Västpapuas befolkning, säger Korain.

Indonesiens immigrationspolitik har successivt reducerat den papuanska befolkningen från 97 procent 1960 till 50 procent år 2014.

Frederika Korain har varit aktiv som människorättsförsvarare sedan 1997 då hon tog en examen i juridik vid Parahyangans katolska universitet i Bandung på Java. Just nu jobbar hon som advokat i Jayapura.

Hon säger att det är svårt att jobba diplomatiskt med Västpapuas problem. Till exempel Papua Peace Network försöker skapa dialog mellan separatister och den politiska ledningen i Jakarta.

Men initiativet stöttas inte av organisationerna Västpapuas Nationella Kommitté och Förenade Frihetsrörelsen för Västpapua.

– De lokala organisationerna menar att syftet med dialogen inte uppfyller deras krav på full självbestämmanderätt. Papuanerna vill ha en folkomröstning, inte dialog, säger Frederika Korain.

Läget blir allt svårare

I slutet av september 2017 lämnade Västpapua-ledaren Benny Wenda (som lever i exil i Storbritannien) in en begäran till FN:s speciella Kommitté för avkolonisering om en internationellt övervakad folkomröstning om självbestämmande för Västpapua. Begäran hade signerats av 1,8 miljoner papuaner, vilket är 70 procent av den inhemska befolkningen. Indonesien hade förbjudit begäran och hotat dem som skrev under med fängelse. Dokumentet smugglades ändå mellan byarna. Förutom krav på folkomröstning krävdes att FN skulle utse en särskild representant att undersöka brott mot mänskliga rättigheter, och att Västpapua skulle återföras till agendan för avkolonisering. FN:s Kommitté för avkolonisering avslog begäran.

– Livet för papuanerna blir bara värre, säger Korain.

– Det ser vi bland annat genom Human Development Index (HDI) som visar att Västpapuas två provinser har sämsta index i Indonesien. Och så har vi militären överallt, för de tjänar bra på att fungera som företagens livvakter, så för dem är papuanerna bara i vägen.

Så övergreppen fortsätter, journalister släpps inte in i landet och det finns heller inga internationella organisationer som kan hjälpa till eller berätta vad som händer. 2009 slängde Indonesien ut Röda Korset för att de besökte papuanska politiska fångar. 2010 fick den Katolska organisationen för Katastrof- och Utvecklingshjälp (CORDAID) lämna Västpapua och 2011 var det Internationella Fredsbrigadernas tur. 2015 gav den indonesiska regeringen order om att alla internationella organisationer måste lämna Västpapua.

– Enda sättet att lösa vår situation är genom internationell solidaritet som sätter press på Indonesien att de ska respektera grundläggande rättigheter för Västpapua. Om vi inte får det stödet är jag tveksam till att vi kan överleva här, avslutar Frederika Korain.

Ann-Britt Sternfeldt

Normkreativa tolkningar

Rita Paqvalén
Rita Paqvalén
Under de senaste åren har asylsökandes rättskydd (och framför allt bristen på det) varit mycket på tapeten och en fråga som diskuterats är bristerna i tolkning. Människorättsaktivister i Finland och i Sverige har rapporterat om fall där asylsökande fått avslag på sin ansökan på basen av feltolkningar. I en del fall har det handlat om inkompetens, om att myndigheterna anlitat tolkar utan formell kompetens, i andra fall har det handlat om tolkens egna attityder och kanske ovilja att återge ett visst slags innehåll. Det sistnämnda gäller inte minst hbtq-flyktingar där feltolkningar ofta handlat om homo-/transfobi eller om att tolken inte är bekant med den terminologi som används.

Tolkning är en människorättsfråga, tolkning möjliggör att en person kan bli hörd i sin sak, kan orientera sig i vardagen, bli en del av ett socialt sammanhang, kan ta del i samtal eller av det kulturarv hen omges av. Tolkarnas roll kan inte underskattas. De är de, som i likhet med översättarna, möjliggör möten över språkgränser och vars betydelse för den enskilda individen kan vara livsavgörande.

Under de senaste åren har jag samarbetat med många olika slags tolkar på kulturfältet – simultantolkar, teckenspråkstolkar och syntolkar – och både fascinerats och imponerats över det arbete de utför och den enorma kompetens de besitter. I mina sammanhang handlar tolkningarna framför allt om kulturella rättigheter, om att kunna delta i kulturevenemang på lika villkor och att kunna delta i diskussionen kring dem. Teatern har liksom många andra konstformer utöver det konstnärliga även en stark identitetsbärande funktion – inte minst i Svenskfinland. De lokala revyerna, sommarteatrarna, institutionsteatrarna och de fria grupperna spelar en viktig roll för den kollektiva språkliga och lokala identiteten och därför är det extra viktigt att rasera de trösklar som hindrar delaktighet.

För ett par veckor sedan satt jag med förbundna ögon och tog del av en scen av Mästaren och Margarita på Teater Viirus. Övningen var en del av ett seminarium om syntolkning på teatern och seminariedeltagarna tog del av scenen på tre olika sätt: med förbundna ögon med eller utan syntolkning och utan ögonbindlar. Syntolkning av en pjäs eller en film handlar om att berätta det som inte förmedlas via dialogen och ljudvärlden på scenen/filmduken. Det handlar om att beskriva scenen, scenografin, dräkterna, minerna, gesterna och koreografin/miljön. Det handlar om att konkretisera det outtalade och verbalisera synintrycken – allt det som går förlorat om vi inte kan ta in informationen via synen. Med förbundna ögon och utan syntolkning blev scenen ur Mästaren och Margarita en osammanhängande räcka ljud och en stor del av den icke-verbala och visuella kommunikationen gick förlorad.

På de finlandssvenska teaterscenerna arrangeras syntolkade föreställningar fortfarande relativt sporadiskt, speciellt i södra Finland och i Helsingfors, men exempelvis Wasa teater erbjuder regelbundet syntolkade föreställningar. År 2012 inbjöd Distriktsföreningen Vasa svenska synskadade r.f. en utbildare för syntolkar från Sverige och sju syntolkar utbildades för att tolka allt från fotbollsmatcher till teaterföreställningar. Wasa teater har sedan dess erbjudit syntolkade föreställningar varje säsong och tilldelades för sin pionjärinsats ifjol en tillgänglighetsutmärkelse av Förbundet Finlands Svenska Synskadade.

Även om mycket arbete återstår för att göra konstverk tillgängliga genom syntolkning – både på finska och på svenska – har det hänt en hel del under de senaste åren. Ett exempel på detta är konstmuseet Ateneum som har arrangerat syntolkningar till sina utställningar (bl.a. i december till sin pågående Bröderna von Wright-utställning), ett annat är filmfältet. År 2015 gjorde Finlands filmstiftelse historia genom att introducera produktionsbidrag för tillgänglighetslösningar för inhemska filmer. Den första filmen som erhållit medel för syntolkning är Klaus Härös film Fäktaren och sedan dess har fem andra filmer erhållit medel för syntolkning. Genom en app har synskadade kunnat ta del av filmer på biografer oberoende av tid eller plats. Det här är en god början. Kanske vi så småningom kan ta efter den norska och svenska modellen där alla filmer som får statsbidrag syntolkas?

Men syntolkning är också mer än enbart en demokratifråga, syntolkning är även intressant som fenomen i sig. Att tolka handlar i vardagstal om att översätta från ett språk till ett annat, om att försöka förstå ett konstverk eller att verbalisera något man ser eller upplever. När vi talar om att syntolka avser vi framför allt tolkning i betydelsen översätta eller verbalisera synintryck, det vill säga att syntolken lånar sina ögon till den hen tolkar för, medan den innehållsmässiga tolkningen lämnas till hen man syntolkar för. Men även om tolken strävar efter att beskriva föreställningen eller konstverket så neutralt som möjligt, att inte uttolka verkets eventuella betydelser, handlar syntolkning ändå om en subjektiv process.

Det jag, som seende, ser och fäster uppmärksamhet vid är annat än det du ser eller fäster uppmärksamhet vid. Oberoende av hur neutrala vi än försöker vara i de synintryck som vi väljer att lyfta fram är vi subjektiva och våra sätt att beskriva dem kopplade till våra värderingar.

En annan intressant fråga i sammanhanget är normer och om att syntolka normkreativt. Hur kan vi syntolka personer på scenen, utan att befästa fördomar och normativa föreställningar om till exempel kroppsform, utseende, funktionsvariation, etnicitet och könsuttryck? Här handlar det om två olika slags frågor – om att både respektera den som är i behov av syntolkning och den som blir beskriven av tolken. Det handlar om att avväga vilken slags syninformation som är relevant för förståelsen av verket och varför, om vad som markeras och vad som lämnas omarkerat. Och att fråga sig: när speglar mina egna fördomar in och bildar en hinna mellan mig och det jag ser? Hur vill jag själv bli beskriven?

Rita Paqvalén
är verksamhets-ledare för Kultur för alla och projektledare för projektet Finland 100 – I regnbågens färger

Kelgrisarnas sammansvärjning

Majgull Axelsson föreslog ”Kelgrisarnas sammansvärjning” som titel för sin senaste roman. Förlaget tyckte det var för krångligt, så titeln blev ”Mitt liv och ditt”. Ny Tid träffade författaren under bokmässan i Göteborg.

Kelgrisarna tog Axelsson från ett tal om folkhemmet som Per-Albin Hansson, partiledare för socialdemokraterna och senare statsminister, höll 1928: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

– Styvbarn fanns det i alla fall. Men vi osynliggjorde dem, säger Axelsson.

I Mitt liv och ditt berättar Majgull Axelsson om några av folkhemmets styvbarn, nämligen personer med utvecklingsstörning. Många av dem levde långa tider på de institutioner som kallades ”anstalter för sinnesslöa” – och de var inga bra platser.

– Det var oerhört mycket stryk och tvångströjor där, säger Axelsson.

Huvudperson i Mitt liv och ditt är Märit, i romanens nutid en kvinna som firar sin 70-årsdag, men ett barn och en ung kvinna i de delar av boken som utspelar sig på femtio- och sextiotalet.

Märits äldre bror Lars har en intellektuell funktionsnedsättning, han talar nästan inte alls och har svårt att få kontakt med mänskor. Men mamman har bestämt att Lars ska bo kvar hemma, även om det gör hennes egen vardag tung. Hon är närståendevårdare innan begreppet eller någon form av stöd för sådana finns.

Det ökända Vipeholm

Då mamman oväntat dör placeras Lars på Vipeholm, en anstalt i Lund.

– Vipeholm är ökänt för att det begicks så många övergrepp där, berättar Axelsson.

Som en del av sin research för boken pratade hon med den första psykolog som anställdes på Vipeholm 1964. Hon berättade om ett motstånd från läkarnas sida mot att låta patienterna få undervisning och övning. I stället för att försöka aktivera de intagna arbetade man för att dämpa och lugna dem, man såg en ständig risk för att de skulle vara våldsamma.

– Personalen var nog våldsammare än patienterna.

Fram till början av sextiotalet anställdes främst män på anstalterna, vilket Axelsson ser som en del av problemet.

– Många av dem var gamla militärer. De fick bara några dagars utbildning, och jag tror att de var rädda för patienterna. Och om man är rädd och karl, vad gör man? Jo, man slåss.

Den dagliga verksamheten, åtminstone på vuxenavdelningarna, gick ut på att patienterna skulle sitta på  stolar i korridorerna. Och de yngsta på vuxenavdelningarna var i tolvårsåldern.

– Tänk er 12–13-åriga killar som tvingas sitta på en stol hela dagen. Jag hade blivit våldsam! säger Axelsson.

Sopade under mattan

Axelsson säger att hon i researchen för den här boken inte haft tillgång till lika mycket material som för sin förra bok, Jag heter inte Miriam, som kom ut 2014. Den boken handlar om en romsk flicka som sitter i nazisternas läger under andra världskriget.

– Jag beundrar Tysklands sätt att hantera sin hemska historia, säger Axelsson.

– I Sverige har vi varit väldigt duktiga på att idealisera folkhemmet. Vi har haft en förmåga att sopa problemen under mattan. Vi låtsas att de människor som led under den här epoken inte led, att de inte ens existerade.

Norrköping 1968

När jag frågar Majgull Axelsson hur det här bokprojektet började går hon längre tillbaka i tiden än jag väntat. Kanske inte så att hon har planerat just den här romanen, men på ett sätt började det hela med några människor hon mötte 1968.

  Jag hade börjat jobba som reporter i Norrköping, och vi på tidningen fick reda på att det fanns en läkare på BB som sade till föräldrar som fick ett barn med någon funktionsnedsättning att lämna barnet ifrån sig. Gå hem och gör ett nytt, sade han.

Efter den första artikeln blev tidningen kontaktad av ett stort antal föräldrar.

– Det fanns en familj där sonen hade klumpfot. Det enda han behövde var en ortopedisk sko, men den här läkaren hade dömt ut honom.

Vid samma tid öppnade FUB (Riksförbundet för barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning) ett dagcenter för unga med funktionsnedsättning i staden. Axelsson var där som reporter den första dagen.

– Jag minns en kille i min egen ålder, han var så blyg att han inte vågade prata med mig, men hans pappa berättade att det här var en ny möjlighet för honom, att han mest hade suttit hemma hittills.

Axelsson lade märke till killens kläder.

– Jag var ju ung och följde med modet – jag tyckte nog att jag var ganska piffig i kaninpäls och höga stövlar. Men den här killen var klädd som på 40-talet.

Kläderna var antagligen valda av föräldrarna.

‏– De gjorde det ju inte av elakhet, de var fast i sin tid, som vi alla är.

‏Sex månade senare stötte Axelsson på just den killen, på spårvagnen en lördag kväll.

‏– Han var klädd i en elegant blazer med vit skjorta och slips, och var helt tydligt på väg ut med sina kompisar. Där ser man med hur en människas liv kan förändras!

Två svenska romaner

Dagen innan jag intervjuar Majgull Axelsson har hon uppträtt på Göteborgs bokmässa tillsammans med Ingrid Hedström, en annan svensk författare som gett ut en roman om vanvården av personer med funktionsnedsättning i Sverige i år. Hedströms roman Gick obemärkt förbi utspelar sig tidigare, på 1930-40-talen.

– Min bok handlar om den tid då det moderna Sverige växer fram, och samtidigt växer bilden av det moderna Sverige fram, säger Hedström.

Det här är något som också Axelsson återkommer till, hur personer med funktionsnedsättning gömts undan för att de inte passat in i den bild man velat anpassa verkligheten till.

– Att man skulle värna om den nordiska rasen var inte en åsikt som vissa hade, det var den rådande diskursen, säger Hedström.

– Tanken var att individen finns till för samhället, inte samhället för individen, säger Axelsson.

Hedströms roman utgår från prästen Gösta, som bit för bit kommer till insikt om hur barn med funktionsnedsättning tas ifrån sina föräldrar och placeras på anstalter, där en oroväckande stor del av dem dör.

– Gösta är för feg och har för många egna hemligheter för att göra något åt saken, men han dokumenterar det han får reda på, säger Hedström.

Så många som dog

Hedström är känd som journalist och deckarförfattare. Hon berättar att hon gjorde research för en deckare då hon i ett arkiv stötte på sjukjournaler från anstalten Haggården. Hon tittade på den första, som berättade den tragiska historien om en ettårig pojke som dog efter några månader på Haggården. Nästa journal gällde en fyraårig flicka, också hon dog inom ett år. Och nästa, och nästa.

– Jag gick igenom alla journaler. Av 75 barn överlevde 14. Då bestämde jag att när deckaren är klar ska jag skriva om det här.

Och det gjorde hon, och i boken får man en förklaring till hur alla de här barnen dog, även om det fortfarande är förbluffade att detta kunnat hända. Många av barnen dog till exempel av epileptiska anfall.

– I dag dör nästan ingen av epileptiska anfall, och också på den tiden fanns det mediciner som fungerade, säger Hedström.

Lunginflammation och tbc var andra vanliga dödsorsaker.

– Sjukavdelningen var liten och trång, och hade inget rinnande vatten. Min research visar att överläkaren klagade på den dåliga hygienen de första åren, men sedan gav han väl upp … säger Hedström. N

Text Solveig Arle
Foto Marcus Floman

Infernalisk handel

Simon Häggström är svensk kriminalinspektör, verksam inom prostitutionsgruppen vid Stockholmspolisen. Han är också något så sällsynt som en litterär polis; han har skrivit två böcker där han skildrar den verklighet och de människor han möter i sitt jobb. Människorna han möter är, förutom kollegorna, dels de prostituerade och deras hallickar, och dels torskarna, det vill säga sexköparna. Att sälja sex är inte brottsligt i Sverige, däremot nog att köpa sex. Staten har med lagen om förbud mot sexköp velat markera att utnyttjandet av en annan människas kropp mot betalning inte är ett acceptabelt beteende i det svenska samhället, särskilt inte då verksamheten är organiserad och i allra högsta grad inte om den bygger på människohandel.

Häggström och hans grupp sätter fast dem – i praktiken enbart män, ibland tyvärr med dragning till perversioner – som bryter mot förbudet, och försöker skydda de prostituerade som utsätts för våld eller hot om våld; prostituerade har ju rätt till samma skydd av lagen som ”vanliga medborgare” men behöver det tyvärr oftare.

Häggströms första bok Skuggans lag från 2016 lär ha slagit ned som en bomb i den politiskt korrekta svenska samhällsdebatten. I ett par kapitel skildrar Häggström unga tjejer som inte förstod vad de gav sig in på i direkta intervjuer eller med deras egenhändigt nedskrivna historier, och gör definitivt och effektivt upp med myterna kring prostitution: myten om ”den lyckliga horan”, påståendet att prostitution bara är ett yrke bland alla andra, att det bara är en viss typ av män – till exempel med olika funktionsnedsättningar – som köper sex och att prostitutionen efter köpförbud bara tar andra former. Boken inleds med ett citat av Victor Hugo: ”Vi säger att slaveriet har försvunnit från Europa, men det är inte sant. Slaveri existerar fortfarande, men drabbar endast kvinnor, och dess namn är prostitution” (min översättning).

Prostitution tycks också trots förbudets signalvärde ha blivit mera normaliserat. Att gå till en prostituerad uppfattas i vissa kretsar som coolt, som att se en porrfilm, men häftigare. Tyvärr kan en sån här inställning påverka unga killars sexualitet. En påminns osökt om det gamla feministiska argumentet att porr och prostitution lätt rättfärdigar våldtäkt, för om sex görs till en vara som kan köpas, så kan den ju också stjälas.

Uppföljaren Nattstad (Kalla kulor 2017) inleder Häggström med ett citat av den fjortonåriga Darlenne Girard som rymde hemifrån, knarkade ned sig, prostituerade sig och senare skrev sin historia, Freefalling (Fritt fall): ”På gatan finns ingen morgondag. Det enda som finns är här och nu, inget annat. Och gårdagen är ytterligare en dag du vill glömma” (min översättning).

Ett av de starkaste kapitlen i Nattstad skildrar hur den rumänska människohandlaren och hallicken Andrei, som Häggström förpassat i svenskt fängelse, efter frigivningen föreslår att de ska besöka Rumänien tillsammans. Andrei vill visa Häggström hur verkligheten ser ut för de rumänska kvinnor som åker till Sverige och prostituerar sig – åttio procent av de prostituerade i Stockholm lär vara rumänskor. Andrei vill att Häggström ska förstå varför han bedriver den verksamhet som gör honom till en brottsling i Sverige, se det från den andra sidan så att säga.

I EU-landet Rumänien är lönenivån inte ens en tiondedel av lönenivån i EU-landet Sverige. Där finns inga sociala skyddsnät, korruptionen florerar, arbetslösheten är hög och det är i praktiken omöjligt att klara sig på lönen för ett okvalificerat jobb. Med en hygglig hallick – som bara tar hälften av pengarna – kan en prostituerad i Stockholm komma upp i en rumänsk professorslön per natt, och oftast är det pengar som hennes familj i hemlandet inte kan leva utan, trots att de för det mesta vet varifrån pengarna kommer. Att prostituera sig i Sverige kan – trots att det dödar eller åtminstone invalidiserar emotionellt – framstå som rena himmelriket, åtminstone jämfört med att prostituera sig i hemlandet.

När Häggström intervjuar Andrei, efter en rundtur genom Bukarests prostitutionskvarter i en sekvens som skapar associationer till Dantes inferno, vill denne framställa sig som en hygglig prick, i själva verket en välgörare som ger de stackars kvinnorna en chans att ta sig ur misären. Men när Andrei till sist får frågan vad han skulle göra om hans egen snart tonåriga dotter skulle lockas till prostitution av dessa så kallade ”lover boys” tystnar han och får något vått i ögonvrån.

Bert Bjarland

Simon Häggström:
Skuggans lag. Kalla kulor förlag, 2016.

Simon Häggström:
Nattstad. Kalla kulor förlag, 2017.

Könet ryker

Lilian Tikkanen
Lilian Tikkanen.
Man, kvinna, annat. Så kunde kategorierna för kön se ut i framtiden. Tänk dig en verklighet där translagen är historia, könet inte längre anges i personbeteckningen och där det finns minst tre juridiska kön. Det går att växa upp och bli hon, han eller hen. Nyfödda interkönade barn hamnar inte under kirurgens kniv och deras outvecklade unika kroppar behöver inte anpassas enligt könsnormer. Transpersoner kan korrigera sitt juridiska kön via en konfidentiell elektronisk blankett utan att behöva söka nya identitetsbevis. Människor vars utseende inte överensstämmer med de redan föråldrade könsnormerna får inte sin identitet ifrågasatt. Män, icke-binära, kvinnor, transkönade, könlösa och människor som inte vill definiera sin könsidentitet är jämlika inför lagen och i samhället.

Genusautonomi och flera alternativ på juridiska kön vore fullt möjliga i det framtida Finland, men än så länge står konservativa attityder och kapitalistiska krafter i vägen. I nuläget bryter den föråldrade translagen från 2002 mot grundläggande fri- och rättigheter genom att förutsätta att de personer som vill korrigera sina identitetshandlingar saknar fortplantningsförmåga, är myndiga samt blivit diagnostiserade med könsidentitetsstörning.

Ute i världen kör man än en gång förbi arma Finland. År 2015 visade Pakistan, Nepal, Indien, och Bangladesh ett juridiskt mittfinger år kolonialismens binära värderingar och återinförde ett tredje juridiskt kön. Även Australien, Tyskland och Malta har tagit i bruk ett neutralt könsalternativ. I början av maj kan Finland äntligen ha tagit ett steg mot en mindre rigid könsordning. Medlemmar i De gröna unga och studerandenas förbund har lagt fram ett initiativ om att slopa kön i personbeteckningen. Förslaget behandlas under partimötet i mitten av juni. Förändringen skulle underlätta vardagen speciellt för personer som i nuläget kan råka ut för trakasseri då de måste bestyrka sin identitet.

Män och kvinnor, såväl cis som trans, bemöts ända sedan en ung ålder med en drös av krav och förväntningar, inte minst av sig själva. Kanske kan orsaken till att en del personer tar till sig en icke-binär könsidentitet egentligen vara viljan att friskriva sig från de normativa identiteterna. Istället antar man en identitet fri från tvåkönsnormen eller alternativt helt frikopplad från konstruktionen kön.

Viima Lampinen blev i år Setas första ordförande utanför könsdikotomin. Lampinen förespråkar förståelse oavsett kunskaper om genus och kön men att alla ska bli mötta med respekt. Följande citat är fritt översatt från ”Könlös identitet”, Voimas artikel baserad på hens intervju år 2016 innan ordförandeskapet. ”Jag måste själv låta bli att anta och även främja det att andra inte antar. Då man låter bli att anta är man friare. Är det alltid nödvändigt att veta? Måste man alltid fråga? Varför är det viktigt?”

Lilian Tikkanen
studerar journalistik vid Soc&kom