Etikettarkiv: Margaret Thatcher

Hela havet stormar

Britterna tror inte på vintern, och de tror inte heller på att imperiet inte längre existerar; de lever i en dröm; de tänker på den gångna sommaren och det forna imperiet, de fantiserar om en kommande sommar, och fast de inte längre kan drömma om imperiets återuppbyggnad, är det omöjligt för dem att föreställa sig ett Storbritannien som inte, kanske på något nytt och aldrig tidigare skådat sätt, är Great.

Pentti SaarikoskiRippumatto, 1963 (vår översättning)

Storbritanniens beslut att lämna EU är, vid sidan av Sovjetunionens fall, den största geopolitiska händelsen jag upplevt. Brexit och Donald Trumps val till USA:s president, bägge till en stor del resultat av problem som globaliseringen i sin nuvarande form medfört, är enorma bakslag för den liberala världsordningen. Om inte progressiva partier tar globaliseringskritiken på allvar går vi en mörk framtid till mötes.

En fråga som ofta ställs är varför David Cameron gjorde något så politiskt riskabelt som att tillåta en folkomröstning om EU-medlemskap. Ju närmare dagen nalkades och risken för ett utträde ökade, desto oftare ställdes frågan av med häpnad slagna kommentatorer och etablissemangsfigurer. Att allt inte stod rätt till var uppenbart när Remain-kampanjens aktivister några dagar före omröstningen, utanför en metrostation i nordvästra London delade ut flygblad med ett budskap som skiljde sig markant från det de tidigare fört fram. Plötsligt var argumentet som flygbladen proklamerade att Brexit skulle vara direkt illa för låg- och medelinkomsttagare. Före det hade budskapet främst varit att Londons ställning som finanscentrum låg i fara: ”Jag gillar inte nödvändigtvis bankernas sätt att fungera, men de skapar trots allt jobb”, var ett argument som upprepades.

Det fanns inga rationella ekonomiska argument för varför Cameron skulle utlysa folkomröstningen. De bakgrundskrafter som stöder det konservativa partiet har ett direkt intresse i att bevaka Citys specialställning inom EU, och exporten av finanstjänster till den inre marknaden är livsviktig för dem. Den fria rörligheten av arbetskraft är en del av arrangemanget: dels öppnar det för större rekryteringsmöjligheter för bankerna, dels möjliggör det mera lågavlönad arbetskraft inom servicesektorn. Visst, bland hedgefondernas direktörer finns ett stort EU-motstånd, inte minst på grund av unionens försök att reglera fondernas verksamhet, men på det hela taget representerade de en minoritet. Financial Times skrev på ledarplats att ”Business leaders have a duty to spell out the cost of leaving”. (FT, 15.6.2016).

Alternativet att Storbritannien skulle få några gratistjänster utanför EU var heller inte på bordet. Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble meddelade före omröstningen att Storbritannien inte skulle få tillgång till den inre marknaden utan att acceptera fri rörlighet. Det är också positionen Tyskland och Frankrike intagit inför förhandlingarna om hur utträdet ska verkställas. Realpolitiskt sett skulle beviljande av ”à la carte-status” åt britterna ge fel signal åt andra rebeller. Inget av detta kan ha varit en överraskning för den Oxfordutbildade överklassmannen Cameron. Alltså kvarstår frågan varför?

Vändpunkten Suez

Orsakerna går att finna i arrogans, intern partipolitik, samt i ilskan som så många väljare känner. Historiskt har Storbritannien alltid haft ett speciellt förhållande till resten av Europa. Under Storbritanniens tid som kolonial stormakt var politiken gentemot kontinenten ämnad att upprätthålla en maktbalans som förhindrade uppkomsten av en kontinental hegemoni, samt att kväva potentialen till hotfulla revolutioner, som den i Frankrike 1789.

Första världskriget gjorde slut på en hundraårig maktbalans som tjänat brittiska imperialistiska intressen. Storbritanniens ställning som stormakt hotades av ett allt starkare USA. President Woodrow Wilson såg första världskriget som en produkt av imperialismen; världens starkaste ekonomi hade bara att vinna på en politik som förespråkade expansiv demokratisk kapitalism framom traditionell europeisk kolonialism.

Storbritanniens tid som stormakt tog definitivt slut efter andra världskriget. Landet försökte tappert upprätthålla illusionen, men år 1956 var det abrupt slut på (själv-?)bedrägeriet när USA framtvingade brittisk reträtt från Suez. En annan händelse som signalerade nya tider var Romfördragen år 1957 som lade grunden för vad som kom att bli EU. Storbritannien, med sin svaga konkurrenskraft, blev ohjälpligt efter fördragsparterna, som gynnades av det ekonomiska uppsving som etableringen av den gemensamma marknaden medförde.

Inte ens medlemskap i den europeiska gemenskapen 1973 var tillräckligt för att på allvar stärka Storbritannien ekonomiskt. Istället blev det Margaret Thatcher som genom nyliberala reformer framgångsrikt ökade konkurrenskraften och ojämlikheten i landet. Men inte ens den ekonomiska storsläggan och äventyret på Falklandsöarna åstadkom det som Thatcher och Tory-högern mest av allt ville ha: återfunnen status som världsmakt.

Blair = Bushs knähund

Storbritanniens ekonomiska strategi har, med det ena benet i Europa och det andra utanför, fungerat bra för den brittiska kapitalismen. Men som USA:s lillebror har landet genomlevt militära förnedringar: karikatyren av Tony Blair som George W. Bushs pudel har etsat sig fast i folks minnen. Det har öppnat flanken för Tory-partiets höger, som också opponerade sig mot Camerons förlikning med New Labours strategi att förena socialdemokrati med nyliberalism. Regeringen har inte lyckats skapa nya jobb inom den privata sektorn på orter där den gamla industrin skurits ner, och nedskärningarna efter finanskrisen har lett till ökad bitterhet och ojämlikhet. Det var i den kontexten Cameron beslöt att försöka stärka sitt mandat. Camerons spel misslyckades fatalt och istället fick Tory-högern sin hämnd – ironiskt nog mycket tack vare desillusionerade arbetarväljare. Theresa May står nu inför den otacksamma uppgiften att minimera de negativa ekonomiska konsekvenserna för det brittiska kapitalet och bevisa för Brexit-väljarna på de gamla arbetarorterna att hon är villig att arbeta för dem. Mycket riktigt har hon utlyst de rotlösa ”världsmedborgarna” som sin fiende och den brittiska arbetaren som sin vän, men hennes största trumfkort tycks vara en opposition som befinner sig i en ännu större kris än hennes eget parti.

Tredje vägens misslyckande

Man kan fråga sig varför progressiva partier inte lyckats dra nytta av det rådande samhälleliga missnöjet. Istället är det högerpopulismen som dragit det längre strået. Francis Fukuyama kan ha varit på rätt spår då han i november skrev i Financial Times att det i USA har skett ett politiskt mysslyckande: det politiska systemet representerar inte längre i tillräcklig grad den traditionella arbetarklassen. Republikanerna företräder affärsintressen och dem som gynnats av globaliseringen, medan Demokratiska partiet enligt Fukuyama har blivit ett parti som främst driver identitetspolitik: en koalition av kvinnor, Afroamerikaner, den spansktalande befolkningen, miljöaktivister och hbt-rörelsen. Vänsterns oförmåga att representera arbetarklassen har enligt honom återspeglats i Europa: ”Den europeiska socialdemokratin accepterade globaliseringen redan för ett par årtionden sedan, i form av Blairs centrism eller den typ av nyliberala reformism som företräddes av Gerhard Schröders Socialdemokrater på 2000-talet”.

Givetvis är det viktigt att erkänna existensen av andra slags orättvisor än de rent ekonomiska, men det ligger mycket i Fukuyamas analys att tidigare progressiva partier har nedprioriterat frågan om strukturell ekonomisk ojämlikhet. I Storbritanniens fall var folkomröstningskampanjen ett bra exempel på vilka svårigheter både liberaler och socialdemokrater har att hitta ett övertygande svar på varför status quo skulle föra något bra med sig för dem som känner att de förlorat på utvecklingen. I USA var det däremot Trumps kritik mot frihandel som vann avgörande röster.

Både Remain-förespråkarna och Demokratiska partiet försökte fälla sina motståndare med argument som ”populisterna vet inte vad de talar om” och ”en röst för populisterna är en röst för rasism och sexism”. Hur sant detta än var, var det inte fungerande argument för många desillusionerade väljare som valde kritiken mot ett dysfunktionellt system framom liberala värderingar. Till exempel valde en avgörande mängd av dem som senast röstat på Barack Obama att nu rösta på Trump.

Lärdomen som progressiva partier ska dra av detta är naturligtvis inte att bli mera invandringskritiska, något som framträdande Labourpolitiker föreslagit. Istället krävs ett substantiellt svar på hur problemet med en globalisering som lett till vinster för storföretag, men förluster för västvärldens arbetar- och medelklass kan lösas. Att bara lita på kompenserande välfärdstjänster fungerar inte. Dels är det ofta de som ryker i en ekonomisk kris, dels är det inte säkert att allt som ofta åtminstone implicit skuldbeläggande välfärdssystem får mänskor att känna sig som fullvärdiga samhällsmedlemmar.

Det finns en mängd olika scenarier som beskriver hur den typ av politik som Brexit och Trump står för kan bli farlig. Ett är att varken Trump i USA eller Brexitregeringen levererar, och livet inte blir mera great för de missnöjda. Vem eller vilka kommer då att stiga fram? Det vakuum som uppstått till vänster om mittenstrecket har mycket att göra med oviljan att ifrågasätta hur globaliseringen fungerar. Också i Europa har vi anledning att ifrågasätta själva tanken om att integration i sig självt skulle innebära något bra. Politiken gentemot Euroområdets periferi är ett exempel på hur själva ramverket begränsar möjligheten till progressiv politik. Det om något ger vatten på kvarn för högerpopulisterna. Hoppet för att något positivt ska komma ut ur de kriser som världen nu konfronteras med är inte stort. Men för att chansen ens ska finnas måste frågan om omfördelning åter placeras i centrum av debatten. 

Text: Johan Ekman
Illustration: Otto Donner

En fluga på klassamhällets vägg

Maria Ohisalo
Maria Ohisalo
Jag fick möjlighet att bereda min doktorsavhandling på Oxfords universitet under vårterminen 2016. Oxford är det äldsta universitetet i den engelskspråkiga världen och ett av de bästa i världen överlag.

Trots en liten ökning av andelen statligt utbildade elever mellan 2003-04 och 2013-14, utgör elever från privata skolor fortfarande cirka fyrtio procent av de antagna både vid Oxford och Cambridge. Somliga debattörer hävdar att det finns direkta kopplingar mellan privatskolor och universitetet i Oxford: människor känner rätt människor och traditioner upprätthålls mellan skolorna. Det viktigaste är kanske ändå att privata skolor förbereder eleverna på att diskutera och bete sig på ett särskilt sätt för att en dag kunna klara inträdesprovet med de bästa vitsorden. Privatskolor är preppkurser för de bästa universitetsplatserna, och så har det varit i hundratals år.

Oxford försöker bli bättre: olika kvoteringsmetoder används i ansökningsprocesserna till universitetet och studentbostäderna. Man märker ofta hur universitetet informerar om stipendier för studenter från de lägsta inkomstbakgrunderna. Man måste till exempel meddela etniskt ursprung i ansökningsprocessen. Trots detta har hård kritik riktats mot universiteten i Oxford och Cambridge för deras misslyckade strävan att göra skolorna mer pluralistiska. Enligt en rapport från Social Mobility and Child Poverty Commission (2015) hade båda skolorna misslyckats med att märkbart öka antalet statliga elever vid högskolorna ”Oxbridge”. Enligt Oxford University Student Unions rapport (2014), som kartlade 528 studerande vid Oxford på grund- och avancerad nivå, uppgav nästan sextio procent av BME -studerande (black and minority ethnic) att de kände sig obekväma eller ovälkomna på Oxford på grund av sin ras eller etnicitet, jämfört med 5,4 procent av de vita studenterna.

Det finns aktiva politiska organisationer i Oxford. Av premiärministrarna i Storbritannien har 26 utexaminerats från Oxford, från Earlen av Wilmington år 1742 till David Cameron år 2015. Den gång jag verkligen kände mig som en fluga på väggen var när en kompis tog mig till Oxford University Conservative Associations debattkväll, för att visa mig en annan verklighet. Det var snarare teater än uppriktig debatt: idén var att var och en skulle kunna behärska debatten från alla olika synvinklar. Där presiderade till exempel Margaret Thatcher innan hon blev politiker. Att vara kallsinnig samt att smäda Labour gav de största applåderna. Även om det var teater och skoj för många verkade det vara mycket viktigare att retoriskt kunna slå ner motståndaren än att framställa faktabaserade argument. Det här var en av platserna där Thatcher och kritiken mot välfärdsstaten skapades.

Det är inte bara familjbakgrunden, pengarna och etniciteten som skiljer människor åt i Oxford, men även bostadspolitiken. Det finns 22 600 studenter vid Oxford (Helsingfors universitetet har 35 000). Oxford kan inte ta emot fler studenter eftersom staden redan nu lider av bostadsbrist, och är en av Storbritanniens dyraste städer att bo i. Många konservativa Torypolitiker äger bostäder och rika colleges äger stora delar av jordområdena. Det finns ingen uppmuntran för att bygga mer och låta hyrorna sjunka; ojämlikhet och privilegium upprätthålls på många olika sätt.

Jag har som en fluga på klassamhällets vägg märkt att man på många föreläsningar vid Oxfords universitet tar upp Finland som ett exempel på de bästa och mest jämställda länderna i världen. När man granskar politiska val i Finland gällande till exempel utbildning och boende kan man inte vara säker på Finland i framtiden kommer vara ett sådant exempel.

Maria Ohisalo
är fattigdomsforskare och vice ordförande för De Gröna

Oligarker och betjänter i EU

Den brittiska diskussionen om Europeiska Unionen förs utgående från högerns ramar, och mönstret går igen i övriga länder. Snarare än diskutera om EU tjänar ett lands ekonomi, borde man diskutera vem unionen ska tjäna – finanseliten eller folket, anser Johan Ekman.

Hur kan britterna ha fått för sig att på allvar överväga ett utträde ur EU? Den frågan ställer sig många, inte minst i Finland, där EU-medlemskapet för inte alltför länge sen presenterades som ett led i en process av utveckling, förnyelse och förbättring. För ett perifert land med en stor granne är EU en geopolitisk konstruktion som erbjuder trygghet, exportmarknad och kanske också värdegemenskap. Kort och gott: alternativen är få, det är realistiskt bättre att vara med och hoppas på att det fungerar.

Även i Storbritannien handlar EU-medlemskap om politiska avvägningar. Skillnaden är att EU för den brittiska eliten inte representerat en väg från periferi till centrum. Det var snarare frågan om en strategisk nödlösning. Den Europeiska Gemenskapen var alternativet som föddes ur faktumet att solen hade gått ner över imperiet. De sista stormaktsillusionerna gick i kras med Suezkrisen och kalla siffror visade att Västeuropas ekonomier växte så det knakade medan den brittiska ekonomin stagnerade. I det läget valde premiärminister Harold Macmillan att år 1961 söka inträde på den kontinentaleuropeiska marknaden. Priset skulle bli dyrare import av livsmedel, men samtidigt skulle brittiska företag tvingas bli mer konkurrenskraftiga. Som bekant var Charles De Gaulle inte imponerad, och det var först efter att generalen gått i pension som britterna år 1973 fick komma med. Och egentligen var det först efter folkomröstningen 1975 som frågan om EU tystnade – men bara tills Margaret Thatcher återupplivade den. Enligt Thatcher hörde britterna självklart till Europa, men som en inbiten fiende av välfärdsstaten som hon så hårt bekämpat, var det minsann otänkbart att Bryssel med sin regleringsiver nu skulle ta över som den instans som stod i vägen för neoliberalismen.

Född till betjänt

Idag, när EU befinner sig i ekonomisk och moralisk kris, är det alltså föga förvånande att medlemskapet ifrågasätts. I bästa fall kunde debatten vara hälsosam: den inkompetens och brist på solidaritet som många politiker och tjänstemän ständigt ger smakprov på då det kommer till att hantera ekonomin och flyktingsituationen, är farlig. Ytterhögern vädrar morgonluft när människor känner att politiken har svikit dem. En politik som drar åt svångremmen på vanliga människor medan de rika kringgår skatter är explosivt stuff. Ipaden och lågprisflygbolagen kompenserar inte för känslan av otrygghet. Problemet är att hela debatten skickligt ramats in av högern. Det som nu i själva verket debatteras är vilken lösning som bäst gynnar det brittiska kapitalets intressen, inte vad som skulle gynna majoriteten av människorna.

Falangen som vill hålla Storbritannien kvar i EU är rädd att Londons position som EU:s finanscentrum skulle ta skada om landet lämnade EU. Förespråkarna av Brexit, ett brittiskt utträde ur unionen, menar däremot att Storbritannien tvärtemot skulle vinna på att slippa EU-reglering och att Kina och Indien har marknader med betydligt större potential än den europeiska. Londons fördelar som finanscentrum skulle heller inte, enligt denna narrativ, försvinna. London Citys omfattande offshorenätverk i forna kolonier, som ger stora fördelar i skatteplanering, skulle fortsättningsvis finnas kvar.

Övriga incitament för kapitalet skulle heller inte ta skada: London erbjuder privatskolor i världsklass och staden är säker för nästan vilken miljardär och diktator som helst. Dessutom är möjligheterna att förlusta sig näst intill obegränsade – som David Graeber vid LSE färggrant beskriver det hela: ”Ryska oligarker eller saudiska prinsessor vet att de kan få i princip vad helst de vill ha i London, från antika kandelabrar och högteknologiska spiongrunkor till Mary Poppins-inspirerade barnvakter för sina ungar, färsk hummer levererad med cykelbud på småtimmarna, och varenda tänkbar variant av exotiska sexuella tjänster, musik och mat. Till råga på allt kommer hela rubbet att levereras av en leende, kreativ och underdånig arbetarklassbefolkning, som tack vare århundraden av tradition vet exakt hur man ska bete sig som betjänter.”

Thatchers spöke

Var inte just det vad EU- kommissionens ordförande Jaques Delors lovade att EU skulle ändra på då han år 1988 lyckades övertyga de brittiska fackförbundens skeptiska kongress om att EU skulle skapa mera trygghet för människor i en osäker värld? Istället förefaller det nu som om motsatsen skulle ha skett och att EU är orsaken till problemen. Det att nationella politiker, många av dem socialdemokrater, gått i bräschen för utvecklingen, ändrar inte på att fakta – som stavas ökad ojämlikhet och högre levnadskostnader – är envisa ting. När EU nu debatteras i Storbritannien, är det ironiskt nog den av Thatcher förespråkade neoliberalismens arv som används av den EU-skeptiska delen av högern för att övertyga väljare om att det i själva verket är EU som ensamt bär ansvaret för en för politik de själva varit med om att skapa.

Den brittiska EU-debatten är nationell. Men frågorna den väcker är större än så. Det vore i alla progressivas intresse att på allvar debattera för vem EU finns till och vad för slags samhällen vi vill ha: den som ramar in frågan vinner oftast, och i dagsläge ligger problemformuleringsinitiativet hos högern.

Johan Ekman

Den europeiska vänsterns två ansikten

Janne Wass
Janne Wass
1. Jeremy Corbyn. Som gubben i lådan seglade socialisten Jeremy Corbyn uppåt i opinionsundersökningarna tills han plötsligt i går stod där som ny ordförande för Storbritanniens arbetarparti Labour. I det förra ordförandevalet fick vänster-vänsterkandidaten Diane Abbott endast kring 5 procen av rösterna, och Corbyn är ännu längre vänsterut än Abbott.

För motståndarna är Jeremy Corbyn en förlegad rödvinskommunist med bakgrund i privatskolor, som ”aldrig hittat en vänsterkampanj som han inte kunnat ställa sig bakom”. Han har fått kritik för sin diplomatiska inställning till IRA, Hizbollah och Hamas, motsätter sig ett utträde ur EU, och talar däremot för ett utträde ur Nato, som han skuldbelägger för inbördeskriget i Ukraina.

För vänstern är Corbyn något av en våt dröm. Se här en politiker med bakgrund i medborgaraktivism som under många år varit en plågoande för New Labour genom att upprepade gånger vägra följa partidisciplinen då han ansett att partiet seglat för långt högerut. Corbyn har en bakgrund i fredsaktivism, anti-apartheidrörelsen, djurrättssrörelsen (han är strikt vegetarian), och många fler rörelser. Hans förslag om en omfattande nationalisering inom flera branscher får den nordiska vänstern att blekna, han förespråkar införandet av en nationell minimilön, förstärkande av fackens ställning, större satsning på offentligt finansierade skolor, betydligt högre skatter för rika samt införande av en skatt på aktietransaktioner och fler statligt finansierade, förmånliga lägenheter. Trots att hans bror, meteorologen Piers Corbyn, är en uttalad klimatskeptiker, har Jeremy Corbyn drivit kampanj för större satsningar på förnybar energi. Han säger sig vara fast besluten att förbättra jämställdheten mellan könen, även om hans förslag på speciella tunnelbanevagnar för kvinnor, för att skydda dem mot trakasserier, kanske inte riktigt var det mest genomtänkta förslaget man kunde tänka sig.

Även om Corbyn till pappers är en nästan otänkbar ledare i ett Nordeuropa som till synes är fast rotat i en högerkonsensus, har det redan en tid funnits tecken på Labours vänstersväng. Redan att Ed Miliband lyckades bli partiledare 2010 skvallrade om att väljarna ansåg att New Labour hade börjat likna Tories alldeles för mycket, och Miliband och Corbyn möts i sina grundläggande åsikter på flera punkter, även om Miliband tvärtemot Corbyn inte är redo att dra dem till sina logiska slutpunkter. Bland de unga finns ett sådant förakt för partipolitiken att hundratusentals flockade till komikern Russell Brands revolutionära, rehab-inspirerade, halvesoteriska mishmash av anarkistisk revolt och flummig självhjälpsfilosofi. Som en Corbyn-anhängare uppger för New Statesman: ”I ett politiskt klimat där alla är så rädda för att förlora röster att allt de säger är totalt tillrättalagt, säget ingen någonting alls. Jeremy Corbyn står för något, och då vi har den värsta regeringen sedan Thatcher, betyder det mycket”.

Den stora frågan är nu vad Corbyn lyckas uppnå. Alexis Tsipras i Grekland fick smärtsamt erfara att ideologi och en valseger inte nödvändigtvis räcker långt i det brutala politiska spelet. Många som 2008 stödde Barack Obamas framtidsvision har sedermera vänt honom ryggen i besvikelse. Då Sannfinländarna med buller och bång uppnådde sitt mål om regeringsmedverkan, fick de med ens vika sig tredubbla över sina ideologiskt drivna vallöften. Även om den stillsamma veteranen Corbyn i sina illasittande kavajer och sin keps ses som en frälsare av många, kommer han nu att vara i en knepig situation. Dels kommer han med största sannolikhet att skapa en schism inom Labour, och det är inte omöjligt att vi under Corbyn får se åtskilliga avhopp till Liberaldemokraterna eller till och med Tories. Även om partiet utåt lyckas hålla enad front och föra Labour till valseger, kan det gott hända att de som stödde Corbyn denna vecka överger honom lika snabbt då de ideologiska övertygelserna får ge vika för den politiska diplomatin.

Optministen hoppas säkert på att detta är början på en ny trend också i Nordeuropa, och att vänstern igen vinner mark efter decennier av högerstyre. Pessimisten kanske minns att senast Labour hade en så här vänstersinnad ledare var 1980-1983, då Michael Foot ledde partiet. Liksom 66-åriga Corbyn var Foot en veteran som många ansåg hade sett sina bästa dagar, liksom Corbyn var Foot en benhård idealist som tog strid med sina partimedlemmar i många frågor. Foot splittrade Labour och ledde det till det sämsta valresultatet i historien, och personen som tog över landet hette Margratet Thatcher.

2. SSS-regeringen. Här hemma är det dock inga vänstervindar som blåser, utan snarare är det snålblåst kring arbetstagarna då Sipiläs regering försöker höja exporten av oljeprodukter genom att skära i sjuksköterskornas och polisernas söndagsersättningar och sjukledighetssersättningar. Sådär lite karikerat. Åtgärden skapar inga arbetsplatser, hjälper inte exporten i det minsta. Det enda positiva den möjligtvis kan föra med sig är att den måhända hjälper regeringen uppnå sitt sparmål, men denna inbesparing kommer i det långa loppet att bita sig själv i baken då köpkraften minskar, folk går sjuka på jobbet och arbetstagare blir allt mindre motiverade och löper allt större risk för burn-out, depression och andra mentala problem på grund av ett allt mer ogästvänligt arbetsklimat.

Men åtminstone sitter nu i opposition den gamla bastionen för arbetarnas rättigheter, Socialdemokratiska partiet. Nu ska väl sossebossen ryta till. Vad säger då den gamla fackbasen Antti Rinne, då fackförbunden börjar tala om strejk? Jo, Rinne säger att ”vi behöver nu ingen sådan oreda som stör samhällsfreden”, enligt Etelä-Suomen Sanomat 11.9.

Högerregeringen kör alltså över fackförbunden och de tvåpartssamtal, för att inte tala om kollektivavtal, som i årtionden legat som grund för den finländska arbetsmarknaden, för att utföra en åtgärd som är direkt skadlig för arbetstagarna, och som egentligen inte har några som helst positiva effekter för vare sig ekonomin eller något annat. Arbetstagarna hotar då med att använda det enda verktyg som finns kvar i deras arsenal – strejken. I detta läge kunde man tänka sig att vänsterpartiet SDP skulle ta arbetstagarnas parti, men den som någon gång hoppats att Antti Rinne skulle ta tillbaka partiet till dess vänsterrötter får senast nu se sig besviken, då Rinne dessutom som en papegoja upprepar Centerledaren Juha Sipiläs snack om ”samhällsfreden”.

Rinnes uttalande är ytterligare ett exempel på vilsenheten inom SDP, som nu skulle behöva en egen Jeremy Corbyn. Kanske det blir sjätte gången gillt för Erkki Tuomioja i nästa ordförandeval?

Janne Wass

Fem år Cameron till?

Janne Wass är chefredaktör för Ny Tid
Janne Wass

I dag går britterna till val – ett val som ser ut att bli en verklig nagelbitare. I opinionsundersökningarna under maj månad har det varit totalt dött race mellan konservativa Tories och liberala Labour. Båda har under början av månaden lagt beslag på cirka 33 procent var av stödet. I början av maj lyckades Liberal Democats ledare Nick Clegg höja sin medieprofil – helt enkelt genom att framställa sig som ett alternativ till allting – och partiet ser ut att kunna ta runt tio procent av rösterna, antagligen på bekostnad av landets lilla gröna parti, som får kämpa för att komma över 5 procent. Ytterhögerpartiet Ukips stöd ser ut att ha dalat en aning under de senaste veckorna, och låg inför valet på mellan 12 och 15 procent, snarare än mellan 15 och 17 som tidigare på året. Fortsätt läsa Fem år Cameron till?