Etikettarkiv: Maria Lundström

Att skapa sin egen frihet

Då Teater Viirus går in på sitt trettioförsta levnadsår står teatern inför flytten till nybygget på Busholmen. Viirus konstnärliga ledare Maria Lundström beskriver teaterns kontinuerliga utmaning att axla ett ansvar för publikens behov men samtidigt konstruera en frihet kring konsten.

Maria Lundström, konstnärlig ledare på teater Viirus, ser fram emot en spännande höst när teatern tar över de nya kulturutrymmena på Busholmen i Helsingfors. Nya utrymmen, några nya anställda, och en ny kontext där ett flertal stiftelser gått samman för att skapa ett svenskspråkigt kvarter med boende för studerande, pensionärer, dagis och kultur. Men något enspråkigt rum blir det inte.

– Elaka tungor har kallat Kvarteret Viktoria för ”det finlandssvenska ghettot” men vi identifierar oss inte med någon finlandssvensk koloni. Vi har erfarenhet av att arbeta med projekt från grunden, och vi kan arbeta mot fördomar och negativa förväntningar från början, säger Lundström.

Både Viirus och Stiftelsen Kvarteret Victoria har ett flerspråkigt kulturutbud som målsättning. Även på Sjötullsgatan, där Viirus har sin nuvarande scen, har teatern medvetet arbetat med att skapa en mångfald av språk och kulturer i publiken.

Flera förändringar

Flytten till Busholmen blir ett epokskifte för teater Viirus, men långt ifrån det första under teaterns historia. Teater Viirus grundades år 1987 av skådespelarna Robert Enckell, Mats Långbacka, Johan Storgård och regissören Arn-Henrik Blomqvist, och profilerade sig raskt som en djärv teater som satte upp högklassiga produktioner på sina egna villkor. År 2007 revs byggnaden på Råholmen där teatern hade sin scen, och i några års tid spelade Viirus på mer eller mindre tillfälliga scener tills teatern 2011 erbjöds sina nuvarande utrymmen i Teaterhörnans hus i Kronohagen i Helsingfors.

I samband med att Viirus fick sin nya scen genomförde teatern ett generationsskifte. Maria Lundström, Matilda von Weissenberg, Maria Ahlroth och de nyligen utexaminerade skådespelarna Oskar Pöysti, Viktor Idman, Jessica Raita, och Pelle Heikkilä fick ta över teatern. Lundström hade vid det laget varit ute i arbetslivet i några år och arbetat i Vasa, Åbo och på det fria teaterfältet i Helsingfors. Det innebar en stor förändring att ta över ansvaret för en institutionsteater, berättar hon.

– Den totala konstnärliga friheten finns nog i de fria grupperna. Viirus är en etablerad teater som får statsstöd, men för att motivera oss själva och bibehålla Viirus anda strävar vi efter att skapa en känsla av frihet i vårt arbete, säger Lundström.

På sitt sätt har Viirus gjort konstinstitutionens klassresa. Teatern som grundades i marginalen har under årens lopp samlat på sig allt mer anseende och resurser, och är efter trettio års verksamhet en etablerad teater med statlig finansiering.

– Vissa perioder i början hade jag en känsla av att vi var låsta. Att frilansa är på många sätt en tung verklighet, men i bästa fall finns det ändå valmöjligheter. Men som fast anställda tvingas vi ta ansvar för organisationen, och det formar alltid ens tankemönster och idéskapande. De idéer vi hade tidigare var mer vidlyftiga, och mer marginella, säger Lundström.

Med tiden börjar idéerna i stort formas efter organisationens behov. Även om det inte handlar om att vara lättsmält och publikfriande så vill teatern vända sig till någon, rikta sig till specifika målgrupper. Det handlar om att vara mån om publikkontakten.

– Viirus slogan var länge att ”vi gör sådan teater som vi själva vill se.” Men så jobbar vi nog inte längre, vi utgår inte i första hand från oss själva, utan också från publikens behov. Friheten konstruerar vi då vi kastar fram våra idéer på bordet utan censur. I det ögonblicket skapar vi den. Men sedan måste vi börja ta ansvar för publiken och hitta en kombination av våra egna skapande impulser och publikens behov, säger Lundström.

Underbarnen

Ibland innebär det att teatern får tacka nej till spännande projekt. Viirus var på vippen att inleda ett samarbete med Teater 90 grader kring ett intressant projekt, berättar Lundström.

– Vi satt runt ett bord tillsammans med deras arbetsgrupp och det var så uppenbart att vi kommer från olika verkligheter. De hade inget publikansvar, utan utgick från sina artistiska impulser medan vi samtidigt måste sålla och kalkylera om underhåll och publik. Varje produktion kan vara avgörande.

Viirus drog sig till slut ur, och Teater 90 graders projekt resulterade i den rosade dystopiska samtidsskildringen Wunderkinder med manus av Johannes Ekholm och regi av Anni Klein som utforskade hur nyliberalismen känns.

– Vår strävan har aldrig varit att locka de stora massorna till våra föreställningar. Men vi vill få tillräckligt med publik för att motivera de understöd vi får. Det är en slags public service. Då vi började på Viirus kände jag starkt av insikten att vi har skyldigheter och förpliktelser. Som frilansare kan man bara komma in på en teater och göra sin egen grej, och behöver inte bry sig om konsekvenserna av en produktion. Antingen lyckas den eller så gör den inte det. Men vid en institution måste man ansvara för dess fortlevnad, kontinuiteten. Det är den påtagliga skillnaden, och jag skulle påstå att alla vi på Viirus, från skådespelarna och ledningen till scenteknikerna, känner av det ansvaret, säger Lundström.

Fullträffar

Under åren i Kronohagen har flera av Teater Viirus produktioner varit konstnärliga fullträffar. Till Lundströms egna favoriter hör Där vi en gång flått, med manus och regi av Lauri Maijala, som med sin kombination av politisk musikteater och David Lynch-inspirerade surrealism tilltalade både skådespelare och publik.

– En annan konstnärligt viktig föreställning var Det lystna landet. Den fick ingen stor publik och var svår att både marknadsföra och greppa. Men konstnärligt sett var den superintressant, och vi refererar ofta till den, säger Lundström.

Dramatiseringen av Kaj Korkea-ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan ser Lundström också som en viktig föreställning. Det var ett traditionellt och starkt drama som utspelade sig i samtiden, och som fick mycket publik både i Helsingfors och på Wasa teater där föreställningen gästspelade.

Och givetvis den internationella samproduktionen Memories for Life, där teater Viirus skildrade åldrande i en gripande och visuellt slående dansteaterföreställning. Föreställningen var en del av EU-projektet Meeting the Odyssey som Viirus administrerade, och som bestod av flera turnerande europeiska samproduktioner.

Meeting the Odyssey var en enorm satsning. Med den produktionen var vår huvudsträvan inte publikansvaret här i Helsingfors, utan snarare samarbetsmöjligheterna och det internationella perspektivet, och ett utbyte mellan teatrar och konstnärer från olika länder. När vi skapade Memories for Life upplevde jag en stor skapande frihet. Målgruppen var diffusare, och idén var att göra en föreställning med en så universell tematik att den blev internationellt gångbar.

Sommaren 2016 turnerade föreställningen i Medelhavet, och det tuffaste var att spela på flyktinglägret i Lesbos, berättar Lundström.

– Det var kulmen av hela projektet. Vi reste med en konstnärlig produktion med höga ambitioner, och kom till ett flyktingläger där vi var tvungna att skala av föreställningen till bara det absolut väsentliga. Vi spelade för 300 personer eller mer, och då vi kände av den omedelbara kontakten och tacksamheten, då tänkte jag att okej: EU har ett existensberättigande. Om EU gör konstnärliga och sociala projekt som vårt möjliga så fyller det en funktion, och även Viirus har en mening och ett syfte om vi kan göra något för människor som lever i jävliga, utsatta omständigheter, och ge dem ens en timmes konstnärlig upplevelse, säger Lundström.

I november ordnade Viirus ett slutseminarium för projektet, och bland samarbetsparterna fanns en stor entusiasm för att fortsätta göra gemensamma projekt.

Meeting the Odyssey var ett specialprojekt som har drivit oss framåt och gett oss skinn på näsan. Jag tror att vi växte, och vi har en starkare tilltro till att det är möjligt att förverkliga också osannolika drömmar och visioner. Det var möjligt för oss att genomföra ett sådant mastodontprojekt även om vi är en ganska liten organisation.

Fräscht nyår

Inför nyåret 2017 var Viirus och KOM-teatern med om att arrangera nyårsfestligheterna vid Medborgartorget i Helsingfors, som inledde Finlands hundraårsjubileums festligheter.

– KOM-teatern och vi ville göra en produktion tillsammans, vi funderade på format och tidtabeller, och det visade sig att båda teatrarna skulle ha tid under 2017, och vi kom att tänka på Finlands hundraårsjubileum. Så vi knackade på hos Suomi100:s kontor vid statsrådets kansli, och frågade om de ville stöda vårt projekt. Vår plan var att göra ett livespektakel på sommaren som skulle visas en eller två gånger. Men de blev så kåta på våra idéer, och på Viirus och KOM som lite rebelliska och alternativa institutioner, att de bjöd in oss till nyårsprogrammets planeringsgrupp och frågade om vi ville ansvara för det. Så klart tackade vi ja.

Det resulterade i tre kortfilmer om Finland i regi av Lauri Maijala, med finansiering av Suomi100 och Svenska kulturfonden, och en två timmars artistshow med cirkus och musik och dans. För de sista minuterna innan tolvslaget gjorde Sonya Lindfors en danskoreografi till en nykomponerad låt av Darude som övergick i dansklassikern Sandstorm.

– Låter kornigt men det var jättehäftigt, och publiken bara jublade. Vi jobbade med minoritetsperspektiv, svenska inslag, olika konstarter och artister, vi höll öga på alla möjliga representationsfrågor. Det blev fräschare och mer framtidsorienterat än de tidigare nyårsjippona på Senatstorget, och gav en mer sanningsenlig bild av hur vårt samhälle ser ut idag, med många kulturer och minoriteter. Den här sortens sidoprojekt är enormt tidskrävande, men vi är överens om att Viirus ska göra den här sortens saker. Vi har en teknisk, administrativ och konstnärlig personal som är öppen för att pröva på saker som inte enbart är traditionell teater, och jag skulle påstå att projekten stärker vår position.

Öppet för samarbete

Strävan efter samarbeten är något som Lundström upplever att skiljer det nya Viirus från det tidigare.

– Min upplevelse är att Viirus tidigare var mer slutet. Vi tar alla kontaktförsök på allvar och funderar på vad vi kunde hämta ur dem. Alla gånger funkar det inte. Men i de nya utrymmena på Busholmen finns bättre möjligheter till samarbete. Jag har inte upplevt att den här öppenheten har urvattnat vår själ, tvärtom har vi vuxit och mått bra, säger hon.

Flytten till Busholmen har varit ett symbolladdat beslut för teatern, som sedan den grundades 1987 värnat om sin profil som ett ambitiöst konstnärligt alternativ på det finlandssvenska teaterfältet. Flytten till de nya scenutrymmena kommer inte att påverka teaterns konstnärliga profil, understryker Maria Lundström.

– Vi har varit jättenogranna med att reda ut vem som är vår hyresvärd, och vem som har finansierat bygget, och vi anser inte att det finns några risker i att samarbeta. Merparten av oss som jobbar på Viirus har kommit fram till att de faror som vi varit på vakt mot är hjärnspöken, säger hon.

Identitetsmässigt innebär flytten ändå en omvärdering. För Viirus, som månat om att bibehålla en profil någonstans mellan en fri teater och en institutionsteater, känns flytten till Kvarteret Victoria som ännu ett litet steg mot institutionskapet, och som en markering om ett närmare samarbete med de stora stiftelserna. Som det fulaste, att sälja ut. Det har inte varit något enkelt beslut, och trots att Viirus personal och styrelse har vridit och vänt på argumenten sker flytten inte i fullt samförstånd. I november, då det stod klart att flytten till Kvarteret Viktoria blir av, meddelade skådespelaren Viktor Idman att han inte följer med till Busholmen. Lundström ser ändå inga större principiella skillnader mellan utrymmena.

– Vår nuvarande hyresvärd är Svenska kulturfonden, och efter flytten kommer det att vara en annan stiftelse istället. Vi är en del av systemet och vi var det i många år innan vi beslöt att ta över Kvarteret Victorias kulturcentrum. Vi upplever att vi är självständiga, samtidigt som vi är beroende av de finlandssvenska strukturerna. Men vi stiger inte heller in i en färdig kontext, utan vi har kunnat forma kontexten utgående från våra egna värderingar, säger Lundström.

I det skede av förhandlingarna då det blev klart att Viirus skulle ta över Victorias kulturcentrum krävde teatern att få komma in och påverka bygget enligt sina egna behov, vilket stiftelsen gick med på. Viirus kommer att fortsätta arbeta medvetet med att skapa en större mångfald av kulturer och språk i publiken.

– Det är först då man synar makten i sömmarna och blir bekant med dem som man är beroende av, som man kan arbeta med eller mot de krafterna. Men att låtsas som att man inte är del av en maktstruktur, det är skenheligt. Om man verkligen vill vara fri på riktigt, då gör man konst utan lön på helt egna villkor. Och om vi ingår i strukturerna har vi skyldigheter och plikter, och i dem ingår också att sätta konsten i första rummet och konstruera en frihet kring den där den kan vara fri. Visst tjänar vi publiken, men med den här utgångspunkten kan vi arbeta.

– Jag tycker det är lite gammaldags med en sådan där fuck you-attityd, bara för att vara sådär mot etablissemanget, jag tycker det är kontraproduktivt. Jag tror på samarbete, det är en överlevnadsstrategi för oss. Det har bevisat sig funka för oss. Samarbete på många nivåer och plan, med fria fältet, med finansiärer, teaterhögskolor, på olika nivåer och i olika kontexter.

Text och foto Lasse Garoff

Inspirerande textfest

Textfest på Teater Viirus var ett angeläget arrangemang som med sin mångfald av texter, ensembler och regigrepp presenterade en inspirerande bredd av teaterstilar och -uttryck.

Vision av Linnea Tillema förbereder sig Jonas (Marc Svanström) och Frida (Maria Ahlroth) för en trekant, men stämningen är spänd redan innan den purunga servitrisen Mona (Minni Gråhn) anländer. Regissören Johanna Freundlich manar fram en outhärdlig (cringy, som man skulle säga på engelska) stämning som springer ur den genus- och maktmedvetna Fridas äckel inför hela situationen – ett äckel som får drag av förmyndarskap då hon är den enda som har invändningar. Den sötsliskiga Jonas uppmanar Frida att bejaka sina begär i en sofistikerad härskarteknik som får ledsamma följder då Frida når den isande insikten att hon faktiskt hatar Jonas och att det hon vill är att göra honom illa …

Kycklingrättegången av Johanna Koljonen närmar sig dokumentärteater då den baserar sig på rättegången mot konststuderanden Makode Linde (Klara Wenner Tångring), som åtalades för djurplågeri för att ha hållit levande kycklingar på en nattklubb. Försvarsadvokatens (Martin Bahne) och åklagarens (Alexander Wendelin) fäktande med juridiska teknikaliteter tar snabbt en bisarr ton trots domarens (Edith Holmström) tappra försök att hålla ordning. Tyngre frågeställningar om konstens väsen och djurens rättigheter drunknar i kaoset när rättegången urartar, och regissören Fredrik Lundqvists inspirerande iscensättning ger föreställningen en karnevalistisk upplösning.

Johanna Holmström har skrivit den becksvarta historien Stephen Hawking är inte rädd för mörkret om en ensamstående mamma (Malou Zilliacus) som i depressionens djup helt enkelt inte orkar fortsätta, medan sonen (Alexander Holmlund) kastas mellan förtvivlan och övertygelse om att hans mamma aldrig skulle göra så här mot honom. Regissören Maria Lundström och scenografen Janne Vasama gör en fin iscensättning av manuset där de två skådespelarna sitter instängda och isolerade i var sin genomskinliga låda, och på var sitt håll förgås av ensamhet och kyla.

Det du minns av Tobias Zilliacus är ett tajt thrilleraktigt köksdrama om mobbning i barndomen. Barndomens svek och ondska kan man bära med sig långt in i vuxen ålder, men som vuxna tenderar vi genom en tyst överenskommelse att skjuta undan det obehagliga med en trygg vatten-under-bron-kliché. Glömt och förlåtet, eller hur? Men Anders (Peter Kanerva) har beslutat sig för att konfrontera sin barndomsvän och plågoande Dennis (Viktor Idman) med sin frus (Kira-Emmi Pohtokari) hjälp. Men minnet är, som vi vet, opålitligt.

Festivalens komprimerade format, med två skilda föreställningar per kväll och begränsad tid för repetition och en kort speltid, skapade en energisk stämning som jag hoppas att smittar av sig på resten av teaterfältet. Som åskådare var den största behållningen av Textfest att få uppleva mötet med flera teaterensembler och att få se en så stor bredd i sceniska lösningar och spelstilar. Nivån på föreställningarna var genomgående imponerande, speciellt med tanke på den korta repetitionstiden på två veckor.

Textfest ingår i teater Viirus treåriga satsning på nyskriven dramatik som understöds av Svenska Kulturfonden. I festivalens programblad beskriver Viirus konstnärliga ledare Maria Lundström projektet som ”vanvettigt, överdrivet och svulstigt”, och personligen hoppas jag att detta vanvett och denna korsbefruktning får fortsätta. Festivalen känns, efter det första året, som början på en process snarare än ett färdigt format, och det vore fint att se festivalen växa till sig och finna sin funktion på teaterfältet.

Lasse Garoff
Foto: Ingemar Raukola

Överväldigande ångestflöde

Två kvinnor står på en balkong. I bakgrunden spelas en av de där poplåtarna som handlar om att leva till max, som om morgondagen inte fanns. Men istället för att sjunga med i den festglada refrängen skriker de ”Jag hatar mitt liv!”. För full hals och utan spärrar. Det är ångestladdat, öronbedövande, hjärtskärande.

Detta är en av de starkaste scenerna i den av Maria Lundström skrivna och regisserade pjäsen Lucky, där skådespelarensemblen på Viirus lyckas övertyga en om att livet som ung vuxen i Helsingfors minsann inte är någon dans på rosor. Jag skulle vilja hävda att scenen är talande för pjäsen, i sättet att fånga upp kontrasten mellan den krassa verkligheten och föreställningar om ”hur det borde vara”. I den här pjäsens handling finns nämligen inget utrymme för rosenskimrande drömmar. Berättelserna på scenen har en tung ”det är för jävligt”-stämning och allt som kan gå fel i rollkaraktärernas liv gör det med råge. Pjäsens namn till trots blir lyckan både säll och svårfångad.

Lucky handlar om människor vars liv inte riktigt blivit så som de tänkt sig, människor som kämpar med ansvar i ohållbara livssituationer som håller på att rasa samman. På scenen växlas det mellan olika berättelser som hänger ihop med varandra. Maria Ahlroth och Pelle Heikkilä spelar paret vars relation börjar i romantiska tecken, men svänger om till rena helvetet i takt med att mannens missbruksproblem uppdagas. Trots episka kärleksförklaringar löser kärleken inte alla problem. Jessica Raita och Viktor Idman tar ut de ibland våldsamma svängarna i en relation där glöden falnat och kommunikationen lyser med sin frånvaro och Oskar Pöysti gestaltar en ensam socialarbetare.

För omväxlings skull sitter publiken inte framför scenen, utan istället får man klättra upp och bänka sig längs med en läktare som löper runt hela scenen. Perspektivet ovanifrån är förvånansvärt effektfullt. Läktaren ger intryck av inhägnad och rollkaraktärerna framstår nästan som fångar, intrasslade som de är i sina problem. Perspektivet ökar också distansen till skådespelarna, vilket ytterligare understryker den ensamhet och alienation som de förmedlar. Kaba Assefas avskalade scenografi går i mörka nyanser och med hjälp av Lauri Lundahls ljus och Kristian Ekholms ljud växlar stadsmiljöerna från trafikkorsning till discogolv till hemma.

Lucky ställer till det för en. Orsakar klump i halsen, klump i magen, får en att vrida sig i stolen av ångest. Med sin dystra världsbild lämnar Lundströms pjäs inte mycket hopp åt åskådaren. Jag hade gärna tagit emot aningen flera ljusglimtar i dessa allt mörkare tider.

Anna von Bonsdorff

Lucky. Text och regi: Maria Lundström. Dramaturgi: Christoffer Mellgren. Scenografi: Kaba Assefa. Ljus: Lauri Lundahl. Ljud: Kristian Ekholm. Kostym och rekvisita: Emma Taivainen. På scenen: Maria Ahlroth, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Oskar Pöysti, Jessica Raita, Björn Karlsson och Mikaela Raita/Ida Korsström.

Konsten har mycket att ta fasta på

Sonja Mäkelä (Ny Tid 35/2014) är med all rätt bekymrad över det magra intresset för kulturdebatt, det är vi också. Under diskussionen Taidetta ymmärtämiseen (Konst för förståelse) som Viirus ordnade i samarbete med Helsingfors festspel 23.8 fanns imponerande expertis samlad: Ritva Mitchell, Imbi Paju, Eva Neklayeva, Erik Söderblom och moderator Janne Strang. Panelisterna representerar en diger erfarenhet, olika nationaliteter och framför allt djup inblick i kulturellt samarbete. Samtalet som berörde bland annat konstaktivism, marknadsekonomi, historisk belysning och framtidsoptimism skulle ha förtjänat långt fler diskussionsdeltagare.

Fortsätt läsa Konsten har mycket att ta fasta på

Nu eller aldrig

Varför göra en pjäs om en förvirrad människa? Vilken konstig fråga – bara för att det handlar om en kvinna. Tänk på Hamlet.

Vintern har just gett vika för vårsolen en dag i mars när jag träffar några av de medverkande i föreställningen Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika på Teater Universums stora scen.

Dagen innan har jag sett det första genomdraget av hela föreställningen och är nyfiken på vad regissören Maria Lundström och skådespelarna Maria Ahlroth (Valerie Solanas) och Elin Petersdottir (Doktor Ruth Cooper) har att berätta om sin syn på Sara Stridsbergs roman Drömfakulteten, deras egen föreställning och Valerie Solanas exceptionella liv.
Det är en på många sätt omskakande föreställning. Valerie är inget offer här utan stark och handlingskraftig, även om döendet går som en tråd genom hela föreställningen. IDrömfakulteten beskrivs själva döendeprocessen detaljerat och det här har fått komma med i föreställningen. Döendet registreras av Valeries låtsasvän/alter ego, Sister White i rött och svart, och det påminner lite om Claes Anderssons Hamlet –66. Det är konkreta detaljer om livsfunktionernas upphörande, men också poetiskt. Ändå: Kan döden vara poetisk?

Den frågan ställer jag inte, utan vi börjar från helheten, målsättningarna. Maria Lundström säger att det här är en föreställning som ställer frågor, som påstår mindre än den frågar och att svaren är flera. Elin Petersdottir poängterar de feministiska maktanalyserna, att det är personliga analyser i förhållande till en politisk bild.

Genast kommer vi in på det intressanta och häpnadsväckande SCUM- manifestet – Society for Cutting Up Men – som Solanas skrev. Elin Petersdottir framhåller att manifestet är ett ifrågasättande, och det stämmer – men det är ett extremt ifrågasättande. Efter att ha läst det undrar jag i flera dagar vad det rikitgt handlar om. Men plötsligt märker jag: I sina extrema påståenden har det löst upp många av de bojor jag uppfattar att kvinnor hålls inspärrade av i fråga om sociala roller. SCUM-manifestet ställer allt på sin spets på ett sätt som åtminstone för en stund gör en fri. Det handlar också mycket om kvinnans position som ’den svaga’, men det blir läsarens uppgift att hitta en realistisk väg ut ur dilemmat.

Verbal och intelligent
– Valerie är en Hamlet, säger Elin Petersdottir och det tar en stund innan jag förstår vad det betyder. Där finns skotten mot Andy Warhol, hela denna självrannsakan, och döendet.

– Människor har undrat varför vi gör en pjäs om en förvirrad människa – innan de fattar hur konstig den frågeställningen är, egentligen bara för att det handlar om en kvinna, säger Maria Ahlroth.

Ensemblen består av medlemmar från den nygrundade Teater 90°, från Siriusteatern och några gästande skådespelare.
Alla arbetar med stort personligt engagemang. Det är inte en feministisk grupp, men man vill koncenterera gruppens erfarenheter till en berättelse, säger initiativtagaren/regissören och fortsätter:

– Det var nu eller aldrig som gällde i fråga om skådespelarval och verksamhetsform.

Allting började med Maria Lundströms läsning av Drömfakulteten och fortsatte i samarbete med Sara Stridsberg. Men det är en på många sätt annorlunda föreställning än den mer realistiskt inriktade i Stockholm, understryker Maria Lundström. Mycket i arbetet har utgått från romanen, från stämningen i den.

Alla tolkningsmöjligheter gör att föreställningen blir väldigt drabbande i sin öppenhet. Allt kompletterar varandra: Valeries mostridiga liv, hennes handlingar, manifestet. Smärtan kommer fram mest indirekt, i livsödet. Man ställs inför motstridiga frågor, mest om hur det personliga och det politiska/samhälleliga dels hör ihop, dels är åtskilda; men här finns också frågor om normer och ansvar.
– Det framgår att Valerie skyller på det största, det politiska, medan hennes morDorothy måste ställas utanför eller ovanom all kritik, analyserar Maria Lundström.

Lite undrar jag över att Valerie framställs som så stark, att känslan av den rollens isolering dröjer kvar. Men Maria Lundström påpekar att det hade varit alltför lätt att göra Valerie väldigt manhaftig, göra hennes till en stereotyp av en lesbisk kvinna. Därför har gruppen valt att ge henne många val och möjligheter. Elin Petersdottir citerar doktor Coopers replik om att ”Valerie vill ge bilden av en hård, tuff och cynisk misantrop” och också det blir som en frågeställning om en livsstil. Föreställningens gestaltande av en kvinna som korsar gränser men också håller sig till en del normer kanske säger någonting viktigt om det finlandssvenska teaterfältet: Det blir något nytt och ovanligt att en kvinna framställs som så politisk, verbal och intelligent.

Monika Holmström
Foto: Jimi Kasteenpohja