Etikettarkiv: Mat

Strange meat

Det mest oroande hos människoätare som Jeffrey Dahmer och Ed Gein är kanske att de upphäver själva den gränsdragning mellan människa och djur som ligger till grund för den human-kapitalistiska moralen, konstaterar Erik van Ooijen i en utforskning av kannibalism i populärkulturen, filosofin och närhistorien.

Cormac McCarthys postapokalyptiska roman The Road (2006) förekommer en scen så gräslig att ingen läsare kan glömma den. Desperata drar huvudpersonerna, mannen och pojken, runt i det döda landskapet, i jakt på bortglömda konserver, och på ständig vakt för de andra människospillror som lika förtvivlat söker överleva i konsumtionssamhällets ruiner. Ett lockande matos leder dem till en övergiven lägerplats, men när de väl inser vad väldoften stammar ur ersätts dock aptiten av skräck: på ett spett över öppen eld hänger de förkolnade resterna av ett grillat spädbarn. I en ekologiskt söndertrasad värld där ingenting längre växer är människan, liksom Kronos, förpassad till valet att äta sten eller sin egen avkomma.

I romanen blir kannibalismen det yttersta tecknet på civilisationens sönderfall. Likt ett besvärjande mantra upprepar de två huvudpersonerna att de fortfarande hör till ”de goda” eftersom de åtminstone inte äter sina medmänniskor. Tröst finner de istället i det andaktsfulla avnjutandet av en mirakulöst upphittad burk Coca Cola. Den civilisation som gått under är ju inte vilken som helst utan den västerländska senkapitalismen. I de bådas nöd och utsatthet måste denna svunna värld av varuöverflöd te sig som ett paradis.

Genom sin antropofagiska vägran lierar sig alltså de två med det system som idag håller på att realisera den dystra fiktionen. Att vägra äta människor är, lite paradoxalt, ett uttryck för konsumtionssamhällets moral. Marx antydde ju hur kannibalismen var kapitalismens anatema: den moderna exploateringen förtär inte arbetaren utan suger ut honom, vampyriskt. Att välja colaburken framför det rostade spädbarnet är att välja det förtäckta och globala utsugeriet framför det blottade och lokala förtärandet.

Som litterärt motiv tycks kannibalismen stå i avslöjande relation till den kapitalistiska ideologin. Det paradis vi lever i är ju ett samhälle där det inte bara är möjligt utan påkallat att köpa kroppar för all slags konsumtion utom den rent bokstavliga: för sex och arbete, surrogatskap och adoption, eller för organtransplantationer. Bjuds en kropp inte ut på den vita marknaden finns den säkert på den svarta, och dessa är i kapitalismen omöjliga att skilja åt. Med ett undantag, alltså: ingenstans säljs mänskliga kroppar för bokstavlig förtäring. Det är som att slukandet av människan gör hennes genomgående förtingligande alltför påtagligt. Liksom mannen och pojken i romanen kan kapitalisten övertyga sig om sin egen godhet därför att man åtminstone inte förtär sina medmänniskor. Genom att tro sig stå fri från barbariet framhärdar man i en idylliserande föreställning om konsumtionssamhället som befriat från egentlig konsumtion.

Att vägra äta människor är därför i sig något av en våldshandling. Här förenar sig kapitalismen i själva verket med den humanism som ofta tror sig korrigera dess värsta avarter. Denna vägran stammar ju ur det kategoriska förnekandet att människan är djur och därmed kött. Kapitalismen och humanismen ansluter sig i hyllandet av abstraktionen, av värdet som förandligat och frikopplat från materiella villkor. Att äta kött utan att äta människor är att förneka den materiella kontinuitet – de bokstavliga blodsband – som binder mänskliga och icke-mänskliga djur samman; ty om kroppen öppnas och blodet spiller ut blir det alltför uppenbart att ingenting egentligen skiljer oss från dem. Vi är alla kött och vi kan alla ätas.

Men istället för att stycka oss själva styckar vi upp världen i klart åtskilda kategorier.

I den avförtrollade moderniteten framstår kannibalismen som vårt kanske sista tabu; den utgör humanismens sista bastion. Socialantropologen Edmund Leach hör, tillsammans med föregångaren Claude Lévi-Strauss, till dem som utförligast analyserat detta tabu.

För att skilja människorna från djuren lyfter Leach fram den mänskliga ”kulturen” som han definierar som de sätt på vilka människogrupper delar upp ett grundläggande ”djuriskt” erfarande av världen. Med kulturella språksystem styckar människorna upp sin omgivning i språkliga kategorier som skapar ”artificiella inre världar”, som de misstar för något objektivt och utvändigt. Om barnet fortfarande ser materialiteten som ett flödande kontinuum utan tydliga avgränsningar kommer det så småningom, genom att tränas i språket, att ”lägga ett slags särskiljande rutnät över denna omgivning, vilket tjänar till att urskilja världen som vore den sammansatt av ett stort antal separata föremål, vart och ett betecknat med ett eget namn”.

Men i mötet mellan materiell kontinuitet och språkliga distinktioner föreligger ständigt ett glapp eller en rest som trotsar kategorierna. För att bevara ett slags stabilitet i vår världsbild måste vi ständigt tränga bort alla de gränstillstånd – gråzoner – som finns mittemellan begreppen. Och det är enligt Leach i denna bortträngning som tabut uppstår. Det bortträngda blir något outtalbart som endast kan erkännas indirekt, genom skapandet av sociala tabun, områden som blir särskilt känsliga för att de avslöjar godtyckligheten i ett system av motsatser som ständigt överlappar och glider in i varandra. Med Leachs formel:

Om A och B utgör två verbala kategorier, på så sätt att B definieras som ’det A inte är’ och vice versa, och det finns en tredje kategori C som bildar övergång i denna distinktion, så att C delar egenskaper med både A och B, så kommer C att bli tabu.

Människoköttet är just ett sådant ”C” som förmedlar mellan oförenligheter som människa och djur eller ätligt och oätligt. Köttets köttslighet skapar ett slags ohelig bindväv som språket vägrar godkänna. Enligt Leach kan det ätliga delas in i tre huvudsakliga kategorier. För det första det som utan problem erkänns som föda och som kan ätas som del av en normal diet. För det andra sådant som förvisso är möjligt att äta men som ändå förbjuds eller endast förtärs i undantagsfall, under särskilda omständigheter. Och slutligen sådant som visserligen är ätligt men som av någon anledning ändå inte erkänns som föda överhuvudtaget.

Sådana indelningar osäkras av kannibalismen. Människoköttet tycks ha sin trygga plats i den tredje kategorin där vi inte förväntas uppfatta det som en ätlig substans. Samtidigt är det ju lika styckbart och stekbart som gris eller ko. Därför blir vi emellanåt chockartat medvetna om att det under vissa omständigheter riskerar att flyttas till den andra kategorin. De faktiska vittnesmålen om kannibalism under svält och nöd är otaliga och tycks kittla det allmänna medvetandet i populärkulturella skildringar som Frank Marshalls Alive (1993) eller Ron Howards In the Heart of the Sea (2015).

Men i värsta fall slinker det också in i den första kategorin. Tänk bara på Alexander Pearce, den irländske straffången som bland annat utgör föremål för Jonathan auf der Heides film Van Diemen’s Land (2009). Under en fängelseflykt åt Pearce upp sina medrymlingar för att själv överleva. Så småningom tycktes han dock utveckla smak för proteinet, och under en senare rymning gjorde han om proceduren – trots att annan föda fanns att tillgå. Strax före det att Pearce slutligen hängdes ska han ha prisat det utsökta människoköttet som smakar bättre än både fisk och fläsk.

Det som stör oss mest hos moderna mytologiserade människoätare som Jeffrey Dahmer och Ed Gein är kanske inte att de behandlar människor som om de vore djur, utan att de upphäver själva den gränsdragning mellan människa och djur som ligger till grund för den human-kapitalistiska moralen. Det är ju denna moral som antyder att djur just kan behandlas ”som djur” – vilket historiskt alltid också kommit att inkludera de otaliga människogrupper som av någon anledning betraktats som särskilt djuriska.

Om tabut uppstår i gränsen mellan analog materialitet och digital semantik ter det sig passande att se hur det behandlas i datorspel. Medievetaren Ian Bogost påpekar hur spel utgör ett slags procedural retorik: genom att modellera hur alla möjliga slags system fungerar, och därmed bestämma vilka handlingar spelaren kan och bör utföra i förhållande till olika föremål, skapar spel ett slags implicita argument för hur saker och ting är och ”hur det går till”. I ett jaktspel, där dödandet är det enda sättet på vilket vi kan interagera med djuren, skapas ett påstående om relationen mellan djur och människa. På så sätt skapar spelen påtagliga modeller av våra ”artificiella inre världar”, inte minst därför att de måste dela upp alla ting, kroppar och varelser i objektsklasser vilka sedan definieras av de förbestämda interaktioner de möjliggör.

Medievetaren McKenzie Wark påpekar följaktligen att det verkliga spelvåldet inte ligger i de färgglada explosionerna utan i fastställandet av vart allting hör hemma och hur det klassificeras. Alla spel där våld förekommer reglerar exempelvis vilka karaktärer eller klasser av varelser som kan eller inte kan dödas.

I en del spel blir kannibalism verkligen en del av spelvärlden. Vanligen anmodas emellertid inte spelaren att ta del i handlingen. I Elder Scrolls-spelens fantasyvärld Tamriel har exempelvis skogsalverna slutit ett förbund med skogsguden Y’ffre som förbjuder dem att konsumera växter. Istället lever de uteslutande på kött, inklusive den egna artens. Men detta är del av spelvärldens bakgrundshistoria – dess lore – snarare än något som spelaren själv tar del i.

I Assassin’s Creed Syndicate (2015), som utspelar sig i det viktorianska London, förekommer en rad sidouppdrag baserade på Sherlock Holmes-berättelsernas format. I ”The Fiend of Fleet Street” utreder man några mystiska försvinnanden i ett avgränsat stadskvarter. Snart uppdagas att någon sålt billigt kött till bagaren, och levererat gödsel med skelettdelar i till blomsterhandeln. Det visar sig att det är den innovative lädermakaren som börjat mörda människor för att förse det lokala näringslivet med billiga råvaror. Genom kannibalismen görs den kapitalistiska konsumtionen alltför påtaglig och det blir upp till spelaren att upprätthålla ordningen genom att överlämna den skyldige till de straffande myndigheterna.

I enstaka fall gör spelmekaniken det möjligt att överträda det kannibalistiska tabut. De postapokalyptiska Fallout-spelen skildrar en värld efter atomkatastrofen, nästan lika död och ogästvänlig som McCarthys (om än beströdd med betydligt fler överblivna colaflaskor). Här kan man jaga djur för att överleva men i regel inte människor. Dock stöter man här och där på en ätbar substans som endast går under beteckningen ”strange meat”. Det är fullt möjligt att ta sig igenom spelen utan att närmare fundera på vad detta kan vara, men den uppmärksamme spelaren kan få besked.

Anekdoten om Pearce antyder emellertid hur kannibalismen inte enbart är en fråga om födotillgång; lagens överträdelse har också sin särskilda lockelse. Georges Bataille understryker följaktligen att det inte räcker att se kannibalismen som ett återfall till något slags djurisk okunskap om de sociala reglerna. Den uttrycker ett hyperkultiverat snarare än vilt begär, det vill säga något som är oskiljaktigt från kulturen som sådan: ”Begäret är inte djurets likgiltiga suktande efter något utan just det att objektet är förbjudet, heligt; det är tabut som väcker begäret.”

Att förbud kan skapa begär i spel syns kanske tydligast när man i öppna världar plötsligt stöter på en så kallad ”osynlig vägg” som till synes omotiverat avgränsar ett geografiskt område som enligt spelets etablerade logik borde vara tillgängligt. Trots att sådana gränser är tekniskt nödvändiga förkläs de ofta som geografiska hinder – ett oöverstigligt berg, en oändlig ocean – för att inte bryta spelarens inlevelse. När spelaren ställs inför en sådan osynlig vägg kan det lätt upplevas som ett slags utmaning: att trots allt nå denna punkt som, om den inte gjorts otillgänglig, istället mötts med fullkomlig likgiltighet. Själva förbudet gör platsen begärlig.

En liknande effekt uppstår när vissa objektklasser helgas och görs oantastliga. Många spel har ”essentiella” karaktärer som inte kan dödas då de behövs för att föra handlingen framåt. Fallout: New Vegas utgör ett ganska unikt undantag då man faktiskt kan döda alla man möter och ändå klara spelet. Ett förbehåll finns dock även här. Bland spelvärldens tusentals karaktärer finns några få, för handlingen oväsentliga, barn som varken går att skada eller ens sikta på. I spelarforum har denna begränsning pekats ut som en av de detaljer som tydligast bryter inlevelsen därför att den också bryter mot spelmekanikens egen etablerade logik. I samma stund uppstår ett begär hos spelaren att se om det ändå inte på något sätt är möjligt att kringgå denna till synes godtyckliga begränsning. Mycket riktigt har det också skapats inofficiella spelmodifikationer som gör det möjligt att döda barnen trots allt. Om det ursprungliga spelet argumenterar för barnets helighet understryker denna modifikation hur de förenas med oss i vår köttsliga dödlighet. Ännu har dock ingen skapat något tillägg som gör det möjligt att grilla dem över öppen eld.

Det ursprungliga spelet inkluderar dock möjligheter att aktivt överskrida tabut. Här specialiserar spelaren sin karaktär genom att tilldela den olika perks, ett slags bonusegenskaper. En sådan perk är just ”Cannibal”, vilken faktiskt gör det möjligt att, i en utstuderat ”djurisk” animation, äta lik. Blir man påkommen är risken stor att man attackeras av upprörda personer i sin omgivning; trots att handlingen är möjlig är den fortfarande socialt stigmatiserad. Men spelet skapar också incitament för att utforska kannibalismens potential. Den särskilt hängivne spelaren kan exempelvis belönas med en hemlig speltrofé – ”Meat of Champions” – om man lyckas med den svåra uppgiften att äta av spelets fyra mäktigaste karaktärer.

Och kannibalismen framställs faktiskt inte heller enbart som en bestialisk handling. I uppdraget ”Beyond the Beef” möter man ett anrikt gammalt sällskap, The White Glove Society, som tidigare ägnat sig åt, men nu upphört med, kannibalistiska ritualer. En medlem söker återställa traditionen genom att i hemlighet servera människokött vid en stor bankett och spelaren kan välja mellan att hjälpa till eller sätta stopp för det hela. Medlemmarna ges en sofistikerad och gammaleuropeisk look, i frack och galaklänning, hög hatt och venetianska masker. Galamiddagen framstår som en formaliserad ceremoni.

Här får motivet avslöja den kolonialistiska ideologi som differentierar mellan primitiva och civiliserade kulturer: här finns ritualens alla inslag, och överträdelsen presenteras som ett uttryck för, snarare än ett brott mot, den sociala konventionaliteten. Den djuriske likätaren och den uppklädde aristokraten förenas i att de båda agerar i det mellanrum, den rest eller gråzon, som genereras av de normativa kategorierna. Som socialantropologen Franz Steiner visat har ordet tabu etymologiskt sett samtidigt betecknat det heliga och det profana, det upphöjda och det nedsmutsade, vilka blir oskiljaktiga från varandra.

Det finns i själva verket inga samhällen helt utan kannibalism, konstaterar Lévi-Strauss. Hos oss sker den främst indirekt, i medicinskt syfte, som när mänskliga hormoner utvinns ur hypofysen för att injiceras i barn med tillväxtstörningar – vilket lett till dödsfall i Creutzfeldt-Jakob motsvarande kuru-utbrotten på Papua Nya Guinea. Dessa två namn betecknar samma sjukdom med samma orsak. Vi är redan kannibaler.

Text: Erik van Ooijen
Illustration: Karstein Volle

Vad äter vi i framtiden?

Baljhavre, laboratoriekött och gräshoppor är bara några av de nya livsmedel som förutspås dominera framtidens matbord. Forskare ser framför sig ett samhälle där klimatförändringen skapar klassklyftor mellan dem som kan ta till sig av den nya sköna världens frukter och dem som får vänja sig vid knapphet och massfabrikat.

sci-fi-komedin Just Imagine! från 1930 väcks den nedfrusna komikern El Brendel till liv 50 år i framåt i tiden. Det första han äter är en trerättersmiddag i form av ett litet piller – gott smakade det, men rostbiffen var lite seg.

Visionerna som science fiction målat upp om matens framtid är många. Under 1950-talet, då så kallad TV dinner – föregångaren till mikromaten – dök upp i de amerikanska hemmen, var det många som föreställde sig att ett automatiskt kök i framtiden skulle göra middagen för oss då vi tryckte på en knapp, som i filmen Flight to Mars från 1951. Replikatorerna i Star Trek-serien från mitten av 1960-talet kunde trolla fram vilken rätt som helst ur tomma intet. Ännu på 1950-talet serverade man på många av framtidens rymdskepp kaffe och te ur porslinsserviser, men senast i och med Stanley Kubricks 2001: A Space Odyssey (1967) började rymdmaten också i litteraturens och filmens värld närma sig verkligheten, med käk i tuber och i pulverform, eller olika geggor och kuber ur automater. Det här är det närmaste sci-fi har kommit att realistiskt förutspå framtidens livsmedel, säger science fiction-forskaren Markku Soikkeli.

– Maten är egentligen det bästa exemplet på hur lite science fiction har byggt på humaniora och visioner om hemmets förändring, och hur mycket tyngdpunkten legat på hårda vetenskaper. Dieten har varit betydelsefull snarast i humoristisk sci-fi, som i Douglas Adams historier (Liftarens guide till galaxen-serien, red.anm.). Till och med fusionsköket som idé är frapperande ovanlig i sci-fi.

Soylent Green

Närmare sanningen kommer man om man granskar sci-fi där maten står som symbol för samhällsfrågor. I H.G. Wells bok  Tidsmaskinen (1895) har under- och överklassen blivit två distinkt olika raser. De vackra, dumma eloi lever i bekymmerslöst överflöd av frukter och grönsaker på jordytan, lyckligt omedvetna om att ”arbetarklassen”, morlockerna under jord, endast göder dem som matboskap.

Charlton Heston vid rullbandet i Soylent Green (1973).
Charlton Heston vid rullbandet i Soylent Green (1973).

Harry Harrisons bok Ge plats! Ge plats! (1966) beskriver hur överbefolklningen år 1991 har lett till att folk lever på massproducerade Soylent-biffar gjorda på soja och linser. Då boken filmatiserades 1973 av Richard Fleischer som Soylent Green, tog man premissen ett steg längre. I den berömda slutscenen ligger Charlton Heston på sin dödsbädd efter att ha fått reda på sanningen om vad Soylent-briketterna är gjorda av och uppmanar sin kollega: ”Du måste berätta för folket! Soylent Green is people!” innan han själv rullas iväg för att bli snabbmat.

Mat som klassmarkör

Ofta får maten i science fiction symbolisera skillnaden mellan folkgrupper, raser och klasser. I Mad Max-filmerna ser vi Mel Gibsons huvudkaraktär och hans kumpan lustfyllt äta hundmat, medan speciellt de två sista filmerna visar på överklassens överflöd. Suzanne Collins Hungerspelen-böcker använder själva hungern som drivkraft för underklassen, medan vi ser överklassen frossa i lyxmat.

Markku Soikkeli är ändå inte speciellt imponerad av genrens matspådomar, men säger att om det finns något sci-fin kan hjälpa oss fundera över är det vad matkulturen representerar då det gäller samvaron kring middagen – att äta ensam eller tillsammans.

– Till exempel Johanna Sinisalo använder fyndigt matintresset som en symbol för dystopin i sin bok Auringon Ydin (2013).

Vilken sci-fi-mat skulle du själv vilja smaka på?

– Janx-spriten från Adams Liftarens guide till galaxen-böckerna. En legendarisk dryck.

Spått i stjärnorna

En mer realistisk vision av framtidens mat får man av rapporten Syödään leväpullia pimeässä – Tähtikartastoja suomalaisten ruoan kulutukseen vuonna 2030 (Vi äter algbullar i mörkret – Stjärnkartor över finländarnas matkonsumtion år 2030). Projektet var ett samarbete mellan en rad myndigheter och forskningsinstitut, och leddes av Centret för framtidsforsking vid Åbo Universitet.

Den utkristalliserar fyra scenarier för vilket håll konsumtionen kunde svänga mot: ”Ymnighetshornet”, ”Ekohandlingar”, ”Knapphet och brist”, samt ”Teknoliv”.

Ymnighetshornet

Enligt det första scenariot fortsätter samhället på bekanta spår då det gäller medelklassen. Födan består till största delen av de stapelvaror som vi äter i dag, men utbudet på olika typer av livsmedel har vuxit, och måltiderna skräddarsys för att passa individen. På samma gång som maten blir ett identitets- och grupptillhörighetsuttryck, blir den allt mer en vardaglig rutin. Vi äter mellanmål och snacks i farten, och middagen där man samlas runt ett bord blir festlig lyx som man delar med vänner och familj. Tekniken möjliggör nya sätt att beställa, tillverka och leverera maten.

Baksidan av ymnighetshornet är att påfrestningen på miljön och mängden avfall växer, i detta scenario har klimatförändringen inte fått finländarna att avsevärt förändra sina matvanor.

Ekohandlingar

I det andra scenariot har klimatförändringen och övriga miljöproblem väckt världens beslutsfattare, och man har gått över till en ekologisk livsstil. Ätandet är en nödvändighet, inte en lyx. Födan är i huvudsak vegetarisk, och köttet som äts kommer från djur som fötts upp i naturenliga förhållanden – eller så är det odlat i laboratorium. Lite överraskande kanske, kombinerar det här scenariot nämligen teknikoptimism med ”tillbaka till naturen”-tänket.

Samhälleligt utvecklas ett slags ekosocialism med gemensamma hus- eller kvarterskök, frivilligt arbete på ekogårdar och olika typer av nätverk för närmat och närservice. Scenariot förutsätter också stark myndighetsreglering av livsmedelskedjan, höga miljöskatter och en övergång från nyliberalism till en viss grad av socialism. Forskarna förutspår att ångesten över miljön och klimatet leder till att många äter för lite eller för ensidigt och lider av olika hälsoproblem och ”klimatanorexi”. De noterar också att motståndet mot ett ekologiskt samhälle kommer att vara starkt, och att många är missnöjda med den rådande samhällsordningen.

mat-ris-fattigdom-jordbruk-foto-otto-donner
Foto: Otto Donner

Knapphet och brist

I rapportens mest dystopiska scenario har klimatförändringen, miljöförstörelsen och överbefolkningen skapat global brist på rent vatten och livsmedel, och klyftan mellan de fattiga och de rika har ökat. Kött, ägg och mjölkprodukter har försvunnit från de fattigas bord. Proteinet kommer från baljväxter och dieten består i övrigt främst av billiga basvaror som potatis och spannmål, samt massproducerade halvfabrikat. Livsmedel tillverkas industriellt i närheten av stora städer, men på samma gång finns en trend av mer ekologisk och resurssnål odling – mer av tvång än av val. Direkt hungersnöd råder inte i Europa, men bristen på råvaror och energi pressar upp priserna och skapar misär för stora befolkningslager. Återvinning av avfall och energi är vardag och myndigheterna ransonerar resurserna. För de rika har däremot inte mycket förändrats. Har man råd kan man fortfarande få tag på de flesta livsmedel och lyxprodukter. Globalt pågår en dragkamp om till vilken grad de rika staterna ska hjälpa de länder som drabbats av hungersnöd.

Teknoliv

I det fjärde scenariot styr den globala kapitalismen utvecklingen. När resurserna blivit knappa, klimatförändringen försvårat jordbruket och miljön förorenats, har multinationella bolag med vetenskapens hjälp tagit livsmedelsproduktionen från fält och gårdar till industriella laboratorier. Här framställs förädlad och genmodifierad superfood i vilken gränsen mellan medicin, kosttillskott och livsmedel har suddats ut. Också kött framställs med genteknik i laboratorier, och vidare kommer många livsmedel i pulver-, puré-, eller pillerform. Avfallet från både produktion och konsumtion minskar avsevärt då de ståndaktiga produkterna sällan behöver förpackningar och de förpackningar som används är biologiskt nedbrytbara. Smarta förpackningar och koder för varorna kommunicerar med våra mobiler.

Den centraliserade produktionen och koncentrationen till några stora bolag breddar klyftorna mellan klasserna. Då den offentliga sektorn försvagas, förväntas man se till sin egen hälsa med hjälp av olika former av hälsokost, och endast det rikare samhällslagret har råd med egentlig hälsovård. De bättre bemedlade kan köpa naturenligt producerad mat, och det är trendigt att göra matresor till länder och platser där man äter traditionellt producerad och tillagad kost.

Livsmedelssäkerheten i Teknolivet är ett stort samtalsämne, eftersom storbolag ofta döljer och förfalskar informationen om produkternas ursprung och tillverkningsprocess. Debatten går het kring den nya ”Frankenmatens” långsiktiga hälsoeffekter, den tynande biodiversiteten och de etiska aspekterna av produktionen. Klimatförändringen samt storbolagens exploatering av utvecklingsländer ger upphov till internationella konflikter.

Snabb förändring

Rapporten färdigställdes 2008, och sedan dess har ett och annat skett på livsmedelsfronten. Projektkoordinatorn Riikka Saarimaa medger gärna att vissa saker har överraskat forskningsteamet.

– Framför allt att så mycket av det vi förutspådde har skett snabbare än vi trodde. Då vi samlade in materialet talades det inte så mycket om klimatförändringen och miljöaspekten av maten. Men den aspekten har ju sedan formligen exploderat, och vi kunde inte ha förutsett hur snabbt växtbaserade proteinprodukter har spridit sig till folks matbord.

En annan sak som tagit forskarna på säng är hur snabbt olika typer av mattjänster har vuxit fram, som hemkörning av livsmedel, skräddarsydda matkassar med recept och olika typer av beställningssystem.

– I samband med publiceringen av rapporten diskuterade vi att det kanske år 2030 skulle gå att beställa à la carte-rätter från vilken restaurang som helst hem eller till arbetsplatsen som lunch. Och i dag har vi redan både Wolt och Foodora som erbjuder precis den här tjänsten.

Ransoneringens återkomst

Det är enligt Saarimaa omöjligt att förutspå exakt vilka livsmedel som i framtiden kommer att höra till vardagen, men vissa samhällsförändringar ger en fingervisning. Den stora trenden inom lisvmedelsutvecklingen har de senaste åren varit alternativa proteinkällor för att ersätta den energislösande köttuppfödningen. De växtbaserade proteinkällorna har kommit för att stanna, men hur det går med insekter som mat eller laboratorieframställt kött har Saarimaa svårt att säga.

– I Finland är det ju fortfarande inte tillåtet att sälja insekter som livsmedel, även om vissa har kringgått det förbudet. Laboratorieköttet är ännu i förädlingsstadiet, men det görs mycket jobb med det, speciellt i Holland.

Två till synes rivaliserande läger kämpar också om samhällets godkännande, den ekologiska rörelsen och förespråkarna för genmanipulerade grödor. Jordbruksforskaren Artur Granstedt som leder Biodynamiska forskningsinstitutet i Järna företräder den ekologiska rörelsen. Enligt honom måste vi gå mot ett mer ekologiskt jordbruk och hushålla med resurserna.

– Jag hoppas att den här insikten kommer frivilligt, men det är möjligt att vi på grund av de minskade resurserna måste ta till olika typer av reglering, som höjda miljöskatter eller ransonering.

Du tror alltså att vi kan tvingas gå tillbaka till tiden med ransoneringskort?

– Ja, det kan hända om vi inte själva inser att vi måste ändra på våra konsumtionsvanor.

Räkning av ransoneringsmärken i Tyskland 1950. Foto CC/Bundesarchiv
Räkning av ransoneringsmärken i Tyskland 1950. Foto CC/Bundesarchiv

Eko vs GMO

För förespråkare för genmodifierade grödor går tanken om naturenlig odling och minskad resursanvändning helt enkelt inte ihop – om alternativet är GMO-grödor som kan ge tre gånger större skörd än normalt på samma markområde. Det finns många invändningar mot GMO, vissa mer verklighetsbaserade än andra. Alarmister lyfter fram skräckhistorier om nya grödor som blivit modifierade med djurbaserade proteiner och enzymer – så kallad Frankenfood, och menar att det varken kan vara hälsosamt eller etiskt att äta dylikt. En annan invändning är att massproduktion av ett fåtal specifika, genmodifierade grödor leder till en utarmning och likriktning av biodiversiteten och därmed en högre risk för storskalig ekologisk kollaps vid misskörd eller sjukdomsangrepp. Ett problem mer relaterat till kapitalismen än grödorna i sig är de oegentligheter som storbolag som Monsanto sysslar med. För Granstedt är problemet rent matematiskt.

– Konceptet med att man skulle kunna producera mer med genmodifierade grödor tror jag inte på. Det är i slutändan miljön och resurserna som sätter gränserna för vad som är möjligt. Om man tar fram en växt med en förhöjd skörd, betyder det också att det krävs mer växtnäring och vatten. Lösningen är nog den att vi måste hushålla.

Klassklyftorna vidgas

Riikka Saarimaa tror att den här typen av motsättningar blir vanligare i framtiden, och maten börjar tydligare prägla vår identitetsuppfattning.

– Inget av de fyra scenarier som vi tog fram i rapporten kommer i ren form att beskriva matens framtid, och det var inte heller tanken.

Med största sannolikhet finns det drag av alla scenarier år 2030 och framöver, beroende på var och hur man lever.

– Det som jag med säkerhet kan säga är att det åtminstone inte blir Ymnighetshorn-scenariot i sin rena form – det har utvecklats en för stor medvetenhet om klimat och miljö för det. Min gissning är att det snarast blir en kombination mellan Ekohandlingar och Teknoliv.

Den ekologiska medvetenheten kommer enligt Saarimaa antagligen att fortsätta öka, och vi ser i dag också en stark trend mot olika typer av delningsekonomi och nätverk för närproducerad, naturenligt odlad kost, ofta odlad utanför samhällets kommersiella ramar. Men å andra sidan ser vi en allt större centraliseringstrend, där stora bolag äter upp småföretagare och långsamt tar över offentliga tjänster. Då ojämlikheten ökar i samhället, blir också maten en klassmarkör.

– Vi kommer säkert att se en större polarisering mellan dem som har råd att köpa ekologisk, färsk, närmat och olika typer av hälsokost och lyxprodukter, och de fattiga som antagligen i allt högre grad får nöja sig med billiga, massproducerade och näringsfattiga halvfabrikat. Knapphet kommer att bli vardag för stora samhällsgrupper, medan valmöjligheterna blir större för andra.

Janne Wass

Fina fisken

Den finländska fiskindustrin befinner sig i ett brytningsskede. Nya innovationer kan ge inhemska företagare ett försprång i branschen samt avsevärt minska på fiskodlingens miljöeffekter. I slutet av september samlas myndighetsrepresentanter i Åbo för att diskutera miljöskyddet kring fiskodling.

Fiskodling har varit en av de snabbast växande industrierna inom Skärgårdlivsmedelsbranschen från och med 90-talet. I Östersjöområdet har man inte lyckats svara på efterfrågan tillräckligt snabbt, vilket fått som följd att upp till 85 procent av fisken på finländarnas matbord är importerad. I fjol importerades kring 112 miljoner kilo fisk och fiskprodukter.

I medeltal åt finländaren tio kilo utländsk och fyra kilo inhemsk fisk år 2014. Finländarnas favoritfisk är regnbågsforellen som odlas främst i Skärgårdshavet och den åländska skärgården. Den inhemska fiskproduktionens puls har sakta men säkert stigit och nya innovationer i form av förbättrade odlingsbassänger samt lokalt producerad föda ger både ett försprång på marknaden och minskad belastning på Östersjön.

Den ökade miljömedvetenheten har lett till betydande förändringar i den inhemska fiskodlingen. I våras inledde regeringen ett pilotprojekt där företagare, forskare och myndigheter undersöker nya styrmetoder för att gynna miljön. Exempelvis kan det bli lättare att få miljötillstånd för fiskodlingar där man tillämpar hållbara metoder. I slutet av september samlas myndighetsrepresentanter i Åbo för att diskutera miljöskyddet kring fiskodling.

Det blå guldet vaskas fram

Vattenodling är världens snabbast växande primärproduktionsform och fiskodlingen har redan överskridit produktionsvolymerna för nötkött. Finlands regering har uttryckt sin tilltro till att blå bioekonomi, alltså vinstbringande ekologiskt hållbar affärsverksamhet i hav och insjöar, kan bli en av de stora tillväxtbranscherna som ger Finland lyft på världsmarknaden. Blå bioekonomi och exportering av ”finländsk vattenkompetens” finns bland regeringens omtalade spetsprojekt.

Det står klart att inga inhemska naturresurser eller kunskaper ska lämnas outnyttjade. Finland har tekniskt kunnande på hög nivå och bra internationellt anseende, säger Timo Halonen vid Jord- och skogsbruksministeriet i en intervju för Svenska Yle i juni. Blå bioekonomi kan ge stora ekonomiska vinster samt fungera som ett dragplåster för fisketurism, menar Halonen. Han önskar att även konsumenter tänker efter och styr mot en ekologiskt hållbar riktning.

Som verksamhetsledare för Österbottens fiskarförbund har Guy Svanbäck synpunkter på fisket: ”Jord- och skogsbruksministeriet har alltför länge talat bara om skogen”, säger han till Yle. Svanbäck nämner att fiskens olika beståndsdelar kan användas mångsidigt inom industrin och förespråkar miljömedvetenhet inom fiskbranschen.

Östersjön har mycket att ge industrin. Exempelvis kunde alger förädlas till biobränsle, möjligtvis även giftiga blågröna alger. Det handlar än så länge om spekulationer inom bioteknologin men sektorn utvecklas snabbt med Island och Norge i spetsen.

Projektet Nordisk vägkarta för blå bioekonomi har vuxit fram i år under Finlands ordförandeskap i Nordiska rådet. Även den nationella myndighetsverksamheten har gått het kring blå bioekonomi. Som bäst håller Jord- och skogsbruksministeriet i trådarna för en nationell färdplan för den nya nischen som utarbetas av Naturresursinstitutet Luke och Finlands miljöcentral. Livsmedelssäkerhetsverket Evira bidrar till utvecklingen genom forskning om fisksjukdomar.

Foderrevolution medför miljönytta

Fiskodling i Östersjöområdet har varit en av de bidragande faktorerna till övergödningen. Odlingen av regnbågsforell lär ända till början av 2000-talet ha belastat Östersjön i lika hög grad som uppfödning av nötkreatur och svin. Förändringen började med att blickarna riktades mot den största belastningsfaktorn – fodret. Fiskmjöl har länge importerats från Sydamerika, Island och Danmark. Men transporten utgör endast en liten del av fodrets miljöpåverkan, det är främst då näringsämnen som inte härstammar från Östersjön blir en del av kretsloppet som den totala mängden näring i havet ökar.

För några år sedan diskuterades det ivrigt både inom industrin och i medierna om möjligheten att ersätta det importerade fodret med lokalt producerat. Det skulle vara det snabbaste sättet att minska forellodlingens belastande verkan på miljön, hette det bland forskare och experter. Trots att optimeringen av fodrets mängd och kvalitet skett långsamt har Finlands miljöcentral uppskattat att fosfor- och kvävebelastning orsakad av forellodling har minskat betydligt sedan 1980-talet.

Medvetna konsumenter samt medborgar- och naturskyddsorganisationer har haft en roll i förändringen genom att ställa krav om striktare miljövillkor i fiskodling, anser Patrik Karell som är specialforskare inom ekologi och hållbar naturresursförvaltning vid yrkeshögskolan Novia i Ekenäs.

Genom att börja utnyttja Östersjöfisk i fodret skapar man en cirkulär ekonomi för näringsämnen. Det så kallade reduktionsfisket går ut på att fånga ”skräpfisk”, som strömming också ibland räknas till, och ge den som foder åt odlad fisk. I längden minskar den totala mängden fosfor och kväve i Östersjön då de näringsämnen som anrikats i strömmingen avlägsnas från havet. Man beräknar att kvävebelastningen skulle minska med kring en femtedel och fosforutsläppen med över 90 procent om fiskodlingsindustrin övergick till så kallat Östersjöfoder.

I nuläget kunde en betydligt större del av strömmingsfångsten utnyttjas inom livsmedelsindustrin och vidareförädlas. Mångsidiga produktionsmöjligheter och teknologi finns. Ägarna till Kasnäs fiskfabrik har förberett sig på den kommande efterfrågan genom att börja förädla skräpfisk till foder.

– Investeringen i den nya fabriken Salmonfarm och användningen av Östersjöfoder har betydande regionalekonomiska konsekvenser och ger nya hållbara tillväxtmöjligheter för hela den inhemska fiskerinäringen. På samma gång förbättras handelsbalansen och självförsörjningsgraden ifråga om fisk och protein, sade jordbruks- och miljöminister Kimmo Tiilikainen i ett utlåtande till Luke i juni.

Gemensamt ansvar för havsmiljön

Plask! Marinbiologen Tobias Tamelander kastar en räfsa i strandvattnet intill Tvärminne zoologiska station. Den triangelformade havskrattan drar med sig sjögräs och tång. Om en stund ska vi studera fångsten på närmare håll.

Tamelander forskar i samverkan mellan akvatiska växter och djur. Fiskodlingens påverkan på vattenkvaliteten är främst lokal eller högst regional, berättar han.

– Som odlingsmiljö skiljer sig Östersjön från till exempel de norska vattnen i fråga om salthalt och vattnets cirkulation. Östersjön är ett innanhav vars vatten byts ut mycket långsammare än i öppna hav, men tack vare kontakten till Nordsjön och Atlanten sker det en viss omblandning. I Åbolands skärgård och Åland har det förekommit syrebrist på bottnen samt slammiga bottnar, vilket skadar de arter som den naturligt förekommande fisken livnär sig på. Övergödning och syrebrist leder till minskad artrikedom och hela näringskedjor kan förändras då en art drabbas av en förödande förändring i sin levnadsmiljö.

– Östersjön har ett dåligt rykte, men det finns fortfarande kvar miljöer med välmående ekologi och många otroligt vackra arter. Havet  påverkas starkt av människan, som borde ta vara på den fina havsmiljön, säger Tamelander.

Ekologisk evolution

Tätt befolkade områden kring Östersjön är de mest belastande för havsmiljön eftersom både produktionen av mat och utsläppen är större än på landsbygden.

– Avrinningen från åkrar bidrar till eutrofieringen men kunde åtgärdas genom att hålla kvar växtlighet som tar upp näringsämnen året om, säger Patrik Karell.

Utsläppen från industri och avlopp begränsas numera rätt strikt inom EU-området, men inget land runt Östersjön höll på med någon vattenrening av betydelse förrän problemen med övergödning blev uppenbara under 1960- och 70-talen.

– De tyska älvarna samt utsläppen från danskt jordbruk är idag de hvudsakliga orsakerna till eutrofieringsproblemen i de södra delarna av Östersjön, menar Tamelander.

De västligare länderna kring Östersjön var tidigare ute med vattenrening och reglering av jordbruket än till exempel Polen och Ryssland, men på senare tid har man tagit itu med problemen även i öst. Enligt Finlands miljöcentral har avloppsreningsverken som togs i bruk för tre år sedan i St Petersburg lett till att övergödningen har minskat i den östra delen av Finska viken.

I det stora hela har fiskodlingen en väldigt liten inverkan på Östersjöns ekosystem – enligt några år gamla uträkningar rör det sig kring en halv procent inom hela Östersjöområdet och två procent i finländska vatten. Siffrorna kommer sannolikt att minska ytterligare då det nya Östersjöfodret slår igenom på bred front.

Både Tamelander och Karell nämner att fiskodlingen håller på att flytta upp på land. Denna ”evolution” minskar ytterligare på övergödningen av hav då inlandsbassängerna bildar ett slutet kretslopp för näringsämnen. Ur en ekologisk synvinkel ser den blåa bioekonomins och fiskodlingens framtid betydligt ljusare ut än till exempel köttindustrins.

Lilian Tikkanen

Läs också Lilian Tikkanens kommentar “Fiskens pina“.

Fiskens pina

Lilian Tikkanen
Lilian Tikkanen
Detta är en kommentar till artikeln “Fina fisken“. 

Enligt fackverket Hurdant är det att vara djur? (SKS 2015) känner fiskar smärta – och kan till och med vara känsligare än människan. Helsingin Sanomat lyfte upp frågan om fiskars känsloförnimmelser för ungefär ett år sedan. I artikeln berättar biolog Helena Telkänranta att man redan runtom i världen diskuterat de nya forskningsresultaten. Fiskarnas inre liv var länge ett mysterium för människan och den rådande uppfattningen verkar fortfarande vara att fisken är känslolös. Har finländarnas ögon öppnats för etiska frågor kring fiskindustri och hobbyfiske?

År 2002 undersöktes i Edinburgh regnbågsforellens smärtreceptorer. Då fiskarnas läppar blev besprutade med ättiksyra reagerade de likt de flesta däggdjur, med att skaka på sin kropp för att utlösa smärtlindrande endorfin, eller gnida det smärtande stället mot något i sin omgivning. Då fiskarna fått morfin reagerade de inte på ättiksyran, vilket enligt forskare bevisar att fiskar kan känna smärta.

“Det var hemskt, bassängerna var proppfulla med fisk och det såg helt för trångt ut”, berättade min kurskamrat Katariina Väätänen som en gång besökt en anläggning för fiskodling. Som forskare Patrik Karell säger finns det livmedelsproduktion av alla de slag i Finland, allt från småskalig verksamhet som bondgårdar till jättelika hallar fyllda med boskapsdjur. Det är svårt och ibland nästan omöjligt för konsumenten att hålla reda på livsmedlets ursprung och produktionsförhållanden.

Till djurrättsaktivisternas förtret kommer det säkert bli att bli svårt att minska på produktionen av fisk då branschen nu har ett uppsving. Om man frånser de etiska aspekterna är den inhemska fiskindustrin en av de minst skadliga näringarna med tanke på flora och fauna.

Hållbarheten borde trots allt vara den viktigaste frågan eftersom varken människan eller naturen klarar sig om nedsmutsningen, eutrofieringen och klimatuppvärmningen går för långt. Fiske och fiskodling kan vara en dellösning på proteinfrågan, liksom berikandet av livsmedel med insekter. Växtprotein bör inte heller glömmas bort, nämner marinbiolog Tobias Tamelander.

Människan har lärt sig att utnyttja naturen och dess arter till sin egen vinst, och kommer sannolikt att göra det så länge naturens resurser tillåter det. Trots min skepticism mot all industri som innefattar djur och levande varelser, gläder jag mig åt att man i varje fall lyckats med en positiv utveckling när det gäller fiskodlingens miljöpåverkan.

Lilian Tikkanen

Kött utan synd

Lasse Garoff
Lasse Garoff.
I augusti år 2013 i London serverades världens första hamburgare tillagad av kött som odlats in vitro, det vill säga i provrör. Forskaren Mark Post vid universitetet i Maastricht hade av en handfull stamceller från nötkreatur odlat fram 20 000 proteinremsor, som kocken Richard McGeown sedan sammanfogade till en hamburgarbiff genom att blanda in ströbröd och äggpulver, samt rödbetsjuice och saffran för färgens skull. Smakjuryn var inte helt övertygad av resultatet då det odlade köttet saknade fettvävnad – därtill efterlyste provsmakarna lite salt och peppar.

Hamburgarprototypen kostade kring en kvarts miljon euro att framställa, men om processen skalades upp och standardiserades skulle kostnaderna givetvis sjunka till konsumentvänliga nivåer. Enligt Mark Post själv kan det odlade köttet (eller ”shmeat”, en sammanslagning av orden ”sheet” och ”meat”) leda till en matrevolution inom 20 år.

Ekologiskt sett är en lösning av nöden. Under det senaste halvseklet har världens köttkonsumtion grovt sett fyrdubblats, i takt med att både jordens folkmängd och levnadsstandarden har ökat. Boskap orsakar som känt stora utsläpp av växthusgaser och foderproduktionen kräver enorma mängder odlingsmark och vatten. Odlat kött kunde i teorin snyggt lösa alla dessa problem, och konsumenten kunde fortsätta att njuta av en god biff utan ekologiska eller etiska samvetskval.

I det avseendet kan man förstå Mark Posts entusiasm inför det odlade köttets potential. Samtidigt är det också värt att ifrågasätta på vilket sätt innovationen innebär ett framsteg, och för vem.

Grovt sett är det USA, EU, Kina och Brasilien som äter det mesta av världens kött. USA och Brasilien äter nötkött, Kina äter nästan hälften av världens griskött, EU äter ganska mycket av bägge. Sydostasien och södra Afrika lever i stort sett på vegetarisk kost, vilket även är en indikator på fattigdomen i de regionerna.

Med konsumtionsnivåer som uppgår till som mest 120 kilo kött per person och år (USA) står det klart att det inte är fråga om en god biff då och då, utan om en väldig överkonsumtion av kött som kräver en storskalig produktion vars beklagliga omständigheter vid det här laget torde vara bekanta: hopträngda smutsiga djur, fullproppade med antibiotika som slaktas under osanitära förhållanden.

Det är inte heller den goda biffen som är problemet, den är trots allt något av en lyxvara som en stor del av befolkningen kanske inte har råd att äta till vardags. Problemet är den dagliga konsumtionen av billiga köttprodukter av undermålig kvalitet och i vissa fall med oklara beståndsdelar – tänk Chicken McNuggets, där slaktrester mals till en smet, tvättas i ammoniak, färgas och smaksätts artficiellt. Alternativt skandalen våren 2013 då Findus lasagnepaket visade sig innhålla hästkött. Problemet var ju inte hästköttet i sig, som knappast är sämre kött än något annat, utan den brist på insyn i livsmedelsproduktionen som skandalen avslöjade.

Det är också i produktkategorin mystery meat som köttodlingen torde ha sin största framtida marknad. Med tanke på svårigheterna med att odla något som liknar det vi kallar för en god biff – biffens smak påverkas av foder, motion, fettvävnader med mera – är det rimligt att anta att den goda biffen även i en relativt avlägsen framtid växer på djur. Det är tänkbart att odlade ”goda biffar” framställs som en ny slags lyxprodukt, men det produktionsmässigt lönsamma för en storskalig industri torde, liksom idag, vara olika sorters billig köttsmet med artificiella färg- och smakförstärkare. Detta skulle potentiellt innebära en ekologisk förbättring jämfört med nuläget, men det är rimligt att fråga varför då odlad köttsmet är bättre än, säg, en soja- eller spannmålsbaserad smet med smak- och färgämnen. Vad behöver vi ”köttet” till?

Svaret är givetvis ingenting. Men vi lever med en fetisch för kött som är omständlig att bli av med (undertecknad äter själv kött, trots återkommande kulinariska besvikelser). Kött uppfattas som gott och näringsrikt, ”riktig mat” helt enkelt. Gradvis håller vi i västvärlden på att vänja oss av med vår ohälsosamma vana att äta dåligt kött till varje måltid, och även om det går långsamt så är insikten här nu. Vi mår bäst av att äta grönsaker, men kan äta kött som ett tillskott i måltiden. Hindret för en positiv utveckling är att våra samhällen är uppbyggda kring storskaliga industrier vars existens utgör ett kraftigt förändringsmotstånd (ta som exempel oljebolagens förnekande av klimatförändringen). Det odlade köttet är snarast ett sätt för en köttindustri med allvarliga legitimitetsproblem att visionera om en framtid där människor fortfarande äter över hundra kilo av deras produkter per år. Och medan vi i grund och botten inser hur ohållbar vår nuvarande köttkonsumtion är, så blir det utopiska löftet om hållbart, hälsosamt, odlat kött ett sätt att skjuta upp omaket med en nödvändig samhällsförändring.

Lasse Garoff
är Ny Tids producent