Ett inkarnerat kärleksord
I sin nya diktsamling Min kropp lyser vit utforskar Kristian Lundberg kristen tro och symbolvärld.
På flykt undan livet
Vi kastas på de första sidorna av Oya Baydars roman Förlorade ord in i en skottlossning på en myllrande busstation i Ankara i det samtida Turkiet. Den omtyckta och åldrande författaren Ömer Eren blir i en nyckelscen vittne till ett våldsamt terrordåd. Han ser en gravid kvinna bli skjuten i buken och mista sitt barn, och han ser en ung man vid kvinnans sida. Det visar sig att paret är kurder som försöker undkomma kvinnans familj som vill mörda henne för att försvara släktens heder. Ömer, som i sin desillusion som åldrande författare är på jakt efter en ny mening med sitt liv, besluter sig i all hast för att följa med paret tillbaka till de karga bergstrakter som de har kommit från. Han ringer sin fru Elif och berättar att han tänker ”åka österut”, något som man senare i berättelsen förstår har en speciell innebörd för dem båda. Kanske kan Ömer där i öst äntligen hitta de nya ord han så desperat behöver för att kunna skriva lika bra som han en gång gjorde.
Ett sympatiskt Brooklyn
Den tjugoåttaåriga huvudpersonen i Paul Austers nya roman Sunset Park heter Miles Heller och befinner sig i början av berättelsen i Florida där han har hamnat efter sju långa år i självvald exil från New York.
I New York finns Miles pappa, Morris Heller som är en respekterad men alltmer desperat förläggare, och styvmamma, Willa, som fortfarande plågas av sorgen över sin egen son Bobbys tragiska död. Vi får veta att det bara är Miles som känner till de verkliga omständigheterna för den olycka som ledde till Bobbys död, och att det är Miles dåliga samvete som har drivit bort honom från sin hemstad och sin familj.
Medelklassens krönikör
Jonathan Franzens Frihet är inte bara en stor amerikansk roman, utan på många sätt också en global roman som på sina 651 sidor avhandlar teman som naturskydd, överbefolkning och kapitalism.
En ny blick, en ny människa
Steve Sem-Sandbergs Tre romaner är en trilogi om tre kvinnor som historien mer eller mindre har kört över: Ulrike Meinhof, Lou Salomé och Milena Jesenská. Samtidigt bildar de tre böckerna ett panorama över 1900-talets tyskspråkiga Europa.
Historien förenklar. Det är bara så det är. Tiden går, och man glömmer. Samhället förändras. Man bråkar om huruvida förändring är av godo eller av ondo, och oberoende av vad man kommer fram till förändras man själv långsamt men säkert i takt med samhället. Det är historikerna – dessa som Eric Hobsbawm i sin bok The Age of Extremes kallar för ”the professional remembrancers of what their fellow-citizens wish to forget” – som ska påminna oss om vilka förändringar som har lett oss dit vi har kommit. Det är inte alltid man hörsammar de röster som gräver i det förflutna, och ofta vill man glömma och begrava det som har varit. Se bara på en del av reaktionerna på Sofi Oksanens bok Puhdistus, eller de kontroverser som uppstod i Turkiet efter att Orhan Pamuk i sin roman Snö alluderade på det turkiska folkmordet på armenierna.
