Etikettarkiv: Maxim Grigoriev

Stillsamma reflektioner om vänskapen och livet

Den unga tänkaren erfar ett kosmopolitiskt vemod inför sådant som livets förgänglighet och tidens gång. Denna ungdomliga melankoli, utan vilken konsten måhända inte hade varit möjlig, betraktas i Sverige ofta lite hånfullt som en kliché: är den inte bara en snygg pose som den unga mannen eller kvinnan lägger sig till med i några år för att så småningom växa ifrån?

Kanske är det därför som religionsforskaren, krönikören och den flitige föreläsaren Owe Wikström för att undersöka de olika uttrycken för och botemedlen mot denna känsloerfarenhet i sin nya bok Från ett cafébord i Paris – Om vänskap, tristess och samtalets nyanser har behövt lämna Sverige ett tag. I stället slår han sig ner på en av den franska huvudstadens emblematiska uteserveringar där ”hela världen passerar revy”. I Paris talar man gärna om principer, menar han, inte bara om sakfrågor. I Paris behöver man aldrig ursäkta sig för att låta högtravande eller tala ”essäistiskt”, på prov – att låta konversationen spinna sig fram till sina egna sanningar utan att i förväg veta vad man har att komma med. Att utan brådska få ägna sig åt det som Wikström vackert kallar ”det klargörande samtalet”.

I sin kåserande essä visar Wikström att ungdomens ”blå vemod” inte är någon övergående pose, utan en grundläggande mänsklig känsla, ”en andlig undran” som blir kvar hos en livet ut och med ålderdomen kommer till uttryck i en sansad, lugn och lärd erfarenhet av livets provisoriska karaktär – insikten att vi alla åldras, att våra älskade dör, att barnen flyttar ut, att vi en gång kommer att upphöra, ”att allt en gång ska tas ifrån oss”.

Det är en lättläst och kort bok som man lägger bakom sig på ett par tre timmar, men vars eftertänksamma sinnelag dröjer kvar hos en som minnet av ett flyktigt men hjärtligt möte. Med krönikörens vana hand kåserar Wikström kring de få botemedlen han finner mot denna ”dova känsla av att vara instängd” i sitt livs flyktighet. Han börjar med att reflektera kring vänskapens anatomi, som han menar skiljer sig från bekantskap, kärlek eller erotisk förälskelse, för att därefter övergå till att tänka på vad som egentligen händer när man umgås med människor man tycker om. I konsumtionssamhället finner han, föga förvånande, ingen bot: det riktar in sig ”på att uppmärksamma vår otillfredsställelse”. ”Att köpa”, konstaterar Wikström, ”innebär att fly tingens obönhörliga banalitet” och shoppingturen förvandlas inte sällan, vilket vi nog alla känner igen, till ”en korsning av hets och svettig uppgivenhet”. Det enda som tycks skingra det existentiella vemodet är det vältempererade samtalet, ett ideal som Wikström förfäktar med hjälp av Montaigne: ett möte vänner emellan där vi kan vara våra autentiska jag utan att bekymra oss om sådant som sociala krav eller självframställning.

Wikströms sällskapliga bok bjuder således inte på några originella insikter, men det är heller inte meningen. Han är kanske inte en essäistikens Tomas Tranströmer, men väl en kåseriets Nils Ferlin. På tillgänglig och käck svenska serverar Wikström oss tankar som vi redan är förtrogna med, men som vi heller inte mår sämre av att påminnas om. I slutändan blir boken en stillsam lovsång till detta med ”att ha det trevligt”, att umgås med vänner man tycker om och böcker man älskar, vare sig det sker i Paris högljudda gathörn eller universitetsbiblioteket svala, rymliga tystnad.

Text Maxim Grigoriev
Foto Judah Mormont /CC

Owe Wikström: Från ett cafébord i Paris – Om vänskap, tristess och samtalets nyanser. Libris förlag, 2017.

En flanör i vår tid

nu-pa%cc%88rm-webbDen unge Herman bor i Berlin. Enligt hans strävan efter att leva som en epikuré anammar han enkelhetens devis och håller sig borta från det mesta som nutidsmänniskan förväntas eftertrakta: sysselsättning, pengar, ägodelar och relationer.

Herman är en av dagens unga som har möjligheter utan att veta vad han ska göra av dem. Han har tillgång till utbildning och utandsresor. Livsvalen är många, åtminstone i jämförelse med tidigare generationer. Men så klart har friheten sina begränsningar; arbetsmarknaden och bostadsmarknaden stänger i princip alla dörrar framför näsan på den som vill inneslutas i gemenskapen.

Herman har tagit de chanser som finns och begett sig till storstaden där han får hyra ett dragigt rum hos en taxichaufför. Han studerar filosofi men som en följd av rotlösheten hoppar han av studierna och driver runt på stadens gator. Han observerar och föraktar sin omgivning, ser människor röra sig monotont mellan reklampelare med shoppingkassar i händerna. Omgivningen ter sig meningslös och medmänniskorna förutsägbara.

Så en dag är Hermans flickvän Julia försvunnen. Han inser långsamt att hon kanske var det enda som höll honom flytande i denna omkringdrivande tillvaro. Korta stunder ifrågasätter han sig själv och sin livsstil. Kanske vore tillvaron ändå bättre med vänner. Han saknar Julia, men i nästa ögonblick tänker han att han skulle kunna skaffa sig hundra flyktiga kvinnobekantskaper. I så fall slapp han ju binda sig.

Herman rör sig i ett konstant nu. Den ena efter den andra västeuropeiska storstaden passerar hans flanörsblick och ändå händer egentligen ingenting, särskilt inte med honom själv. Sökandet efter Julia blir aldrig akut, och denna intrig blir heller aldrig drivande. Snarare är den en ursäkt för Herman att söka sig ut. Romanen uppehåller sig vid hans jakt på enkelheten.

Å ena sidan har Maxim Grigoriev skrivit en väldigt omodern roman. Nu är befriande händelselös, i vår tid av tidsfördriv, brus och ständig åtkomlighet. Det verkar finnas en vilja till tidlöshet i berättandet, som jag kan tycka är uppfriskande. Å andra sidan är romanen väldigt samtida, då den behandlar ensamheten som dagens individfixering skapar. Herman besluter sig för att ställa sig utanför men kan inte fly; även hans anonymitet är en livsstil och den tidlösa flanören blir en sorts samtidsskildrare. Dessutom innehåller Grigorievs prosa levande, urbana miljöbeskrivningar som känns dagsfärska.

Romanen Nu har mycket gemensamt med novellsamlingen Städer som utkom 2014, där rotlösa människor vandrade omkring på olika platser i Europa. Jag fastnade för novellerna på grund av de vackra miljöbeskrivningarna och tematiken kring ensamhet, resande, tillfälligheter och relationer som gått om intet. Nu är lite som att läsa någon av novellerna i utdragen form. Tyvärr fungerar det bättre i kortformat; oavsett om stillaståendet och frånvaron är själva tanken eller inte, så lämnas jag en aning tom på slutet. För min del hade berättelsen kunnat fortsätta där romanen tar slut eller avslutats tidigare. Sammanfattningsvis hade det varit samma sak.

Text: Elin Rosén
Foto: Sasha Kohler /CC

Maxim Grigoriev: Nu.
Albert Bonniers förlag, 2016.

De oöversättliga nyansernas uppslagsverk

untranslatablesDen franska bästsäljaren Vocabulaire européen des philosophies: Dictionnaire des intraduisibles har utkommit på engelska med den koncisare titeln Dictionary of Untranslatables. Verket är en storslagen exposé över europeiska kulturord och begrepp som definierar den moderna europeiska tankevärlden, skriver Maxim Grigoriev.

I senhöstmörkret har jag nästan dagligen bläddrat och läst i en drygt två och ett halvt kilo tung tegelsten med bibeltunna sidor, Dictionary of Untranslatables. Boken, som är resultatet av drygt tio års samarbete mellan över 150 europeiska forskare, är en exposé över nästan fyrahundra termer och begrepp som på ett eller annat sätt anses vara ”oöversättbara”, men samtidigt också definierar den moderna europeiska tankevärlden: Dasein, sense, plaisir, praxis, Geschlecht, angest.

Fortsätt läsa De oöversättliga nyansernas uppslagsverk

Åskådarens avstånd till fotbollsplanen

Fotbollen är ständigt föremål för allehanda metaforer som handlar om att kriga och vinna ytor, men det som styr spelet är först och främst ett slags horror vacui: målburens enorma tomhet i förhållande till bollens ynklighet, ödelandet på andra sidan om offside, skriver Maxim Grigoriev i sin essä om fotbollens outhärdliga melankoli.

för en tid sedan var jag på stor fotboll för första gången sedan jag var barn och gick på Moskvaderbyn med morfar. För en som i åratal bara sett fotboll på teve var det en märklig upplevelse att vara där på Estádio do Dragão i Porto och se en match i Champions League.

Fortsätt läsa Åskådarens avstånd till fotbollsplanen

”Man flyttar till Berlin och stagnerar”

I våras tillbringade jag några månader i Aten. Inte långt ifrån där jag bodde, utmed den bullriga Alexandrasavenyn och mittemot Panathinaikos hemmastadion, stod en länga våldsamt förfallna funkishus med igenbommade fönster och avrivna elkablar. Husen såg ut att kunna rasa ihop när som helst, men var fulla av liv. Invånarna där utgjorde ett eget mikrouniversum, tydligt avgränsat från de fräschare kvarteren runtomkring. En korpulent man satt i en rullstol och rökte cigarill, medan han sköts framåt en av liten pojke som knappt nådde upp med armarna. Kvinnor med blänkande metalltänder hängde ut kläder på tork på gårdarna. Ett gäng obstinata katter följde en med blicken när man passerade de överbelamrade soptunnorna. En stor familj bodde rent av i en föredetta kiosk utanför husen. Det såg ut som ett övergivet sovjetiskt bostadsområde som ockuperats av romer någonstans i utkanten av Ryssland – mitt i turismens Aten.

Fortsätt läsa ”Man flyttar till Berlin och stagnerar”