Etikettarkiv: Media

”Greppa världen ett tema i taget”

Denna höst återvände Marcus Floman till Ny Tids redaktion efter tre års vistelse i Stockholm. Under de tre åren har både Finland och Ny Tid genomgått stora förändringar.

– Tre år är en ganska lång tid att bo i ett annat land och hela familjen hann vänja sig vid vardagen och vid att bo i en helt svenskspråkig omgivning.

Men framför allt är det den snabba samhälleliga förändringen i Finland som Floman väntar på att ska sjunka in.

– Jag har ju följt med utvecklingen i medierna, dels har det talats mycket om det hårdnade samhällsklimatet och den nya regeringen. I viss mån hade ju attitydklimatet redan blivit kyligare då jag flyttade till Sverige. Men det omfattande motståndet mot regeringens politik från flera håll i samhället har varit jätteintressant att följa med från Sverige. Det är inte längre bara antirasister och anarkister som demonstrerar, utan stora yrkesgrupper och fackförbund, säger Floman.

Månadsutgivning rätt beslut

Den största förändringen på Ny Tids redaktion är givetvis att tidskriften nu utkommer en gång i månaden istället för veckovis.

– Jag läste ju Ny Tid medan jag bodde i Sverige; att gå över till månadsutgivning framstår som helt rätt beslut. Artiklarna håller sig också i det nya formatet livskraftiga och aktuella och det halvt tidlösa greppet funkar bra. Att tänka kring en eller två temahelheter är också bekant från andra tidskrifter som jag jobbat med. Jag tycker det är ett bra sätt att greppa världen, ett tema i taget.

Det viktigaste för Ny Tids framtid är att hitta nya läsare. Tidskriften har lyckligtvis många trogna läsare, men att fortsätta nå ut till nya läsare är som Floman ser på saken det allra viktigaste för framtiden.

– På ett allmänt plan känns det som om Ny Tids betydelse i det finländska och finlandssvenska medielandskapet bara har blivit viktigare under de senaste, säg fem åren. Det är en pressröst som behövs, och som också hörs. När jag började läsa tidningen på 1990-talet så var den lika viktig och analytisk som nu, men det avtryck tidningen gjorde i det omgivande samhället var inte lika synligt. Då kändes det som ett mirakel om exempelvis Hufvudstadsbladet lyfte upp något som stod i Ny Tid, men numera noteras Ny Tid i andra medier allt oftare. Ny Tid har fått en tyngre position i opinionsbildningen och samhällsdebatten.

Då nyhetsförmedlingen i regel har blivit kortare, snabbare och mindre strukturerad reser sig Ny Tids utgivning ur flödet.

– Folk är intresserade av andra perspektiv på nyhetsgröten, säger Marcus Floman.

text & foto Lasse Garoff

Det här är Aishi Zidan, Jerusalem

Ny Tid träffade Aishi Zidan, som under hösten 2017 jobbar som Yles korrespondent i Jerusalem, för ett samtal om krigsjournalistik, säkerhet och jämställdhet på nyhetsredaktioner.

En soldränkt dag i början av juli sitter journalisten Aishi Zidan i ett pansarfordon i Irak. Hon har vaknat under småtimmarna i Erbil, irakiska Kurdistans huvudstad, för att bege sig till Mosul med den irakiska armén som följeslagare. Efter långa stridigheter har ISIS förlorat staden men till ett högt pris: byggnader, basarer och huvudgator har förvandlats till grus och ruiner.

Politkovskaja tände gnistan

Vi förflyttar oss ändå för en stund från Mosul till Helsingfors och bakåt i tiden, mer specifikt till början av 2000-talet då Zidan gick i skolan och var fascinerad av journalistik.

– Det måste ha varit antingen på sista årskursen i grundskolan eller första året i gymnasiet under en kurs i livsåskådning, då vi med ryska skolan fick gå på en av Anna Politkovskajas föreläsningar. Amnesty International hade organiserat hennes besök till Finland och då hon berättade om sin rapportering från Tjetjenien var jag alldeles begeistrad. Jag kände att det hon gör är typ världens viktigaste, och att det skulle vara fint att få göra något liknande, säger Zidan.

Via studier på Helsingfors universitet och Sanomas journalistskola kom Zidan att bli utrikesjournalist, vilket har fört henne på uppdrag till bland annat Tunisien, Gazaremsan, Lesbos i samband med flyktingkrisen och nu senast till Irak.

Hur väl beaktar redaktionerna i Finland sina arbetstagares psykiska välmående?

– Jag kan uppriktigt berömma mina arbetsgivare och jag har aldrig upplevt att jag skulle bli tvingad att ta emot ett uppdrag som jag inte känner mig bekväm med. De finländska mediehusen har på det stora hela ett rykte om sig av att ta det säkra före det osäkra gällande arbete i krigszoner, säger Zidan.

Trots att det funnits stunder på fältet då hon varit rädd, upplever Zidan att det i sig inte är något konstigt. Tvärtom: det är hälsosamt att reflektera över sina känslor.

– Ibland är det så att stressen eller ångesten bryter ut först efter att man kommit tillbaka hem från en konfliktzon. Så gick det efter att jag återvänt från Gazaremsan i och med konflikten år 2014. Det som hjälpt mig genom dessa år är det stöd jag fått av mina jämngamla kvinnliga kolleger. De har gjort mig till en bättre journalist.

Könsroller och krig

Krig och konflikter kopplas ofta till uppfattningar om manliga könsroller och enligt Marte Høiby från högskolan i Oslo, kan patriarkala strukturer förstärkas under till exempel krig och konflikt. Det påverkar också journalister som arbetar på fältet. Enligt Høiby finns det i konfliktzoner en tendens att nonchalera kvinnors åsikter i säkerhetsbedömningar. Høiby lyfter även fram att män ofta får uppdrag i krigzoner just för att de är män, inte på grund av deras meriter. I sin forskning har Høiby intervjuat journalister från sju länder och fyra kontinenter tillsammans med professor Rune Ottossen.

– I Finland upplever jag att redaktionerna i allmänhet är rätt jämställda. Vi har mycket kvinnor på höga positioner. Kanske könsrollerna framkommer mer på gräsrotsnivån, i och med att kvinnor i branschen fortsättningsvis måste tåla mer ovett av arga läsare än män, och därtill får man som kvinnlig journalist fortsättningsvis sin dos av mansplaining. Till exempel var det en äldre manlig kollega som, efter att jag blivit utnämnd som korrespondent till Jerusalem, berättade om hur givande det kan vara att tala med aktörer i civilsamhället. Alltså, hallå? Jag kan faktiskt det här och har hållit på med det ganska länge, skrattar Zidan.

Trots att det länge främst varit män som rapporterat från konfliktzoner upplever Zidan inte att det varit en nackdel att genomföra arbetsuppdrag i Mellanöstern som kvinna – tvärtom.

– I vissa situationer har det till och med varit en fördel att jag är kvinna. Till exempel då vi passerade militärens kontrollstationer i Irak väckte jag antagligen ingen rädsla bland soldaterna. Sedan har jag haft tillgång till utrymmen som varit segregerade för antingen kvinnor eller män i mer konservativa sällskap. I allmänhet har jag upplevt att jag ofta blir behandlad som ganska könlös som västerlänning i Mellanöstern.

Starka reaktioner

Aishi Zidan

Yle har inte tidigare haft en bestående korrespondent i Jerusalem, men etablerar nu en kortvarig tjänst på grund av världsläget. Yle har tidigare haft likadana kortvariga korrespondenttjänster i exempelvis Libanon, Ukraina och Brasilien.

– Mellanöstern står på många sätt inför stora förändringar och därför är regionen speciellt aktuell. Israel och de palestinska områdena har i internationell rapportering ändå blivit i skuggan av de länder som berörts av arabvåren, konstaterar Zidan.

Att rapportera från det heliga landet innebär alldeles speciella utmaningar. För till och med så långt norrut som i Finland, finns det många läsare som har ett känsloladdat förhållande till vad som händer på den relativt lilla nyckelformade landplätten mellan Medelhavet och Jordanfloden.

– Religion är en orsak till varför så många i Finland förhåller sig så starkt till rapporteringen. Vissa vill även se konflikten som i grund och botten religiös, vilket inte motsvarar verkligheten. Jag efterlyser att folk skulle se konflikten som en del av en större helhet och försöka förstå de olika parternas perspektiv.

Zidan har noterat att läsare ofta med avsikt missförstår, inte bara artikelns innehåll, utan även journalistens roll.

– Det kan tidvis kännas som om folk inte ens har ett intresse av att se saker som en del av en större helhet.

En annan utmaning, som inte bara berör rapportering från Jerusalem utan Mellanöstern i allmänhet är den frodiga grogrunden för konspirationsteorier. Läget underlättas inte av att teorierna får gigantiska proportioner via djungeltrumman och situationen i dagens samhälle där faktiska sakförhållanden väger lätt.

– För att filtrera sanningen genom informationsflödet i Mellanöstern gäller det att känna igen vissa av de ofta förekommande narrativen. Journalistens traditionella tumregler om att dubbelkolla fakta och använda en så stor mångfald av källor som  möjligt är till stor hjälp, säger Zidan.

Under de senaste åren har vi som läsare och följare av utrikesnyheter översköljts av nyheter om Mellanöstern men också om massmediernas kris, den senare har även lämnat tydliga spår i utrikesjournalistiken.

Vore det inte logiskt att läsare i en globaliserad värld allt mer skulle uppskatta kvalitativ rapportering från världens alla hörn?

– Finland är ingen isolerad ö, och därför är det viktigare än någonsin förr att få kvalitativ och mångsidig utrikesjournalistik. I många mediehus har det skurits ned på antalet korrespondenter, som tur är upprätthåller exempelvis Yle fortsättningsvis ett brett nätverk av korrespondenter. N

Text: Johannes Jauhiainen
Foto: Saana Sarpo

Eftersnack for ever

Marcus Floman
Marcus Floman.
Ett av radio Vegas i särklass bästa och mest underhållande program är långköraren Eftersnack. Vecka efter vecka får lyssnarna njuta av skarp analys, verbalakrobatik och inte minst en god stämning. I Magnus Londens, Jeanette Björkqvists och sidekickarnas sällskap är det inte tråkigt.

Sade jag att det var ett program i radio Vega? Jo – och i radion fungerar just detta intelligenta samtal bäst. Någon av er har kanske sett att även FST/Yle Fem visade ett TV-program som hette Eftersnack. Och jo, det var exakt samma talkshow som medelst några TV-kameror i studion omvandlade radiosnacket till ett ”TV-program”. För, med den största respekt för två av de skarpaste journalisterna i Svenskfinland:  (som dessutom är två väldigt mysiga personer som jag känner väl, hej Manu och Nette) Eftersnack är inte bra TV, det är bra radio.

Yle visar inte längre TV-programmet Eftersnack, men varen icke förskräckta, ty snart ska snacket åter flöda i ett nytt format nära dig. Lilla teatern offentliggjorde nyligen sitt höstprogram, och se där finns Eftersnack på menyn. Jag tror att Eftersnack är en evighetsmaskin. Eller är det kanske ett uttryck för en av strategierna att hålla Svenskfinland vid liv, genom återvinning?

Och vem vet, kanske är det de facto ett smartare drag att förflytta radiostudion till en teaterscen än att sända showen på TV. Jag kunde tänka mig att se någon av showerna, trots att det här återvinnandet känns lite tassigt.

När jag ändå är i farten vill jag komma med några tips för att garantera evighetsmaskinens livslängd. Eftersnack– serie-albumet. Eftersnack – deckaren (skriven av Staffan Bruun😉 ) Eftersnack – klippdockan. Eftersnack – mobilspelet. Eftersnack – julkalendern. Eftersnack – sagobok för barn med Eftersnack-CD på köpet.

Marcus Floman

En finsk tiger

Hannele Mikaela Taivassalo
Hannele Mikaela Taivassalo.
Det finns så mycket tigande i detta land som borde diskuteras, och en politisk debatt som borde föras, dialoger som borde skapas istället för monologer och kommunikéer och dekret som serveras ur olika läger.

Vågar man då ens fråga vilka andra samtal som kunde vara viktiga?

I en annan tidning, i en annan kolumn, skriver Anu Koivunen (Hufvudstadsbladet, 22 juli 2017) så här: ”I våras förintervjuades jag av en SVT-journalist inför ett inslag om Finlands 100-årsjubileum. Reportern ville veta vilka frågor som är hetast på de finska kultursidorna och varför. Mitt svar var enkelt: i Finland finns varken kulturdebatt eller -journalistik i svensk bemärkelse.”

Ett samhälle är inte bara en politisk dagordning, ett samhälle är en kontinuitet, ett sätt att vara, ett sätt att interagera, människor emellan. I ett dynamiskt samhälle borde också konsten och kulturen – och samtalen som rör sig kring dem och ur dem – vara väsentliga jämsides med diskussionen om hur man praktiskt ordnar detta samhälle. Det räcker inte att säga ordet ”värdegrund” om det inte finns en ständigt pågående diskussion och väv av tankar att hänvisa till med ordet.

Vi blir till i samtal.

Koivunen, professor vid Stockholms universitet och forskare i projektet Demokratins drivkrafter, fortsätter: ”Medan svenska kvällstidningar stoltserar med sina kulturskribenter föder finska motsvarigheter närmast förakt mot allt vad lärd samhälls- och kulturdebatt innebär.”

Ett sådant samhällsklimat påverkar förstås också den finlandssvenska medievärlden, som ytterligare försvagas av att kanalerna är så få och små, och utrymmet därför begränsat.

Kom titta, se! Konsten lever, trots allt! It’s alive. Myös in Swedish in #finlandhundra.

Men det är sällan diskussioner uppstår. Varför?

I ett klimat där det är svårt för enskilda tidningar och tidskrifter att överleva är det ändå fortfarande HBL:s kulturredaktion som har kapacitet att föra en synlig kulturbevakning och –debatt på svenska i Finland. Men upplevs kultursidorna inte längre som ett levande och öppet forum? Finns det ett redaktionellt intresse för att skapa diskussion, vad är signalerna? Och ska svaren komma enbart i samma tidning, är det dynamiskt? Eller på nätet i olika halvofficiella eller slutna sammanhang? Med fördröjning i månadstidskrifter – också där i rätt begränsade bubblor? Och vem ska debattera? Den dagstidningsointresserade generationen?

Vårt statliga bolag Yle har ju både potential och egentligen också ett ansvar att vara den kulturredaktion som är den andra rösten här – eller egentligen den första. Men är kulturdebatt i etermedia och på nätsidor svårhittad, svårhanterlig? En ny form av kulturdiskussion borde ju kunna uppstå just på den här typen av offentliga, samlande nätforum. Men hur skapar man kontext och kontinuitet?

Det finns fler frågor här än utrymmet i en kolumn.

Vi blir till i samtal. Men var är samtalet?

Få kulturbevakande instanser innebär förstås snarare smakkonsensus och monokultur än diversitet. Också när det gäller urvalet av frilansrecensenter och andra samarbetsparter, som till exempel kolumnister. Här uppstår lätt en cirkel där de som är synliga och därmed har inflytande också hörs eller blir hörda i den enda rikstidningen, och får ännu större tyngd. Andra röster får höras i andra forum som är lokala eller lika marginella som de är. Eller inte höras alls.

De enskilda röster som hörs får bära ett stort ansvar – det är ju inte ett problem att till exempel enskilda författare får utrymme och synlighet, det är tvärt om mycket bra, men det är inte sagt att hen ständigt kan eller är villig att använda sin röst just för att initiera eller föra samtal. Tidsandan vi lever i uppmuntrar snarare konstnärer till att marknadsföra sig själva än att tänka högt eller söka dialog. En enskild konstnär känner kanske dessutom att hen (ärligt talat oftast han) inte har bett om makt, och därför inte tänker använda den. Det är förståeligt, men är man offentlig har man makt vare sig man vill det eller inte, och då har man också ett ansvar för hur man använder den. För avtrycken kan bli stora, oberoende av intentionerna. Vad man inte gör är också ett val.

Men utan majoritetskulturens möjlighet till bredd och diversitet är strukturerna alltså mycket bräckliga, allt faller på några enskilda (föga utmanade och rätt oemotsagda) personers välvilja, och närmast en enda textinriktad kulturredaktion som kanske nog egentligen har lust och välvilja, men som saknar förmåga att bära upp en hel kulturs kulturdiskussion på ett givande sätt. Och var är vi då?

Tänk på hur bräcklig demokratin är i en stat om all makt koncentreras till en person eller en instans.

Och vad det är för en demokratisk struktur vi över huvud taget har om det naturliga är, som det verkar vara, att all diskussion är frånvarande.

Och var ska vi då lära oss tänka?

I en liten kultur är det klart att de ekonomiska realiteterna också är kringskurna. Mycket, för mycket, faller på enskilda personers aktivitet. Det normala är att ansvaret gärna läggs på kulturarbetare och konstnärer: det är ni som ska skapa debatten/strukturerna/projekten/sammanhangen/synligheten/kontexten/kanalerna/förnya modellerna. Just de här enskilda individerna har oftast själva inga privata trygga strukturer, ingen månadslön, ingen instans bakom sig, ingen kontinuitet att falla tillbaka på. Bara sig själva. Men blir ändå ställföreträdande strukturer där strukturer saknas. Det är ett skrangligt IKEA-bygge, billigt och ohållbart i längden.

Det är inte bara jag eller den mer kände författaren som är och ska vara kulturbärare, vill vi fortsättningsvis ha den här kulturen måste vi alla bära upp den.

Om vi blir till i samtal – tar vi då slut i tystnaden?

Konsten i sig ska vara fri, inte bunden till minoritetsidentitet eller tro eller politik eller moralism eller andra ismer. Inte bunden av dessa. Precis som konstnärerna måste vara obundna i förhållande till instanserna, vare sig det gäller regeringar, kulturredaktioner eller förlag. Där det inte finns diversitet och alternativ uppstår det gärna ohälsosamma bindningar.

Men litteraturen, konsten och kulturen ska också vara ett samtal i samhället, en plats att tänka i, ett rum att vara i, en kyss att svindlas av, eller en nagel i ögat, eller en smäll på käften så att huvudet snurrar och perspektiven förskjuts.

Det är förstås lättare att tiga och undvika.

Men det är i samtal vi blir till. Och fortsätter.

Hannele Mikaela Taivassalo
är författare

Hur jag blev förläggare

Arvi Särkelä
Arvi Särkelä.
Tiden då tidningar sålde nyheter till läsarna, och sedan läsarna till marknadsförarna, är över. Medieföretagen investerar knappt längre i journalistiken, utan fusionerar sin nyhetsverksamhet medan de gör pengar på annat håll. Samtidigt står public service i korseld från högerpopulismen, den politiska eliten och de privata mediebolagen. Framför allt i små och flerspråkiga länder som Finland och Schweiz, där jag bor, leder centralisering av nyhetsbranchen och mediemonopol till ensidig rapportering. För Schweiz blir problemet ännu större då dess direkta demokrati omedelbart lever av åsiktsmångfald.

I maj blev jag tidningsförläggare. Då ordnades en crowdfunding för Die Republik, ett läsar- och redaktionsägt internetmagasin som producerar både nyheter och undersökande journalistik. Dess journalistiska uppdrag är det klassiska: att skapa klarhet för läsarna i stora frågor och debatter. Det nya ligger snarare i Republiks strävan att finna en tidsenlig ekonomisk form för journalistiken.

Republik kommer för det första att köra helt utan reklam. Utan de stora mediehusen och utan reklamintäkter blir det emellertid inte så många inkomstkällor kvar. Lösningen är en kombination av investerare och läsarmedlemmar. Till en början lyckades Republik attrahera 3,5 miljoner schweiziska franc (drygt 3 miljoner euro) från investerare mot löftet att genom crowdfunding vaska fram 3 000 läsare och 750 000 franc. Resultatet? – 13 845 medlemmar och 3 450 183 franc.

Som medlem blir man självfallet prenumerant, men också delägare i kooperativet som är tidningens förlag, alltså förläggare. Det är knappast en överraskning för läsarägda Ny Tids läsare att en tidning kan ägas kooperativt. Nederländska De Correspondent blev också finansierad genom crowdfunding. Giganten The Guardians reklamlöshet borde inte heller komma som en nyhet. Men det är hur Republik organiserar det kooperativa ägandet som gör den till ett spännande experiment värt att observera ända från (Svensk)Finland. Tre nyckelord: självorganisering, direkt demokrati och nätverksteknologi.

Schweiz och framför allt dess vänster har en historia av att organisera sig nedifrån upp. Där den radikala vänstern hos oss varit marxistisk, har den i Schweiz varit anarkistisk. Men samtidigt har de, som i Norden, varit pragmatiska och kompromissvilliga. I Republik har investerarna sammanlagt maximalt 30 procent av rösterna i företaget. Redaktionen och läsarna har 35 procent var. Det betyder visserligen att investerarna kan bestämma linjen i en konfliktsituation mellan läsarna och redaktionen. Men också i det fallet följs antingen läsarnas eller journalisternas intresse.

Nätverksteknologin erbjuder nya möjligheter för självorganisering. Till exempel röstade vi nyligen om vi skulle anställa en datajournalist, tysklandskorrespondent eller satiriker. Resultatet? 58 procent röstade för datajournalist. Det pekar mot en ytterligare framtida sammanvävning av demokrati och ny teknologi: läsarkontrollad användning av big data.

Arvi Särkelä
är lektor och forskare i filosofi vid Luzerns universitet och ”förläggare” av Die Republik