Etikettarkiv: Media

Bitter men försiktigt hoppfull Bruun

Att Hufvudstadsbladet under så gott som hela 2000-talet befunnit sig i ett nästan permanent tillstånd av osäkerhet och kaos är knappast någon nyhet för den som följer med tidningen. Samma sak gäller kritiken som riktats mot ägarföretaget KSF Medias ledning, såväl av läsare som tidningens egna journalister – med Staffan Bruun bland de mest högljudda.

Det mest intressanta Bruuns bok Mitt liv på HBL har att erbjuda är således inte de bekanta klagomålen om ologiska prioriteringar, absurda kortlivade digitala satsningar och ledningens allmänna inkompetens. I stället ger boken en välkommen noggrannare inblick i exakt hur den massiva omvälvningen gick till, och, om än aningen indirekt, hur de destruktiva reformerna trots protester kunde fortsätta, eftersom inget alternativ egentligen fanns.

Med 36 år som journalist på HBL i bagaget kan Bruun tänkas vara ytterst kvalificerad för att uttala sig om ”en tid då tidningsbranschen förändrades totalt”, som det står på baksidan av boken. Det är ändå inte vad han i första hand utger sig för att göra. Papperstidningens globala nedgång är ett bekant fenomen, men Bruuns ambition med Mitt liv på HBL är att visa att skulden för de dåliga resultaten i HBL:s fall inte (åtminstone entydigt) kan skyllas på utomstående faktorer.

På uppdrag

De första tre fjärdedelarna av boken, som totalt innehåller 41 korta kapitel, består främst av fragmentariska historier från Bruuns karriär som reporter eller sammanfattningar av hur diverse skeenden på redaktionen gått till. En kompromisslös kärlek för såväl reporteryrket som HBL framkommer.

Innan 2000-talets svårigheter slår till är det frid och fröjd för den unga Staffan Bruun. Den ivriga reportern åker omkring världen på Tintin-aktiga äventyr, som han får ut mera av än bara själva nyheten – spännande eller rentav farliga upplevelser, intressanta möten, viktiga lärdomar och så vidare. Världen som skildras i dessa kapitel känns på ett lite mysigt sätt enklare än dagens värld, lättare att tyda. Boken är också väldigt grabbig – av de närmare 400 namn som vimlar förbi på bokens sidor är över 80 procent män.

Efter ett tiotal kapitel om Bruuns äventyr råder det ingen oklarhet om att denna romantiserade version av nyhetsreporterns yrke är idealet för honom. Till det hör också en rättfram och rätt så okomplicerad syn på journalistik – så gott som genast när Bruun får in foten i branschen i slutet på 70-talet reagerar han på de äldre journalisternas Sovjetkontakter och mediernas politiska självcensur, och vägrar följa deras oskrivna regler. Med åren resulterar det i färdiga reportage som nekas publicering. På 90-talet bekänner sig Bruun ännu entydigt till konsekvensneutralitetsprincipen, och förundrar sig över chefredaktör Erik Wahlströms policy att alla publiceringsbeslut måste föregås av en analys av vem som gynnas eller skadas av en artikel.

Bakom den brinnande kärleken för nyhetsjournalistiken verkar det nästan i lika hög grad finnas ett adrenalinberoende som någon uttalad övertygelse om journalistikens viktiga roll i samhället. Vem som får det största scoopet eller hinner fram till någon händelse först blir nästan till en tävling mellan reportrar på olika tidningar. Alltid ändå i god sportsmannaanda, eftersom det framför allt är roligt.

Och visst är det lätt att förstå Bruun. Som journalistikstuderande nu, 40 år efter Bruun, känns det nästan omöjligt att ens föreställa sig att någonsin få uppleva motsvarande spänning i tjänsten för någon framtida arbetsgivare, ännu mindre en finlandssvensk tidning. Bruun är onekligen privilegierad, åtminstone för att han tillhör den generationen som hade de bästa förutsättningarna för att jobba som reporter.

På redaktionen

Efter en kort period som redaktionschef återgår Bruun 1997 till sin naturliga miljö som reporter, och efterträds på posten av Barbro Teir. Då blir det andra bullar på redaktionen, och den bruunska idyllen börjar sakta men säkert nedmonteras. Till en början smakar kritiken lite ”allt var bättre förr”, då Bruun verkar motsätta sig all utveckling som sker under den nya ledningen, från layoutreformer till prioritering av kultur och lokalreportage i tidningen. Det är inget fel på dem i sig, men resurserna tas från nyhetsbevakningen.

Så småningom börjar man som läsare ändå bli mer och mer bekymrad. Bruun skildrar en tidning som med ett oberäkneligt beteende genomför reform efter reform i desperata försök att stå i spetsen för utvecklingen. En ny företagskultur får fotfäste på Mannerheimvägen 18, vilket leder till att HBL blir en mera osäker och hierarkisk arbetsplats än någonsin tidigare, med en ledning som sparkar och anställer personal impulsivt och utan hänsyn till kollektivavtal eller fackets protester.

Ännu mera bekymrande blir det då den värsta digitaliseringshybrisen slår till. Konsultföretag efter konsultföretag får fria händer och miljonarvoden av ledningen, vilket resulterar i hopplösa försök att tvångskläcka idéer och innovationer som magiskt ska fixa ekonomin. Under några år tvingas redaktionen regelbundet utstå framtidsverkstäder, flummiga seminarier och övningar i mindfulness. Resultatet: en mängd dödfödda digitala satsningar och appar som inte inbringar ens en bråkdel av vad de kostat att utveckla.

Medan allt detta pågår är det fortfarande papperstidningen som står för omkring 90 procent av inkomsterna, trots den ständigt minskande upplagan. Svante Wahlbäck, som hinner vara vd för KSF Media i åtta månader (och lyfta vd-lön i ytterligare ett år), lyckas 2017 halvera koncernens årliga förlust från 8,6 miljoner till 4,2 miljoner genom att göra sig av med konsulterna. I dag är HBL tillbaka där man var 2014, med bara papperstidning, e-tidning och webb.

Huvudansvaret för den misslyckade driften av HBL lägger Bruun på styrelseordförande Christoffer Taxells axlar. Taxell utnämnde Kaj-Gustaf Bergh till vd 2006, och har under varje katastrofal reform låtit bli att ingripa trots att han har haft makten att göra det. Bruun glömmer dock inte att nämna alla de övriga personer han anser vara delansvariga, med tillhörande utförliga redogörelser över vederbörandes brister, såväl personliga som professionella. Att Bruun verkligen utnyttjar den ärlighet han har råd med känns rimligt och är dessutom ganska underhållande, men läsaren påminns om att Bruuns upplevelse av händelserna kan skilja sig från någon annans, vilket han också själv påpekar.

Särskilt Bergh får en minst sagt osmickrande behandling. För Bruun symboliserar han kärnan i hela nedgången – personer utan någon kunskap eller erfarenhet från tidningsbranschen som kommer in och bestämmer hur allting ska skötas. Missnöjet med ledningen understryks av att Bruun alltid kommer ihåg att nämna chefernas löner, som oftast uppgår till fullständigt orimliga summor med tanke på arbetsinsatsen. Det implicita lösningsförslaget här verkar vara någon slags mera demokratisk arbetsplats, ett intressant spår som Bruun tyvärr inte går vidare på.

Blicken både framåt och bakåt

Bokens starkaste argument blir till sist nostalgin, och den är naturligtvis förvrängd. Att HBL under sin storhetstid hade råd med att vara en riktig rikstidning och skicka ut reportrar till alla världens hörn var ett privilegium möjliggjort av marknadsegenheter specifika för just det ögonblicket i historien. HBL var inte samma tidning som nu med bättre resurser och bättre ledning, utan något helt annat – en produkt av sin tids ekonomiska, teknologiska och samhälleliga omständigheter.

Det torde inte behöva sägas att tidens gång inte kommer att vända sig bakåt. Till skillnad från Bruun verkar åtminstone Taxell, Bergh, Teir, med flera, redan för länge sedan ha kommit till den rätt så självklara slutsatsen att business as usual inte längre är ett alternativ. Att de åtgärder som sedan gjordes ledde till mera skada än nytta har Bruun rätt i att påpeka, men den annars berättigade kritiken tappar sin udd i den täta dimma av melankolisk nostalgi som präglar hela boken.

Å andra sidan kan det också tänkas att nostalgin tvärtom är väldigt medvetet placerad för att i stället stärka kritiken. Ju mera man saknar det forntida HBL, vilket jag är säker på att en stor del av Bruuns läsare gör, desto mera förödande kommer ledningens missar att framstå som. Med Mitt liv på HBL verkar Bruuns mål vara att konvertera dessa starka känslor till konkreta insatser för att rädda tidningen, vars undergång han är genuint orolig för.

En fördel med Bruuns diagnos är att det är relativt lätt att hålla kvar hoppet. Om svårigheterna bara beror på en inkompetent ledning, kan väl en ny, bättre ledning vända på riktningen? På den tonen avslutas boken. Taxell och Bergh lämnar skeppet, och hur morgondagens tidning ser ut återstår att se. N

Text: Elis Karell
Foto: Niklas Sandström

Staffan Bruun: Mitt liv på HBL. Förlaget, 2018

Kulturen måste blicka framåt och utåt

Maria Lundström har i snart ett halvår varit kulturchef
på Svenska Yle, en post där det per definition är omöjligt att leva upp till alla publikens förväntningar.

– Det är ännu för tidigt att tala om några stora visioner.

Det säger Maria Lundström, som sedan mars i år suttit på en av de mest inflytelserika posterna i Svenskfinlands kulturlandskap, nämligen den som Svenska Yles kulturchef.

– För tillfället arbetar vi med de övergripande riktlinjerna för hela kulturredaktionen, och det är ett arbete vi gör tillsammans på redaktionen.

Lundström säger att hon särskilt velat poängtera samarbete som arbetssätt. Innan de nya arbetsuppgifterna var Lundström konstnärlig chef på Teater Viirus, och hon uppger att en av orsakerna till att hon sökte Yle-jobbet var att hon tyckte att det var spännande att arbeta med konst och kultur ur ett helt annat perspektiv än tidigare. Smältdegeln av olika talanger och infallsvinklar på Svenska Yles kulturredaktion är inspirerande och samtidigt en utmaning.

– Jag vet inte hur uppenbart det är utåt, men faktum är ju att ungefär hälften av de som arbetar på redaktionen själva är producerande konstnärer, regissörer, dramatiker eller journalister med dokumentär inriktning, medan en annan grupp är mer traditionella redaktörer. Den del av redaktionen som sysslar med kulturbevakning är egentligen ganska liten.

Recensera eller inte?

De stora linjedragningarna är alltså fortfarande under grupparbete, men några stora förändringar är ändå inte att vänta, trots att det för några veckor sedan stormade en aning i det lilla finlandssvenska kulturvattenglaset. En hetsig diskussion uppstod på sociala medier då några finlandssvenska författare hade tolkat något som Lundström skrivit som att Svenska Yle skulle skära ner på antalet recensioner på webben.

Såpass tunga namn uttalade sig att Lundström såg för bäst att gjuta olja på vågorna med ett inlägg där hon förklarade att Svenska Yle ingalunda tänker nedprioritera recensionerna, men däremot göra bedömningar om huruvida andra sätt att uppmärksamma på någon annan plattform i vissa fall är mer ändamålsenligt än regelrätta recensioner på webben.

Något rakt svar på om andelen recensioner kommer att minska på bekostnad av till exempel personintervjuer ger hon inte heller för den här artikeln, utan hänvisar till att det är redaktionen som i sitt normala arbete gör avväganden om vad som ska recenseras och hur något ska bevakas. Som på vilken redaktion som helst handlar det delvis om att resurserna sätter vissa gränser, och inte ens en gigant som Yle kan bevaka allting jämlikt.

– Det ges ut närmare 60 finlandssvenska böcker under hösten, och vi har helt enkelt inte resurser att recensera alla, precis som vi inte heller recenserar alla föreställningar och filmer.

Vidare, säger Lundström, visar Yles läsarsiffror att recensioner inte alltid läses i den mån en skulle önska, och menar att man då måste fundera på vad som är mer ändamålsenligt både för verket, konstnären och publiken – är det viktigare att det finns en recension eller att fler läsare tar till sig informationen om ett verk via någon annan form som ibland har större genomslagskraft? Men Lundström poängterar att det här alltså inte handlar om några nya riktlinjer på redaktionen, utan det är samma typ av journalistiska avväganden som alltid har gjorts.

– Men om du frågar om förändringar så är jag inte främmande för sådana, sådär generellt sett – jag föredrar nytt framför gammalt, och det är ju vårt jobb att göra förändringar i den mån som det förbättrar kvaliteten och tydligheten i vår rapportering. Ingenting är stabilt i samhället, varken då det gäller personer, institutioner eller kulturen. Medievärlden har förändrats drastiskt under de senaste åren och vi måste beakta de premisser som vi har gällande nätet och sociala medier.

Hierarkier existerar

I ett brett och långsiktigt perspektiv ingår det i Svenska Yles public service-uppdrag att måna om kulturens existensberättigande, slår Lundström fast. Till detta hör också att det ska finnas utrymme för djuplodande och analyserande innehåll som tilltalar en redan insatt publik, men också öppna kulturen för en ny publik. De här tankegångarna anknyter till temat för detta nummer av Ny Tid, det vill säga folkkultur, ett begrepp som ska visa sig vara rätt svårfångat.

– Jag tycker egentligen att det är ganska ointressant att kategorisera olika typer av kultur, det är intentionen och idén bakom verket som är intressant, inte huruvida det är påkostat och framförs i finrummet. Men visst finns det fortfarande en hierarkisk skillnad mellan ”finkultur” som opera, balett och klassisk musik, och sedan punk och hiphop och andra genrer som ses som mer marginella.

I det här hänseendet anser Maria Lundström att det är relativt bra ställt hos Svenska Yle: ser man på mediehuset i stort, uppmärksammas enligt henne kultur på en väldigt bred front, från högt till lågt, marginellt och populärt, både sådant som kan anses som ”finkultur” och ”folkkultur”.

Slaget om musiken

Svenska Yle har som public service-kanal på svenska i Finland något av ett specialansvar att dels bevaka den finlandssvenska kulturen på bred front, och dels fungera som en förmedlare av kultur på bred front åt finlandssvenskarna, ett uppdrag som aldrig kan utföras på ett sätt som gör alla nöjda. Dels finns det ett stort tryck från finlandssvenska kulturutövare att just den finlandssvenska kulturen ska ges företräde, dels finns det ett stort segment av lyssnare, tittare och läsare som förväntar sig ett heltäckande utbud nyheter, aktualiteter, sport och kultur, och som mycket hellre till exempel hör och ser program om fransk film eller lyssnar på amerikansk popmusik än tar del av finlandssvensk poesi eller körsång.

Musiken på Radio Vega är en evig källa för uppretade känslor. Än är det någon som upprör sig på att det spelas för mycket dansbandsmusik och för lite rock, än någon på att det är för mycket engelskspråkig och för lite finlandssvensk musik. Av de finlandssvenska kulturutövarna är utan tvivel musiker försatta i en ovanligt knepig sits: det finns nämligen mycket litet draghjälp från det kommersiella hållet. Det finns flertalet förlag som ger ut böcker på svenska, och många svenska teatrar, men däremot inget skivbolag som ger ut musik på svenska, förutom små indiebolag som fungerar mer eller mindre på ideell basis. Små summor kan erhållas av Kulturfonden för att spela in skivor, men det täcker inte på långt när de omkostnader som krävs för efterarbetet med licenser, marknadsföring och distribution. För många artister som gör musik på svenska är Svenska Yle den enda chansen att nå ut till en bredare publik. Denna musik, gjord av finlandssvenskar för finlandssvenskar, måste ju kallas för folkkultur i det avseende att den bär vidare en specifik folklig kulturtradition.

Maria Lundström ansvarar inte för musikvalet på Radio Vega, men nog för hur den finlandssvenska musiken, och för den skull övrig ”marginalkultur”, bevakas och lyfts fram inom ramen för kulturredaktionen, bland annat genom specialprogram. Hon poängterar att det faktiskt finns program som helt ägnar sig åt finlandssvensk musik, och andra program där dylik ingår som ett starkt inslag. Heltäckande kan det naturligtvis aldrig bli.

Inget museum för finlandssvenskhet

I vilken utsträckning anser du att det ligger på Svenska Yles ansvar att så att säga helt och hållet bära upp sådan finlandssvensk marginalkultur som inte lyckas konkurrera kommersiellt och som inte heller får märkbart stöd från andra institutioner? Om man lite elakt vill säga ”ge konstgjord andning”?

– Vi ska ge uppmärksamhet åt kultur med innehåll som är angeläget eller originellt såtillvida att det är unikt. Det är klart att vi utgår ifrån minoritetsaspekten – i vårt uppdrag ingår en skyldighet gentemot den finlandssvenska publiken som gör att vår verksamhet inte går att likställa med finskspråkiga Yles, varken resurs- eller innehållsmässigt. Men vårt uppdrag är också bredare än att bara ”bevara” en finlandssvensk kulturtradition. Vi måste undersöka vad hela begreppet finlandssvensk betyder idag, det är ju inte så att min identitet bara hänger på det som är specifikt finlandssvenskt – det är ju en helt befängd tanke. Identiteten omfattar så mycket mer än så och det finns en diversitet också bland oss finlandssvenskar. I dagens läge då det är så lätt att välja och vraka i utbudet av kultur, så skjuter vi oss själva i foten om vi sluter upp bakom någon slags stagnerad idé om finlandssvenskhet, vi borde framför allt fråga oss om det vi gör är viktigt. Så, nej, jag anser inte – som du uttryckte det – att vi ska syssla med att ”ge konstgjord andning”. En viss grad av konkurrens måste också finlandssvenska kulturutövare räkna med, vi måste våga mäta oss med resten av världen.

– Vi tar avstamp i den finlandssvenska verkligheten och det mesta vi gör handlar om det finlandssvenska. Men jag anser att vi borde sträva till en större öppenhet snarare än slutenhet. I dag då många lever i en mer eller mindre trespråkig verklighet känns det som en extremt skrämmande och kvävande tanke att finlandssvenskarna exempelvis inte skulle påverkas av de demografiska förändringarna som pågår i lika hög grad som den finskspråkiga befolkningen.

Utopin är öppenhet

Ser man folkkulturen som en bred definition av det som människor tar till sig för att bearbeta de existentiella frågorna och skapa mening i livet, anser Maria Lundström att det är Svenska Yles uppdrag att försöka erbjuda något för alla – om man så får sin kulturella näring från opera, tv-serier eller brädspel.

– Vi ska inte skärma av kulturbegreppet vid konsten, och vi erbjuder en bred skala av såväl djup som ytlighet och långa, inte helt lättillgängliga essäer som aktuell, kort och snabb rapportering. Som ett exempel på något som man väl kan kalla för klassisk folkkultur hade vi nyligen en dansbandskväll som vann jättestort gehör bland våra lyssnare. Dansbandsmusik är en genre som verkligen inte har speciellt hög status, men som likväl är otroligt viktig för en stor grupp människor.

Hur tror du att framtidens folkkultur kommer att se ut?

– Om jag försöker svara utopistiskt så hoppas jag att vi i framtiden har en så inkluderande kultur som möjligt, att vi inte sluter oss utan öppnar upp för personer av olika bakgrund och med olika språk som kan ge oss större och bredare förståelse för tiden, samhället, andra människor och oss själva. En kultur som alla kan ta del av, oberoende av etnicitet, sexualitet eller klass. Och så hoppas jag att de olika kulturella inriktningarna inte ska verka exkluderande, för de är alla uttryck för ett grundläggande behov i människan, behovet att skapa och bearbeta sina upplevelser. N

Text & foto Janne Wass

Svenskar delar mest skräpnyheter i Europa

Den främlingsfientliga och högerextrema propagandan på nätet kan ha haft stor inverkan på det svenska valresultatet och det faktum att Sverigedemokraterna fick över 17 procent av alla röster. Det kan man sluta sig till utgående från forskning som gjorts vid Oxfords universitet. Enligt en kartläggning som letts av Fabian Sinvert från Oxfords universitet och Freja Hedman vid Lunds universitet, var hela 22 procent av det politiska medieinnehåll som delades på sociala medier inför valet så kallad “junk news” eller skräpnyheter. Siffran är anmärkningsvärd eftersom den är “betydligt högre” än den i andra europeiska länder. Enligt studien delade svenska nätanvändare mycket mer skräpnyheter än vad britter, fransmän och tyskar delade inför val i deras länder. Av de länder som granskats är det endast i USA som det delats mer skräpnyheter i förhållande till legitima nyheter inför val.

Studien fann alltså att 22 procent av de länkar som delades med politiska hashtaggar på sociala medier var från så kallad skräpmedia. Om man bara räknar med länkar med nyhetsinnehåll, är andelen ännu större, uppger Fabian Sinvert, enligt ett pressmeddelande:

“Både i USA och i Sverige är förhållandet mellan delningar från de stora nyhetskanalerna och skräpnyheter kring 2 mot 1. Dessutom försöker de tre stora skräpnyhetssidorna i Sverige att efterapa de stora nyhetssidornas utseende och ton. Det här gör det svårare för okritiska läsare att identifiera dem som skräpnyheter.”

I Tyskland var förhållandet mellan legitima nyhetskällor och  skräpnyhetssidor 4:1, i Storbritannien 5:1 och i Frankrike 7:1.

I USA talades det i samband med fjolårets presidentval mycket om propaganda och “fake news” från ryska sajter. Det som överraskade forskarna var att andelen rysk propaganda som spreds inför det svenska valet var så litet som 0,2 procent av alla skräpnyheter. Den överväldigande majoriteten kom från svenska sidor.

86 procent av alla delade skräpnyheter kom från de tre skräpnyhetssidor som Sinvert nämner ovan: Fria Tider, Samhällsnytt och Nyheter Idag. Studien tar inte ställning till sidornas ideologiska innehåll, men alla tre är ökända för sitt rasistiska och högerextrema innehåll. Fria Tider ligger enligt Expo ideologiskt längre ut på extremhögerkanten än Sverigedemokraterna, närmare partiets ungdomsförbund SDU. Samhällsnytt hette tidigare Avpixlat, och grundades av Sverigedemokraterna. Den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Kent Ekeroth, känd för den så kallade järnrörsincidenten, var den person som registrerade domännamnet och varumärket, och som ännu som riksdagsledamot kanaliserade pengar till saften. Domännamnet till Nyheter Idag är också registrerat av Ekeroth, även om sajtens förhållande till SD är mer flytande än de andra två webbsidornas. Nyheter Idag vilar främst på en libertariansk värdegrund, men har flera dokumenterade kopplingar till SD, och inordnas av bland annat Expo och Resumé i samma högerpopulistiska och muslimfientliga diskussionsklimat.

Studien tar inte ställning till i vilken grad skräpnyheterna påverkade valresultatet, men upphovspersonerna uppger att det finns ett behov av vidare forskning på det området.

Enligt tidningen Journalisten har också mängden felaktiga påståenden om Sverige i utländska medier ökat, framför allt gällande den svenska invandringspolitiken och integrationen. I augusti lanserade den svenska regeringen ett nytt projekt för att bekämpa desinformation och näthat.

Pressmeddelandet från universitetet i Oxford finns här, och hela utredningen går att ladda ner här.

Janne Wass

Ny Tid får 30 000 euro för aktualitetsbevakning

Ny Tids utgivare Tigern rf har beviljats 30 000 euro för utveckling av tidskriftens nyhets- och aktualitetsbevakning på webben. Stödet är en del av det presstöd för minoritetsspråk i Finland som delas ut av Undervisnings- och kulturministeriet. Statsrådet fattade fattade beslut i frågan på torsdagen.

Totalt betalar ministeriet ut 500 000 euro i presstöd för nyhetsproduktion på minoritetsspråk. Av den kakan får Svensk Presstjänst 400 000 euro, Åbo Underrättelser 50 000 euro, Ny Tid 30 000 euro och Nya Östis 20 000 euro. Enaresamiska Anarâškielâ servis ansökan förkastades med hänvisning till att webbtidningen inte ännu var grundad då ansökningstiden för stödet löpte ut. Statsrådet konstaterade att stödet inte kan delas ut till icke-existerande medier. Sametinget uppger ändå att webbtidningen borde betraktas som existerande, eftersom dess första nummer utom i slutet av maj, det vill säga efter att ansökningstiden löpte ut, men i god tid före något beslut i frågan fattades.

Kriteriet för stödet för webbpublikationer är att minst tre nyhetsartiklar bör publiceras per vecka. För tryckta publikationer gäller att mediets upplaga inte får överstiga 15 000 exemplar. Stöd ges också till nyhetsbyråer av typen SPT. Ny Tids chefredaktör Janne Wass skrev 9.11.2017 att det är ett skevt beslut att bevilja SPT det minoritetsspråkstöd som tidigare beviljats FNB, eftersom SPT i sin nuvarande form i praktiken är en förlängning av KSF Media och HSS Media, båda utgivare med upplagor över 15 000.

För Ny Tids del betyder beslutet att Tigern rf och redaktionen under hösten börjar utveckla en strategi för intensifiering av aktualitetsbevakningen på nytid.fi.

Red

Från epokgörande sexsymbol till förvirrad cyberpunkare

eller hur Billy Idol sabbade sina chanser att vara relevant i en post-Reagan-värld.

Billy Idol som besökte Kuopio RockCock-festivalen i juli (se recensionen på sidan 49) var ett av 1980-talets stora MTV-fenomen. Med sitt peroxidblonda hår och sin utmanande persona var han omedelbart igenkännlig och blev ett uttryck för 1980-talets excess. Men han försvann nästan helt ur det kollektiva medvetandet efter floppen med Cyberpunk-albumet 1993 och det skulle dröja långt in på 2000-talet innan han igen var tillbaka. Att göra musik med cyberpunktema, en litterär genre som är ett slags mishmash av futuristisk teknologi ur ett gatuperspektiv, sociala omvälvningar och nationalstatens haveri, var Idols försök att hålla sig relevant i ett 1990-tal där artister som etablerat sig ett decennium tidigare hade allt svårare att behålla sin publik, och framför allt att hitta en ny.

Billy Idol, född som William Broad i Storbritannien, är i dag 62, han turnerar, gör ny musik, och verkar ha hälsan i behåll. Med tanke på hans livshistoria är det ett mindre under att han är där han är i dag, och han har utan tvekan spelat sina kort betydligt bättre än många andra av 1980-talets storheter. Trots det har den här självutnämnda eviga rebellen knappast känts relevant sedan karriärtoppen på 1980-talet. Går det längre att chocka en värld som upplevt både Marilyn Manson och president Donald Trump?

Innehåll bakom ytan

Billy Idol lyckades redan en gång med en förvandling: 1981 lämnade han den döende punkscenen som han varit med om att forma i London med sitt band Generation X, och landade som soloartist i New York.

Idol hittade gitarristen Steve Stevens, vars effektiva, behärskade spelstil genast fungerade i samspel med Idol: även om Billy Idol-soundet är stort finns det i Stevens spelande en känsla av tryckkokare. Idols egen framtoning växlar mellan det glammiga, som han också uttryckte i Generation X, och det aggressivt punkiga med peroxidblont hår och nävar pumpande i luften.

Tittar man noggrannare ser man att Billy Idols pumpande nävar inte så mycket är en invit till verkligt slagsmål som det är en pose, och i sin svettiga rytmiskhet har han något annat på hjärtat än att slåss med etablissemanget. Det här noterades också inom punkkretsar under Generation X-tiden på 1970-talet, inte alltid med gillande.

Efter EP:n Don’t Stop och albumet Billy Idol, båda framgångsrika, slog Billy Idol definitivt igenom 1983 med det andra albumet Rebel Yell. Idols manager Bill Aucion, som också var KISS’ manager, hade kopplingar till TV-branschen och visste att Nordamerika skulle begåvas med en TV-kanal som sände musikvideor dygnet runt. Billy Idol var snabb att utnyttja sin visuella framtoning maximalt genom MTV och han antog en provokativ persona som man för att parafrasera American Psycho-författaren Bret Easton Ellis kunde säga att till en inte obetydlig del byggde på att utmana imperiet.

Idols provokation bestod inte av idéer om hur samhället skulle vändas upp och ner, däremot körde han med en utpräglad bad boy-image som svarade direkt mot den sortens figurer som morsor och farsor varnat för i alla tider. Utanför musiken höll han ofta på med ett töntigt högstadievärsting-uppförande, detta långt in på 1990-talet, vilket också gjorde att han var enkel att avfärda som en idiot. Det här var inte heller, ens enligt honom själv, en helt orättvis beskrivning. Men det var bara en del av sanningen – något väldigt fundamentalt fattade han bättre än de flesta eftersom han blev ett av 1980-talets stora fenomen inom pop/rockmusiken. Det har också blivit tydligt då han på senare år talat om sin musik och kontexten han växte upp i, eller skrivit om i sin biografi, som han tvärtemot många andra i branschen faktiskt har skrivit själv.

uppror mot vem?

Billy Idols första musikvideor, ”White Wedding” och ”Dancing With Myself” (den första regisserad av musikvideolegenden David Mallet, den senare av TobeTexas Chainsaw Massacre” Hooper) etablerade Billy Idol som MTV:s (degenerade) ansikte. Hans videor är genomgående estetiskt intressanta, oftast osande av kåthet. Filmerna objektifierar ofta främst Billy Idols egen kropp i den då nya 1980-talsstilen där kameran inte viker eller drar sig för att hårt styra ögat. Men genom hela hans karriär finns i bakgrunden också ett världsbygge som både grafiskt och ljudmässigt transcenderar hans signaturvrål owww, yeah, come-on.

På hans två skivor från 2000-talet finns direkta ljudreferenser till låten ”White Wedding” från 1982, i ”Trouble With the Sweet Stuff” från skivan Charmed Life finns rösttekniker som återkommer i Cyberpunk-albumet, ”Dancing With Myself”-videon har klara cyberpunk- och Mad Max-referenser och videon till ”Catch My Fall” (David Mallet, 1985) leker med både noir och futuristisk estetik. Karaktären Billy Idol är som en seriefigur som kan placeras i olika fiktioner som ändå alla har en omisskännelig Billy Idol-stil. En distinktion kan ändå göras i ”New York-känsla” för 1980-talet (mörkare, blåtoner, tätare), och ”Los Angeles-känsla” (orange färgskalor, vidare, öppnare) för 1990-talet och framåt.

Den explicita sexuella/pornografiska framtoningen är också intressant. Hur placerar den sig i en manlig rock/pop-kontext? Glam- och hårdrocken har alla ingredienser av den, men få, om någon, i mainstreamfåran var så nära att slira över i obscenitet som Idol. Med obscenitet menas här en för tiden ”sexuell oanständighet” som kunde ha gjort honom portförbjuden i officiella sammanhang. Hur framstår Idols framtoning i jämförelse med kvinnliga artister av samma tid? Är han närmare en samtida Samantha Fox än Madonna? Den fullständiga skamlösheten (som är beroende av ett skam-samhälle – mer om detta senare) är närmare Fox, medan stilmedvetenheten och förståelsen för det visuella mediet är närmare Madonna. Han är också närmare Madonna i den raka blicken, men långt från Madonna i att han inte har någon dialog med det samhälle som kan tänkas bli upprört. Det finns heller inga faders- eller modersfigurer han gör upp med.

Ännu om det explicita: det finns ingen som ska förföras, övertalas, luras i säng – i blicken finns en direkthet som förväntar sig samma direkthet av den som möter. Tillsammans med hans seriefigursframtoning och att han överlag är over the top på alla fronter, i kombination med hans signaturflin – det sneda, svårtolkade, lite hotfulla Elvisgrinet – finns det en fråga om vad direktheten betyder. Men något över tilltalet är uppfriskande, samtidigt som den väg han valt och bjuder in på inte nödvändigtvis leder in i den stora friheten utan snarare till akuten – dit den också tog honom själv ett antal gånger. En av gångerna var han kliniskt död av en överdos av partydrogen GHB.

Blade Runner och Neuromancer

Billy Idols texter innehåller inte sällan kulturella referenser, men består ofta av nonsens med en del fyndiga ordföljder och direkta sexuella markörer. Det stora rytmdrivna soundet fungerar bra i vardagsrum, kök och bil, men det är i kombinationen ljud och bild som hela Billy Idol framträder. Förutom 1980-talsvideorna bör nämnas den av David Fincher regisserade videon till Doorscovern ”LA Woman”, som har tydliga Blade Runner- och andra cyberpunkinslag, och de musikvideor som gjordes i samband med Idols kommersiella haveri: Cyberpunk-albumet.

Cyberpunk, utgiven 1993, blev en katastrofal flopp. Hur Idol kunde föreställa sig att något sådant skulle kunna gå hem för en större publik är obegripligt. När han står på scen i ett av de få tillgängliga videoklippen från No Religion-turnén verkar samma sak ha gått upp för honom själv, men albumet förtjänar ändå en djupare analys. Världsbygget är intressant som helhet, och nu talar vi om Billy Idol och inte Iron Maiden: Idols cyberpunksånger tar en ut på märkliga erotiska och psykopatiska äventyr och inte ut på något slagfält som soldat i framtiden. Men delarna i sig, speciellt texterna, är helt hopplösa – de är, om inte helt och hållet camp, så ibland alltför nära.

Cyberpunkfantasierna säger Idol att började då han råkade ut för en motorcykelolycka år 1990. Han var på väg hem från studion, kollrig i tankarna efter de rapporterat fantastiska excesserna under inspelningen av Charmed Life, och satt och tänkte på Peter O Toole på motorcykel i filmversionen av Lawrence av Arabien, då han blev påkörd från sidan och nästan förlorade ena benet. På akuten, kopplad till diverse maskiner och efter omfattande operationer, blev han inspirerad av cyberpunken, kopplingen mellan människa och maskin och kemikaliernas förmåga att förändra medvetandet – det senare som nämnt ingen nyhet för honom.

När det år 1993 blev dags för presspresentation av det nya Cyberpunk-albumet sade han sig ha läst William Gibsons Neuromancer, vilken han också krävde att journalisterna skulle ha läst innan de fick prata med honom, och han verkade på allvar tro att det fanns en mainstreambeställning på technopop-rock som skildrar en dystopisk framtidsvärld. Han var också begeistrad av att med en Macintosh ha skapat sin egen studio i garaget och där framställt ett album i vad som för honom var rekordfart, samt det nya internet. I promomaterial från tiden sitter han och skriver på ett tangentbord med en något osäker tvåfingersteknik – direkt kommunikation över nätet med fansen i en BBS! Han säger att Cyberpunk är hans svar på Nirvana och grungen.

Vad gick fel?

Det är svårt att på kort utrymme utreda exakt var det går snett, men vill man sätta fingret på något, så är det ”påklistradheten”. Billy Idol lyckas inte göra kopplingen mellan samtid och framtid – om man vill hitta ett album som fångar stämningen i William Gibsons litteratur så är U2:s Zooropa inte det dummaste stället att börja. Och vill man annars bara få en känsla för vad cyberpunk kan vara år 2018, som redan i många avseenden seglat förbi cyberpunklitteraturens mest fantastiska och dystopiska scenarier, är nästan alla album av Massive Attack att rekommendera – särskilt Mezzanine från 1999.

Ändå finns det mycket som gör skivan Cyberpunk intressant mer än som bara en studie i missberäkning. Billy Idol är framtiden på spåren, men han lyckas inte förankra sina ambitioner. I intervjuer från tiden försöker han ansträngt göra sitt projekt socialt relevant, men det blir för halvhjärtat, för slarvigt. Idol lyckas inte genom sin persona tala allvar om dessa saker, han saknar förmågan som till exempel David Bowie visade prov på att resonera vettigt och visionärt om internet och framtiden i en BBC-intervju (som i och för sig är från 1999, det vill säga sex avgörande år senare).

I Billy Idols cyberpunkprojekt involverades personer som Timothy Leary (känd motkultursmänniska som kombinerade Harvard och LSD) och Stan Winston (effektspecialist, bland annat till filmen Terminator). En hel del av estetiken är intressant (dock inte hans scenutstyrsel som ser ut som något Grotesco skulle använda för att göra parodi på ett kroatiskt millennieskiftesdisko), albumet har en specialversion med en diskett med multimediamaterial (Idol var kanske den första mainstreamartist att lansera dylikt) och han gav sig ut på turné med stora ambitioner. Men floppen var mer eller mindre total. Publiken förstod inte vad han höll på med och han verkar inte själv heller ha haft tillräcklig koll. Ett av problemen med albumet är även att han är för explicit och inte tillräckligt mångtydig i sitt visionerande. En större mångtydighet skulle  ha tillåtit honom att både säga saker om samtiden och framtiden på samma gång – visa att världen vi lever i kan beskrivas som science fiction, vilket skulle ha gjort det lättare för publiken att engagera sig i Idols vision.

Vilse i postimperiet

Efter Cyberpunk försvann Billy Idol från offentligenheten. Motorcykelolyckan gjorde att han förlorade rollen som mördarroboten T1000 i Terminator 2 och att hans roll i Oliver Stones Doors-film skars ner betydligt. Hans privata problem och drogmissbruk accelererade – han gjorde en mycket bra singel, ”Speed”, men det dröjde ända till 2005 innan han släppte ett nytt album. När han återkom med Devil’s Playground var det musikaliskt med fina Billy Idol-takter: hutlösa ”Scream”, och den mörka ”John Wayne” är speciellt bra sånger.

Men om man tar fasta på Bret Easton Ellis idé om imperiet och postimperiet är det oklart var Billy Idol ska sätta ner fötterna. Han kan inte vara aktuell som provokatör – den tiden är förbi – vilket är Bret Easton Ellis poäng: det finns inte längre någon publik att chockera – Marilyn Manson var den sista som hann med på chocktåget. Ronald Reagan är inte president, Bill Clinton har varit ute och tänjt på gränserna för hur mycket nonsens man kan säga offentligt med ett pokeransikte, Madonna- kan inte utmana någon med ”Like A Virgin”. I den nya tiden, i postimperiet, behöver kändisar inte längre låtsas vara ångerfyllda för att ha blivit ertappade med den ena eller andra substansen. Paradise Hotel är det nya normala, publiken rycker på axlarna och behöver inte legitimera sin voyerism med låtsad indignation. Billy Idol hörde heller aldrig till dem som brydde sig om att spela ångerfylld framför kamerorna – men samhället som hans excesser utspelade sig i brydde sig, vilket delvis bidrog till hans popularitet, eller åtminstone till hans kändisskap.

Senare kommer Donald Trump som beviset för skamlöshetens triumf och Hillary Clinton som missberäkningens ansikte, och en publik som är alert för minsta möjlighet att personligen bli kränkt och göra sig till offer för generaliseringar och pikar. I denna nya värld har Billy Idol svårt att hitta någon samhällelig relevans, om han inte vill bli en Morrissey och börja häva ur sig politiskt laddat struntprat – vilket är en roll som tack och lov nog ligger långt från honom.

Det han är är helt enkelt en kompetent rockare – det hörs på hans senaste album, Kings and Queens of the Underground (2014) – till skillnad från det obegripliga julalbumet Happy- Holidays (2006). Men Billy Idol slarvade bort det sena 1990-talet och början av 2000-talet då han kunde ha omskapat sig själv till något annat än den seriefigur han förblivit sedan 1980-talet. N

LÄS OCKSÅ: Kommentar: Vem är vår tids Billy Idol?

Text: Marcus Prest
Foto: Elis Karell