Etikettarkiv: Media

Från tv-rutan till presidentspelet

”Rysslands Paris Hilton” har hon kallats av elaka tungor, men tv-kändisen Ksenia Sobtjak kommer från en prominent politisk familj och är både affärskvinna och magister i statsvetenskap. På grund av sin nära relation till Vladimir Putin kan hon driva en skarpt regeringskritisk linje i presidentvalet utan att frukta Alexej Navalnyjs öde.

Under de senaste 17 åren har en liten cirkel av personer som kontrollerar tillgången till maktapparaten skapat det politiska spelets regler i Ryssland. Dessa regler är både formella, i form av konstitution och lagar, och informella, i form av förvaltning och personliga relationer, med uppdelning i ”egna” och ”icke-egna” personer – det vill säga de som är accepterade som en del av Putins och etablissemangets krets (egna), och de som inte är det (icke-egna). Under årens lopp har Vladimir Putin skapat en vertikal maktstruktur, varefter valen blivit som kasinospel. Men med en huvudskillnad: kasinot väljer själv med vem det spelar. Och kasinot väljer alltid att spela med sina egna spelare. Maktapparaten manipulerar den allmänna opinionen och genom den de demokratiska processerna. Genom analys av opinionstrender och tolkning av desamma, kan makteliten flexibelt välja vilken information som ges allmänheten till godo, och kanalisera den till redaktörer som i sin tur styr informationsflödet.  Denna arbetsprincip kan kallas ”vad vi ger och vad vi inte ger”.

Detta gäller både filtreringen av de allmänna samtalsämnena och utvärderingen av händelser: Ukraina och Amerika beskrivs alltid i ett negativt jämförande, och ibland avledande format. Nyheter från Syrien består bara av den ryska militärens framgångar och om hur ”löjlig” den amerikanska militären framstår som, och att USA bistår IS med vapen. Men ryska soldater distribuerar mat till lokala invånare, och Putin besökte i dag två toppmöten och räddade djur.

Navalnyj utspelad

För att återkomma till kasinot skulle jag vilja notera att kasinot i år beslutade att tillåta två gamla spelare och två nya spelare att ta del. De gamla är Vladimir Zjirinovskij och Grigori Javlinskij. Den första är en slags rysk Donald Trump, om denne hade varit engagerad i politik hela sitt liv. Och den andra är för min generation är sedd som en evig outsider med eländiga framtidsutsikter. Den ena nya spelaren, kommunisten Pavel Grudinin är i mina ögon en ärlig chef för den kollektiva gården, och kan väl locka några väljare bland Sovjetnostalgiker och personer som förlorat förtroendet för Putin. Naturligtvis är det värt att nämna Aleksej Navalnyj, som inte spelar i kasinot på grund av att han är ”icke-egen”. Han har en rätt bred publik, men knappast större än Javlinskijs eller Grudinins.

Den sista kandidaten är Ksenia Sobtjak, en TV-programledare, skådespelare, oppositionell politisk journalist, aktivist och dotter till den första borgmästaren i det postsovjetiska S:t Petersburg, Anatolij Sobtjak, som hade mycket nära relationer med Putin. Det är värt att fästa uppmärksamhet vid henne av flera skäl.

I innekretsen

Det första skälet är att hon är definitivt hör till ”de egna”, hon är en företrädare för S:t Petersburgs intelligentsia, och liksom stora delar av denna samhällsklass blev hon i samband med de stora protesterna 2012 oppositionsaktivist. I Ryssland är det allmänt accepterat att den rika klassen motarbetar sina egna intressen. Upproret mot tasrens autokrati organiserades av representanter för den priviligerade klassen och de högt utbildade. Muravjov, Turgenjev, Pusjkin, Gribojedov och många fler hörde till dem som utmanade tsarväldet, trots att deras egna positioner i samhället var både goda och stabila. Nästan alla var officerare i tsarens armé.

År 2012 gjordes husrannsakan i Ksenia Sobtjaks hem, hon förlorade sitt jobb och föll till och med för en tid ur ”de egnas” krets. Sedan dess har hon lämnat programledarskapet på tv. Hennes personliga bekantskap med Vladimir Putin är dock ett trumfkort som ingen annan rysk oppositionsfigur har. Det här kallas i Ryssland för ”po blatu”, det vill säga att man når framgång genom sina personliga kontakter. Hennes position tillåter henne att ens tänka tanken på att ställa upp i presidentvalet. Och det gjorde hon, men klokt nog först efter att ha begärt om Putins tillstånd. Hon vet hur man spelar i det här kasinot.

Ksenia Sobtjak har redan under flera år deltagit i oppositionsrörelsen, trots hennes nära personliga band till Putin. Här är hon fotograferad i samband med massdemonstrationerna i Moskva 2012. Foto CC/Jevgeni Isajev

Chodorkovskij stöder

Det andra skälet att notera Sobtjak är hennes kombination av medietalang och kändisskap med ett skarpt intellekt. Hon är 36 år gammal, begåvad programledare och skådespelerska, men också affärskvinna. Hon är alltså hemma i tv-rutan, och kan använda medierna som sin egen lekplats. Hennes förmåga att kommunicera med människor är unik och till skillnad från de andra kandidaterna kommer hon inte att tycka att fåniga upptåg och skämt i tv är under hennes värdighet.

År 2002 tog hon examen i statsvetenskap vid Moskvas statliga univeritet, i sin avhandling gjorde hon en jämförande analys av presidentskapet i Frankrike och Ryssland. Hon talar engelska, franska och spanska.

Forbes uppskattar Sobtjaks egendom till 2,1 miljoner dollar. Enligt VCIOM (den största opinionsundersökningscentralen i Ryssland) känner 95 procent av Rysslands befolkning till henne, en rätt unik siffra i dagens Ryssland.

Sobtjak har uppgett att hon tänker spendera cirka 400 miljoner rubel (kring 6 miljoner euro) på sin valkampanj. Hon säger att hennes finansiärer främst är affärsmän, men har inte avslöjat deras namn. Hon har ändå medgett att dissidenten Michail Chodorkovskij är en av hennes sponsorer (han stöder även övriga oppositionella projekt).

Privatiseringsivrare

Det tredje intressanta faktumet är hennes valprogram. Ksenia Sobtjak företräder det liberala partiet Civilt initiativ, som leds av Andrej Netjajev. Netjajev var 1992–1993 ekonomiminister i Boris Jeltsins regering. Sitt program kallar hon ”123 svåra steg” och har det är indelat i fyra kategorier: inhemsk politik, ekonomisk utveckling, socialpolitik och utrikespolitik. Såtillvida är det intressant att Sobtjak inte ser sig som en president av Putins modell, utan vill ändra konstitutionen och göra Ryssland till en parlamentarisk republik. Hon vill också decentralisera myndigheterna, vilket ger regionerna mer befogenheter, minskar på polisens befogenheter och sänker kostnaden för armén några gånger över.

Sobtjak anser att Ryssland omedelbart ska dra tillbaka alla sina trupper från Ukraina och inleda en dialog om situationen på Krim och ”sluta lura alla”. I stället för att införa visumtvång för de asiatiska ex-sovjetrepublikerna, föreslår hon att man utvecklar ett modernt program för social och kulturell integration av arbetskraftmigranter. Hon vill även reformera polis- och rättsväsendet.

Tack vare Andrej Netjajev ser den ekonomiska delen av programmet realistiskt ut. Sobtjak hävdar att staten inte bör kontrollera, men reglera ekonomin, och hon efterlyser en genomgripande privatisering (”alla stora statliga bolag borde privatiseras”), bättre skydd av privat egendom, en förenkling av skattesystemet och en ”stegvis men radikal förändring av regelverkets karaktär”. Liksom de flesta ryska kvinnor är hon särskilt angelägen om frågor som berör hälsa, barn, pensionärer och utbildning. Hon föreslår också en reform av alla dessa områden enligt europeiskt snitt och vill höja de statliga anslagen för dem.

Vem kommer då att rösta på Ksenia Sobtjak? Antagligen främst europeiskt orienterade i personer i åldern 25–40 år som inte avskräcks av Sobtjaks brist på direkt politisk erfarenhet. Dessutom kan hon vinna röster bland kulturarbetare och medelålders människor som helt enkelt vill ha åtminstone vissa förändringar i samhället. Äldre människor ser på henne skeptiskt, eftersom hon för dem främst är en TV-presentatör, och många i den äldre generationen anser att Ryssland ”behöver en tsar eller en stark hand”. N

Text Aleksandr Foy

Tidningen för vanligt folk begravs

Strax innan jul utkom fackföreningstidningen Löntagarens sista pappersnummer. Det är ytterligare en förlust för det svenska språket i Finland, men särskilt för svenskspråkiga arbetare som i dagens medielandskap sällan får komma till tals.

För några år sedan besökte jag en fabrik och intervjuade en kvinna som sa att det var första gången någonsin som hon fick berätta vad hon jobbade med. Ingen hade frågat henne tidigare – och då hade hon jobbat på fabriken i över 30 år.

Ny Tid träffar Jonny Smeds, som varit Löntagarens chefredaktör sedan 2013, i hans arbetsrum i fackcentralen FFC:s högborg i Hagnäs i Helsingfors. Under intervjun återkommer Smeds upprepade gånger till att Löntagaren sett som sitt uppdrag att finnas på fältet för att höra vad fackmedlemmar och vanliga arbetstagare hade att säga. Via tidningen har svenskspråkiga medlemmar i drygt tio FFC-fackförbund kunnat läsa om vad som varit på gång dels i den egna branschen, men framförallt inom andra branscher och på andra orter.

Att Löntagaren nu läggs ner upplevs på svenskspråkigt fackligt håll som en stor förlust, det framgår av flera intervjuer i tidningens sista nummer. I sig var beslutet helt i linje med den fackliga takorganisationen FFC:s tidigare tidningsbeslut: för ett år sedan lades den finska tidningen Palkkatyöläinen ner, medan den fackliga ungdomstidningen Arvo lades ner 2013. I framtiden ska den svenskspråkiga informationen skötas via digitala kanaler.

– Vi ger nu ut ett nyhetsbrev varannan vecka och så publicerar vi, främst översatta texter, på vår webbsida och på Facebook, säger Smeds.

Webben en utmaning

Det som uppenbart oroar Smeds är att den fackliga journalistiken, reportagen från fältet från arbetstagares vardag kommer att bli färre och svårare att göra.

– Målsättningen är att även i framtiden berätta om vardagen ute på arbetsplatserna, men i nuläget vet jag inte hurdana resurser jag kommer att ha till förfogande. Papperstidningen är överlägsen när det gäller bilder och långläsning. Men vi ska så långt som det är möjligt fortsätta att intervjua dem som finns ute i arbetslivet, vår medlemskår. Förhoppningsvis blir det fler och kortare personintervjuer i nyhetsbrevet och på webben.

Helt klart är ändå att Löntagaren har en väldigt lång väg att gå för att i den digitala världen nå upp till den synlighet man haft som papperstidning: Löntagaren hade en upplaga på 17 000 exemplar medan klart under tusen personer i nuläget prenumererar på det digitala nyhetsbrevet. Att nå ut med nyheter och kommentarer via nyhetsbrev, webbsidor och sociala medier är vardag sedan länge både för medier och organisationer – utmaningen för Smeds är att nu ut även till de många tidigare Löntagaren-läsare som inte använder e-post så ofta eller drar sig för att läsa nyheter via mobilen.

– Vi vet att alla prenumeranter inte läste papperstidningen, men de som gjorde det läste den ofta från pärm till pärm. Och att Löntagaren fanns i många arbetsplatsers kafferum gjorde att det vi skrev om blev ett naturligt samtalsämne ute på fältet, säger Smeds.

En unik roll

Löntagaren riktade sig till förtroendemän och fackligt aktiva, men också till FFC-fackens medlemmar överlag. Fackförbunden prenumererade på tidningen åt sina svenskspråkiga medlemmar, som alltså fick tidningen som en medlemsförmån.

– De enskilda förbunden har ju också sina egna tidningar, men där är det svenskspråkiga innehållet allt från en spalt till några sidor per nummer. Undantaget är Sjömansunionen som i praktiken har hälften på båda språken, samma texter både på finska och svenska.

– Det kommer att bli svårare att nå ut till svenskspråkiga fackmedlemmar som inte är aktiva inom facket. Det är väldigt synd. Däremot tror och hoppas jag att förtroendevalda och andra fackligt aktiva via nyhetsbrevet sprider våra texter. Fördelen med nyhetsbrevet är ju att vi kan agera snabbare, vi kommer ut varannan vecka.

Smeds berättar att det finns uppskattningsvis 20 000–30 000 svenskspråkiga medlemmar i FFC-förbunden. När nu en tidning som nådde en stor del av dem upphör infinner sig frågan om de svenskspråkiga arbetarna nu blir en om möjligt ännu mer osynlig grupp än tidigare.

– Jag tycker själv att vi haft en roll som ingen annan haft i Svenskfinland. Det är klart att den vanliga arbetstagaren kanske inte kommer att synas precis lika mycket. Det har också varit roligt för oss som gjort tidningen att intervjua människor som inte intervjuas av någon annan.

Med Löntagaren försvinner också en länk som bundit samman många finlandssvenskar.

– Den samhörighet som råder bland finlandssvenska arbetstagare har tagit form via Löntagaren. Det har varit vår styrka, säger Jonny Smeds som framöver ansvarar både för Löntagarens nyhetsbrev och FFC:s information på svenska.

Text och foto Marcus Floman

Sluta mytologisera arbetaren

Söndagen före denna tidnings pressläggning läste jag med stort behag Anna-Lena Lauréns essä i Hufvudstadsbladet (3.12.2017), där hon berättade om sin familjs arbetarhistoria, och i synnerhet om sin mormor och morfar, som slet hela sina liv på familjens gård. Texten är en välkommen hyllning till den finländska arbetarklassen under detta jubileumsår.

Jag har själv arbetarklassbakgrund som jag är stolt över, och jag känner igen mycket av vad Laurén skriver i min egen farfar och farmor. Däremot har jag svårt att identifiera Lauréns uppfattning om att denna generation skulle ha sett arbetet som något ”närmast sakralt”.

Visst fanns det ett starkt arbetsetos: man skulle göra rätt för sig i livet genom hederligt arbete. Men bekantar man sig med arbetarlitteraturen, finner man svårligen belägg för att arbete i sig skulle ha varit ett självändamål: man arbetade för att man var tvungen.

I takt med att levnadsstandarden höjts och de traditionella arbetarjobben blivit färre, mer reglerade, mindre slitsamma och bättre betalda, har det uppstått en glansbild av forna dagars arbetarklass. Partier från höger till vänster lyfter med denna glansbild fram arbetet som självändamål, ofta som motsats till övriga former av resursfördelning. Där det tidigare var socialisterna som tryckte upp affischer på arbetare med fysik som hade fått Stålmannen att rodna, med släggor och liar i händerna, är det i dag framför allt högerpartierna som sysslar med arbetarromantik.

I dag är det inte längre ovanligt att Samlingspartiets kandidater i valaffischer slänger kavajen och kavlar upp ärmarna som om hen var på väg att – tja, vad man nu i dagens läge behöver kavla upp ärmarna för att göra. Under nedskärningarna i välfärden har högerpartierna vädjat till det finländska folkets förståelse för att de får mindre lön för mer arbete, sämre villkor och sämre tjänster med just denna arbetarmyt – att landet har byggts på axlarna av stolta men lydiga och självuppoffrande arbetare, som betraktat arbete som just nånting ”närmast sakralt”.

Till detta temanummer om välfärdsstaten är det värt att påpeka att denna myt är just – en myt. Som författarna till pamfletten Radikaaleinta on arki (Koivulaakso, Kontula, m.fl.) skriver: ”Välfärden utmättes ur kapitalisternas fickor. I den meningen kan man säga att det här landet inte byggdes genom arbete – utan genom strejker, genom arbetsvägran.”

Den finländska välfärdsstaten och vår breda medelklass byggdes i första hand av en arbetarrörelse som krävde mindre arbete, bättre arbetsförhållanden och en rättvisare fördelning av arbetets frukter. Våra far- och morföräldrars generations arbetare dog i dragiga torp av tuberkulos och i smutsiga fabriker av stenlunga. Att vår generation inte gör det, har vi arbetsvägrarna, strejkarna, fackförbunden och vänsterpolitikerna att tacka för. Men vi har i dag en arbetarklass som långsamt håller på att bli av med den välfärd som deras föregångare kämpat för. Stolthet i bringan värmer inte dem i natten, utan för det krävs ånyo en rörelse som kämpar för deras rätt till mer välfärd för mindre arbete.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Klickonomins framfart och debattens polarisering

Klickhysteri, verklighetsfilter och sociala medierbubblor. I författaren och på senare år podcast-profilen Johannes Nilssons bok Tyckonom reds det hela ut med en personligt färgad samtidshistorik över medie- och kulturklimatet.

Tyckonom är det en central tes som fungerar som hållpunkt genom boken, vilken lyder: i och med de sociala mediernas genombrott har strategin ”skriv om det folk vill läsa om” ersatts av ”skriv om det folk vill diskutera”. Denna lilla förskjutning har förändrat väldigt mycket.

Tidningarnas kultursidor som tidigare snarast utgjort ett alibi för att kunna sälja nyheter om våld, kändisar och sport blev nu istället navet i den nyuppkomna klickonomin då ett nytt beteende kunde skönjas – hatdelandet på sociala medier. Benke Ohlssons och Maria Svelands ordväxling på DN Kultur i början av 2012 menar Nilsson utgjorde paradigmskiftet. De två tyckarnas artiklar om kulturvänstern och näthögern delades och kommenterades entusiastiskt av respektive sidors motståndare, vilket genererade klick tillbaka till Dagens Nyheter och gav ett förment objektivt mått på ”bra” journalistik. Därefter skulle så kallade ”kulturdebatter” ständigt följa samma mönster. Vid sidan av Facebook formerade sig Twitter som dominerades av vänsterliberaler, och den gamla alternativbastionen Flashback som tagits över av en hätsk höger. Känsloladdade ämnen som det är lätt att ha en åsikt om, och som det är lätt att irritera sig på, som feminism, HBTQ och invandringspolitik, blev klickmagneter och kom därför att dominera nätets diskussioner.

Uppsvinget för vad författaren kallar ”den intersektionella vänstern” som skedde vid denna tid var helt och hållet en effekt av den klickonomiska logiken. Och någon egentlig kritik av kapitalismen hade denna vänster sällan att komma med. De konkreta kraven på kapitalismen sträckte sig sällan bortom fler konsumtionsvaror: hudfärgade plåster för rasifierade, veganska alternativ på skolbespisningen, tv-serier med transpersoner i huvudrollerna och så vidare. Få är egentligen särskilt intresserade av frågor om pronomen eller könsneutrala toaletter, men det är något det är lätt att ha en åsikt om och därmed något som lätt leder till delningar och diskussioner på sociala medier. Vilket leder till klick och ett evinnerligt käbbel sinsemellan, inte sällan inför öppen ridå på Twitter och Facebook.

Vänstern hade redan före de intersektionellas intåg en relativ dominans inom kultursfären, något som paradoxalt nog vuxit fram i takt med att den marknadsliberala högern mer och mer dominerade de flesta andra aspekterna av samhället. Som det heter i en ganska träffsäker formulering: För den liberala högern utgör vänstern ett slags blandning av hovnarr och lagerkranshållare, som under triumftåget ska påminna sin herre om dennes dödlighet. Men nu kunde istället den radikala högern – inte utan viss rätt – använda denna ”kulturelit” som slagträ genom att hävda att ”vänstern” var de egentliga makthavarna, och de började ta över stora delar av den kritik som tidigare förknippats med vänstern, som EU-motståndet, globaliseringen, i viss mån även välfärdsfrågorna, och inte minst mediekritiken. I marginalerna växte nämligen det som av anhängarna kallades ”alternativmedier” och av motståndarna ”hatsajter”, vilka ständigt sökte folklig legitimitet genom att spela på sin underdogposition. Avsaknaden av en svensk motsvarighet till Daily Mail eller Jyllands-Posten lämnade ett tomrum som kunde fyllas av i varierande grad xenofobiska och rasistiska hemsidor, som i takt med de etablerade mediernas fördömanden växte sig till en stark och inflytelserik motoffentlighet.

Många är nog fortfarande mentalt kvar i föreställningen om ”pk-media” och ”hatsajter”, men Johannes Nilsson menar att den tiden redan är förbi. Sedan 2015 stormar nämligen högern fram på alla fronter och det är nu personer som moderatpolitikern Hanif Bali och Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi som i Sverige dominerar Twitter och Facebook med sitt raljerande.

Högern har också framgångsrikt tagit över metoden att skapa drev och idag är Sverigedemokraterna Sveriges mest politiskt korrekta parti, något som inte alls är ologiskt då politiskt korrekthet inte i sig har något politiskt innehåll utan snarare handlar om småborgerliga vett- och etikettsregler.

Tyckonom är underhållande skriven och – som alltid när det gäller Johannes Nilsson – med en punkig fuck-off attityd, ständigt balanserande på gränsen till det anständiga. På de drygt 100 sidorna ryms också väldigt mycket, avhandlat kort och koncist, som borde ge material till vidare diskussioner. Bland annat psykologin bakom Flashbacks konspiracister och hur denna i allra högsta grad postmoderna ideologi passar in i de sociala mediernas verklighetsbubblor, den prekära tillvaron som frilansare, och, inte minst, det underhållande avsnittet om den ökända Facebook-gruppen Hatklubben och ålänningen Daniel Lampinen, ”den öppna rasisten”, och hans ständigt misslyckade försök till provokationer och uppmärksamhet.

Den rappa genomgången gör att man ibland kan tycka att det saknas något i själva analysen. De svepande jämförelserna mellan Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna hör till sådant. Men som en personlig berättelse är det en både tänkvärd och rolig läsupplevelse.

Kaj Landberg

Johannes Nilsson: Tyckonom.
Lystring förlag, 2017.

Ytterligare ett slag mot kulturtidskrifterna

Undervisnings- och kulturministeriet har beslutat att inte bevilja biblioteken inköpsstöd för kulturtidskrifter 2018. Enligt ministeriet beror det på att stödsystemet utvärderas under nästa års tid. Beslutet är kortsiktigt och äventyrar medborgarnas regionala jämställdhet, anser Kultur-, opinions-, och vetenskapstidskrifternas förbund Kultti ry. Ännu 2017 tilldelades biblioteken 183 900 euro för att beställa in kulturtidskrifter.

“2018 kommer stödet plötsligt att sänkas till noll”, säger Kultti ry:s ordförande Juha Säijälä enligt ett pressmeddelande. “Kulturtidskrifterna har inte informerats om saken på förhand. Slopandet av bibliotekens inköpsstöd påverkar direkt de små tidskrifternas spridning och synlighet. Det här väcker frågan om det finns en politisk linjedragning bakom beslutet, att försvåra verksamheten för små tidskrifter som sprider information som ibland kan vara otrevlig för regeringspartierna”, uppger Säijälä vidare.

Genom inköpsstödet har undervisnings- och kulturministeriet stött bibliotekens prenumerationer på kulturtidskrifter så att deras besökare ska få tillgång till dem. Enligt ministeriet pågår som bäst en helhetsutredning om stödet, och under processens gång kommer inget stöd alls att betalas ut.

Också Rauha Maarno från Finlands biblioteksförening är orolig över följderna av beslutet. I pressmeddelandet uttrycker Maarno förståelse för att myndigheterna följer upp och utvärderar sina stödformer.
“Men varför väljer man att under utredningens gång helt och hållet lägga på hyllan ett stöd som är jämförelsevis litet ur ett helhetsperspektiv, men som är oerhört viktigt för de små tidskrifterna?”

Inköpsstödet är avsett att stärka den kulturella mångfalden, mångsidigheten i informationsförmedlingen och pluralismen i samhället.

Kultti anser att inköpsstödet är en utmärkt stödform eftersom den breddar medborgarnas tillgång till kulturstidskrifter avgiftsfritt, men på samma gång förstärker tidskrifternas verksamhetsmöjligheter genom att biblioteken betalar prenumerationsavgifter. Vidare är det en stödform som kanaliseras ovanligt väl, eftersom dess användning avgörs av biblioteksproffs utgående från låntagarnas önskemål.

“Den objektiva informationsspridningen och pluralismen står i dag inför allvarligare hot än på långa tider. Inköpsstödet för kulturtidskrifter bör omedelbart återinföras, eftersom slopandet av det samma endast förstärker den pågående utvecklingen, och i värsta fall försvagar medborgarsamhället och medborgarnas jämlika tillgång till opartisk information”, säger Säijälä.

Kultur-, opinions-, och vetenskapstidskrifternas förbund Kultti ry fungerar som takorganisation för kring 200 finländska tidskrifter. Ny Tid är medlem i Kultti. 

Red