Etikettarkiv: Mellanöstern

Ambassadflytten hårt slag mot fredsprocessen

Trumps utlåtande om att USA:s ambassad i Israel ska flyttas från Tel Aviv till Jerusalem visar Washingtons äkta lynne.  Flyttbeskedet kom plötsligt men inte oväntat. De närmaste dagarna blir avgörande för den framtida fredsprocessen i Mellanöstern, men oberoende av vad som händer kommer ockupationen att bli allt mer hänsynslös, skriver Johannes Jauhiainen.

År 2017 utmärker inte bara hundra år av självständighet för Finland, utan även hundra år sedan Balfourdeklarationen och 60 år sedan Israel återerövrade Västbanken och inledde dess militära ockupation. Sedan grundandet av staten Israel har flera hundratusen palestinier ryckts upp med rötter och tvingats fly. De flesta av dessa har sedermera inte kunnat återvända.

Borde man då vara överraskad av det amerikanska utspelet om ambassadflytten? Inte egentligen, men ändå lite.

Donald Trump lovade redan under sin presidentvalskampanj att flytta ambassaden från Tel Aviv. I och med att hans övriga politiska framgångar lyser med sin frånvaro är detta en lätt manöver som skulle behaga både den Steve Bannon-sympatiserande delen av hans väljare, evangeliskt kristna samt en del av det judiska samfundet. I bakgrunden finns även kongressens lag från 1995 enligt vilken USA bör flytta ambassaden, ett beslut som skjutits upp av varje president i över tjugo år. Flytten kan även tänkas avleda en del av uppmärksamheten från den otäcka utredningen om Rysslands inflytande på presidentvalet.

I sitt utlåtande försökte Trump både äta kakan och ha den kvar genom att understryka att flytten inte utesluter en tvåstatslösning eller att Jerusalem i framtiden även kunde vara huvudstad för Palestina.

USA blir härmed det enda landet utanför Israel som erkänner Jerusalem som israelisk mark. Det internationella samfundet, inklusive alla USA:s västliga bundsförvanter, ser fortsättningsvis östra Jerusalem som olagligt annekterat och under ockupation. Därmed välsignar Trump inte bara annekteringen och ockupationen av Jerusalem, utan också förtrycket av den palestinska befolkningen, muslimer som kristna, i östra Jerusalem.  

Överraskningen består snarast i att så många inflytelserika parter misslyckats med att övertala Trump om att låta saken bero. Till dessa hör bland annat Jordaniens kung Abdullah, Turkiets president Erdoğan, samt tungviktare både inom EU och den amerikanska förvaltningen. Theresa May gav en gnutta hopp om att Trump skulle ändra sig då hon bara ett par timmar före deklarationen, lovade att försöka få Trump på andra tankar.

Abdullah, som har ansetts haft speciellt goda relationer med Trump, har även sin egen heder på spel. I egenskap av Jordaniens kung och ledare för Hashim-familjen, agerar han väktare för de islamska helgedomarna i Jerusalem, som till exempel Al-Aqsamoskén, därifrån profeten Mohammed enligt sägnen steg till himmelen.

Vad kan man då vänta sig inom de närmaste dygnen?

I Tel Aviv har tiotusentals demonstranter uttryckt sitt  missnöje med Benjamin Netanyahus regering. Kommer de att agera i frågan? Då jag ringer upp min Israeliska vän som bor i Galileen säger hon att något nog kommer att ske, men att hon inte känner till planerna i Tel Aviv.

För en fingertoppskänsla gällande palestiniernas reaktion under de kommande dagarna behöver man bara gå tillbaka till förra sommaren, då Palestinierna demonstrerade mot metalldetektorerna som installerats vid muslimernas ingångar till Tempelberget i Jerusalem.

Den palestinska auktoriteten har deklarerat en tre dagars generalstrejk. Demonstrationer kommer högst antagligen att bryta ut utanför Jerusalem i städer som Betlehem, Ramallah, Hebron och Nablus.  

I skrivande stund har den Israeliska militären ryckt in även i Hebrons H1-område och avfyrat tårgas och gummikulor. Även i Betlehem har miliären ryckt in, trots att både Ramallah och Betlehem hör till “A-området” där Israel varken har rätt att idka militär eller civil kontroll.

Detta betyder att invånare i H2-området kommer att försättas under utegångsförbud. Folk kommer att gripas och fängslas. Misstänks någon för att kasta sten, kan Israel  tillämpa kollektiva straff, till exempel genom att upphäva en hel familjs arbetsvisum. 

Något som dock tillfälligt kan lugna demonstrationerna är att enligt väderprognosen kommer att regna på flera ställen i Västbanken under de kommande dagarna.

På längre sikt kan beslutet även leda till ett nytt folkuppror eller intifada, som Hannu Juusola, professor vid Helsingfors Universitet, förutspådde i en intervju för Helsingin Sanomat.  

Människor i Hebron, Västbankens största stad. Foto: Alberto Conti/Oxfam/CC.

Vad palestinierna rent konkret skall ta sig till är en annan fråga i och med att de saknar en ledare som kunde ena folket. Marouan Baroghouti sitter fängslad, som så många andra politiska aktivister, och Mahmoud Abbas har sedan länge förlorat sitt breda folkliga stöd. Därav är Trumps manöver ytterligare ett hårt slag mot hoppet om ett slut på ockupationen och om att palestinierna kunde få leva ett någorlunda normalt och suvevärnt liv. Två generationer har vuxit upp under militär ockupation på Västbanken. De har aldrig kunnat besöka Medelhavet, som inte ligger mycket längre än ett stenkast bort. 

Hamas och den libanesiska hybridorganisationen Hezbollah kommer högst antagligen att hålla sig till verbala påhopp.

Hezbollah har fullt upp med kriget i Syrien medan Hamas möjligtvis kommer att avfyra en raket eller två, vars militära förmåga kan jämföras med att strida med tändstickor mot stridsvagnar.  Något som dock kommer att sätta press på Hezbollah att reagera är att de i sin propaganda sedan länge betonat Jerusalems heliga roll för alla muslimer. Men jag tror ändå Nasrallah kommer att nöja sig med att observera hur situationen utvecklar sig innan han gör sitt egna drag.

USA kommer däremot att bli allt mer ensamt. Hur storskalig och bestående bristen på förtroende gentemot Washington blir återstår se och den kommer antagligen bero på hur länge Trump sitter kvar i Vita huset. Washingtons inkonsekvens är ändå alarmerande. För så sent som i december 2016 bekräftade USA Västbankens och östra Jerusalems status genom en resolution i FN:s säkerhetsråd. Varför skulle en aktör inom internationell politik nu ha någon tillit för att göra avtal med USA då de kan brytas ett år senare?

För Israel innebär det hela ett orubbat stöd från Washington, vilket i sin tur driver landet allt längre bort från förhandlingsbordet. Varför förhandla då de istället kan fortsätta bygga olagliga bosättningar, fängsla palestinier under administrativt häkte och kanske bomba Gazaremsan en till omgång nästa sommar. 

Trots att hopp om fred, jämlikhet och samlevnad just nu, verkar tvina,  kan det även handla om en tillfällig nedförsbacke och oro. För att citera en god vän i Hebron, eller Al-Khalil som det heter på arabiska:

”De trodde att de kunde begrava oss, men de visste inte att vi är frön”.*

Text: Johannes Jauhiainen
Foto: Haim Zach/GPO/Israels utrikesministerium/CC

Det här är Aishi Zidan, Jerusalem

Ny Tid träffade Aishi Zidan, som under hösten 2017 jobbar som Yles korrespondent i Jerusalem, för ett samtal om krigsjournalistik, säkerhet och jämställdhet på nyhetsredaktioner.

En soldränkt dag i början av juli sitter journalisten Aishi Zidan i ett pansarfordon i Irak. Hon har vaknat under småtimmarna i Erbil, irakiska Kurdistans huvudstad, för att bege sig till Mosul med den irakiska armén som följeslagare. Efter långa stridigheter har ISIS förlorat staden men till ett högt pris: byggnader, basarer och huvudgator har förvandlats till grus och ruiner.

Politkovskaja tände gnistan

Vi förflyttar oss ändå för en stund från Mosul till Helsingfors och bakåt i tiden, mer specifikt till början av 2000-talet då Zidan gick i skolan och var fascinerad av journalistik.

– Det måste ha varit antingen på sista årskursen i grundskolan eller första året i gymnasiet under en kurs i livsåskådning, då vi med ryska skolan fick gå på en av Anna Politkovskajas föreläsningar. Amnesty International hade organiserat hennes besök till Finland och då hon berättade om sin rapportering från Tjetjenien var jag alldeles begeistrad. Jag kände att det hon gör är typ världens viktigaste, och att det skulle vara fint att få göra något liknande, säger Zidan.

Via studier på Helsingfors universitet och Sanomas journalistskola kom Zidan att bli utrikesjournalist, vilket har fört henne på uppdrag till bland annat Tunisien, Gazaremsan, Lesbos i samband med flyktingkrisen och nu senast till Irak.

Hur väl beaktar redaktionerna i Finland sina arbetstagares psykiska välmående?

– Jag kan uppriktigt berömma mina arbetsgivare och jag har aldrig upplevt att jag skulle bli tvingad att ta emot ett uppdrag som jag inte känner mig bekväm med. De finländska mediehusen har på det stora hela ett rykte om sig av att ta det säkra före det osäkra gällande arbete i krigszoner, säger Zidan.

Trots att det funnits stunder på fältet då hon varit rädd, upplever Zidan att det i sig inte är något konstigt. Tvärtom: det är hälsosamt att reflektera över sina känslor.

– Ibland är det så att stressen eller ångesten bryter ut först efter att man kommit tillbaka hem från en konfliktzon. Så gick det efter att jag återvänt från Gazaremsan i och med konflikten år 2014. Det som hjälpt mig genom dessa år är det stöd jag fått av mina jämngamla kvinnliga kolleger. De har gjort mig till en bättre journalist.

Könsroller och krig

Krig och konflikter kopplas ofta till uppfattningar om manliga könsroller och enligt Marte Høiby från högskolan i Oslo, kan patriarkala strukturer förstärkas under till exempel krig och konflikt. Det påverkar också journalister som arbetar på fältet. Enligt Høiby finns det i konfliktzoner en tendens att nonchalera kvinnors åsikter i säkerhetsbedömningar. Høiby lyfter även fram att män ofta får uppdrag i krigzoner just för att de är män, inte på grund av deras meriter. I sin forskning har Høiby intervjuat journalister från sju länder och fyra kontinenter tillsammans med professor Rune Ottossen.

– I Finland upplever jag att redaktionerna i allmänhet är rätt jämställda. Vi har mycket kvinnor på höga positioner. Kanske könsrollerna framkommer mer på gräsrotsnivån, i och med att kvinnor i branschen fortsättningsvis måste tåla mer ovett av arga läsare än män, och därtill får man som kvinnlig journalist fortsättningsvis sin dos av mansplaining. Till exempel var det en äldre manlig kollega som, efter att jag blivit utnämnd som korrespondent till Jerusalem, berättade om hur givande det kan vara att tala med aktörer i civilsamhället. Alltså, hallå? Jag kan faktiskt det här och har hållit på med det ganska länge, skrattar Zidan.

Trots att det länge främst varit män som rapporterat från konfliktzoner upplever Zidan inte att det varit en nackdel att genomföra arbetsuppdrag i Mellanöstern som kvinna – tvärtom.

– I vissa situationer har det till och med varit en fördel att jag är kvinna. Till exempel då vi passerade militärens kontrollstationer i Irak väckte jag antagligen ingen rädsla bland soldaterna. Sedan har jag haft tillgång till utrymmen som varit segregerade för antingen kvinnor eller män i mer konservativa sällskap. I allmänhet har jag upplevt att jag ofta blir behandlad som ganska könlös som västerlänning i Mellanöstern.

Starka reaktioner

Aishi Zidan

Yle har inte tidigare haft en bestående korrespondent i Jerusalem, men etablerar nu en kortvarig tjänst på grund av världsläget. Yle har tidigare haft likadana kortvariga korrespondenttjänster i exempelvis Libanon, Ukraina och Brasilien.

– Mellanöstern står på många sätt inför stora förändringar och därför är regionen speciellt aktuell. Israel och de palestinska områdena har i internationell rapportering ändå blivit i skuggan av de länder som berörts av arabvåren, konstaterar Zidan.

Att rapportera från det heliga landet innebär alldeles speciella utmaningar. För till och med så långt norrut som i Finland, finns det många läsare som har ett känsloladdat förhållande till vad som händer på den relativt lilla nyckelformade landplätten mellan Medelhavet och Jordanfloden.

– Religion är en orsak till varför så många i Finland förhåller sig så starkt till rapporteringen. Vissa vill även se konflikten som i grund och botten religiös, vilket inte motsvarar verkligheten. Jag efterlyser att folk skulle se konflikten som en del av en större helhet och försöka förstå de olika parternas perspektiv.

Zidan har noterat att läsare ofta med avsikt missförstår, inte bara artikelns innehåll, utan även journalistens roll.

– Det kan tidvis kännas som om folk inte ens har ett intresse av att se saker som en del av en större helhet.

En annan utmaning, som inte bara berör rapportering från Jerusalem utan Mellanöstern i allmänhet är den frodiga grogrunden för konspirationsteorier. Läget underlättas inte av att teorierna får gigantiska proportioner via djungeltrumman och situationen i dagens samhälle där faktiska sakförhållanden väger lätt.

– För att filtrera sanningen genom informationsflödet i Mellanöstern gäller det att känna igen vissa av de ofta förekommande narrativen. Journalistens traditionella tumregler om att dubbelkolla fakta och använda en så stor mångfald av källor som  möjligt är till stor hjälp, säger Zidan.

Under de senaste åren har vi som läsare och följare av utrikesnyheter översköljts av nyheter om Mellanöstern men också om massmediernas kris, den senare har även lämnat tydliga spår i utrikesjournalistiken.

Vore det inte logiskt att läsare i en globaliserad värld allt mer skulle uppskatta kvalitativ rapportering från världens alla hörn?

– Finland är ingen isolerad ö, och därför är det viktigare än någonsin förr att få kvalitativ och mångsidig utrikesjournalistik. I många mediehus har det skurits ned på antalet korrespondenter, som tur är upprätthåller exempelvis Yle fortsättningsvis ett brett nätverk av korrespondenter. N

Text: Johannes Jauhiainen
Foto: Saana Sarpo

Syriens barn tecknar nya mardrömmar

USA:s missilattack mot syriska regeringstrupper har mött blandade reaktioner. Bland de civila i rebellkontrollerade områden hoppas många ändå att attacken signalerar en vändpunkt i kriget som pågått i sex år.

Vi sitter i den lilla gräns-staden Atmeh, i nordvästra Syrien. Året är 2012 och kriget har pågått i över ett år.

Luftattackerna i den rebellkontrollerade provinsen Idlib är konstanta.

– Jag kan inte förstå varför världen ignorerar oss, varför USA och Europa låter al-Assad förstöra Syrien utan att ingripa, säger Safa Faki uppgivet.

Faki och hennes familj tvingades med kort varsel fly till Atmeh efter att hemmet i Aleppo blivit för farligt att stanna i.

Oljefat fyllda med sprängämnen och metallskrot som slumpvis släpps från helikoptrar är den syriska arméns senaste metod för att effektivt döda civila, något som de skräckslagna invånarna i Aleppo tvingats vänja sig vid. 

Att angripa civila har under krigets första år visat sig vara president Bashar al-Assads strategi för att motverka en arabisk vår i Syrien.

Men Atmeh är ingen riskfri tillflyktsort för Fakis familj.

Det överfyllda sjukhuset är underbemannat och lider brist på både utrustning och medicin. Alla patienter är så svårt skadade att läkarna inte kan besluta sig för vem de ska behandla först.

En ung rebellsoldat får benet amputerat utan bedövning.

”Vad kan vara värre än detta?” tänker jag samtidigt som jag fotograferar mannens smärtfyllda ögon.

Men det blev värre.

Mycket värre.

Mamma och barn som precis köpt bröd och är på väg tillbaka till familjens middag. Bilden tagen i norra Syrien.

Trumps röda linje

Dagen därpå blev sjukhuset attackerat. Tre raketer träffade sjukhusbyggnaden samtidigt som personal och patienter desperat flydde för sina liv.

Naivt hade jag trott att sjukhus skulle vara frizoner.

Nu är det 2017, och sjukhuset i Atmeh är bara ett av många exempel på hur krigsbrott definierat vad som idag är krigets Syrien. Den kemiska attacken den 4 april i Khan Sheikhun i Idlib-provinsen, som dödade minst 86 människor, är ett annat.

Världen har förlamat sett på medan Bashar al-Assad burit huvudansvaret för ett krig som kostat en halv miljon människoliv och tvingat miljontals på flykt. Detta samtidigt som Rysslands veto i FN:s säkerhetsråd garanterat att al-Assad sluppit stå till svars för sina handlingar.

Men förlamningen fick ett plötsligt slut.

Barack Obamas så kallade ”röda linje”, efter den kemiska attacken i Damaskus utkanter 2013, blev istället Donald Trumps dito 2017. Efter att Obama, trots löften om det motsatta, avhöll sig från ett militärt gensvar efter gasattacken för fyra år sedan, tog Trump i år beslutet att attackera Syrien med 59 kryssningsrobotar. Attacken hade varken mandat av FN:s säkerhetsråd eller USA:s kongress.

En rebellsoldat bland kaoset i staden Harem.

Många frågetecken

USA:s första militära attack mot den syriska regeringen benämns av den amerikanska militären som en ”engångshändelse” och har skapat starka reaktioner i det internationella samfundet.

Även om många av Europas ledare accepterar Trumps agerande som en ”viktig markering mot användning av giftgaser”, är den inte oproblematisk. EU har länge förespråkat en diplomatisk lösning på kriget i Syrien, men den oväntade attacken kan tvinga många av Europas länder att omdefiniera den ståndpunkten.

Ryssland fördömde snabbt attacken med motiveringen att den bröt mot internationell rätt och hotade med att svara militärt. al-Assadregeringen säger sig vara oskyldig, och menar att de ansvariga är någon av de islamistiska terrorgrupper som verkar i Idlib-provinsen.

Ingen FN-ledd utredning om vem som de facto utförde kemgasattacken har kunnat genomföras då Ryssland återigen använt sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot ett fördömande och mot att Syrien skulle släppa in en oberoende en oberoende faktakommission.

Men vad hade egentligen al-Assad att tjäna på ytterligare en kemisk attack?

Syriska armén, med stöd från Ryssland och Iran, har under den senaste tiden haft stora militära framgångar och tagit över strategiskt viktiga rebellkontrollerade områden. Samtidigt hade västvärlden, med Donald Trump i spetsen, tinat upp sin inställning gentemot al-Assads fortsatta presidentskap och istället valt att fokusera på en mer enad front i kriget mot Islamiska Staten. 

Varför skulle al-Assad riskera denna fördelaktiga situation? Har han kommit undan så många gånger att han inte insåg vad konsekvenserna skulle bli.

”Äntligen bryr sig omvärlden”

Jag kontaktar Safa Faki för att höra hur människor i Atmeh reagerat på USA:s attack mot den syriska flygbasen i Homs-provinsen – har hon äntligen fått svar på sin desperata vädjan till omvärlden från 2012?

– Ja, det känns som mitt folk äntligen fått ett svar från att omvärlden bryr sig, säger Safa snabbt när jag når henne över telefon.

Hon förklarar att invånarna i Atmeh, som levt under konstanta flygattacker, är glada över USA:s agerande. Khan Sheikhun ligger inte långt från Atmeh, och många av invånarna har fruktat att också de skulle utsättas för gasanfall.

Faki understryker den amerikanska attackens symboliska betydelse.

– Regimen har attackerat oss så länge nu och jag hoppas att detta inte är en engångshändelse, säger hon och menar att sex år av krigsbrott i något skede måste få konsekvenser för regeringen.

Och folket i rebellkontrollerade Idlib känner samma som Safa. På sociala medier har många uttryckt stor glädje över USA:s agerande.

En av många patienter på sjukhuset i Atmeh.

Alla aktörer ansvariga

Kriget i Syrien har ändrat skepnad många gånger. De olika grupperingar som idag strider sinsemellan har gjort konflikten komplex, nästan obegriplig. Krigsbrott är vardag för Syriens befolkning.

Enligt FN:s råd för mänskliga rättigheter misstänks i stort sett alla aktörer för att i något skede ha agerat på ett sätt som strider mot internationella bestämmelser.

FN:s senaste utredning om krigsbrott under offensiven mot Aleppo talar sitt tydliga språk: den syriska armén, uppbackad av ryskt stridsflyg, har avsiktligen attackerat sjukhus, skolor och marknadsplatser. Rapporten beskriver hur måltavlorna varit vårdpersonal, hjälparbetare och civila. 

Även upprepad användning av klusterbomber och kemiska vapen mot civilbefolkningen beskrivs i rapporten. 

Men även rebellgrupper får hård kritik. FN beskriver tillfällen då rebellerna använt sig av mänskliga sköldar och avsiktligt attackerat civila mål i västra delarna av Aleppo.

Den senaste rapporten fokuserar visserligen på Aleppo-offensiven, men liknar tidigare rapporter från andra delar av landet. Den ger en bild av hur internationella lagar ignoreras och hur en försvarslös civilbefolkning avsiktligt attackeras.

Ett av många barn i flyktinglägret
i utkanten av Atmeh.

Tecknade krigsbrott

Tillbaka i Atmeh, 2012. Safa Faki befinner sig i ett flyktingläger i utkanten av staden. Barn leker i leran utanför tälten. Deras skratt och sprudlande energi kontrasterar frontlinjens skottsalvor några kilometer bort.

Faki hade länge funderat på hur hon kunde hjälpa sitt utsatta folk.

– En natt insåg jag vad jag skulle göra, jag gick och köpte färgpennor och papper, säger hon.

Faki var konststuderande innan kriget, och bestämde sig för att låta barnen ge utlopp för sina traumatiska minnen med hjälp av att rita.

Varje dag besökte hon lägret. Teckningar av stridsvagnar, helikoptrar som släpper oljefatsbomber, livlösa människor på marken och sönderbombade byggnader är några exempel på vad barnen ville förmedla.

Scenerna från mitt sjukhusbesök några dagar tidigare var barnens enda verklighet.

Och idag, sex år sedan krigets start, har barnen i Syrien fler hjärtskärande teckningar att rita, med ännu fler krigsbrott att försöka bearbeta.

Frågan är vad omvärldens nästa steg blir för att få Syriens många barn att vilja rita något annat i framtiden?

Text & foto: Andreas Ståhl

Rawabi – drömmen om ett hem i Palestina

Den nybyggda staden Rawabi är den största privata investeringen i Palestinas historia. Affärsmannen som ligger bakom den tror att den kan bli en katalysator för hela Palestinas ekonomi. Men konflikter med Israel om vatten och vägar riskerar att göra stora delar av detta mångmiljardprojekt till en spökstad.

För varje år som går breder de israeliska bosättningarna på det ockuperade Västbanken ut sig allt mer. Bara de senaste fem åren har den judiska befolkningen här ökat med 24 procent, till över 400 000. Med stöd av israeliska myndigheter är byggprocesserna i bosättningarna oproblematiska. Samtidigt är det ofta långt mer problemfyllt för palestinier att bygga. Fråga bara Bashar Masri. Han är en av Palestinas mest välkända affärsmän och har i åratal kämpat för att göra verklighet av sin dröm om Rawabi, en helt nybyggd och från grunden planerad stad. En stad som han vill ska bli en symbol för palestinsk framtidstro.

Det har varit tuffa år och striderna med israeliska myndigheter och med bosättare i närheten har varit många.

– För två år sedan var hela projektet nära att gå i konkurs. Nu handlar det om att minimera förlusterna till hundra miljoner dollar, säger han.

Rawabi betyder ”kullar” på arabiska och det är just på toppen av en kulle, en knapp mil norr om Ramallah, som hans stad tar form. Kullarnas toppar brukar vara där israelerna bygger sina bosättningar, för att maximera säkerhet och synlighet och manifestera kontroll över landområdet, medan palestinska byar traditionellt har byggts längre ner i dalarna. Men Rawabi bryter det mönstret, från dess högsta punkt går det en klar dag att se hela vägen till Tel Aviv. Däruppe vajar en gigantisk palestinsk flagga, väl synlig för de judiska bosättarna i Ateret på grannkullen.

Arkitekten Ibrahim Natour handlar i Rawabis första livsmedelsbutik.

Unga och välutbildade

Ibrahim Natour, en av arkitekterna bakom Rawabi, suckar uppgivet när Ateret kommer på tal under bilfärden upp längs den smala vägen som leder till Rawabi.

– Bosättarna där försöker ständigt sätta dit oss för olika saker. Exempelvis var det en T-korsning där palestinier var tvungna att svänga åt väster och köra en lång omväg för att ta sig till Ramallah. De stod och filmade bilar som inte följde detta och drog oss till domstol för trafikbrott, säger han.

Västbanken är som en schweizerost. I de delar som kallas Area A och som helt kontrolleras av palestinska myndigheter får bara palestinier vistas. Men för att ta sig mellan olika A-områden behöver man oftast passera Area C, som helt står under Israels kontroll. Där vistas både palestinier och israeler, men det finns restriktioner som begränsar friheten, exempelvis i form av bestämmelser om var palestinskt skyltade bilar får köra.

Ibrahim Natour pratar hellre om Rawabis stadsplanering. När bilen rullar genom kvarteren är kontrasten till det kaotiska och oplanerade Ramallah slående.

Rawabi är den största privata investeringen i Palestina någonsin, och har hittills kostat motsvarande en miljard euro. Förutom lyftkranar och byggbodar  finns här välplanerade bostadsområden med hus efter hus uppförda av lokal natursten, lekplatser, shoppingcenter, biografer, parker. Och i hjärtat – en amfiteater med plats för 15 000 åskådare.

– Vi har planerat hela staden med människan, inte bilen, i centrum, säger Natour.

Sommaren 2016 hade 1 250 av 5 000 lägenheter i den första fasen färdigställts. Planen är att Rawabi till sist ska ha 40 000 invånare och vara ett kommersiellt center med plats för företag.

Men Rawabi ska vara mer än bara en stad, den ska bli en katalysator för hela Palestinas ekonomi, menar initiativtagarna. Ekonomin har i många år varit ytterst bräcklig med låg tillväxt. Samtidigt är arbetslösheten mycket hög, under tredje kvartalet 2016 låg den på Västbanken på 19,6 procent enligt FN-organet UNSCO. En stor del av problemen för näringslivet på Västbanken har att göra med de fysiska gränserna och svårigheterna att transportera människor och varor över dem. Men det finns produkter som inte är beroende av gränser, nämligen digitala sådana. Rawabi kommer som första palestinska stad att ha tillgång till fibernät och förhoppningen är att locka internationella IT-företag hit.

– Palestinas befolkning är ung och många är välutbildade. Med bra tillgång till internet är detta en ypperlig plats att outsourca IT-jobb till, säger Natour.

Masri hoppas att hans Rawabi blir den första i en rad liknande palestinska projekt, som tillsammans kan vända ekonomin uppåt.

– Jag ser Rawabi som den största jobbskaparen i Palestina. Rawabi kan skapa dominoeffekter så att andra, liknande projekt kommer igång. Tillsammans kan det äta upp en tredjedel av arbetslösheten.

Bashar Masri är en av Palestinas rikaste personer och har byggt upp sin förmögenhet bland annat genom fastighetsprojekt i Marocko, Libyen, Jordanien och Egypten. Han har även startat en palestinsk dagstidning och varit drivande i att skapa palestinska företag inom IT, reklam och finans.

102 problem

När Bashar Masri lanserade planerna för runt tio år sedan, och säkrade finansieringen genom ett samarbete med ett statligt bolag i Qatar, visste han att striderna med israeliska myndigheter skulle bli många och långa. Men inte fullt så långa som de faktiskt blev. I dagsläget ligger Rawabi två år efter tidsschemat och har överskridit budgeten avsevärt.

– När vi drog upp planerna från början listade vi 102 problem som vi skulle komma att stöta på. Inget av dem är fullständigt löst än, men idag är tillräckligt mycket på rätt väg för att jag ska känna mig säker på att Rawabi blir en succé.

Men frågan är om han kommer att få rätt. Det största problemet för Rawabi är vatten. I åratal kämpade Masri för att få tillstånd att koppla in Rawabi i vattennätet. Hundratals möten hölls, men israeliska myndigheter vägrade. Masri fick beskedet att Rawabi först måste ha ett tillstånd från den vattenkommitté som upprättades i samband med Osloavtalet 1993. Palestinska myndigheter har i åratal bojkottat vattenkommittén för att inte legitimera israeliska bosättningar, och för att man själva inte har någon möjlighet att kontrollera hur mycket vatten dessa bosättningar använder. Därmed förblev Rawabi torrt. Många misstänkte att Israel höll Rawabis vatten som gisslan för att få Palestina att i efterhand godkänna vatten till judiska bosättningar, där vattenkonsumtionen är många gånger högre än i palestinska byar.

2014 stod lägenheter klara, men ingen kunde flytta in utan vatten i kranarna. Projektet var nära konkurs.

– Det var ett mycket kritiskt läge och många potentiella lägenhetsköpare försvann, säger Masri.

Men till sist, våren 2015, gick Israel med på att godkänna en smal ledning för en mindre mängd vatten till Rawabi. Detta skedde efter att Bashar Masri orkestrerat en internationell pr-kampanj. Bland annat engagerade sig Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair.

Rawabi är den största privata investeringen i Palestina någonsin, och har hittills kostat motsvarande en miljard euro. Förutom lyftkranar och byggbodar finns här välplanerade bostadsområden med hus efter hus uppförda av lokal natursten, lekplatser, shoppingcenter, biografer, parker. Och i hjärtat – en amfiteater med plats för 15 000 åskådare.

Tryggt och bekvämt

I januari 2016 kunde de första familjerna flytta in. En av de som hade väntat i åratal var tandläkaren Najwan Badrieh, som tillsammans med sin man, kardiologen Yunis Daralammouri, och tre barn i somras äntligen fick nycklarna. De hade bott i Tyskland i många år och köpte lägenheten för fyra år sedan. Men att de fick vänta så länge var inget problem.

– Om vi skulle flytta hem så var Rawabi enda alternativet för oss, säger Badrieh. Det är mer likt Europa än andra palestinska städer, tryggare och bekvämare. Badrieh och hennes make är typiska Rawabibor, välutbildade människor som har flyttat hem efter några år utomlands, och som har råd att bo här. Lägenhetspriserna är relativt höga.

– De flesta vi lärt känna här har samma bakgrund som vi.

Men det är osäkert hur många fler familjer de får sällskap av. Ännu har bara 400 familjer flyttat in. Vattenmängden staden har tillgång till räcker bara för att fylla en liten swimmingpool om dagen och redan för att klara behovet idag måste man köpa vatten som levereras med tankbil. Tillgång till mer vatten är alltså ett måste om Rawabi ska kunna växa.

– Vi ber inte om tjänster, vi ber om en grundläggande mänsklig rättighet, att ha vårt eget vatten, säger Masri. Så enkelt är det. Jag ser Rawabi som en del i hela processen att få slut på ockupationen och vatten är en stor del av den.

Vägen till Rawabi är ett nästan lika stort, olöst problem.

Tandläkaren Najwan Badrieh fick vänta i fyra år på att få flytta in. Det fanns nämligen inget vatten i kranen. Men nu kan hon, dottern Maria och resten av familjen börja sitt nya liv i Rawabi.

Den smala vägen

Hela Rawabi ligger i area A, som är under palestinsk kontroll, men vägen till Rawabi måste gå genom area C, där Israel bestämmer helt.

Idag är vägen smal och Israel ger bara ett tillfälligt vägtillstånd. Det måste förnyas varje år och sägs det upp måste vägen tas bort. Rawabi behöver ett permanent tillstånd för en ny, mycket bredare väg för att kunna växa och det har man ännu inte fått, trots åratal av förhandlingar.

Bashar Masri berättar att han periodvis har ägnat 70 procent av sin tid till att försöka lösa problem som de med vatten och vägar. Möten, skrivelser, telefonsamtal, fler möten. För Masri är den långa vägen till Rawabi, genom byråkratins irrgångar, hans sätt att bekämpa ockupationen. Det är långt ifrån hans tonår, då han ett flertal gånger greps för att ha organiserat demonstrationer och kastat sten mot israelisk militär. Våldet är avlägset här bland de nybyggda medelklasslägenheterna.

– Som jag ser det finns det bara ett sätt att skapa en stark, välmående palestinsk stat. För det första behöver vi en bra, stabil regering. För det andra behöver vi starka mänskliga och medborgerliga rättigheter. För det tredje behöver vi en mycket stark ekonomi. Dessa tre är oskiljaktiga om vi ska lyckas.

Text & foto Torbjörn Wester

Ett kritiskt djup i samtiden

Den välbevandrade essäisten Leif Salmén har alstrat en ny samling texter, denna gång med fokus på länderna vid Medelhavets södra kust och Mellanöstern. I Det orientaliska rummet lyckas han gå igenom en mängd olika frågor och perspektiv kring vad som en gång kallats Österlandet, med en ständig kontaktyta till samtidens villfarelser och påstådda kriser. Ett företag som genomförs genom att gräva djupt i historien och som är besjälat av Salméns kännspaka heliga vrede och politiska skarpsinne.

Det är mycket som Salmén hinner avverka i samlingen. I centrum står förhållandet mellan öst och väst som det upplevts i den europeiska historien, men det rör sig inte om något enkelspårigt narrativ. Salmén lyfter fram olika förhållningssätt till orienten genom upptäcktsresande som Georg August Wallin, diplomater som Gertrude Bell och den nuvarande västerländska militära närvaron i öster. Han benar sig igenom dagens flyktingsituation, dess orsaker och verkningar. Han tar ett steg tillbaka och synar de flyktingkriser som hemsökt Europas historia, hur allt som är främmande iklätts syndabocksskinnet och förts till offeraltaret för att betrygga status quo. Detta främst orientfokuserade huvudstråk blandas med siande om Europas och Finlands framtid, allmänna tidsbetraktelser och litterära reflektioner.

Samlingen utgör en kritisk fördjupning av samtiden som i sig är förtjänstfull. Speciellt så när man lever i de påstådda krisernas tidevarv, i en akut och accelererande tankevärld som ständigt blir blindare för sig själv. Salméns essäistik blir i detta sammanhang en kulturell självreflektion som ger både nyans och komplexitet istället för alla de slogans och skrik som så ofta dominerar samhällsdebatten.

Med allt detta sagt så lider Salmén också av en yrkessjukdom som många intellektuella lider av. I gestaltningen av samtidens hyckleri, korruption och vanmakt så lämnas mycket lite utrymme för hoppet. Skildringen av människans tafatta försök till bättring och upplysning genom historien blir lite väl nattsvart och samtiden utlämnas mer eller mindre hjälplös inför framtiden. De intellektuella som social grupp har ofta ett behov av att markera ett visst avstånd från sitt samhälle och sin egen tid, de skriver ju inom en tradition som främst skall vara kritisk, förkroppsliga alienationens röst. Problemet ligger i att detta i för stora doser kan leda till en viss cynism som snarare fostrar apati än handling. Och vad är vår samtid om inte cynisk och handlingsförlamad?

Detta blir speciellt påtagligt i Salméns fall i hans bredsidor mot det europeiska. Visst är det sant att mycket av de europeiska värderingarna är mer eller mindre fiktiva, som han menar i boken, och att oerhörda brott har gjorts i tecknet av en chauvinistisk eurocentrism. Men ändå kan man hävda att det finns saker värda att bärga ur spillrorna. De gemensamma (fiktiva) värderingarna kan vara normativa istället för deskriptiva, aspirationer till rättvisa som vi kan se flämta till under vissa ögonblick av Europas historia. Och även framstegstron – som förtjänar nästan all kritik den får i Salméns texter – är kanske i någon form nödvändig för att människan ens ska orka sträva efter politisk förändring. Historien är ju ändå ett enormt landskap och Salmén fokuserar på noggrant utvalda delar av det för sina texters ändamål.

Men på det stora hela är Det orientaliska rummet ändå en utmärkt fördjupning av en genre av samhällsdebatten som alltför ofta ligger i träda. Salmén, med sin enorma belästhet och välsvarvade essäistik ger den här en välbehövd näring, bidrar med en reflektion som fungerar som motvikt till samtidens växande informationskaskader och spektakel. Det är snarare flera verk med liknande djup och eftertanke som bör efterlysas, flera intellektuella essäister som kan komplicera samtiden – men också för att göra det intellektuella fältet till mera av en debatt än en monolog.

Några sista randanmärkningar över själva utgåvan: en extra korrekturläsning skulle ha gett boken mera genomarbetad anstrykning. Som humanist saknar jag också ett sak- eller personregister, en detalj som tillför en till dimension till texter som dessa och förmår sätta dem i dialog med andra texter.

Valter Holmström

Leif Salmén: Det orientaliska rummet.
Förlaget, 2017.