Etikettarkiv: Mexiko

Ayotzinapas försvunna studenter

För tre år sedan försvann 43 studerande vid lärarhögskolan Ayotzinapa i Mexiko. Fallet är fortfarande ouppklarat och ingen av studenterna har återfunnits. I ett av världens våldsammaste och mest korrumperade länder har de blivit en symbol för kravet på social rättvisa.

På den vackra ön Långholmen i Stockholm ringlar sandvägar och stigar där det forna fängelset ruvar i sin nya skepnad som turisthotell. På gångstigen som följer vattnet runt ön passerar jag Västerbrons betongfäste där graffitin funnit en fristad i nolltoleransens Stockholm. Brons mäktiga båge höjer sig över vattenytan mot Kungsholmen och jag kan se ”taggar ” högt däruppe där klottrarna utmanat tyngdlagen.

Men nedanför där betongen möter berg har någon ritat konturerna av ansiktet på  en ung man med mörkt hår och munnen som ett allvarsamt streck, likt ett uppförstorat passfoto taget rakt framifrån  med texten ”Ayotzinapa”. Jag googlar namnet och upptäcker att ansiktet för mig rakt in i en våldsam verklighet och ett drama som utspelat sig på andra sidan jordklotet.

Den 26 september 2014 var 43 unga män, samtliga första årets studerande vid lärarhögskolan Ayotzinapa, på väg till Iguala, en liten stad i sydvästra Mexiko. Missnöjet med den genomkorrumperade, högerliberala regeringen var stort bland landsbygdens befolkning och studenterna ville samla in pengar för en massdemonstration mot myndigheternas övervåld som skulle hållas senare på hösten i Mexiko City. De kom aldrig fram.

Enligt vittnesmål i rättsprocessen som följde fördes de bort av polis på order av stadens borgmästare och överlämnades därefter till medlemmar i en av traktens ökända narkotikakarteller. Skuldfrågan har förblivit oklar, i den officiella versionen förnekas inblandningen av polisväsende och militär. Enligt en sammanfattande rapport nu tre år efteråt, har hundratals arresteringar gjorts utan att leda till åtal. Inte en enda student har återfunnits.

Lärosätet Ayotzinapa i delstaten Guerrero är känt för sin radikala vänsterprofilering och drar till sig regeringskritiska aktivistiska studenter som vill bli lärare på den mexikanska landsbygden. Guerrero är en av de minst utvecklade delstaterna i Mexiko och känt för sin politiska oro.

Internationell uppmärksamhet

I media beskrivs Mexiko som ett av världens våldsammaste länder. Det statliga våldets företrädare, polis och militär, lierar sig alltmer med kriminella karteller som enligt ett flertal rapporter håller  landet i sitt grepp. Paramilitära grupper anklagas för otillbörligt rättsskipande som ofta går ut över oskyldiga. De 43 högskolestuderande har fått representera de hundratusentals människor som under de senaste decennierna har försvunnit  i våldets Mexiko. Även om de aldrig återfunnits har de blivit en symbol för kravet på social rättvisa.

Också på den internationella arenan har rättsfallet dragit till sig uppmärksamhet. På uppdrag av en amerikansk kommission för mänskliga rättigheter reste en grupp internationella jurister förra året till Mexiko för att på plats undersöka fallet. De kände sig motarbetade av den mexikanska regeringen och lämnade landet utan att kunna slutföra sin rapport. Misstankarna de hade om att deras verksamhet utsattes för spionage kunde senare bekräftas. Detta hotar att bli en ny skandal som fläckar president Enrique Peña Nietos rykte.

Rebellerna i Chiapas

Att missnöjet pyr kunde jag själv konstatera under min resa i Chiapas, en av Guerreros grannstater, i början av förra året. På torget i San Christobal de las Casas pågick en stor manifestation  med banderoller och övernattningstält som organiserats av ”campesinos ”, lantarbetare. De krävde bättre levnadsvillkor och rättvisa för Ayotzinapas studenter och deras anhöriga. Följande dag var människorna och tälten som bortblåsta och torget rensopat. Soldater stod på rad i exercis. Påven  Franciskus skulle besöka staden och gatorna fylldes med tusentals troende. Trots den katolska kyrkans brutala historia i Mexiko, älskar bergstrakternas folk sin påve, minst lika mycket som de misstror statens intentioner.

Det är inte bara påvens besök förra året som gör San Christobal de las Casas till en speciell stad. Det var också här som zapatisterna under subcomandante Marcos (numera under namnet Delegado Zero) startade sitt uppror 1994 och förklarade krig mot den federala mexikanska armén. De krävde rättvisa för de fattiga och deras   motto ”Jord och frihet” hade en klang av forna tiders uppror. Det revolutionära skimret väckte internationell uppmärksamhet. Mediamänniskor och aktivister vallfärdade till Chiapas högländer och när zapatisterna marscherade mot Mexico City hade de hela världens blickar på sig. Trots tidiga framgångar kan det nu i efterhand vara svårt att se konkreta resultat av deras kamp. Även om Mexiko är den näststörsta ekonomin i Latinamerika och har en betydande export av olja, har den nyliberala regeringen under president Nieto fört landet mot en allt snedare fördelning av landets resurser där lantarbetarna och den inhemska befolkningen är förlorarna. Politiken har i främsta hand gynnat städernas medelklass och de industrialiserade områdena.

Enligt aktuell statistik lever närmare 40 procent av invånarna under fattigdomsgränsen.

Den senaste tiden har lantarbetarnas och ursprungsbefolkningens ställning och problem överskuggats av flyktingfrågan. De miljoner av människor som sökt sig till det rika grannlandet i norr hotas nu av Donald Trumps kampanj mot invandringen. Fortfarande riskerar mängder av desperata människor varje dag sina liv i gränsområdet mellan Mexiko och USA.

En fredlig revolution

Zapatisternas kortvariga uppror slutade med att de tog sin tillflykt till avlägsna djungel- och bergstrakter nära gränsen till Guatemala, där de lever i självstyrda samhällen. Subcomandante Marcos har dragit sig tillbaka. En koalition av Mexikos ursprungsbefolkning och zapatisternas parti EZLN  har nominerat en 53-årig kvinna, Maria de Jesus Patricio Martinez från Tuxpan, en liten stad i västra Mexiko, till sin kandidat i nästa presidentval, 2018.

I en intervju i The Guardian i somras framträder hon som en lågmäld profil med en stark övertygelse om att på fredlig väg skapa förändringar.

Patricios kandidatur är första steget för att på politisk väg föra fram ursprungsbefolkningens problem med allt sämre försörjningsmöjligheter och diskriminering. I intervjun medger hon att hennes kampanj främst är symbolisk. Hon vill kämpa för att bereda plats för ursprungsbefolkningen som utgör mer än 20 procent av Mexikos invånare, och hon hoppas att hennes kampanj kan skapa ett nationellt nätverk som förenar inhemska grupper med mexikaner från arbetarklassen och landsbygdens fattigbönder. ”Målet är”, säger hon, ”att krossa Mexikos politiska system och bygga upp det från grunden”. Förvisso ett ambitiöst mål, men politiska analytiker tror att hon kan finna stöd bland de 40 procent av väljarna som vanligen låter bli att rösta. För Maria Patricio är zapatisterna en stor inspiration. ”Vi ser dem som våra äldre syskon”, säger hon i intervjun.

På mina promenader runt Långholmen förundras jag inte längre över ansiktet på brofästet, jag tänker på det mexikanska ordspråket som blivit ett signum för Ayotzinapas försvunna studenter: Trataron de enterrarnos, no sabian que éramos semillas (”De försökte begrava oss, de visste inte att vi var frön) .*

Kampanjen för de försvunna studenterna har i juridisk mening gett obetydliga resultat, men trots detta har den förmått breda ut sig och även nå ut till rörelser som ”Black Lives Matter” i USA och feministiska organisationer i solidaritetens tecken. Det existerar en stark och obändig livspotential i Mexiko som trotsar drogkartellernas och makthavarnas destruktiva framfart. N

Text & foto Gunilla Karsten

Där dödens helgon håller i timglaset

Mexiko har näst flest katoliker i världen, men katolicismen har fått konkurrens av såväl frikyrkor som folkliga helgon, som La Santa Muerte. Dödshelgonet för-knippas ofta med knarkkarteller och kriminella, men blir allt mer populärt även bland fattiga, arbetare och utstötta.

De små gulgröna paketen med choklad ramlar hela tiden ur Miguel Angels famn och folk omkring hjälper honom att plocka upp dem. På armen bär han en liten staty av ett skelett i klänning: dödshelgonet Santa Muerte, eller ”den vita flickan” som är ett av hennes många smeknamn.

Det är fyra månader sedan Angel kom ut ur fängelset, där han satt i tio år för rån. Idag ska ha be till Santa Muerte för att de familjemedlemmar som fortfarande sitter inne också ska få komma ut snart, med hälsan i behåll. Chokladen och ett äpple ska han lämna för att visa sin tacksamhet.

– Så länge du tror på och följer henne så hjälper hon dig, vilken situation du än befinner dig i, säger han.

För bara femton år sedan var det ganska få mexikaner som kände till dödens helgon. En stor del av förklaringen till att hon idag är så populär finns just här, i den ruffiga stadsdelen Tepito i Mexico City, där Enriqueta Romero Paredes, Doña Queta, satte upp ett stort altare utanför sitt hus 2001.

– Jag är anhängare av Santa Muerte sedan 57 år, förklarar hon.

Att det den första dagen varje månad kommer över tusen personer till ceremonin vid hennes altare har hon ingen förklaring till.

– Det är personligt. Var och en har sin egen anledning till att ha ett altare eller komma hit.

Länge var kulten snarast underjordisk och ingenting man skyltade med. Den levde enligt historikerna vidare genom ett fåtal kvinnor som främst bad ”den vita flickan” om hjälp i sina kärleksrelationer.

Nu är det annorlunda.

– Santa Muerte är så populär att hon utan motstycke är den snabbast växande religiösa rörelsen, inte bara i Mexiko utan i hela Amerika, från Chile till Kanada, säger Andrew Chesnut, professor i religion vid Virginia Commonwealth University i USA.

Han har studerat kulten i sju år, skrivit en bok om den, och uppskattar att Santa Muerte idag har mellan 10 och 12 miljoner anhängare.

På gatan Alfarería i stadsdelen Tepito i Mexico City samlas varje månad tusentals människor för att tillbe Santa Muerte.
På gatan Alfarería i stadsdelen Tepito i Mexico City samlas varje månad tusentals människor för att tillbe Santa Muerte.

Döden runt hörnet

Lorena Hernández sitter i en plaststol vid en vägg över gatan från altaret och väntar på att ceremonin ska börja. Ovanför vänster bröst syns det karakteristiska skelettet med en lie över axeln sticka fram från under det vita linnet.

– Jag har mycket att tacka henne för. Alla mina tatueringar har en historia; den här gjorde jag för min dotter, som jag inte hade sett sedan hon var tre, men fick tillbaka för två år sedan.

Hernández säger att alla hennes fem tatueringar står för mirakel som Santa Muerte har utfört åt henne. Hon lyfter upp höger vad och visar:

– Här har jag en annan, från när min mamma förlorade synen. Jag lovade Santa Muerte att om hon gav min mamma synen tillbaka skulle jag tro ännu mer på henne och göra den här tatueringen.

Enligt Andrew Chesnut har ryktet om att Santa Muerte är extremt snabb och effektiv på att utföra mirakel gett henne stjärnstatus. Men han ser också en koppling till den våldsamma utvecklingen i Mexiko sedan förre presidenten Felipe Calderon inledde det så kallade kriget mot knarket för tio år sedan.

– Många av de som följer Santa Muerte i Mexiko lever med döden runt knuten och ber henne helt enkelt om ytterligare några sandkorn i livets timglas, som hon håller i.

Gerardo säger att han lever ett hårt liv och att Santa Muerte har hjälpt honom mycket. Han har bulor i pannan och överkroppen i bandage, men vill inte säga vad som hänt, mer än att livet är hårt.
Gerardo säger att han lever ett hårt liv och att Santa Muerte har hjälpt honom mycket. Han har bulor i pannan och överkroppen i bandage, men vill inte säga vad som hänt, mer än att livet är hårt.

Satanism

Åtta av tio mexikaner identifierar sig som katoliker, vilket innebär att landet har näst flest katoliker i världen, efter Brasilien. Samtidigt har kyrkan de senaste decennierna förlorat anhängare till framför allt pingstvännerna och andra evangelistiska frikyrkor. Många av Santa Muertes anhängare ser sig också som katoliker, trots att Vatikanen har fördömt kulten, som onekligen är problematisk för kyrkan.

– Dels representerar hon konkurrens, och kyrkan är redan panikslagen över konkurrensen från andra religioner. Dels, från ett teologiskt perspektiv, borde en kristen inte tillbe en dödsfigur, eftersom det är en fiende till Jesus, som offrade sig på korset för att ge kristna evigt liv. Oavsett om du är medveten om det eller inte, innebär vördnad för en dödsfigur att du ägnar dig åt satanism, säger Chesnut.

Diskriminerar inte

Det är inte bara kyrkan som ser ”den beniga damen” som sin fiende. 2009 skickades militären att förstöra runt 40 helgedomar som hedrade henne längs med gränsen till USA, och på många håll ses hon fortfarande som knarkkartellernas helgon.

– Det är ingen tvekan om att det är en av hennes roller. Eftersom hon inte är ett katolskt helgon, är det lättare att be henne om saker som ligger utanför den kristna moralen. Är du med i Sinaloakartellen och vill vara säker på att din last med metamfetamin kommer fram till Houston, så kan du be henne om hjälp, säger Chesnut.

Men kartellerna utgör bara en liten del av anhängarna. I kvarteret framför Doña Quetas hus trängs hbtq-personer och andra som inte känner sig välkomna i den katolska kyrkan, med fattiga och sjuka i behov av mirakel. Flera personer närmar sig altaret på knä och Doña Quetas son Jesús Romero Romero förbereder sig för ceremonin.

– Många tror att Santa Muerte är för tjuvar, prostituerade, knarkhandlare och dåliga människor. Men alla från hemmafruar, barn och studenter, till arbetare som ber för jobb, och sjuka som ber för sin hälsa kommer hit. Santa Muerte är för alla. Hon diskriminerar ingen utan älskar alla sina följare lika mycket, säger han.

Rösterna från folkmassan fyller luften och människor höjer sina statyer mot himlen. Romero leder dem genom bönen med en monoton röst som går upp på slutet av varje mening. Många har med sig ljus som de ska lämna vid altaret efter ceremonin.

De populäraste ljusen, som säljs tillsammans med statyer, radband och smycken, är de vita och de röda. Den vita färgen står för hälsa; den röda för kärlek. Andra symboliserar pengar, studier och arbete.

– Till skillnad från många katolska helgon, som ofta specialiserar sig på en viss typ av mirakel, är hon en verklig mångsysslare, säger Andrew Chesnut.

Transpersoner som inte känner sig välkomna i den katolska kyrkan kan i stället hitta stöd hos dödens helgon, som inte diskriminerar någon. Bland besökarna vid ceremonin i Tepito är det inte ovanligt med drogpåverkade människor, som ber Santa Muerte om hjälp med sina problem.
Transpersoner som inte känner sig välkomna i den katolska kyrkan kan i stället hitta stöd hos dödens helgon, som inte diskriminerar någon. Bland besökarna vid ceremonin i Tepito är det inte ovanligt med drogpåverkade människor, som ber Santa Muerte om hjälp med sina problem.

Västerländsk influens

Till utseendet påminner Santa Muerte om en mexikansk variant av liemannen. Även om ledare för kulten gärna vill framhäva kopplingen till aztekernas dödsgud Mictecacihuatl, talar mycket för att det också finns ett släktskap till den europeiska personifieringen av döden. Historiker har kopplat framväxten av kulten till spanjorernas intåg i början av 1500-talet, då de ska ha fört bilden av liemannen med sig.

Idag finns anhängare och altare över hela Mexiko och Chesnut tror att dödskulten kommer att fortsätta växa i popularitet, både i och utanför Mexiko. Han påpekar att det redan nu finns en stor grupp vita nordamerikaner utan kopplingar till Latinamerika som tillber henne.

– Det handlar om ett nytt förhållningssätt till döden. Människor vänder sig mot platser som Mexiko för inspiration och ett mer holistiskt sätt att se på döden som en del av livet, vilket jag tror tilltalar framför allt unga i USA och Västeuropa. N

Text: Åsa Welander
Foto: Alfredo Durante

Sovjetregissörens storslagna irrfärd

Eisenstein in Guanajuato är kanske den intressantaste film som en finländare medverkat i på en mycket lång tid. Regissören är den legendariska Peter Greenaway, som är känd för ett avantgardistiskt filmspråk. Filmen behandlar en improduktiv period av emotionellt självupptäckande i sovjetregissören Sergei Eisensteins, Greenaways idols, liv. Vistelsen i det fjärran Mexico leder till ett sexuellt uppvaknande och nära möten med döden, men ingen film, trots stora förväntningar.

Den synligaste skådisen är huvudrollsinnehavaren Elmer Bäck, vars röst är i fokus genom pratglada Eisensteins långa monologer. Bäck kastar sig modigt in i de vågade scenerna och porträtterar den sympatiska men excentriska regissören. Den lätt finländska accenten glöms snabbt i det experimentella filmspråkets villervalla. Mötet mellan den realistiska kroppsligheten och det surrealistiska bildspråket skapar en fängslande kontrast.

Både sexuell spänning och dödshotet är ständigt närvarande i filmen. Det senare förverkligas inte, medan den förra kulminerar i en akt. Den oerfarna huvudpersonen jämför sina sexuella upplevelser med den ryska revolutionen liggande på hotellrumsbädden med en röd triangelformad flagga stickande ut mellan skinkorna. Eisenstein in Guanajuato bygger snarare på stämning än intrig.

Visuellt blomstrar filmen av karnevalistisk mångfald, som ligger långt från Eisensteins montagespråk. Arkivmaterial, animation och split-screen-scener förenas fördomsfritt. Slutsatsen är ett kollageaktigt bildspråk, där ikoniska fotografier på personligheter som Charlie Chaplin, Albert Einstein och Frida Kahlo blandas med datoranimerade förvrängningar av färgstarka tredimensionella rum. Ord och bild är i ett direkt förhållande på filmskärmen: i replikerna uttalade ord och namn ger upphov till bilder.

Filmen tangerar de negativa attityderna mot homosexualitet i Eisensteins hemland. Blir filmhistoriens stora hjältes sexuella läggning ständigt glömd med avsikt? Peter Greenaway säger att en historisk film alltid borde diskutera aktuella frågor på något plan. Eisenstein in Guanajuato kommer att bli en trilogi, där följande delen behandlar hans tid i Hollywood.

Sandra Lindblom

Eisenstein i Guanajuato.
Regi och manus: Peter Greenaway.
I rollerna: Elmer Bäck, Luis Alberti, Rasmus Slätis, Jakob Öhrman, Maya Zapata, Lisa Owen, Stelio Savante.

Flickorna som göms i hål i marken

Ny Tid har träffat Jennifer Clement, författaren till bästsäljaren En bön för de stulna, som har intervjuat kvinnor som utsatts för våld och människohandel i knarkkartellernas Mexiko.

Hela Mexiko är fullt av gömda kvinnor. Det upptäckte poeten Jennifer Clement när hon intervjuade kvinnor som utsatts för knarkelaterat våld. Efter tio års efterforskningar skrev hon succéromanen En bön för de stulna, som blivit en internationell bästsäljare.

– Jag visste inte att jag skrev en protestroman, bara att jag ville skriva om något som var smärtsamt. Om hur kvinnor påverkas av våldet och knarkkriget som pågår i Mexiko, säger Clement.

Knarkkartellerna handlar inte bara med droger. I Mexiko kidnappas flickor och kvinnor på gatan och från hemmen. Ibland kommer de aldrig mer hem från jobbet, skolan eller affären. De säljs eller hålls som sexslavar.

På landsbygden berättade mödrarna att de grävde hål och gömde sina flickor i jorden så fort okända bilar närmade sig.

– Tänk dig 11-åriga flickor som gömmer sig i hål, som harar. Det var ett motiv jag inte kunde sluta tänka på och som gjorde mig sömnlös, berättar Clement.

Ändå porträtterade knarklitteraturen och mediabevakningen av narkotikakriget sällan kvinnor.

– I de få fall de fanns med tecknades de som klichéer, till exempel prostituerade eller stripteasedansöser, säger hon.

De kvinnor Clement intervjuade hade varit utsatta för våld och levde under skydd, några ingick i vittnesskyddsprogram. Bland dessa fanns flickvänner, fruar och döttrar till knarkhandlare. Arbetet tog henne till platser som liknade mataffärer och privata hotell, men visade sig vara gömställen där kvinnor och barn ibland hade vistats flera år, rädda för att ens gå ut.

Lukrativ gren

Utgångspunkten för boken blev den verklighet som de mest utsatta kvinnorna befinner sig; De som växer upp i fattigdom på landsbygden.

Boken skildrar flickan Ladydis och hennes kompisars liv i ett hett ökenklimat i en by inte långt från den beryktade turistorten Acapulco. Där växer de upp i en kvinnlig gemenskap. Männen har alla övergett platsen, en del har rest till USA, andra har blivit flyktingar inom sin egen nations gränser eller anslutit sig till knarkkartellerna.

Ladydi och hennes jämnåriga kamrater fruktar att bli upplockade av droghandlarna som kommer till byn i jakt på mänskliga sexleksaker. Denna sida av narkotikakartellernas verksamhet är lukrativ, men får betydligt mindre uppmärksamhet än knarkhandeln. Knarket kan bara säljas en gång, flickorna många gånger.

– Det finns väldigt lite tillförlitlig statistik från Mexiko, men i USA, där situationen ändå är lite bättre och där det finns en fungerande rättsstat, beräknas 300 flickor i månaden vara i riskzonen för att utsättas för någon form av människohandel bara i staden Atlanta, säger Clement.

Farligt arbete

När Felipe Calderon valdes till Mexikos president 2006 eskalerade han kriget mot knarkkartellerna och i kaoset blev det svårt för Clement att fortsätta arbetet.

– Jag fick inga direkta hot, men de personer som skyddade mig när jag arbetade kunde inte längre garantera min säkerhet. Jag hade alltid två mobiltelefoner på mig och jag kontaktade vissa personer när jag gick in på ställen och andra när jag kom ut, berättar hon.

När ”fixarna” inte längre kunde garantera säkerheten kring arrangemangen valde Clement att ta en paus. Då hade hon intervjuat kvinnor som levde gömda i två år.

Tidpunkten sammanföll med att hon valdes till ordförande för PEN Mexiko. Det under en period då morden på journalister ökade.

Det går inte att berätta om Mexiko utan att också skildra Centralamerika, konstaterar Clement som själv föddes i USA, men kom till den nuvarande hemstaden Mexiko City med sina föräldrar redan som bebis.

– Det är så många migranter från den regionen, särskilt från Guatemala, som passerar på väg mot USA.

Dessa är extremt utsatta för risker relaterade till knarkkriget och våldet i Mexiko.

Maktlös makt

Den sista researchen till boken gjorde hon i ett fängelse, och i fängelsemiljön skildras också en av många erfarenheter av att vara på flykt. Clement berättar att Luna, en guatemalansk mayakvinna som Ladydi delar fängelsecell med visserligen är påhittad, men att Lunas berättelse om hur hon inte vågade kissa under den långa tågresan och därför fick svåra magsmärtor av att hålla sig under lång tid är en sann historia som flera kvinnor på flykt från Centralamerika vittnade om.

I En bön för de stulna, liksom i Clements tidigare bok A True Story Based on Lies, om tjänarsamhället och den utsatthet det innebär att arbeta i någon annans hem, lyckas hon fånga fattigdomens, rasismens och diskrimineringens ibland mycket subtila uttryck. Det finns också en överlevnadsinstinkt och styrka hos karaktärerna.

– Något som intresserar mig både som författare och person är ”de svagas vapen”. Hur människor som inte har makt ändå utövar sin makt.

Christin Sandberg

Historierna som inte berättas

Jag sitter på en buss i gryningen. Mexikansk rancheramusik skorrar ur högtalarna, kvinnor och män sitter invirade och ihopkurade i försök att hålla kylan stången. Vi lämnar San Marcos på 2 500 meters höjd drygt fem timmar väster om Guatemala City, och åker neråt mot den mexikanska gränsen. Tallar byts ut mot kaffeodlingar och bananträd – kyla mot värme.

Jag håller tummarna för att min lokala kontakt har uppfattat vad jag är ute efter. Att han känner rätt människor och kan hjälpa mig att hitta personer som är villiga att bli intervjuade.

Fortsätt läsa Historierna som inte berättas