Fågelns blick över en stad
Samhället består av ett innanför och ett utanför som inte kan nås av samhällskroppen. Den liberaldemokratiska ordningen skjuter bara upp sociala motsättningar, menar Slavoj Zizek. Mikael Kosk skriver om filosofins superstjärna och dennes syn på sociala antagonismer.
I boken Structural Anthropology beskriver Claude Lévy-Strauss Winnebago-stammen vid Stora sjöarna. Stammen är indelad i två undergrupper, ”de som kommer från ovan” och ”de som kommer från nedan”. När stammens medlemmar ombeds rita byns grundplan på ett papper eller i sanden fås två olika svar beroende på vilken undergrupp de tillhör. Båda grupperna ser byn som en cirkel, men för den ena av dem bildar byns centrala hus en annan cirkel innanför den yttre cirkeln, så att det finns två cirklar med samma medelpunkt. För den andra gruppen delar sig cirkeln i två delar enligt en klar gränslinje.
Med andra ord ser den första gruppen byn som en symmetriskt ordnad cirkel av hus kring det centrala templet, medan den andra ser den som två olika koncentrationer av hus åtskilda av en osynlig gräns. De två gruppernas sätt att gestalta byns struktur inbegriper inte bara husens ”objektiva” ordning utan också en grundläggande social indelning i och motsättning mellan två undergrupper. Den övre av dem framställer byn som en symmetrisk och harmonisk ordning, vilket motsägs av den undre gruppens klara uppdelning i två sidor som skiljs åt av en gräns. Dessa två sätt att gestalta samfundets struktur är sinsemellan oförenliga.
BILDEN AV DEN ANDRE
Måtte både Gud och Allah bespara oss från ett krig mellan ”oss” och ”dem” i kölvattnet av terrorattackerna mot USA. Jag vet naturligtvis inte vad som hänt efter skrivande stund, men i just denna stund ser det till och med lovande ut. Efter att president Bush tagit tillbaka sina ord om något slags korståg som skulle vara sanktionerat av Gud själv och premiärminister Berlusconi varit tvungen att äta upp sitt klavertramp om den västerländska kulturen som överlägsen i förhållande till den islamiska kulturen, och om man räknar bort en del oöverlagda hot som ”vanligt” folk riktat mot muslimska sammanslutningar, ser det rentav ut som om en mental förändring ägt rum. Västerlandet av i dag är så gott som helt renons på vi-anda och någon kollektiv eufori över att representera en överlägsen kultur syns det lyckligtvis inte många spår av.Västerlänningen börjar lära sig att relativisera sig själv, att se sig som en del av ett större sammanhang där västerlandet inte spelar en så stor roll som det i sin hybris föreställt sig att det gör. Det verkar som om västerlänningen småningom börjar mentalt förbereda sig på att den amerikanska och europeiska kulturen och livsstilen sätts in i sina rätta proportioner på den globala skalan, som en relativt liten och icke-dominerande del av ett nätverk av större och mindre kulturer. Då den dominanta västerländska kulturen relativiserats och satts in i sina proportioner har den också bättre förutsättningar att bidra med de bästa bitarna av sin egen ackumulerade kunskap och vishet. Det kan mycket väl visa sig att det efter att all skadegörelse som bottnat i maktbruk skalats bort är det kritiska och reflexiva, antiauktoritära tänkandet som kvarstår som den västerländska kulturens bästa bidrag till andra kulturer, även om det bidraget på sina håll kan uppfattas som nog så provokativt.
ATT LÄRA SIG SÄGA HMMM
Jag utnämner mig själv till officiell finlandssvensk dissident. Nej, det gör jag förresten inte. Jag orkar inte vara vare sig officiell eller dissident, och finlandssvensk är jag bara till en del.Annars skulle det vara en underbar idé att få lön och bostad för att dekonstruera finlandssvenskheten. Vilket härligt elfenbenstorn, rena drömplatsen! Inte menade väl Theresa Norrmén allvar då hon på litteraturdagarna i Mariehamn utgick från att den finlandssvenska dissidenten måste vara en centraleuropeisk intellektuell? Duger inte våra egna missförstådda genier?
Enligt referatet i Hufvudstadsbladet den 24 mars hade Trygve Söderling i samma sammanhang återupprättat det akademiska elfenbenstornet. Kreativitet, kunskap och kritik skall inhysas i tornet. Om jag tolkar Söderling rätt har det som kallats demokratisering av kulturen urartat i en nivellering som åstadkommits av marknadskrafter och ett populistiskt förakt för bildning. Då har snobben som sitter i sitt utkikstorn väsentliga saker att säga, och rapporterna om hur landskapet ser ut ur fågelperspektivet korrelerar inte nödvändigtvis med markperspektivet. I själva verket kan den laddningen och spänningen vara en nödvändig livsluft för en levande kultur.
FIKTION OCH VERKLIGHET
Det blir inget åtal för barnpornografibrott för Bjarne Melgaards film All gym queens deserve to die. Åtminstone inte om chefsåklagare Tora Holsts beslut hålls i kraft. Trycket på att få fallet prövat i domstol är sprängfärdigt högt och de svenska lagstiftarna kommer likaså att få påstötar om att lagen mot utnyttjande av barn ska bli klarare formulerad. Fallet har inte bara med juridik att göra utan framför allt med det problematiska förhållandet mellan konst och verklighet, skillnaden mellan den fiktiva och den reella människan.
I Melgaards film finns en sekvens där en vuxen man suger på ett naket spädbarns arm. Holst bedömde att sekvensen ligger utanför det straffbelagda området. Den konstnärliga friheten åberopades som grund för att låta bli att väcka åtal.
BÄSTA BRÖDERS SJÄLVBEDRÄGERI
Det var en gång en verkställande direktör som var så begåvad att det inte fanns ett enda jobb i hela landet som var tillräckligt kvalificerat för honom. För att han inte skulle förloras till utlandet måste han få en förtidspension på 50 000 mark i månaden i mer än tio års tid. Hans huvud var så eftertraktat av jägare från världens alla hörn att han måste skyddas av en fallskärm som vecklar ut sig i det oändliga.
