Etikettarkiv: Miles Davis

Marias testamente, Charlie Hebdo & All That Jazz

Just i dagarna då Charlie Hebdo kom till mitt medvetande läste jag en bisarr liten bok, The Testament of Mary. I sin kortroman från 2012 ger Colm Tóibín röst åt en åldrande, av djup furie över livets absurditet förbittrad (för att inte säga passivt aggressiv), Maria. Den blida, mjuka Heliga Maria lyser som aldrig förr, men denna gång med sin frånvaro, om uttrycket tål slitage. Och det öppnar så här: Maria lever i exil i Efesus, i isolation, förutom lite hjälp hon får av sin hedniska granne Farina med vilken hon besöker Artemis tempel. Men hon plågas också av besök av två män. De nämns aldrig vid namn. Men de tar pliktskyldigt som sin uppgift att ge henne hennes dagliga bröd och beskydd i exil. Maria ser dem som inkräktare, när de gör som biografiker gör, går till sin persons källa: intervju med modern. De ber henne erinra allt, men när hon ombeds minnas timmarna då hennes son hängde på korset levererar hon en minnesbild av en lortig man som matar levande kaniner åt en fågel i en bur. Männen blir rasande och när de bryter mot reglerna i hennes hus tar hon till en kniv, hotar dem. De lämnar henne i fred för denna gång, återkommer en annan.

”Not one of you was normal, I said”. Maria hade alltid ogillat sin sons följeslagare. Maria såg även sin son driva henne till vansinne. Hon hade irriterat sig på hur han talade till sina obildade fiskarvänner som om de utgjorde en solenn folkmassa, med falsk röst och affekterad ton. Men mot kvällningen, i ensamhet, förvandlades han till sitt intelligenta själv igen.

Maria var inte där när hennes son på korset sa Min Far, min Far, varför har du övergivit mig? Eli eli lamma lamma sabacthani. (Jag tar min arameiska från Allen Ginsbergs Howl för inramningen av gåtan hjälper mig glömma det egentliga barbariet: ” … and rose reincarnate in the ghostly clothes of jazz in the goldhorn shadow of the band and blew the suffering of America’s naked mind for love into an eli eli lamma lamma sabacthani saxophone cry that shivered the cities down to the last radio …”). Maria smög iväg från Golgata av fruktan för sitt liv. Och när männen senare i Marias exil säger henne att hennes son frälst världen med sitt döende på korset säger hon lakoniskt att det aldrig var värt det.

När The Testament of Mary slutar har Maria övergivit den judiska traditionen för Artemis tempel. Jesus behöver hon inte överge eftersom hon aldrig trott på honom som Guds son, såviså. Hon bara sörjer sin son, sitt barn hon en gång fött och sen förlorat. ”But I must say it once,…, that despite the panic, despite the desperation, the shrieking, despite the fact that his heart and his flesh had come from my heart and my flesh, despite the pain I felt,…, the pain was his and not mine.” Så mycket för Stabat mater.

Blasfemi! utropar jag.  Och när jag läser om receptionen av boken på Catholic World Report finner jag att den karaktäriseras som ett paket poetisk kitsch för kulturgräddan i London och New York att goutera på. Samt som en brutal förvrängning av historien om Maria, författad av en arg och bitter homosexuell ex-katolik från The Emerald Island. Jag ler och börjar humma på Miles Davis So what. Dock kvarstår faktum att boken är blasfemi.

Läste då alltså Tóibíns Maria just när Charlie Hebdos redaktion avrättades. Och blott eftersom jag är en vanlig västerländsk människa med fördomar och rädslor och analfabetiska orkaner i min hjärna, stigmatiseras jag ovilligt och per automatik med ett  ”Je suis Charlie” på mina tvättade händer. Fast ärligt talat ställde jag mig frågan hur man kan skriva om den Heliga Modern som en barsk hagga som förnekar sin son som avlad av Gud (”I know what happened”), som dyrkar en grekisk gudinna och som flyr från sitt ansvar att tvätta och begrava sin döda son – och som hämnd bli kallad homo – under tiden då tolv personer blir arkebuserade för att ha ritat blasfemiska bilder av islams profet. Jag hade aldrig vetat att jag var en Charlie.

I min ignorans hade jag aldrig heller vetat att inget lejon, ingen råtta, ingen fisk, ingen människa – ingenting med en själ –  får avbildas enligt muslimernas profet. Det är en enkel regel att minnas. Mönster halal, själar haram. Regeln är inte komplicerad. Tanken dock svårförstådd inom kristendomen, som har en fetisch för fetischer.

I kristendomen dyrkas en manlig kropp, oftast i trä. Vi dyrkar en bild av en kvinna, vår heliga Madonna. Om inte Maria fött och Jesus dött hade den västerländska konsten tagit språnget tvåtusen år framåt i tiden och kört Campbells tomatsoppa från begynnelsen. Vi hade saknat Leonardo da Vincis Nattvarden, Dantes Den gudomliga komedin, J.S. Bachs Matteuspassion.

När det kommer till islam och kristendom har vi att göra med två så olika konsttraditioner att de inte går att jämföra. Vad vi har är två kulturer som opererar enligt helt skilda språkspel. Ett i vilket de lärda tvistar om huruvida det är halal eller haram att sjunga, spela instrument och dansa. Ett annat där man tvistar om man ska ta sin Whiskey & Coke innan, under tiden eller efter dansandet till The Rivers of Babylon, som råkar vara den illustra psalm som har distinktionen av att vara den enda psalmen som spelats in av inalles Don McLean, Bob Marley och Boney M!

Traditionerna är så olika och låsta i sina positioner att det påminner om den blodiga äktenskapskris som uppstår då den ena parten kommer från en familj där Felix var den enda ketchupen serverad på bordet och den andra parten från en familj där Heinz var Ordet och Sanningen. Den plötsliga avskyn som kan uppstå för sin nästa…

Ketchup åsido. Hur i helvete kan respekt vara så svårt att uppbringa? Regeln är inte komplicerad. Mönster halal, besjälade varelser, för att inte nämna islams profet, haram. Charlie Hebdo & Co har absolut ingenting att göra med yttrandefrihet. Och jag rasar när yttrandefriheten kidnappas av islamofober och annat pack som smider det till vapen för sina fullständigt anti-intellektuella korståg.

Och vad skulle Maria ha sagt? ”Not one of you is normal.”

Julia Knežević
är mellan situationer

TILL JAZZEN MED HISS

Filmens historia är intimt förenad med jazzmusikens.

I samma stund som den gamla hissen stannar på vårt våningsplan hörs ett pip. Grannen påstår att det är vår hund som utrycker sin glädje över att någon kommer hem. I mina öron låter det som några korta, men intensiva toner av Miles trumpet.