Drömmen om Tulikivenkylä
”Vi lever som vi lever så att framtida generationer kan vara lyckliga och friska.” Det slagordet tror Börje Ölander på. Han vill bygga den självförsörjande, ekologiska byn Tulikivenkylä.
Hörhö. Det ordet beskriver Börje Ölander sig med. Hippie är inget bra ord, tycker han, eftersom det inte finns några ”äkta” 1960-talshippies kvar längre. Men med sitt axellånga, lockiga hår och sina gröna ideal påminner Ölander mycket om de ursprungliga blomsterbarnen.
En resa i motsatsernas Helsingfors
Jag var 16 år gammal när jag för första gången åkte metro ensam. Jag skulle hälsa på en kompis som bodde i Nordsjö. Det pirrade i magen då jag stod på stationen och hörde tåget närma sig. Min mamma skulle inte gilla att jag åkt metro på egen hand. Det kunde vara farligt, hade hon lärt mig.
Jag började dela in min hemstad redan som barn. Södra och västra Helsingfors var tryggast, där bodde de förmögna. Norrut fanns barnfamiljerna. De centrala delarna av staden med sina singlar och studerande var också okej, men inte om kvällarna. Och allt som hette öst skulle man undvika. Där bodde invandrarna och de arbetslösa.
