HALLELUJA
MONGO OCH ANNAT BISTÅND
Några veckor innan jag kom på semester till Finland pågick i Etiopien en diskussion i radio om biståndsverksamhet och vilken roll den spelar i Etiopiens utveckling. Jag lyssnade på programmet tillsammans med min goda vän, som samtidigt översatte det som sades för mig. De flesta som ringde upp programmet tyckte inte att internationella organisationer gör ett bra jobb. De talade om biståndsarbetarnas lyxliv och dåliga attityder gentemot den etiopiska befolkningen. De problem som biståndsarbetarna kommit för att ta i tu med, kvarstår och blir större. Samma åsikter kan man hitta bland många unga människor i Addis Abeba.
En ung etiopisk journalist berättade för mig att han vill börja jobba inom biståndssektorn, helst vill han ha sin egen organisation. En lokal organisation kan söka pengar från de internationella organisationerna, fortsatte han och förklarade att dessa pengar var lätta att få. Kvinnor, barn, HIV/ Aids och demokrati, är de säkraste huvudmålen som garanterat ger pengar. Detta är min journalistväns framtidsplaner. Han är inte den enda i sitt slag, fenomenet brukar kallas för mongo (my own non-governmental organisation).
ETIOPIEN – VAD HÄNDE SEDAN?
Oroligheterna som nästan lamslog hela Etiopien i november 2005 har lugnat ner sig och det har inte hänt mycket på gatorna sedan dess. Människor ser ut att ha återvänt till sina dagliga rutiner och vanliga sysslor. Med tanke på landets grymma historia, en kombination av diktatoriska regimer och förödande naturkatastrofer, hoppas man att lugnet blir långvarigt. Samtidigt undrar man om lugnet kommer att leda till att man glömmer bort de många människor som sitter inlåsta i olika fängelser runtom i landet. Kommer de någonsin att få sin sak prövad i rätten och i så fall, vilken rättvisa kommer det att bli? Om det finns några i världen som behöver lugnet i sin tillvaro så är det etiopierna.
Det som skapar frustration bland många utomstående här är hur politiserat hela samhället är. Det gäller till exempel skolornas inblandning i politiken. De första oroligheterna i juni 2005 började vid universiteten och andra högskolor. När höstterminen började blev flera av dem tillsagda att begränsa eller helt ställa in sin verksamhet. Efter den andra vågen av oroligheter i slutet av året spred sig oroligheterna till gymnasier och högstadier, till och med till lågstadier. Det är alltså barn utan rösträtt som tagit sig an den politiska proteströrelsen.
