Etikettarkiv: Mumin

Varm, men spretig Tove

Svenska Teatern gör ett behagligt vardagligt porträtt av Svenskfinlands mest hyllade författare, men manuset vill så många saker att det är svårt att greppa vad pjäsen om Tove Jansson egentligen handlar om. 

Ingen finlandssvensk kulturpersonlighet torde vara så väldokumenterad som Mumins skapare Tove Jansson. Inte bara skrev hon själv en rad – mer eller mindre – självbiografiska böcker, hon lämnade också efter sig en stor samling dagboksanteckningar och brev, och som Finlands stora litterära stjärna under flera decennier intervjuades hon flitigt i både finländsk och internationell press. Att flera biografier skrivits om henne var förstås oundvikligt.

Att sätta ihop en teaterpjäs om en så välkänd, väldokumenterad, och samtidigt älskad, hyllad och omhuldad person är naturligtvis en stor utmaning, speciellt om den sätts upp på Svenska Teatern i Helsingfors. För detta arbete har Svenskis valt den 1973 födda rikssvenska dramatikern Lucas Svensson, kanske bäst känd för den uppmärksammade pjäsen Fosterlandet 2015.

 Svensson har valt att ta avstamp i en episod i Janssons liv som är sämre dokumenterad, nämligen det år, 1949, som hon gjorde en stor väggmålning i ett daghem i Kotka. Bristen på arkivmaterial från hennes vistelse i den östfinländska staden har gett Svensson möjlighet att fabulera fritt kring vad som i pjäsen framställs som Janssons rymning från stora personliga kriser. Hennes Mumintroll gjort henne till en smärre kändis, men ”degraderat” henne till sagotant, medan hon själv vill framstå som seriös konstnär. Faderns antisemitism och nazistflörtande har splittrat konstnärsfamiljen. Hon är i praktiken förlovad med filosofen och politikern Atos Wirtanen, men är osäker på om giftermål med honom verkligen är vad hon vill ha.

Alma Pöysti.
Alma Pöysti.

Denna utgångspunkt är läcker, och på sätt och vis önskade man att Lucas Svensson hade stannat vid den, fördjupat och utvidgat den, i stället för att, som nu, försöka klämma in hela Janssons liv och verk och alla hennes viktiga relationer i en tre timmars föreställning. Förutom Kotkaepisoden tar Svensson också fasta på en annan händelse 1949, nämligen uppsättningen av den första Muminpjäsen på Svenska Teatern, liksom Janssons försök att finna sig tillrätta i den finlandssvenska kultureliten och den ibland mördande kritik som hon får i pressen. Lägg ännu till detta alla de personliga förhållanden som pjäsen vill lyfta fram: förhållandet till fadern och modern, till Wirtanen och till brodern Lars, samt den begynnande kärleken till Vivica Bandler. Som om detta inte var nog, rör sig pjäsen dessutom också på ett parallellt tidsplan – 1970-talet, då Jansson tillsammans med livskamraten Tooti Pietilä reste jorden runt, med anhalt i Japan, där Muminfeber rådde. I Japan ställs författaren inför en i hennes tycke vanställning av Mumin, då hennes troll har gjorts grälla och färggranna, och i en ny film dras in i krigshändelser, vilket går stick i stäv med hela Mumins idé och anda.

Den röda tråden i pjäsen är Tove Janssons konstnärliga letande och hennes förhållande till sina Mumintroll. Den unga, ambitiösa konstnären kämpar mot stämpeln som ”Mumintrollets mamma”, och har dåligt samvete för att hon skriver ”barnsliga berättelser” i stället för att göra stor målarkonst. Den äldre Jansson börjar bli evinnerligt trött på allt ståhej kring Mumin, men är å andra sidan protektionistisk angående sin skapelse. Då Mumin nu plötsligt finns på handdukar och kaffemuggar och drar ut i krig på japanska, finner hon att den självklara positionen som ”Mumintrollets mamma” tagits ifrån henne.

Ingen skugga ska falla över Svenska Teaterns skådespelarensemble för att helheten inte fungerar. Alma Pöysti är magnetisk som den pirrigt nervösa, kedjerökande, passionerade och ofta tvära unga Tove. Ylva Ekblads äldre Tove har en lugnare och anonymare framtoning, men däremot skördar Hellen Willberg lagrar i sina roller som Tooti och den fiktiva(?) Tuula i Kotka. Scenerna mellan unga Tove och brodern Lasse (Patrick Henriksen) hör till de mest rörande i pjäsen. Den kanske mest problematiska rollen är den japanska animatören och Muminfantasten Miyuki, som i sin stereotypiserande skepnad balanserar på gränsen till exotiserande i den annars så realistiskt skildrade pjäsen. Elisa Makarevitch gör visserligen rollen med stor medmänsklighet, men eftersom Miyuki i pjäsen representerar den Mumin-galenskap som vi finländare ofta finner komisk, framstår också rollfiguren ställvis som en ”comic relief”, och man lever som vit skådespelare alltid farligt då man gestaltar komiska figurer av annan etnicitet.

Flera scener i pjäsen är i sig fungerande, roliga, gripande, tankeväckande. Men Svenssons manus försöker klämma in så många trådar och karaktärer i historien att fokusen försvinner. Vissa av bifigurerna, som Mitja Siréns härligt lakoniska, alkoholiserade taxichaufför som blir Toves bundsförvant i Kotka, tillför egentligen väldigt lite till narrativet. Taxichauffören upptar så mycket tid och utrymme att man förväntar sig att hans historia med Tove ska få någon slags konklusion, men hela den bihistorien bara rinner ut i sanden. För Ny Tid-vänner är det roligt att tidningens dåvarande chefredaktör Atos Wirtanen (gestaltad av Dennis Nylund) lyfts upp som en så pass stor bifigur i pjäsen, men också förhållandet mellan Tove och Atos blir på sätt och vis hängande i luften.

Alma Pöysti, Dennis Nylund och Mitja Sirén. Det röks så mycket i pjäsen att den kanske inte rekommenderas för folk som just slutat bolma.
Alma Pöysti, Dennis Nylund och Mitja Sirén. Det röks så mycket i pjäsen att den kanske inte rekommenderas för folk som just slutat bolma.

Jag uppskattar att Lucas Svensson inte fallit för frestelsen att överdramatisera Tove Janssons historia eller försöka klämma in den i färdigt givna ramar av den typ som biografiska föreställningar ofta följer. Textens uppbyggnad kring vardagliga scener och ögonblick känns uppfriskande, men tyvärr är texten, ofta baserad på brevväxling och dagböcker, ställvis uppstyltad. Den emotionella klangbottnen till exempel i scenerna mellan Tove och Vivica Bandler saknas nästan helt i texten. Pöysti och Julia Korander är visserligen båda så emotionellt uttrycksfulla skådespelare att de kompenserar väl för detta, men man önskar att det hade glimrat till med lite mer emotion än en enstaka kyss.

Regissören Fiikka Forsman har antagligen gjort vad hon kunnat, även om hon en vecka före premiären lämnade produktionen för att låta teaterchefen Johan Storgård ”täta ihop det”, som han säger i en intervju i Hufvudstadsbladet 10.2. Scenografin av Erik Salvesen är, som brukligt är, stilig och fungerande i sin minimalism, och dräktdesignen av Karoliina Koiso-Kanttila ovanligt välfungerande för en pjäs som utspelar sig under den senare halvan av 1900-talet. I hennes kläder frammanar Alma Pöysti nästan spöklikt precis bilden av den unga Jansson vi sett i diverse fotografier.

Svensson skriver i (det för övrigt förträffliga) programbladet att föreställningen ”handlar något om hur det kunde vara, något om vad man längtar efter att vara men inte riktigt törs och något om hur det är”, vilket är symptomatiskt. Föreställningen känns också som om det handlar om något något något, men det är svårt att sätta fingret på vad det egentligen är. Det är på det stora hela en varm och sympatisk föreställning, som dock hade vunnit storligen på gamla goda kill your darlings.

Text: Janne Wass
Foto: Cata Portin

Tove. Svenska Teatern. Regi: Fiikka Forsman. Text: Lucas Svensson. I rollerna: Alma Pöysti, Ylva Ekblad, Hellen Willberg, Julia Korander, Dennis Nylund, Patrick Henriksen, Mitja Sirén, Anders Slotte, Elisa Makarevitch, Teemu Heinzmana, Charlie Henriksen, Morris Henriksen, Amanda Kaijärvi, Alma Laurmaa, Valtteri Salo. 
Scenografi: Erik Salvesen. Dräktdesign: Karoliina Koiso-Kanttila. Hår & mask: Pirjo Ristola. Ljusdesign: Tom Kumlin. Ljuddesign: Anton Lindblom. Specialeffekter: Jonas Runeberg. Projektionsbilder: Joonas Tikkanen.

Finsk konst erövrade Paris

Kanske det blir bättre nästa gång! Det var optimistvännens spontana reaktion efter att ha hört och sett den finska erövringen av St. Sulpice.

Att tränga in finsk design, konst, litteratur och mat i små hus som ser ut som teaterkulissen i barnens Hans och Greta-föreställning är kanske inte den bästa idén, att sedan täcka marken med en matta som innan den blir totalt nedsmutsad första dagen, har en turkos färg som simbassängen på Backasgatan, hjälper inte heller. Att sedan lägga till osamarbetet mellan Helsingfors stad, som bekostat alltihopa, och staten som vill stå i strålkastarljuset, gör ingen glad. Att det praktiska byggandet av det hela inte funkat, gör inte situationen bättre. Pressen slarvas bort och ingen hälsar officiellt deltagarna välkomna… Better luck next time!
MEN, när solen skiner på torget och springbrunnen brusar i bakgrunden och fransmännen trängs framför stugorna, ivriga att få veta mera om Mika Waltari och Miina Äkkijyrkkä så känns den ändå i maggropen.
Den där lite stolta känslan av att vi faktiskt också kan i Finland. Vi kan laga god mat, vi kan designa ursnygga skor, vi kan göra fantastiska smycken av magiska japanska pärlor och av tidningspapper. Våra ungdomar talar franska. Vår Mumin står sig i alla väder. Våra kossor är starka, finska, och ibland av plåt, vi kan sjunga serenader i kör och dansa tango. Vi kan.
Och vi tänker fullständigt strunta i allt muttrande i kulisserna och bara njuta av att vi kommit för att erövra en liten bit av Paris och kanske ändå kommit en bit på väg. Luxemburg nästa?


  • Finländsk kultur presenterades på Place Saint Sulpice-torget i Paris den 17-27 april. Bland de medverkande konstnärerna var Paola Suhonen, Rosa Liksom, Charlotta Boucht, Marika Mäkelä, Jani Leinonen, Karin Widnäs och Matti Hagelberg.

Charlotta Boucht

 

NÄR TOVE JANSSON LADE PÅ LUREN

Det är Tove Jansson-rus i år, det går inte att ta miste på. Boel Westins biografi hyllas, den första muminserien Jorden går under! återuppstår och det ordnas vimmelfester av alla de slag. Jag får lite kramp i magen av detta. Jag minns nämligen en dag i september 1974 när Tove Jansson väste i telefonen åt mig: “jag kommer aldrig att kunna skriva mera.”

Och lade på luren.

Jag föll ner i en stol, stirrade förtvivlat på mina lekande barn och förklarade att Tove Jansson aldrig skulle skriva mera. För att jag varit dum mot henne.

Oj nej, tyckte flickorna. Oj så hemskt. Så fortsatte de leka. Kanske fattade de att Muminböckerna ju redan var skrivna och att de inte behövde bekymra sig.

Ja, Tove Jansson hade lämnat Mumindalen och begett sig ut i vuxenlitteraturen. Jag recenserade hennes bok Solstaden i “Jag läste häromdan” den 1 september 1974.

Vanligtvis trycks en finlandssvensk roman i en upplaga på 800 ex och av dem säljs sällan alla. Men Tove Janssons senaste bok Solstaden trycktes genast i sin första upplaga i 56 000 ex, det är möjligt att upplagorna blir fler, det är möjligt att den översätts till andra språk och det är alldeles uppenbart att den kommer att bli höstens mest lästa bok på finlandssvenskt håll, kanske inom svenskspråkig litteratur överhuvudtaget.

Solstaden berättar om gamla mänskor på ett pensionat för åldringar i USA. Om samma bok hade skrivits av Solveig von Schoultz eller Margit von Willebrandt-Hollmerus – ingen orimlig tanke eftersom båda två är goda mänskoskildrare – hade den säkert inte tryckts i 56 000 ex. Den hade knappast så snabbt recenserats på de stora rikssvenska tidningarnas kultursidor och säkert inte med samma nostalgiska beundran. Hade den här boken skrivits av en okänd debutant får man förmoda att den tryckts i sina 800 ex och aldrig noterats i rikssvensk press.

Det här är inget värdeomdöme om Solstaden utan en påminnelse om hur läs- och köpvanor formas av förlagspolitiken, och hur också kulturskribenter både fascineras av stora upplagor och av glansen kring kända och etablerade namn.

I recensionen berättar jag också vad jag gillar, en hel del, och vad jag finner främmande och illa underbyggt i texten. Jag blev ombedd av Sveriges Radio att göra en intervju med Tove. Jag fick hennes hemliga telefonnummer av Atos Wirtanen.

Jag ringde, hon svarade och jag sa vem jag var. Det blev dödstyst i telefonen. En mycket lång stund. Så viskade eller snarare väste hon: “Hur vågar ni ringa till mig!”

Jag sa att jag ville intervjua henne. Hon sa att hon inte ville tala med mig efter recensionen i Jag läste häromdan. Den hade knäckt henne. Hon skulle aldrig skriva mera.

Jag uppmanade henne i min nöd att skriva ett svar, att opponera sig, att skälla ut mig men hon sa: min far Faffan Jansson har lärt mig att när man lämnat ifrån sig ett konstverk så försvarar man det inte längre, det ska stå på egna ben. Ni är för ung för att förstå.
Så lade hon på luren.

Jag var 34 år, frilansrecensent för Nya Pressen och radion, hade inte skrivit en enda bok. Jag var en obetydlig skit vid sidan av den världsberömda och uppburna Tove Jansson. Ändå hade hon blivit djupt kränkt och ledsen över mina ord. Det lärde mig något viktigt om författares sårbarhet. Det finns författare vilkas självkritik djupnar med åren i stället för att minska i takt med yttre hyllningar. Det finns författare som tar allas och alla ord på allvar.

Jag fann till min förvåning att jag hellre ville vara författare än kritiker, hellre slås ner för något som är så viktigt att det inte ens kan försvaras, än att skriva kloka recensioner men riskera att förstöra en annan mänskas arbetsglädje. Jag var helt enkelt för blödig för att vara kritiker.

Mitt samtal med Tove Jansson förblev länge min egen hemlighet. Det var inte precis nånting att skryta med. Men Tove var ingen långsint mänska, eller så hade hon bara dåligt minne. Vi träffades senare inom författarföreningens ramar och dansade tillsammans med många andra kvinnor på nån fest på nån restaurang därifrån vi blev utkörda, men vi sade aldrig ett ord till varandra om vårt horrortelefonsamtal.

Och hon fortsatte ju skriva så ingen större skada var skedd.

Birgitta Boucht

TROLLKONTROLL

För mig är hon framför allt den stora stilisten. Och då handlar det inte om genre, om ”barn-” eller ”vuxenbok”. När Tove JanssonAnteckningar från en ö (1996) beskriver hur mossan på bergen under en torrperiod krullar sig i kanterna, som osten på en överbliven smörgås, är det på en gång saklig naturiakttagelse och en rolig, oväntad bild.

Det måste ha varit en glädje att leva med en sån kreativitet, även om den förstås inte kunde skydda henne – heller – från de bekymmer livet drar med sig.
Ett av bekymren var framgången. Jag vet inte om det är paradoxalt eller bara logiskt. Berömmelsen var ju med finländska mått enorm. Och även om intrycket nog är att Tove Jansson handskades väl med sin världssuccé – någon Matti Nykänen blev hon inte – så måste en biografi om henne behandla också framgångens baksida. Känslan av att tappa kontrollen över det som var ens verk. Känslan av att det växer en över huvudet, förändras i grunden, vänder sig mot en själv.

Ett troll andas kallt i din nacke
Boel Westin återger i sin biografi Tove Jansson. Ord, bild, liv en ursprungs-berättelse.”Mumintroll”, det var varelser som kom och andades kallt i nacken på en om man hade varit och snattat i skafferiet på natten. Det hade TJ fått höra som barn av en av sina morbröder. En poäng som Westin inte gör, men som finns där, är att trollen hon domesticerade en dag faktiskt kom tillbaka, som något hotfullt och okontrollerbart. Flåsade henne i nacken. Till straff för vad? För att hon snuddat vid en omättlig hunger ”där ute”, på idyll och gullighet? Ett behov som – visade det sig – kan bli t.o.m. grymt och perverst?

”Det här M.trollet har blivit för stort” skriver hon i ett brev 1980. Men det blev för stort, för krävande, långt tidigare, redan i och med det professionella serietecknandet. Det internationella genombrottet med start i Evening News i London 1954 upplevde hon snart som en självpåtagen mardröm, kampen mellan ambitionsnivå och deadlines dränerade den kreativa lusten. Kontraktet var på sju år och den sista egna rutan tecknades 1959, innan TJ lättad lämnade över till brodern Lars. Som ingen tycks tycka synd om …

Men då tog han kanske inte heller jobbet lika personligt, hans version av serien är snarare ett ”nästan”, liksom alla de påföljande animationsförsök och andra spin offs som idag är gigantisk business långt bortom TJ:s egen hand.

I en ortodox Tove Jansson-fans ögon gäller bara äkta vara. Jag bekänner att jag hör till den fundamentalistiska skaran. MuminMcDonalds – nej tack.

“Lyckliga idioter”
Det är en rätt svindlande tanke, som genom boken blir tydlig, att krisen – den långa och aldrig avslutade kampen för trollkontroll – var i full gång redan på 50-talet, att TJ i all hemlighet redan 1955 var färdig att ”kräkas på mumintroll”. Medan jag själv och andra ovetande fick kicks av muminserien i Västra Nyland (Hufvudstadsbladet vågade ta in den först 2000) och av den då färska Trollvinter, gick författaren med svarta tankar. ”Jag kommer aldrig mera att kunna skriva om dedär  lyckliga idioterna som förlåter varann och aldrig begriper när de är lurade” heter det t.ex. i dagboken 1961.

Katastrofer, trollerier och upptåg drev de tidiga äventyren Kometjakten (1946),Trollkarlens hatt (1948), Muminpappans bravader (1950) och Farlig midsommar (1954). Deras lättsamma tonfall har fått flera forskare att klassa dem som en slags enklare sortering. Med orätt, tycker jag, för redan i dem (också före 60-talets omarbetningar) finns Stilen. De geniala idéerna. Det översvämmade köket i Farlig midsommar – bara en sån sak.

”Pengar talar inte, dom skriker”, sjöng Bob Dylan en gång. Att genom brev och dagböcker se avtryck av det kommersiella tryck som växte fram ger en ny, hårdare relief till de scenförändringar hon lät den senare mumindalen genomgå: ”nattsidans”Trollvinter (1957), flykt- och uppbrottsboken Pappan och havet (1965), post-muminboken Sent i november (1970) där trollfamiljen bara finns som en frånvaro, en saga, ett minne.

Marknaden har sin egen logik, sina egna begär, och inom populärkulturen segrade ett Muminmonster som kvävde sin dubbelgångare i menlöst, förenklande vadd. Men det skedde inte utan att den ursprungliga författaren gjorde motstånd. Och böckerna finns kvar.

Biografin – en hemul?
Westins feta biografi – över 500 sidor – är den första som haft tillgång till den ”privata” Tove Jansson som hon dokumenterat sig själv i dagböcker och brevväxlingar. Det blir en dubbelbelysning där litteraturvetaren Westin med lätt hand ritar upp tematik i de centrala verken – inklusive bilderna – varvat med TJ:s egna rapporter från verkstaden, bakom kulisserna.

I en berömd radiorecension tyckte Birgitta Ulfsson att Westins bok har ett drag av hemul – ”måste det vara så tråkigt?”. Kanske måste det kännas så för en som upplevt TJ på sprakande nära håll. Men dels är hemulernas fantasilösa rykte inte riktigt juste (iTrollkarlens hatt är t.ex. en hemul den enda som förstår Tofslans och Vifslans ”utländska”). Dels kunde en alltför flashig forskarröst ha dränkt det som i den här boken är det nya och viktiga: Tove Janssons löpande självanalys. Att Janssons egen röst är så närvarande ger boken ett alldeles tillräckligt stilistiskt lyft; där ska en levnadstecknare kanske inte ens försöka konkurrera.

Har boken en begränsning så handlar den mera om lojalitet. Westin är lojal, lägger sig nära sitt föremål, och ställer därmed kanske inte riktigt alla frågor hon kunde. Snarare låter hon TJ benämna problemen. Vilket hon gör, uppriktigt och ofta skarpt självkritiskt. Men kanske hon ändå förträngde saker?
Framgångsproblemet, kommersialismen, skriver hon mycket om. De svåra kärlekarna, inte minst sorgen att aldrig kunna tala med familjen om sin lesbiska lust, är ett annat spår. Kärleken till Atos Wirtanen satte avtryck i bl.a. den första muminserien i Ny Tid1947–48, liksom en kort men omvälvande passion för Vivica Bandler. Det är viktigt för förståelsen av 1900-talet att de här länge hemliga kartorna ritas upp. Det är något av homsornas sena hämnd.

Berömd – men för fel saker?
Men hur var det med den konstnärliga självbilden, det förbryllande faktum att framgången växlade in från ett bispår, sagoförfattandet – att den inte kom för den målarkarriär som hela hennes bakgrund, utbildning och vilja riktat sig in på?

Att det var en sorg kan man utgå från, och Westin uttalar inte riktigt det faktum som ändå ligger i öppen dag: att TJ:s måleri i sina olika faser är vackert och professionellt, men vanligt. Det saknar den absoluta personlighet och originalitet hon kunde prestera i skrift.

Också den ojämna framgången med de senare böckerna – där personerna är något slags mänskor – behandlar Westin på ett i mina ögon aningen överlojalt sätt. För visst är TJ:s troll ofta mänskligare än hennes mänskor, som däremot ibland blir endimensionella, serietidningsmässiga. När t.ex. Tatiana Sundgren (av Westin omdöpt till ”Sundberg”) recenserade den ”hårdkokta” novellsamlingen Dockskåpet (1978) i Ny Tid och saknade en vind som kunde ”blåsa hål i diset och visa himlen”, låter Westin förstå att det är den gamla vanliga muminnostalgin som hindrat TS att se bokens förtjänster. Men är saken så enkel? Kan det inte finnas andra orsaker?

Omvänt antar Westin att den stora internationella framgången för Sommarboken (1972) har att göra med att den motiviskt ligger så nära muminböckernas. Då vill jag genast peka på skillnader, det kärvare anslaget, dödsproblematiken. Sommarboken står mycket väl på egna ben, på det tyder framgången i t.ex. USA där ”muminerna” inte är särskilt kända. Men liksom Bildhuggarens dotter (1968) och Rent spel (1989) verkar den också skriven i en särskild lust, inspiration. Ända dit når inte alla hennes texter.

Den farliga symbiosen
Kanske var det en nödvändig personlig frigörelseprocess för TJ själv att börja måla abstrakt (ett halvsekel efter kollegerna) och att skriva ”otäcka” noveller. Men hela sin fantasi, kreativitet och humor fick hon inte alltid med på de här övningarna, också det tål att sägas. Det är litet livlöst, litet ont om syre, i flera av hennes senare romaner och noveller och jag tror inte det enbart är en konstnärligt betingad begränsning. Att slopa happy end och skruva ner värmen förvandlar inte automatiskt ett dockskåp till en vuxenlägenhet.

Den unga bildkonstnären Tove Jansson fick beröm för sin ”djärvhet”, t.ex. på en utställning 1943. Men samtidigt såg kritiken också ett ”hämmat” drag. Sedd med dagens ögon var hennes bildmässiga dragning till det dekorativa nästan oväntat stark, särskilt i illustrationer och väggmålningar – och när hon på 60-talet reviderade de tidiga böckerna blev trollens nosar faktiskt ännu rundare!

Det är de där teckningarna vi har lärt oss att älska. Men är inte bildspråket också en sida av den stora modersbundenhet som följde TJ, som den infantila skuggsidan av en stor närhet och kärlek? Svartsjuka och triangeldrama hotade t.o.m. när den vuxna TJ tog in Tuulikki Pietilä i sitt liv. Den här farligt symbiotiska modersrelationen behandlas av TJ själv, lätt maskerat, i flera noveller och Ebba Witt-Brattström har lyft fram temat. Också Westin nämner saken, men mycket kort. Och ingen har, så vitt jag vet, kopplat TJ:s svårigheter med att bli vuxen i mammarelationen med hennes starka förankring i det 1800-talsmässiga bildspråk som mamman, illustratören ”Ham” (Signe Hammarsten-Jansson) representerade.

Romantikens hårda bas

Det finns med andra ord fortfarande frågor att ställa till det rika brev- och dagboksmaterialet (rikt trots att en del tydligen förstörts; ”Privatkorrespondens har jag rivit totalt” skriver TJ 1998 uppsluppet till Westin). Visst måste också det privata materialet ges ut, förr eller senare. Så att vi eller efterkommande kan nå nära hur en så ordbegåvad mänska, och av allt att döma ganska uppriktig, bearbetade arbete, framgångar, missräkningar, kärlekar, hemligheter.

Att Tove Jansson alltid arbetade – hårt, professionellt och systematiskt – är ett av de mindre ”avslöjanden” biografin bjuder på. Att hon också samlade och arkiverade sitt liv med en närmast hemulmässig ordningsamhet är då litet mera oväntat. En snusmumrik som föraktar ägodelar var hon bara med en romantisk flik av sin själ: att äga den berömda ateljébostaden i Ulrikasborg – 7 meter i takhöjd – var mycket viktigt för henne, trots att hon på somrarna sov i tält på ett ytterskär. Romantik behöver en gedigen ekonomisk bas för att funka i längden, men den sidan kan vara svårare att tala om (för varifrån kom egentligen järnspisen i muminhuset, och middagen?).

Men visst var det ett snyggt liv, som hon levde det. Ett liv med stil.

Boel Westin: Tove Jansson. Ord, bild, liv. Bonniers / Schildts 2007, 597 s.

Trygve Söderling