Etikettarkiv: My Lindelöf

Subtil ekopoesi

Det finns en skönhet i förgängelsen, i själva medvetenheten om att ting är tillfälliga och övergående, finns för ett litet tag och sedan omvandlas till något annat. Detta är något jag tänker på när jag läser My Lindelöfs nya diktbok Färdas (in och ut ur bilden).

Det är en tunn liten bok, nästan kvadratisk till formen, och omslaget pryds av ett skogsklätt berg i dimma. Kanske är fotot taget i Kaukasien, i det konfliktfyllda gränsområde mellan Georgien och Ryssland som dikten genom ett ”du”:s minnen återkommer till. För den rörelse som titeln anger sker bland annat med tåg och båt genom Östeuropa. Men det är inte främst resan i det fysiska rummet som det handlar om, utan mer om den inre resan, den som sker efteråt eller hela tiden. Vi rör oss genom minnesbilder; dikten flackar omkring i minnen av ”uppbrottets tid” och en resa som leder ”allt längre in/  i det som nu nästan saknar innebörd.”

Att befinna sig på nya platser tenderar att skärpa sinnena, göra en öppen och mer närvarande. Detta är något som resande har gemensamt med riktigt bra poesi: den får en att verkligen se och känna ting och stämningar som annars drar sig undan i en vardagens avtrubbande lunk. Och Lindelöf besitter verkligen förmågan att skapa bilder som stannar i läsaren. Du-formen, som ibland kan vara störig, fungerar här som en mjuk hand som drar mig in i diktens stämning:

Det bländar som sol, men det är inte sol

stigarna på din karta är dolda

Det här är dikter som frammanar en känsla av rymd. Varje rörelse in i en bild öppnar ett rum som stannar kvar en stund innan det löses upp. ”På bottnen under isen/ fiskars stim” – Dessa rader betyder inget särskilt i sammanhanget, de är en bild bara, av ett rum i världen som vi inte har tillgång till, men ändå kan vi tänka på det, kanske leka med bilden som en metafor för medvetandet eller något annat.

Om man ska koka ned vad dikten handlar om, vilket man kanske inte borde göra, så skulle jag säga att den på ett lågmält sätt gestaltar alltings förgänglighet. Men inte som i ”kom ihåg att du ska dö”, utan mer som i ”allt är i rörelse.” Dikten nämner Charles Darwins sista år, då han under sjukdom skrev en sista bok, om daggmaskar och deras förbisedda men livsviktiga arbete med att plöja jorden. Denna bok, skriver Lindelöf, har haft stor betydelse för förståelsen av mullbildningen i lövskogar – varpå dikten associativt rör sig vidare till du:ets minne av Tollundmannen, ett mosslik som finns att beskåda på ett museum på Jylland. Alltså: nedbrytning, och icke-nedbrytning. Det föränderliga och det någorlunda beständiga. Men inte det beständiga som en tröst, utan som en sorglig, osmält kvarvara. Det föränderliga, eller förgängliga, som en naturens grundförutsättning.

Färdas är på så vis ett stycke subtil ekopoesi, och Lindelöfs sätt att skriva ihop språk och biologi (”slätter av meningar på obegripliga språk, svärmar av tecken mot den vitaktiga himlen”) och förskjuta perspektivet från mikro till makro får mig att tänka på den danska poeten Inger Christensen. Men det handlar här om medvetandets ekologi minst lika mycket som det materiellas (om dessa nu verkligen är två särskilda sfärer, kanske är poängen att de inte är det) och om diktens förmåga att förmedla det subjektiva. En prosadikt beskriver hur en bild som du:et först tror är ett fotografi av en stad visar sig vara en målning, och fascinationen inför vad det innebär: att någon betraktat staden under lång tid, verkligen gett den sin fulla uppmärksamhet, och avbildat den. Och därmed blir målningen något annat än en mekanisk representation; målandets process för med sig en bit av konstnärens uppmärksamhet, liksom Lindelöfs dikt förmedlar hennes skarpa uppmärksamhet inför det till synes obetydliga eller osynliga.

Och då är vi tillbaka till detta med uppmärksamhet, ett tema som är sammanlänkat med förgängligheten. För om allting vore fast och beständigt fanns kanske ingen brännande anledning att ägna världen sin uppmärksamhet. Men nu är det inte så, och jag uppfattar det som ett imperativ när dikten säger att ”du skall framför allt fästa dig vid detaljer.” Men det är inte ett tomt imperativ, utan ett som understöds av diktens rymliga, detaljrika universum.

Bergen på bokens framsida för tankarna till ett annat imperativ, nämligen den amerikanska miljöfilosofen Aldo Leopolds uppmaning att ”tänka som ett berg”, det vill säga att utöva ett holistiskt tänkande som utgår ifrån hela ekosystemet snarare än det individuella perspektivet. I dessa tider när man talar om antropocen och ”djuptid” (det vill säga geologisk tid) pekar berget även mot en tidsrymd som går långt bortom mänsklighetens existens och fattningsförmåga. Hos Lindelöf fungerar dock det individuella medvetandet som en prisma i vilken världens ljus bryts. Människan står mellan berg och daggmask, mellan helheten och sönderdelningen. En liten stund till står hon där.

Sofia Roberg

My Lindelöf: Färdas (in och ut ur bilden).
Ellips förlag, 2017.

Att freda språkets frihet – Ny finlandssvensk dikt 1987-2014

En ny antologi med modern finlandssvensk poesi, med ett välskrivet efterord där poeterna sätts in i ett sammanhang av Fredrik Hertzberg är förstås värt att fira. Särskilt som boken, som heter 27 år, elva poeter, en antologi är både vackrare och innehållsmässigt starkare än den rikssvenska förlagan Trettiotvå poeter tjugohundraelva (2011). Den sistnämnda boken innehåller svenskspråkiga poeter som debuterat från 90-talet och framåt, medan 27 år, elva poeter, en antologi – i fortsättningen kallad 27.11 – har med dikter från så långt tillbaka som 1987. Det rör sig om drygt 200 sidor dikter med elva utvalda poeter. Tanken med boken är att presentera det mest sprängkraftiga inom finlandssvensk poesi för en tysk publik – snarare än en inventering av all god poesi som skrivits i svenskfinland de senaste decennierna.

Att boken alls blivit till beror nämligen på en beställning av en finlandssvensk diktantologi på tyska, inför att Finland var temaland på Frankfurts bokmässa hösten 2014. Peter Mickwitz och Ralf Andtbacka tillsammans med översättaren Ursel Allenstein fick alltså möjlighet att efter nära 100 år fullfölja den dröm Edith Södergran närde och arbetade med i slutet av sitt liv: att ge ut en antologi med modern finlandssvensk poesi på tyska.

Det har blivit mycket lyckat. Boken kunde ha varit tjockare och haft med fler poeter, som den rikssvenska antologin med sina 32 poeter. Men fördelen med 27.11 är att den ger större utrymme åt varje poets egenart. Som en jämförelse kan nämnas att de två poeter som finns med i båda antologierna, Catharina Gripenberg och Cia Rinne, bara får sju sidor vardera i den rikssvenska antologin medan de får 18 (Gripenberg) respektive 16 sidor (Rinne) i den finlandssvenska. För mig känns 27.11 mycket mer sammanhållen än den svenska antologin och det känns kvalitativt bra att få lära känna de enskilda poeterna – för det hinner jag på de 15-20 sidor varje poet har till sitt förfogande. Inlagan av Hilda Forss är också föredömlig vad gäller läsvänlighet och jag gillar att dikterna presenteras kronologiskt efter vilken diktsamling de är hämtade från.

Vad om innehållet då? Jo, det som slår mig är förstås hur pass mycket av den poesin som fokuserar på språket i sig – från Heidi von Wrights och Cia Rinnes ordlekar, över Stefan Hammaréns alldeles egentillverkade syntax och grammatik och egentillverkade ord, till Peter Mickwitz språkliga demontering av Edith Södergrans berömda rad ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är” – som i Mickwitz version lyder: ”ONEJ det anstår nej inte att göra nej mindre än ja är nej”. Det faktum att det språk som premierats i litteraturen under de senaste decennierna till stor del varit effektiv prosa som för intrigen framåt. Detta speciellt fallet i den populära och ofta samhällsengagerade kriminallitteraturen. För att inte tala om språket i reklam och media med sin förrädiska klarhet. Det har i denna situation varit viktigt för poesin att freda språkets frihet från konformitetskrav och att slå hål på det konventionella språkbruket samtidigt som diktarna vill visa på det poetiska språkets obegränsade möjligheter: ”Men jag har inga spärrar alls / Allt faller in i allt. / Jag fylls av en utsökt känsla av frihet.”, som Ralf Andtbacka skriver i en dikt.

Fredrik Hertzberg skriver i sitt efterord att poesin i 27.11 ”i möjligast låg grad tar för givet en viss vokabulär, ett visst sätt att skriva, grammatik, program, form, innehåll. Och det stämmer. Poesin är också sällan direkt politisk, och det handlar mer om språkliga hierarkier än om samhällshierarkier. Det finns dock undantag. Oscar Rossi bjuder till exempel på en hel del samhällskritik i rader som: ”Kan någon vara så vänlig att räkna upp hela haveriet? / Hierarkierna. Apparaterna för smak. Prästvälden, tidebönen, / politbyrån, ajourhållningen, bruket av de fyra räknesätten”.

Vad i övrigt. Den nya finlandssvenska poesin är kvinnodominerad. Av elva poeter är sju kvinnor: Eva-Stina Byggmästar, Agneta Enckell, Catharina Gripenberg, Henrika Ringbom, Cia Rinne, Matilda Södergran och Heidi von Wright. Männen är bara fyra: Ralf Andtbacka, Peter Mickwitz, Stefan Hammarén och Oscar Rossi.

Det som saknas i boken är den mer traditionella poesin. Byggmästars fina diktsamlingar med delvis kristet färgat bildspråk Näckrosön och Den harhjärtade människan finns inte representerade, däremot de mer språklekande dikterna i glädje- respektive kärlekstrilogin. Dikterna i Mickwitz fantastiska och humoristiska bok Där bara diset återstår av paradiset saknas också. I det här urvalet framstår han som enbart allvarsam i sin poesi – vilket inte stämmer! I stort tycker jag dock att urvalet gör poeternas mångsidighet rättvisa.

Redaktörerna har haft som kriterier för medverkan i antologin att poeterna skall ha debuterat efter 1980 och gett ut minst tre diktsamlingar samt att de är aktiva poeter. När jag inventerar vilka som valts bort i 27.11 finner jag minst ett tiotal ytterligare som matchar kriterierna: Torsten Pettersson, Thomas Brunell, Robert Henrik Pateau, Carina Nynäs, Ann-Helen Attianese, Catharina Östman, Martin Westman, Katarina Gäddnäs, My Lindelöf och Metha Skog. Många av dessa poeter har skrivit poesi som har mycket hög klass. Det här med att poeterna måste vara aktiva i dagsläget har också tagit bort två av 80-talets främsta poeter ur urvalet, den tidigt döda Diana Bredenberg (jämngammal med Andtbacka och Hammarén) och Gungerd Wikholm (som gav ut sin senaste diktsamling 1999). Sedan tycker jag också att Susanne Ringell rent kvalitetsmässigt inte skulle skämt för sig i antologin, fast hon inte uppfyller kriteriet vad gäller antalet diktsamlingar.

Sammanfattningsvis: en mycket lyckad antologi som en introduktion till den mest nyskapande finlandssvenska poesin idag. Lyckad delvis på grund av det stränga urvalet. Jag tycker att boken fungerar väl och gör de elva deltagande poeterna rättvisa. Boken är en god presentation över den finlandssvenska poesin som förutom till tyska också kommer att översättas till engelska och hoppas jag också finska. Jag kan bara önska den finlandssvenska poesin god resa ut i världen…

Peter Björkman

Ursel Allenstein, Ralf Andtbacka och Peter Mickwitz (red). 27 år, elva poeter, en antologi. Ny finlandssvensk dikt 1987-2014. Schildts & Söderströms, 2014.

Poesi!

När Tuva Korsströms litteraturhistoria Från Lexå till Glitterscenen utkom i oktober 2013 möttes den av hård kritik för att en väsentlig del av den nyare poesin saknades. Kritiken kom främst från poeterna själva – vilket på många sätt var synd men knappast förvånande i ett kulturklimat där poesin redan länge fått kämpa om livsrum (ibland tänker jag att klimat- och kulturklimatfrågan hänger tätt ihop, att humlor och poeter hotas av samma kortsiktiga lönsamhetstänkande). Avsaknaden av en seriös och grundläggande debatt på tidningarnas kultursidor i vilken förläggare, kritiker och andra kulturpåverkare skulle ha bemött poeternas rättmätiga kritik och förundran över att – med Agneta Enckells ord – ”det kommit därhän att en stor del av den samtida finlandssvenska poesin kan uteslutas ur litteraturhistorien”, ledde till att poeterna själva gav ut Poesin. en debattbok (Ellips, 2014). ”Av Korsströms verk kunde man kanske dra slutsatsen att den finlandssvenska poesin är döende”, skriver Peter Mickwitz där i sitt förord, men liksom boken i sig bevisar motsatsen, så gör också det här numret av Ny Tid det.

Fortsätt läsa Poesi!

”Poesin måste uppmärksammas uppifrån”

– För att alla skall förstå att poesin är viktig och något som bör tas på allvar så måste värderingarna och målen sättas uppifrån, säger Heidi Sjöblom, i höst aktuell med diktsamlingen Hur vaggar man ett barn.

Heidi Sjöblom bor i Borgå men arbetar som modersmålslärare vid Yrkesinstitutet Prakticum i Helsingfors ett par dagar i veckan. När vi träffas på café Strindberg för intervjun har hon redan en halv arbetsdag bakom sig. På bordet ligger manuskriptet till hennes andra bok Hur vaggar man ett barn, som alldeles snart skall komma ut i världen.

Fortsätt läsa ”Poesin måste uppmärksammas uppifrån”