Etikettarkiv: Nationalism

Kultur åt folket! Men vilket folk?

Folkbegreppet myntades som en romantisk idé i nationalismens tjänst på 1800-talet och genomgick en betydelseförskjutning efter andra världskriget då det anammades av vänstern. Men då folkdansen bedarrat och Agit-Prop klingat ut, vad innebär folkkultur i dag?

– Min första tanke är att är det alls relevant att tala om folkkultur i dag längre?

Det frågar sig Ulrika Wolf-Knuts, pensionerad professor i folkloristik och kansler vid Åbo Akademi.

Det fanns en tid då folkkultur stod för framåtanda och gemensam kraft med revolutionär potential. Det var under 1960- och 1970-talen, då den röda vågen hotade att omstörta den borgerliga kultureliten med fria teatergrupper, konstnärskollektiv, protestsånger och radikal folkbildning. Konsten och kulturen skulle göras av folket, för folket!

Går vi ytterligare hundra år tillbaka finner vi en lika samhällsomvälvande potential i folkkulturen, då den tilltagande nationalismen i Europa gjorde att allt fler började leta efter den äkta och oförstörda folkliga kulturen bland den isolerade landsbygdens berättelser och seder. Så föddes Elias Lönnrots Kalevalasamling och Akseli Gallen-Kallelas episkt nationalromantiska målningar.

Men vad står folkkultur för i dag? Vilka är de kulturformer som de breda folklagren kan enas kring – som är för folket av folket? Begravs de under underhållningsindustrin, eller är det helt enkelt underhållningsindustrin som är dagens folkkultur? Och har sjuttiotalisterna lyckats med sitt uppsåt, att utplåna kulturelitismen, eller ses det folkliga fortfarande som B-klassens kultur?

Ein Volk, ein Reich

Begreppet ”folk” i en kulturell bemärkelse föddes i mitten av 1800-talet, i samband med att folkloristiken uppstod som en akademisk disciplin, förklarar Ulrika Wolf-Knuts.

– Samhället såg då helt annorlunda ut än i dag: det var ett ståndssamhälle, och det fanns en stor mängd fattiga människor som inte hade någon utbildning alls.

Den andra hälften av 1800-talet var en turbulent tid. Dels föddes den moderna socialismen, med sina framåtblickande ideal och sitt förakt för överklassen. Å andra sidan frodades på många håll starka nationalistiska tendenser. Nationalismen blickade snarare bakåt, och sökte finna rena uttryck för folkkulturen, obesudlade av imperialism, kulturell internationalism och en konstruerad överklasstradition. Och det var här folkloristiken kom in, förklarar Wolf-Knuts.

– Man började bege sig ut på den isolerade landsbygden för att dokumentera det outbildade folkets kultur och traditioner, med en föreställning om att de var äkta och autentiska.

Den nationalromantiska rörelsen idkade således ett slags tillbaka till rötterna-idealism, inte helt olik den som frodas till exempel inom partier som Sannfinländarna eller Sverigedemokraterna i dag. Inte heller helt olik den ideologi som på 1930-talet ledde till ”Ein Volk, ein Reich, ein Führer”.

Vem som helst kan vara folk

I dag talar man om folkkultur som en motsats till professionell kulturutövning, ofta med en förankring i det geografiskt och kulturellt lokala, som folkdans, lokalrevy, församlingsverksamhet, etc.

Fredrik Sonck som är kulturchef på Hufvudstadsbladet vidgar ändå gärna begreppet.

– Det finns också en infallsvinkel som beaktar klassbegreppet, och där finns det fördomar åt båda hållen, och folkkulturen överlappar också populärkulturen.

En av orsakerna till att begreppet folkkultur i dag är så flytande är att begreppet ”folk” inte längre betyder det som det en gång myntades som. När ståndssamhället avskaffats, jämlikheten och demokratin ökat, och alla börjat läsa samma skolböcker och se på samma tv-program, har också uppfattningen om landsbygden som bärare av någon äkta och oförstörd folkkultur försvunnit, påpekar Wolf-Knuts.

– Dagens ”folk” kan vara vem som helst som har något gemensamt med någon annan – en speciell rit eller sed eller dylikt som man kan undersöka. Facebook, Instagram och andra sociala medier är definitivt något som många har gemensamt och kan kallas för folkkultur, men också till exempel fotboll, scouting eller religion.

Vart försvann arbetarkulturen?

Historiskt har ordet ”folk” använts också av vänstern. Speciellt efter andra världskriget blev det populärt att döpa allt som hade med socialism att göra till ”folk”. Folkrepubliker började ploppa upp här och där, Folkdemokraterna kallades det finländska vänsterpartiet och Folktidningen Ny Tid hette ju den tidskrift du läser nu i flera decennier.

Så föddes också den politiska folkkulturen på 1960-talet. Om det här skriver den svenska kulturforskaren Johan Bergman i sin avhandling Kulturfolk eller folkkultur (2011).

En ung kulturgeneration revolterade enligt Bergman mot att den statligt subventionerade kulturen främst nådde ut till en liten, urban, utbildad och bemedlad publik. Det föddes en ny folkkultur vars syfte var att både involvera medborgarna i skapandet av kultur och sporra dem att ta del av kultur, allt enligt den marxistiska devisen att konst och kultur alltid existerar i förhållande till sin omgivning. Resultatet var flertalet nya aktörer: boklag, teatergrupper, orkestrar, kulturcentrum, med mera. Samtidigt kom begreppet folkkultur att kraftigt förknippas med en ung politisk proteströrelse.

I sin text på sidan 23 frågar sig Merja Leskinen vad det blivit av denna klassmedvetna arbetar- och vänsterkultur i dag. Enligt Fredrik Sonck saknas en motkultur från vänsterhåll för att 1970-talsvänstern numera är en del av det kulturella etablissemanget.

– Ser man på olika kulturinstitutioner så är de gamla vänstermänniskorna påfallande välrepresenterade. I den mån som till exempel teatern i dag är ideologisk, brukar den inordna sig under vänstern. Men är det sen folkkultur? Nja, knappast; här vänder den sig ofta till ett avantgarde, en urban, utbildad publik. I den meningen kan den nog räknas till så kallad finkultur, eller en undersökande kultur.

Om 1970-talets vänsterinspirerade motkultur har övertagit rollen som etablissemangets kultur, kan man då skönja något slags motkultur från högerhåll?

– Det är nog ganska fattigt med undersökande högerkonst, speciellt i Norden, säger Sonck.

Däremot, menar han, är underhållningsindustrin, till exempel Hollywoodfilmer, genomsyrad av en nyliberal ideologi som är så allmänt accepterad att vi sällan ens reflekterar över den.

Undersökande vs underhållande

Att försöka ringa in begreppet folkkultur i dag är alltså knepigt. Man landar lätt på en lös definition av folkkultur som lågkultur i motsats till den så kallade finkulturen, något som Sonck också är inne på, men samtidigt förkastar.

– Dikotomin mellan low-brow och high-brow är jag inte särskilt förtjust i, eftersom den inte helt och hållet stämmer. Inom den folkliga kulturen kan också finnas sådant som är nyskapande, trots att dess belackare inte nödvändigtvis vill se det – det kan alltså finnas ett slags klassförakt inblandat. Se till exempel på punken.

I stället för low-brow och high-brow eller högkultur och lågkultur, talar Sonck hellre om en dikotomi mellan underhållande kultur och konst, och undersökande kultur och konst.

– Kulturjournalistiken är i regel mer intresserad av den konst som undersöker samhället, människan, kulturen och historien, och mindre intresserad av den underhållande kulturen, som ofta bygger på bekanta uttryck och klichéer. Med detta dock inte sagt att underhållningskultur skulle sakna konstnärliga kvaliteter. En kulturform som vi ju till exempel sett att har utvecklats till något väldigt intressant är seriekonsten.

Ulrika Wolf-Knuts, Lukas Rusk och Fredrik Sonck. Foto: Anne Günther, Janne Wass.

Inte bara pang-pang

En annan kulturform som vuxit explosionsartat, men som nästan helt flyger under kulturdiskussionens radar, är dator- och konsolspelandet. Lukas Rusk är född 1993 och har spelat sedan han var barn.

– Jag började som yngre med äventyrsspel, eftersom man i dem får utforska och bygga världar och använda sitt huvud, säger Rusk.

Spelvärlden bevakas inte regelbundet av ett enda finlandssvenskt medium, trots att det är en kulturform som mätt i antalet utövare börjar närma sig samma storlek som tv- eller filmtittandet, åtminstone inom de yngre generationerna. Sonck säger att frågan om spelbevakning då och då diskuterats på Hufvudstadsbladets kulturredaktion.

– Jag är själv dåligt insatt, eftersom jag inte spelar. Men en av orsakerna till att spel är rätt ointressanta för kulturjournalistiken kan vara att de flesta av dem trots allt bygger på samma nyliberala konkurrensberättelse som annan underhållningskultur: överlev, skjut dina fiender, gå vidare. Så jag vet inte om spelens innehåll skulle vara speciellt intressant att skriva om, ur en undersökande synvinkel.

Rusk ger delvis Sonck rätt. Men det är skillnad på spel och spel, säger han, och nämner Bioshock som ett intressant exempel som utforskar problematiken kring den kapitalistiska kulturen, må så vara inom ramen för pang-pang. Andra är självrannsakande, och kan ställa spelaren inför ett scenario där dödande i spelet plötsligt har emotionella och praktiska följder som liknar dem som existerar i verkligheten, och på så sätt undersöker spelvärldens inre mekanik. Och trots fördomen, handlar faktiskt inte alla spel om att döda, påpekar han.

– Alla spel kommenterar samhället på ett sätt eller annat, även om det inte alltid är avsiktligt. Jag tror att texter som tog fasta på det kunde intressera också personer som inte annars är intresserade av spel.

Kroppskultur är också kultur

Talar man om kultur i ett bredare begrepp förknippas ofta arbetarklassen med bänkidrott. I den mån som det finns ett klassförakt för till exempel teater och bildkonst som ”elitistisk finkultur”, fungerar ofta just idrotten som ett slags kultursubstitut: en riktig arbetare går på hockeymatch och inte på teater. Sonck säger att det lätt blir svårhanterligt att blanda in idrott i den här typen av kulturdiskussioner, men att idrottskulturen som fenomen i sig är väldigt intressant.

– Tävlingsidrotten har en berättelse som tilltalar väldigt många, en berättelse som på ytan ofta kan te sig icke-ideologisk, men som i själva verket är högst ideologisk. På sätt och vis är ju tävlingsidrotten en slags kulmination av det nyliberala konkurrenssamhället. Den nyliberala världens berättelser är så integrerade med vårt DNA att vi inte tenderar att ens reflektera över deras ideologiska innehåll. Ta till exempel dokusåpor, som ju nästan alla handlar om att deltagarna konkurrerar mot varandra, man är ”inne” eller ”ute”, på samma sätt som i idrotten.

Enligt Sonck är en faktor i ekvationen att arbetarrörelsens bildningssträvanden har försvagats avsevärt.

– Arbetarrörelsen hade från början av 1900-talet fram till 1970-talet ett väldigt starkt folkbildningsideal. Det är kanske delvis en idealisering eller romantisering av historien, men min uppfattning är att det hos arbetarklassen tidigare fanns en tydlig vilja att undersöka sitt predikament genom konst och kultur, som bland annat tog sig uttryck i en levande och inflytelserik arbetarlitteratur och arbetarkultur. Och visst finns det arbetarlitteratur i dag också, men inte alls i samma utsträckning som förr. Förändringen syns också i det politiska livet. Tänk att det i Sverige fanns en socialdemokratisk partiordförande och statsminister som Per Albin Hansson, som på fritiden förströdde sig med att skriva poesi. Det gjorde Stalin också, förresten. Jag menar förstås inte att vi ska se Stalin som någon förebild, men håll med om att det är svårt att föreställa sig en Stefan Löfven eller en Antti Rinne koppla av efter arbetsdagen med att knåpa med metriken till en dikt.

Trenden har alltså varit en förändring mot en mer enhetlig och på samma gång mångskiftande och överlappande kulturverklighet. Men den här utvecklingen är inte nödvändigtvis huggen i sten, menar Ulrika Wolf-Knuts.

– Det beror på hur den politiska utvecklingen fortsätter. De högerextrema krafterna i samhället har ofta ställt krav på en nationalistisk kultur. Om de fortsätter att växa i styrka, så kan det hända att vi snart bara får ägna oss åt ”äkta nationalistisk kultur”, och då sitter vi i den gropen. Det tycker jag att är en skrämmande tanke. N

Text Janne Wass
Översta bilden: Simo Rista

Professorspionjär och kommunisthatare

boken Att skriva sin värld (1993) konstaterar Merete Mazzarella att det bland litteraturvetare är en självklarhet att betrakta självbiografiskt skrivande som fiktivt. Detta eftersom varje försök att strukturera livets kaos av intryck och upplevelser till en berättelse innebär att göra våld på verklighetens mångfald. Mazzarellas nya roman Alma är till stor del baserad på historikern och författaren Alma Söderhjelms egna memoarer, samt på dagböcker och brev. Därmed befinner sig romanen enligt Mazzarellas eget synsätt inte mindre än två steg från den verkliga Söderhjelms liv. Fiktion byggd på fiktion. Det som  huvudsakligen gör romanen intressant är ändå den realitet som skildras, filtrerad genom två författare.

Ur ett jagperspektiv får vi ta del av en ålderstigen Almas liv i sjuksängen på vilohemmet Saltsjöbaden i Stockholm. Livet består av kallprat med sjuksystrarna och av vännernas pliktskyldiga besök. Den händelsefattiga ramberättelsen ställs i skarp kontrast till det intensiva liv som Mazzarella låter sin Alma tänka tillbaka på och reflektera över.

Alma Söderhjelm blev 1927 Finlands första kvinnliga professor. Hon var dessutom internationellt uppmärksammad inom sitt fält, inte minst i Frankrike där det fanns ett särskilt intresse för hennes forskning om franska revolutionen. I sitt andra hemland Sverige var hon en uppmärksammad kåsör och societetsperson, nära vän med uppburna kulturprofiler som regissören Mauritz Stiller, estradören Karl Gerhard, och den skrivande Prins Wilhelm.

Mazzarella har låtit Alma berätta om sitt liv med samma humor och lätthet som finns i Söderhjelms memoarböcker, men här i en ännu ledigare samtalston. Med en nästan genomskinlig prosa framkallar hon en tydlig röst, en individ. Därmed lyckas Mazzarella levandegöra det historiska innehållet. För det första återaktualiserar och levandegör hon ett liv och en forskargärning som förtjänar att bevaras i det allmänna medvetandet. För det andra ger hon genom Söderhjelm en inblick i viktiga skeenden i Finlands historia, sett ur ett engagerande inifrånperspektiv. Detta gäller inte minst inbördeskriget, där Söderhjelm helhjärtat ställde sig på den vita sidan. Efter kriget ställde hon offentliga krav på hämnd med en hatpredikants uppskruvade retorik.

Kanske är det också med hänsyn till minnesåret som Mazzarella särskilt lyfter fram Söderhjelms systerson Erik Grotenfelt, poeten som efter kriget agerade vit bödel i Västankvarn och 1919 tog sitt eget liv. I ett brev till sin hustru beskriver Grotenfelt njutningsfullt hur han agerar krigsrätt och avrättar rödgardister. Söderhjelm kände sig särskilt besläktad med sin systerson, och Mazzarellas Alma tror att det beror på att de har samma hetsiga temperament och samma hat mot de röda. Till skillnad från Söderhjelm i memoarböckerna låter dock romanens Alma sin sorg över systersonen glida över i skuldtyngda reflektioner kring den egna rollen i att spä på hatet 1918. Och Mazzarella låter Alma fälla en entydig dom över sig själv: ”Ja, jag är medskyldig”.

Merete Mazzarella: Alma. Schildts & Söderströms, 2018.

Fredrik Österblom

Marx och Topelius 1818–1918–2018

Zacharias Topelius var född samma år som Karl Marx, 1818. 200-årsjubileet har passerat rätt oförmärkt. Ett pliktskyldigt frimärke, några små seminarier och dito föreläsningar. 100-årsminnet av hans död 1998 var ännu en statlig angelägenhet med kommittéer, utställningar och minnesfester. Topelius har i stället övertagits av födelsestaden Nykarleby som har gjort honom till ett starkt varumärke. Huvudfesterna sker där i augusti. Redan i maj öppnas utställningen ”Topelius sagoland” i rådhuset med verk av den förnäma rysk-finländska konstnären Alexander Reichstein.

I Tyskland tar man än en gång itu med Marx. En storman som förändrade världen, en modern Luther. Födelsestaden Trier anordnar en utställning på 1 000 kvadratmeter. Webbplatsen marx200.org erbjuder en störtflod av aktuellt material.

Topelius 100-årsjubileum 1918 veckorna innan inbördeskriget bröt ut råkade i skuggan av större händelser. På Nationalteatern firades den 13 januari Finlands självständighet med stor ståt. I universitetets solennitetssal hölls en fest den 19 januari till Tysklands och jägarnas ära: Sibelius Finlandia, urpremiär för Jägarmarschen och jägarnas fana, Die Wacht am Rhein. Dikter och tal på svenska och finska, Arvid Mörne och V.A. Koskenniemi.

Tidningarna skrev om den konstituerande nationalförsamling som skulle återställa ordningen i Ryssland och refererade utförligt Trotskijs inlägg vid de tysk-ryska fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk. Kabaréerna i Helsingfors hade sina vanliga ekivåka program. Teatrarna hyllade Topelius med Kung Karls jakt och Regina von Emmeritz.

Topelius och Marx har en egen gemensam verkningshistoria i Finland. Deras parallella liv och verk låg ett tag på 1840-talet nära varandra, under de år då bägge var unga tidningsmän och folkfrihetens förkämpar. Men medan Marx drog ut konsekvenserna av samhällets motsättningar och uppmanade proletärer i alla länder till revolution fortsatte Topelius som romantisk nationalist. Han såg till slut finnarna och Finland som ett utvalt folk i ett förlovat land, med ett av Gud givet världshistoriskt uppdrag.

1918 delades finska folket mellan arvet från Topelius och Marx, mellan idealism och materialism, den nationella och den socialistiska utopin. Det borde inte ha varit någon överraskning. Vid lantdagsvalen efter 1907 hade det visat sig att det förnöjsamma finska Kalevalafolket till mångas förskräckelse mest bestod av socialdemokrater.

År 1968 hade det gått 50 år sedan 1918. Till folkdemokraternas Förstamajfest på Senatstorget kom före detta rödgardister busslastvis och möttes av varma applåder. Nu efter femtio år är vi kanske mogna att på tyskt sätt återerövra och bearbeta ”1968” som vändpunkt och generationsupplevelse, med Marx och allt. Topelius, Snellman & co var ännu då stöd för den nationalistiska 1800-talsbarlast som studentrevolten vände sig emot.

Historien har en tendens att skriva om sig själv i femtio- och hundraårsperioder, kring de jämna minnesåren. Detta år är ännu i sin början. Bäst att förbereda sig på förändringar.

Rainer Knapas
är historiker

Vi är konstiga – deal with it

Lotta Green
Lotta Green.
Eurovision Song Contest skapar huvudbry. När vi skickar något till tävlingen som är annorlunda, så möts vi på europeiskt håll av oförstående blickar. När vi försöker oss på en helt normal hitlåt så går det heller inte bra. Hur vi än gör så tycks det gå fel. Det är inte lätt att vara Finland.

Finlands Eurovisionshistoria består av idel bottennoteringar varvat med några ”hoppsan” och en överraskande brakvinst. Man kan kanske säga att Finlands förhållande till ESC är ett slags spegelbild av det här landets förhållande till sig självt: när vi gör något eget, så händer det ibland att vi hittar på något genialt och slår alla med häpnad, eller så skjuter vi iväg en felriggad raket som flyger en halv meter upp i luften och landar pladask. Vilket som än är resultatet, förstår vi inte ett uns av vad som har skett. Vi är Finland, vi är konstiga. Vi är så konstiga att vi knappast förstår oss på oss själva.

I år drar Tävlingen för ny musik (UMK) till med en chockerare, som överraskande nog inte har orsakat någon vidare debatt. Popartisten Saara Aalto (som blev tvåa i brittiska talangjakten The X-Factor UK i 2016, red.anm.) har utan kvaltävlingar inbjudits till att framföra Finlands bidrag. Jag vill inte påstå att det är direkt fel att göra såhär som ett taktiskt knep kan det ju faktiskt fungera för Finlands del. Men om man vill garantera ett passivt finskt musikliv? Ja, då fungerar taktiken också alldeles utmärkt.

Jag förstår att en vinst är något man vill eftersträva att vara värdland skulle vara en fantastisk möjlighet för Finland. Men att så här kompromisslöst bestämma sig för en framgångsrik artist som tävlar med tre förgräddade poplåtar, det berättar mycket om Finlands inställning till artistskap överlag. Det blottar vårt dåliga självförtroende och vår usla tillit till våra andra, egna artister. Inga möjligheter ges till nya artister att framföra sina låtar, vilket blir ett slag i ansiktet för finländska artisters självförtroende, som från första början inte är det bästa.

Om man ville gynna finska artister och samtidigt visa att man tror och vill satsa på ett levande finskt musikliv, hade UMK hållit uttagningar som förut. Aalto hade kunnat vara en av medtävlarna och kanske sedan blivit vald, men då hade i varje fall processen varit rättvis och inbjudande. Att Aalto, pinsamt nog, var tvungen att åka till England för att bli upptäckt och utvecklas på riktigt, är bara ännu ett tecken på att vi inte förstår och lyckas ta vara på våra egna artisters potential i det här landet. För att skapa en grogrund för artister är man tvungen att ge dem möjligheter, vilket man i Finland tycks ha svårt att förstå.

Det finns skäl att ifrågasätta UMK:s omdöme, eftersom ett av tävlingens syften är att vaska fram nya artister och låtskrivare. Vad nytt finns det i att utan kvaltävling utse sin allra bästa tävlingshäst till att framföra Finlands bidrag?

Att skicka en på förhand utvald artist är inte bara passiverande med tanke på det inhemska musiklivet, det är också en missbedömning som tyder på att Finland fortfarande inte har lyckats luska ut vad våra egna styrkor i Eurovisionssammanhang är: Att vara nyskapande och annorlunda. Frågar ni mig så är det den sidan man borde odla och uppmuntra för att skapa mer självförtroende hos finska artister. Finland ÄR annorlunda, både i nordiskt och europeiskt perspektiv. Låt oss inte låtsas annat: vi har ett språk som ingen förstår och en kultur som är unik. Det vore konstigt om detta inte färgade av sig också på musiken.

Att försöka efterlikna det man tror att är mainstream (men som egentligen bara är samma, gamla poplåtar, tio år för sent) är bara att skjuta oss själva i foten. Vi har otroligt duktiga artister inom bland annat jazz och klassisk musik, och kanhända är ESC alldeles för töntig för dessa musiker, vem vet? Då har vi ett annat attitydproblem som det också vore skäl att syna litet närmare.

Finland fungerar inte som Sverige, hur gärna vi än vill tro det. Vi är Finland och vi har svårt att vara sådär klädsamt ytliga, vi är annorlunda och nyskapande. Det är viktigt att komma ihåg att det ingalunda alltid är framgångsrikt att vara annorlunda ibland röstar vi fram artister som får hela Europa att tappa hakan, som när vi röstade fram Pertti Kurikan Nimipäivät. Vad finskt musikliv borde förstå, är att bakslag och smällar hör till när man är annorlunda och banbrytande. Rätt som det är, kommer en av våra vågade satsningar att vara precis det rätta och är det inte viktigare att vara sig själva trogna och satsa på det egna musiklivet, än att konstant försöka sätta fingret på vad det är ”de andra” håller på med?

Personligen tycker jag fortfarande att Finland kan vara oerhört stolt över att ha varit det första landet som gav möjlighet till personer med funktionsnedsättning att uppträda på Eurovisionsscenen. Det är synd att världen inte alltid är mogen för sådana radikaliteter som för oss kanske är vardag, och även om vi inte nådde framgång den gången, var vi definitivt på rätt väg: vi vågade vara Finland. Vi gav Europa någonting att fundera på.

Vi ska inte heller glömma att vi vann år 2006 genom att skicka långhåriga monster med gummihammare till final. Kom ihåg hur Europa älskade oss då och hur vi då där, ett tag, också älskade oss själva. Sen är det bara att göra det igen. Vi är konstiga. Vi är Finland. Låt oss omfamna det.

Lotta Green
är musikvetare

Fotot av Lordi är taget av Janne Wass på Tuska 2016

En turkisk världsbild

Statsledningen i Turkiet är ökänd för sina auktoritära, religiöst konservativa och extremnationalistiska handlingar. Men vad är det för en världsbild som ligger bakom dess ageranden, frågade sig Peter Lodenius, och fann några svar hos Ibrahim Karagül, som är chefredaktör för tidningen Yeni Şafak, som står Recep Tayyip Erdoğan nära. För att ge oss en bild av vad som rör sig i huvudet på de turkiska ledarna, har Lodenius plockat ut några citat av Karagül här nedan.

1. ”De förbereder ett domedagskrig”

Ett domedagsscenario förbereds för vår region. Man bereder sig att flytta in kriget i hjärtat av islam, regionalisera det och säkra att den muslimska geografin inte kan återhämta sig på ett sekel. Det blir den största invasionen sedan första världskriget. Planen ska förstöra hela området mellan Persiska viken och Röda havet, från Iran till Saudiarabien, från Förenade Arabemiraten till Egypten. […]

De närmar sig Turkiet från alla håll. De angriper oss med sina samarbetskumpaner inifrån och med terroristorganisationer utifrån. Vi står inför en ny korsfararattack. Nästan hela västvärlden har bildat en gemensam front och försöker tysta och kväva oss. […]

Därför har vi startat vår motattack. Vi sade: Res er. Försvara era länder och städer. Gör slut på ert hundraåriga slaveri. Förbered er för en ny invasionsvåg, som kommer att förstöra muslimska gemenskaper och länder, var på er vakt. Ni behöver inte längre väst för att skydda er, gör det själva. Omfatta er tro, er religion, ert broderskap, det ger er tillräcklig styrka. Turkiet går i första ledet i denna front, vi böjer oss aldrig, vi ger inte upp, vi kommer inte att förlora ett sekel till. Turkiet kommer att stå i det främsta ledet i denna kamp, vi angrips av inre förrädare, ni blir svikna av tyranniska administratörer.

2. Mannen som leder historien

Vad andra än säger är president Recep Tayyip Erdoğan en av de viktigaste aktörerna i dagens värld. Hans politiska ståndpunktstaganden, hans attityd, är inte lokala utan regionala och globala. Hans initiativ, teorier och målsättningar begränsas inte till inrikespolitiken, utan är geografiska utläggningar präglade av historia och civilisation.

Han leder historien. Rollen att skapa historia fortsätter under hans ledarskap. Under hans ledarskap blir regionen ett nytt centrum. Därför har han utsatts för skarpa attacker under de senaste 15 åren, han har utsatts för en ny ”multinationell intervention” nästan varje år. Geziparksterrorn, kuppförsöken 17–25.12.2013 och kuppförsöket 15.7.2016 syftade alla till att stoppa hans stora marsch.

3. En nationell kamp

Den terroristiska samlingen i Afrin och Manjib och avsikterna hos styrkorna bakom den utgör ett överhängande och allvarligt hot. Linjen mellan Medelhavet och Irans gräns går längs Turkiets hela södra gräns och innebär en belägringsplan riktad mot vårt land.

Från detta område har den arabiska och turkmenska befolkningen drivits bort och det har givits helt åt PKK:s syriska allierade PYD. Man förbereder nu för framtiden en front mot Turkiet. Vapen som i tusentals lastbilar har förts över till PKK utgör en klar attack mot ett Nato-land från terroristorganisationers sida. […]

Turkiet har startat en viktig marsch, som inte kan stoppas. Alla i detta land är skyldiga att stå skuldra mot skuldra och kämpa för sitt land. År 2018 kommer vi att se vem som är turk och vem inte. N

Citaten har översatts och sammanställts av Peter Lodenius