Etikettarkiv: Nationalism

Marx och Topelius 1818–1918–2018

Zacharias Topelius var född samma år som Karl Marx, 1818. 200-årsjubileet har passerat rätt oförmärkt. Ett pliktskyldigt frimärke, några små seminarier och dito föreläsningar. 100-årsminnet av hans död 1998 var ännu en statlig angelägenhet med kommittéer, utställningar och minnesfester. Topelius har i stället övertagits av födelsestaden Nykarleby som har gjort honom till ett starkt varumärke. Huvudfesterna sker där i augusti. Redan i maj öppnas utställningen ”Topelius sagoland” i rådhuset med verk av den förnäma rysk-finländska konstnären Alexander Reichstein.

I Tyskland tar man än en gång itu med Marx. En storman som förändrade världen, en modern Luther. Födelsestaden Trier anordnar en utställning på 1 000 kvadratmeter. Webbplatsen marx200.org erbjuder en störtflod av aktuellt material.

Topelius 100-årsjubileum 1918 veckorna innan inbördeskriget bröt ut råkade i skuggan av större händelser. På Nationalteatern firades den 13 januari Finlands självständighet med stor ståt. I universitetets solennitetssal hölls en fest den 19 januari till Tysklands och jägarnas ära: Sibelius Finlandia, urpremiär för Jägarmarschen och jägarnas fana, Die Wacht am Rhein. Dikter och tal på svenska och finska, Arvid Mörne och V.A. Koskenniemi.

Tidningarna skrev om den konstituerande nationalförsamling som skulle återställa ordningen i Ryssland och refererade utförligt Trotskijs inlägg vid de tysk-ryska fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk. Kabaréerna i Helsingfors hade sina vanliga ekivåka program. Teatrarna hyllade Topelius med Kung Karls jakt och Regina von Emmeritz.

Topelius och Marx har en egen gemensam verkningshistoria i Finland. Deras parallella liv och verk låg ett tag på 1840-talet nära varandra, under de år då bägge var unga tidningsmän och folkfrihetens förkämpar. Men medan Marx drog ut konsekvenserna av samhällets motsättningar och uppmanade proletärer i alla länder till revolution fortsatte Topelius som romantisk nationalist. Han såg till slut finnarna och Finland som ett utvalt folk i ett förlovat land, med ett av Gud givet världshistoriskt uppdrag.

1918 delades finska folket mellan arvet från Topelius och Marx, mellan idealism och materialism, den nationella och den socialistiska utopin. Det borde inte ha varit någon överraskning. Vid lantdagsvalen efter 1907 hade det visat sig att det förnöjsamma finska Kalevalafolket till mångas förskräckelse mest bestod av socialdemokrater.

År 1968 hade det gått 50 år sedan 1918. Till folkdemokraternas Förstamajfest på Senatstorget kom före detta rödgardister busslastvis och möttes av varma applåder. Nu efter femtio år är vi kanske mogna att på tyskt sätt återerövra och bearbeta ”1968” som vändpunkt och generationsupplevelse, med Marx och allt. Topelius, Snellman & co var ännu då stöd för den nationalistiska 1800-talsbarlast som studentrevolten vände sig emot.

Historien har en tendens att skriva om sig själv i femtio- och hundraårsperioder, kring de jämna minnesåren. Detta år är ännu i sin början. Bäst att förbereda sig på förändringar.

Rainer Knapas
är historiker

Vi är konstiga – deal with it

Lotta Green
Lotta Green.
Eurovision Song Contest skapar huvudbry. När vi skickar något till tävlingen som är annorlunda, så möts vi på europeiskt håll av oförstående blickar. När vi försöker oss på en helt normal hitlåt så går det heller inte bra. Hur vi än gör så tycks det gå fel. Det är inte lätt att vara Finland.

Finlands Eurovisionshistoria består av idel bottennoteringar varvat med några ”hoppsan” och en överraskande brakvinst. Man kan kanske säga att Finlands förhållande till ESC är ett slags spegelbild av det här landets förhållande till sig självt: när vi gör något eget, så händer det ibland att vi hittar på något genialt och slår alla med häpnad, eller så skjuter vi iväg en felriggad raket som flyger en halv meter upp i luften och landar pladask. Vilket som än är resultatet, förstår vi inte ett uns av vad som har skett. Vi är Finland, vi är konstiga. Vi är så konstiga att vi knappast förstår oss på oss själva.

I år drar Tävlingen för ny musik (UMK) till med en chockerare, som överraskande nog inte har orsakat någon vidare debatt. Popartisten Saara Aalto (som blev tvåa i brittiska talangjakten The X-Factor UK i 2016, red.anm.) har utan kvaltävlingar inbjudits till att framföra Finlands bidrag. Jag vill inte påstå att det är direkt fel att göra såhär som ett taktiskt knep kan det ju faktiskt fungera för Finlands del. Men om man vill garantera ett passivt finskt musikliv? Ja, då fungerar taktiken också alldeles utmärkt.

Jag förstår att en vinst är något man vill eftersträva att vara värdland skulle vara en fantastisk möjlighet för Finland. Men att så här kompromisslöst bestämma sig för en framgångsrik artist som tävlar med tre förgräddade poplåtar, det berättar mycket om Finlands inställning till artistskap överlag. Det blottar vårt dåliga självförtroende och vår usla tillit till våra andra, egna artister. Inga möjligheter ges till nya artister att framföra sina låtar, vilket blir ett slag i ansiktet för finländska artisters självförtroende, som från första början inte är det bästa.

Om man ville gynna finska artister och samtidigt visa att man tror och vill satsa på ett levande finskt musikliv, hade UMK hållit uttagningar som förut. Aalto hade kunnat vara en av medtävlarna och kanske sedan blivit vald, men då hade i varje fall processen varit rättvis och inbjudande. Att Aalto, pinsamt nog, var tvungen att åka till England för att bli upptäckt och utvecklas på riktigt, är bara ännu ett tecken på att vi inte förstår och lyckas ta vara på våra egna artisters potential i det här landet. För att skapa en grogrund för artister är man tvungen att ge dem möjligheter, vilket man i Finland tycks ha svårt att förstå.

Det finns skäl att ifrågasätta UMK:s omdöme, eftersom ett av tävlingens syften är att vaska fram nya artister och låtskrivare. Vad nytt finns det i att utan kvaltävling utse sin allra bästa tävlingshäst till att framföra Finlands bidrag?

Att skicka en på förhand utvald artist är inte bara passiverande med tanke på det inhemska musiklivet, det är också en missbedömning som tyder på att Finland fortfarande inte har lyckats luska ut vad våra egna styrkor i Eurovisionssammanhang är: Att vara nyskapande och annorlunda. Frågar ni mig så är det den sidan man borde odla och uppmuntra för att skapa mer självförtroende hos finska artister. Finland ÄR annorlunda, både i nordiskt och europeiskt perspektiv. Låt oss inte låtsas annat: vi har ett språk som ingen förstår och en kultur som är unik. Det vore konstigt om detta inte färgade av sig också på musiken.

Att försöka efterlikna det man tror att är mainstream (men som egentligen bara är samma, gamla poplåtar, tio år för sent) är bara att skjuta oss själva i foten. Vi har otroligt duktiga artister inom bland annat jazz och klassisk musik, och kanhända är ESC alldeles för töntig för dessa musiker, vem vet? Då har vi ett annat attitydproblem som det också vore skäl att syna litet närmare.

Finland fungerar inte som Sverige, hur gärna vi än vill tro det. Vi är Finland och vi har svårt att vara sådär klädsamt ytliga, vi är annorlunda och nyskapande. Det är viktigt att komma ihåg att det ingalunda alltid är framgångsrikt att vara annorlunda ibland röstar vi fram artister som får hela Europa att tappa hakan, som när vi röstade fram Pertti Kurikan Nimipäivät. Vad finskt musikliv borde förstå, är att bakslag och smällar hör till när man är annorlunda och banbrytande. Rätt som det är, kommer en av våra vågade satsningar att vara precis det rätta och är det inte viktigare att vara sig själva trogna och satsa på det egna musiklivet, än att konstant försöka sätta fingret på vad det är ”de andra” håller på med?

Personligen tycker jag fortfarande att Finland kan vara oerhört stolt över att ha varit det första landet som gav möjlighet till personer med funktionsnedsättning att uppträda på Eurovisionsscenen. Det är synd att världen inte alltid är mogen för sådana radikaliteter som för oss kanske är vardag, och även om vi inte nådde framgång den gången, var vi definitivt på rätt väg: vi vågade vara Finland. Vi gav Europa någonting att fundera på.

Vi ska inte heller glömma att vi vann år 2006 genom att skicka långhåriga monster med gummihammare till final. Kom ihåg hur Europa älskade oss då och hur vi då där, ett tag, också älskade oss själva. Sen är det bara att göra det igen. Vi är konstiga. Vi är Finland. Låt oss omfamna det.

Lotta Green
är musikvetare

Fotot av Lordi är taget av Janne Wass på Tuska 2016

En turkisk världsbild

Statsledningen i Turkiet är ökänd för sina auktoritära, religiöst konservativa och extremnationalistiska handlingar. Men vad är det för en världsbild som ligger bakom dess ageranden, frågade sig Peter Lodenius, och fann några svar hos Ibrahim Karagül, som är chefredaktör för tidningen Yeni Şafak, som står Recep Tayyip Erdoğan nära. För att ge oss en bild av vad som rör sig i huvudet på de turkiska ledarna, har Lodenius plockat ut några citat av Karagül här nedan.

1. ”De förbereder ett domedagskrig”

Ett domedagsscenario förbereds för vår region. Man bereder sig att flytta in kriget i hjärtat av islam, regionalisera det och säkra att den muslimska geografin inte kan återhämta sig på ett sekel. Det blir den största invasionen sedan första världskriget. Planen ska förstöra hela området mellan Persiska viken och Röda havet, från Iran till Saudiarabien, från Förenade Arabemiraten till Egypten. […]

De närmar sig Turkiet från alla håll. De angriper oss med sina samarbetskumpaner inifrån och med terroristorganisationer utifrån. Vi står inför en ny korsfararattack. Nästan hela västvärlden har bildat en gemensam front och försöker tysta och kväva oss. […]

Därför har vi startat vår motattack. Vi sade: Res er. Försvara era länder och städer. Gör slut på ert hundraåriga slaveri. Förbered er för en ny invasionsvåg, som kommer att förstöra muslimska gemenskaper och länder, var på er vakt. Ni behöver inte längre väst för att skydda er, gör det själva. Omfatta er tro, er religion, ert broderskap, det ger er tillräcklig styrka. Turkiet går i första ledet i denna front, vi böjer oss aldrig, vi ger inte upp, vi kommer inte att förlora ett sekel till. Turkiet kommer att stå i det främsta ledet i denna kamp, vi angrips av inre förrädare, ni blir svikna av tyranniska administratörer.

2. Mannen som leder historien

Vad andra än säger är president Recep Tayyip Erdoğan en av de viktigaste aktörerna i dagens värld. Hans politiska ståndpunktstaganden, hans attityd, är inte lokala utan regionala och globala. Hans initiativ, teorier och målsättningar begränsas inte till inrikespolitiken, utan är geografiska utläggningar präglade av historia och civilisation.

Han leder historien. Rollen att skapa historia fortsätter under hans ledarskap. Under hans ledarskap blir regionen ett nytt centrum. Därför har han utsatts för skarpa attacker under de senaste 15 åren, han har utsatts för en ny ”multinationell intervention” nästan varje år. Geziparksterrorn, kuppförsöken 17–25.12.2013 och kuppförsöket 15.7.2016 syftade alla till att stoppa hans stora marsch.

3. En nationell kamp

Den terroristiska samlingen i Afrin och Manjib och avsikterna hos styrkorna bakom den utgör ett överhängande och allvarligt hot. Linjen mellan Medelhavet och Irans gräns går längs Turkiets hela södra gräns och innebär en belägringsplan riktad mot vårt land.

Från detta område har den arabiska och turkmenska befolkningen drivits bort och det har givits helt åt PKK:s syriska allierade PYD. Man förbereder nu för framtiden en front mot Turkiet. Vapen som i tusentals lastbilar har förts över till PKK utgör en klar attack mot ett Nato-land från terroristorganisationers sida. […]

Turkiet har startat en viktig marsch, som inte kan stoppas. Alla i detta land är skyldiga att stå skuldra mot skuldra och kämpa för sitt land. År 2018 kommer vi att se vem som är turk och vem inte. N

Citaten har översatts och sammanställts av Peter Lodenius

Poddpremiär – Finland100 & dammenbrister

Ny Tids utgivarförening Tigern rf har gjort en ny inmutning genom att ge sig in i podcastvärlden. Tigerpodden fick premiär i dag, och ska bli en återkommande företeelse varannan vecka.

I den första Tigerpodden tar sig poddvärdarna an två aktuella hashtaggar: #dammenbrister och #Finland100. “Äntligen!” är det samlade omdömet om #metoo-kampanjen som svept som en flodvåg över världen, “det bästa som hänt sen … ja, jag vet inte när”, säger skådespelaren och studeranden Marika Parkkomäki. Ny Tids redaktionssekreterare påminner också om en incident för flera år sedan, som hade kunnat bli starten på en dammenbrister-kampanj, involverande Sanna Tahvanainen och Pär Stenbäck.

Alla fyra poddvärdar är urleda på hela Finland 100-firandet med all den krystade nationalism och kommersialism som det ger upphov till. Författaren Hannele Mikaela Taivassalo säger att hon endast använt hashtaggen #Suomi100 i ironiskt syfte. Parkkomäki har hittat en #Suomi100-likkista gjort av finskt virke och med blå sidendraperad insida, som säljs för  2017 euro. Kommunalarbetaren Jan Rundt föreslår att hela projektet kunde begravas i den.

Hör podden härunder (vi beklagar den dåliga ljudkvaliteten, poddstudions teknik valde just denna dag att inte samarbeta, så det blev inspelning med liten handinspelare):

Tigerpodden behandlar kultur, samhälle och aktualiteter ur ett rödgrönt, radikalt perspektiv. De återkommande poddvärdarna Floman, Parkkomäki, Rundt och Taivassalo diskuterar samhälle, politik, kultur eller vad som helst annat som faller dem in, tillsammans med gäster och andra tigrar. Podden spelas huvudsakligen in i poddstudion i Ny Tids bakrum på Kabelfabriken i Helsingfors. Ansvarig utgivare och producent är Ny Tids chefredaktör och Tigerns verksamhetsledare Janne Wass. Tekniken sköts av Jeppe Karlsson.

Missa aldrig en ny Tigerpodd! Gå in och gilla Tigern på Facebook, Youtube och Soundcloud! Följ också med nyheterna på Tigerns webbsida!

Red

Tacka vet jag 2018

Revyn Jag, Inga Finne på Teater Universum är inte utan sina skarpa stunder, men Otso Harju är ändå främst glad att det för honom antagligen var årets sista konstverk om landet Finland.

Gudskelov är Finland 100-året helt snart över. Efter att ha utsatts för hundratals okända soldater,  Kalevalabaletter och Suomi 100 WC-borstar tycker jag man borde få en tapperhetsmedalj bara för att ha överlevt.

Jubileumsårets problem är att hela det relaterade utbudet kan indelas i följande tre kategorier: 1) Dåliga marknadsföringsjippon, 2) Enkelspårig turbonationalism, 3) Konstnärliga metaprojekt som ”ironiserar” kring eller ”kommenterar” finländska/Suomi 100-stereotypier.

Som något slags konstkritiker tycker jag ärligt talat minst illa om den första kategorin; den gav oss åtminstone saker som blåvita tubsockor och flaggprydda rollatorer. Nummer två gav oss främst mardrömmar som statyn på Kaserntorget i Helsingfors (fast att regeringskrisen utlystes från podier stämplade med jubileumsloggan var nog årets performanshöjdare). Hata inte mig nu, men egentligen tycker jag allra minst om den tredje kategorin.

Varför det? För att den ”kritiska” Suomi 100-konsten – alla dessa utställningar, pjäser, dansnummer, filmer, happenings – aldrig släppte taget om de mest uttjatade Finlandsstereotypierna. Tillspetsat kunde konstkonsumenten välja mellan Mannerheim och anti-Mannerheim, men gud bevare att generalen inte skulle vara med på något hörn. Problemet med kritik är väl att man måste sätta sig i relation till det man kritiserar. För att kunna göra konstnärliga omtolkningar, göra komedi av eller analysera märkesåret måste man ge sig in i en debatt som i sig själv är så unken att det blir närmast omöjligt att inte börja lukta lite mögel själv.

Visst, under året har man vänt och vridit och visat på just hur konstruerade, tragikomiska, idiotiska, farliga eller löjliga Finlandsstereotypierna är – men om man överlag måste säga något om vinterkriget, Kalevala, förkrigstidens fattigdom, manlig inskränkthet, eller någon annan plattityd tycker jag man delvis redan förlorat spelet. Kritiken i sig själv är nämligen så förväntad att den de facto inte underminerar några stereotypier alls. Tvärtom ger den dem ett existensberättigande. Genom att kommentera stereotypierna säger man indirekt att de är relevanta nog att kommenteras. Genom att aldrig bara låta bli att säga något som helst om det förväntade säger man aldrig heller ordentligt ”Nej, detta är faktiskt inte allt som händer i Finland”.

Det förvånar mig faktiskt att så många av landets konstnärer kände sig lockade av att uppmärksamma märkesåret. Själv kunde jag tänka mig ungefär 100 saker jag hellre skulle göra konst om.

Snillrik gardering

Nå ja, Teater Mars och Sirius Teaterns pjäs Jag, Inga Finne placerar ju sig i denna sistnämnda kategori. Det är frågan om en revy, som via en återblick i den hundraåriga talkshowdeltagaren Inga Finnes liv korsar igenom Finlands självständighet och självbild. Inga (som Finland, antyds det) är mellan öst och väst, mellan fattigdom och ekonomisk framfart, mellan patriarkatet och tankar om jämställdhet. I Inga, hennes föräldrar, hennes män och hennes barn finns torparen, finnen, ryssen, svensken, akademikern och den finlandssvenska stekaren. Trots sitt namn är hon alltså faktiskt ganska mycket finne. Och som sig bör är pjäsen är självklart full av både stereotypier och stereotyp kritik av stereotypier.

Nu har pjäsen – i något av ett snilledrag – i förväg garderat sig mot precis det jag klagar på. Ingas ena barn, akademikerdottern Stina är en av de andra gästerna i TV-programmet vars stjärna Inga är. I en kritik av programmet inom pjäsen/pjäsen i sig säger hon att nidbilder och stereotypa tablåer bidrar till att upprätthålla dessa framställningar oberoende om man är ironiserande eller inte. Ja, Stina, du har helt rätt. Pjäsen kunde (och borde kanske) sluta här, men gör det inte. Och eftersom den inte gör det känns metasjälvkritiken som en lite väl lätt väg ut: ett sätt att påpeka att man är ”medveten” och sedan göra precis som man alltid gjort förut.

Roligare är att man, genom att ha gett Stina ett överdrivet krångligt, ”akademiskt” sätt att tala, har gjort det klart att man här även driver med henne och alltså med bl.a. undertecknade teaterkritiker. Det känns fint.

Rolig pjäs, jobbigt fenomen

Men alltså, förstå mig inte fel nu, jag tycker inte direkt illa om denna enskilda pjäs utan om den trötta årslånga tradition den hör till. I sig själv är Jag, Inga Finne en sarkastisk, ibland raljerande, och ofta rätt underhållande, komedi. Det finns flera verkligt roliga stunder. Publiken blir välkomnad av en representant för ”Helsingfors stad”, som önskar oss välkomna till en kväll organiserad för finlandssvenska pensionärer (fast kvällen jag såg pjäsen var det förvånansvärt många under femtio i publiken). Skådespelarna ger publiken kallsvett genom att skämta om publikdeltagande. Senare lär vi oss att Ingas son åkte till Sverige som krigsbarn, där han lärde sig det typiska svenska föraktet av Finland. Sonen blir rasande när han får veta att han själv har släktband ännu längre österut. Mot slutet driver pjäsen med västnyländska konstnärsklubbar – ”här börjar vi från noll varje höst” – vilket känns mysigt självironiskt.
Det finaste i pjäsen är ändå det rätt subtila sätt på vilket Inga långsamt blir huvudpersonen i sitt eget liv. Män kommer och går, barn likaså. Andra säger åt henne att hon alltid spelat kvinnan, modern, bihanget till männen, men Inga själv håller inte med. Under den långa föreställningen frigör sig hon från fadern, tre äkta män och barn som tänker sig veta bättre. I en av pjäsens bästa stunder dagdrömmer Inga om hennes döda exmakar som samlats i bastun i himlen. Där talar de om Inga på ett sätt som parodierar typiskt ”tjejsnack” och hittar tröst i varandra.

Andra stunder fungerar tyvärr mindre bra. I konstklubben träffar Inga en grupp människor med invandrarbakgrund. Inga/Finland har själv varit på flykt, förlorat och längtat efter ett hem. Så även de andra…ja ni ser vartåt det hela vetter. Att finländare borde ha förståelse för dagens asylsökande för att ”vi själva” har upplevt liknande är det sämsta argumentet någonsin. Nej, du skall inte inte vara rasist p.g.a. av att det påminner dig om dina stackars morföräldrar, du skall inte vara rasist p.g.a. av att du inte skall vara en totalt fruktansvärd människa. För trots min kritik kan skämten med finländska, svenska och ryska stereotypier fortfarande tänkas vara befriande för någon i publiken eftersom de handlar om delar av ”oss” själva, men feelgood-porträtteringar av invandrare är enbart nedlåtande och därigenom lömskt rasistiska.


Text Otso Harju
Foto Stefan Bremer

Teater Mars & Sirius Teatern: Jag, Inga Finne. Manus: Joakim Groth, Anders Slotte & arbetsgruppen. Regi: Joakim Groth. I rollerna: Max Bremer, Paul Holländer, Nina Hukkinen, Niklas Häggblom, Amanda Löfman och Åsa Nybo. Scenografi: Markus R. Packalén. Projektion: Rasmus Vuori. Kostym: Elina Riikonen. Rekvisita: Anu Sallinen.