Etikettarkiv: Nationalism

Poddpremiär – Finland100 & dammenbrister

Ny Tids utgivarförening Tigern rf har gjort en ny inmutning genom att ge sig in i podcastvärlden. Tigerpodden fick premiär i dag, och ska bli en återkommande företeelse varannan vecka.

I den första Tigerpodden tar sig poddvärdarna an två aktuella hashtaggar: #dammenbrister och #Finland100. “Äntligen!” är det samlade omdömet om #metoo-kampanjen som svept som en flodvåg över världen, “det bästa som hänt sen … ja, jag vet inte när”, säger skådespelaren och studeranden Marika Parkkomäki. Ny Tids redaktionssekreterare påminner också om en incident för flera år sedan, som hade kunnat bli starten på en dammenbrister-kampanj, involverande Sanna Tahvanainen och Pär Stenbäck.

Alla fyra poddvärdar är urleda på hela Finland 100-firandet med all den krystade nationalism och kommersialism som det ger upphov till. Författaren Hannele Mikaela Taivassalo säger att hon endast använt hashtaggen #Suomi100 i ironiskt syfte. Parkkomäki har hittat en #Suomi100-likkista gjort av finskt virke och med blå sidendraperad insida, som säljs för  2017 euro. Kommunalarbetaren Jan Rundt föreslår att hela projektet kunde begravas i den.

Hör podden härunder (vi beklagar den dåliga ljudkvaliteten, poddstudions teknik valde just denna dag att inte samarbeta, så det blev inspelning med liten handinspelare):

Tigerpodden behandlar kultur, samhälle och aktualiteter ur ett rödgrönt, radikalt perspektiv. De återkommande poddvärdarna Floman, Parkkomäki, Rundt och Taivassalo diskuterar samhälle, politik, kultur eller vad som helst annat som faller dem in, tillsammans med gäster och andra tigrar. Podden spelas huvudsakligen in i poddstudion i Ny Tids bakrum på Kabelfabriken i Helsingfors. Ansvarig utgivare och producent är Ny Tids chefredaktör och Tigerns verksamhetsledare Janne Wass. Tekniken sköts av Jeppe Karlsson.

Missa aldrig en ny Tigerpodd! Gå in och gilla Tigern på Facebook, Youtube och Soundcloud! Följ också med nyheterna på Tigerns webbsida!

Red

Tacka vet jag 2018

Revyn Jag, Inga Finne på Teater Universum är inte utan sina skarpa stunder, men Otso Harju är ändå främst glad att det för honom antagligen var årets sista konstverk om landet Finland.

Gudskelov är Finland 100-året helt snart över. Efter att ha utsatts för hundratals okända soldater,  Kalevalabaletter och Suomi 100 WC-borstar tycker jag man borde få en tapperhetsmedalj bara för att ha överlevt.

Jubileumsårets problem är att hela det relaterade utbudet kan indelas i följande tre kategorier: 1) Dåliga marknadsföringsjippon, 2) Enkelspårig turbonationalism, 3) Konstnärliga metaprojekt som ”ironiserar” kring eller ”kommenterar” finländska/Suomi 100-stereotypier.

Som något slags konstkritiker tycker jag ärligt talat minst illa om den första kategorin; den gav oss åtminstone saker som blåvita tubsockor och flaggprydda rollatorer. Nummer två gav oss främst mardrömmar som statyn på Kaserntorget i Helsingfors (fast att regeringskrisen utlystes från podier stämplade med jubileumsloggan var nog årets performanshöjdare). Hata inte mig nu, men egentligen tycker jag allra minst om den tredje kategorin.

Varför det? För att den ”kritiska” Suomi 100-konsten – alla dessa utställningar, pjäser, dansnummer, filmer, happenings – aldrig släppte taget om de mest uttjatade Finlandsstereotypierna. Tillspetsat kunde konstkonsumenten välja mellan Mannerheim och anti-Mannerheim, men gud bevare att generalen inte skulle vara med på något hörn. Problemet med kritik är väl att man måste sätta sig i relation till det man kritiserar. För att kunna göra konstnärliga omtolkningar, göra komedi av eller analysera märkesåret måste man ge sig in i en debatt som i sig själv är så unken att det blir närmast omöjligt att inte börja lukta lite mögel själv.

Visst, under året har man vänt och vridit och visat på just hur konstruerade, tragikomiska, idiotiska, farliga eller löjliga Finlandsstereotypierna är – men om man överlag måste säga något om vinterkriget, Kalevala, förkrigstidens fattigdom, manlig inskränkthet, eller någon annan plattityd tycker jag man delvis redan förlorat spelet. Kritiken i sig själv är nämligen så förväntad att den de facto inte underminerar några stereotypier alls. Tvärtom ger den dem ett existensberättigande. Genom att kommentera stereotypierna säger man indirekt att de är relevanta nog att kommenteras. Genom att aldrig bara låta bli att säga något som helst om det förväntade säger man aldrig heller ordentligt ”Nej, detta är faktiskt inte allt som händer i Finland”.

Det förvånar mig faktiskt att så många av landets konstnärer kände sig lockade av att uppmärksamma märkesåret. Själv kunde jag tänka mig ungefär 100 saker jag hellre skulle göra konst om.

Snillrik gardering

Nå ja, Teater Mars och Sirius Teaterns pjäs Jag, Inga Finne placerar ju sig i denna sistnämnda kategori. Det är frågan om en revy, som via en återblick i den hundraåriga talkshowdeltagaren Inga Finnes liv korsar igenom Finlands självständighet och självbild. Inga (som Finland, antyds det) är mellan öst och väst, mellan fattigdom och ekonomisk framfart, mellan patriarkatet och tankar om jämställdhet. I Inga, hennes föräldrar, hennes män och hennes barn finns torparen, finnen, ryssen, svensken, akademikern och den finlandssvenska stekaren. Trots sitt namn är hon alltså faktiskt ganska mycket finne. Och som sig bör är pjäsen är självklart full av både stereotypier och stereotyp kritik av stereotypier.

Nu har pjäsen – i något av ett snilledrag – i förväg garderat sig mot precis det jag klagar på. Ingas ena barn, akademikerdottern Stina är en av de andra gästerna i TV-programmet vars stjärna Inga är. I en kritik av programmet inom pjäsen/pjäsen i sig säger hon att nidbilder och stereotypa tablåer bidrar till att upprätthålla dessa framställningar oberoende om man är ironiserande eller inte. Ja, Stina, du har helt rätt. Pjäsen kunde (och borde kanske) sluta här, men gör det inte. Och eftersom den inte gör det känns metasjälvkritiken som en lite väl lätt väg ut: ett sätt att påpeka att man är ”medveten” och sedan göra precis som man alltid gjort förut.

Roligare är att man, genom att ha gett Stina ett överdrivet krångligt, ”akademiskt” sätt att tala, har gjort det klart att man här även driver med henne och alltså med bl.a. undertecknade teaterkritiker. Det känns fint.

Rolig pjäs, jobbigt fenomen

Men alltså, förstå mig inte fel nu, jag tycker inte direkt illa om denna enskilda pjäs utan om den trötta årslånga tradition den hör till. I sig själv är Jag, Inga Finne en sarkastisk, ibland raljerande, och ofta rätt underhållande, komedi. Det finns flera verkligt roliga stunder. Publiken blir välkomnad av en representant för ”Helsingfors stad”, som önskar oss välkomna till en kväll organiserad för finlandssvenska pensionärer (fast kvällen jag såg pjäsen var det förvånansvärt många under femtio i publiken). Skådespelarna ger publiken kallsvett genom att skämta om publikdeltagande. Senare lär vi oss att Ingas son åkte till Sverige som krigsbarn, där han lärde sig det typiska svenska föraktet av Finland. Sonen blir rasande när han får veta att han själv har släktband ännu längre österut. Mot slutet driver pjäsen med västnyländska konstnärsklubbar – ”här börjar vi från noll varje höst” – vilket känns mysigt självironiskt.
Det finaste i pjäsen är ändå det rätt subtila sätt på vilket Inga långsamt blir huvudpersonen i sitt eget liv. Män kommer och går, barn likaså. Andra säger åt henne att hon alltid spelat kvinnan, modern, bihanget till männen, men Inga själv håller inte med. Under den långa föreställningen frigör sig hon från fadern, tre äkta män och barn som tänker sig veta bättre. I en av pjäsens bästa stunder dagdrömmer Inga om hennes döda exmakar som samlats i bastun i himlen. Där talar de om Inga på ett sätt som parodierar typiskt ”tjejsnack” och hittar tröst i varandra.

Andra stunder fungerar tyvärr mindre bra. I konstklubben träffar Inga en grupp människor med invandrarbakgrund. Inga/Finland har själv varit på flykt, förlorat och längtat efter ett hem. Så även de andra…ja ni ser vartåt det hela vetter. Att finländare borde ha förståelse för dagens asylsökande för att ”vi själva” har upplevt liknande är det sämsta argumentet någonsin. Nej, du skall inte inte vara rasist p.g.a. av att det påminner dig om dina stackars morföräldrar, du skall inte vara rasist p.g.a. av att du inte skall vara en totalt fruktansvärd människa. För trots min kritik kan skämten med finländska, svenska och ryska stereotypier fortfarande tänkas vara befriande för någon i publiken eftersom de handlar om delar av ”oss” själva, men feelgood-porträtteringar av invandrare är enbart nedlåtande och därigenom lömskt rasistiska.


Text Otso Harju
Foto Stefan Bremer

Teater Mars & Sirius Teatern: Jag, Inga Finne. Manus: Joakim Groth, Anders Slotte & arbetsgruppen. Regi: Joakim Groth. I rollerna: Max Bremer, Paul Holländer, Nina Hukkinen, Niklas Häggblom, Amanda Löfman och Åsa Nybo. Scenografi: Markus R. Packalén. Projektion: Rasmus Vuori. Kostym: Elina Riikonen. Rekvisita: Anu Sallinen.

Självständighetsfesten som kom av sig

För en och halv månad sedan jublade kurderna i norra Irak efter den historiska folkomröstningen om självständighet. Men glädjen blev kortvarig – istället för att lägga grunden till en egen stat har kurderna nu tvingats in i ett nytt krig.

– Mina familjemedlemmar är rädda för att bli dödade eller våldtagna, säger Ara Rozhbeyani med skakig röst via telefon när hon berättar om sin kurdiska familj som tvingats fly när striderna bröt ut i Kirkuk.

Striderna mellan kurdisk peshmerga och irakisk militär har krävt hundratals människoliv och tvingat tusentals på flykt.

– På bara några dagar har vi förlorat allt vi har kämpat för, allt som vi hade och allt vi trodde vi skulle få, säger Ara uppgivet.

Ara Rozhbeyani har, liksom de flesta andra kurder i norra Irak, vuxit upp med drömmen om ett självständigt Kurdistan. Men hennes uppväxt i det multikulturella Kirkuk har också inneburit en uppväxt utanför det kurdiska styret i norra Irak tillsammans med turkmener, kristna och araber. Nu kan hon bara se på när hennes hemstad håller på att splittras.

Nyhetsbilder visar irakiska soldater som river ner den kurdiska flaggan och firar vilt efter att med militära medel tvingat kurdiska styrkor lämna sina baser utanför Kirkuk, bara månader efter att de sida vid sida besegrat Islamiska staten IS i Mosul.

– I går fick jag ett samtal från en vän som fortfarande är i Kirkuk. Han är rädd. Han berättade att på nätterna kommer irakiska soldater till kurders hem och misshandlar dem, letar efter vapen och tar deras pengar, berättar Ara.

Men för andra är de irakiska soldaternas ankomst välkommen. Muhammad Bahgat Kopurlu, turkmen och boende i Kirkuk, beskriver sin lycka över att slippa det kurdiska styret:

– Folk firade på Kirkuks gator efter att ha levt under en total kurdisk kontroll sedan 2014. Allt har varit svårt här om du inte är kurdisk. Till exempel var det bara kurderna som hade jobb, om du ville resa eller flytta till ett nytt hus var du tvungen att ha tillstånd från kurdiska säkerhetsstyrkor.

Han suckar, men säger med glädje i rösten:

– Folket är trötta och firar att diktaturen äntligen är över, att få leva i frihet.

Muhammad håller inte med Ara att det skulle vara farligt för kurderna att stanna.

– Nej, det är det inte. Den irakiska armén har inte gjort något mot människorna här, de är inte inne i staden utan stationerade utanför.

Han räds istället en arg kurdisk befolkning.

– Folk talar om kurdiska hämndaktioner, som kidnappningar och mord. I det senaste talet från den kurdiska presidenten uppmanandes de att inte ge upp Kirkuk. Ett tal som handlade om hämnd, fortsätter Muhammad.

Ara och Muhammad beskriver dagsläget i Kirkuk olika, ungefär som ”den enes bröd, den andres död”.

Men där slutar också oenigheten. Vad är anledningen till striderna? Om det är Ara och Muhammad eniga.

Politiskt spel

Kirkuk ligger utanför den kurdiska regionen i Irak. När den irakiska armén flydde från IS framfart i området år 2014 tog den kurdiska Peshmergan snabbt kontroll över området. Sedan dess har de kämpat mot IS tillsammans med irakiska styrkor och Iran-stödda shiamiliser. Men spänningar har förekommit regelbundet. Och nu är det allvarligare än på länge.

– Alla kurder vill ha ett oberoende Kurdistan, det har vi alltid velat. Men det är inte rätt tid. Jag försökte förklara det för mina vänner som skulle gå och rösta, säger Ara.

Hon talar om folkomröstningen den 25 september när 93 procent av kurderna i norra Irak röstade för ett självständigt Kurdistan.

– President Masoud Barzanis mandatperiod har löpt ut sedan fyra år. Han använde folkomröstningen för att få tillbaka stöd från det kurdiska folket. Att rösta för självständighet är en känslomässig fråga för kurderna, och något många väntat länge på, fortsätter hon.

Men jublet har fastnat i halsen för kurderna, och inte minst för presidenten. Istället för självständighet har det lett till ett nytt krig, massiv kritik från omvärlden och Barzani lämnade presidentposten två veckor senare.

Michael Knights, specialist på militär- och säkerhetsfrågor i Irak vid tankesmedjan Washington Institute, menar att folkomröstningen främst var ett försök av presidenten att reparera sin dalande popularitet. Redan innan folkomröstningen stod det klart att den skulle bli verkningslös.

– Det är en icke-verkställande folkomröstning, och har inga definierade konsekvenser. Det finns inget [i den irakiska konstitutionen] som stödjer att det går att skilja en del av Irak från nationen, säger Knights.

Istället var syftet att skapa en våg av nationalism i den kurdiska regionen till förmån för de styrande partierna, och särskilt folkomröstningens ansikte: Barzani själv. Något som var särskilt viktigt med tanke på det planerade presidentvalet i början av november, menar han.

Kurderna är splittrade

Det kurdiska partiet PUK, som konkurrerar med Barzanis parti KDP, riktar skarp kritik mot folkomröstningen som de menar var ett stort misstag. Samtidigt har motsättningarna ökat ytterligare efter uppgifter om att PUK haft en överenskommelse med centralregeringen i Bagdad om att dra tillbaka sin del av Peshmergastyrkorna från Kirkuk. Många kurder ser detta som ett stort svek.

– Kurderna har inte ett enat budskap, inte heller en enad militärstyrka. Det här är Barzanis krig, med soldater som lyder under hans order, menar Ara.

Också i sitt avgångstal i parlamentet i Erbil gödde Barzani spänningen genom att anklaga den PUK-styrda delen av Peshmergan för landsförräderi efter att de lämnade sina poster i Kirkuk frivilligt.

Men han har sig själv att skylla för att han kraftigt missbedömde omvärldens reaktion.

– Den irakiska regeringen varnade Barzani för konsekvenserna för en folkomröstning, men han lyssnade inte. Jag kan inte förstå varför, säger Ara och fortsätter:

– Avtalet mellan Iraks regering och styret i irakiska Kurdistan innan de gjorde gemensam sak mot IS var att vi skulle dra tillbaka våra trupper från Kirkuk efter kriget.

Muhammad menar att den irakiska reaktionen på folkomröstningen var väntad.

– Alla visste att den irakiska regeringen skulle agera fort, att de inte skulle sitta tysta och låta det hända.

Också grannländerna, Turkiet och Iran, svarade med ökad militär närvaro längs sina gränser och hot om allvarliga konsekvenser om självständigheten skulle bli verklighet.

Att president Barzani skulle vara förvånad över de kraftiga reaktionerna är därför knappast troligt. Istället hoppades han på stöd från USA för kurdernas insatser i striderna mot IS. Som allierade hade kurderna fått både ekonomiskt och militärt stöd, samt en stor mängd vapen av stormakten. Men att USA skulle stödja en självständighet var föga troligt; de är ju trots allt allierade med både kurderna och Iraks regering i Bagdad.

Enligt Michael Knights hade USA, tillsammans med brittiska diplomater och FN-delegater, redan innan folkomröstningen föreslagit att Barzani skulle vänta två till tre år i utbyte mot medling med Bagdad.

– Många som röstade trodde att presidenten hade ett hemligt avtal med USA om stöd för självständighet, säger Ara.

Men en hemlig överenskommelse fanns inte. USA har svarat med tystnad och, liksom stora delar av omvärlden, sett kritiskt på utvecklingen.

Istället ses Iran som den stora vinnaren. Iran har fått allt större inflytande i Irak via sin shia-milis som vunnit triumfer på slagfältet. Men Ara känner sig inte förrådd.

– Jag är kurdisk men måste vara ärlig: vi hade ett avtal och det måste vi hålla. Istället har våra ledare tvingat oss in i ett nytt krig.

Måste tala med varandra

I skrivande stund råder vapenvila i Kirkuk. Och att man ska kunna hitta tillbaka till vad den en gång var tror Muhammad och Ara ändå är möjligt.

– Ledarna måste sätta sig och tala med varandra, hitta en lösning vid förhandlingsbordet istället för att se vapen som enda utväg, säger Muhammad.

Ara instämmer:

– Kirkuk är en fredlig stad, där människor levt i århundraden tillsammans. Jag hoppas att dåliga politiska beslut inte ska förstöra det.

Kurderna valde att riskera allt för sin självständighet, men chansningen misslyckades och nu är det en lång väg tillbaka. N

text & foto Andreas Ståhl Med bidrag av Lennart Hofman

Minnenas länder

Svenska Teaterns ambitiösa drömspel Landet med manus av Christoffer Mellgren och regi av Maria Lundström är en fragmentarisk historia om – nå, många saker, men bland annat tillhörighet och åldrande, och den baserar sig på över 40 berättelser ur insamlingen Berätta din historia som gjorts i samarbete med Svenska litteratursällskapet.

Teatern beskriver föreställningen som kaleidoskopisk, och det är verkligen ett myller av både stora och små situationer som gestaltas på Svenska teaterns stora scen. Det är ett slags släktkrönika som spänner över flera generationer som handlar migration och krig, sjukdom och död, och barndom, lek och smygrökande. På scenen reser sig ett halvfärdigt hus (imponerande scenografi av Erik Salvesen) vars stödbjälkar bjuder in till en till synes mödolös lek (slående koreografi av Carl Knif) där unge Arvid (Patrick Henriksen) och barndomskompisen Viktor (Dennis Nylund) klänger runt med en avundsvärd fysisk rörlighet. Ett litet och välfungerande band (Mamba Assega, Jori Hulkkonen, Kari Hulkkonen) uppträder med ett rivigt bluessound på låtarna.

Ett nav i föreställningen är Niklas Åkerfelts starka roll som den gamle Arvid som förlorar sig i sina minnen, men som också kämpar med förlust och rotlöshet. Men är det fråga om samma person hela vägen igenom, eller smälter flera olika röster samman i hans karaktär? Berättelsen befinner sig genomgående i den här sortens läckra flertydighet där konkret och symboliskt smälter samman.

Starkast är föreställningen i de partier som berör åldrande och känslan av att någonting går förlorat. I en kort scen växer Arvids dotter Breeta (Stella Laine) upp och blir vuxen, och Arvid svarar med en replik som är genialisk i sin enkelhet: ”Det gick snabbt. Kan du göra det på nytt?” Nej, naturligtvis går det inte att upprepa, och lite för sent inser föräldern att han gått miste om någonting oersättligt. Arvid får också spela föräldern i en hjärtskärande lek med barndomsvännen Stina (Cecilia Paul), där hon spelar upp sin egen sjukdom och död. In i det sista dikterar hon på sitt beslutsamma vis hur leken ska gå.

Landet handlar om att resa bort, och resa långt och vara isär, längta hem, med ekon av Kristinas hemlängtan i Vilhelm Mobergs utvandrarsvit, men också om rotlöshet och rastlöshet, och en oförmåga att förbinda sig vid platser eller människor.

Föreställningen gör en grandios ansats att berätta så att säga alla historier, ur allas perspektiv. Simon Häger gör en djup gestaltning av Arvids gamla mor Rakel, som är just så upprorisk och härlig som vissa äldre damer blir då deras ålder tillåter det. ”Det är ju något speciellt med att gå på teatern”, säger hon, hon tjatar till sig fribiljetter och ser föreställningarna om och om trots att hon faller i sömn, och hon knyter an till en konstform eller en institution då hennes egna anhöriga finns på andra sidan jordklotet – hennes son skickar henne ”ett foto på en känguru och ett av min dotter.”

Men utöver det lägger föreställnigen ett extra metaplan över en redan rik tematik, med olika scener och grepp som bryter berättelsen för att påminna oss om att de som står på scenen är skådespelare och att detta är en produktion som vi tittar på. Anna Hultin gör den något otacksamma rollen av en producent som avbryter och ropar instruktioner (men gestaltar även den betydligt intressantare rollen av Arvids angliserade hustru Edith). Medan detta grepp funkade för föreställningen Titanic (i regi av Akse Pettersson) som behandlade hybris och narcissism kring konstnärskap, känns metaplanet i denna föreställning löstgjort i förhållande till de verkliga berättelser som dramat grundar sig på.

Det finns kanske lite för många saker som ska berättas, så när slutscenen kommer känns den svår att känna igen. Med så här många tematiska trådar känns det svårt att lägga fingret på vad specifikt det är som föreställningen handlar om. Visst kan man räkna upp flera saker som den handlar om, och bygget av det halvfärdiga huset är en kraftig metaforisk bild, så kanske huset som byggs är vårt land som byggs? Men min upplevelse av föreställningen bekrigar en sådan konventionell nationalistisk tolkning. Snarare kanske den handlar om att bygga sin identitet, och kanske en kollektiv sådan, ett framskridande men aldrig fullbordat arbete i en föränderlig värld – men gestaltningen och berättelserna stöder inte riktigt heller en sådan tolkning, även om den trösterika slutbilden uttrycker ett hopp om att berättelsen skulle leda fram till denna punkt. Det är kanske orsaken till att slutet känns som om det tillhörde en annan pjäs. Det är klart att jag kan säga den tolkningen, men jag kan inte känna den.

I min upplevelse är föreställningens betydelse kärvare: Landet handlar om att befinna sig i en främmande ålderdom och blicka tillbaka på sitt eget liv som ett fortfarande halvfärdigt hus. Man befinner sig på slutet, men allting viktigt är fortfarande ofärdigt, och man ställs inför den svårmodiga insikten att just det här är det som ens liv har blivit, vare sig man vill det eller inte, och det är för sent att ändra på nåt. Men ändå sträcker man sig efter något att fästa sig vid, samtidigt som det är för tungt att frigöra sig från sitt förflutna. Det handlar om ålderdom och ensamhet och känslor som liknar längtan och saknad. Att sakna en plats som inte längre finns, eller människor som blivit andra än de var, och någon väg tillbaka till dem finns inte.

Landet är en visuellt slående föreställning med en imponerande tematisk bredd, och en emotionell laddning som i viss mån lämnas oförlöst.

Text Lasse Garoff
Foto Cata Portin

Landet. Text: Christoffer Mellgren. Regi: Maria Lundström. Skådespelare: Max Forsman, Patrick Henriksen, Anna Hultin, Simon Häger, Stella Laine, Dennis Nylund, Cecilia Paul, Mitja Sirén, Hellen Willberg, Niklas Åkerfelt. Koreografi: Carl Knif. Musik: Robert Kock. Musiker: Mamba Assefa, Jori Hulkkonen, Kari Hulkkonen. Scenografi: Erik Salvesen. Kostym: Tiina Kaukanen. Hår och mask: Pirjo Ristola. Ljus: Tom Kumlin. Ljus: Hanna Mikander. Specialeffekter: Jonas Runeberg.

Brexodus: återtåget

Jag färdas återigen i ett landskap som liknar mitt eget, ett land som jag trodde jag lämnat för gott. Allt är som det ska fast ändå inte. Jag är hemma igen, i Sverige; jag är i brexil.

Den 24 juni 2016: En ny dag gryr över ett självständigt Storbritannien, proklamerade Ukips partiledare Nigel Farage i ett segertal.

”Låt oss göra oss av med flaggan, nationalsången, Bryssel och allt annat som gått snett”, sa Farage till en jublande folkmassa.

”Våga tro på att dagen gryr för ett självständigt Storbritannien. I dag tror jag att ärlighet, anständighet och en tro på att nationen kommer att vinna.”

Denna ovanligt heta sommarnatt gick jag till sängs med en gnagande oro i sinnet, och på morgonen hade mina farhågor besannats: 52 procent av de brittiska väljarna hade röstat för ett utträde ur Europeiska unionen.

Enda svensken i byn

Jag befann mig då i den lilla kuststaden Deal i grevskapet Kent på Englands sydöstra kust, därifrån jag kunde se Dovers vita klippor. På andra sidan vattnet skymtade kontinenten och på klara dagar syntes konturerna av Calais.

Staden hade varit mitt hem de senaste tre åren; jag hade bytt London mot ett småstadsliv där jag bokstavligen var The only Swede in the village. De senaste månaderna hade jag noterat hur den engelska flaggan med det röda Sankt Georgskorset på vit bakgrund hade halats allt flitigare. Grannarnas fönsterrutor hade mer eller mindre tapetseras med Vote Leave-affischer. Stämningen inför folkomröstningen hade gradvis piskats upp. Leave, Leave, Vote Leave. Den andra sidan, Remain, hade färre representanter.  En underlig känsla grep tag i mig – något som gränsade till paranoia. Det kändes som om EU-immigrant stod stämplat i min panna. Vilka av mina vänner hade röstat leave? Ämnet hade blivit
tabubelagt. Nevermind, let’s just get on with it, sade min engelska väninna då ämnet kom på tal. Jag möttes av engelsmännens sedvanliga Keep calm and carry on-attityd, fast dennu kändes det mest olustigt, på gränsen till absurt.

Det England som jag förälskade mig i våren 2003 då jag anlänt till Devon som språkstudent bytte sakta skepnad inför mina ögon.

Den nya post-brexit rasismen

Senare, denna ödesdigra dag, gick jag märkligt nog på fest. Många var upprörda. Framförallt min polska väninna som berättade om hur några av hennes vänner som bor i närheten av ett polskt centrum i London fått otrevliga laminerade vykort i postlådan med hälsningenNo more polish vermin” och Go home-klotter. Själv hade hon den eftermiddagen på skolgården blivit antastad av en mamma som hade frågat henne om hon inte var glad nu, att hon nu kunde få åka hem och frågat; när går färjan?

Några dagar senare läser jag om hur en svensk mamma i Fulford i  York i norra England uppmanats att ”åka hem” när hon talade med sina barn på sitt eget modersmål några meter från det egna hemmet.

En flodvåg av rasistiska attacker och hatbrott har svept över Storbritannien efter omröstningen. Polisen mottog över nätet 57 procent fler anmälningar om hatbrott än normalt under dagarna efter omröstningen. Antimuslimska och antipolska hatbrott dominerar.

Tiden som följer är underlig. Jag lämnar mina söner i skolan och min sexårige son gråter. Han vill inte släppa taget vid skolgrinden, inte gå över skolgården till sitt klassrum på egen hand. Jag ber lärarinnan som står vakt vid skolgrinden om lov att följa honom till klassrummet. Hon svarar snabbt: ”You are in England now, Mrs Hill-Dittmer and this is our country and our rules”. Naturligtvis undrar jag om jag hörde fel. Jag svarar på det enda rätta sättet: jag vet mycket väl var i världen jag befinner mig, men vad har det med saken att göra? Jag tar upp incidenten med rektorn men det leder ingenvart. Jag vänder mig till skolstyrelsen, men de tystar ner händelsen.

Obehaget för att lämna och hämta mina barn i skolan växer.

Skribenten med sina söner. Foto: privat.

En del överväger att stanna…

Jag följer mina svenska medsystrars ansökningsprocesser om PR (Permanent Residency), en 85 sidor lång ansökningshandling. De har alla bott lika länge som jag i Storbritannien, det vill säga tio år eller längre. De allra flesta får avslag. De har inte tillräckliga meriter eller inte förtjänat tillräckligt eller krediterats med tillräckliga nationella försäkringsbidrag (NIC) för en grundläggande statspension. Där och då bestämmer jag mig för att på allvar vända blicken mot mitt hemland igen, att inte påbörja en egen ansökningsprocess. Beslutet drivs på både av starka känslor – frustration, sorg, ilska – och en pragmatisk övertygelse om att mina barns framtid är bättre och säkrare på kontinenten än i Storbritannien.

Det är med en känsla av besvikelse och förvirring som jag befinner mig i detta händelseförlopp. Men mina vänskapsrelationer och familjeband är inte längre vad de varit. Det var ett liv före och ett annat efter.

Svärfar som länge provocerat fram debatter då han ventilerat sin EU-fientlighet kring middagsbordet har fått vatten på sin kvarn.  Vår redan ansträngda relation går i bitar. Svärfars gode vän stöder däremot anti-Brexit rörelsen Best for Britain, som kämpar för att hålla dörren öppen till ett EU-medlemskap. Jag ser en livslång vänskap som får fläckar, sedan brännmärken och slutligen helt trasas sönder.

…medan många lämnar landet

Det är inte endast de europeiska medborgarna som flyr Storbritannien i vad som kallas brexodus. Även Remain-britter gör detsamma, och går i brexil. Många väljer Indien, Nepal, Australien, Frankrike, Israel och Sydamerika framom Storbritannien. Och med samma känsla som EU-medborgare förklarar de varför de lämnar landet;

– Resultatet av EU-folkomröstningen var en stor chock, som en förlust.

– Under natten kändes det som om landet hade återvänt till den mörka tiden av okunskap och hat … Jag övervägde att stanna och försökte slåss mot detta tidvatten, men till sist kändes det överväldigande.

Enligt Office for National Statistics lämnade 117 000 EU-medborgare Storbritannien under fjolåret. Det här en ökning på 36 procent jämfört med 2015. En nyligen genomförd Deloitte-rapport visar också att 47 procent av de högutbildade EU-medborgarna med arbetsplats i Storbritannien övervägde att lämna landet under de kommande fem åren på grund av osäkerheten kring att Storbritannien officiellt lämnar unionen.

Jag är en av dem som packade min väska och reste hem – efter en drygt fjorton år lång förälskelse med Storbritannien. Jag gör det tillsammans med mina barn födda i Storbritannien, nio respektive sex år gamla.

Samtidigt pågår Remain-kampanjer där man menar att det trots allt finns en chans att stoppa Brexit – om vi arbetar tillsammans.

Jag följer brittiska nyheter, läser om investmentbankiren och filantropen Gina Miller, som leder den rättsliga kampen i Best for Britain. Nu har Storbritanniens högsta domstol inlett förhandlingarna för att reda ut om regeringen på egen hand kan inleda processen om ett utträde.

I The Guardian berättar även Miller att rättsprocessen har förändrat också hennes liv till det sämre. Hon drar sig för att lämna hemmet och törs inte längre åka kollektivt. Miller säger att brittiska medier har uppviglat till våld mot henne. Hon uppger också att domarna i högsta domstolen har baktalats av medierna.

Foto: privat.

Fortfararande vet ingen exakt vad som kommer hända eller hur det kommer att bli.  Allt jag vet är att Brexitbollen rullar i full fart och att jag är i brexil, jag packar upp mina resväskor och finner ett fotoalbum från 2003, däribland en bild på mig som jag länge sökt efter; där sitter jag, i ett klassrum i Devon. En 23-årig språkstudent förevigad och nyförälskad i det tillåtande, öppna och internationella Storbritannien. N

Text: Emelie Hill Dittmer
Foto: Rikard Österlund