Etikettarkiv: Natur

Juha Hurme stängde av telefonen i tre månader

Den Finlandiaprisbelönta författaren och regissören Juha Hurme struntar i om det stormar kring hans uttalanden i medierna, som efter hans uppmärksammade Finlandiapristal. Idioterna må bli upprörda, resonerar han, och promenerar likt Snusmumriken ut i naturen. Ny Tid fick en pratstund med den medieskygga kulturpersonligheten inför premiären av teaterpjäsen Marat/Sade.

Ensam utanför Teater Universum i Rödbergen står Juha Hurme, 59, som både är författare och regissör. På huvudet har han en beige keps och i mungipan en cigarett. Det blir bara en kort rökpaus och när det sista blosset är avklarat går han med raska steg tillbaka till sin ensemble. Det är en del bitar som ska på plats innan pjäsen Marat/Sade, som görs i samarbete med Klockriketeatern och Teater Mestola, har premiär den tjugonde oktober.

– Det här har varit en gammal kyrka, säger Hurme när vi går upp för trapporna mot teaterensemblen.

Han får ny energi när han återvänder till skådespelarna som väntat i kyrkfönstrens sken. Utrymmet har en högtidlig känsla. Men det är ingen typisk gudstjänst som snart spelas upp framför regissör Hurme. Förvisso finns här både körsång och en man i prästrock som på sitt eget vis predikar. Men pjäsen av Peter Weiss utspelar sig trots dagens miljö inte i en kyrka, utan på ett mentalsjukhus. Det framgår också tydligt i pjäsens fullständiga titel Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade.

När skådespelarna går in i sina karaktärer går Juha Hurme runt bland dem. Hans regianvisningar sker på svenska och endast några få finska ord smyger sig in. Hurme menar att det är utmanande att sköta arbetet på svenska men det är en utmaning som han likväl tycker mycket om.

Stundtals befinner han sig på en stol mitt på scenen, stundtals i den mörka förgrunden, dit ljus från varken kyrkfönster eller strålkastare når. Men i mörkret syns hans ansiktsuttryck som långsamt förändras från fokuserat till roat. Till slut skrattar han nöjt. Han avslutar med att säga att det varit en bra dag och att de alla ska ses på nytt i morgon.

Skådespelarna byter om till civila kläder i rummet bredvid. Hurme tar en ny rökpaus innan intervjun kan fortsätta. Det blir inga långa, sollapande pauser för en man som också har många andra projekt på gång.

Fem jobb

– Jag håller på att skriva en bok och en pjäs. Sedan översätter jag en annan bok och regisserar Marat/Sade. Jag har fyra jobb, eller fem förresten… Jag spelar också en roll på Teater Jurkka, säger Hurme.

Han bor i både Helsingfors och Tammerfors. Trots sitt pendlande och mångsysslande menar Hurme att det går att få tid över till att ligga på soffan, eftersom alla jobb inte är så brådskande.

– Oftast gör jag ju ingenting. Dygnet har många timmar, säger han och ler.

Att ha flera projekt hjälper honom också att hitta inspiration.

– När jag regisserar så tänker jag inte på boken jag håller på att skriva. Det är väldigt bra att jag också gör något annat. När jag kommer hem och skriver har jag fräscha tankar, säger han.

Insisterar på svenska

Det är fjärde gången som Juha Hurme jobbar inom teatern på svenska. När finlandssvenskar talar med en finne som inte har svenska som modersmål sker det att de snabbt byter till finska. Men här vill Hurme inte att det ska hända.

– Vi har bestämt att vi ska tala svenska så mycket som möjligt. Det är bara jag som får byta till finska om jag inte kan uttrycka en viss sak på svenska. Men skådisarna talar svenska och det är en fördel för mig. Det är krävande men jag njuter av det, säger han.

När Juha Hurmes första roman kom ut hade han fyllt 47 år. Förutom två år inom hemtjänsten i Stockholm hade hela hans yrkesliv kretsat kring teatern. Författarskapet har också inneburit en bättre balans mellan den individuella skrivprocessen och det mer sociala arbetet som regissör, menar han.

– Här kan jag diskutera och vara med människor. Sedan går jag hem och kan vara ensam i mitt arbete. Det är en perfekt balans, säger han.

Tyngsta perioden bakom

I dag är Juha Hurme både prisbelönt och trivs med livet. Den tyngsta perioden i livet har han bakom sig. År 2009 drabbades nämligen Hurme av en psykos och lade in sig själv på mentalsjukhus, vilket han också skrivit och pratat om.

– Min psykos hade mycket att göra med att jag lärde mig ljuga i ung ålder. Jag ljög för mina föräldrar för de hade dött av sorg om de vetat hur jag tänkte på riktigt.

När han började må bättre insåg han vad som gjort att han mått dåligt. Att inte tala om sina tankar och hur han mådde var en del av problemet.

– Jag förstod att jag inte kunde fortsätta med det. Jag ville berätta för alla att jag varit på ett mentalsjukhus. Jag kunde inte gömma den saken också, säger Hurme.

Han ringde till sin arbetsgivare och skrev boken Hullu (Galen). Boken var ett sätt att bearbeta det han varit med om.

– Det har varit så lätt att leva efter det. Det är förstås en av livets paradoxer. Den värsta och svåraste perioden i mitt liv blev en succéroman, säger han och skrattar till.

Det var inget kalkylerat, menar han och säger också att boken snart kommer ut på tyska.
–  Man kan säga att det är min Gökboet. Det går att översätta den boken. Den kan vara viktig i Tyskland. Mycket viktigare än Niemi, som berättar historier om Finland, säger han.

Stängde av sin mobil i tre månader efter Finlandiapriset

Med boken Niemi (Udden) blev Juha Hurme Finlandiapristagare. Det som han främst uppskattar är att Niemi gjort att människor också läser hans tidigare böcker. Hurme uppskattade också erkännandet men tycker inte att hans karriär förändrats nämnvärt.

– Finlandiapriset är ett stort pris. Om man vill kan man surfa på det där men det ville jag inte alls. Jag stängde av telefonen i tre månader och har inte gett många intervjuer. Det är hemskt sällan jag gör det, säger Hurme.

Han ville inte bli störd och med mobilen avstängd fick livet fortsätta. Hurme är varken sociala medier–konnässör eller sugen på kändisskapet.

– För mig är det viktigt att ingen känner igen mig på gatan. Så är det också. Ingen känner igen mig i Helsingfors eller i Tammerfors. Det är perfekt, jag vill inte vara någon kändis, säger han.

Hurme tar upp sin telefon ur fickan. Det är en gammal Nokia med stora knappar. Den har aldrig snapchattat eller besökt Facebook.

– Den är 20 år gammal och funkar mycket bra. Jag är inte alls på sociala medier. Mina barn och min hustru är där och det är helt okej. Det är inte något för mig. Jag läser bara gamla böcker. Det är mitt liv, utbrister han glatt.

Överraskad av uppståndelsen

Juha Hurme höll halva sitt Finlandia-tacktal på svenska och halva på finska. Redan det hade varit nog för att uppröra vissa personer, men till råga på allt vände han sig till slut till dem som inte förstod den svenska delen, och utbrast: ”Opetelkaa ruotsia, juntit! Maailmankuvanne avautuu kummasti.”, alltså fritt översatt: ”Lär er svenska, bonnläppar! Er världsbild öppnar sig förunderligt.”

– Talet var skojigt. Visst menade jag det jag sade. Finlandssvensk litteratur har lärt mig mycket. Jag ville tacka finlandssvenska författare som Diktonius, Södergran, Björling och Schildt. De har varit viktiga för mig.

Han menar att han talade till de författare och journalister som var på plats och att det var menat som en skojig grej för dem. Talet har både hyllats och sågats. En av de som inte var allt för nöjd var kulturminister Sampo Terho från De blå, alltså tidigare Sannfinländarna.

– Jag tänkte att ingen skulle kunna bli förbannad, men alla blev! Det var perfekt för de som är idioter visade det – och den främsta idioten var Sampo Terho. Han avslöjade att han är en idiot och att han hatar det svenska språket, säger Juha Hurme.

Med telefonen avstängd och utan något konto i de sociala medierna lyckades Hurme undvika det hat som annars kunde ha riktats mot honom. Han kände sig trygg.

– Man fortsatte tala om det i medierna men jag behövde inte vara med. Det kändes helt okej. Jag blev tillfrågad att tala ut i tv om det här, till och med i Sverige, men jag stannade hemma och det var klokt, säger han.

När han tryckte igång sin telefon hade hetsen lagt sig. Juha Hurme försvinner inte bara från telefonen under långa perioder. Han trivs bäst i naturen och gärna helt för sig själv. Tankarna går till Snusmumriken som kommer och går lite som han vill och trivs bra sitt eget sällskap.

– Jag har ofta tillbringat hundra dagar om året i tält i naturen. Det är inte heller första gången någon kallar mig Snusmumriken … Det sker nog varannan dag. Jag har gett upp. Om alla tycker det, så får jag vara stolt över det, skrattar han.

Att kunna försvinna in i skogen, stänga av sin telefon och inte finnas på sociala medier kan vara nyttigt för någon som ofta tar ställning i kontroversiella frågor. Hurme har bland annat talat om mental ohälsa och minoritetsspråk. Han är uttalad feminist. Men provokation är aldrig  självändamål.

– Jag måste tala om viktiga saker och ta ansvar. Förtryck mot minoriteter är ett problem och därför är jag tvungen att provocera. Det gör jag inte för min karriär eller för att jag söker provokation. Det är en etisk fråga.

Ser sin framtid i skogen

Om ett par år ska Hurme pensioneras. Då ser han fram emot att tillbringa ännu mer tid i naturen.

– Jag kan tänka mig att flytta till skogen på heltid. Jag vill vara där så mycket det går, säger han.

I en tid då många sällan får vara ensamma ser Hurme ett värde i egentiden i naturen.

– Jag gillar det för det finns inga människor där. Det finns inte heller några journalister. Därför är det så skönt. Vi är så många människor på den här planeten och det finns få platser där man kan vara utan att se människor och asfalt. Det är viktigt att se hur det kunde vara om inte allt var uppbyggt, säger han.

Att en finländare tycker om naturen är förstås inte ovanligt, även om det är få som hänger sig åt vildmarkslivet så intensivt som Hurme. Han tror att det kan leda till många nya insikter.

– När jag är ensam i skogen hittar jag språket på nytt. Man förstår också hur viktiga andra människor är. Det är därför jag vandrar där – det är så härligt att komma hem igen och träffa dem man älskar. Man glömmer det mycket lätt om man bara stannar hemma. Det är mycket hälsosamt att vandra lite och vara ensam. Man kan komma ihåg hur skönt det är att längta efter någon. N

Text & foto Marcus Carlsten

Frölander-Ulf om att möta rädslan på sitt eget sätt

Lena Förlander-Ulf fortsätter i sin nya bok Pappa, jag och havet på samma tema som hon undersökt i de tidigare böckerna: Mörkerboken och Jag, Fidel och skogen. Böckerna utforskar rädslan men också äventyret som finns där bakom. I böckerna ser vi världen genom ett barns ögon och märker hur vanliga miljöer som skogen och havet kan vara både skrämmande och fulla av fantasifullt liv.

Pappa, jag och havet fortsätter berättelsen om det barn vi mötte i Jag, Fidel och skogen. Då var det den mörka skogen kring sommarstugan som först skrämdes och sedan lät sig utforskas. Den här gången är miljön (och föremålet för rädslan) istället havet. Och vi börjar i en skärgårdsidyll där barnet och pappan sitter i båten på väg att träffa bekanta. Frölander-Ulf berättar i både text och bild ur ett jagperspektiv och vi ser genom barnets ögon över relingen ner i det svarta hotande vattnet, fullt av bitande gäddor:

”Jag tycker inte om
att hälsa på folk
vi inte känner.
Dessutom är jag rädd!
För vågorna.
För tången.
För slemmiga gäddor
med gula ögon och vassa tänder.”

Alla är vi inte likadana. Pappa älskar havet, han vill köra båt och prata med folk. Barnet är någonting annat. Den poetiska och lågmälda texten målar fram en försiktigare liten tänkare. Havet skrämmer, människorna stör och barnens vilda lekar intresserar inte. Istället leker hen själv i vattenbrynet tillsammans med hunden Fidel. Det här sätter ton för hela äventyret.

För ett äventyr blir det ändå. Vattenytan är en tydlig barriär mellan det kända och det okända och med lite hjälp av fantasin och av en orädd Fidel sugs vi snart djupt ner i en främmande undervattensvärld. Men också när det är som mest dramatiskt hålls tonen eftertänksam och poetisk:

”Tången gungar
Det är så tyst
så det värker.”

Det är i skildringarna av undervattensvärlden som Frölander-Ulfs illustrationsteknik kommer till sin fulla rätt. På svart kartong har hon med skrapteknik fått fram en skiftande värld som med enkla förändringar i färger och ljus kan växla mellan att vara kall och främmande och ibland varm, vacker och bubblande grön. För även om havet alltid är mörkt är det inte bara kallt och slemmigt. Det är också fyllt av spännande varelser, som den piercade fisken Bob Gädda till exempel. Och i ett sjunket skepp hålls snart jazz-konsert bland krabbor och fiskar med The Greta Nilsson Ensemble. Äventyret har plötsligt blivit riktigt roligt.

Och när äventyret sen, som alla äventyr, tar slut och vi sticker upp huvudet ovanför vattenytan igen har något också förändrats. Som alla hjältar som går ner i underjorden och hittar tillbaka ut har barnet vuxit av erfarenheten. Havet skrämmer inte mera.

Boken är en jag återkommer till flera gånger. De stämningsfulla illustrationerna och den dämpade poetiska tonen får mig att läsa om, stanna upp och fundera hur ”sockrat abborrgräs” riktigt smakar. Och det finns en välvillig tanke här som gör mig varm. En tanke om att vi alla kan möta våra rädslor på vårt eget sätt. Och det kan fungera.

Mikael Gros

Lena Förlander-Ulf: Pappa, jag och havet.
Förlaget, 2017.

Iran är vattenbankrutt

Inom loppet av en eller två generationer kommer merparten av mänskligheten att lida av allvarlig brist på sötvatten, enligt den så kallade Bonndeklarationen. Iran, som befinner sig i ett epicentrum av många slag av internationell politisk spänning, är möjligtvis det område där den oåter-kalleliga kraschen inträffar.

För ett år sedan konstaterade juris doktor Gabriel Collins från Rice-universitetet i Texas att Iran balanserar på randen till sammanbrott vad gäller vattenförsörjningen. Collins publicerade då rapporten ”Iran´s Looming Water Bankruptcy”. Över 90 procent av sötvattnet går till jordbruket som en konsekvens av den politik som strävar efter självförsörjning i matproduktionen. Denna målsättning vållar problem särskilt för veteproduktionen eftersom vetet är ett fundament i den iranska kosten och är också mätt i ton landets primära sädesslag. Jordmånen är alltför torr för att vetet skulle kunna odlas enbart med hjälp av regnvatten. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorgan FAO:s uppgifter skulle skörden vara tredubbelt så stor om man använde sig av konstbevattning.

Iran är ett område som sträcker sig från Pakistan, Afghanistan och Irak samt från Persiska viken till Kaspiska havet – till ytan är landet mer än dubbelt större än Finland och Sverige sammanräknat. Iran, med sina över 80 miljoner invånare, är den näst största ekonomin i Mellanöstern, med ett köpkraftskorrigerat BNP på 1 631 miljarder dollar (20 000 dollar per capita) – detta enligt World Fact Books siffror från 2017. 

Detta till stora delar torra eller halvtorra land är ett betydande jordbruksland. Enligt olika källor har Iran kring år 2010 varit världens 12. största veteproducent och världens 13. största riskonsument – två tredjedelar av riset producerades i Iran. Kring decennieskiftet odlade landet hälften av världens pistagenötter, 95 procent av världens saffranskörd samt merparten av världens bär och kärnfrukter.

Flera rapporter bekräftar vattenkrisen

År 2015 beskrev AI Monitor problemets internationella karaktär på följande vis: ”Krisen har nu förvärrats till en så alarmerande nivå att stora grupper av iranier kan tvingas flytta utomlands om inte fungerande lösningar finns på plats inom de närmaste åren”. Vidare skrev tidningen: ”Iran borde nästintill halvera sin årliga vattenkonsumtion.”

Ett år tidigare konstatetade klimatvetaren Nasser Karami i Washington Post att ”av de grundvattenreserver som samlats i en miljon år har vi använt omkring 30 procent på mindre än 50 år.”

Den i London baserade och enligt egen utsago oberoende Mikrofonnews, skrev i slutet av april att åtminstone 300 iranska städer, med en gemensam folkmängd på 17 miljoner invånare, lider av vattenbrist. I tidningen, som fokuserar sin rapportering på Iran och Mellanöstern, uttryckte energiminister Reza Ardakanian sin oro över de allt mindre regnmängderna: ”Det vi ser nu är ett förändrat klimat som beror på den globala uppvärmningen. Detta i kombination med en växande befolkning som använder för mycket vatten är huvudingredienserna bakom Irans vattenbrist.”

Dagen därpå bekräftade energiministerns rådgivare Mohammad Haj-Rasouliha i den Teheranbaserade dagstidningen Financial Tribune att Iran detta år lider av den värsta vattenbristen på 50 år. Den iranska forskaren och miljöaktivisten Kaveh Madani skrev redan år 2014 i sin rapport i Journal of Environmental Studies and Sciences följande sentens: ”när regeringen skyller den nuvarande krisen på klimatförändringen, upprepade perioder av torka och de internationella sanktionerna tror den att vattenbristen kommer i perioder. Den dramatiska vattenförsörjningssituationen i Iran har ändå sina rötter i decennier av oorganiserad planering och i ett kortsiktigt tankesätt inom administrationen.”

Senare bjöds Madani in att leda Irans miljöförvaltning.

Jordmånen försvinner i skyn

Missbruket av vatten som pågått väldigt länge har lett till att saltvattensjön Urmia i nordvästra Iran nästan helt har torkat ut. Sjön är fem gånger så stor som Päijänne. Vattnet från de åar som rinner ner till sjön hr använts till att vattna jordbruket. Urmia har förlorat 80 procent av sin yta under de senaste 30 åren. Våtmarkerna har gått samma öde till mötes.

Masoud Tajrishi, chef för miljöförvaltningen, påpekade nyligen i Teheran Times att 18 våtmarker torkat ut helt och hållet och att 24 är i kritiskt tillstånd. Tidningen The National som utges i Arabemiraten beskrev flodernas belägenhet rätt så krasst: Zayandehrood, ”floden som ger liv”, är centrala Irans största flod och viktig för vattenförsörjningen. Förr i tiden forsade den 400 kilometer från Zagrosbergen västerut genom parker och under Safavid-erans broar. Den var känd för att ge mycket fisk. Idag ser vi bara smuts och stenar. Det enda tecknet som finns kvar från den en gång så mäktiga vattenvägen är roddbåtarna vid de dammiga flodbankerna”.

Teheran Times berättade att 517 städer lider av vattenbrist. Konflikterna om vattenrättigheterna har utvecklats till demonstrationer och ibland upplopp. ”Att ta vatten från grundvattnen är förbjudet i 230 slättområden, men ändå tömmer vi reserverna till en volym av fem miljarder kubikmeter”, beklagade sig Tajrishi.

Sandstormar har alltid förekommit i Iran, men just nu blåser de upp oftare än förr och på oväntade platser. Att många sjöar försvunnit och att Urmia-sjön nästan torkat ut kan kopplas till de ökade sandstormarna. Vinden transporterar de torra landpartiklarna i form av damm till stora landområden.

Enric Terradellas, analytiker på Meteorologiska världsorganisationen, konstaterade på den av FN och Iran finansierade internationella konferensen i Teheran ifjol att:

Vattendemonstrationer

Den 26 april 2018 slog jordbrukardemonstranter sönder 20 vattenventiler som en protest mot den allvarliga vattenbristen. De ventiler som slogs sönder i incidenten hörde till ett rörsystem som ledde bort vattnet från odlingsmarkerna. Nästa dag kom en tusenhövdad säkerhetsstyrka till platsen och för att återställa rören.

Mellan februari och april i år har det ordnats vattendemonstrationer åtminstone i fyra provinser. Odlarna och invånarna har protesterat både mot torkan och regeringens planer. Dessa planer skulle, om de förverkligas, leda de knappa vattenresurserna till andra provinser. Det har rapporterats om sammandrabbningar mellan demonstranter och polis och säkerhetsstyrkor. Två personer har rapporterats skadade och tiotals har gripits.

Den 26 april 2018 uppgav Center for Human Rights in Iran att underrättelseorganisationen som verkar inom Irans revolutionsgarde anhållit miljöaktivisten Kaveh Madani och att denne lämnade landet omedelbart efter sin frigivning. Enligt människorättscentret har minst 13 miljöaktivister under årets första fyra månader anhållits anklagade för spionage.

Många tidigare och nuvarande anställda på Persian Heritage Wildlife Foundation hör till de anhållna. PHWH:s verksamhetsledare, den iransk-kanadensiske akademikern Kavous Seyed-Emami dog i det iranska Evini-fängelset under oklara omständigheter. I början av maj anhölls dessutom 40 miljöaktivister i den sydliga Hormozgan-provinsen. Myndigheterna har inte gett ut några namn och åtalspunkter.

En månad senare berättade det iranska människorättscentret att två personer fick sätta livet till efter att de blivit beskjutna av säkerhetsstyrkorna. Minst 48 uppgavs ha skadats i demonstrationer i staden Kazeroon där man protesterade mot att dela staden i två delar för att en ny stad skulle grundas. ”Den delen som det finns planer på att skära loss från Kazeroon är ett historiskt område med stora vattenreserver. Folk tror att den lagstiftare som kommit med förslaget vill sammanföra den delen med sin hemby, istället för att han skulle ta människors verkliga problem i beaktande”, uppges en lokal invånare ha sagt till människorättscentret.

Kan Iran klara sig ur vattenkrisen?

Hösten 2017 publicerades en forskningsartikel som kritiserar Irans fokus på matsjälvförsörjning och den konstbevattning som hänger ihop med matpolitiken – och detta utan att ta vatteneffektiviteten i beaktande. Rapporten är skriven av iraniern Fatameh Karandish från Zabol universitetet och vattenfotavtryckets utvecklare, Arjen Y. Hoekstra som är verksam vid universiteten i Twente och Singapore.

Inte en tanke har offrats åt de möjligheter som handeln mellan proviserna och staterna kunde erbjuda och som kunde dämpa det egna områdets vattenkonsumtion.

Detta är den första heltäckande undersökningen av vattenfotavtrycket som gjorts i Iran. Åren 1980–2010 analyseras i rapporten, då befolkningen nästan fördubblades och den mängd vatten som användes till jordbruket ökade med 122 procent. Iran utvecklades i fråga om matens självförsörjande i enlighet med de politiska linjedragningarna, men i samma veva kom vattenbristen och de problem som följt i dess spår.

Detta utlåtande, från den lankesiska  International Water Management Institutes direktör Claudia Sadoff i mars 2018 får en att haja till. ”Över 90 procent av landets befolkning och ekonomiska produktion befinner sig på områden som är under stor eller väldigt stor vattenstress. Detta är två till tre gånger över det globala medletalet både i procent och i absoluta siffror. Samtidigt representerar detta en högre risk både för människor och produktion än i något annat land i Mellanöstern eller norra Afrika.”

Före forskaren Madani blev anhållen och sedan flydde Iran klargjorde denne i Financial Tribune den kvalitativa förändringen i Irans situation: ”Krisen är en akut situation, då det fortfarande är möjligt att återställa de ursprungliga förhållandena, men ett sammanbrott, att vara bankrutt, innebär att möjligheterna till ett fullt återställandena har rasat samman.” De mängder vatten som skulle krävas för att återställa miljöns tilstånd är just nu större än de existerande reserverna. På de flesta ställena är förödelsen irreparabel, ”naturen klarar inte av det.” N

Olli-Pekka Haavisto

En version av texten har tidigare publicerats i Kansan Uutiset

Betraktare och brukare – om vår syn på människan och naturen

En rörelse i ögonvrån får mig att vrida på huvudet.

Jag ser ett par svarta pepparkorn till ögon och en nätt trekantig näbb i det runda vita fågelhuvudet. En halv sekund senare flyger stjärtmesen förbi rakt framför näsan, på bara några centimeters håll. Den är så nära att jag uppfattar vingfladdret. Jag följer den med blicken när den drar ut över den snötäckta sankängen och landar i en liten buske där ett par andra långstjärtade dunbollar redan sitter.

Det är inte ofta man får uppleva en fågel på så nära håll. Orsaken var säkert att jag hade stått stilla en stund, jag hoppades fota några stjärtmesar som höll till ett stycke längre fram på spången. Några användbara bilder blev det inte, men väl en liten minnesskärva av ett sekundsnabbt fågelmöte den där gråa februarimorgonen i Hjälstaviken norr om Stockholm. Egentligen hade jag åkt dit för att leta skäggmes – som namnet till trots inte är några mesar utan närmast släkt med papegojor – i vassdjungeln i södra delen av viken. Skäggmesarna var inte samarbetsvilliga den här morgonen, men det gjorde inte så mycket. Det oväntade mötet med de charmiga små stjärtmesarna var ingen dålig kompensation.

Fågelskådning handlar i hög grad om just oväntade möten. Om det är något jag lärt mig efter många års umgänge med fåglar är att de är duktiga på att överraska. Det gäller framför allt att vara uppmärksam, skarpögd och ha tålamod – ibland låter fåglarna en vänta. Man ska inte glömma bort att lyssna. Fåglar är talföra djur och brukar ofta avisera sin ankomst med allehanda läten.

Betraktare” och ”brukare” är begrepp som ibland används för att skilja mellan två olika förhållningssätt till naturen. Att fågelskådare utgör själva urtypen för den förra kategorin behöver knappast sägas. Jägare betraktar gärna sig själva som stolta brukare av naturen – i själva verket är det just i jaktanknutna medier som distinktionen betraktare-brukare oftast verkar förekomma. Mot de kunniga och naturlevande brukarna ställs betraktarna, ofta stadsbor som i allmänhet är okunniga och hämtar sin syn på naturen från Disney och National Geographic Channel i tv.

Naturdebatten är sedan länge hårt polariserad. Man behöver bara skrapa alldeles lätt på ytan så blottläggs genast konflikten mellan stad och land.

Krocken mellan synsätten blir ofta kraftig. Antropocentrismen säger att människan är unik som art, ”skapelsens krona”. Enligt bibeln skapade Gud människorna till sin avbild och sade åt dem: ”Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.”

Det råder knappast något tvivel om att människan mycket samvetsgrant uppfyllt Guds maning att föröka sig och uppfylla jorden. Den kontroversiella djupekologen Pentti Linkola har rätt när han säger att vi är för många människor här på jorden. Vår arts unika framgång har lett till att planetens ekosystem och klimat hotas. Den sjätte massutrotningen av arter i planetens historia pågår redan och det är vi som orsakar den. Det relativt stabila klimat som gynnat framväxten av den mänskliga civilisationen hotas nu av snabba förändringar till följd av våra utsläpp av växthusgaser, som i sin tur beror på en ohejdad användning av fossila bränslen.

Ingen art har påverkat sin livsmiljö så grundligt som Homo sapiens. Med yxa och plog har vi dramatiskt och oåterkalleligt förändrat jordytan. Urskogen Białowieźa i Polen är en påminnelse om detta. Białowieźa är en av de sista resterna av de majestätiska skogarna som en gång täckte stora delar av den europeiska kontinenten och som började huggas ut redan under romartiden. När den polska högerregeringen nu i trots mot EU tillåter avverkning i Białowieźa är det inte bara ett nationellt naturarv man medvetet och kortsiktigt förstör, att skogen bevaras är – eller borde vara – en europeisk angelägenhet.

Idén att naturen alltid är underordnad den överlägsna människan, att dess resurser står till vårt förfogande, är sedan generationer djupt inbränd i vårt medvetande. Den uppstod antagligen först i och med övergången från en jägar-samlarkultur till jordbruk. Jägare och samlare lever i naturen, som den svenska författaren Lasse Berg visar i sin trilogi om människorna i Kalahariöknen; jordbrukaren underkuvar och manipulerar naturen. Vi tämjde vilda djur och förädlade växter för att tjäna oss, systematiskt tvingade vi undan det vilda för att bereda plats för våra odlingsmarker. Jordbrukaren befinner sig i ett lågintensivt, evigt krig mot naturen – det kan varje hemmaodlare som rivit ogräs i sina rabatter vittna om. Vi kommer aldrig att segra i det här kriget. Förr eller senare tvingas vi ge upp. Naturen återerövrar förlorad mark med förvånansvärd snabbhet: varje övervuxen husgrund i skogen ger oss sin tysta påminnelse om ännu ett mänskligt nederlag.

Denna tanke, att vi aldrig kommer att lyckas besegra naturen, är svåruthärdlig för många av oss. Romantiken och moderniteten ingår här en ohelig allians för att stödja vår illusion att vi är härskare över naturen. Men när romantikerna med Rousseau i spetsen utropade sitt ”tillbaka till naturen” var det ingalunda orörd vildmark de drömde om att återvända till, utan ett tuktat parklandskap som är estetiskt tilltalande och fritt från faror och hot.

Romantikernas krav på en kuvad natur går igen också i den dag som är. I till exempel den ständigt på nytt uppblossande rovdjursdebatten stöter man på argumentet att i synnerhet varg, men också björn och lo, inte ”hör hemma” i ”vår” natur. Tankefelen är flera i det här resonemanget. För det första är naturen inte ”vår”. Vi bestämmer ingalunda över vilka arter som ”hör hemma” i naturen. Och hotet från vargar och andra rovdjur överdrivs kraftigt, ofta dessutom avsiktligt.

Rädslan för det vilda sitter djupt i oss. Antagligen är den en kvarleva från en tid när vår art var ny här på jorden och vår överlevnad krävde vaksamhet och förmåga att upptäcka faror och hot. Att vistas i naturen är ingalunda riskfritt, det måste understrykas, men i de finländska skogarna går man nog tämligen säker, antalet rovdjursangrepp är förvinnande litet. I det här sammanhanget kommer jag att tänka på en passus i Kerstin Ekmans lysande bok Herrarna i skogen. Där berättar hon om åren hon bodde på en ensligt belägen gård i Jämtland: när hon var ensam hemma hände det ibland om kvällarna att hon blev fruktansvärt rädd för inbrottstjuvar och våldsverkare; då sprang hon ut i skogen. Där kände hon sig trygg – långt tryggare än inne i det upplysta huset.

Att i synnerhet vargen får representera det farliga i naturen har en lång historia: redan bibeln lär oss att vargen är ond och grym, och det påståendet ekar genom seklerna och fortsätter att upprepas i insändarspalter, bloggar och sociala medier idag. Här finns inte utrymme att reda ut varghatets kulturhistoria, för den som vill ha en fördjupning rekommenderar jag Henrik Ekmans utmärkta bok Vargen – den jagade jägaren från 2010. Varghatet är komplext och motsägelsefullt. Vargen var ett av de första djuren människan tämjde; vårt kanske mest älskade husdjur, hunden, är rent genetiskt fortfarande en varg, det kan vara bra att påminna om. Ett skäl till det starka hatet mot vargen är, tror jag, att den till skillnad från hunden inte lyder människan. Det finns ingen inställsamhet hos vargen. Varje gång media rapporterar nya observationer av vargar får vi en påminnelse om att naturen vägrar att underkasta sig människans överhöghet. Att den atavistiska rädslan för varg utnyttjas inte minst från jägarhåll för att väcka opinion mot rovdjur gör ingalunda saken bättre. Observera att jag i det här sammanhanget inte försöker skära alla jägare över en kam; inom jägarkåren förekommer förvisso de som anser att vi kan leva tillsammans med rovdjur. Det finns dock en högljudd grupp som kräver ett totalt utrotande av främst varg men också av andra enligt dem icke-önskvärda arter, och som dessvärre medvetet sprider myter och rädsla för rovdjur i debattinlägg och sociala medier.

Vargen spelar också en annan roll i debatten. Förr eller senare – i allmänhet förr – tilldelas vargen i insändarspalterna rollen som redskap för makten i Helsingfors och Bryssel, dessa politiker och tjänstemän som saknar förståelse för livet på landet och med sin rovdjurspolitik avsiktligt försöker göra tillvaron outhärdlig för pressade glesbygdsinvånare. Det är fruktansvärt synd om dem som bor på landsbygden, om man får tro vissa debattörer. Deras självömkan blir ibland nästan besvärande.

Till landsbygdsdebattörernas försvar ska sägas att deras känsla av att vara förfördelade inte är helt ogrundad. Statliga miljömyndigheter kunde ha hanterat dialogen med landsbygden långt bättre än man gjort. Att ”miljövän” och ”ekologi” är skällsord ute på landet beror inte enbart på en part. Myndigheternas brist på lyhördhet för den oro som alltid uppstår när nya arter erövrar eller återerövrar ett område – en oro som är välkänd för forskningen – har verksamt bidragit till den hätska stämning som nu råder och som i värsta fall leder till att jägare tar lagen i egna händer när det gäller vargar och andra rovdjur, enligt den välkända parollen ”skjut, gräv ner och tig”. Att finländska myndigheter ibland tycks ha anlitat särskilda jävelskapskonsulter för att utforma sin kommunikation med medborgarna är dock ingen ursäkt för jaktbrott. Personligen tycker jag att jägarnas organisationer ännu tydligare måste markera att tjuvjakt under inga villkor är acceptabel. Tjuvjägare får absolut inte göras till hjältar, eller martyrer. Det gäller att tala klarspråk och det uppfattar jag inte att sker. Kanske har jag missat något.

vargdebatten förekommer ofta tvärsäkra uttalanden, till exempel om vargarnas ”förändrade beteende”. Tvärsäkerheten är typisk för mycket av debatten. Många utgår tydligen från att de förstår sig på naturen bara för att de råkar bo på landet eller äger en sommarstuga där de vistas under det ljusa halvåret. Riktigt så enkelt förhåller det sig emellertid inte. Visst finns det landsbygdsbor med djupa kunskaper om naturen – jag känner personligen flera. Men en adress utanför tätorten innebär inte per automatik att man blir naturexpert. Om det är någonting som präglar vår tid så är det att vi lever allt mer lika oavsett var vi bor. Barnen på landsbygden är säkert precis lika upptagna av sina smarttelefoner som stadsbarnen, de åker knappast skidor genom skogen till skolan och blir förmodligen skjutsade till fritidsaktiviteter av föräldrarna. Flera vetenskapliga studier – bland annat en från Uppsala – ger belägg för att färre människor söker sig ut i skogen än förut. Och redan i slutet av 1990-talet visade en finländsk undersökning att mer än hälften av de tillfrågade grundskoleeleverna inte kunde skilja på ens så vanliga fåglar som kråka och skata – oavsett om de bodde i stan eller på landet.

Som så mycket annat i vår tid är också naturkunskaperna ojämnt fördelade, en liten grupp vet väldigt mycket medan många vet nästan ingenting om växter och djur. Mer än 150 år efter det att den tyske biologen Ernst Haeckel (1834–1919) myntade begreppet ”ekologi” – i en fotnot i boken Generelle Morphologie der Organismen – tycker jag att det ekologiska tänkandet fortfarande lyser med sin frånvaro i vårt förhållande till naturen. Den gamla synen, brukarperspektivet är fortfarande förhärskande.

Naturen behöver inte oss människor. Den är långt bättre på att ta hand om sig själv än vi i allmänhet föreställer oss. Storskarven, en annan omstridd och i många kretsar hatad art, kan här tjäna som exempel. I debatten påstås ofta att människan måste ingripa för att hindra att skarven tar över skärgården, tömmer fjärdarna på fisk och förstör öarna där de häckar med sitt träck. Att skarven inte är den konkurrent om fisken som den från vissa håll påstås vara har påvisats i flera omfattande vetenskapliga studier, men det hör egentligen inte hit. Skarvmotståndare är uppenbart ointresserade av att lyssna på vad forskarna säger. Det intressanta i det här sammanhanget är att skarvstammen har slutat öka i stora delar av Östersjön – undantaget är främst Bottniska viken, där antalet fortfarande växer. I såväl de danska som svenska vattnen sjunker skarvpopulationen och har gjort så i flera års tid, så att man kan tala om en trend. I Danmark minskade beståndet från 42 500 par vid sekelskiftet till drygt 25 000 par tio år senare. I Holland har skarvbeståndet halverats – utan vare sig jakt eller andra åtgärder från människans sida. Naturen gillar inte att en art blir för mångtalig. När det händer träder dess egna reglermekanismer in och ser till att populationen hålls nere.

Det i stort sett enda undantaget från den regeln är vi själva – Homo sapiens. Tack vare vår intelligens har vi kunnat förbigå de begränsningar naturen vill sätta för oss.

Kanske borde vi inte vara så ivriga att ingripa och försöka reglera naturen utan lita mer på dess egen förmåga att sköta sig själv och inte minst läka de skador mänsklig verksamhet har åsamkat den. Naturens förmåga till anpassning är nästan ofattbar. Det är ingen slump att exempelvis vargen har blivit allmännare under de senaste decennierna. Nej, det handlar inte om utplanteringar, som konspirationsteoretiker påstår; minskat jakttryck, medveten förvaltning och avfolkning av landsbygden har gynnat vargarna och många andra djurarter. Det faktum att människor inte alls rör sig i naturen i samma utsträckning och med samma kontinuitet som tidigare spelar antagligen en stor och hittills underskattad roll för flera arters återkomst.

Förvisso gillar jag själv fisk, svamp och bär men skulle ändå önska att brukarperspektivet i vårt umgänge med naturen i högre grad kunde ersättas av betraktande. Om det är något många års fågelskådande lärt mig så är det en särskild slags ödmjukhet inför naturen.

Den som är tyst och stilla får också se och höra mycket mer än den som brakar ut i terrängen.

En morgon i januari kör jag längs Knypplanvägen, en av de rutter jag ofta tar när jag fågelskådar i skogarna norr om Uppsala där jag bor. För varje vinter tycks kalhyggena bli allt fler, nu ser jag att skogsmaskinerna efter jul varit i farten på en ny sträcka. Det moderna skogsbruket är ett brutalt vittnesbörd om hur ohållbart brukarperspektivet på naturen är i det långa loppet. Det är alldeles tyst och stilla denna gråa januarimorgon, det enda som hörs är det svaga motorljudet från ett flygplan på väg mot Arlanda. Men så vänder jag kikaren mot en dunge unga granar på andra sidan vägen och ser en nötkråka sitta i toppen av ett av träden.

Det är årets första nötkråka för min del. Jag studerar fågeln i kikaren. Tänker att skogsmaskinerna inte har lyckats driva bort den här fågeln. Ännu åtminstone.

Det inger hopp, trots allt. N

Lars Sund

Djurhållningen i Finland innebär systematisk grymhet

– Det är vår skyldighet som människor att beakta även andra levande varelser än oss själva. Vi måste ta oss ner från den piedestal vi satt oss på och börja tänka om, säger Birgitta Wahlberg, en av landets främsta experter på djurrätt och en av dem som i skarpa ordalag kritiserat förslaget till en ny djurskyddslag.

Förslaget till den nya djurskyddslagen ska behandlas i riksdagen nu under våren, och lagen ska träda i kraft 2020. Den djurskyddslag som gäller nu är över tjugo år gammal. Lagförslaget har väckt mycket kritik och bland annat Finlands djurskyddsföreningarnas förbund (SEY) är kritisk mot den nya lagreformens innehåll. Pälsdjursnäringen nämns till exempel inte alls i det nya lagförslaget, påpekar man på SEY. Man har inte åtgärdat garantin att djuren måste ha ständig tillgång till vatten. Man har inte heller tagit med frågan om obligatorisk märkning eller mikrochips.

Den nya djurrättslagen innehåller bland annat följande förändringar:

  • Kastrering och avhorning av djur utan bedövning förbjuds.
  • Att ständigt hålla djur i ett läge där de inte kan röra sig förbjuds. Här finns dock ett par signifikanta undantag: att hålla mjölkkor och kvigor ständigt fastbundna, samt att hålla suggor i grisningshäckar där de inte ens kan vända sig om, förbjuds inte. Dräktighetshäckar förbjuds, men med en övergångstid på 15 år.
  • Elektriska halsband för hundar förbjuds.
  • Slakt utan att först söva ner djuret förbjuds.

Från tidigare har det redan bland annat varit förbjudet att:

  • Tvångsmata djur och flå djur levande.
  • Utföra medicinska ingrepp, operationer och medicinering som inte har hälsofrämjande effekt för djuret. Djur som används i undervisnings- och forskningssyfte utgör dock undantag.
  • Överanstränga djuren, misshandla dem, eller stympa dem i syfte att förändra deras utseende eller för att göra dem stumma.

Djurens egenvärde förbises

Birgitta Wahlberg, politices doktor i offentlig rätt och en av landets främsta experter på djurrätt, kritiserar i skarpa ordalag innehållet i det nya lagförslaget. Till skillnad från djurskyddsföreningarna, som fokuserar på att kritisera enskilda brister, menar Wahlberg att utan att i grunden förstärka djurs svaga rättsliga status kommer vi inte att kunna råda bot på det lidande vi utsätter dem för.

– Utgångspunkten för dagens djurskyddslagstiftning är djurets användningsvärde för människan, inte djurs välbefinnande eller egenvärde som kännande varelser med egna intressen, påpekar Wahlberg.

I lagförslaget bekräftas Wahlbergs kommentar konkret i formuleringen:

”Strävan måste vara att skydda djur mot men för deras välbefinnande. Hållande och användning av djur orsakar dock i allmänhet något slags men för djurens välbefinnande, och det är inte alltid möjligt att undvika dessa men. I allmänhet måste man begränsa till exempel djurs rörelser och fortplantning för att djurhållningen ska vara möjlig. Men djurs välbefinnande kräver emellertid alltid etiskt övervägande beträffande vilka slags men som är godtagbara i förhållande till nyttan med att hålla och använda djur. När det gäller produktionsdjur inverkar samhälleliga och ekonomiska faktorer på detta övervägande. Även vid annan djurhållning måste de rådande samhälleliga och ekonomiska förhållande beaktas tillräckligt.”*

Denna formulering artikulerar utgångspunkten för den finländska djurskyddslagstiftningen. Djurskyddet och djurs behov körs över av människans intressen och enligt det nya lagförslaget har man egentligen inte för avsikt att ändra på den uppställningen.

Så som det är nu, har djur status som objekt, inte som subjekt i lagstiftningen.

Grundläggande rättigheter

– I avsikt att kunna balansera människans och djurens intressen både i lagstiftningen och i praktiken, bör djurens rättsliga status förstärkas både genom att ta in grundläggande djurrättigheter i Finlands grundlag och genom att djurskyddslagens syfte och innehåll byggs på dessa, säger Wahlberg.

Hon använder husbygge som metafor:

– Finlands grundlag är som grunden i ett hus, den ska vara stabil och rak. Djurskyddslagen som riksdagen stiftar och den lagstiftning som utfärdas med stöd av den, utgör husets tak, väggar och  fönster. Alla känner till vad en svag eller sned grund leder till. Man kan alltid täppa till här och där och försöka räta upp väggar, tak och fönster, men utan att rätta till grunden förblir huset dysfunktionellt.

– Ifråga om djurskyddslagstiftningen innebär det att vi har mer lagstiftning för att skydda djuren än någonsin förut, samtidigt som vi använder och dödar djur mer än någonsin tidigare under vår gemensamma historia. Därför måste vi förstärka djurens rättsliga status genom att ta in dem i vår grundlag, och samtidigt utmana vårt tänkande och agerande gentemot andra kännande varelser som vi delar jorden med, säger Wahlberg.

Det nya lagförslaget som nu är aktuellt i riksdagen ska uppdateras till att vara förenlig med grundlagen. Detta har dock inget att göra med att djurens rättigheter borde inbegripas i grundlagen. Wahlberg förklarar att den nuvarande grundlagen stiftades senare än djurskyddslagen och att man nu ska uppdatera djurskyddslagstiftningen till att vara förenlig med till exempel de grundläggande fri- och rättigheterna. Det handlar med andra ord mera om skydd av människor än av djur.

Vi måste tänka om

– Den nya djurskyddslagen kan göra skillnad för enskilda djur, till exempel om kravet på bedövning och smärtlindring av grisar vid kastrering går igenom och blir en bestämmelse i lag, påpekar Wahlberg.

– Men vi ställer oss inte den mera grundläggande frågan, med vilken rätt vi överhuvudtaget kastrerar grisar? Den frågan är inte möjlig att ställa på ett rättsligt hållbart sätt utifrån den nuvarande grunden för djurskyddslagstiftningen. I den nuvarande systematiken är det inbyggt att till exempel ekonomiska intressen med lagens stöd regelmässigt tillåts göra övertramp på djurens välbefinnande och skydd. Det här är en av de största svagheterna i djurskyddslagstiftningen och det rättar man inte till med innehållet i det nya lagförslaget, säger Wahlberg.

– Det är vår skyldighet som människor att beakta även andra än oss själva och att leva på ett sådant sätt att även kommande generationer har en möjlighet att njuta av en samexistens med djuren. Vi måste ta oss ner från den piedestal vi satt oss själva på och börja tänka om. I en rättsstat korrigerar man grundläggande snedvridningar genom lagstiftning, understryker Wahlberg. N

Text & foto: Nana Blomqvist

*)Läs hela förslaget till den nya djurskyddslagen här