Etikettarkiv: Natur

Vildsvinen som bökar runtom och inom oss

Hannah Lutz svarar eftertänksamt och reflekterat på frågorna och infallsvinklarna. När jag hör igenom vårt samtal om hennes debutroman Vildsvin slås jag av hennes genomtänkta svar och kommentarer. Det är den åttonde april, dagen efter terrorattacken i Stockholm. Vi har ännu inte något språk eller tillräckligt med information för att kommentera eller analysera den djupare, mer än att vi båda konstaterar att det är en sorgens dag.

– Vi vill så gärna säga något snabbt om det som sker, katastrofer av olika slag. Berätta våra åsikter om allting, säga något till världen på till exempel sociala medier. En av de viktigaste sakerna som skönlitteraturen ger oss är att den skapar rum för en komplexitet som inte ryms i det rådande debattklimatet. Jag saknar ett offentligt samtal som tar ansvar för språket. Många tänker inte på hur de använder orden och språket. Ta ett ord som ”flyktingström”, som så många verkar acceptera att det är så vi ska tala om människor som är på flykt undan krig. Ordet ström får oss att tänka på att något svämmar över, sköljer fram. Det kan verka oskyldigt, men smyger sig in i hur vi tänker kring och ser på världen, säger hon.

Gå i cirklar

Rötterna har Hannah Lutz i Ekenäs, men för några år sedan gick flyttlasset västerut och numera bor hon i Danmark. Tillsammans med vänner delar hon ett hus i Småland, där Vildsvin utspelar sig. Närmare bestämt i byn Hornanäs mellan Tingsryd och Linneryd. Genren är lekande och gäckande, en hybrid mellan poesi,fiktion,dagbok. Bokens klimat är kvävande, tryckande, emellanåt hotfullt. Det enda som förenar bokens karaktärer är vildsvinen, dessa stora tunga, bökande grisar, som drar fram i bygden. Jag som läsare sugs in i ett tungt, dyigt tillstånd som smetar sig fast.

– Ja, stämningen i boken är en känsla av att gå i cirklar, att inte kunna komma vidare. Rörelser blir avbrutna eller upprepas igen och igen. Trakten i boken sluter sig. Det är upplevelsen av ett speciellt tillstånd som ofta sätter igång en text, en skrivprocess för mig. Jag vill skriva fram ett tillstånd eller porträttera ett tillstånd, snarare än att jag försöker berätta en historia, förklarar Hannah.

Ett tag under läsningen upplever jag vildsvinen som fantasifoster för bokens personer, trots att de visserligen bökar runt, söndrar trädgårdar och åkrar. De smyger sig in i människors drömmar, blir projiceringsytor för människornas brister, saknad och förhoppningar.

De urbana och landsbygden

Vildsvin är också en berättelse om den urbana människan och naturen. Den handlar om människor som kommer till en landsbygd och inte alls förstår den, men längtar efter att vara en del av den.

De som bebor berättelsen kommer alla utifrån. Vildsvinen kommer också på ett sätt utifrån. De har funnits i skogarna, lika länge som människor. De utrotades men planterades åter in och blev en del av Sveriges fauna. Numera rör de sig hela tiden högre och högre upp i landet. De är återvändare, precis som bokens Glenn. Varför blev det just vildsvin?

– Precis som Ritve i boken fascineras jag av de stora, tunga djuren. Jag har blivit väldigt påverkad av att se dem på film. Jag har tittar mycket på YouTubeklipp, hur de rör sig, flockar sig. Det är också spännande hur vi pratar om dem. Att vildsvinen håller på att ta över, invaderar. Vildsvinen är inget djur med hög status eller romantiserat som vargen, där det finns en stor kör som vill beskydda och bevara dem. Kören om vildsvinen är däremot tämligen enhällig – de är skadedjur som ska utrotas. Genom att skriva om dem får jag vara nära dem. Sen funderar jag kring vilka redskap vi människor har för att vara en del av en ickemänsklig gemenskap? Vi tar en filmkamera, en penna, en pensel och på så vis försöker vi beskriva och infånga det, säger Lutz.

Jag fortsätter på spåret om den urbana människans förhållande till naturen och föreställningen om naturen som god. Föreställningen om det enkla, sanna livet på landet går många gånger inte ihop med verkligheten på landsbygden.

– Det förvånar mig att kritikerkåren i Danmark har läst boken som väldigt romantisk. Det hänger ihop med att man idylliserar den svenska naturen mycket. I Sverige och Finland däremot läses den mer som en ekokritik. Jag har inte medvetet skrivit in mig i den genren, men det gör mig glad att läsare har sett det i min bok – och ifall ekokritik förstås som skönlitteratur med ett kritiskt perspektiv på människans sätt att definiera och bruka ”naturen”, så tycker jag också att den passar in där, säger Lutz.

Läsning av komplexa texter, att omläsa böcker, att ta del av långa texter berättelser är i sig motstånd, för det går på något vis så kraftigt emot det som det här samhället vill. Håller du med?

– Nu vill jag tänka efter hur jag formulerar mig. För mig kräver skrivandet ett långsammare tempo. Det kan vara en motståndshandling, att välja det skönlitterära språket och tempot. Jag saknar en politisk diskussion där man tar ansvar för det man sänder ut i världen. Det betyder inte att jag som skönlitterär författare behöver hålla med om allt mina karaktärer säger eller att de alla måste representera åsikter som jag står bakom. Jag vill ändå kunna stå för de karaktärer och ord jag sätter i världen. Det händer så mycket överallt och hela tiden. Det är viktigt för mig att inte ryckas med för att få ut mina tankar i världen snabbt. En situation blir inte nödvändigtvis bättre av att alla omedelbart har en åsikt, säger Lutz.

Vi skiljs åt. Hon ska vidare, nästa samtal om Småland och vildsvinen står för dörren. En berättelse är alltid en början på ett samtal, som det här. Det gläds jag över.

Text Ylva Larsdotter
Foto Nick Karvounis, Lea Meilandt

Naturlyrik i vacker förpackning

”Samla på vågor / Samla på sand / Samla på stunder av hand-i-hand // samla på allting som kanske kan bli / minnen av sommarn som rusar förbi”.

I dikten ”Samla sekunder” av Hanna Lundström i Rassel prassel promenad: Poesi bland barr och blad uppmanas läsaren att samla på stunder från en sommar som går snabbt, medan Maija Hurmes ljuva illustrationer på uppslaget visar en person som samlar pinnar och insekter och håller hand med en kär person. Genom hela boken förmedlas livsglädje och kärlek till naturen och Hurmes skira men realistiska illustrationer bidrar till bokens påfallande skönhet. Personerna på bilderna reflekterar mångfald med olika hudfärger och åldrar och stundvis är det naturen själv som kommer till liv, då löven ser ut som små möss eller åskan ser ut som en skurk.

Av Lundström och Hurme gavs föregångaren Rassel prassel puss ut 2015. Dikterna i den utspelar sig främst i hemmet, men även i naturen. I Rassel prassel promenad är naturen i centrum och läsaren får ta del av allt från smältande snö och sommarregn till de första och sista gulnande bladen. Beskrivningarna av naturens förunderlighet för tankarna till Eva-Stina Byggmästars glada naturlyrik och det är fräscht med en motsvarighet i barnlitteraturen. Hurme rör sig vant då hon avbildar naturen, vilket hon även gör i de aktuella böckerna Titta skogen och Titta havet, som är delar av en pekboksserie med årstidstematik som utkommer på Olika förlag. Rassel prassel promenad blir lämplig läsning senast då pekboksåldern börjar vara förbi, men det finns inget som tyder på att en äldre läsare inte skulle njuta av den lika mycket som ett yngre barn.

Lundströms poesi tål upprepande högläsning i och med dess onomatopoetiska inslag, allitterationer och roliga rim. Dikterna är underhållande samtidigt som de är finstämda. En liten pärla är den korta dikten som handlar om växterna i odlingslådan och rentav kan läsas som ett finurligt ställningstagande för en vegetarisk livsstil:

”Det växer ingen knackkorv här / för korv har inga rötter / Här växer endast alla de / som ej har egna fötter”.

Naturen och årstidsväxlingarna är inga nydanande ämnen i barnlitteraturen, men i kombination med dikternas rytm och de drömska illustrationerna känns de inte förlegade. Istället erbjuder Rassel prassel promenad en möjlighet att sakta och njutningsfullt närma sig naturen på nytt från barnets perspektiv.

Janina Öberg

Hanna Lundström (text) och Maija Hurme (illustrationer): Rassel prassel promenad: Poesi bland barr och blad. Schildts & Söderströms, 2017.

Larsmo förklarar krig mot flygekorren

Magnus Östmans artikel ”Allt sämre för flygekorren” (Finlands Natur 4/2016) är ingen trevlig läsning, varken för makteliten i Larsmo eller för mig. Orsakerna är visserligen inte desamma. För egen del är jag alltmer bekymrad över de krympande grönområdena i kommunen i allmänhet och det minskande flygekorrbeståndet i synnerhet. Larsmos maktelit – med kommundirektör Gun Kapténs i spetsen – är eller borde vara förnärmad över att i Östmans artikel stämplas som miljömarodörer. En beskyllning som visserligen inte sägs ut direkt. Det räcker gott med nakna fakta.

Nakna fakta är att livsmiljön för flygekorrstammen i Larsmos skogar minskat från närmare 800 hektar 1994 till under 300 hektar idag. En nedgång som i stort sett motsvarar giraffens avveckling i Afrika – för att gripa till en aktuell parallell. En avgörande faktor för vardera arten är det krympande livsrummet; för giraffens del tillkommer en florerande tjuvjakt. Flygekorren torde sällan vara mål för jägares kulor, officiellt skyddas den av fridlysning och EU:s habitatdirektiv gällande förstörelse av platser där den rastar och förökar sig. Trots detta har alltså livsrummet i Larsmo krympt katastrofalt för denna art, i första hand beroende på att de privata flygekorrskogarna avverkats till närmare hundra procent. Av allt att döma utan någon påföljd.

Biter inte direktivet? Nej, det biter inte, lika litet som Larsmos egen miljönämnds förslag till skyddsplan för flygekorren, inlämnat 2010. Styrkt av vetskapen om sin makt lämnade Larsmo kommun (enligt miljöexperten Ralf Wistbacka, som citeras i Östmans artikel) samma år in en anmälan om skogsavverkning på ett fyra hektar stort område.  Ett av de viktigaste återstående områdena för flygekorrar, vilket Närings-, trafik- och miljöcentralens inventerare grundligt missat. Naturskyddsförbundets österbottniska distrikt besvärade sig mot beslutet, som gick vidare till Högsta förvaltningsdomstolen.  Men innan HFD hunnit fatta sitt beslut lät kommunen kalhugga skogen 2012-2013. ”NTN-centralen polisanmälde kommunen, men åklagaren valde att inte väcka åtal”, skriver Östman.

Hur är detta möjligt? I danskan finns ett belysande uttryck: De små tyve hænger man op, de store lader man løbe. Fallet Larsmo bekräftar iakttagelsen: den ena myndigheten sanktionerar den andra myndighetens lagstridiga förfarande. På kommunal nivå är ett brott inte ett brott, på sin höjd en kreativ tolkning av gällande bestämmelser. Närhelst det gynnar verksamheten åberopar man ändå gärna lagens bokstav, som då ovan nämnda distrikt besvärade sig till Vasa förvaltningsdomstol i fråga om ett annat område med flygekorre, den största kvarstående äldre granskogen i nordvästra Larsmo. Också där hade NTM-centralen missat noga taget ett dussin boträd för flygekorre – på en areal dessvärre redan tidigare splittrad i alltför små enheter. Men enligt den nya skogslagen går det inte längre att besvära sig mot avgränsningsbeslut.

Vems ärenden går NTM-centralen? Vem gynnas av den nya skogslagen? Vem gynnas av de radikala minskningar av miljöskyddets resurser som åstadkommits av vår nuvarande regering? Inte flygekorren. Risk finns att denna art, trots allt tänkbart skydd i vältaliga paragrafer, kommer att vara utrotad i Larsmo före 2020. Så bedömer Wistbacka. Lika illa kan det gå i grannkommunen Jakobstad. Där förbereds nu en egen miljökatastrof: exploateringen av Fårholmen. Kommunen har ritat in ett småhusområde i stadens största enhetliga naturskog, med en betydande flygekorrpopulation. Detta med NTM-centralens goda minne. Jakobstadsnejdens Natur har inlämnat besvär. Hur tror ni det kommer att gå? I Finland har flygekorren minskat med 23 procent under det senaste decenniet. Giraffen har minskat med 40 procent på 30 år. Allt fler arter närmar sig ättestupan. Javanoshörningen, bergsgorillan, sumatratigern, karettsköldpaddan, amurleoparden och många fler.  För att travestera Stanislaw Jerzy Lec, den polske aforistikern: Någonting är ruttet i kommunen Larsmo. Herregud, vad stort Larsmo är.

Nalle Valtiala

Sprött liv

I naturlyriken ges inte sällan naturen kvinnliga egenskaper, och kvinnliga subjekt framställs som närmare naturen, medan mannen fått representera kulturen. Denna tradition har inte minst förts vidare av manliga författare, men de senaste decennierna har dikotomin allt mer skrivits fram ur ett kvinnligt perspektiv. Senast i våras i Jenny Kalliokuljus debutsamling Rodinia och nu i En sång som kommer underifrån av poeten Jessica Andersson Jonson som liksom debuten Den vita staden (2010) publiceras på det lilla Irrlicht förlag.

Andersson Jonsson ställer kvinnan och naturen, och mer specifikt växtfröet och livmodern, i juxtaposition – med ett avskalat språk vävs de samman, de gemensamma nämnarna tas tillvara tills de uppgår i varandra: ”Dina små händer är genomlysande. / Håller jag upp dem mot ljuset syns fina trådar under huden./ Den mjuka bladfoten.”

I dikterna är det är alltså två parallella tillblivelser, växtens och barnets, som korsar och går isär. Språket tar emellanåt formen av en saklig introduktionsmanual för odling: ”olika arters frön har väldigt skiftande krav för att gro, så det är viktigt att följa instruktionerna på påsen.” Andra gånger skiftar det till ett nästan religiöst idiom. Förlaget kallar diktsamling ”en besvärjelse, en bön om att det sköra livet ska få fortsätta leva”: ”Du är en hemlighet. Talar jag högt om dig är jag rädd att du ska gå förlorad. / Rinna ur mitt liv.”

Det är ömsint, och däri ligger en klar kvalitet, som också finns i de förtätade skildringarna av växtlivet, de som kan få en att tänka på ekopoesi, men där ekopoesin decentrerar människan hamnar hon hos Andersson Jonson åter i centrum. Det frö som gror är hos Andersson Jonson en metafor, men som sådan fungerar den bra.

Mats O. Svensson

Jessica Andersson Jonson:
En sång som kommer underifrån. Irrlicht, 2016.

Sprött liv

mal009-webbI naturlyriken ges inte sällan naturen kvinnliga egenskaper, och kvinnliga subjekt framställs som närmare naturen, medan mannen fått representera kulturen. Denna tradition har inte minst förts vidare av män, men de senaste decennierna har dikotomin allt mer skrivits fram från ett kvinnligt perspektiv. Senast i våras Jenny Kalliokulju och nu i En sång som kommer underifrån av poeten Jessica Andersson Jonson som liksom debuten Den vita staden (2010) publiceras på det något tillbakadragna Irrlicht förlag.

Andersson Jonsson ställer kvinnan och naturen, och mer specifikt växtfröet och livmodern i juxtaposition, med ett avskalat språk vävs de samman, de gemensamma nämnarna tas tillvara tills de uppgår i varandra: ”Dina små händer är genomlysande. / Håller jag upp dem mot ljuset syns fina trådar under huden./ Den mjuka bladfoten.”

I dikterna är det är alltså två parallella tillblivelser, växtens och barnets, som korsar och går isär. Språket tar emellanåt formen av en saklig introduktionsmanual för odling: ”olika arters frön har väldigt skiftande krav för att gro, så det är viktigt att följa instruktionerna på påsen.” Andra gånger skiftar det till ett nära religiöst; förlaget kallar diktsamlingen en besvärjelse, en bön om att det sköra livet ska få fortsätta leva: ”Du är en hemlighet. Talar jag högt om dig är jag rädd att du ska gå förlorad. / Rinna ur mitt liv.”

Det är ömsint, och däri ligger en klar kvalitet, som också finns i de förtätade skildringarna av växtlivet, de som kan få en att tänka på ekopoesi, men när den decentrerar människan hamnar hon hos Andersson Jonson åter i centrum. Det frö som gror är hos Andersson Jonson en metafor, men som sådan fungerar den bra.

Mats O. Svensson

Jessica Andersson Jonson: En sång som kommer underifrån.
Irrlicht, 2016.