Etikettarkiv: Natur

Betraktare och brukare – om vår syn på människan och naturen

En rörelse i ögonvrån får mig att vrida på huvudet.

Jag ser ett par svarta pepparkorn till ögon och en nätt trekantig näbb i det runda vita fågelhuvudet. En halv sekund senare flyger stjärtmesen förbi rakt framför näsan, på bara några centimeters håll. Den är så nära att jag uppfattar vingfladdret. Jag följer den med blicken när den drar ut över den snötäckta sankängen och landar i en liten buske där ett par andra långstjärtade dunbollar redan sitter.

Det är inte ofta man får uppleva en fågel på så nära håll. Orsaken var säkert att jag hade stått stilla en stund, jag hoppades fota några stjärtmesar som höll till ett stycke längre fram på spången. Några användbara bilder blev det inte, men väl en liten minnesskärva av ett sekundsnabbt fågelmöte den där gråa februarimorgonen i Hjälstaviken norr om Stockholm. Egentligen hade jag åkt dit för att leta skäggmes – som namnet till trots inte är några mesar utan närmast släkt med papegojor – i vassdjungeln i södra delen av viken. Skäggmesarna var inte samarbetsvilliga den här morgonen, men det gjorde inte så mycket. Det oväntade mötet med de charmiga små stjärtmesarna var ingen dålig kompensation.

Fågelskådning handlar i hög grad om just oväntade möten. Om det är något jag lärt mig efter många års umgänge med fåglar är att de är duktiga på att överraska. Det gäller framför allt att vara uppmärksam, skarpögd och ha tålamod – ibland låter fåglarna en vänta. Man ska inte glömma bort att lyssna. Fåglar är talföra djur och brukar ofta avisera sin ankomst med allehanda läten.

Betraktare” och ”brukare” är begrepp som ibland används för att skilja mellan två olika förhållningssätt till naturen. Att fågelskådare utgör själva urtypen för den förra kategorin behöver knappast sägas. Jägare betraktar gärna sig själva som stolta brukare av naturen – i själva verket är det just i jaktanknutna medier som distinktionen betraktare-brukare oftast verkar förekomma. Mot de kunniga och naturlevande brukarna ställs betraktarna, ofta stadsbor som i allmänhet är okunniga och hämtar sin syn på naturen från Disney och National Geographic Channel i tv.

Naturdebatten är sedan länge hårt polariserad. Man behöver bara skrapa alldeles lätt på ytan så blottläggs genast konflikten mellan stad och land.

Krocken mellan synsätten blir ofta kraftig. Antropocentrismen säger att människan är unik som art, ”skapelsens krona”. Enligt bibeln skapade Gud människorna till sin avbild och sade åt dem: ”Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.”

Det råder knappast något tvivel om att människan mycket samvetsgrant uppfyllt Guds maning att föröka sig och uppfylla jorden. Den kontroversiella djupekologen Pentti Linkola har rätt när han säger att vi är för många människor här på jorden. Vår arts unika framgång har lett till att planetens ekosystem och klimat hotas. Den sjätte massutrotningen av arter i planetens historia pågår redan och det är vi som orsakar den. Det relativt stabila klimat som gynnat framväxten av den mänskliga civilisationen hotas nu av snabba förändringar till följd av våra utsläpp av växthusgaser, som i sin tur beror på en ohejdad användning av fossila bränslen.

Ingen art har påverkat sin livsmiljö så grundligt som Homo sapiens. Med yxa och plog har vi dramatiskt och oåterkalleligt förändrat jordytan. Urskogen Białowieźa i Polen är en påminnelse om detta. Białowieźa är en av de sista resterna av de majestätiska skogarna som en gång täckte stora delar av den europeiska kontinenten och som började huggas ut redan under romartiden. När den polska högerregeringen nu i trots mot EU tillåter avverkning i Białowieźa är det inte bara ett nationellt naturarv man medvetet och kortsiktigt förstör, att skogen bevaras är – eller borde vara – en europeisk angelägenhet.

Idén att naturen alltid är underordnad den överlägsna människan, att dess resurser står till vårt förfogande, är sedan generationer djupt inbränd i vårt medvetande. Den uppstod antagligen först i och med övergången från en jägar-samlarkultur till jordbruk. Jägare och samlare lever i naturen, som den svenska författaren Lasse Berg visar i sin trilogi om människorna i Kalahariöknen; jordbrukaren underkuvar och manipulerar naturen. Vi tämjde vilda djur och förädlade växter för att tjäna oss, systematiskt tvingade vi undan det vilda för att bereda plats för våra odlingsmarker. Jordbrukaren befinner sig i ett lågintensivt, evigt krig mot naturen – det kan varje hemmaodlare som rivit ogräs i sina rabatter vittna om. Vi kommer aldrig att segra i det här kriget. Förr eller senare tvingas vi ge upp. Naturen återerövrar förlorad mark med förvånansvärd snabbhet: varje övervuxen husgrund i skogen ger oss sin tysta påminnelse om ännu ett mänskligt nederlag.

Denna tanke, att vi aldrig kommer att lyckas besegra naturen, är svåruthärdlig för många av oss. Romantiken och moderniteten ingår här en ohelig allians för att stödja vår illusion att vi är härskare över naturen. Men när romantikerna med Rousseau i spetsen utropade sitt ”tillbaka till naturen” var det ingalunda orörd vildmark de drömde om att återvända till, utan ett tuktat parklandskap som är estetiskt tilltalande och fritt från faror och hot.

Romantikernas krav på en kuvad natur går igen också i den dag som är. I till exempel den ständigt på nytt uppblossande rovdjursdebatten stöter man på argumentet att i synnerhet varg, men också björn och lo, inte ”hör hemma” i ”vår” natur. Tankefelen är flera i det här resonemanget. För det första är naturen inte ”vår”. Vi bestämmer ingalunda över vilka arter som ”hör hemma” i naturen. Och hotet från vargar och andra rovdjur överdrivs kraftigt, ofta dessutom avsiktligt.

Rädslan för det vilda sitter djupt i oss. Antagligen är den en kvarleva från en tid när vår art var ny här på jorden och vår överlevnad krävde vaksamhet och förmåga att upptäcka faror och hot. Att vistas i naturen är ingalunda riskfritt, det måste understrykas, men i de finländska skogarna går man nog tämligen säker, antalet rovdjursangrepp är förvinnande litet. I det här sammanhanget kommer jag att tänka på en passus i Kerstin Ekmans lysande bok Herrarna i skogen. Där berättar hon om åren hon bodde på en ensligt belägen gård i Jämtland: när hon var ensam hemma hände det ibland om kvällarna att hon blev fruktansvärt rädd för inbrottstjuvar och våldsverkare; då sprang hon ut i skogen. Där kände hon sig trygg – långt tryggare än inne i det upplysta huset.

Att i synnerhet vargen får representera det farliga i naturen har en lång historia: redan bibeln lär oss att vargen är ond och grym, och det påståendet ekar genom seklerna och fortsätter att upprepas i insändarspalter, bloggar och sociala medier idag. Här finns inte utrymme att reda ut varghatets kulturhistoria, för den som vill ha en fördjupning rekommenderar jag Henrik Ekmans utmärkta bok Vargen – den jagade jägaren från 2010. Varghatet är komplext och motsägelsefullt. Vargen var ett av de första djuren människan tämjde; vårt kanske mest älskade husdjur, hunden, är rent genetiskt fortfarande en varg, det kan vara bra att påminna om. Ett skäl till det starka hatet mot vargen är, tror jag, att den till skillnad från hunden inte lyder människan. Det finns ingen inställsamhet hos vargen. Varje gång media rapporterar nya observationer av vargar får vi en påminnelse om att naturen vägrar att underkasta sig människans överhöghet. Att den atavistiska rädslan för varg utnyttjas inte minst från jägarhåll för att väcka opinion mot rovdjur gör ingalunda saken bättre. Observera att jag i det här sammanhanget inte försöker skära alla jägare över en kam; inom jägarkåren förekommer förvisso de som anser att vi kan leva tillsammans med rovdjur. Det finns dock en högljudd grupp som kräver ett totalt utrotande av främst varg men också av andra enligt dem icke-önskvärda arter, och som dessvärre medvetet sprider myter och rädsla för rovdjur i debattinlägg och sociala medier.

Vargen spelar också en annan roll i debatten. Förr eller senare – i allmänhet förr – tilldelas vargen i insändarspalterna rollen som redskap för makten i Helsingfors och Bryssel, dessa politiker och tjänstemän som saknar förståelse för livet på landet och med sin rovdjurspolitik avsiktligt försöker göra tillvaron outhärdlig för pressade glesbygdsinvånare. Det är fruktansvärt synd om dem som bor på landsbygden, om man får tro vissa debattörer. Deras självömkan blir ibland nästan besvärande.

Till landsbygdsdebattörernas försvar ska sägas att deras känsla av att vara förfördelade inte är helt ogrundad. Statliga miljömyndigheter kunde ha hanterat dialogen med landsbygden långt bättre än man gjort. Att ”miljövän” och ”ekologi” är skällsord ute på landet beror inte enbart på en part. Myndigheternas brist på lyhördhet för den oro som alltid uppstår när nya arter erövrar eller återerövrar ett område – en oro som är välkänd för forskningen – har verksamt bidragit till den hätska stämning som nu råder och som i värsta fall leder till att jägare tar lagen i egna händer när det gäller vargar och andra rovdjur, enligt den välkända parollen ”skjut, gräv ner och tig”. Att finländska myndigheter ibland tycks ha anlitat särskilda jävelskapskonsulter för att utforma sin kommunikation med medborgarna är dock ingen ursäkt för jaktbrott. Personligen tycker jag att jägarnas organisationer ännu tydligare måste markera att tjuvjakt under inga villkor är acceptabel. Tjuvjägare får absolut inte göras till hjältar, eller martyrer. Det gäller att tala klarspråk och det uppfattar jag inte att sker. Kanske har jag missat något.

vargdebatten förekommer ofta tvärsäkra uttalanden, till exempel om vargarnas ”förändrade beteende”. Tvärsäkerheten är typisk för mycket av debatten. Många utgår tydligen från att de förstår sig på naturen bara för att de råkar bo på landet eller äger en sommarstuga där de vistas under det ljusa halvåret. Riktigt så enkelt förhåller det sig emellertid inte. Visst finns det landsbygdsbor med djupa kunskaper om naturen – jag känner personligen flera. Men en adress utanför tätorten innebär inte per automatik att man blir naturexpert. Om det är någonting som präglar vår tid så är det att vi lever allt mer lika oavsett var vi bor. Barnen på landsbygden är säkert precis lika upptagna av sina smarttelefoner som stadsbarnen, de åker knappast skidor genom skogen till skolan och blir förmodligen skjutsade till fritidsaktiviteter av föräldrarna. Flera vetenskapliga studier – bland annat en från Uppsala – ger belägg för att färre människor söker sig ut i skogen än förut. Och redan i slutet av 1990-talet visade en finländsk undersökning att mer än hälften av de tillfrågade grundskoleeleverna inte kunde skilja på ens så vanliga fåglar som kråka och skata – oavsett om de bodde i stan eller på landet.

Som så mycket annat i vår tid är också naturkunskaperna ojämnt fördelade, en liten grupp vet väldigt mycket medan många vet nästan ingenting om växter och djur. Mer än 150 år efter det att den tyske biologen Ernst Haeckel (1834–1919) myntade begreppet ”ekologi” – i en fotnot i boken Generelle Morphologie der Organismen – tycker jag att det ekologiska tänkandet fortfarande lyser med sin frånvaro i vårt förhållande till naturen. Den gamla synen, brukarperspektivet är fortfarande förhärskande.

Naturen behöver inte oss människor. Den är långt bättre på att ta hand om sig själv än vi i allmänhet föreställer oss. Storskarven, en annan omstridd och i många kretsar hatad art, kan här tjäna som exempel. I debatten påstås ofta att människan måste ingripa för att hindra att skarven tar över skärgården, tömmer fjärdarna på fisk och förstör öarna där de häckar med sitt träck. Att skarven inte är den konkurrent om fisken som den från vissa håll påstås vara har påvisats i flera omfattande vetenskapliga studier, men det hör egentligen inte hit. Skarvmotståndare är uppenbart ointresserade av att lyssna på vad forskarna säger. Det intressanta i det här sammanhanget är att skarvstammen har slutat öka i stora delar av Östersjön – undantaget är främst Bottniska viken, där antalet fortfarande växer. I såväl de danska som svenska vattnen sjunker skarvpopulationen och har gjort så i flera års tid, så att man kan tala om en trend. I Danmark minskade beståndet från 42 500 par vid sekelskiftet till drygt 25 000 par tio år senare. I Holland har skarvbeståndet halverats – utan vare sig jakt eller andra åtgärder från människans sida. Naturen gillar inte att en art blir för mångtalig. När det händer träder dess egna reglermekanismer in och ser till att populationen hålls nere.

Det i stort sett enda undantaget från den regeln är vi själva – Homo sapiens. Tack vare vår intelligens har vi kunnat förbigå de begränsningar naturen vill sätta för oss.

Kanske borde vi inte vara så ivriga att ingripa och försöka reglera naturen utan lita mer på dess egen förmåga att sköta sig själv och inte minst läka de skador mänsklig verksamhet har åsamkat den. Naturens förmåga till anpassning är nästan ofattbar. Det är ingen slump att exempelvis vargen har blivit allmännare under de senaste decennierna. Nej, det handlar inte om utplanteringar, som konspirationsteoretiker påstår; minskat jakttryck, medveten förvaltning och avfolkning av landsbygden har gynnat vargarna och många andra djurarter. Det faktum att människor inte alls rör sig i naturen i samma utsträckning och med samma kontinuitet som tidigare spelar antagligen en stor och hittills underskattad roll för flera arters återkomst.

Förvisso gillar jag själv fisk, svamp och bär men skulle ändå önska att brukarperspektivet i vårt umgänge med naturen i högre grad kunde ersättas av betraktande. Om det är något många års fågelskådande lärt mig så är det en särskild slags ödmjukhet inför naturen.

Den som är tyst och stilla får också se och höra mycket mer än den som brakar ut i terrängen.

En morgon i januari kör jag längs Knypplanvägen, en av de rutter jag ofta tar när jag fågelskådar i skogarna norr om Uppsala där jag bor. För varje vinter tycks kalhyggena bli allt fler, nu ser jag att skogsmaskinerna efter jul varit i farten på en ny sträcka. Det moderna skogsbruket är ett brutalt vittnesbörd om hur ohållbart brukarperspektivet på naturen är i det långa loppet. Det är alldeles tyst och stilla denna gråa januarimorgon, det enda som hörs är det svaga motorljudet från ett flygplan på väg mot Arlanda. Men så vänder jag kikaren mot en dunge unga granar på andra sidan vägen och ser en nötkråka sitta i toppen av ett av träden.

Det är årets första nötkråka för min del. Jag studerar fågeln i kikaren. Tänker att skogsmaskinerna inte har lyckats driva bort den här fågeln. Ännu åtminstone.

Det inger hopp, trots allt. N

Lars Sund

Djurhållningen i Finland innebär systematisk grymhet

– Det är vår skyldighet som människor att beakta även andra levande varelser än oss själva. Vi måste ta oss ner från den piedestal vi satt oss på och börja tänka om, säger Birgitta Wahlberg, en av landets främsta experter på djurrätt och en av dem som i skarpa ordalag kritiserat förslaget till en ny djurskyddslag.

Förslaget till den nya djurskyddslagen ska behandlas i riksdagen nu under våren, och lagen ska träda i kraft 2020. Den djurskyddslag som gäller nu är över tjugo år gammal. Lagförslaget har väckt mycket kritik och bland annat Finlands djurskyddsföreningarnas förbund (SEY) är kritisk mot den nya lagreformens innehåll. Pälsdjursnäringen nämns till exempel inte alls i det nya lagförslaget, påpekar man på SEY. Man har inte åtgärdat garantin att djuren måste ha ständig tillgång till vatten. Man har inte heller tagit med frågan om obligatorisk märkning eller mikrochips.

Den nya djurrättslagen innehåller bland annat följande förändringar:

  • Kastrering och avhorning av djur utan bedövning förbjuds.
  • Att ständigt hålla djur i ett läge där de inte kan röra sig förbjuds. Här finns dock ett par signifikanta undantag: att hålla mjölkkor och kvigor ständigt fastbundna, samt att hålla suggor i grisningshäckar där de inte ens kan vända sig om, förbjuds inte. Dräktighetshäckar förbjuds, men med en övergångstid på 15 år.
  • Elektriska halsband för hundar förbjuds.
  • Slakt utan att först söva ner djuret förbjuds.

Från tidigare har det redan bland annat varit förbjudet att:

  • Tvångsmata djur och flå djur levande.
  • Utföra medicinska ingrepp, operationer och medicinering som inte har hälsofrämjande effekt för djuret. Djur som används i undervisnings- och forskningssyfte utgör dock undantag.
  • Överanstränga djuren, misshandla dem, eller stympa dem i syfte att förändra deras utseende eller för att göra dem stumma.

Djurens egenvärde förbises

Birgitta Wahlberg, politices doktor i offentlig rätt och en av landets främsta experter på djurrätt, kritiserar i skarpa ordalag innehållet i det nya lagförslaget. Till skillnad från djurskyddsföreningarna, som fokuserar på att kritisera enskilda brister, menar Wahlberg att utan att i grunden förstärka djurs svaga rättsliga status kommer vi inte att kunna råda bot på det lidande vi utsätter dem för.

– Utgångspunkten för dagens djurskyddslagstiftning är djurets användningsvärde för människan, inte djurs välbefinnande eller egenvärde som kännande varelser med egna intressen, påpekar Wahlberg.

I lagförslaget bekräftas Wahlbergs kommentar konkret i formuleringen:

”Strävan måste vara att skydda djur mot men för deras välbefinnande. Hållande och användning av djur orsakar dock i allmänhet något slags men för djurens välbefinnande, och det är inte alltid möjligt att undvika dessa men. I allmänhet måste man begränsa till exempel djurs rörelser och fortplantning för att djurhållningen ska vara möjlig. Men djurs välbefinnande kräver emellertid alltid etiskt övervägande beträffande vilka slags men som är godtagbara i förhållande till nyttan med att hålla och använda djur. När det gäller produktionsdjur inverkar samhälleliga och ekonomiska faktorer på detta övervägande. Även vid annan djurhållning måste de rådande samhälleliga och ekonomiska förhållande beaktas tillräckligt.”*

Denna formulering artikulerar utgångspunkten för den finländska djurskyddslagstiftningen. Djurskyddet och djurs behov körs över av människans intressen och enligt det nya lagförslaget har man egentligen inte för avsikt att ändra på den uppställningen.

Så som det är nu, har djur status som objekt, inte som subjekt i lagstiftningen.

Grundläggande rättigheter

– I avsikt att kunna balansera människans och djurens intressen både i lagstiftningen och i praktiken, bör djurens rättsliga status förstärkas både genom att ta in grundläggande djurrättigheter i Finlands grundlag och genom att djurskyddslagens syfte och innehåll byggs på dessa, säger Wahlberg.

Hon använder husbygge som metafor:

– Finlands grundlag är som grunden i ett hus, den ska vara stabil och rak. Djurskyddslagen som riksdagen stiftar och den lagstiftning som utfärdas med stöd av den, utgör husets tak, väggar och  fönster. Alla känner till vad en svag eller sned grund leder till. Man kan alltid täppa till här och där och försöka räta upp väggar, tak och fönster, men utan att rätta till grunden förblir huset dysfunktionellt.

– Ifråga om djurskyddslagstiftningen innebär det att vi har mer lagstiftning för att skydda djuren än någonsin förut, samtidigt som vi använder och dödar djur mer än någonsin tidigare under vår gemensamma historia. Därför måste vi förstärka djurens rättsliga status genom att ta in dem i vår grundlag, och samtidigt utmana vårt tänkande och agerande gentemot andra kännande varelser som vi delar jorden med, säger Wahlberg.

Det nya lagförslaget som nu är aktuellt i riksdagen ska uppdateras till att vara förenlig med grundlagen. Detta har dock inget att göra med att djurens rättigheter borde inbegripas i grundlagen. Wahlberg förklarar att den nuvarande grundlagen stiftades senare än djurskyddslagen och att man nu ska uppdatera djurskyddslagstiftningen till att vara förenlig med till exempel de grundläggande fri- och rättigheterna. Det handlar med andra ord mera om skydd av människor än av djur.

Vi måste tänka om

– Den nya djurskyddslagen kan göra skillnad för enskilda djur, till exempel om kravet på bedövning och smärtlindring av grisar vid kastrering går igenom och blir en bestämmelse i lag, påpekar Wahlberg.

– Men vi ställer oss inte den mera grundläggande frågan, med vilken rätt vi överhuvudtaget kastrerar grisar? Den frågan är inte möjlig att ställa på ett rättsligt hållbart sätt utifrån den nuvarande grunden för djurskyddslagstiftningen. I den nuvarande systematiken är det inbyggt att till exempel ekonomiska intressen med lagens stöd regelmässigt tillåts göra övertramp på djurens välbefinnande och skydd. Det här är en av de största svagheterna i djurskyddslagstiftningen och det rättar man inte till med innehållet i det nya lagförslaget, säger Wahlberg.

– Det är vår skyldighet som människor att beakta även andra än oss själva och att leva på ett sådant sätt att även kommande generationer har en möjlighet att njuta av en samexistens med djuren. Vi måste ta oss ner från den piedestal vi satt oss själva på och börja tänka om. I en rättsstat korrigerar man grundläggande snedvridningar genom lagstiftning, understryker Wahlberg. N

Text & foto: Nana Blomqvist

*)Läs hela förslaget till den nya djurskyddslagen här

Frisk jord med hjälp av svampar

Frisk, levande jord som kryllar av organismer är en förutsättning för all växtlighet på vår jord. Svampmycel är ett nytt, smart och miljövänligt sätt att rena förorenad mark och avloppsvatten på.
– Svampar har stor potential, säger Marja Tuomela, forskare i miljömikrobiologi vid Helsingfors universitet.

Gifter och tungmetaller som hamnat i jorden sprider sig i naturen och sipprar på sikt ut i vattendragen där de upptas av organismer, växter och djur och transporteras uppåt i näringskedjan. Marksanering har därför en grundläggande prioritet.

Svampar, som tillhör ett eget rike bland livsformerna, bryter ner organismer till mull och fungerar som naturens egna renhållningsverk.

Jag söker upp Marja Tuomela, doktor i miljömikrobiologi vid Helsingfors universitets Biocenter i Vik. Tuomela har forskat i möjligheten att använda svampar för att att rena kontaminerad mark och avloppsvatten.

– Svampar har stor potential, berättar Tuomela. Obba rivulosa är en vitt utbredd men ändå sällsynt svampart som förekommer på det nordliga halvklotet. Den har kartlagts minutiöst för att bättre förstå hur svampen bryter ner trä. Arten är fridlyst. Det största hotet utgörs av modernt skogsbruk. De exemplar vi arbetat med tillvaratogs redan på 1990-talet.

Svårt få finansiering

Tuomela berättar om fältprojektet Pima-Fun. Metoden testades under två och ett halvt år med jord från en övergiven såg. Projektet var ett samarbete mellan Helsingfors universitet, Tekniska högskolan och Finska miljöinstitutet. Flera företag deltog också i projektet. Metodens fader, Kari Steffen, utvecklade patentet som sedan såldes till en samarbetspartner, Ekokem.

– Metoden fungerar, säger Tuomela. Det betydelsefulla är att man inte behöver gräva bort några jordskikt. Behållare med förångad bark ympas med svampmycel och grävs ner i jorden. Där förökar sig mycelet, sprids och verkar som transportleder för en mängd enzymer, som har förmågan att bryta ner skadliga föreningar till ofarliga beståndsdelar.

Problemet för all forskning är finansiering på mellanstadiet, berättar Tuomela.

– Laboratorieförsök understöds, men när nödvändiga test i större skala ska utföras är svaret ofta att laboratorieforskning redan har gjorts. Nu när Tekes och FinnPro har gått ihop till Business Finland kommer det att bli ännu svårare. Endast projekt som siktar på export understöds.

– Det är trots allt en liten landvinning att man nu har börjat främja marksanering på platsen, fortsätter Tuomela. Regeringen har startat ett spetsprojekt i NMT-centralens regi.

Bionautit, ett fristående forskarkooperativ som erbjuder expertis och konsulttjänster i biologi och mikrobiologi, är också med på ett hörn.

– Jag önskar att man snabbt övergår till mindre brutala metoder än att mekaniskt flytta kontaminerad jord till avfallsdeponier, det är en föråldrad teknik. Deponier kräver ständig tillsyn. Efterbehandlingen med förbränning vid temperaturer på över 1000 grader är energikrävande och transporterna belastar miljön ytterligare, säger Tuomela.

Djärva företagare behövs

Blånadsvamp, eller blårötesvamp, används redan i träindustrin som ett naturligt färgämne. Det är en svamp som utnyttjar endast kåda som näring.

Träindustrin använder en naturlig färglös mutation för att avlägsna kåda från virke på ett miljövänligt sätt.

– Metoden är ett värdefullt verktyg när det gäller att rensa hormonhärmare och läkemedelsrester ur avloppsvatten för att kunna kompostera sörjan till mull. Den kan också användas för att minska mängden kemiska gödselmedel i jordbruket.

Färgämnen är en stor miljöbelastning inom textilindustrin i Asien. Fotografier av floder som slingrar sig genom landskapet i säsongens modefärg, visar behovet att åtgärda utsläppen. Enligt Tuomela är det lätt att använda reningsfilter med svampmassa, som bryter ner färgerna, innan vattnet förs ut i vattendragen.

– Jag är förvånad över att tekniken inte redan tagits i bruk, säger hon.

Brist på finansiering, djärva företagare och misstänksamhet mot nya metoder gör att det inte alltid är lätt att omsätta högklassig forskning i kommersiellt bruk, trots fungerande och briljanta idéer.

Angela Oker-Blom

Eldflugslampor, spindelsilke och svampskor

eller 3,8 miljarder år av naturlig produktutveckling

Vi har mera samlad kunskap än någonsin tidigare i världshistorien. Samtidigt utnyttjar vi planetens resurser i en takt som hotar själva grunden för de ekologiska system som håller oss vid liv. Biomimik kan vara svaret vi söker för att vända utvecklingen mot en hållbarare värld. En värld som fungerar på planetens villkor.

Janine Benyus är amerikansk biolog, innovationskonsult och vetenskapsförfattare. Boken Biomimicry: Innovation inspired by Nature, utkom 1997. Termen biomimicry, på svenska används både biomimik och biomimetik, kommer från grekiskans bios liv och mimesis att imitera. Biomimik innebär att utforska och efterlikna naturens mönster och strategier för att skapa hållbara lösningar för framtiden. Idag är biomimik en tvärvetenskaplig metod som omfattar alla kunskapsområden.

Vi är omgivna av naturens genialitet, säger Benyus, i en av många TED-föreläsningar som kan ses på nätet. När vi söker efter någonting som är genuint hållbart är naturens värld den enda modell som har fungerat under en längre tidsperiod. Naturen är den fulländade designern, ingenjören, kemisten och fysikern. Det kännetecknande för livets egna lösningar är att de är eleganta, effektiva och på samma gång resurs- och energisnåla. Biomassa som byggs upp bryts ner och återanvänds i nya former i ett ständigt kretslopp. Naturen smutsar aldrig sitt eget bo. Det är just de här egenskaperna världen letar efter. Att studera naturens mekanismer är som att titta in i ett avancerat forskningslaboratorium med produktutveckling som testats under 3,8 miljarder år.

Människor har i tusentals år sökt inspiration i naturen för att underlätta vardagen och förbättra sina livsvillkor. Det nya är att systematiskt kartlägga biologiska strategier och inspirerande idéer på ett sätt som hjälper formgivare och innovatörer att hitta värdefull information. Benyus grundade organisationerna Biomimicry institute, Biomimicry 3,8 och Biomimicry Guild för att göra informationen tillgänglig över fackgränserna. Hennes kanske viktigaste insats är webbtjänsten asknature.org. Vem som helst kan logga in och få svar på hur naturen har löst ett specifikt problem som man för tillfället söker svar på. Eftersom tjänsten är offentlig och öppen för alla blir det också svårare för enskilda företag att kapa och patentera sådana metoder som tillhör själva livet och måste vara åtkomliga för alla.

Benyus kan vara startskottet för biomimikens segertåg på samma sätt som Rachel Carsons bok Tyst Vår ledde till den moderna miljörörelsen. När kreativa biologer, designers, tekniker och vetenskapsmän samlas runt samma bord för att utveckla en produkt eller söka efter lösningar på existerande problem, blir resultaten inte bara nyskapande men också fascinerande. Samarbete har blivit önskvärt. Man rör sig över gränserna och kombinerar kunskapsområden.

Naturens egna arkitekter

Arkitekturen är en av de branscher som snabbt insåg den nya trendens möjligheter.

Naturens former och funktioner ger en uppsjö sinnrika och raffinerade lösningar på vardagsproblem. Inspiration från naturen tillfredsställer naturen och samtidigt människor och samhällen. En win-win- situation.

Den engelska arkitekten Michael Pawlyn är en av de främsta förespråkarna för biomimisk arkitektur. När ett företag planerar ett kontor rekommenderar Pawlyn former ur växtriket  kombinerade med ultralätta konstruktioner härledda ur skelettets modeller. Hållfastheten kommer av att man omdistribuerar materialet med omväxlande robusta partier och håligheter. Håligheterna fungerar som kanaler för luftflödet. Överraskande former och reflekterande ytor maximerar ljusflödet så att det når ner till de lägsta våningarna. Sparsam materialanvändning minskar vikten. Detta sparar både pengar och naturtillgångar. Affärsbyggnaden fungerar som ett eget ekosystem, vilket befrämjar trivsamhet för personalen och ökar produktiviteten. Det i sin tur kompenserar extrakostnaderna. Inom ett par år är byggprojektet en vinstinvestering för företaget.

Termiterna är mästare på att hålla en konstant temperatur i sina bon, trots stora växlingar i yttertemperaturen. Så kallad termitventilation är ett kostnadseffektivt sätt att spara energi. Det fungerar både i heta och kalla klimat.

Den namibiska skalbaggen skördar fukt ur morgondimman när öknen möter kalla luftströmmar från Atlanten. Fukten kondenseras och samlas upp av ett sinnrikt mönster på skalbaggens rygg. När en tillräckligt stor vattendroppe koncentrerats rinner den ner till munnen längs skalbaggens rygg.

Skalbaggens överlevnadsstrategi har inspirerat uppfinnare från hela världen till häpnadsväckande konstruktioner. När man imiterar hela ekosystem kan man ta itu med världens skriande resursproblem. Vatten är en bristvara. Man har byggt växthus utgående från skalbaggens teknik, som kan förvandla saltvatten till dricksvatten med skörd som bonus.

Metoden är en välsignelse i torra, ofruktbara områden. Förutom att man erhåller dricksvatten, stimulerar fukten växtlighet och grödor i växthuset.

Tekniken är i bruk i USA, Abu Dhabi, Australien och Afrika. Växthus för dricksvattensskörd planeras nu också i familjestorlek. Det har visat sig att man till och med får större skördar när man utnyttjar fukten än när man odlar traditionellt med rinnande vatten.

Jakten på nya material

Biomimiken står också för revolutionerande framsteg inom materialtillverkningen. Forskningens strålkastarljus har länge varit fokuserad på en liten anspråkslös spindel. Spindelns förmåga att göra silke av proteiner med vatten som lösningsmedel i rumstemperatur är imponerande. Fibrerna är elastiska och starkare än stål. Det kaliforniska företaget Bolt Threads har utvecklat en metod att tillverka spindelsilke med proteiner och jästsvamp, metoden påminner om att brygga öl.

Också textilindustrin har fått upp ögonen för syntetiskt spindelsilke. Modeskaparen Stella McCartney är här en föregångare. Ju större efterfrågan är på nya produkter desto snabbare kommer innovationerna ut på marknaden. Framtidens material kan komma från svamparnas rike, från odlade alger, eller från räkskal. En forskargrupp i Harvard har med kitin från räkskal, en avfallsvara som finns i överflöd, och med trollsländans vinge som modell skapat ett material starkt som aluminium och hälften så lätt. Mycoworks i Kalifornien producerar på två veckor samma mängd svampläder som det tar två år att få ut av djur och med en bråkdel av kostnaderna. Temu Materials i Finland återanvänder begagnade kläder i en liknande process för lädertillverkning. I New York har Ecovative ersatt polystyren och andra förpackningsmaterial med likvärdiga material gjorda av svamp. Efter användning kan de grävas ner i jorden som gödsel.

Jakten på nya material går het runtom i världen. Forskningen i Finland har som mål att utveckla miljövänliga svamp- och träbaserade material för att ersätta tyg och plast. Uppstart-företaget Spinnova, med en ny giftfri metod att använda cellulosa som råmaterial inom klädindustrin, har redan påbörjat ett samarbete med Marimekko

Fotosyntesen som energimodell

Nyckelfrågan är trots allt hur vi ska lyckas producera ekologiskt hållbar energi. Naturen kan också här ge oss vägledning när det gäller att åtgärda de sista flaskhalsarna. Att ta tillvara solenergi på samma sätt som ett löv är den heliga gralen för energiforskningen. Det första artificiella lövet såg dagens ljus för ett tiotal år sedan. I fotosyntesen omvandlas koldioxid till kolhydrater och upptas av cellerna som näring. Målet är bränsle i vätskeform med ingredienserna solljus, koldioxid och vatten. Om det lyckas öppnar det dörren för en helt ny världsbild och ekonomi. På varsin sida av jordklotet närmar sig olika forskarteam lösningen.

Solceller och vindturbiner tar stora kliv framåt. Fiskar och fåglar visar vägen för ingenjörerna när det gäller hur man bäst ska designa vindmöllor och hur de skall placeras. Snilleblixten drabbade en professor vid Stanford University mitt under en lektion i gruppbeteendets mekanik, när han var i färd med att förklara hur fiskstim och fågelflockar rör sig. De djur som befinner sig i spetsen skapar vind- och vattenströmmar som underlättar färden för resten av flocken. Fiskarna och fåglarna rör sig därigenom som ett enda väsen. Helheten prioriteras för bästa energiupptag.

Det finns otaliga exempel på hur man kan efterlikna naturen för att konstruera smarta tekniska lösningar och samtidigt spara utgifter.

Att till exempel ta tillvara koldioxid – som ju är ett gift för människan men byggstenen för växter, skal- och koralldjur – som råmaterial löser inte utsläppsfrågan men är god draghjälp på vägen. Blue Planet, en byggfirma i Kalifornien, är en av de första som lyckats göra cement av koldioxid. Genom att studera koraller har man utvecklat en metod att tillvarata utsläppen från kraftverk. Koldioxiden leds genom havsvatten och resultatet är kalksten, den viktigaste ingrediensen i cement. Verksamheten har utvidgats till Mexiko, Kanada och den amerikanska delstaten Wyoming. 

LED-lampan som redan är en omstörtande uppfinning har ytterligare effektiviserats. En forskare som gjorde fältstudier i Centralamerikas regnskogar tjusades av svärmande eldflugor. Han tog med sig några exemplar för att undersöka dem närmare i laboratoriet i Belgien. Ljuset genereras av en lanterna på eldflugans buk men forskaren upptäckte att ett geometriskt mönster av tandade fjäll förstärkte lanternans ljus. När ett team med belgiska, kanadensiska och franska forskare överförde upptäckten till ett tunt skikt på LED-lampan genererade den 55 procent mera ljus och blev en och en halv gång effektivare.

En fågelskådare som tågingenjör

Tre fåglar och Japans transportindustri har gjort Eiji Nakatsu till en celebritet. Han arbetade som ingenjör för höghastighetståget Shinkansen. Med ökade hastigheter höjdes kraven på konstruktionen. Varje gång tåget kom ut ur en tunnel åstadkom lufttrycket en sonisk smäll som hördes på 400 meters avstånd. Nakatsu, som var ivrig fågelskådare, fick i uppdrag att leda projektet med att utveckla en ny och bättre tågmodell. Han gjorde en ritning med ugglans vingar, adéliepingvinens strömlinjeformade kropp och kungsfiskarens näbb som förebilder. Den viktigaste inspirationskällan var kungsfiskaren. Den dyker från hög höjd efter sitt byte i vattnet – från en dimension till en annan – utan ett stänk på vattenytan. Näbbens arkitektur återskapades i lokets form för att undvika ljudsmällar. Ugglans vingkonstruktion gav ljuddämpande effekt, och pingvinens form minskade vibrationerna. Man fick ett tystare tåg som blev 10 procent snabbare och krävde 15 procent mindre energi.

Biomimik har införlivats i allt som kan rymmas mellan medicinsk specialkunskap och jordbruk. Morgondagens åkrar har bälten av ängsblommor för att minska gödselbehovet. Samtidigt utgör dessa blombälten oaser för pollinerande insekter som humlor och andra organismer som i sin tur ger näring och ökar mångfalden. Framtidens städer planeras som ekosystem.

Det slagkraftigaste verktyget för en ny värld är 3D-printern. Plasten kan redan ersättas av printmaterial gjorda av svamp och alger. Man kan också printa levande celler för medicinskt bruk i nanoskala och stål för broar och byggnader.

Dags att tänka om senast nu

Sommaren 2015 sände Sveriges Radio sommarprat med Johan Rockström, miljöprofessor vid Stockholms universitet. Lyssnarsiffrorna blev enorma trots att han talar allvar och lägger de vetenskapliga korten på bordet. Vi befinner oss i en krissituation. Vi har ett gigantiskt ansvar. En tväromvändning i livsstil och ekonomiskt tänkande kan bli drivkraften för förnyelse. När Rockström ser konturer till en renässans låter det hoppfullt. Hans bok Vår tid på jorden: välfärd inom planetära gränser, som utkom 2012 i samarbete med fotografen Mathias Klum, är värdefull läsning. De nio planetära gränserna togs fram av Rockström och 27 andra erkända forskare år 2009. De utgör ramen inom vilken vi kan leva och handla tryggt. Vi har överskridit fyra av gränserna, så det är hög tid att bromsa och tänka om. Vår moderna välfärd har utarmat naturvärden och -tillgångar. Ett nytt tänkesätt ger oss möjligheten att få utvecklingen att vända i rätt riktning.

Allt vi gör har naturen redan gjort bättre utan att pantsätta framtiden. Det är också det här budskapet som Janine Benyus för fram. Biomimik som designmönster har visat sig vara en fruktbar metod som genererat billigare lösningar, hållbarare material och smartare innovationer på alla samhällsområden. Avfall och sidoprodukter har plötsligt blivit eftersökta resurser. Dagens elektronikavfall är morgondagens guldgruva.

Teknologiförespråkarna och miljörörelsens anhängare, de två ytterligheterna, närmar sig varandra. De har båda lika stor orsak att bevara våra sköra ekosystem. N

Angela Oker-Blom

TED

  • Förkortningen TED kommer från Technology, Entertainment and Design. Den ideella, opartiska organisationens mål är att förändra attityder med kunskapens kraft. Djupare kännedom förändrar världen. TED-konferenser hålls tre gånger i året och TED-seminarier i mindre skala ordnas i länder runtom i hela världen.
  • ted.com kan man lyssna till korta anföranden av världens mest inspirerande visionärer. Anförandena täcker alla kunskapsområden och kulturer.
  • TED-priset på en miljon dollar delas årligen ut till klarsynta framtidstänkare för de bästa koncepten att driva en global förändring.

Spännande maritimt äventyr

Finlandssvenska Karin Erlandsson tog i fjol steget till barnlitteraturen med Pärlfiskaren, som nyligen tilldelades Runeberg Junior-priset. Fantasyboken riktar sig till lite äldre barn i lågstadieålder. För yngre kan den vara en aning skrämmande – den räds inte mörker, faror och blodiga olyckor.

Pärlfiskarens berättare är flickan Miranda, i en fiktiv övärld där invånarna från barnsben lär sig dyka efter värdefulla pärlor – och alla drömmer om att finna den mytomspunna Ögonstenen – till den grad att de till och med dukar under i sin feberaktiga jakt. Det är vad som hände Mirandas pappa, men det hindrar inte henne från att föra vidare hans passion. Allt förändras ändå då hon plötsligt en dag blir ställföreträdande storasyster till Syrsa. Så utvecklas en berättelse om systerskap, mod och girighet.

Erlandssons bok är en av många som inspirerats av Ursula K. Le Guins Övärlden-böcker, men på grund av det ibland mörka och skrämmande anslaget, kommer jag att tänka på Otfried Preusslers Han sålde sin frihet. De starka och modiga flickorna i den maritima berättelsens centrum har också många paralleller med Disneyfilmen Moana, som utkom 2016.

Erlandsson beskriver medryckande den fantastiska världen, och underskattar inte de unga läsarna, vilket känns fräscht – berättelsen går in på filosofiska frågor om ambition och övermod, och ställer dem i motsatsförhållande till mänskliga förhållanden. Först och främst är det ett fantasieggande äventyr som ger mersmak, och boken är den första i en serie. Avslutningen känns ändå en aning otillfredsställande. Trots slutet gott, allting gott, är det som om vändningen blir lite abrupt; lösningen känns lite för enkel, vilket ytterligare bidrar till en upplevelse som gnager mig under läsningen, att en del av karaktärernas motivationer inte riktigt sitter som de ska.

De sparsamt utströdda illustrationerna av Tuuli Toivola är klassiskt svartvita pennteckningar som snarast bekräftar handlingen – det hade varit roligt om Toivola hade gjort lite mer för att expandera Erlandssons rikt beskrivna värld.

Janne Wass

Pärlfiskaren av Karin Erlandsson.
Illustrationer: Tuuli Toivola. Schildts & Söderströms, 2017.