Etikettarkiv: Natur

Larsmo förklarar krig mot flygekorren

Magnus Östmans artikel ”Allt sämre för flygekorren” (Finlands Natur 4/2016) är ingen trevlig läsning, varken för makteliten i Larsmo eller för mig. Orsakerna är visserligen inte desamma. För egen del är jag alltmer bekymrad över de krympande grönområdena i kommunen i allmänhet och det minskande flygekorrbeståndet i synnerhet. Larsmos maktelit – med kommundirektör Gun Kapténs i spetsen – är eller borde vara förnärmad över att i Östmans artikel stämplas som miljömarodörer. En beskyllning som visserligen inte sägs ut direkt. Det räcker gott med nakna fakta.

Nakna fakta är att livsmiljön för flygekorrstammen i Larsmos skogar minskat från närmare 800 hektar 1994 till under 300 hektar idag. En nedgång som i stort sett motsvarar giraffens avveckling i Afrika – för att gripa till en aktuell parallell. En avgörande faktor för vardera arten är det krympande livsrummet; för giraffens del tillkommer en florerande tjuvjakt. Flygekorren torde sällan vara mål för jägares kulor, officiellt skyddas den av fridlysning och EU:s habitatdirektiv gällande förstörelse av platser där den rastar och förökar sig. Trots detta har alltså livsrummet i Larsmo krympt katastrofalt för denna art, i första hand beroende på att de privata flygekorrskogarna avverkats till närmare hundra procent. Av allt att döma utan någon påföljd.

Biter inte direktivet? Nej, det biter inte, lika litet som Larsmos egen miljönämnds förslag till skyddsplan för flygekorren, inlämnat 2010. Styrkt av vetskapen om sin makt lämnade Larsmo kommun (enligt miljöexperten Ralf Wistbacka, som citeras i Östmans artikel) samma år in en anmälan om skogsavverkning på ett fyra hektar stort område.  Ett av de viktigaste återstående områdena för flygekorrar, vilket Närings-, trafik- och miljöcentralens inventerare grundligt missat. Naturskyddsförbundets österbottniska distrikt besvärade sig mot beslutet, som gick vidare till Högsta förvaltningsdomstolen.  Men innan HFD hunnit fatta sitt beslut lät kommunen kalhugga skogen 2012-2013. ”NTN-centralen polisanmälde kommunen, men åklagaren valde att inte väcka åtal”, skriver Östman.

Hur är detta möjligt? I danskan finns ett belysande uttryck: De små tyve hænger man op, de store lader man løbe. Fallet Larsmo bekräftar iakttagelsen: den ena myndigheten sanktionerar den andra myndighetens lagstridiga förfarande. På kommunal nivå är ett brott inte ett brott, på sin höjd en kreativ tolkning av gällande bestämmelser. Närhelst det gynnar verksamheten åberopar man ändå gärna lagens bokstav, som då ovan nämnda distrikt besvärade sig till Vasa förvaltningsdomstol i fråga om ett annat område med flygekorre, den största kvarstående äldre granskogen i nordvästra Larsmo. Också där hade NTM-centralen missat noga taget ett dussin boträd för flygekorre – på en areal dessvärre redan tidigare splittrad i alltför små enheter. Men enligt den nya skogslagen går det inte längre att besvära sig mot avgränsningsbeslut.

Vems ärenden går NTM-centralen? Vem gynnas av den nya skogslagen? Vem gynnas av de radikala minskningar av miljöskyddets resurser som åstadkommits av vår nuvarande regering? Inte flygekorren. Risk finns att denna art, trots allt tänkbart skydd i vältaliga paragrafer, kommer att vara utrotad i Larsmo före 2020. Så bedömer Wistbacka. Lika illa kan det gå i grannkommunen Jakobstad. Där förbereds nu en egen miljökatastrof: exploateringen av Fårholmen. Kommunen har ritat in ett småhusområde i stadens största enhetliga naturskog, med en betydande flygekorrpopulation. Detta med NTM-centralens goda minne. Jakobstadsnejdens Natur har inlämnat besvär. Hur tror ni det kommer att gå? I Finland har flygekorren minskat med 23 procent under det senaste decenniet. Giraffen har minskat med 40 procent på 30 år. Allt fler arter närmar sig ättestupan. Javanoshörningen, bergsgorillan, sumatratigern, karettsköldpaddan, amurleoparden och många fler.  För att travestera Stanislaw Jerzy Lec, den polske aforistikern: Någonting är ruttet i kommunen Larsmo. Herregud, vad stort Larsmo är.

Nalle Valtiala

Sprött liv

I naturlyriken ges inte sällan naturen kvinnliga egenskaper, och kvinnliga subjekt framställs som närmare naturen, medan mannen fått representera kulturen. Denna tradition har inte minst förts vidare av manliga författare, men de senaste decennierna har dikotomin allt mer skrivits fram ur ett kvinnligt perspektiv. Senast i våras i Jenny Kalliokuljus debutsamling Rodinia och nu i En sång som kommer underifrån av poeten Jessica Andersson Jonson som liksom debuten Den vita staden (2010) publiceras på det lilla Irrlicht förlag.

Andersson Jonsson ställer kvinnan och naturen, och mer specifikt växtfröet och livmodern, i juxtaposition – med ett avskalat språk vävs de samman, de gemensamma nämnarna tas tillvara tills de uppgår i varandra: ”Dina små händer är genomlysande. / Håller jag upp dem mot ljuset syns fina trådar under huden./ Den mjuka bladfoten.”

I dikterna är det är alltså två parallella tillblivelser, växtens och barnets, som korsar och går isär. Språket tar emellanåt formen av en saklig introduktionsmanual för odling: ”olika arters frön har väldigt skiftande krav för att gro, så det är viktigt att följa instruktionerna på påsen.” Andra gånger skiftar det till ett nästan religiöst idiom. Förlaget kallar diktsamling ”en besvärjelse, en bön om att det sköra livet ska få fortsätta leva”: ”Du är en hemlighet. Talar jag högt om dig är jag rädd att du ska gå förlorad. / Rinna ur mitt liv.”

Det är ömsint, och däri ligger en klar kvalitet, som också finns i de förtätade skildringarna av växtlivet, de som kan få en att tänka på ekopoesi, men där ekopoesin decentrerar människan hamnar hon hos Andersson Jonson åter i centrum. Det frö som gror är hos Andersson Jonson en metafor, men som sådan fungerar den bra.

Mats O. Svensson

Jessica Andersson Jonson:
En sång som kommer underifrån. Irrlicht, 2016.

Sprött liv

mal009-webbI naturlyriken ges inte sällan naturen kvinnliga egenskaper, och kvinnliga subjekt framställs som närmare naturen, medan mannen fått representera kulturen. Denna tradition har inte minst förts vidare av män, men de senaste decennierna har dikotomin allt mer skrivits fram från ett kvinnligt perspektiv. Senast i våras Jenny Kalliokulju och nu i En sång som kommer underifrån av poeten Jessica Andersson Jonson som liksom debuten Den vita staden (2010) publiceras på det något tillbakadragna Irrlicht förlag.

Andersson Jonsson ställer kvinnan och naturen, och mer specifikt växtfröet och livmodern i juxtaposition, med ett avskalat språk vävs de samman, de gemensamma nämnarna tas tillvara tills de uppgår i varandra: ”Dina små händer är genomlysande. / Håller jag upp dem mot ljuset syns fina trådar under huden./ Den mjuka bladfoten.”

I dikterna är det är alltså två parallella tillblivelser, växtens och barnets, som korsar och går isär. Språket tar emellanåt formen av en saklig introduktionsmanual för odling: ”olika arters frön har väldigt skiftande krav för att gro, så det är viktigt att följa instruktionerna på påsen.” Andra gånger skiftar det till ett nära religiöst; förlaget kallar diktsamlingen en besvärjelse, en bön om att det sköra livet ska få fortsätta leva: ”Du är en hemlighet. Talar jag högt om dig är jag rädd att du ska gå förlorad. / Rinna ur mitt liv.”

Det är ömsint, och däri ligger en klar kvalitet, som också finns i de förtätade skildringarna av växtlivet, de som kan få en att tänka på ekopoesi, men när den decentrerar människan hamnar hon hos Andersson Jonson åter i centrum. Det frö som gror är hos Andersson Jonson en metafor, men som sådan fungerar den bra.

Mats O. Svensson

Jessica Andersson Jonson: En sång som kommer underifrån.
Irrlicht, 2016.

Resa med lätt bagage

Tina Nyfors
Tina Nyfors.
Har inte öppnat datorn på en månad och i kalendern får jag riva av flikarna för fyra veckor. Smälter som bäst intrycken efter de senaste veckornas cyklande, tältande och volontärjobb på en ekogård.

Det senaste brevet skickades efter den första veckans cyklande då jag precis hade kommit till en ekogård. Där gällde det att dra på sig gårdens stora stövlar, kavla upp ärmarna och ge sig ut på åkern. Jag var med på traktorsläpet och tog upp de sista potatisarna och morötterna, skördade spenat och sallat i växthusen, åkte med för att sälja på marknaden en tidig lördagsmorgon.

Efter en veckas jobb på gården fortsatte jag att cykla. Vilken känsla av oberoende och lätthet att rulla ut från gården på två hjul! Resa med litet ekologiskt fotavtryck. Efter den dagens 75 kilometer blev det ytterligare 140 kilometer på cykel. Den sista cykelleden ”Alps to Ocean” gjorde skäl för sitt namn; bergen reste sig omkring oss som en levande målning. En morgon då vi vaknade var alla toppar vita. Vi levde Snusmumrikliv och värmde mat på trangia vid en flod, campade vid en spegelblank sjö. Väl framme vid östkusten i Oamaru möttes vi av Stilla havsvågsvall och doft av salt havsluft. Och, bonus, på campingplatsen fanns små blå dvärgpingviner som väsnades under trappan till campingköket! Hjärta Nya Zeeland.

Nu är jag tillbaka i Wanaka, i bergen vid sjön, i den lilla staden som blivit något av ett andra hem här på andra sidan jordklotet. Har stuckit mig in på hostellet, hängt med vänner och sett bekanta på stan. Har också börjat smaka på insikten om att jag småningom ska åka – har en och en halv månad kvar i Nya Zeeland.

Och har återsett resten av mina grejer efter att den senaste månaden rest omkring med 13 kilogram packning: tält, liggunderlag, sovsäck, trangia och mat. Så lite man kan klara sig med, så mycket man kan dela! Kök, dusch, tvättmaskin. Dela måltider, livshistorier, berättelser från resor, mötas som människor.

Tänker på det Tim Jackson skriver i sin bok Välfärd utan tillväxt om hur prylar blir byggstenar i vår identitet. Hur konsumtion är inbyggd i den västerländska uppfattningen om ett gott liv och inte minst i det rådande ekonomiska systemet som bygger på konstant tillväxt. Vilket gör att vårt konsumtionssamhälle hamnar på kollisionskurs med själva jorden som förser oss med allt vi behöver. För att inte underminera möjligheten till ett gott liv också i framtiden lyfter Jackson upp att vi i västvärlden behöver omdefiniera vad välfärd och ett gott liv är, flytta fokus från ekonomisk tillväxt, BNP och materiellt välstånd till livskvalitet och hälsa, goda relationer, känsla av meningsfullhet och delaktighet.

Frågeställningen som ekonomer och ledare världen över borde vara sysselsatta med är inget mindre än alternativ till det tillväxtbaserade ekonomiska systemet!

Och vi behöver sakta ner flödet av naturresurser! Det kan vi också göra i vår vardag. En personlig favorit är något jag upptäckte under den senaste månadens cyklande och campande då en varm dusch var en lyx. Det går alldeles utmärkt att fylla en flaska med varmt vatten och blaska av sig. En liter räcker.

Tina Nyfors
är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist som har mellanår i Nya Zeeland. Hon skriver brev till Ny Tid om sina erfarenheter. Tidigare brev har publicerats den 11.3, 13.5, 4.7, 19.8, 16.9 och 14.10 2016.

Dikter om djur i fantastisk färgskala

ulf-stark-linda-bondestam-djur-webb2Ulf Stark och Linda Bondestam bjuder in läsaren till en poetisk och fullständigt förtjusande värld i Djur som ingen sett utom vi. För varje uppslag kan läsaren uppleva en ny känsla med färgrikt berättande i bild och nyanserade dikter på rim. Stark och Bondestam har samarbetat tidigare bland annat i bilderboken Diktatorn (2010) och det kan även denna gång konstateras att det är ett väldigt lyckat samarbete.

Hela Djur som ingen sett utom vi kan läsas som en manifestation i skaparglädje, i och med dess välfungerande helhet och titeln som vittnar om att bilderboksskaparna har sett djur som ingen annan har sett. Stark och Bondestam öppnar dörren till en annan verklighet och läsaren får känna sig privilegierad av att kunna dröja bland de behagliga rytmerna i språket och de uttrycksfullt vackra bilderna.

Trots att det är olika sorters påhittade djur som gestaltas, är det bekanta känslor och beteenden som får utrymme i denna bilderbok. Djuret Sssch präglas av blyghet, Enstöringen är tacksam över att slippa allt, Nomadinen tänker ständigt att allt är bättre någon annanstans och Kakakerna lever i kollektiv:

”Om nån försöker säga ’jag’ / blir det ändå vi.”

Det finns ingen intrig, utan varje uppslag berättar en ny historia om ett nytt djur. Det kan bli tungt att läsa hela boken från pärm till pärm, eftersom så många intryck samsas. Istället går det bra att slå upp den på valfritt ställe och ta del av exempelvis Bipolarens eller Celansettens berättelse. Det råder inget tvivel om att det finns ett favorituppslag för var och en. Samtidigt är det också en bok som kan tilltala läsare i alla åldrar.

Medan Starks korta rim och Bondestams skimrande och rentav vilda bildberättande är det som först fångar läsaren, döljer sig ändå ofta djup bakom varje berättelse. Djuret En annan känner exempelvis att det bor en annan under dess fjäderdräkt, vilket öppnar för en tolkning om att befinna sig i fel kropp:

”Jag har hört dess skri: / ’Släpp mej fri’ / Släpp mej fri!’ // Det är otäckt / Jag tror inte ens att vi är släkt”.

Ibland är djuren stora och skrämmande men ensamma, så som Bombomen, som är en typ av Mårranfigur. Den stora och mörka Bombomen med vassa tänder ser skräckinjagande ut, samtidigt som texten berättar att den är ensam och inte kan rå för sitt utseende. Liksom på flera andra uppslag i boken förs tankarna därmed till Tove Janssons karaktärer. Ett fint inslag är också djuret Fågel Fri, som är tillägnat den bortgångna Stella Parland, som Bondestam tidigare skapat bilderböcker med.

Djur som ingen sett utom vi skildrar sammanfattningsvis en härlig fantasivärld där varje uppslag låter och ser ut på ett nytt sätt. Det är bilderboken som en köper åt ett barn men inte vill ge ifrån sig för att den är så vacker och passar så bra in bland diktvolymerna i bokhyllan.

Text: Janina Öberg
Illustration: Linda Bondestam

Ulf Stark (text) och Linda
Bondestam (bild):
Djur som ingen sett utom vi.
Förlaget, 2016.