Etikettarkiv: Natur

Den Stora Konstnären

Bland blåvalskukar och masturberande hamstrar utforskar Bosse Hellsten den machomaskulina författarmyten, men hans debutroman Jökel är under allt sitt burleskeri också en nykter utforskning av litteraturens värde.

Ett av de mest framstående temana – om inte det viktigaste temat – i Bosse Hellstens debutroman Jökel är frågan om författares arbetsvillkor och förutsättningarna för god litteratur. I romanen fortsätter och breddar Hellsten den tematik som han också behandlat i sina tidigare diktsamlingar – myten om det manliga författargeniet. I första hand handlar det om en dekonstruktion av bilden av den alkoholiserade författarcynikern, men också tanken om den hemingwayska machomannen som fäller träd med labbarna och fångar forell i forsarna tillsammans med grizzlybjörnar. Det vill säga ett slags myt om ”tingens naturliga ordning”, ett samhälle där män var män och genomled en vardag av prövningar och motgångar, härdades och blev starka och klara i sinnet.

Vi rör oss i en andlig dimma av alternativt alkoholångor eller löpareufori, kantad med hallucinationer om operasjungande hamstrar med vrålstånd, och gigantiska blåvalskukar. Allt berättat inom ett ramverk om de stora polarutforskarna, uteslutande män, vars bedrifter antagit mytiska proportioner under årens lopp. Alla dessa myter bygger Hellsten under romanens lopp upp, kontrasterade mot bilden av den ”moderna” mannen, mjukisfeministen som försoffats i sina strävanden till klarhet och renhet i tillvaron, tack vare fjolliga vinprovningar och långkok på radhusets terrass. Tills han sedan obönhörligt drar undan mattan för sin mytologiserade mansbild.

Skrivandets tvång

Oberoende av om man hänförs av Hellstens färgrika och kreativa språk (denna läsare var storförtjust) och mentala bilder av finlandssvenska författare som runkar vid datorn (Lasse Sund kanske inte borde läsa boken), är det lätt hänt att tematiken som behandlar arbetets och pengarnas betydelse för det skapande arbetet går förbi. Hellsten odlar i romanen vidare sitt fiktiva alter ego, den finlandssvenska författaren ”Bosse Hellsten”, som i boken (liksom i verkliga livet) fått ett stipendieresidens i Lovisa. Plötsligt, efter alla dessa år då han hankat sig fram som fattig poet: tre år gratis pengar, för att skriva …  ja, vadå?

”Bosse Hellsten” går i baklås. Plötsligt får han syssla med sitt skrivande på heltid, utan att behöva arbeta med annat för att betala hyra, mat och kopiösa mängder öl – inga fler morgnar med tidningsutdelning, inga fler sena kvällar med ölservering på den lokala krogen. Bara friheten … och tvånget. Det är ju nu som han borde skita ur sig DET STORA EPOSET.

Texten som biprodukt

Bosse Hellsten

”Hellstens” normallösning på skrivarkramp är kopiösa mängder alkohol, som en Charles Bukowski, Jack Kerouac eller Hunter S. Thompson tänker han att de stora idéerna kommer till en då man lösgör sig från den grå tristessens ok. Att vara alkoholist är ett heltidsjobb, så texten, konsten, är något som föds så att säga vid sidan av – något som mer eller mindre naturligt formas av spritångorna.

Men den här gången funkar inte alkoholen, så han sadlar om och blir nykterist. Inte bara det, han ska härda sig till renleverne som de hinduiska guruerna, polarutforskarna eller långdistanslöparna. Han inleder varje morgon med att hälla iskallt vatten över sig från en hindukanna (jerrykagg), skaffar löparskor och springer fötterna blodiga tills tånaglarna ramlar av och köper den största yxan han hittar i järnhandeln för att hugga ved. Han planerar att resa till Nordpolen, jaga säl och förfrysa tårna.

Ursäkta att jag skriver

Skrivarprocessen är för ”Hellsten” egentligen aldrig en process som handlar om att skriva. Tanken är snarare att texten genom ett trollslag ska födas färdig och fullständig bara man har gått igenom en ”konstnärsprocess”. Denna inspirationsprocess är något som endast ”stora konstnärer” är förunnade, och de behöver inte tänka på vad de skriver, de föder texten som en naturlig förlängning av sitt konstnärsjag.

Den inställning som genomsyrar detta tänkesätt är att skrivande i sig inte är ett ”riktigt” arbete, något som man skulle få betalt för att göra. Det här fungerar så länge romanens huvudperson har andra jobb, ”riktiga” jobb, men allt låser sig då han plötsligt får ett tre års stipendium – för att skriva. Som om skrivandet i sig inte var nog, skapar ”Hellsten” ett ramverk kring konstnärsprocessen, ett identitetsbygge som ursäktar eller rättfärdigar det faktum att han får betalt för att skapa litteratur. Pengarna behövs för att upprätthålla hans alkoholism eller för att köpa löparkläder och polarforskarutrustning, för att bygga upp rätt omständigheter för den stora inspirationen.

Betala för kulturen

Bosse Hellsten är naturligtvis inte den första som skrivit om denna vånda över skrivprocessen, över författaridentiteten. Hur mäter man värdet på ett litterärt verk? I Svenskfinland är det närmast omöjligt att med någon form av marknadsekonomisk logik rättfärdiga litteraturens existens, som Förlaget M:s vd Fredrik Rahka påpekar i artikeln på föregående uppslag. Vilken författare har inte i något skede drabbats av tvivel: är det jag skriver tillräckligt viktigt för att publiceras? Är den litteratur jag skriver värd det arbetsstipendium jag har fått? Vad bidrar jag egentligen med till samhället?

I Svenskfinland omhuldar vi gärna våra författare, och i festtalen hyllar vi litteraturens betydelse för den kulturella identiteten. Men vid bardisken och på nätets anonyma forum hör man fortfarande tvivlets röst. ”Om hens böcker inte säljer, så får väl hen skaffa ett riktigt jobb”, ”hobbykonstnärer som lever på stipendier”, och så vidare. Samtidigt kämpar merparten av våra författare med utkomsten – vissa arbetar som redaktörer på kulturtidskrifter, journalister, andra försöker dryga ut inkomsten med kolumner, recensioner, översättningar, talararvoden, taxikörning, lärarvikariat, postutdelning, servitörsjobb, arbetslöshetsunderstöd. Vissa reser till billigare länder, andra slutar skriva helt och hållet. Alla vill vi ha kultur, men frågan är hur mycket vi – som konsumenter och samhällspåverkare – är villiga att betala för den.

Janne Wass

Bosse Hellsten: Jökel.
Schildts & Söderströms, 2017.

Bistert och precist om förgänglighet

Skärgårdens kobbar, havsdjupen och den raka horisontlinjen utgör fonden för Jörgen Mattlars tredje diktsamling Att vända sig bort. Det är en poesi uppdelad i fem kapitel som betraktar sin omgivning och låter miljöerna tala. Beskrivande det som är, och det som passerat, med en blick som redogör utan att blanda in särskilt mycket sentimentalitet. En sida tecknar fåordigt fram bilden av ett fartyg med timmerlast som ett pappersbruk snart kommer att ”molma” ner. En annan består av ekot från en sjöväderprognos. Jaget är för det mesta frånvarande. Det skrivs sällan fram utan förblir i det iakttagande, fungerande som läsarens blick in i texten. En filtrerad blick som, utan framskrivning av känslor, på ett skickligt vis ändå lyckas blotta vilket tillstånd jagets syn på världen bottnar i. Som exempelvis i dikten med titeln V där havet och himlens placering står i fokus:

att havet och isen ligger

i den ordningen

och himmel    

Det finns endast i reflektionen över varför havet, isen och himlen kommer i den ordningen som de gör ett ifrågasättande av det mest grundläggande. Det vittnar om ett upplösningstillstånd där inte ens det mest självklara är givet. Denna förgänglighet är ett genomgående tema i dikterna. Den tar sig uttryck i naturskildringarna, i tingen och i relationerna. Hela tiden med fokus på det som blir kvar och det som försvinnner. I en av dikterna jämförs exempelvis en ryggtavla med en dagerrotyp. En bild framställd med den äldsta formen av fototeknik, dagerrotypi, som var så känslig för beröring att endast ett snuddande finger räckte för att förstöra innehållet helt. I kapitlet Ensligt torp skrivs en manskropp in i förruttnelsen av ett hus. Båda står för det övergivna på gränsen till att upphöra, och skriver på samma gång fram saknaden av någon som har gett sig av:

och trotsig bagge äter

märg ben och kött

tills skal är

det bågnar som mannens buk

syllstockens sista vilja

att du kommer hem

Naturens nedbrytningsprocess är även den ett tema som går som en röd tråd genom diktsamlingen. I kapitlet Skikt finns ett antal dikter som alla kretsar kring saker som sänks ned i hål i isen. Människokroppar, cement, mopeder och bilbatterier. Här görs en särskiljning mellan det som havet klarar av att svälja och det som spolas upp på land. De kvarvarande plastpartiklarna som lägger sig i strandbrynet som ”människans unkna pest” knyter an till den pågående miljöförstöringen. Det är en bister bild där mänskligheten utgör någonting misslyckat som i sinom tid kommer raderas ut:

att slutgiltigt lösa upp oss

i de långa atlantvirvlarna

eller i karpens damm

för att återskapa

och på nytt

försöka

Havet som det eviga i jämförelse med den betydligt mer bräckliga människan är inte en ny bild inom litteraturen. Inte heller är den okänd hos läsaren, vilket även gäller temat kring skärgården, himlen och horisonten. Att röra sig bland dessa väl använda scenerier är ett vågspel och kräver att någonting nytt tillförs, preciseras eller utmanas för att inte riskera att falla platt. I Mattlars fall är det precisionen som gör att dikterna lyfter. Det finns en tydlighet i de rena betraktelserna. De är inte svepande utan specifika, detaljerade i sin sparsamhet. Tillförlitligheten till det exakta i det som dikterna vill få fram gör att Mattlar lyckas bygga upp ett tillstånd kring de annars så uttömda fjärdarna. Den enda gången som det slår över i det enbart upprepande är i den sista dikten där jaget får en ”nattlig överraskning” av du:et:

att överraskas i natt

av dina vida

vinklar

att din behållare

med livets vin

och tryck

när läppar nuddar

din bägares

kant

I de vida vinklarna går det att läsa in formen av en kvinnokropp. En kropp som endast skrivs fram som en behållare och en bägare och som reproducerar den alltför uttjatade framställningen av kvinnan som passivt objekt. Det är en trist avslutning som stör en annars välavvägd och intressant diktsamling.

Amanda Saveland

Jörgen Mattlar: Att vända sig bort. Förlaget M. 2017.

Subtil ekopoesi

Det finns en skönhet i förgängelsen, i själva medvetenheten om att ting är tillfälliga och övergående, finns för ett litet tag och sedan omvandlas till något annat. Detta är något jag tänker på när jag läser My Lindelöfs nya diktbok Färdas (in och ut ur bilden).

Det är en tunn liten bok, nästan kvadratisk till formen, och omslaget pryds av ett skogsklätt berg i dimma. Kanske är fotot taget i Kaukasien, i det konfliktfyllda gränsområde mellan Georgien och Ryssland som dikten genom ett ”du”:s minnen återkommer till. För den rörelse som titeln anger sker bland annat med tåg och båt genom Östeuropa. Men det är inte främst resan i det fysiska rummet som det handlar om, utan mer om den inre resan, den som sker efteråt eller hela tiden. Vi rör oss genom minnesbilder; dikten flackar omkring i minnen av ”uppbrottets tid” och en resa som leder ”allt längre in/  i det som nu nästan saknar innebörd.”

Att befinna sig på nya platser tenderar att skärpa sinnena, göra en öppen och mer närvarande. Detta är något som resande har gemensamt med riktigt bra poesi: den får en att verkligen se och känna ting och stämningar som annars drar sig undan i en vardagens avtrubbande lunk. Och Lindelöf besitter verkligen förmågan att skapa bilder som stannar i läsaren. Du-formen, som ibland kan vara störig, fungerar här som en mjuk hand som drar mig in i diktens stämning:

Det bländar som sol, men det är inte sol

stigarna på din karta är dolda

Det här är dikter som frammanar en känsla av rymd. Varje rörelse in i en bild öppnar ett rum som stannar kvar en stund innan det löses upp. ”På bottnen under isen/ fiskars stim” – Dessa rader betyder inget särskilt i sammanhanget, de är en bild bara, av ett rum i världen som vi inte har tillgång till, men ändå kan vi tänka på det, kanske leka med bilden som en metafor för medvetandet eller något annat.

Om man ska koka ned vad dikten handlar om, vilket man kanske inte borde göra, så skulle jag säga att den på ett lågmält sätt gestaltar alltings förgänglighet. Men inte som i ”kom ihåg att du ska dö”, utan mer som i ”allt är i rörelse.” Dikten nämner Charles Darwins sista år, då han under sjukdom skrev en sista bok, om daggmaskar och deras förbisedda men livsviktiga arbete med att plöja jorden. Denna bok, skriver Lindelöf, har haft stor betydelse för förståelsen av mullbildningen i lövskogar – varpå dikten associativt rör sig vidare till du:ets minne av Tollundmannen, ett mosslik som finns att beskåda på ett museum på Jylland. Alltså: nedbrytning, och icke-nedbrytning. Det föränderliga och det någorlunda beständiga. Men inte det beständiga som en tröst, utan som en sorglig, osmält kvarvara. Det föränderliga, eller förgängliga, som en naturens grundförutsättning.

Färdas är på så vis ett stycke subtil ekopoesi, och Lindelöfs sätt att skriva ihop språk och biologi (”slätter av meningar på obegripliga språk, svärmar av tecken mot den vitaktiga himlen”) och förskjuta perspektivet från mikro till makro får mig att tänka på den danska poeten Inger Christensen. Men det handlar här om medvetandets ekologi minst lika mycket som det materiellas (om dessa nu verkligen är två särskilda sfärer, kanske är poängen att de inte är det) och om diktens förmåga att förmedla det subjektiva. En prosadikt beskriver hur en bild som du:et först tror är ett fotografi av en stad visar sig vara en målning, och fascinationen inför vad det innebär: att någon betraktat staden under lång tid, verkligen gett den sin fulla uppmärksamhet, och avbildat den. Och därmed blir målningen något annat än en mekanisk representation; målandets process för med sig en bit av konstnärens uppmärksamhet, liksom Lindelöfs dikt förmedlar hennes skarpa uppmärksamhet inför det till synes obetydliga eller osynliga.

Och då är vi tillbaka till detta med uppmärksamhet, ett tema som är sammanlänkat med förgängligheten. För om allting vore fast och beständigt fanns kanske ingen brännande anledning att ägna världen sin uppmärksamhet. Men nu är det inte så, och jag uppfattar det som ett imperativ när dikten säger att ”du skall framför allt fästa dig vid detaljer.” Men det är inte ett tomt imperativ, utan ett som understöds av diktens rymliga, detaljrika universum.

Bergen på bokens framsida för tankarna till ett annat imperativ, nämligen den amerikanska miljöfilosofen Aldo Leopolds uppmaning att ”tänka som ett berg”, det vill säga att utöva ett holistiskt tänkande som utgår ifrån hela ekosystemet snarare än det individuella perspektivet. I dessa tider när man talar om antropocen och ”djuptid” (det vill säga geologisk tid) pekar berget även mot en tidsrymd som går långt bortom mänsklighetens existens och fattningsförmåga. Hos Lindelöf fungerar dock det individuella medvetandet som en prisma i vilken världens ljus bryts. Människan står mellan berg och daggmask, mellan helheten och sönderdelningen. En liten stund till står hon där.

Sofia Roberg

My Lindelöf: Färdas (in och ut ur bilden).
Ellips förlag, 2017.

Vildsvinen som bökar runtom och inom oss

Hannah Lutz svarar eftertänksamt och reflekterat på frågorna och infallsvinklarna. När jag hör igenom vårt samtal om hennes debutroman Vildsvin slås jag av hennes genomtänkta svar och kommentarer. Det är den åttonde april, dagen efter terrorattacken i Stockholm. Vi har ännu inte något språk eller tillräckligt med information för att kommentera eller analysera den djupare, mer än att vi båda konstaterar att det är en sorgens dag.

– Vi vill så gärna säga något snabbt om det som sker, katastrofer av olika slag. Berätta våra åsikter om allting, säga något till världen på till exempel sociala medier. En av de viktigaste sakerna som skönlitteraturen ger oss är att den skapar rum för en komplexitet som inte ryms i det rådande debattklimatet. Jag saknar ett offentligt samtal som tar ansvar för språket. Många tänker inte på hur de använder orden och språket. Ta ett ord som ”flyktingström”, som så många verkar acceptera att det är så vi ska tala om människor som är på flykt undan krig. Ordet ström får oss att tänka på att något svämmar över, sköljer fram. Det kan verka oskyldigt, men smyger sig in i hur vi tänker kring och ser på världen, säger hon.

Gå i cirklar

Rötterna har Hannah Lutz i Ekenäs, men för några år sedan gick flyttlasset västerut och numera bor hon i Danmark. Tillsammans med vänner delar hon ett hus i Småland, där Vildsvin utspelar sig. Närmare bestämt i byn Hornanäs mellan Tingsryd och Linneryd. Genren är lekande och gäckande, en hybrid mellan poesi,fiktion,dagbok. Bokens klimat är kvävande, tryckande, emellanåt hotfullt. Det enda som förenar bokens karaktärer är vildsvinen, dessa stora tunga, bökande grisar, som drar fram i bygden. Jag som läsare sugs in i ett tungt, dyigt tillstånd som smetar sig fast.

– Ja, stämningen i boken är en känsla av att gå i cirklar, att inte kunna komma vidare. Rörelser blir avbrutna eller upprepas igen och igen. Trakten i boken sluter sig. Det är upplevelsen av ett speciellt tillstånd som ofta sätter igång en text, en skrivprocess för mig. Jag vill skriva fram ett tillstånd eller porträttera ett tillstånd, snarare än att jag försöker berätta en historia, förklarar Hannah.

Ett tag under läsningen upplever jag vildsvinen som fantasifoster för bokens personer, trots att de visserligen bökar runt, söndrar trädgårdar och åkrar. De smyger sig in i människors drömmar, blir projiceringsytor för människornas brister, saknad och förhoppningar.

De urbana och landsbygden

Vildsvin är också en berättelse om den urbana människan och naturen. Den handlar om människor som kommer till en landsbygd och inte alls förstår den, men längtar efter att vara en del av den.

De som bebor berättelsen kommer alla utifrån. Vildsvinen kommer också på ett sätt utifrån. De har funnits i skogarna, lika länge som människor. De utrotades men planterades åter in och blev en del av Sveriges fauna. Numera rör de sig hela tiden högre och högre upp i landet. De är återvändare, precis som bokens Glenn. Varför blev det just vildsvin?

– Precis som Ritve i boken fascineras jag av de stora, tunga djuren. Jag har blivit väldigt påverkad av att se dem på film. Jag har tittar mycket på YouTubeklipp, hur de rör sig, flockar sig. Det är också spännande hur vi pratar om dem. Att vildsvinen håller på att ta över, invaderar. Vildsvinen är inget djur med hög status eller romantiserat som vargen, där det finns en stor kör som vill beskydda och bevara dem. Kören om vildsvinen är däremot tämligen enhällig – de är skadedjur som ska utrotas. Genom att skriva om dem får jag vara nära dem. Sen funderar jag kring vilka redskap vi människor har för att vara en del av en ickemänsklig gemenskap? Vi tar en filmkamera, en penna, en pensel och på så vis försöker vi beskriva och infånga det, säger Lutz.

Jag fortsätter på spåret om den urbana människans förhållande till naturen och föreställningen om naturen som god. Föreställningen om det enkla, sanna livet på landet går många gånger inte ihop med verkligheten på landsbygden.

– Det förvånar mig att kritikerkåren i Danmark har läst boken som väldigt romantisk. Det hänger ihop med att man idylliserar den svenska naturen mycket. I Sverige och Finland däremot läses den mer som en ekokritik. Jag har inte medvetet skrivit in mig i den genren, men det gör mig glad att läsare har sett det i min bok – och ifall ekokritik förstås som skönlitteratur med ett kritiskt perspektiv på människans sätt att definiera och bruka ”naturen”, så tycker jag också att den passar in där, säger Lutz.

Läsning av komplexa texter, att omläsa böcker, att ta del av långa texter berättelser är i sig motstånd, för det går på något vis så kraftigt emot det som det här samhället vill. Håller du med?

– Nu vill jag tänka efter hur jag formulerar mig. För mig kräver skrivandet ett långsammare tempo. Det kan vara en motståndshandling, att välja det skönlitterära språket och tempot. Jag saknar en politisk diskussion där man tar ansvar för det man sänder ut i världen. Det betyder inte att jag som skönlitterär författare behöver hålla med om allt mina karaktärer säger eller att de alla måste representera åsikter som jag står bakom. Jag vill ändå kunna stå för de karaktärer och ord jag sätter i världen. Det händer så mycket överallt och hela tiden. Det är viktigt för mig att inte ryckas med för att få ut mina tankar i världen snabbt. En situation blir inte nödvändigtvis bättre av att alla omedelbart har en åsikt, säger Lutz.

Vi skiljs åt. Hon ska vidare, nästa samtal om Småland och vildsvinen står för dörren. En berättelse är alltid en början på ett samtal, som det här. Det gläds jag över.

Text Ylva Larsdotter
Foto Nick Karvounis, Lea Meilandt

Naturlyrik i vacker förpackning

”Samla på vågor / Samla på sand / Samla på stunder av hand-i-hand // samla på allting som kanske kan bli / minnen av sommarn som rusar förbi”.

I dikten ”Samla sekunder” av Hanna Lundström i Rassel prassel promenad: Poesi bland barr och blad uppmanas läsaren att samla på stunder från en sommar som går snabbt, medan Maija Hurmes ljuva illustrationer på uppslaget visar en person som samlar pinnar och insekter och håller hand med en kär person. Genom hela boken förmedlas livsglädje och kärlek till naturen och Hurmes skira men realistiska illustrationer bidrar till bokens påfallande skönhet. Personerna på bilderna reflekterar mångfald med olika hudfärger och åldrar och stundvis är det naturen själv som kommer till liv, då löven ser ut som små möss eller åskan ser ut som en skurk.

Av Lundström och Hurme gavs föregångaren Rassel prassel puss ut 2015. Dikterna i den utspelar sig främst i hemmet, men även i naturen. I Rassel prassel promenad är naturen i centrum och läsaren får ta del av allt från smältande snö och sommarregn till de första och sista gulnande bladen. Beskrivningarna av naturens förunderlighet för tankarna till Eva-Stina Byggmästars glada naturlyrik och det är fräscht med en motsvarighet i barnlitteraturen. Hurme rör sig vant då hon avbildar naturen, vilket hon även gör i de aktuella böckerna Titta skogen och Titta havet, som är delar av en pekboksserie med årstidstematik som utkommer på Olika förlag. Rassel prassel promenad blir lämplig läsning senast då pekboksåldern börjar vara förbi, men det finns inget som tyder på att en äldre läsare inte skulle njuta av den lika mycket som ett yngre barn.

Lundströms poesi tål upprepande högläsning i och med dess onomatopoetiska inslag, allitterationer och roliga rim. Dikterna är underhållande samtidigt som de är finstämda. En liten pärla är den korta dikten som handlar om växterna i odlingslådan och rentav kan läsas som ett finurligt ställningstagande för en vegetarisk livsstil:

”Det växer ingen knackkorv här / för korv har inga rötter / Här växer endast alla de / som ej har egna fötter”.

Naturen och årstidsväxlingarna är inga nydanande ämnen i barnlitteraturen, men i kombination med dikternas rytm och de drömska illustrationerna känns de inte förlegade. Istället erbjuder Rassel prassel promenad en möjlighet att sakta och njutningsfullt närma sig naturen på nytt från barnets perspektiv.

Janina Öberg

Hanna Lundström (text) och Maija Hurme (illustrationer): Rassel prassel promenad: Poesi bland barr och blad. Schildts & Söderströms, 2017.