Etikettarkiv: Nekrolog

Ursula Le Guin gjorde världen större

Ursula Le Guin fick aldrig Nobels litteraturpris, men hyllades under sina sista år som den pionjär och nyskapare hon var inom sci-fi och fantasy. En stor humanist, en anarkistisk samhällsdebattör och en feministisk ikon gick bort denna vecka. Le Guin var och förblir en av vår tids största författare, genom böcker som rubbade vår syn på världen och därigenom gjorde den lite större och lite mänskligare. 

“De som bygger murar är sina egna fångar”, säger protagonisten Shevek i Ursula Le Guins roman Shevek: en berättelse om två världar (The Dispossessed, 1974). Citatet breder ut sina vingar och glider glider helt obehindrat 43 år framåt i tiden för att sätta sig på nyhetsrubrikerna i januari 2018 – och känns som om det var skrivit uttryckligen för vår samtids händelser.

Den högst konkreta mur som förekommer i romanen befinner sig på planeten Anarres, vars invånare har skapat ett utopiskt samhälle enligt anarkosyndikalistisk modell. Men samtidigt fungerar Anarres som en gruvkoloni för tvillingplaneten Urras, en illa fungerande demokrati som styrs av ett patriarkalt och kapitalistiskt samhällssystem. Den enda muren som existerar på Anarres omgärdar landningsplatsen där rymdskeppen från Urras landar och lyfter, antingen med arbetskraft eller gruvgods som last. Enligt boken: “Muren stängde inte bara in landningsplatsen, utan också de skepp som kom ner från yttre rymden, och männen som kom i skeppen, och världen som de kom från, och resten av universum. Det inneslöt hela universum, och lämnade Anarres på utsidan, fritt.” (Egen översättning.)

Murens högst symboliska beskrivning poängteras: den är så låg att vem som helst kan klättra över den, den har inga vakter och inte ens en grind. Men för invånarna på Anarres är det den ideologiska och sociala gräns de byggt mellan sitt anarkistiska idealsamhälle och “resten av universum”. Vill man grovt förenkla, kan man säga att resten av boken försöker komma underfund med vem som egentligen stänger ut eller in vem – ideologiskt, politiskt, ekonomiskt, psykologiskt, socialt, religiöst, sexuellt, lingvistiskt. Detta utforskande av människans och samhällets begivenheter, förutsättningar och beteendemönster går som en röd tråd genom hela Le Guins produktion, från hennes essäer till hennes poesi, till hennes barnböcker och romaner, vare sig det gäller hennes realistiska romaner, hennes fantasyproduktion eller science fiction.

Amerikanska Ursula Le Guin gick bort den 22 januari efter en kort sjukdomsperiod, 88 år gammal. Le Guin har i flera år funnits med på ett hörn i spekulationerna om Nobels litteraturpris, men mer som en from förhoppning än som ett realistiskt alternativ. Le Guins problem var nämligen att lejonparten av hennes litterära arv består av fantasy och sci-fi, två genrer som fortfarande tenderar att ges sneda blickar av många kritiker. Det finns visserligen få kritiker som förnekar att Le Guin är en av vår tids stora författare (tillsammans med Philip Roth fram till sin död den enda levande författare vars verk getts ut av Library of America), men då de riktigt stora utmärkelserna ges, får genreförfattarna som regel se sig snuvade på konfekten (Okej, Kazuo Ishiguro är ett gränsfall, och Doris Lessing skrev några fantasyböcker).

“Realismen är en genre – en oerhört rik genre som har gett oss, och fortsätter att ge oss massor av stor fiktion”, sa Le Guin 2016 till The Guardian; “men om vi slår fast en genre som ett kriterium för kvalitet, underlåter vi att seriöst ta i beaktande en uppsjö av seriös litteratur. Vi kastar ut för många barn med badvattnet. Alldeles för många kritiker och lärare har ignorerat – varit okunniga om – någon annan genre än realismen.”

Le Guin är såtillvida enastående att hon under sin karriär skapade inte bara en, utan två av de mest inflytelserika fiktiva världarna inom litteraturen. Åtta av hennes romaner utspelar sig i det interplanetära samhället Hain, en alternativ framtidsvision förlagd till 4000-talet. Böckerna i Hain-sviten är alla helt fristående berättelser utan någon egentlig kronologisk röd tråd, och därför är Hain-serien som helhet inte lika ikonisk som till exempel Isaac Asimovs Stiftelse-svit eller Larry Nivens Ringvärlden-böcker.

Bättre känd är kanske hennes skapelse Övärlden (Earthsea), som fungerade som skådeplats för den fantasytrilogi som Le Guin skrev mellan 1968 och 1974, och som på 1990- och 2000-talen fick tillskott av ytterligare tre böcker.

Karta över Övärlden.

Le Guins Övärld är till sitt omfång mindre än J.R.R. Tolkiens episka framställning av Midgård. Där Tolkien är en gudabenådad skildrare av landskap och arkitektur, gräver Le Guin ner foten i myllan och låter oss känna på valkarna i fiskargubbarnas händer. Tolkien beskriver sina folk genom deras sägner, poesi och historia, Le Guin är mer intresserad av deras vardag och sociala interaktion. Hon tar sig an sina karaktärer med antropologens känsla för det finstilta snarare än historikerns svepande penseldrag, vilket är föga överraskande med tanke på hennes familjebakgrund: hennes pappa var inflytelserik kulturantropolog och mamman var psykolog, antropolog och skribent. Alfred och Theodora Kroeber utförde sina livsverk bland Kaliforniens ursprungsbefolkning och bidrog till att förändra bilden av de amerikanska ursprungsfolken. Le Guins postapokalyptiska roman Always Coming Home (1985) har tolkats som en fiktionaliserad återberättelse av de kaliforniska indianernas kultur och mytologi.

Le Guins fantasy var banbrytande då hennes genombrottsbok Trollkarlen från Övärlden (A Wizard of Earthsea) publicerades 1968, och den följdes av Gravkamrarna i Atuan (The Tombs of Atuan, 1970) och Den yttersta stranden (The Farthest Shore, 1972). I bjärt kontrast till den dominerande Tolkien-inspirerade fantasylitteraturen var Le Guins böcker karaktärsdrivna, moraliskt och psykologiskt komplexa, befolkades av icke-vita personer, tonade ned krigs- och våldstematiken och var framför allt feministiska.

För den skull gav Le Guin inte avkall på sådana teman som fantasyvänner kände till och älskade: trilogin är en Bildungsroman, en uppväxthistoria, och innehåller drakar, magi och en kamp mellan gott och ont. Men Le Guin lyckas angripa alla dessa teman med helt nya ögon. Magin i hennes böcker är inte bara trollformler eller medfödda krafter, utan regleras av en metafysik och en logik. Enligt samma mönster som George Lucas (betydligt mer haltande) skulle utveckla sin teori om Kraften i Star Wars-filmerna, låter Le Guin magin representeras av en holistisk idé om alltings sammanvävnad. För att kunna använda magi, måste en förstå världen, och för att förstå världen måste en känna sig själv och sin plats i densamma. En Merlin eller en Gandalf kan svinga sin trollstav utan att någonsin behöva förklara varifrån deras magi härstammar eller vad den har för följder eller begränsningar. Le Guin planterar sin magi i en fysisk och psykologisk verklighet. Inget kan skapas ur intet, utan endast ändra form. Frammanar du regn på ena sidan av Övärlden, skapar du torka på den andra. Antar magikern själv formen av en varg, kan hen glömma bort sin riktiga hamn om hen stannar för länge i djurform. Försöker hen utföra magi som hen inte förstår sig på, kan katastrofer inträffa. Alla aktioner har reaktioner, rubbas världens balans skapas obalans. Trollkarlens viktigaste lektion är inte att utföra magi, utan att ta ansvar för den magi som hen utför.

Stillbild från Goro Miyazakis filmatisering av Övärlden-böckerna, en av de mycket få adaptioner av sina böcker som Le Guin tillåtit.

Le Guin lägger yttersta vikt vid språk och Tingens Rätta Namn. För att förvandla en sten, måste en veta vad dess verkliga namn är på Skapelsespråket. Alla personer i Övärlden använder pseudonymer, och håller sina verkliga namn som hårt bevarade hemligheter. För känner du till en annan varelses verkliga namn, har du makt över henom.

Övärlden är en fantasyvärld utan gudar, men den är trots det djupt andlig, om man vill använda ett dylikt uttryck. Mycket likt de amerikanska ursprungsfolken, laborerar Le Guin med en tanke om alltings sammankoppling, ett slags variant på Gaia-myten om man så vill. Hon är noga med att poängtera balans och dualism, vilket gör hennes beskrivningar av godhet och ondska oändligt mer komplex än den tolkienska dito (även om Tolkiens definition ofta förenklas in absurdum). Protagonisterna kämpar inte mot någon mörk furste, utan mot mörkret i sig själva. Den här tanken om balans och dualism är starkt influerad av taoismen, den världsåskådning som Le Guin själv såg som den viktigaste för henne vid sidan av anarkismen och feminismen.

Ursula Le Guin trampade 1968 ner i en fantasyvärld vars kvinnoideal var rotat antingen i Tolkiens eller Robert E. Howards divergerande synsätt. I Tolkiens episka Sagan om ringen-berättelse ryms exakt tre kvinnliga karaktärer, och alla tre höjs upp på idealiserande piedestaler, då de överhuvudtaget nämns. Howard skapade med Conan Barbaren (1932) den sexistiska och sexualiserade fantasykliché som lever vidare till denna dag – där kvinnor antingen är hjälplösa prinsessor som måste räddas, eller voluptuösa amazoner i stålbikini.

Vill man klyva hår, kan man hitta spår av samma patriarkala tradition också i de tre första Övärlden-böckerna, men Le Guin var den första mainstreamförfattare att befolka sin fantasyvärld med komplexa kvinnokaraktärer, och lyfta fram de så kallade “mjuka” värdena och vardagssysslorna som kvinnor ofta sysselsatte sig med i historiska patriarkala samhällen. Till exempel Margaret Atwood och Doris Lessing skrev sina fantasyromaner betydligt senare.

I Le Guins böcker får kvinnorna ofta representera människans koppling till livets cykel, balansen mellan känsla och intellekt, sexualitet och skapande. Både Den yttersta stranden och den fjärde boken Tehanu (1991) behandlar till stora delar det patriarkala välde som byggts upp av manliga magiker, deras rädsla för det kvinnliga, för emotioner och sexualitet, förstärkt av celibat och makthunger. Till och med böckernas hjälte Ged måste konfronteras med sin egen dualism då han förlorar sin makt och därmed sin status, och inser att han levt hela sitt liv som en halv människa då han inte bejakat de grundbehov som representeras av hans sent omsider väckta sexualitet, känslosamhet och kopplingen till vardagssysslorna i livet. Boken vill visa hur han blir hel som människa först då han avsäger sig sina maktanspråk och lever ut sina sista dagar som fåraherde med kvinnan han älskar.

Jag har här beskrivit Ged som “protagonisten” i böckerna, med det är en sanning med modifikation. Ged är den enda karaktär som återfinns i alla fem Övärlden-romaner, men den andra boken i serien, Gravkamrarna i Atuan, berättas ur den kvinnliga huvudpersonen Tenars perspektiv. Också de två senare romanerna Tehanu och Burna av en annan vind (The Other Wind, 2001) har en kvinnlig protagonist, Tenars dotter Tehanu.

Pärmdetalj från en pocketutgåva av The Left Hand of Darkness.

Feminismen är ett bärande motiv också i Le Guins science fiction-produktion. Framför allt bör en lyfta fram hennes stora genombrottsroman och till dags dato mest ansedda bok, Mörkrets vänstra hand (The Left Hand of Darkness, 1969). Boken beskriver hur den manliga protagonisten Genly Ai från jorden besöker planeten Gethen för att övertyga dess två rivaliserande nationer att ansluta sig till den interplanetära alliansen Ekumenen. Genly har ändå svårt att kommunicera med och förstå befolkningen på Gethen, eftersom deras invånare är androgyna. Under den största delen av året är en person på Gethen sexuellt inaktiv, men en gång i månaden går hen in i en sexuell fas, en sorts “brunstperiod” om man så vill, och utvecklar beroende på omständigheterna antingen kvinnliga eller manliga attribut.

Gethen beskrivs som en radikalt annorlunda värld eftersom ingen könsfördelning existerar. Det är inte en utopi i ordets sanna bemärkelse, och planeten är inte fri från maktspel, korruption och motsättningar. Men avsaknaden av en patriarkal maktordning förebygger krig och till stora delar våld – och sexuella brott är naturligtvis ovanliga. Hela samhällets sociala koder och strukturer är totalt främmande för Genly Ai, som kommer från vårt jordesamhälle, där – för att tala med Le Guins stämma – nästan allting utgår från dikotomin mellan manligt och kvinnligt, en kultur uppbyggd kring de sexuella spänningarna mellan de biologiska (och naturligtvis sociala) könen.

Boken hyllades inte av alla feminister då den utkom mitt under en bred feministisk debatt 1969. Le Guin valde till exempel att använda pronomenet “han” för Gethens invånare i stället för ett könsneutralt dito, och hon beskriver dem i första hand som sysselsatta med klassiskt “manliga” förehavanden, i stället för att i högre grad låta oss följa med till exempel vardagssysslor och familjeförhållanden. Den kritiserades också för att den trots androgyniteten beskrev ett heteronormativt samhälle och inte utforskade homosexualitet inom ramarna för Gethens sexuella relationer. Det här beklagade Le Guin själv senare.

Trots detta var romanen banbrytande i och med att den lyfte fram kön och sexualitet i en genre där dessa traditionellt varit tabu. Science fiction-inramningen gav Le Guin möjlighet att utforska könets betydelse och natur genom att dekonstruera det, utelämna det, något som skulle ha varit om inte omöjligt så åtminstone ytterst svårt att på ett naturligt och trovärdigt sätt göra inom den realistiska genren. Genom detta tankeexperiment kommer Le Guin åt att belysa både patriarkatet och könets och sexualitetens roll i vårt samhälle, politiskt, socialt och psykologiskt.

Mörkrets vänstra hand har kallats den största sci-fi-romanen sedan Mary Shelleys Frankenstein. Det är naturligtvis en högst subjektiv utsago, och att rangordna böcker är sist och slutligen rätt meningslöst. Litteraturen, som allt annat i världen, utvecklas kollektivt. Ursula Le Guins storhet som författare hänger inte på att hon brutit tabun eller varit “först” med något. Själv citerar hon en lång rad influenser, från fantasypionjären Eric Rücker Edison och Tolkien till Rudyard Kiplings sagor, nordisk mytologi och de tidiga verken av sci-fi-författare som Isaac Asimov och Philip K. Dick. Politiskt influerades hon av ryska pacifistiska anarkister som Lev Tolstoj och Pjotr Kropotkin, eller feministiska skribenter som Virginia Woolf.

Feminism har existerat inom fantastiken i århundraden – redan Margaret Cavendish lät en kvinnlig hjältinna upptäcka en fantastisk värld under Nordpolen med både matriarkala drag och glidande genusverklighet, i boken The Description of a New World, Called the Blazing-World från 1666. Som bland annat Merete Mazzarella poängterat, kan Frankenstein (1818) läsas som en högst feministisk roman, och kvinnliga protagonister står att finna i flertalet noveller och romaner från början av 1900-talet, inte sällan skrivna av kvinnliga författare som Clare Winger Harris eller Gertrude Barrows Bennett. Inte heller var Le Guin den första att utforska sexualitet och icke-binära könsidentiteter inom sci-fi och fantasy, men kanske är hennes enskilda insats här den mest betydelsefulla, om en nu ska rangordna.

Utan tvekan måste man räkna henne (tillsammans med till exempel Anne McCaffrey) som en av pionjärerna som öppnade dörrar för författare som Joanna Russ, Vonda McIntyre och Octavia Butler. I dag är det allt vanligare med fantastisk litteratur med komplexa kvinnliga protagonister och karaktärer. J.K. Rowling, Suzanne Collins, George R. R. Martin, Nnedi Okorafor och Maria Turtschaninoff är bara några av de hyllade författare som i dag lyfter fram kvinnor i fantastiken utan att förfalla till stereotypier och klichéer. Alla dessa står också i stor tacksamhetsskuld till Le Guin – utan hennes skola för trollkarlar i Övärlden hade vi knappast fått någon Harry Potter, hennes förkastande av svartvita moralberättelser återspeglar sig i Game of Thrones alltid lika grumliga karaktärsmotivationer och om inte Turtschaninoffs röda kloster och dess kvinnor är direkt inspirerade av Gravkamrarna i Atuan och Tehanu, är jag redo att äta upp min hatt.

Harlan Ellison och Ursula Le Guin på Westercon i Portland 1984. Foto: Pip R. Lagenta.

Ursula Le Guins största gåva till science fiction är antagligen att hon förde in den lågmälda och kontemplativa sci-fin i mainstreamkulturen. Författare som H.G. Wells, George Orwell och Ray Bradbury lyckades visserligen få stor spridning för sina högst intelligenta, filosofiska och politiska böcker, men de hade ofta en inramning som stod tillräckligt nära en igenkännlig samtid för att de skulle kunna ses som samtidssatir snarare än sci-fi, och speciellt i Wells fall omgavs det seriösa innehållet av äventyrsbokens eller spänningsromanens juvenila action.

För att hitta samma intellektuella spänst, psykologiska skärpa och överraskande synvinklar som hos Le Guin, får man före henne leta sig fram till författare som åtminstone under sina mest produktiva år var rätt marginella utanför den inbitna sci-fi-kretsen: Philip K. Dick, Henry Kuttner och framför allt Cordwainer Smith och Theodore Sturgeon, som hörde till hennes stora favoriter. Le Guins science fiction är befriande renons på klichéer och är inte uppbyggda som sci-fi-romaner på den tiden tenderade att vara. De mal på långsamt, ofta utan större dramatik, och är mer intresserade av karaktärernas själsliv och förhållanden till varandra än stora äventyr. Dylika förekommer naturligtvis, men de är aldrig huvudsaken. Kort och gott kan man säga att Le Guin skriver sin sci-fi på samma sätt som Nobelprisbelönta författare till realistiska romaner bygger upp sina berättelser, genom att aldrig skriva med en tilltänkt publik i åtanke och aldrig undervärdera läsaren.

Vad som gjorde att Le Guin lyckades slå igenom på ett sätt som de ovan nämnda sci-fi-författarna inte gjorde, kan säkert en skolad litteraturvetare förklara bättre än vad jag kan. Men i Ursula Le Guin förenades ett enormt intellekt med en formidabel berättarförmåga, en unik insikt i det mänskliga varat, en djup samhällspolitisk analys, en orädd experimentlust och ett ofelbart språksinne. Som synes av denna långa text, finns det ändlösa möjligheter att analysera hennes litteratur, och då har jag bara skrapat på ytan. Om en så vill läsa hennes verk som anarkistisk samhällsanalys, feministisk emancipationsprosa, genderteori, filosofisk morallitteratur eller spännande äventyrsberättelser, hittar man något att bita i. Bredden i hennes verk är enastående, utan att hennes produktion fördenskull känns splittrad. Förutom allt detta var Le Guin en fantastiskt humoristisk person, en sylvass samtids- och kapitalismkritiker och en högljudd samhällsdebattör.

Letar man efter en modern Ursula Le Guin, kommer man kanske närmast i Neil Gaiman. I sitt presentationstal då hon förlänades med det prestigefyllda National Book Awards livsverkspris 2014, drog sig Gaiman till minnes då han första gången som 12-åring läste Mörkrets vänstra hand. Det var revolutionerande “för en brittisk tolvåring” att ens tänka tanken att kön kunde vara ett glidande koncept, “att kungen kunde vara gravid”. Enligt Gaiman lyckas LeGuin med att “öppna läsarens huvud, skala det, förändra det”. Julie Phillips skriver i The New Yorker att LeGuins kanske största gåva inte går till fantastiken, utan till litteraturen som helhet, eftersom hon “förändrade mainstreamlitteraturen. Genom att bryta ner genrens murar gav Le Guin nya verktyg till 2000-talets författare som laborerar i det som Chabon kallar för ‘gränslandet’ där det fantastiska sipprar in i litteraturen.”

Den afroamerikanska sci-fi-författaren N.K. Jemisin, vinnare av Hugopriset, minns hur viktigt det var för henne att läsa Övärlden-böckerna och inse att de befolkades av mörkhyade personer. Och nämnde jag att huvudpersonen i Mörkrets vänstra hand, Gently Ai, är svart? Nej, för det kom jag ihåg först då jag nyss läste det i en artikel på nätet. Sin vana trogen gjorde Le Guin inte något nummer av det i boken – för henne var det självklart att världen befolkades av människor av olika kön, sexualitet, färg, kultur, form och ideologi. Hon har ofta berättat om ranchen där hon växte upp med sina antropologföräldrar i Kalifornien, där alla dörrar stod öppna för alla sorters människor, och alla sorters människor frekventerade också huset. För Le Guin var det från barnsben självklart att sättet hennes familj levde på bara var ett av många, och att det ena sättet inte nödvändigtvis var mer eller mindre bra eller naturligt än något annat. Hon har sagt att hon önskade att alla kunde leva tillsammans i ett enda stort rum med alla dörrar och fönster öppna för folk att komma och gå som de vill. När hon mottog National Book Awards-priset, tackade hon med ett bitande protesttal mot kapitalismen. Under sitt sista levnadsår sysselsatte hon sig med att skriva kolumner och insändare där hon kritiserade hur jättar som Amazon och Google usurperade litteraturen. Som författarkollegan Margaret Atwood skriver i en rörande nekrolog i Washington Post: Ursula Le Guin lämnade oss då vi skulle behöva henne som mest.

Text Janne Wass
Foto Marian Wood Kolisch

Andimba Toivo Ya Toivo in memoriam

Herman Andimba Toivo Ya Toivo, en av förgrundsgestalterna i Namibias självständighetskamp, dog nyligen i Windhoek, 92 år gammal. Toivo Ya Toivo växte upp i Amboland i norra Namibia, vaktade i pojkåren boskap och gick i missionsskola för att småningom bli lärare, men blev efter en kort tid järnvägs- och gruvarbetare i Kapstaden. Sydafrika ockuperade Namibia 1915–1990, och införde där samma exploaterande rasförtryck som i det egna landet. Officiellt stod Namibia under Förenta Nationernas mandat med sikte på självständighet.

I Kapstaden anslöt sig Ya Toivo till den sydafrikanska befrielserörelsen ANC och var en av grundarna av den namibiska befrielserörelsen South-West Africa People’s Organisation (SWAPO). SWAPO drev först endast politisk opposition, som 1965 dock utvidgades till väpnad kamp. Verksamheten var i synnerhet förankrad i lokalsamhället i norra Namibia, där organisationen också hade kyrkornas stöd.

Efter att Toivo Ya Toivo smugglade ut en petition till FN som krävde Namibias självständighet deporterades han till Amboland och sattes i husarrest. Han fängslades 1967 för fortsatt motståndsverksamhet och dömdes tillsammans med 36 andra aktivister under sydafrikanska antiterrorismlagar till 20 års straff på fängelseön Robben Island. Tillsammans med Ya Toivo avtjänade också befrielsekämpar från ANC som Nelson Mandela och Walter Sisulu långa fängelsestraff.

1973 deklarerade Förenta Nationerna SWAPO som den enda legitima representanten för det namibiska folket. Många afrikanska länder, bland annat Tanzania, Zambia och Angola gav SWAPO politiskt och delvis militärt stöd. 1984 frigavs Ya Toivo, vilket han sägs ha motsatt sig eftersom så många politiska medfångar blev kvar på Robben Island. Efter en kort tid i Namibia anslöt han sig till SWAPO i exil i Zambia och Angola.

Internationell påtryckning, politisk opposition och väpnad kamp tvingade den sydafrikanska regeringen att förhandla. Stor betydelse hade deras militära motgångar i sydöstra Angola, där den angolanska armén med kubansk hjälp slog tillbaka sydafrikanska ockupationsstyrkor vid Cuito Cuanavale. Förhandlingarna resulterade i att den angolansk-namibiska gränsen fredades och de kubanska styrkorna drogs bort från Angola, och internationellt övervakade val arrangerades i Namibia hösten 1989. SWAPO vann valet med stor majoritet och Namibia förklarade sig självständigt den 21 mars 1990.

Innan valet återvände Toivo Ya Toivo och tusentals kamrater från exilen till Namibia. Han tjänade landet som riksdagsledamot och på flera olika ministerposter. Han främjade fredlig samlevnad mellan Namibias många olika folkgrupper och kulturer. Härvidlag har Namibia lyckats väl.

Ya Toivo avstod från aktiv politisk verksamhet år 2006. Härefter ägnade han sig åt förtroendeuppdrag samt åt familjen, hans amerikanskfödda fru och flera barn, både ”egna” och adopterade. Posthumt har han tilldelats hederstiteln Nationell Hjälte. Han jordfästes i Windhoek 24.6.2017.

Vi undertecknade arbetade, utsända av Finlands Fredskämpars Afrikakommitte, som läkare på det största namibiska flyktinglägret i Kwanza Sul, Angola åren 1980–1988. Vi hade där förmånen att träffa Toivo Ya Toivo och erfara hur hög respekt han åtnjöt bland de namibiska flyktingarna. Han var en vänlig och mycket tillmötesgående gentleman, men med knivskarpa politiska analyser.

Toivo Ya Toivo var en stor man, en sanningssägare. Han har bland annat sagt att utvecklingen och fördelningen av landets rikedomar mellan hela dess folk kommer att ta längre tid än befrielsekriget, men att där viljan finns hittas vägar. Namibia har lyckats väl med att upprätthålla freden, men den ekonomiska ojämlikheten bland invånarna är fortsatt mycket stor. Mänskor som Toivo Ya Toivo inger dock hopp inför framtiden.

Birgitta Lång, Merja Saarinen, Liisa Taskinen, Kirsti Paajanen och Hannu Paajanen

En stark försvarare av välfärdsstaten är borta

Vi nåddes denna vecka av sorgebudet att Vänsterförbundets förra riksdagsledamot och Europaparlamentariker Outi Ojala har avlidit efter en längre tids sjukdom. Outi Ojala hann fylla 70 år. Hon växte upp i Villmanstrand och var en äkta karelare, fastän hon levde sitt vuxna liv i Helsingfors.  Hon var uppskattad över parti- och generationsgränser och känd både för att genuint ”bry sig om”, jobba hårt för det hon trodde på, men också för sitt temperament, som kom just av det ärliga och aktiva engagemanget.

Hon var riksdagsledamot 1991–1996 och 1999–2007, däremellan var hon Europaparlamentariker, Hon hade under åren många förtroendeuppdrag och var också länge bland annat medlem av Helsingfors stadsstyrelse. Berghäll var hennes stadsdel, fast hon trivdes bra också i Arabiastranden dit hon flyttade efter pensioneringen.  Till sitt ursprungliga yrke var hon sjukvårdare och kom till politiken via sitt fackliga engagemang i sjukvårdarnas förbund Tehy.

Outi var aktiv i många frågor;  hon var nordist och aktiv för fred. Socialpolitik och hälsovårdsfrågor brann hon för, hon slutade aldrig att försvara den offentliga vården, där hon själv jobbat i två decennier och som hon såg som en viktig grund för välfärdssamhället. Hon var mycket oroad över den förestående social- och hälsovårdsreformen och vad allt den så kallade ”valfriheten” skulle innebära för finansieringen av den offentliga vården i längden.

Många kommer ihåg henne för hennes motion redan på 90-talet i riksdagen för att samkönade par skulle kunna registrera sitt parförhållande, något som slutligen gick igenom i riksdagen först 2002 (och först i år ledde till  möjlighet till äktenskap).

Outi var i många år medlem av Nordiska rådet och 2002 också Nordiska rådets president, och senare efter att hon lämnat riksdagen ordförande i Pohjola-Norden. Nordiskt samarbete var för Outi viktigt och naturligt, hon hade själv jobbat som sjukskötare i Sverige i sin ungdom och hade familjemedlemmar i Sverige. För Outi var det svenska språket självklart en del av den finländska identiteten.

När Outi blev pensionerad började hon på allvar ta sig an allt det hon inte hunnit med under de tider hon var politiker, hon reste mycket, bland annat  genom Ryssland med den legendariska transsibiriska järnvägen. Det andra hon tog sin an på allvar var kultur,  i alla olika former, men mest  musik, teater och bildkonst. Hon skaffade sig på ”gamla dar” efter pensioneringen körkort, dels för att hon lättare skulle komma till Kuhmo musikfestival som hon sedan länge besökte nästan varje sommar.

Outi var en varm människa som tog sina medmänniskor på allvar, hon gav råd och stöd till yngre politiker, och äldre – om man bad om det, och ibland fast man inte bad om det. Hon var passionerad i allt hon gjorde och det märktes. Var man än rörde sig med Outi, kom folk för att säga några ord, till och med när hon simmade i Medelhavet dök det bland vågorna fram någon väljare som ville hälsa. Många är vi som kommer att sakna Outi och hennes humor och värme.   

Laura Lodenius
var Outi Ojalas vän och jobbade med och för henne en del år.
Foto: Sami Liukkonen

   

Feminist, forskare, författare

harriet clayhillsOm jag är någonting så är jag feminist, sade den då 81-åriga Harriet Clayhills i tv-dokumentären Käringen mot strömmen (YLE, 2002). Etiketten kvinnosakskvinna var för begränsad.

En kvinnosakskvinna kämpar främst för formella rättigheter inom det borgerliga samhällets ram, medan en feminist vill ha en grundläggande förändring av förhållandet mellan man och kvinna och av samhället i stort.

Fortsätt läsa Feminist, forskare, författare

Bertel Stenius är död

Bertel Stenius var den den borne journalisten. Han började med klasstidningen på fyran i Lärkan på 40-talet och arbetade med medlemsbladet för patienter med trigeminusneuralgi ännu kring millennieskiftet. Men den viktigaste insatsen gjorde han på 50- och 60-talet som redaktionssekreterare och reporter på Ny Tid – det finns fortfarande de som minns hans reportage från någon av den tidens stora strejker. Christina Nordgren-Siivonen, som var hans kollega under en del av den tiden minns honom som otroligt beläst och språkkunnig.

– Han var en unik personlighet, sådana växer inte på träd.

Efter tiden på Ny Tid verkade han länge som översättare på FFC, framför allt för Löntagaren.

I början av 90-talet fick han diagnosen MS, multipel skleros. Han grundade sedan och ledde en förening för patienter med trigeminusneuralgi, en MS-relaterad sjukdom, och såg förstås till att den hade sitt eget informationsblad.

Peter Lodenius