Etikettarkiv: Nekrolog

En orädd debattör har lämnat scenen

Författaren och journalisten Yrsa Stenius död i mitten av maj vid 73-års ålder överraskade stort hennes släktingar och kolleger på båda sidor om Östersjön. Stenius föddes i Helsingfors och var verksam bland annat som chefredaktör för Arbetarbladet i Finland i slutet av 1970-talet. Under merparten av sitt yrkesverksamma liv arbetade hon och satte ett synligt avtryck i Sverige i frågor som rörde allt från kultur, politik, yttrandefrihet och hundar.

När en aktiv person går bort mitt i allt blir det naturligtvis ett drabbande bud för den nära kretsen – men även för dem som inte umgicks dagligen med Stenius.

– Jag blev väldigt chockerad när jag hörde om att hon gått bort, berättar författaren Agneta Pleijel per telefon från Stockholm.

Om vi ska hitta en person som är nyckeln bakom att Yrsa Stenius ursprungligen flyttade till Sverige så är det Agneta Pleijel.

– Jag arbetade som kulturchef på Aftonbladet. Under en period fanns det konflikter på tidningen och jag hade bestämt mig för att säga upp mig. Många på Aftonbladet ville göra en intern rekrytering för att hitta en ersättare – men jag ville att vi skulle hitta en ordentlig kulturchef utanför tidningens krets.

Agneta Pleijel berättar att hon följt med Yrsa Stenius skrivande och läst både debutboken I väntan på vadå och hennes litteraturessäer.

– Jag tyckte om det hon skrivit. Så jag och dåvarande chefredaktören Gunnar Fredriksson åkte över till Helsingfors för att träffa Yrsa. Det var ett lyckat möte – så vi bjöd henne att komma till Aftonbladet.

Headhunting med andra ord – innan någon börjat använda ordet. Till en början skulle Stenius vikariera Pleijel som kulturchef.

– Det var helt enkelt för att se om hon trivdes och om kulturredaktionen trivdes med henne. Och det gick alldeles utmärkt så hon beslöt sig för att stanna. Det här var år 1980.

Stenius blev snabbt rekryterad till Aftonbladets ledarsida och avancerade senare till att bli politisk chefredaktör för tidningen.

– Hon var ju inte bara litterärt väldigt kunnig utan också politiskt bevandrad och dessutom en dokumenterad socialdemokrat. Det behövdes på en tidning som på den tiden ägdes av Landsorganisationen (LO). Men det var en prövande tid för henne då hon jobbade på ledarredaktionen, det var svårt att vara kvinna i den manliga sfären.

Agneta Pleijel berättar att kontakten med Yrsa Stenius fortsatte efter att Pleijel sagt upp sig, men de var aldrig nära vänner.

– Det var en vänskaplig och genuin relation, men den var inte tät. Jag hade respekt för henne och jag fick uppfattningen att hon uppskattade mig. Men jag var oenig med henne i många frågor. Till exempel vissa yttranden hon gjorde som Allmänhetens pressombudsman. Jag yttrade mig inte offentligt men jag höll inte med.

Pleijel berättar att de bodde rätt nära varandra i Stockholm och råkade träffa varandra på gatan med jämna mellanrum.

– Varje gång vi sågs pratade vi och det var trevligt. Jag kommer ihåg att vi alltid sade att nu ska vi ses. Vi ville träffas men det blev inte av.

Agneta Pleijel återkommer under samtalets gång till upplägget att de trivdes i varandras sällskap men att det inte alltid rådde en åsiktsgemenskap dem emellan.

– Men det spelar ingen roll: hon skrev bra och det är det viktiga. Och jag tycker att hon under åren tog med sig värdefulla saker från det finländska kulturlivet.

Yrsa Stenius har karaktäriserats som orädd som skribent och tänkare och hon gick oftat emot de för tiden populära åsiktsyttringarna och uppfattningarna. När större delen av den svenska offentligheten jublade över att pojkar äntligen börjat läsa i och med att självbiografin Jag är Zlatan Ibrahimovic blev en succé, ja då tyckte Stenius att det var synd att en egoist och posör blir unga mäns förebild. Hon skapade också rubriker i sin roll som Allmänhetens pressombudsman, och gick tvärs emot uppfattningen att det var rätt att den tidigare för flera mord dömda Thomas Quick/Sture Bergwall blev frikänd.

2016 gav Yrsa Stenius ut sin självbiografi, Orden i min makt som recenserades i Ny Tid  av Lasse Garoff:

”Trots bokens titel Orden i min makt så förmedlar dessa professionella memoarer en påtaglig känsla av maktlöshet, eller åtminstone utsatthet. I skildringen framträder ett porträtt av en sammansatt personlighet som är både stark och sårbar, och ovanligt driven. Och trots sin utsatthet verkar hon hjälplös inför sin egen kraftiga ambition som gång på gång, och inte sällan till ett högt personligt pris, driver henne att erövra centrala positioner inom den offentlighet som behandlar henne så hårdhänt.”

text Marcus Floman
foto Fredrik Sonck / Ny Tids arkiv

Jerry Williams: A Working Class Hero

Två forskningsrapporter kring klass och identitet publicerades i måndags, dels den centern nära stående tankesmedjan e2 och Suomen Kulttuurirahastos rapport om finländarnas identitetsbygge, och dels tankesmedjan Magmas rapport (nå, essäsamling) om den finlandssvenska arbetarklassen i Helsingfors (läs mer om den i nästa nummer av Ny Tid). Båda rapporterna talar samma språk: samhällsklassen har långsamt men säkert förlorat sin tidigare så viktiga betydelse som identitetsmarkör, och allt färre identifierar sig i dag som “arbetarklass”. De som gör det tenderar också i allt mindre grad stöda de klassiska arbetarpartierna på vänsterkanten.

Måhända är det här en lite udda åsnebrygga för en dödsruna över en rockartist, men då man talar om “Sveriges rockkung” Jerry Williams är det omöjligt att bortse från politik- och klassbegreppet. Rock-Jerry var ursprungligen rörmokare till yrket, och trots att han i över 50 år levde artistdrömmen och uppträdde på alla Sveriges glittrigaste arenor, förblev han trogen sin arbetarklassbakgrund livet ut.

Williams, som egentligen hette Erik Fernström, avled den 25 mars i cancer, 75 år gammal. Han fick sitt genombrott 1963 med gruppen The Violents som spelade som förband för The Beatles. Inspirerad av Little Richard och Elvis, tog Jerry Williams med besked den karismatiska, boogie-baserade amerikanska rockmusiken till Sverige. Kortväxt, men med en explosiv energi och ett karismatiskt scenframträdande, kombinerat med en basunerande, rak och högljudd sångstil blev han omåttligt populär, och internationellt framgångsrika vokalister som Pelle Almqvist i punkbandet The Hives har medvetet eller omedvetet inspirerats av Williams scenmanér.

Fernström växte upp i en enrummare i Solna, en arbetarförstad till Stockholm, under en tid då, enligt tidningen Arbetets ord: “hungern ven utanför knutarna och trångboddheten var ett faktum”. Hans mamma dog då han var 12 och pappan lämnades ensam att försörja Erik och hans syskon. Williams bibehöll livet ut sin kännspaka stockholmska arbetardialekt och röstade liksom som sina föräldrar på Vänsterpartiet Kommunisterna. Sina vänstersympatier var han öppen med redan på 1970-talet, och rockmusiken såg han som en lika viktig förenande länk mellan världens arbetare som Marx Kapitalet. Oberoende av partitillhörighet var det omöjligt för någon som bevittnade Jerry Williams karriär att ta miste på hans klassbakgrund, och han försökte aldrig dölja den heller. I minnestexter har svenska artister beskrivit Williams som en varm, empatisk och “riktig” människa, men han var också högljudd, frispråkig och rakt-på-sak. Han svängde sig inte med blomsterspråk, utan talade en grov och enkel svenska. Och tvärtemot många andra vänsterorienterade artister på 60- och 70-talen gjorde Williams inte politisk musik eller protestmusik, med vissa undantag. Rocken var för honom inte så mycket ett protestmedel som en solidaritetsyttring. Hans uniform var jeans och läderjacka, och han brukade anlända till sina konserter på motorcykel. Ordet som ofta brukar användas om honom är “folklig”.

“Insnöad kommunist” är kanske epitetet någon kunde använda för Jerry Williams i dagens läge. Han var hela sitt liv trogen Vänsterpartiet, också efter att det droppade bihanget “Kommunisterna” i sitt namn, och var inbokad för att tala på Degerforsvänsterns första maj-fest i år. Detta trots att Williams  under årens lopp såg partiet färdas allt närmare den politiska mitten och anta ett mer socialdemokratiskt ansikte, medan han själv enträget trodde på den kommunistiska revolutionen. “Men det betyder inte att jag är Stalins försvarsadvokat. Jag vill ha ett klasslöst samhälle, det är det kommunism handlar om”, sa han 2010 i en intervju för Arbetaren. Men medan en Jan Myrdal förlorat största delen av sina gamla vänstervänner genom att ur sin maoistiskt färgade intellektuella ståndpunkt försvara massakern på Himmelska fridens torg, Pol Pots etniska rensning i Kambodja och den iranska fatwan mot Salman Rushdie, har Williams hållit sin vänsterretorik på den diskbänksnivå där den alltid befunnit sig, som till exempel då han kritiserade den amerikanska kapitalismen så sent som i fjol: “Det som är dyngöken, det är att någon ska tjäna pengar på var ens ungar går i skolan någonstans. Likadant om din farsa blir sjuk och åker in på sjukan, då ska någon jävla grillhagen sitta och tjäna pengar på det. Det är åt helvete.” Folkligt så det förslår.

Vänsterpartiet gick efter nyheten om Williams död ut med pressmeddelande där partisekreterare Aron Etzler poängterade att Williams varit mångårig partimedlem, och konstaterade att “ingen artist hade ett rödare hjärta än rocklegenden Jerry Williams”. Socialdemokratiska statsministern Stefan Löfven kallade honom i en kommentar för TT för “en otroligt stark symbol för […] folkligheten”, medan Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt kallade hans död för en stor förlust “inte bara för musiken, utan också för arbetarklassen”. Kritiker menar att vänsterpartierna försöker lägga beslag på Williams, och Blekinge Läns Tidnings kulturredaktör Ingemar Lönnbom konstaterar att “Jerry Williams var större än politiken”. Det är visserligen sant, men man kan knappast klandra vänstern för att lyfta fram en av sina få verkligt “folkliga” profiler, en typ av vänsterdebattör djupt rotad i en traditionell (måhända föråldrad) bild av arbetarklassen – en person som talade om politik på ett enkelt (förenklat?) och “begripligt” sätt som i dag främst tycks vara populisthögern förunnat.

Så sent som 9 februari i år efterlyste vänstersossen, författaren och journalisten Göran Greider i Dala-Demokraten mer folklighet i Vänsterpartiet: “Ett nödvändigt villkor för att ett politiskt parti ska kunna få mer än låt oss säga tio procent av väljarkåren är faktiskt att det har tydliga ‘folkliga’ drag. Det saknar Vänsterpartiet nästan helt och det är en förklaring till varför det verkar vara stört omöjligt för det att nå över tio procent, trots att det i en rad frågor – från vinstbegränsning i välfärden till arbetstidsförkortning – är helt i fas med väljaropinionen. […] Ordet ‘folklig’ är ett riskabelt ord. Det lutar lätt åt det högerpopulistiska hållet och ska inte brukas lättvindigt. Men även för den som i likhet med mig menar att vänster-högerskalan är den absolut viktigaste dimensionen i all politik har folkligheten betydelse: det står som en symbol för de breda folklagren, för de många och inte för de få. De breda folklagren (ännu ett svårgreppat uttryck) är liktydigt med den stora löntagarmajoriteten.”

Samma utsago stämmer antagligen lika bra på finländska Vänsterförbundet – också ett parti som kämpar för att komma över 10-procentsstrecket, och som dras med en mediebild av ett parti för intellektuella latteaktivister snarare än fabriksarbetarens eller affärsbiträdets. Samma dag som Jerry Williams dog publicerade Hufvudstadsbladet en lång personintervju med Vänsterförbundets ordförande Li Andersson, där hon säger att Vänsterns popularitetsproblem delvis kan förklaras med hur partiet uttrycker sig: “Vi har en tendens att koncentrera oss på siffror och strukturer, och inte lika mycket på värderingar”. Andersson efterlyser en vänster som bättre kan tilltala långtidsarbetslösa på före detta industriorter, och som inte moraliserar över den traditionella arbetarklassen. Med andra ord kanske en en lite folkligare vänster; mer Jerry Williams än Thomas Piketty?

Jerry Williams var ingen stor politisk teoretiker, lika litet som han var en subtil musikalisk tolkare. När Williams stod på scenen var det raka rör, stort patos och gasen i botten, lite på samma sätt som då han diskuterade politik. En av hans favoritlåtar var John Lennons sarkastiska Working Class Hero från 1970, och den blev en klassiker på hans konserter. Men som Håkan Engström skrev 2013 då han recenserade Williams avskedsturné i Sydsvenskan, blir låten lätt en aning “överviktig” i Solnatjurens tolkning: “Jerrys version av Lennons låt har inget av originalets stolthet och arrogans. Lennon spelade visserligen in den för sin primalskriks-lp, men just den låten sjöng han med en fräck fnysning och en underdogs självmedvetna överlägsenhet. Jerry Williams däremot låter bara plågad, som ett skadeskjutet djur.”

Tja, jag vet inte om jag personligen håller med om den sista slängen som Engström kommer med, men visst kan man vara överens om att Williams inte helt får fatt på finessen i Lennons klassiker. Men så var ju Lennon på många sätt också den första sarkastiska hipstern. Williams tar låten på orden. När han sjunger “A working class hero is something to be” menar han det från botten av sitt hjärta. Det han förlorar i subtilitet tar han igen i övertygelse. Och känslan i hans tolkning går sannerligen inte att ta miste på. Lyssna bara på videon nedan och säg om det inte blir kalla kårar likafullt.

Text Janne Wass
Foto: Örjan Karlsson/Wikimedia Commons

Stephen Hawking: socialisten som ville till stjärnorna

Få giganter inom vetenskapen tornar så högt som den lille mannen i rullstolen. I Albert Einsteins och Isaac Newtons fotspår förändrade han vår uppfattning om universum och om verklighetens sammansättning. I dag då nyheten om hans död nådde oss, har många spaltmeter skrivits om hans enorma forskargärning. Mindre uppmärksamhet har ägnats åt hans socialistiska världssyn.

Den brittiska forskaren och författaren Stephen Hawkings bortgång vid en ålder av 76 år har berört många, och i vetenskapen gapar ett stort hål efter mannen som tog det som sin livsuppgift att utröna, med författaren Douglas Adams ord, hemligheten med “livet, universum och allting”. Hawking var inte bara en av vår tids allra största teoretiska fysiker och kosmologer, utan också en humanist och humorist. Få har bidragit med så mycket till populariseringen av vetenskap, dels på grund av att han i sin rullstol blev en så ikonisk figur, men också tack vare hans torra brittiska humor, som han gärna delade med sig av i böcker och intervjuer.

Efter sitt populärkulturella genombrott 1988 med boken Kosmos: en kort historik, blev Hawking en av vår tids mest kända personer, och han bjöd flitigt på sig själv, till exempel genom cameoroller i tv-serier som The Simpsons, Star Trek och The Big Bang Theory. Med åren blev Hawking, med sin rullstol och talsyntetisator, sinnebilden för ett geni. Hans stora popularitet kan delvis förklaras med hans eget stora tycke för populärkultur, i synnerhet science fiction, och att han kunde föra allvarliga diskussioner kring frågor om utomjordiskt liv, kolonisering av andra planeter och ett framtida robotsamhälle.

Som det geniet och den superstjärna han var, fick Hawking ofta frågor som berörde politik. På det stora hela var han motvillig att diskutera politik med journalister, och avhandlade ofta ämnet med ett skämt – till Kitty Ferguson, som skrivit den mest kända biografin om honom, sa han att en av de saker han ångrade mest i livet var att han aldrig fick tillfälle att köra över Margaret Thatchers tår med sin rullstol. Han körde 1977 över Prins Charles tår, och det ryktades om att han hade för vana att ”av misstag” köra på folk han inte gillade. Hawking förnekade det, men inte särskilt övertygande. ”Det är ett illvilligt rykte, och jag kommer att köra över alla som sprider det vidare”, sa han till Ferguson.

På grund av sin universumsomspännande forskning var det naturligtvis omöjligt för Hawking att inte komma in på frågor som anknöt till politik och samhället i stort. Som övertygad ateist tenderade han att stöta sig med religiösa samfund, som då han lade fram tanken om att människan genom att finna svar på exakt hur universum fungerar, i praktiken skulle överta en presumtiv guds roll.

När Hawking, speciellt under senare år, uttalade sig politiskt, verkade medierna varje gång överraskade över hans vänstersinnade åsikter. År 2015 stödde han helhjärtat den gamle socialisträven Jeremy Corbyns val till Labours ordförande, även om han sedermera uttryckte besvikelse över Corbyns ledaregenskaper. Samma år deltog Hawking i en Reddit-diskussion där han fick en fråga om hotet för ökad arbetslöshet i samband med automatiseringen av samhället. Hawking svarade:

”Om maskiner producerar allt vi behöver, kommer resultatet att avgöras av hur saker distribueras. Alla kan njuta av ett liv fyllt av lyxig fritid om det maskinproducerade överflödet delas jämnt, eller så kan det hända att merparten av alla människor blir totalt utarmade om maskinernas ägare lyckas med sin lobbning mot utjämnad resursfördelning. För tillfället ser det ut som om vi skulle vara på väg mot det senare alternativet, med en teknologisk utveckling som driver på allt djupare ojämlikhet i samhället.”

Stephen Hawking samtalar med president Barack Obama i Vita huset 2009. Foto: Wikipedia Commons.

Stephen Hawking uttryckte också i övriga sammanhang sporadiskt sina vänstersympatier offentligt. Under USA:s presidentval år 2000 stödde han Al Gore och när Hawking i fjol varnade för att Donald Trumps hot om att dra USA ur Paris klimatavtal kunde ha katastrofala följder för klimatet, eggade han så upp opinionsredaktörerna på högertidningen Washington Examiner, att de publicerade en ledare med rubriken ”Stephen Hawkings oförsvarliga politisering av vetenskapen”. Hawking har i tiotals år varnat för klimatuppvärmningen, och har förutspått att den kommer att leda till att människan blir tvungen att kolonisera andra planeter för att överleva. (En annan tv-känd vetenskapsman, Brian Cox, har visserligen gett Hawking svar på tal genom att påpeka att om vi en dag har tekniken för att göra en närliggande planet beboelig för människor, kan vi lika gärna använda samma teknik för att göra jorden beboelig igen.)

Sin politiska övertygelse fick Stephen Hawking från sin mamma Isobel. Stephen växte upp i Oxford och småstaden S:t Albans strax utanför London. Både pappa Frank och mamma Isobel var Oxfordutbildade, men familjen levde trots det relativt fattigt. I S:t Albans stack de excentriska och högst intellektuella Hawkings ut. Deras middagar förlöpte enligt Ferguson ofta i tysthet eftersom alla familjemedlemmar läste varsin bok. De bodde i ett trångt och förfallet hus och åkte omkring i ett gammalt bilskrälle som tidigare hade varit en Londontaxi, skriver Michael White och John Gribbin i en annan Hawking-biografi. Frank Hawking var medicine forskare, och som chef för parasitologiavdelningen vid det brittiska institutet för medicinsk forskning tillbringade han långa perioder utomlands, huvudsakligen i Afrika, så uppfostran av Stephen och hans tre yngre syskon föll långt på mamman.

Isobel Hawking (född Hadley) var en av de få kvinnor som på 1930-talet fick möjlighet att ta examen från Oxford, där hon studerade filosofi, ekonomi och samhällsvetenskaper. På grund av utbredda fördomar i samhället lyckades Isobel aldrig få ett arbete som motsvarade hennes utbildning, utan hoppade mellan diverse sekreterar- och assistentjobb som hon var fruktansvärt överkvalificerad för, enligt Paul Strathems bok Hawking and the Black Holes.

Något annat som kan ha legat henne i fatet var hennes uttalade politiska aktivism: som yngre var Isobel en övertygad kommunist, och även om hon övergav sin starkaste revolutionära ideologi, kallade hon sig livet ut för socialist.

På 50- och 60-talet deltog Isobel Hawking aktivt i den brittiska anti-kärnvapenrörelsen, och deltog i flera av de så kallade Aldermaston-marscherna för nedrustning. Strathem påpekar att den här typen av medborgaraktivism under denna tid i Storbritannien sågs ner på som den värsta formen av ”antisocialt beteende”. Etter värre måste det ha ansetts att hon drog med sig sina unga barn på demonstrationerna.

Hawking 1993. Foto: Nasa

Vid sidan av det stora intresset för matematik, fysik och kosmos, upptogs den unga Stephen Hawkings liv också av klassisk musik, sci-fi och politiska diskussioner med vänner. Han var liksom mamman en hängiven ateist och socialist, till den grad att då hade familjen ordnat med ett rum på en privat klinik då han blivit diagnostiserad med sin muskelsjukdom, vägrade han ta emot det – det gick emot hans principer att använda sig av privat sjukvård. Hawking var en livslång Labour-väljare och stödde tanken på basinkomst och robotskatt.

På senare år deltog Stephen Hawking aktivt i diskussionen kring privatiseringen av det brittiska hälsovårdssystemet NHS. I augusti 2017 skrev han ett brinnande politiskt försvarstal för ett offentligt kontrollerat och finansierat hälsovårdssystem, och noterade att utan den vård han fått för den muskelsjukdom han diagnostiserats med 1962, skulle han inte ha varit i livet. Hawking lyfte fram USA som ett varnande exempel och uppmanade politikerna att inte låta multinationella, vinstmotiverade företag överta kontrollen av en för medborgarna livsviktig basservice. Han noterade också att opinionsmätningar tydligt visade att en majoritet av britterna stöder offentlig hälsovård:

”Därför är det bästa sättet att stöda NHS att stärka medborgarnas inflytande i samhället. Det finns två prioriteter. För det första: tydligt information om att offentlig service inte bara är det rättvisaste sätter att erbjuda hälsovård på, utan också det mest kostnadseffektiva. För det andra behöver vi en stark röst och politiska krafttag för att få politikerna att agera för vårt bästa.

Om det här låter politiskt, så är det för att NHS alltid ha varit politiskt. Då systemet inrättades, mötte det på hårt politiskt motstånd. Det är Storbritanniens främsta offentliga tjänst och en hörnsten i vårt samhälle, det är något som binder oss samman. Folket uppskattar NHS och är stolta över att alla behandlas jämlikt då de är sjuka. NHS visar oss från vår bästa sida. Det är något som vi inte får förlora.”

Vad Stephen Hawking skulle ha att säga om den pågående sote-reformen i Finland torde stå relativt klart.

Stephen Hawking drevs av en oändlig nyfikenhet och törst efter kunskap. Då han som ungdom valde matematik och fysik som studieområde, gjorde han det för att det enligt honom var de discipliner som hade störst möjlighet att ge svar på ”varifrån vi kommer och varför vi är här”, med hans egna ord. Då han som 21-åring diagnostiserades med en obotlig muskelsjukdom gav läkarna honom två år till att leva. Men som om fast besluten att inte ge upp innan han funnit svaret på universums gåta, vägrade han acceptera sin dödsdom, utan levde 53 år till.

Trots sin pessimism angående jorden, som han var övertygad att människan inom de närmaste 1 000 åren skulle göra helt obeboelig, var han optimist då det gällde vetenskapen. Fysiskt en fånge i sin förlamade kropp, vågade han i tanken ge sig ut på långt mer hisnande färder än de flesta andra. Med döden ständigt överhängande, var hans tidsperspektiv inte ett människolivs spann, utan tusen år i framtiden. Angående vetenskapen var han en ständig optimist, och därför också i förlängningen angående människan. Han må ha varit pessimistisk angående människosläktet, men han var inte determinist. Vetenskapen skulle ta människan till Mars och vidare, eftersom vi människor också har möjligheten att välja, till skillnad från övriga arter på jorden.

Vetenskapen kunde och skulle användas för människans och planetens bästa, var Stephen Hawkings fasta övertygelse – och då menade han alla människors bästa. Det är inte långsökt att tänka sig att Hawkings socialistiska bakgrund bidrog till hans iver att popularisera vetenskapen och kunskapen om universum, att uppmana och sporra unga att studera och intressera sig för världen omkring dem. Resan till stjärnorna skulle inte vara reserverad för de priviligierade få, utan oss alla. Kanske är denna längtan till stjärnorna något som ”visar oss från vår bästa sida. Något vi inte får förlora”.

Janne Wass

 

Ursula Le Guin gjorde världen större

Ursula Le Guin fick aldrig Nobels litteraturpris, men hyllades under sina sista år som den pionjär och nyskapare hon var inom sci-fi och fantasy. En stor humanist, en anarkistisk samhällsdebattör och en feministisk ikon gick bort denna vecka. Le Guin var och förblir en av vår tids största författare, genom böcker som rubbade vår syn på världen och därigenom gjorde den lite större och lite mänskligare. 

“De som bygger murar är sina egna fångar”, säger protagonisten Shevek i Ursula Le Guins roman Shevek: en berättelse om två världar (The Dispossessed, 1974). Citatet breder ut sina vingar och glider glider helt obehindrat 43 år framåt i tiden för att sätta sig på nyhetsrubrikerna i januari 2018 – och känns som om det var skrivit uttryckligen för vår samtids händelser.

Den högst konkreta mur som förekommer i romanen befinner sig på planeten Anarres, vars invånare har skapat ett utopiskt samhälle enligt anarkosyndikalistisk modell. Men samtidigt fungerar Anarres som en gruvkoloni för tvillingplaneten Urras, en illa fungerande demokrati som styrs av ett patriarkalt och kapitalistiskt samhällssystem. Den enda muren som existerar på Anarres omgärdar landningsplatsen där rymdskeppen från Urras landar och lyfter, antingen med arbetskraft eller gruvgods som last. Enligt boken: “Muren stängde inte bara in landningsplatsen, utan också de skepp som kom ner från yttre rymden, och männen som kom i skeppen, och världen som de kom från, och resten av universum. Det inneslöt hela universum, och lämnade Anarres på utsidan, fritt.” (Egen översättning.)

Murens högst symboliska beskrivning poängteras: den är så låg att vem som helst kan klättra över den, den har inga vakter och inte ens en grind. Men för invånarna på Anarres är det den ideologiska och sociala gräns de byggt mellan sitt anarkistiska idealsamhälle och “resten av universum”. Vill man grovt förenkla, kan man säga att resten av boken försöker komma underfund med vem som egentligen stänger ut eller in vem – ideologiskt, politiskt, ekonomiskt, psykologiskt, socialt, religiöst, sexuellt, lingvistiskt. Detta utforskande av människans och samhällets begivenheter, förutsättningar och beteendemönster går som en röd tråd genom hela Le Guins produktion, från hennes essäer till hennes poesi, till hennes barnböcker och romaner, vare sig det gäller hennes realistiska romaner, hennes fantasyproduktion eller science fiction.

Amerikanska Ursula Le Guin gick bort den 22 januari efter en kort sjukdomsperiod, 88 år gammal. Le Guin har i flera år funnits med på ett hörn i spekulationerna om Nobels litteraturpris, men mer som en from förhoppning än som ett realistiskt alternativ. Le Guins problem var nämligen att lejonparten av hennes litterära arv består av fantasy och sci-fi, två genrer som fortfarande tenderar att ges sneda blickar av många kritiker. Det finns visserligen få kritiker som förnekar att Le Guin är en av vår tids stora författare (tillsammans med Philip Roth fram till sin död den enda levande författare vars verk getts ut av Library of America), men då de riktigt stora utmärkelserna ges, får genreförfattarna som regel se sig snuvade på konfekten (Okej, Kazuo Ishiguro är ett gränsfall, och Doris Lessing skrev några fantasyböcker).

“Realismen är en genre – en oerhört rik genre som har gett oss, och fortsätter att ge oss massor av stor fiktion”, sa Le Guin 2016 till The Guardian; “men om vi slår fast en genre som ett kriterium för kvalitet, underlåter vi att seriöst ta i beaktande en uppsjö av seriös litteratur. Vi kastar ut för många barn med badvattnet. Alldeles för många kritiker och lärare har ignorerat – varit okunniga om – någon annan genre än realismen.”

Le Guin är såtillvida enastående att hon under sin karriär skapade inte bara en, utan två av de mest inflytelserika fiktiva världarna inom litteraturen. Åtta av hennes romaner utspelar sig i det interplanetära samhället Hain, en alternativ framtidsvision förlagd till 4000-talet. Böckerna i Hain-sviten är alla helt fristående berättelser utan någon egentlig kronologisk röd tråd, och därför är Hain-serien som helhet inte lika ikonisk som till exempel Isaac Asimovs Stiftelse-svit eller Larry Nivens Ringvärlden-böcker.

Bättre känd är kanske hennes skapelse Övärlden (Earthsea), som fungerade som skådeplats för den fantasytrilogi som Le Guin skrev mellan 1968 och 1974, och som på 1990- och 2000-talen fick tillskott av ytterligare tre böcker.

Karta över Övärlden.

Le Guins Övärld är till sitt omfång mindre än J.R.R. Tolkiens episka framställning av Midgård. Där Tolkien är en gudabenådad skildrare av landskap och arkitektur, gräver Le Guin ner foten i myllan och låter oss känna på valkarna i fiskargubbarnas händer. Tolkien beskriver sina folk genom deras sägner, poesi och historia, Le Guin är mer intresserad av deras vardag och sociala interaktion. Hon tar sig an sina karaktärer med antropologens känsla för det finstilta snarare än historikerns svepande penseldrag, vilket är föga överraskande med tanke på hennes familjebakgrund: hennes pappa var inflytelserik kulturantropolog och mamman var psykolog, antropolog och skribent. Alfred och Theodora Kroeber utförde sina livsverk bland Kaliforniens ursprungsbefolkning och bidrog till att förändra bilden av de amerikanska ursprungsfolken. Le Guins postapokalyptiska roman Always Coming Home (1985) har tolkats som en fiktionaliserad återberättelse av de kaliforniska indianernas kultur och mytologi.

Le Guins fantasy var banbrytande då hennes genombrottsbok Trollkarlen från Övärlden (A Wizard of Earthsea) publicerades 1968, och den följdes av Gravkamrarna i Atuan (The Tombs of Atuan, 1970) och Den yttersta stranden (The Farthest Shore, 1972). I bjärt kontrast till den dominerande Tolkien-inspirerade fantasylitteraturen var Le Guins böcker karaktärsdrivna, moraliskt och psykologiskt komplexa, befolkades av icke-vita personer, tonade ned krigs- och våldstematiken och var framför allt feministiska.

För den skull gav Le Guin inte avkall på sådana teman som fantasyvänner kände till och älskade: trilogin är en Bildungsroman, en uppväxthistoria, och innehåller drakar, magi och en kamp mellan gott och ont. Men Le Guin lyckas angripa alla dessa teman med helt nya ögon. Magin i hennes böcker är inte bara trollformler eller medfödda krafter, utan regleras av en metafysik och en logik. Enligt samma mönster som George Lucas (betydligt mer haltande) skulle utveckla sin teori om Kraften i Star Wars-filmerna, låter Le Guin magin representeras av en holistisk idé om alltings sammanvävnad. För att kunna använda magi, måste en förstå världen, och för att förstå världen måste en känna sig själv och sin plats i densamma. En Merlin eller en Gandalf kan svinga sin trollstav utan att någonsin behöva förklara varifrån deras magi härstammar eller vad den har för följder eller begränsningar. Le Guin planterar sin magi i en fysisk och psykologisk verklighet. Inget kan skapas ur intet, utan endast ändra form. Frammanar du regn på ena sidan av Övärlden, skapar du torka på den andra. Antar magikern själv formen av en varg, kan hen glömma bort sin riktiga hamn om hen stannar för länge i djurform. Försöker hen utföra magi som hen inte förstår sig på, kan katastrofer inträffa. Alla aktioner har reaktioner, rubbas världens balans skapas obalans. Trollkarlens viktigaste lektion är inte att utföra magi, utan att ta ansvar för den magi som hen utför.

Stillbild från Goro Miyazakis filmatisering av Övärlden-böckerna, en av de mycket få adaptioner av sina böcker som Le Guin tillåtit.

Le Guin lägger yttersta vikt vid språk och Tingens Rätta Namn. För att förvandla en sten, måste en veta vad dess verkliga namn är på Skapelsespråket. Alla personer i Övärlden använder pseudonymer, och håller sina verkliga namn som hårt bevarade hemligheter. För känner du till en annan varelses verkliga namn, har du makt över henom.

Övärlden är en fantasyvärld utan gudar, men den är trots det djupt andlig, om man vill använda ett dylikt uttryck. Mycket likt de amerikanska ursprungsfolken, laborerar Le Guin med en tanke om alltings sammankoppling, ett slags variant på Gaia-myten om man så vill. Hon är noga med att poängtera balans och dualism, vilket gör hennes beskrivningar av godhet och ondska oändligt mer komplex än den tolkienska dito (även om Tolkiens definition ofta förenklas in absurdum). Protagonisterna kämpar inte mot någon mörk furste, utan mot mörkret i sig själva. Den här tanken om balans och dualism är starkt influerad av taoismen, den världsåskådning som Le Guin själv såg som den viktigaste för henne vid sidan av anarkismen och feminismen.

Ursula Le Guin trampade 1968 ner i en fantasyvärld vars kvinnoideal var rotat antingen i Tolkiens eller Robert E. Howards divergerande synsätt. I Tolkiens episka Sagan om ringen-berättelse ryms exakt tre kvinnliga karaktärer, och alla tre höjs upp på idealiserande piedestaler, då de överhuvudtaget nämns. Howard skapade med Conan Barbaren (1932) den sexistiska och sexualiserade fantasykliché som lever vidare till denna dag – där kvinnor antingen är hjälplösa prinsessor som måste räddas, eller voluptuösa amazoner i stålbikini.

Vill man klyva hår, kan man hitta spår av samma patriarkala tradition också i de tre första Övärlden-böckerna, men Le Guin var den första mainstreamförfattare att befolka sin fantasyvärld med komplexa kvinnokaraktärer, och lyfta fram de så kallade “mjuka” värdena och vardagssysslorna som kvinnor ofta sysselsatte sig med i historiska patriarkala samhällen. Till exempel Margaret Atwood och Doris Lessing skrev sina fantasyromaner betydligt senare.

I Le Guins böcker får kvinnorna ofta representera människans koppling till livets cykel, balansen mellan känsla och intellekt, sexualitet och skapande. Både Den yttersta stranden och den fjärde boken Tehanu (1991) behandlar till stora delar det patriarkala välde som byggts upp av manliga magiker, deras rädsla för det kvinnliga, för emotioner och sexualitet, förstärkt av celibat och makthunger. Till och med böckernas hjälte Ged måste konfronteras med sin egen dualism då han förlorar sin makt och därmed sin status, och inser att han levt hela sitt liv som en halv människa då han inte bejakat de grundbehov som representeras av hans sent omsider väckta sexualitet, känslosamhet och kopplingen till vardagssysslorna i livet. Boken vill visa hur han blir hel som människa först då han avsäger sig sina maktanspråk och lever ut sina sista dagar som fåraherde med kvinnan han älskar.

Jag har här beskrivit Ged som “protagonisten” i böckerna, med det är en sanning med modifikation. Ged är den enda karaktär som återfinns i alla fem Övärlden-romaner, men den andra boken i serien, Gravkamrarna i Atuan, berättas ur den kvinnliga huvudpersonen Tenars perspektiv. Också de två senare romanerna Tehanu och Burna av en annan vind (The Other Wind, 2001) har en kvinnlig protagonist, Tenars dotter Tehanu.

Pärmdetalj från en pocketutgåva av The Left Hand of Darkness.

Feminismen är ett bärande motiv också i Le Guins science fiction-produktion. Framför allt bör en lyfta fram hennes stora genombrottsroman och till dags dato mest ansedda bok, Mörkrets vänstra hand (The Left Hand of Darkness, 1969). Boken beskriver hur den manliga protagonisten Genly Ai från jorden besöker planeten Gethen för att övertyga dess två rivaliserande nationer att ansluta sig till den interplanetära alliansen Ekumenen. Genly har ändå svårt att kommunicera med och förstå befolkningen på Gethen, eftersom deras invånare är androgyna. Under den största delen av året är en person på Gethen sexuellt inaktiv, men en gång i månaden går hen in i en sexuell fas, en sorts “brunstperiod” om man så vill, och utvecklar beroende på omständigheterna antingen kvinnliga eller manliga attribut.

Gethen beskrivs som en radikalt annorlunda värld eftersom ingen könsfördelning existerar. Det är inte en utopi i ordets sanna bemärkelse, och planeten är inte fri från maktspel, korruption och motsättningar. Men avsaknaden av en patriarkal maktordning förebygger krig och till stora delar våld – och sexuella brott är naturligtvis ovanliga. Hela samhällets sociala koder och strukturer är totalt främmande för Genly Ai, som kommer från vårt jordesamhälle, där – för att tala med Le Guins stämma – nästan allting utgår från dikotomin mellan manligt och kvinnligt, en kultur uppbyggd kring de sexuella spänningarna mellan de biologiska (och naturligtvis sociala) könen.

Boken hyllades inte av alla feminister då den utkom mitt under en bred feministisk debatt 1969. Le Guin valde till exempel att använda pronomenet “han” för Gethens invånare i stället för ett könsneutralt dito, och hon beskriver dem i första hand som sysselsatta med klassiskt “manliga” förehavanden, i stället för att i högre grad låta oss följa med till exempel vardagssysslor och familjeförhållanden. Den kritiserades också för att den trots androgyniteten beskrev ett heteronormativt samhälle och inte utforskade homosexualitet inom ramarna för Gethens sexuella relationer. Det här beklagade Le Guin själv senare.

Trots detta var romanen banbrytande i och med att den lyfte fram kön och sexualitet i en genre där dessa traditionellt varit tabu. Science fiction-inramningen gav Le Guin möjlighet att utforska könets betydelse och natur genom att dekonstruera det, utelämna det, något som skulle ha varit om inte omöjligt så åtminstone ytterst svårt att på ett naturligt och trovärdigt sätt göra inom den realistiska genren. Genom detta tankeexperiment kommer Le Guin åt att belysa både patriarkatet och könets och sexualitetens roll i vårt samhälle, politiskt, socialt och psykologiskt.

Mörkrets vänstra hand har kallats den största sci-fi-romanen sedan Mary Shelleys Frankenstein. Det är naturligtvis en högst subjektiv utsago, och att rangordna böcker är sist och slutligen rätt meningslöst. Litteraturen, som allt annat i världen, utvecklas kollektivt. Ursula Le Guins storhet som författare hänger inte på att hon brutit tabun eller varit “först” med något. Själv citerar hon en lång rad influenser, från fantasypionjären Eric Rücker Edison och Tolkien till Rudyard Kiplings sagor, nordisk mytologi och de tidiga verken av sci-fi-författare som Isaac Asimov och Philip K. Dick. Politiskt influerades hon av ryska pacifistiska anarkister som Lev Tolstoj och Pjotr Kropotkin, eller feministiska skribenter som Virginia Woolf.

Feminism har existerat inom fantastiken i århundraden – redan Margaret Cavendish lät en kvinnlig hjältinna upptäcka en fantastisk värld under Nordpolen med både matriarkala drag och glidande genusverklighet, i boken The Description of a New World, Called the Blazing-World från 1666. Som bland annat Merete Mazzarella poängterat, kan Frankenstein (1818) läsas som en högst feministisk roman, och kvinnliga protagonister står att finna i flertalet noveller och romaner från början av 1900-talet, inte sällan skrivna av kvinnliga författare som Clare Winger Harris eller Gertrude Barrows Bennett. Inte heller var Le Guin den första att utforska sexualitet och icke-binära könsidentiteter inom sci-fi och fantasy, men kanske är hennes enskilda insats här den mest betydelsefulla, om en nu ska rangordna.

Utan tvekan måste man räkna henne (tillsammans med till exempel Anne McCaffrey) som en av pionjärerna som öppnade dörrar för författare som Joanna Russ, Vonda McIntyre och Octavia Butler. I dag är det allt vanligare med fantastisk litteratur med komplexa kvinnliga protagonister och karaktärer. J.K. Rowling, Suzanne Collins, George R. R. Martin, Nnedi Okorafor och Maria Turtschaninoff är bara några av de hyllade författare som i dag lyfter fram kvinnor i fantastiken utan att förfalla till stereotypier och klichéer. Alla dessa står också i stor tacksamhetsskuld till Le Guin – utan hennes skola för trollkarlar i Övärlden hade vi knappast fått någon Harry Potter, hennes förkastande av svartvita moralberättelser återspeglar sig i Game of Thrones alltid lika grumliga karaktärsmotivationer och om inte Turtschaninoffs röda kloster och dess kvinnor är direkt inspirerade av Gravkamrarna i Atuan och Tehanu, är jag redo att äta upp min hatt.

Harlan Ellison och Ursula Le Guin på Westercon i Portland 1984. Foto: Pip R. Lagenta.

Ursula Le Guins största gåva till science fiction är antagligen att hon förde in den lågmälda och kontemplativa sci-fin i mainstreamkulturen. Författare som H.G. Wells, George Orwell och Ray Bradbury lyckades visserligen få stor spridning för sina högst intelligenta, filosofiska och politiska böcker, men de hade ofta en inramning som stod tillräckligt nära en igenkännlig samtid för att de skulle kunna ses som samtidssatir snarare än sci-fi, och speciellt i Wells fall omgavs det seriösa innehållet av äventyrsbokens eller spänningsromanens juvenila action.

För att hitta samma intellektuella spänst, psykologiska skärpa och överraskande synvinklar som hos Le Guin, får man före henne leta sig fram till författare som åtminstone under sina mest produktiva år var rätt marginella utanför den inbitna sci-fi-kretsen: Philip K. Dick, Henry Kuttner och framför allt Cordwainer Smith och Theodore Sturgeon, som hörde till hennes stora favoriter. Le Guins science fiction är befriande renons på klichéer och är inte uppbyggda som sci-fi-romaner på den tiden tenderade att vara. De mal på långsamt, ofta utan större dramatik, och är mer intresserade av karaktärernas själsliv och förhållanden till varandra än stora äventyr. Dylika förekommer naturligtvis, men de är aldrig huvudsaken. Kort och gott kan man säga att Le Guin skriver sin sci-fi på samma sätt som Nobelprisbelönta författare till realistiska romaner bygger upp sina berättelser, genom att aldrig skriva med en tilltänkt publik i åtanke och aldrig undervärdera läsaren.

Vad som gjorde att Le Guin lyckades slå igenom på ett sätt som de ovan nämnda sci-fi-författarna inte gjorde, kan säkert en skolad litteraturvetare förklara bättre än vad jag kan. Men i Ursula Le Guin förenades ett enormt intellekt med en formidabel berättarförmåga, en unik insikt i det mänskliga varat, en djup samhällspolitisk analys, en orädd experimentlust och ett ofelbart språksinne. Som synes av denna långa text, finns det ändlösa möjligheter att analysera hennes litteratur, och då har jag bara skrapat på ytan. Om en så vill läsa hennes verk som anarkistisk samhällsanalys, feministisk emancipationsprosa, genderteori, filosofisk morallitteratur eller spännande äventyrsberättelser, hittar man något att bita i. Bredden i hennes verk är enastående, utan att hennes produktion fördenskull känns splittrad. Förutom allt detta var Le Guin en fantastiskt humoristisk person, en sylvass samtids- och kapitalismkritiker och en högljudd samhällsdebattör.

Letar man efter en modern Ursula Le Guin, kommer man kanske närmast i Neil Gaiman. I sitt presentationstal då hon förlänades med det prestigefyllda National Book Awards livsverkspris 2014, drog sig Gaiman till minnes då han första gången som 12-åring läste Mörkrets vänstra hand. Det var revolutionerande “för en brittisk tolvåring” att ens tänka tanken att kön kunde vara ett glidande koncept, “att kungen kunde vara gravid”. Enligt Gaiman lyckas LeGuin med att “öppna läsarens huvud, skala det, förändra det”. Julie Phillips skriver i The New Yorker att LeGuins kanske största gåva inte går till fantastiken, utan till litteraturen som helhet, eftersom hon “förändrade mainstreamlitteraturen. Genom att bryta ner genrens murar gav Le Guin nya verktyg till 2000-talets författare som laborerar i det som Chabon kallar för ‘gränslandet’ där det fantastiska sipprar in i litteraturen.”

Den afroamerikanska sci-fi-författaren N.K. Jemisin, vinnare av Hugopriset, minns hur viktigt det var för henne att läsa Övärlden-böckerna och inse att de befolkades av mörkhyade personer. Och nämnde jag att huvudpersonen i Mörkrets vänstra hand, Gently Ai, är svart? Nej, för det kom jag ihåg först då jag nyss läste det i en artikel på nätet. Sin vana trogen gjorde Le Guin inte något nummer av det i boken – för henne var det självklart att världen befolkades av människor av olika kön, sexualitet, färg, kultur, form och ideologi. Hon har ofta berättat om ranchen där hon växte upp med sina antropologföräldrar i Kalifornien, där alla dörrar stod öppna för alla sorters människor, och alla sorters människor frekventerade också huset. För Le Guin var det från barnsben självklart att sättet hennes familj levde på bara var ett av många, och att det ena sättet inte nödvändigtvis var mer eller mindre bra eller naturligt än något annat. Hon har sagt att hon önskade att alla kunde leva tillsammans i ett enda stort rum med alla dörrar och fönster öppna för folk att komma och gå som de vill. När hon mottog National Book Awards-priset, tackade hon med ett bitande protesttal mot kapitalismen. Under sitt sista levnadsår sysselsatte hon sig med att skriva kolumner och insändare där hon kritiserade hur jättar som Amazon och Google usurperade litteraturen. Som författarkollegan Margaret Atwood skriver i en rörande nekrolog i Washington Post: Ursula Le Guin lämnade oss då vi skulle behöva henne som mest.

Text Janne Wass
Foto Marian Wood Kolisch

Andimba Toivo Ya Toivo in memoriam

Herman Andimba Toivo Ya Toivo, en av förgrundsgestalterna i Namibias självständighetskamp, dog nyligen i Windhoek, 92 år gammal. Toivo Ya Toivo växte upp i Amboland i norra Namibia, vaktade i pojkåren boskap och gick i missionsskola för att småningom bli lärare, men blev efter en kort tid järnvägs- och gruvarbetare i Kapstaden. Sydafrika ockuperade Namibia 1915–1990, och införde där samma exploaterande rasförtryck som i det egna landet. Officiellt stod Namibia under Förenta Nationernas mandat med sikte på självständighet.

I Kapstaden anslöt sig Ya Toivo till den sydafrikanska befrielserörelsen ANC och var en av grundarna av den namibiska befrielserörelsen South-West Africa People’s Organisation (SWAPO). SWAPO drev först endast politisk opposition, som 1965 dock utvidgades till väpnad kamp. Verksamheten var i synnerhet förankrad i lokalsamhället i norra Namibia, där organisationen också hade kyrkornas stöd.

Efter att Toivo Ya Toivo smugglade ut en petition till FN som krävde Namibias självständighet deporterades han till Amboland och sattes i husarrest. Han fängslades 1967 för fortsatt motståndsverksamhet och dömdes tillsammans med 36 andra aktivister under sydafrikanska antiterrorismlagar till 20 års straff på fängelseön Robben Island. Tillsammans med Ya Toivo avtjänade också befrielsekämpar från ANC som Nelson Mandela och Walter Sisulu långa fängelsestraff.

1973 deklarerade Förenta Nationerna SWAPO som den enda legitima representanten för det namibiska folket. Många afrikanska länder, bland annat Tanzania, Zambia och Angola gav SWAPO politiskt och delvis militärt stöd. 1984 frigavs Ya Toivo, vilket han sägs ha motsatt sig eftersom så många politiska medfångar blev kvar på Robben Island. Efter en kort tid i Namibia anslöt han sig till SWAPO i exil i Zambia och Angola.

Internationell påtryckning, politisk opposition och väpnad kamp tvingade den sydafrikanska regeringen att förhandla. Stor betydelse hade deras militära motgångar i sydöstra Angola, där den angolanska armén med kubansk hjälp slog tillbaka sydafrikanska ockupationsstyrkor vid Cuito Cuanavale. Förhandlingarna resulterade i att den angolansk-namibiska gränsen fredades och de kubanska styrkorna drogs bort från Angola, och internationellt övervakade val arrangerades i Namibia hösten 1989. SWAPO vann valet med stor majoritet och Namibia förklarade sig självständigt den 21 mars 1990.

Innan valet återvände Toivo Ya Toivo och tusentals kamrater från exilen till Namibia. Han tjänade landet som riksdagsledamot och på flera olika ministerposter. Han främjade fredlig samlevnad mellan Namibias många olika folkgrupper och kulturer. Härvidlag har Namibia lyckats väl.

Ya Toivo avstod från aktiv politisk verksamhet år 2006. Härefter ägnade han sig åt förtroendeuppdrag samt åt familjen, hans amerikanskfödda fru och flera barn, både ”egna” och adopterade. Posthumt har han tilldelats hederstiteln Nationell Hjälte. Han jordfästes i Windhoek 24.6.2017.

Vi undertecknade arbetade, utsända av Finlands Fredskämpars Afrikakommitte, som läkare på det största namibiska flyktinglägret i Kwanza Sul, Angola åren 1980–1988. Vi hade där förmånen att träffa Toivo Ya Toivo och erfara hur hög respekt han åtnjöt bland de namibiska flyktingarna. Han var en vänlig och mycket tillmötesgående gentleman, men med knivskarpa politiska analyser.

Toivo Ya Toivo var en stor man, en sanningssägare. Han har bland annat sagt att utvecklingen och fördelningen av landets rikedomar mellan hela dess folk kommer att ta längre tid än befrielsekriget, men att där viljan finns hittas vägar. Namibia har lyckats väl med att upprätthålla freden, men den ekonomiska ojämlikheten bland invånarna är fortsatt mycket stor. Mänskor som Toivo Ya Toivo inger dock hopp inför framtiden.

Birgitta Lång, Merja Saarinen, Liisa Taskinen, Kirsti Paajanen och Hannu Paajanen