Etikettarkiv: Nekrolog

Andimba Toivo Ya Toivo in memoriam

Herman Andimba Toivo Ya Toivo, en av förgrundsgestalterna i Namibias självständighetskamp, dog nyligen i Windhoek, 92 år gammal. Toivo Ya Toivo växte upp i Amboland i norra Namibia, vaktade i pojkåren boskap och gick i missionsskola för att småningom bli lärare, men blev efter en kort tid järnvägs- och gruvarbetare i Kapstaden. Sydafrika ockuperade Namibia 1915–1990, och införde där samma exploaterande rasförtryck som i det egna landet. Officiellt stod Namibia under Förenta Nationernas mandat med sikte på självständighet.

I Kapstaden anslöt sig Ya Toivo till den sydafrikanska befrielserörelsen ANC och var en av grundarna av den namibiska befrielserörelsen South-West Africa People’s Organisation (SWAPO). SWAPO drev först endast politisk opposition, som 1965 dock utvidgades till väpnad kamp. Verksamheten var i synnerhet förankrad i lokalsamhället i norra Namibia, där organisationen också hade kyrkornas stöd.

Efter att Toivo Ya Toivo smugglade ut en petition till FN som krävde Namibias självständighet deporterades han till Amboland och sattes i husarrest. Han fängslades 1967 för fortsatt motståndsverksamhet och dömdes tillsammans med 36 andra aktivister under sydafrikanska antiterrorismlagar till 20 års straff på fängelseön Robben Island. Tillsammans med Ya Toivo avtjänade också befrielsekämpar från ANC som Nelson Mandela och Walter Sisulu långa fängelsestraff.

1973 deklarerade Förenta Nationerna SWAPO som den enda legitima representanten för det namibiska folket. Många afrikanska länder, bland annat Tanzania, Zambia och Angola gav SWAPO politiskt och delvis militärt stöd. 1984 frigavs Ya Toivo, vilket han sägs ha motsatt sig eftersom så många politiska medfångar blev kvar på Robben Island. Efter en kort tid i Namibia anslöt han sig till SWAPO i exil i Zambia och Angola.

Internationell påtryckning, politisk opposition och väpnad kamp tvingade den sydafrikanska regeringen att förhandla. Stor betydelse hade deras militära motgångar i sydöstra Angola, där den angolanska armén med kubansk hjälp slog tillbaka sydafrikanska ockupationsstyrkor vid Cuito Cuanavale. Förhandlingarna resulterade i att den angolansk-namibiska gränsen fredades och de kubanska styrkorna drogs bort från Angola, och internationellt övervakade val arrangerades i Namibia hösten 1989. SWAPO vann valet med stor majoritet och Namibia förklarade sig självständigt den 21 mars 1990.

Innan valet återvände Toivo Ya Toivo och tusentals kamrater från exilen till Namibia. Han tjänade landet som riksdagsledamot och på flera olika ministerposter. Han främjade fredlig samlevnad mellan Namibias många olika folkgrupper och kulturer. Härvidlag har Namibia lyckats väl.

Ya Toivo avstod från aktiv politisk verksamhet år 2006. Härefter ägnade han sig åt förtroendeuppdrag samt åt familjen, hans amerikanskfödda fru och flera barn, både ”egna” och adopterade. Posthumt har han tilldelats hederstiteln Nationell Hjälte. Han jordfästes i Windhoek 24.6.2017.

Vi undertecknade arbetade, utsända av Finlands Fredskämpars Afrikakommitte, som läkare på det största namibiska flyktinglägret i Kwanza Sul, Angola åren 1980–1988. Vi hade där förmånen att träffa Toivo Ya Toivo och erfara hur hög respekt han åtnjöt bland de namibiska flyktingarna. Han var en vänlig och mycket tillmötesgående gentleman, men med knivskarpa politiska analyser.

Toivo Ya Toivo var en stor man, en sanningssägare. Han har bland annat sagt att utvecklingen och fördelningen av landets rikedomar mellan hela dess folk kommer att ta längre tid än befrielsekriget, men att där viljan finns hittas vägar. Namibia har lyckats väl med att upprätthålla freden, men den ekonomiska ojämlikheten bland invånarna är fortsatt mycket stor. Mänskor som Toivo Ya Toivo inger dock hopp inför framtiden.

Birgitta Lång, Merja Saarinen, Liisa Taskinen, Kirsti Paajanen och Hannu Paajanen

En stark försvarare av välfärdsstaten är borta

Vi nåddes denna vecka av sorgebudet att Vänsterförbundets förra riksdagsledamot och Europaparlamentariker Outi Ojala har avlidit efter en längre tids sjukdom. Outi Ojala hann fylla 70 år. Hon växte upp i Villmanstrand och var en äkta karelare, fastän hon levde sitt vuxna liv i Helsingfors.  Hon var uppskattad över parti- och generationsgränser och känd både för att genuint ”bry sig om”, jobba hårt för det hon trodde på, men också för sitt temperament, som kom just av det ärliga och aktiva engagemanget.

Hon var riksdagsledamot 1991–1996 och 1999–2007, däremellan var hon Europaparlamentariker, Hon hade under åren många förtroendeuppdrag och var också länge bland annat medlem av Helsingfors stadsstyrelse. Berghäll var hennes stadsdel, fast hon trivdes bra också i Arabiastranden dit hon flyttade efter pensioneringen.  Till sitt ursprungliga yrke var hon sjukvårdare och kom till politiken via sitt fackliga engagemang i sjukvårdarnas förbund Tehy.

Outi var aktiv i många frågor;  hon var nordist och aktiv för fred. Socialpolitik och hälsovårdsfrågor brann hon för, hon slutade aldrig att försvara den offentliga vården, där hon själv jobbat i två decennier och som hon såg som en viktig grund för välfärdssamhället. Hon var mycket oroad över den förestående social- och hälsovårdsreformen och vad allt den så kallade ”valfriheten” skulle innebära för finansieringen av den offentliga vården i längden.

Många kommer ihåg henne för hennes motion redan på 90-talet i riksdagen för att samkönade par skulle kunna registrera sitt parförhållande, något som slutligen gick igenom i riksdagen först 2002 (och först i år ledde till  möjlighet till äktenskap).

Outi var i många år medlem av Nordiska rådet och 2002 också Nordiska rådets president, och senare efter att hon lämnat riksdagen ordförande i Pohjola-Norden. Nordiskt samarbete var för Outi viktigt och naturligt, hon hade själv jobbat som sjukskötare i Sverige i sin ungdom och hade familjemedlemmar i Sverige. För Outi var det svenska språket självklart en del av den finländska identiteten.

När Outi blev pensionerad började hon på allvar ta sig an allt det hon inte hunnit med under de tider hon var politiker, hon reste mycket, bland annat  genom Ryssland med den legendariska transsibiriska järnvägen. Det andra hon tog sin an på allvar var kultur,  i alla olika former, men mest  musik, teater och bildkonst. Hon skaffade sig på ”gamla dar” efter pensioneringen körkort, dels för att hon lättare skulle komma till Kuhmo musikfestival som hon sedan länge besökte nästan varje sommar.

Outi var en varm människa som tog sina medmänniskor på allvar, hon gav råd och stöd till yngre politiker, och äldre – om man bad om det, och ibland fast man inte bad om det. Hon var passionerad i allt hon gjorde och det märktes. Var man än rörde sig med Outi, kom folk för att säga några ord, till och med när hon simmade i Medelhavet dök det bland vågorna fram någon väljare som ville hälsa. Många är vi som kommer att sakna Outi och hennes humor och värme.   

Laura Lodenius
var Outi Ojalas vän och jobbade med och för henne en del år.
Foto: Sami Liukkonen

   

Feminist, forskare, författare

harriet clayhillsOm jag är någonting så är jag feminist, sade den då 81-åriga Harriet Clayhills i tv-dokumentären Käringen mot strömmen (YLE, 2002). Etiketten kvinnosakskvinna var för begränsad.

En kvinnosakskvinna kämpar främst för formella rättigheter inom det borgerliga samhällets ram, medan en feminist vill ha en grundläggande förändring av förhållandet mellan man och kvinna och av samhället i stort.

Fortsätt läsa Feminist, forskare, författare

Bertel Stenius är död

Bertel Stenius var den den borne journalisten. Han började med klasstidningen på fyran i Lärkan på 40-talet och arbetade med medlemsbladet för patienter med trigeminusneuralgi ännu kring millennieskiftet. Men den viktigaste insatsen gjorde han på 50- och 60-talet som redaktionssekreterare och reporter på Ny Tid – det finns fortfarande de som minns hans reportage från någon av den tidens stora strejker. Christina Nordgren-Siivonen, som var hans kollega under en del av den tiden minns honom som otroligt beläst och språkkunnig.

– Han var en unik personlighet, sådana växer inte på träd.

Efter tiden på Ny Tid verkade han länge som översättare på FFC, framför allt för Löntagaren.

I början av 90-talet fick han diagnosen MS, multipel skleros. Han grundade sedan och ledde en förening för patienter med trigeminusneuralgi, en MS-relaterad sjukdom, och såg förstås till att den hade sitt eget informationsblad.

Peter Lodenius