Om samhällsnyttan
För några veckor sedan var jag ute på middag med två gamla vänner från gymnasietiden. Eftersom jag inte hade träffat någondera av dem på över ett år, blev det en hel del rapporterande om familj, jobb och vad vi hade på gång. A propos min sambo, som precis lämnat in ett färdigt bokmanus till ett akademiskt förlag, gled vi in på frågor kring det akademiska publicerandet: om man tjänar pengar på det, om vilka och hur många som läser det man skriver. När det var etablerat att man (i regel) inte tjänar pengar, att upplagorna är små, att det inte är säkert att man blir läst av så många, och att man inte blir en efterfrågad föreläsare bara för att man skrivit en bok, kom den naturliga men ändå för mig oväntade frågan: ”Men vad är samhällsnyttan med det?”
Oförmågan att läsa politiskt
Enligt Göran Greider pågår det politiska i litteraturen rakt framför näsan på förblindade kritiker, skriver Nora Hämäläinen.
Att läsa samlingar av texter som tidigare publicerats i dagstidningar och tidskrifter har kanske ingen hög prioritet, men efter att ha läst Göran Greiders fjolårsbok Vi kan inte ha det såhär – Litteratur och politik 2001-2012 är jag ändå glad över att ha gett den tid. Texterna är korta och bjuder inte mera tuggmotstånd än vad som platsar i exempelvis DN, men spännvidden är imponerande. Här avhandlas dagspolitik, lokalhistoria, poeter, konstnärer, romanförfattare, arbetarrörelse, övergivna gruvor, trädgårdar, konsumtion, media, tidsanda och kristendom, alla på samma omedelbara och naturligt självrannsakande sätt.
Konkurrens till döds
Illustration: Fredrik Willberg
Jag hör ganska ofta folk klaga över den finlandssvenska medelmåttigheten: vemsomhelst kan få göra vadsomhelst för det finns ingen riktig konkurrens. Medelmåttiga begåvningar tar oförtjänt mycket plats, och de riktigt stora begåvningarna sporras inte till att överträffa sig själva, etc. Resultatet är alltså att allt görs lite sämre än på finskt håll eller i Sverige. Det sanna testet på om man är bra på riktigt är att man kan ta sig fram på annat håll, där konkurrensen är hårdare: man jobbar på finska, skriver recensioner i svenska tidningar, är verksam i Berlin.
Två tusen pund
Under vintern och våren har det pågått en debatt i universitetsvärlden om universitetsbibliotekens höga kostnader för sina prenumerationer på akademiska tidskrifter. Jag har egentligen inte följt med den, för att frågan är en smula torr och för att det egentligen bara finns en åsikt att ha (kostnaderna måste fås ner). Dessutom måste man akta sig noga för att dras in i alltför många universitetspolitiska frågor. Men sedan stötte jag på en artikel i Guardian (15 juli 2012) om en brittisk reform som syftar till att göra all offentligt finansierad forskning gratis tillgänglig på nätet senast 2014. Detta skulle möjliggöras genom att forskarna, d.v.s. deras institutioner, skulle betala en behandlingsavgift på 2000 pund som skulle täcka kostnaderna för publicerandet. Jag hittade artikeln via Facebook och tänkte på att för en gångs skull skriva in någon typ av kommentar om en dålig lösning på en bra fråga – men ju mer jag tänkte på frågan, desto mera illa till mods blev jag.
Det finns en särskild genre av tidningskolumner som kunde heta ”jag är/var i USA”. De skiljer sig från vanliga ”jag är utomlandskolumner” på något obestämt sätt som har att göra med att vi finnar eller européer ju VET precis hur det är i USA och även VET vad som är konstigt med det landet: ekonomisk ojämlikhet, övervikt, obefintlig hälsovård för en del av befolkningen, liberal vapenhantering, krig. Det är inte minst amerikanska samhällskritiker som talar om allt detta för oss.
