Etikettarkiv: Norden

Är vi helt enkelt sämre än andra?

Det är inget nytt att Finland när det kommer till film klarar sig sämre på den internationella marknaden än grannländerna. Men vad beror det på?

Om man tar sig en titt på vad den finländska filmindustrin har lyckats åstadkomma internationellt är listan kort. Aki Kaurismäki är en av de få som lyckats distribuera sina filmer annanstans än i Finland. Hör man till den yngre generationen kan det hända att man inte har sett eller helt enkelt somnat halvvägs igenom någon av Kaurismäkis klassiker. Finlands filmindustri har länge stampat på ställe.

Vi verkar dessutom vara sena med att hoppa på trender, genren Nordic Noir är ett bra exempel. Medan övriga Norden sedan 1990-talet har producerat filmer och serier som Beck och Bron, gjorde Finland debut först 2016 med serien Sorjonen. Trots att Sorjonen blev en mindre succé så verkar ett stort fenomen ha gått Finland förbi.

Experter inom filmbranschen menar att det inte är så smart att hoppa på trender, och att Finland borde satsa på att skapa eget istället. Den egna genren som brukar komma på tal är Finnish Weird, som har sitt ursprung i litteraturen och oftast behandlar fantasi blandat med finländsk folklore och religion, till exempel är troll ett återkommande fenomen. Trots den framgång böckerna har haft utomlands har genren inte gjort debut på vita duken ännu.

Klyftan minskar

Det fräscha i den stagnerade branschen är de indiefilmskapare som lyckas skrapa ihop en budget för att utveckla sina idéer. Filmerna Iron sky (2012) och Rare Exports (2010) är de som lyckats bäst också internationellt. Trots det är vårt fotavtryck jämfört med övriga Nordens väldigt litet. Till och med Island har lyckats sprida sin cinematiska kultur till resten av världen med bland annat Lazy Town (2004) och Eiðurinn (2016).

Tero Kaukomaa har jobbat över 20 år inom den finska filmbranschen. Under sin karriär har han producerat filmerna Iron sky (2012), Sauna (2008) och Jadesoturi (2006). Kaukomaa menar att svackan Finland befinner sig i delvis beror på brist på pengar men också oviljan att ta risker.

– Mycket beror på våra resurser. Om man jämför Sverige och Finland, pumpar Sverige ut fler filmer än Finland. Trots det vill jag inte att vi blir som Hollywood. Där räknar man ut med olika fokusgrupper och så vidare vilka filmer den amerikanska publiken egentligen vill se.

Kaukomaa menar också att vi är på väg mot rätt håll och att klyftan mellan Sverige och Finland har minskat betydligt. Finland gör framsteg på den internationella marknaden, menar Kaukomaa, men det hjälper så klart inte att vi gör filmer på finska.

– Det är lättare att få spridning om man talar engelska. Samtidigt är finskan inget hinder, filmer som skräckfilmen Bodom (2016) har fått enorm spridning runt världen trots språket. Å andra sidan visades Iron Sky i över 70 länder och i den talar man engelska.

Trots att Iron Sky förlorade pengar – enligt Kaukomaa på grund av olagliga nerladdningar – menar många kritiker att filmen ändå var en succé för Finland. Nu är den andra filmen i serien i slutproduktion och planerna för en tredje har redan startat.

– Det vi gör annorlunda än många andra är att vi gör filmen tillsammans med vår publik. Vår gräsrotsfinansiering fungerar mer som marknadsföring än något annat. Dessutom har vi betydligt mera pengar än andra inhemska projekt. Medan en typisk finsk film har runt 1,5 miljoner euro som budget har vi 17 miljoner. Det är över tio gånger så mycket.

Är allting manusets fel?

Inom branschen har det länge klagats över Finlands problem. Många anser att bekymren börjar med manuset. Minna Haapkylä som bland annat skådespelat i filmerna FC Venus (2005) och Raja 1918 (2007) är en av dem som kritiserat den finländska filmindustrin. För några år sedan uttalade hon sig i Voice om varför hon inte tycker om att göra film i Finland. Enligt Haapkylä lägger man inte tillräckligt med tid och pengar på att ta fram intressanta manuskript. Om någon har en bra idé och skriver ett manus bearbetas idén till en välling. Det är kanske därför vi har 19 stycken Uuno Turhapuro-filmer och nio stycken Vares-filmer.

Även regissörer har uttalat sig om varför den finska filmkulturen lider. Lauri Törhönen som regisserat Hylätyt Talot, Autiot Pihat (2000) och Vares: Pimeyden Tango (2012), säger åt Mtv att vi endast gör dystra filmer och en och annan fars. Enligt Törhönen finns det massor av genrer som Finland inte alls satsar på. En orsak är enligt Törhönen att finländare inte är villiga att ta risker.

Men Tero Kaukomaa håller inte med. Enligt honom har trenden vänt, trots att det görs farser och mycket mörka filmer.

– Vi är ändå på väg mot ett bättre håll. Vi tar mer och mer risker också i Finland när det kommer till film. Trots det borde vi vara ännu modigare och satsa på att göra historier som intresserar filmskaparna istället för att fokusera för mycket på vad publiken vill ha.

Kaukomaa tror inte heller att vi gör filmer bara för finländare nuförtiden. Trots att det länge var trenden med titlar som Kummelit och Uuno Turhapuro. Samtidigt menar han att det inte är omöjligt att göra film i Finland.

– Inte är det svårare än i något annat land. Det är ju klart att det alltid är svårt att finansiera en långfilm. Har du mer pengar kan du göra fler projekt, så har det alltid varit. Ibland hittar man helt enkelt inte tillräckligt med pengar för att genomföra projekten.

Var är våra stjärnor?

Det är inte heller bara grannländernas filmer som klarar sig utomlands. Svenska skådespelare som Peter Stormare och Stellan Skarsgård länge funnits i Hollywood har inga finländska skådisar riktigt slagit igenom. En av de få som haft en större roll i Hollywood är Samuli Edelman som spelade en rysk gangster i Mission Impossible – Ghost Protocol (2011). Istället har finländare haft bättre framgång bakom kameran. Regissören Renny Harlin har länge jobbat i Hollywood med stora filmer som Deep Blue Sea (1999) och The Legend of Hercules (2014). Trots att marknden är liten utbildas det massor av regissörer och producenter i Finland för att jobba inom branschen. Så vad tycker de? Kristian Setälä som studerar manus och regi vid Arcada menar precis som Kaukomaa att den finska filmbranschen är på väg åt ett bättre håll. Han menar ändå att det finns mycket som ännu måste fixas.

– Finland har otroligt länge levt i en liten bubbla och har därför inte kunnat växa. Först på 2010-talet har branschen fått luft under vingarna.

Enligt Setälä är branschens största problem att det är för få personer i Finland som bestämmer. Utomlands går ett manus från person till person innan man besluter vad som ska göras. I Finland är det kanske fem personer som läser manusen och bestämmer vad som går till produktion.

– Vårt system är väldigt föråldrat och väldigt hierarkiskt. Såklart finns det spännande alternativ, indiemarknaden har vuxit i Finland. Men det går inte att producera stora filmer med en indiebudget. Vi skulle behöva någon form av blandningsfinansiering.

Precis som Haapkylä anser Setälä att allting börjar från manuset. I Finland kan man inte leva på att skriva manus, och Setälä anser att det är där vi måste börja.

– Vi måste ge mer stöd åt våra manusförfattare. Det är Finlands största svaghet. Utvecklingen måste börja från grunden och grunden är manuset.

Sedan behövs det enligt Setälä mer mod hos produktionsbolagen.

– Vi har mycket kunnande i Finland och våra produktionsbolag kan göra filmer som håller internationell standard. Problemet är att producenterna i Finland tvingas göra filmer som lockar en bred finländsk publik, just för att den finländska marknaden är så otroligt liten. Vi borde istället visa att Finland är minst lika bra som Sverige när det kommer till filmproduktion.

Färre men större?

Regissören Antti Jokinen som är känd för bland annat Puhdistus (2012) och Kätilö (2015) har sagt att Finland kunde göra färre filmer per år, och istället distribuera pengarna så att man bättre kunde marknadsföra dem. Setälä håller till viss mån med. Han menar att Jokinens förslag är ett bra sätt att lyfta Finlands profil internationellt, men att det inte är någon permanent lösning.

– Vi har av någon orsak blivit rädda för att sätta pengar på marknadsföringen. Utomlands går till och med en fjärdedel av budgeten till marknadsföring. I Finland tror man att det räcker med djungeltelegrafen.

Setälä studerar fortfarande men han är ivrig att få vara med och revolutionera den finländska filmbranschen. Han menar att vi har möjligheten men att det fortfarande krävs mera mod.

– Jag väntar på att få vara med och göra branschen större och bättre. Det krävs definitivt mer mod och fler experimentella filmer som kan säljas internationellt.

Till skillnad från långfilmerna har finländska dokumentärer som Reindeerspotting (2010) och Finnish Flash/Sel8nne (2013) klarat sig väldigt bra utomlands. Det kan bero på att Teemu Selänne är känd runtom i världen för sin karriär i NHL. Men finländarna har också under 2010-talet börjat intressera sig mer för dokumentärer. Under det första året som Sel8nne gick på biograferna slog filmen rekord med över 130 000 besökare.

Filmer för barn och unga har också klarat sig bra internationellt. Niko 2 – Little brother, Big trouble (2012) och Mumintrollet och Kometjakten (2010) hade lyckade premiärer utomlands. Däremot floppade Mumintrollen på rivieran (2014) katastrofalt, den finsk-franska filmen ansågs vulgär och sågs inte alls som en barnfilm. Angry Birds (2016) är inte särskilt inhemsk då den är gjord i USA och amerikaner har gjort det mesta. Men det är tack vare finländska Rovio som filmen alls existerar.

”Om tio år är film något helt annat”

Två andra som inte heller vill ge upp är Buster Berg och Titus Poutanen som startade det egna produktionsbolaget Clayhill. Som unga gjorde de egna filmer som 8 kilsa (2012), en finlandssvensk parodi på Eminems 8 mile (2002) och en egen skräckfilm som heter Wolf Cabin (2010). Filmerna gjordes utan budget eller utbildning.

– Man måste göra kompromisser. Har man inga pengar har man inte råd med de största effekterna. Här ger många upp och gör istället kortfilm. Vi ville göra långfilm så vi skrev manus enligt den budgeten vi hade, säger Poutanen.

Enligt Poutanen har fler unga kunnat börja göra film för att tekniken blivit så billig. Berg konstaterar att mycket har ändrats på bara några år. Medan filmerna på nittiotalet var drivna av berättelsen har sociala medier nu bidragit till att skapa helt nya form av underhållning. Till exempel internetserier där man spelar videospel och där själva onlinepersonligheten är i fokus, är en ny genre som gör att unga ser mindre på film.

– Om tio år kommer film vara något helt annat. Nuförtiden är serier jättestora jämfört med långfilmer, och alla kan ha en egen Youtube kanal. Men alla kan inte bli Steven Spielberg fastän de skulle ha samma teknik.

Till skillnad från Kaukomaa och Setälä så anser inte Poutanen och Berg att produktionen är orsaken till att vi klarar oss dåligt internationellt. Snarare är det en blandning av gammalmodighet och brist på risktagande.

– Vi är på väg mot ett bättre håll. Så småningom ändras branschen. Just nu är vårt system väldigt gammalmodigt. Det är inte att bara ta en kamera och filma utan du bromsas av många olika människor. Vi måste sluta trampa på varandra för att komma framåt.

Går som tåget

Krister Uggeldahl har jobbat över 30 år som filmkritiker och skriver för tillfället mest för Hufvudstadsbladet. Enligt honom kan Finlands problem att komma ut på internationell marknad bero på att vi gör så mycket genrefilmer som riktar sig till en inhemskk publik. Han menar ändå att man sakta men säkert börjar se ett uppsving i internationellt tänkande också hos andra än Aki Kaurismäki.

Hjalmari Helander med Big Game (2014) och Timo Vuorensola med Iron sky (2012) är intressanta och visar på ett helt nytt tänkande i Finland. Finlands problem handlar kanske mest om bristen på traditioner. Till skillnad från till exempel Sverige har Finland aldrig varit en stor spelare på filmplanen eller i mediebranschen överhuvudtaget, säger han.

Uggeldahl är en av dem som menar att språket har en stor inverkan på hur långt en finsk film kan sprida sig. Han håller till en viss mån med om det som sägs om manus och budget men menar att filmskapare har börjat använda pengabristen som ett svepskäl.

– I Finland får man betalt för att skriva böcker, inte filmmanus, och det är klart att det syns om en film har minimalistisk budget. Vårt största problem är att vi är dåliga på att sälja oss, marknadsföringen är viktig. Samtidigt måste man komma ihåg att oavsett hur bra man är på marknadsföring måste man först ha en bra produkt.

Enligt Uggeldahl går den finländska filmindustrin nationellt som tåget. Vilket stämmer. Napapiirin Sankarit (2010) hade nästan 340 000 inhemska tittare året filmen kom ut. Det samma gäller för många andra produktioner som som riktar sig till inhemsk publik. År 2014 då Mielensäpahoittaja kom ut sågs filmen av nästan en halv miljon finländare. Men vi borde satsa högre istället för att nöja oss, menar Uggeldahl.

– För tillfället ser jag inga filmer med internationell potential. Det verkar som att Aki Kaurismäki blir undantaget som bekräftar regeln.

Tony Pohjolainen

Detta är inte 1930-talet

Jonas Sjöstedt
Jonas Sjöstedt.
Det var när Trump just hade tillträtt i Washington. Det var när Erdoğan och Putin i handling visade vad maktfullkomliga högerpresidenter vill och kan. Det var före ödesvalen i Frankrike och Nederländerna. Det var på själva Förintelsens minnesdag. Det var då den svenska moderatledaren Anna Kinberg Batra höll presskonferens för att bjuda in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. Nu var hon beredd att ta makten med SD:s stöd, och därmed att ge SD avgörande makt över Sveriges framtid och styre.

På ett vis är Sverige nu som vilket land som helst i Norden. Som Finland och Norge där Sannfinländarna och Framstegspartiet har nått regeringsmakten. Som Danmark där Dansk Folkeparti dikterar regeringens politik från baksätet. Nu är även Sverige där. På sikt lockar makten mer än principerna för högern. Det är både dramatiskt och futtigt när det faktiskt sker. Men det finns också det som skiljer Sverige från grannländerna. Sverigedemokraterna är ett parti som genomsyras av en öppen rasism mer påtagligt än hos andra högerpopulister i Norden. Partiledningen rycker på axlarna åt nazism och fascism i partileden. Partiets kandidat till posten som finansminister återberättar och skrattar högt åt grova skämt om judar.

SDs öppna rasism består, men samtidigt går de åt höger. De försvarar privatiseringar och de rikas privilegier. De hatar och föraktar arbetarrörelsen. Samtidigt har moderaterna tagit över SD:s asylpolitik.

Nu avgörs Sveriges politiska öde de närmaste åren av om det finns liberaler som står emot den auktoritära blåbruna strömningen. Debattens vågor går höga, det är en existentiell debatt för svensk borgerlighet. Även för oss som är socialister så är det nu viktigt att det finns några äkta liberaler kvar. I Sverige spelar centerpartiets ledare Annie Lööf en nyckelroll. Nu skiljs agnar från vete.

Det finns också de som rycker på axlarna åt SD. De som slappt försöker normalisera rasisterna genom att bunta ihop dem med oss i vänstern. De som säger att det nog inte är så farligt, rasisterna kommer inte att vilja eller kunna göra det de talar om. Att det mest är buller. Att de kan tämjas. Men en snabb blick ut i världen, mot Trumps frontalangrepp på allt progressivt i USA, mot de auktoritära dragen i Polen och Ungern, borde stämma till eftertanke. Det är allvar nu.

Vi går in i en ny politisk tid. En tid då vänstern kommer att spela en viktig roll i Europa. Visst finns det likheter med det avlägsna 30-talet, men mycket är också helt annorlunda. Den auktoritära vänstern är reducerad till några kvardröjande kommunistpartier i Sydeuropa. Det är den nya moderna mångfacetterade öppna vänstern som växer och utmanar högern. Det gör vänstern mycket mer relevant i vår tid. I den ingår de nordiska vänsterpartierna. Vår roll är dubbel. Vi är de enda som kan formulera en politik som faktiskt gör något åt de galopperande klassklyftor och den otrygghet som griper omkring sig i våra länder. Den politik som gett allt till dem som redan har mest, och som får många att känna sig främmande i sina egna samhällen.

Men även annat står på spel. Vi måste också skapa bredast möjliga allianser för att hävda kvinnors rätt, asylrätt, medias frihet, hbtq-rättigheter och en radikal klimatpolitik. Vi ska sluta allianser långt in i borgerligheten. Vi ska sluta allianser i den europeiska vänstern. Vi ska knyta band till den unga progressiva generationen i USA som varje dag kommer att utmana president Trumps politik och som kommer att besegra honom vid nästa val.  I det arbetet är vi mer nödvändiga än någonsin.

Jonas Sjöstedt
är ordförande för Vänsterpartiet i Sverige

Foto: CC/ News Øresund /Johan Wessman

Klädsamma fikonlöv i säkerhetspolitiken

Brist på klartext i Finlands säkerhetspolitiska diskussion ger inkompatibla intressen möjlighet att verka parallellt. Resultatet blir en på längre sikt inkonsekvent säkerhetspolitik, vars nyckfullhet maskeras av klichéer om gemensamma värderingar, anser Yrsa Grüne.

Den som försöker få klarhet i var Finland egentligen står när det gäller ett Natomedlemskap famlar inte helt i mörker. I Statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse (8/2016) finns den så kallade Natooptionen kvar. Också samarbetet med Nato inom ramen för det utvidgade partnerskapsprogrammet Enhanced Partnership Opportunities (EOP) betonas. EOP innebär övningar och utbyte av information – i princip allt utom ”musketörsparagrafen”, artikel fem i Natostadgan, som handlar om ett kollektivt försvar.

En redogörelse kan inte gå in i varje detalj. Men vissa saker som man kunde förvänta sig av också en summarisk redogörelse lyser med sin frånvaro.

Vikten av breda nätverk betonas. Insikten om globaliseringens inverkan på det ömsesidiga beroendet stater emellan finns med, likaså den allt mer diffusa gränsen mellan vad som är inre och vad som är yttre säkerhet.

Grundproblemen fattigdom, marginalisering och fallerande stater uppmärksammas. Dessa problem ska Finland åtgärda genom att vara en aktiv aktör – för att ”påverka förhållanden som tvingar människor till migration”, står det på sidan 29. Här kopplas alltså interna grundproblem ihop med Finlands utrikespolitik.

Men trots insikten om att ekonomi och politik är två sidor av samma mynt, är det förvånande att samarbete med Ryssland plötsligt behandlas som en isolerad ekonomisk angelägenhet: ”Finlands energisamarbete med Ryssland är omfattande och ska integreras i utvecklandet av EU:s energiunion” står det på sida 24 i redogörelsen.

Är till exempel Fennovoimas och Rosatoms samarbete kring kärnkraftverket i Hanhikivi eller det planerade Nord Stream 2 isolerade ekonomiska angelägenheter utan anknytning till nordisk säkerhetspolitik? Knappast.

De ”gemensamma värderingar” man så gärna hänvisar till (sidorna 19 och 23) betyder inte att man lyssnar. Protesterna mot Fennovoima på den svenska sidan klingar nämligen för döva öron i Finland. Är det faktiskt någon som tror att projektet ännu kan stoppas?

Artikel fem – kan man lita på den?

Det amerikanska presidentvalet kastar sin skugga över Nato. Med sina uttalanden om att Natos hjälp till de baltiska staterna ska vara knutet till vissa villkor har republikanernas presidentkandidat Donald Trump redan försämrat säkerheten i Europa.

Men frågan är inte ny och många analytiker har länge ifrågasatt om Nato skulle kunna försvara de baltiska staterna vid ett eventuellt angrepp från Ryssland. Två finländska säkerhetsexperter, Stefan Forss och Pekka Holopainen har argumenterat för att ett bilateralt samarbete – eller ett trilateralt sådant, bestående av Finland, Sverige och USA – skulle innebära bättre försvarsgarantier.

Det är ändå ett faktum att Natos trovärdighet och grunden för dess existens står och faller med förmågan att försvara sina medlemmar mot eventuella angrepp enligt artikel fem.

Det handlar inte enbart om vapen utan om politiskt samförstånd, för Nato är en politisk allians. Men i motsats till EU har Nato de strukturer och den kapacitet som krävs för en försvarsallians. Natomotståndarna brukar ställa Nato och EU mot varandra och hävda att EU har fler verktyg i sin verktygslåda än Nato har. Det stämmer – men bara delvis. Efter att EU:s starkaste militärmakt Storbritannien röstade för ett utträde ur EU blev EU:s verktygslåda ännu lättare.

Paradoxer

Både Sverige och Finland har visat ett ökat intresse för att intensifiera det bilaterala samarbetet med Förenta staterna. Det ligger någonting väldigt paradoxalt i detta, det vanligaste argumentet mot ett Natomedlemskap brukar vara att ”då bestämmer USA”. Förutom att argumentet saknar grund rimmar det illa med det faktum att det bilaterala samarbetet med USA inte väcker liknande emotionella stormvågor.

Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist (S) har upprepade gånger sagt att det militära bilaterala samarbetet med USA är av avgörande betydelse för Sverige. Avgörande alltså. Inte bara viktigt.

Detaljer och nyanser säger nämligen mycket. Det är svårt att ignorera Hultqvist betoning om man samtidigt kraftigt betonar att Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete med Sverige ”är omfattande och främjas utifrån gemensamma intressen, utan några begränsningar” (se redogörelsen, sida 23).

Den drygt 1 300 km långa östgränsen mellan Finland och Ryssland är ett annat populärt argument. Men faktum är att de baltiska ländernas gräns mot Ryssland och Vitryssland – bägge varken EU- eller Natoländer – är ännu längre, drygt 1600 km. Isolerat i detta baltiska ”EU- och Natohav” ligger dessutom det för Ryssland militärt viktiga Kaliningrad.

Hand i hand

Det finns många saker som talar för ett nordiskt – och nordiskt-baltiskt – försvarssamarbete. Att Sverige har en specialställning i detta beror på att varken Finland eller Sverige är militärt allierade.

Oron över att Sverige trots alla försäkranden ändå ska ta steget in i Nato sitter ändå envist som en tagg i finländskt tänkande, i synnerhet om den borgerliga alliansen tar hem segern i riksdagsvalet om ett par år. Borgerliga alliansen kommer ändå knappast att styra in Sverige i Nato utan att de svenska socialdemokraterna är ombord. Men det är inte omöjligt att sossarna åtminstone inte motsätter sig ett Natomedlemskap.

Vad gör Finland då?

Varje land fattar självständigt sitt beslut, heter det. Men samtidigt medger alla ett ömsesidigt beroende. I den Natobedömning som Finlands regering beställde i våras finns bara en enda rekommendation: Finland och Sverige bör gå hand i hand in i Nato – eller tillsammans stanna utanför.

Samordnat, med andra ord. Men vad betyder det – och vad betyder det inte, undrade docent Johan Strang i Helsingin Sanomat våras den 7 maj. Finland kan knappast passivt följa med vad Sverige bestämmer om säkerhetspolitik, resonerar han, och ser två möjligheter:

Ett statsfördrag mellan länderna om att utrikes- och säkerhetspolitiska beslut fattas gemensamt.

En gemensam deklaration av stats- eller utrikesministrarna om en koordinerad linje.

Alternativ två kunde enligt Strang så småningom utvecklas till att Finland och Sverige i sina respektive regeringsprogram skulle skriva in att avgörande beslut fattas tillsammans. Tanken är intressant. Det är ändå inte troligt att Sverige – eller Finland – skulle vilja binda sig till en dylik utfästelse. Redan nu höjs starka röster för att Sverige bör gå sin egen väg och inte ”vänta” på Finland. En ansökan om Natomedlemskap skulle innebära en väsentlig ändring i utrikes- och säkerhetspolitik, anser många.

Men i synnerhet i Sverige anser flera ansedda svenska exdiplomater att den avgörande kursändringen redan har skett. EU-medlemskapet innebar att Sverige inte längre kan kalla sig neutralt – ett begrepp som har varit en del av identiteten på ett helt annat sätt än det har varit i Finland.

Den svenske diplomaten Krister Bringéus expertrapport om Sveriges internationella samarbeten inom försvars- och säkerhetspolitik ska vara klar inom augusti. Vid årsskiftet ska Finlands försvarspolitiska redogörelse vara klar. Om de kan bidra till att fikonlöven faller är det bra.

Text: Yrsa Grüne
Illustration: Otto Donner/Janne Wass

Källor: Statsrådets utrikes- och
säkerhetspolitiska redogörelse (8/2016), finns att ladda ner på
julkaisut.valtioneuvosto.fi

Sipilä och hans svärmor

Joel Backström
Joel Backström
Det påstås ofta att den nordiska välfärden har gjort oss lata. Vi tar inte ansvar för vårt eget liv eftersom staten tar hand om oss, vi vet inte längre hur man står på egna ben. Och det är sant att folk ofta med aningslös förmätenhet hävdar sin ”rätt” till allt möjligt. Men det gäller alla som börjat uppfatta sina privilegier som självklara, inte bara medborgare i välfärdsstaten, och det är helt bakvänt att uppfatta den nordiska modellen som ansvarslöst kollektivistisk. Som Henrik Berggren och Lars Trägårdh visade i Är svensken människa? (2006, ny utg. 2015), är den starka välfärdsstaten tvärtom ett uttryck och verktyg för den exceptionella individualism som kännetecknar Norden.

Högerfolk inbillar sig att bara man avskaffar individens beroende av staten så kommer människor att stå där fria och självständiga, sin egen lyckas smeder i en hård men rättvis konkurrens. De glömmer att staten inte införde beroendet i världen, utan bara avskaffar och ersätter andra, äldre typer av beroende. Är du inte beroende av staten kommer du att vara beroende av någon annan: av arbetsgivare och familj, till exempel. Och den nordiska modellens grundidé är just att välfärdsstaten frigör oss från det ojämlika beroende som såna sociala maktförhållanden innebär.

Det handlar om väldigt konkreta saker: arbetslagstiftning, rätt till stöd snarare än förnedrande allmosor för sjuka och arbetslösa, allmän och gratis utbildning för alla oberoende av familjebakgrund, dagvård som tillåter mammor att jobba och skaffa ett eget liv utanför hemmet, pensioner och åldringsvård, och så vidare. Genom lagstiftning och statligt ingripande minimeras de fattigas beroende av de rika, arbetarnas av arbetsgivaren, kvinnornas av sina män, barnens av sina föräldrar och föräldrarnas av sina vuxna barn. Det är alltså just välfärdsrättigheterna som gör att var och en kan vara sin egen lyckas smed, relativt autonom och oberoende av andra.

Detta nordiska ideal skapades inte ur ingenting av 1900-talets socialdemokrati, utan går tillbaka på månghundraåriga traditioner med bland annat friare bönder och större oberoende mellan generationerna än på andra håll i världen. Tanken att sociala relationer helst ska byggas på frivillighet, jämlikhet och oberoende är så självklar för oss att den förefaller trivial, men historiskt är den ett undantag. I traditionella, familjecentrerade samhällen är idealet raka motsatsen. Nordbor som bekymras av den risk för ensamhet som är vårt oberoendes frånsida romantiserar ofta den täta familjesammanhållningen i mer traditionella samhällen. Vi ser inte att också den har en frånsida: tvånget att hålla ihop, och att underställa sig familjens auktoritet. Att du alltid kan lita på hjälp från släkten betyder att de räknar på hjälp från dig. Du sitter fast med dem, och de anser sig självklart ha rätt att hålla koll på allt du gör, så att du inte drar vanära över dem alla.

Det nordiska idealet är att du inte ska vara tvungen ha att göra med någon, men ska få ha att göra med vem du vill (om den vill ha att göra med dig). I ett familjecentrerat samhälle måste man tvärtom ha att göra med familjen till lust och leda, och det finns dessutom en massa människor man inte får ha att göra med hur mycket man än ville det. Så får en kvinna i ett traditionell muslimskt samhälle i princip inte ha att göra med vuxna män utanför sin egen och mannens närmsta familj – och mannens kvinnliga umgänge är lika begränsat. Halva människosläktet är tabu. Och medan kvinnor ska hålla sig hemma ska också de ”egna” männen mest hålla sig borta hemifrån, umgås med andra män.

Trots att kvinnorna på pappret inget har att säga till om är den muslimska modellen enligt den marockanska sociologen Fatima Mernissi i praktiken en verklig svärmorsdröm. Det är mamma som väljer ut en lämplig flicka till brud för sin son, varken sonen själv eller fadern har ju praktisk möjlighet att umgås med främmande kvinnor. Det är hon som bestämmer i huset där svärdottern flyttar in, och hon ser till att sonen när han är hemma inte är för mycket med sin hustru utan att de umgås med storfamiljen, kollektivt. Mernissi hävdar faktiskt i Beyond the Veil (Bortom slöjan, 1975) att den traditionella muslimska könsordningens viktigaste syfte inte är att förtrycka kvinnor, fast den gör det med besked, utan att förhindra att verklig intimitet och kärlek uppstår mellan man och kvinna. En djup relation till hustrun får inte komma mellan mannen (den goda muslimen) och Allah. Vilket alltså, sett ur ett emotionellt och familjepolitiskt perspektiv, betyder: mellan mannen och hans mor.

Om uppväxandet handlar om att lösgöra sig från emotionellt och materiellt beroende av föräldrarna kan man således säga att tendensen i den muslimska familjeordningen, liksom i liknande modeller runt om i världen, är att hindra pojkarna att bli vuxna, medan flickorna visserligen genom äktenskapet rycks ur föräldrahemmet, men utan att själva ha någon talan i saken. Båda könen är omyndigförklarade, ingen får fatta självständiga beslut om sitt kärleks- och familjeliv. Men får man egna barn blir det tids nog ens tur att bestämma för dem. Det är som med pimsning i militären: rekrytens enda tröst är att det förr eller senare blir hans tur att ge igen.

I den muslimska världen och på andra håll är den traditionella ordningen förstås hårt trängd av samhällets modernisering. Flickor går i skola och kvinnor jobbar utanför hemmet, rör sig i den värld som ”borde” vara männens. Desperata försök att vrida klockan tillbaka görs av fundamentalistiskt patriarkala rörelser som Taliban, liksom av deras kristna och hinduiska själsfränder. Försöken att förena modern ekonomi med förmodern könsordning är i längden ohållbara, men det minskar inte skadan de förorsakar sina offer och hela samhällen där de för en tid lyckas ta makten. Vi måste se till att de här reaktionära tendenserna inte får fotfäste bland invandrargrupperna hos oss.

De självutnämnda sedlighetspoliser som tyranniserar invandrarflickor i vissa svenska förorter hör inte hemma på nordiska gator, lika litet som Odins soldater. Men det allvarligaste hotet mot den nordiska individualismen kommer inte från marockanska svärmödrar utan från välfärdsslaktande politiker som vår statsminister Sipilä, som i namn av ökad frihet gör vad de kan för att urholka själva den grund vår frihet vilar på.

Joel Backström
är filosof

Vårt land, vartåt ligger det?

Joel Backström
Joel Backström.
Rädsla, osäkerhet och uppgivenhet griper omkring sig men ännu är det inte för sent att rädda den nordiska välfärdsmodellen. Det som behövs är en målmedveten kamp för en vision om ett jämlikt samhälle, skriver Joel Backström.

Två motsatta tendenser lyfts ofta fram i dagens samhällsutveckling: en dynamisk, positiv trend mot ett allt öppnare samhälle och en ängsligt nationalistisk vilja att stänga gränserna och återgå till traditionella värden, med ren rasism och fascism spökande i kulisserna. Men i själva verket samarbetar tendenserna mitt i sin konflikt. För det slags öppenhet som dominerar idag, en av storkapitalets intressen styrd globalisering, tvingar som sin logiska konsekvens fram en nationalistisk reaktion, och lever faktiskt av den.

Det är med nationalistisk retorik som globaliseringen säljs till oss, som vi säljer den till oss själva. Det är våra företag som ska kokurrera på världsmarknaden och det är till vårt land vi hoppas locka utländska investerare. Bara så, intalar vi oss, har vi råd att upprätthålla vår välfärd. Det här är så självklart att vi sällan noterar hur paradoxalt det är att nationalitisk retorik motiverar en utveckling som i själva verket urholkar varje meningsfull idé om vårt land. För storkapitalet, vars intressen utvecklingen gynnar, har inget hemland. ”Våra” storföretag ägs till stor del av utlänningar, och även om ägarna är inhemska är verksamhetslogiken den samma: pengarna placeras där man förväntar sig störst avkastning, oavsett nationsgränser. Om det ökar profiten lägger man ner också lönsamma fabriker, och konsekvenserna för arbetarna, det lokala livet eller nationen spelar ingen roll. Att hoppas att kapitalister generellt ska handla annorlunda, socialt ansvarsfullt, är som att hoppas att katten ska skona råttan.

Därför är det galenskap att driva politiken som om samhället fanns till för att betjäna kapitalet och inte tvärtom. Människors liv och de institutioner och traditioner inom kulturens olika områden som utgör samhällets grund kan inte flyttas omkring och omorganiseras, läggas ner och startas upp på nya ställen enligt kortsiktiga vinstmaximeringsförhoppningar – lika litet som de kan ritas om på politisk beställning av någon byråkrat. Men i vår oförmåga att se konsekvenser eller alternativ gör vi vårt bästa för att garantera kapitalet så hög avkastning och så låga skatter som möjligt, samtidigt som vi inför regelverk som gör det allt svårare att föra en politik som genuint skulle gagna vårt land, folkets flertal. Tänk bara på eurosystemet med sina rent ideologiska regler om budgetdisciplin, eller TTIP-avtalet som ger storföretagen rätt att dra stater inför rätta om de anser att lagstiftningen minskar deras vinster.

Demokratins manöverutrymme minskas också av nedskärningarna i centrala offentliga verksamheter såsom den pågående universitetsslakten, och av privatiseringen av gemensamma tillgångar. Det borde vara lätt att se det dåraktiga i att sälja ut väsentlig samhällsservice och i praktiken ge vinstdrivande storbolag monopolrättigheter på till exempel elöverföringen. När faktum blir omöjligt att förneka, som nu senast genom Carunas oskäliga prishöjningar och skattefiffel, förfasar sig politikerna men försäkrar att man omöjligen kunde förutse problemen då besluten fattades. Och så fattar man nya beslut som går i samma huvudlösa riktning. Just nu är Forststyrelsens bolagisering på tapeten. Enligt förespråkarna är farhågorna naturligtvis ogrundade. Men hur kan man säga det när bolagiseringen inför en vinstmaximeringslogik där den inte hör hemma och lämnar dörren öppen för en framtida utförsäljning av nationella skogs- och vattentillgångar? Om såna här beslut inte förklaras av ren korruption där det allmänna bästa medvetet offras för ett särintresse, så visar den aningslöshet med vilken politiker avstår kontrollen över samhällets rikedomar och centrala funktioner till privatlkapitalet en total blindhet för vad makt är och vad ett samhälle är. Välj själv vilket alternativ som är mer skrämmande.

Men kapitalet får faktiskt inte rösta i val. Det är oss medborgare politikerna måste tala till, och då kan de inte säga: ”Rösta på mig, jag är kapitalets lakej.” Istället måste de tala om talkoanda och gemensamma uppoffringar för att få Finland på fötter. Men mantrat klingar ihåligt när allt man gör i praktiken tvingar oss allt djupare på knä. Folk känner på sig att det är båg, och en alltmer vilsen och utsiktslös stämning griper runt sig i samhället. Tanken att vi tillsammans som demokratisk gemenskap kan bygga ett bättre och rättvisare samhälle känns allt overkligare, svårare att ge konkret innehåll. Som en dyster bekant uttryckte saken: det enda positiva är att det åtminstone är bättre idag än det kommer att vara imorgon. Den psykologiska konsekvensen av utvecklingen – eller, sett från andra hållet, dess grogrund – är ett hårdnande samhällsklimat, vilket innebär att den misstro, den avunds- och ressentiments-logik som ständigt lurar i det kollektiva livets kulisser allt skamlösare stiger fram på scenen.

Det är det som sker när en bärkraftig vision om ett bättre samhälle saknas. Såna visioner – till exempel visionen om en demokratisk nordisk välfärdsstat – är aldrig oproblematiska, för människorna som förenas av dem är inga helgon, och därför finns konflikter, maktmissbruk, kollektivt självbedrägeri och tabun alltid med i bilden. När visionslösheten sedan tilltar och vår samhörighet inte kan ges något konkret innehåll, börjar sökandet efter syndabockar, symboliska fiender som de som saknar något att stå upp för kan förenas i att hacka ner på. Det måste vara någon annans fel att vi inte vet vad vi ska ta oss till! Flyktingarna är naturligtvis en särskilt utsatt grupp, för ”främlingar” lever alltid farligt, också i mer visionära tider. Nazismen, en kollektiv vision av sällan skådad makt och ondskefullhet, upphöjde den i varje kollektiv latenta främlingsfientligheten till absolut princip.

Att utslagna idag dras till rasistiska tänkesätt är lätt att förstå. Den som får sparken sparkar hunden, den som blir slagen och inte kan försvara sig slår mot flyktingen. Det är en rutten reaktion, naturligtvis, men inget att förvåna sig över, och det är ansvarslöst att, som vi gör idag, föra en utslagningspolitik som lockar fram den.

Rasismen och annat syndabocktänkande begränsar sig dock ingalunda till de utslagna, och en minst lika viktigt sida av det hårdnande samhällsklimatet som de olycksdrabbades ressentiment, är rädslan bland dem som ännu har det relativt bra att sjunka ner till förlorarna. När man är rädd blir man självisk, det vill säga rädslan och själviskheten är två sidor av samma reaktion. Man saknar modet att vara solidarisk, att våga tro på och söka former för en gemensam kamp för gemensamma intressen; istället blir man rädd för egen del och lämnar andra åt sitt öde. Man hoppas att man själv inte ska höra till dem som får sparken den här gången, eller så jobbar man dubbelt hårdare än förr och intalar sig att man personligen är en vinnare som nog kommer att klara sig trots att tiderna är tuffa.

En tredje reaktion som bidrar till det hårdare samhällsklimatet är den oginhet, den omvända avund som de rika och framgångsrika hyser mot de sämre lottade de kantänka tvingas underhålla. Lyssna på hur bittert de som har allt kan tala om dem som inget har: man kunde nästan tro att världens miljonärer önskade få byta plats med socialfallen, som ”får lyfta bidrag utan att behöva lägga ett strå i kors”. Den här oginheten är helt barock, men psykologiskt begriplig som en försvarsreaktion mot det dåliga samvetet över att man lever gott mitt i andras misär, och faktiskt delvis tack vare den.

Ingen är helt oberörd av andras nöd, men vill man inget göra för att hjälpa får man försöka förneka sin skuld genom att svartmåla de nödställda som vämjeliga parasiter. Samma logik gäller naturligtvis också i förhållande till flyktingar: ingen säger att den helt enkelt inte vill hjälpa människor i nöd, utan man projicerar sin egen bristande mänsklighet på flyktingarna, som framställs som asylshoppare och våldtäktsmän.

Var finns det då något hopp? Att tro att människor i gemen kan bli moraliskt bättre är lika dumt som att tro att kapitalet ska ta sitt sociala ansvar. Däremot kunde en mer realistisk, både mindre naiv och mer hoppfull, syn på politikens möjligheter minska spelrummet för rädsla och ressentiment. Det förutsätter först och främst att vi inser vilken imponerande framgångshistoria den nordiska välfärdsstaten är. Materiellt välstånd, hälsa, utbildning, personliga fri- och rättigheter och demokratiskt medbestämmande har aldrig varit så jämlikt fördelade bland så breda folklager.

Insikt nummer två, den som inger hopp, är att det inte finns några objektiva hinder för att utveckla den nordiska modellen i ännu jämlikare riktning, istället för att nedmontera den, som vi nu tanklöst gör. Jämlikheten har inte plötsligt blivit för dyr, som man påstår; det som saknas idag är viljan att fördela det ständigt växande överflödet jämnare.

Den tredje insikten, den som slår mot naiviteten, är att en utveckling mot det bättre inte alls är självklar. Marknadskrafterna har aldrig skapat jämlikhet, och kommer inte göra det nu heller, utan det som behövs är en målmedveten kamp för en vision om ett jämlikt samhälle. Om vi intalar oss att allt sköts bäst om businesslogiken får styra glider vi ohjälpligt tillbaka mot det gruvligt ojämlika normaltillståndet i den moderna statsmaktens historia, där en liten elit styr och den stora massan trälar. Dit är vi på väg, men ingen tvingar oss att fortsätta. N

Joel Backström