Etikettarkiv: Ny Tid

Ny Tid får 30 000 euro för aktualitetsbevakning

Ny Tids utgivare Tigern rf har beviljats 30 000 euro för utveckling av tidskriftens nyhets- och aktualitetsbevakning på webben. Stödet är en del av det presstöd för minoritetsspråk i Finland som delas ut av Undervisnings- och kulturministeriet. Statsrådet fattade fattade beslut i frågan på torsdagen.

Totalt betalar ministeriet ut 500 000 euro i presstöd för nyhetsproduktion på minoritetsspråk. Av den kakan får Svensk Presstjänst 400 000 euro, Åbo Underrättelser 50 000 euro, Ny Tid 30 000 euro och Nya Östis 20 000 euro. Enaresamiska Anarâškielâ servis ansökan förkastades med hänvisning till att webbtidningen inte ännu var grundad då ansökningstiden för stödet löpte ut. Statsrådet konstaterade att stödet inte kan delas ut till icke-existerande medier. Sametinget uppger ändå att webbtidningen borde betraktas som existerande, eftersom dess första nummer utom i slutet av maj, det vill säga efter att ansökningstiden löpte ut, men i god tid före något beslut i frågan fattades.

Kriteriet för stödet för webbpublikationer är att minst tre nyhetsartiklar bör publiceras per vecka. För tryckta publikationer gäller att mediets upplaga inte får överstiga 15 000 exemplar. Stöd ges också till nyhetsbyråer av typen SPT. Ny Tids chefredaktör Janne Wass skrev 9.11.2017 att det är ett skevt beslut att bevilja SPT det minoritetsspråkstöd som tidigare beviljats FNB, eftersom SPT i sin nuvarande form i praktiken är en förlängning av KSF Media och HSS Media, båda utgivare med upplagor över 15 000.

För Ny Tids del betyder beslutet att Tigern rf och redaktionen under hösten börjar utveckla en strategi för intensifiering av aktualitetsbevakningen på nytid.fi.

Red

Invasionen 1968 splittrade vänstern

Den 21 augusti 1968 rullade sovjetiska pansarvagnar in över den tjeckoslovakiska gränsen för att slå ner den demokratiserings- och decentraliseringsprocess som pågick i landet, en process som otvivelaktigt skulle ha minskat Kremls inflytande över Tjeckoslovakien. Den demokratiskt sinnade kommunistledaren Alexander Dubček inledde reformerna i början av 1968, men de omintetgjordes nästan helt av den sovjetiska ockupationen. Ockupationen fungerade som en vattendelare inom den europeiska vänsterrörelsen. Det var en signal om att Kreml inte godkände utbrytare ur den Moskvaledda monolitiska hegemonin, och i backspegeln sett början till slutet för Sovjetunionen, som inom sina ramar hade en geografiskt, språkligt, kulturellt och nationellt splittrad helhet, där många krävde större självbestämmanderätt och bredare demokrati. Inom den europeiska vänstern fick invasionen av Tjeckoslovakien många vänstersinnade aktivister och väljare att ta avstånd från Sovjetkommunismen och förespråka en mer moderat och demokratiskt sinnad socialdemokrati.

I själva verket tog majoriteten av de europeiska kommunistpartierna avstånd från invasionen, så även i Finland. Både DFFF och FKP fördömde ockupationen, men för många unga vänsteraktivister var splittringen inom FKP för tydlig: en liten men högljudd minoritet inom Finlands Kommunistiska Parti anklagade partiledningens avståndstagande som antisovjetism. Bland annat sosseveteraner som Erkki Tuomioja och Folke Sundman har i Ny Tid-intervjuer uppgett att det var partisplittringen i samband med Pragvåren som fick dem att välja SDP framom DFFF.

I Ny Tid var tonen gentemot invasionen tydligt fördömande. 1968 var Folktidningen Ny Tid en veckotidning, och imponerande nog behandlas invasionen brett redan i det nummer som utkom 22 augusti, det vill säga dagen efter att pansarvagnarna hade rullat in över gränsen. På grund av de knappa uppgifterna är den osignerade (men antagligen skriven av chefredaktör Mikael Romberg) opinionstexten om händelserna återhållsam, men var skribentens och tidningens sympatier ligger är inte oklart. Och redan dagen efter invasionen förutspår skribenten nästan profetiskt den skada som Moskva åsamkade socialismens framtid genom sitt agerande. Vi återpublicerar härunder opinionstexten från 22.8.1968.

*****

Ny Tids förstasida 22.8.1968.

Det var med bestörtning som vårt folk tog del av meddelandet att sovjetiska, östtyska, polska, bulgariska och ungerska styrkor trängt in på tjeckoslovakiskt område och besatt partihögkvarteret, nationalförsamlingens byggnad, regeringens lokaliteter och även radiobyggnaderna. De ansvariga organen för DFFF och FKP har fördömt aktionen. Likaså har aktionen fördömts av ett flertal kommunistiska partier i Europa. FNs säkerhetsråd har sammanträtt och krävt att invasionsstyrkorna ska dras tillbaka. Den allmänna opinionen i världen, om man frånräknar de intervenerande länderna, understryker i sina kommentarer att åtgärden är ägnad att öka spänningen och krigshotet i Europa. Kommentatorer världen över har uttryckt sin medkänsla med de tjeckoslovakiska folken som så ofta kommit att lida under spända lägen.

Tass har meddelat att invasionen företogs för att hindra antisocialistiska krafter att göra en kupp i Tjeckoslovakien och att styrkorna ska dras bort så snart, faran är över. Vidare framhåller Tass att inmarschen skett på anmodan av tjeckiska ledare, som varit oroliga för utvecklingen. Det som inte framgår av Tasskommunikén i klartext är däremot huruvida de tjeckiska ledarna för partiet och regeringen samt ledamöterna i nationalforsamlingen kommer att respekteras. Dessutom ska det tjeckoslovakiska partiet i en snar framtid sammanträda till kongress. Närvaron av invasionsstyrkorna och deras uppträdande kan leda till att Tjeckoslovakiens Kommunistiska Parti inte suveränt kan fatta sina beslut. Illavarslande är den östtyska kommuniké i vilken “Dubcek och den av honom ledda gruppen” hävdas ha glidit allt längre åt höger.

Den tjeckoslovakiska ledningen, den tjeckoslovakiska radion (innan den tystades) och talesmän för Tjeckoslovakiens regering och parti har förklarat att den tjeckoslovakiska partiledningen, regeringen och nationalförsamlingen var omedvetna om invasionen före den var ett fullbordat faktum. Dessa uppgifter står i strid med de av Tass distribuerade uppgifterna. Den ansvariga tjeckoslovakiska ledningen hävdar således att den varken inkallat några trupper från andra socialistiska länder heller anser deras närvaro önskvärd.

Det inställer sig många frågor när man tar del av de alltjämt otillräckliga informationer som står till buds om händelserna i Tjeckoslovakien.

Redan nu kan man säga att aktionen mot Tjeckoslovakien har skadat socialismens sak. Inom den kommunistiska rörelsen har man under senare år gång på gång understrukit att de kommunistiska partierna är suveräna och jämbördiga och att det är grunden för den kommunistiska världsrörelsens enhet. Hur det som nu hänt rimmar med dessa deklarationer återstår att förklara.

I en tidigare ledare framhöll vi att den gamla tesen om möjligheten av att bygga socialismen i ett land inte längre är aktuell i en värld där socialismen segrat i ett stort antal länder efter andra världskriget. 1957 deklarerade de kommunistiska partierna på sin världskonferens att vägarna till socialismen är flera, vilket i praktiken innebär att man erkände att den monolitiska eran var förbi och att den kommunistiska världsrörelsen gått in i ett ideologiskt sett pluralistiskt skede. Det förefaller som om den ideologiska drivkraften bakom aktionen mot Tjeckoslovakien skulle bero på att ledarna i de berörda länderna inte i praktiken vill erkänna deklarationen av år 1957. Har aktionen mot Tjeckoslovakien företagits för att hindra den demokratiseringsprocess som den nya ledningen igångsatt? Hur som helst så har den socialistiska saken lidit en allvarlig skada genom aktionen. Det bör sägas åt ledarna i de länder som står för den.

Osignerad
Inledningen skriven av Janne Wass

 

Trångt på redaktionen

Ny Tid förstärks denna sommar av hela tre sommarreportrar. Marcus Carlsten och Felix Fortelius studerar journalistik på Soc&kom och gör sin sommarpraktik på tidskriften, och niondeklassisten Adele Westerlund arbetar på Ny Tid två veckor i början av juni med stöd av Helsingfors stads Sommarsedel.

Marcus, varför Ny Tid?

– Jag har tidigare testat på tidningsarbete men att göra mer noggrant, djuplodande arbete här på en tidskrift är ju helt annorlunda. Det känns mer som detektivarbete.

Minoritetsspråk är något som Marcus gärna skriver om.

– Speciellt Estlandssvenskarnas kultur fascinerar mig just nu. Journalistik är väl en ursäkt för mig att få träffa många intressanta personer och hamna i sammanhang man inte annars nödvändigtvis hamnat i. Sedan gillar jag förstås att skriva också.

Felix säger att Ny Tid alltid legat nära hjärtat.

– Tidningen har legat på bordet hos både föräldrar och vänner. Nu fick jag chansen att komma ännu närmare tidningen som varit ett viktigt inslag i mitt liv.

Vilka ämnen skriver du helst om?

– Jag tycker mental ohälsa har fått för lite plats i den offentliga debatten. De som lider av mental ohälsa är också en slags minoritet som förtjänar mer utrymme. Annars gillar jag även att skriva om en mängd olika saker som exempelvis litteratur, tecknade serier, kulter, seriemördare, och andra udda ämnen. Jag vill förstå sådant som är svårt att förstå.

Adele är redan bekant med arbete på Ny Tid genom sin prao i vintras.

– Det var så kul att jag ville komma tillbaka. Dessutom skulle det vara ganska tråkigt med ett ”vanligt” sommarjobb, till exempel i en butikskassa.

Vad var det som var så kul?

– Före jag gjorde prao kändes det jättenervöst att ringa upp folk och själv gå och intervjua dem, så jag tycker att jag har lärt mig helt massor. Och så är det roligt att skriva, förstås. 

Text: Red
Foto: Janne Wass

Ny Tid Goes Åland: Klubb Tigern 22.3

Tidningen Ny Tid landar i Mariehamn med sin kulturklubb Klubb Tigern torsdagen 22.3 kl. 19.00. Nya Ålands chefredaktör Anna Björkroos, Ny Tids chefredaktör Janne Wass och sociala medier-experten Mats Adamczak diskuterar fake news, klickjournalistik och sociala medier och ett både globalt och åländsk perpektiv.
Diskussionen leds av kulturproducenten Jesper Karlsson.
För musiken står Yohan Henriksson.

Kom och lyssna på diskussion, träffa gänget bakom Ny Tid, och njut av bra musik och trevlig samvaro! Här hittar du Facebookevenemanget.

Inträdet är fritt, men vi tar gärna emot frivilliga donationer för att täcka kostnaderna.

Plats: Indigos övre våning.
Tid: 22.3. kl. 19.00.

Välkommen!

Red

Det går inte att släcka en eldsjäl

– Det är nog väldigt svårt att vara stolt över det hundraåriga Finland just nu, säger Birgitta Boucht fundersamt där vi sitter i hennes vardagsrumssoffa och dricker kaffe framför den välfyllda bokhyllan.
Utanför fönstret på Sanitärgatan i Helsingfors regnar det precis som det har gjort de senaste veckorna men i Finland brinner en eld som vi inte har sett maken till sedan den nya kvinnorörelsen fick sin början i en lägenhet på Mechelingatan i mitten av 1970-talet.

Bristen på Birgitta Bouchts stolthet över vårt land beror inte på höstens stora händelse #metoo eller på #dammenbrister som dagen innan intervjun sköljde genom rikstäckande medier. Den beror på den politiska oviljan till förändring mot en mera empatisk hållning till medmänniskor och de svagare i samhället som  genomsyrat de finländska styrande toppolitikernas agerande med statsminister Juha Sipilä som spjutspets.

– Det är något fel på den där människans förmåga att sätta sig in i hur andra har det och känner sig, fortsätter Boucht.

– Eller kanske är det bara hans hållning. Att han alltid är fullständigt uttryckslös.

För inte så länge sedan var det en märklig tystnad som rådde i Finland kring #metoo kampanjen som inleddes i oktober då Hollywood-mogulen Harvey Weinstein anklagades för sexuella övergrepp av ett växande antal kvinnliga skådespelare. Kvinnor på olika håll i världen började uppdatera sina statusar på sociala medier med #metoo för att tydliggöra hur otroligt vanligt det var att kvinnor utsätts för övergrepp. Också i Finland fylldes olika virtuella kanaler av dessa uppdateringar men det var i Sverige som allt detta ledde till offentliga upprop i olika yrkesbranscher. I Finland fick vi på avstånd följa med hur en revolution skakade om etablissemanget medan vi själva befann oss i epicentrum av en stor tomhet. Vår statsminister uttalade sig vagt om att den här saken redan har behandlats helt tillräckligt i Finland men han hade tydligen fel, för några dagar senare brakade det loss. När det finlandssvenska uppropet #dammenbrister som samlade mera än 6 000 underskrifter mot sexuella trakasserier nådde offentligheten hittade Birgitta Boucht en liten flaska mousserande vin i kylen och skrev på Facebook att hon ämnade öppna den och skåla för alla de fina kvinnor som bidragit med sina namn och berättelser. Innan hon visste ordet av hade närmare 600 personer gillat och/eller kommenterat hennes status.

– Det är ju en känsla av solidaritet och systerskap som … ja, det påminner mycket om 1970-talet. Det är helt fantastiskt.

Karlhatare och marxist-feminister

På 1970-talet nådde den nya vågen av modern kvinnokamp Finland och även då kom ansatserna via Sverige och spred sig till resten av Finland från finlandssvenskt håll. Kontakten med det aningen mera progressiva systerlandet har alltid varit viktig när det gäller stora samhälleliga omvälvningar och förändringar i en mera jämställd riktning men det är inte avgörande när det gäller att ta upp saker och ting. Det måste finnas eldsjälar, och det var just dessa som samlades hemma hos Birgitta Boucht för att prata om saker som de ansåg vara viktiga. Men hur organiserade sig folk för snart femtio år sedan då det inte fanns en likadan djungeltrumma som Facebook där nästan alla du känner är på ett snabbt klicks avstånd?

– Folk träffades, helt enkelt! Och det var nog otroligt viktigt. Ja, det går snabbt att få tag på varandra via internet i dag men ingenting kan jämföras med hur det var att verkligen sitta där, ansikte mot ansikte i samma rum och diskutera alla de här sakerna. Om det inte hade varit för våra träffar så skulle inte Denna värld är vår ha blivit verklighet.

Kvinnogruppen hemma hos Annlis Söderholm på Mechelingatan kallade sig Marxist-feministerna, och i början var de omkring tio stycken, men idén spred sig så att kvinnogrupper började ordnas i andra städer och snart samlades också grupper på finskt håll. En tidning gavs ut och en paraplyorganisation, Feministit-Feministerna, uppstod. Också Ny Tid spelade en viktig roll i och med att tidningen aktivt uppmuntrade dessa kvinnor att publicera sina texter.

– Det fanns ett uppdämt behov hos kvinnor som blivit nonchalerade en lång tid och folk blev förvånade över att kvinnor krävde att bli hörda. Men vi trodde faktiskt att saker skulle förändras på riktigt. Det gällde så många, inte bara oss, så det var absolut nödvändigt. Det var helt enkelt rätt tidpunkt. Precis som just nu.

Frigörande pedagogik stötte på motstånd

I de kommentarer som Bouchts statusuppdatering fick nämndes handboken i systerskap, Denna värld är vår, skriven tillsammans med Carita- Nyström år 1975, flera gånger, vilket visar på att den fortfarande läses och är viktig.

– Det känns bra att folk fortfarande kommer ihåg den. Att kunna få finnas som en slags förebild för de yngre generationerna, säger Boucht och ler glittrande och okynnigt.

Och bortglömd, det är hon definitivt inte.

– Kanske borde jag börja hålla salonger?

Jag nickar, kanske lite för ivrigt.

Samtalet går in på tiden då hon och Carita Nyström jobbade på DFFF:s (vänsterns) bildningsorganisation Folkets bildningsförbund och herrarna som styrde och ställde hälsade dem välkomna med att det var trevlig att få dit lite söta flickor. Det skulle snart visa sig att flickorna var kvinnor och inte söta på det sätt som de manliga kollegorna hade förväntat sig. Med sig hade de en feministisk kvinnosyn och det räckte inte länge innan en av de chefer som inte var så förtjust i det där med kvinnofrågor på en middag ställde sig bakom dem och väste: ”Är det sant att ni är såna där karahatare”.

– Jag tror i efterhand att han menade lesbiska. Jag var fortfarande väldigt naiv och trodde alla folkdemokrater var goda människor som stod för det här med jämställdhet och kvinnors rättigheter.

Trots det här jobbade Boucht vidare med kurser som planerades specifikt för kvinnor och följde en slags frigörande pedagogik där kursen byggdes upp tillsammans med deltagarna, för kvinnor i facken, och som skulle fylla deras behov. Pedagogiken, som byggde på den brasilianske pedagogen Paulo Freires teorier, stötte på motstånd. Det som hade dugt för hårdhudade metallarbetare tidigare skulle duga också i fortsättningen. Det fanns helt enkelt inte plats för kvinnor.

– Jag tror nog att jag har förträngt en hel del av det allra värsta som jag fick höra under åren. Som när min mamma pekade på en hund som lade sig ner på rygg och sprattlade med benen och sade att det där är den vanligaste kvinnorörelsen.

Samma mamma var det som på 1940-talet lät barnet Birgitta sitta i famnen på en äldre släkting trots att hon fann det motbjudande. När den unga kvinnan Birgitta många år senare bjöds på lunch av samma man varnade hennes mamma henne för att träffa honom. #metoo.

Ensamma åldringar och eldsjälar

Att dröja i det förflutna är inte Birgitta Bouchts stil. I stället ser hon framåt och trots att hon har en gedigen litterär produktion bakom sig är hon ännu inte färdig. Det finns en idé för en text som ligger i bakhuvudet och skaver. Vad den ska handla om är hon förtegen om, men någonstans i texten finns en hyllning till hennes egen livlina, tians spårvagn.

– Jag har lite hälsoproblem och känner mig väldigt trött men tänker att det enda som skulle göra mig frisk är att skriva. Årstiden lockar tyvärr inte fram kreativiteten. Jag skulle gärna vilja vara en av björnarna på Högholmen och bara gå i ide.

Eftersom det inte är ett alternativ promenerar hon minst en halv timme per dag, de flesta dagar, och försöker hålla sig à jour med dagens samtalsämnen. Som länk till samhället fungerar dels barnbarnen som hon är mån om att umgås med och dels sociala medier.

– Alla människor borde få en smarttelefon och en ordentlig dator som pensionsgåva av staten. Och någon ung person som kommer och visar hur de ska användas, säger hon bestämt.

Med åren har det blivit svårare för henne att upprätthålla de sociala kontakterna lika aktivt som tidigare och flytten från centrum till Brunakärr för några år sedan kändes som ännu ett steg längre bort.

– Jag tror de flesta åldringar är rädda för att dö i sin egen säng och att det ska dröja flera veckor innan de hittas. Speciellt ensamma åldringar som inte har några anhöriga längre.

Om Boucht fick som hon ville skulle varje åldring ha någon slags kontaktperson som de kanske själva får välja eller som valts dem, någon som hörde av sig varje dag.

– Det går ju inte att kräva att alla ska ha barnbarn och det är synd. Att hålla kontakt med andra, speciellt yngre människor, hindrar en från att bli alltför egocentrisk.

Vi pratar en stund om hur det är att vara yngre nu, att det kanske är svårare att påverka i samhället då allting är så splittrat.

– Den politiska verksamheten är mindre. Tidigare var alla politiskt engagerade, men nu finns det så många olika alternativ och sätt att engagera sig på och folk kanske tror att det räcker med att skriva på ett upprop och ge en liten peng till flyktinghjälpen. Vi lägger pussel men ser ingen helhet.

Det här med flyktingar verkar ligga nära om hjärtat. En av hennes tre döttrar, Charlotta, har varit i Grekland och erbjudit sin hjälp. Birgitta Boucht tror att hon själv skulle ha kunnat göra likadant, om hon varit i tjugoårsåldern nu.

– Allt hanteras på ett så tafatt sätt, till exempel flyktingfrågan. Det är bra att det finns sådana som till exempel Sunniva Drake som orkar kämpa. Det finns ännu eldsjälar.

Text Johanna Holmström
Foto Janne Wass