Etikettarkiv: Nya Zeeland

320 dagar tid … och en jordbävning

Tina Nyfors
Tina Nyfors.
Kan nu räkna dagarna jag har kvar av mitt mellanår i Nya Zeeland på händernas fingrar. Känns otroligt att nästan ett år har gått sedan den där smällkalla vintermorgonen i januari då jag åkte iväg till andra sidan jorden.

Under året i Nya Zeeland har jag tänkt en hel del på det här med tid. Två gånger har jag känt av den, tiden, riktigt starkt. Orsaken stavas avfärd. Det finns ögonblick då ens tillvaro bokstavligt talat går i en ny riktning. Att ta steget in i planet som ska ta en till andra sidan jordklotet, att stiga ut på en ny kontinent. Tiden förändras då avfärden inte längre räknas i veckor, utan i dagar och sedan i timmar. Tiden känns annorlunda då det som varit kommer till ett slut och då i morgon och nästa vecka inte längre brer ut sig som en matta i bekant mönster framför en, utan är en samling oskrivna blad. Två gånger har jag upplevt det här. Så var det innan avfärden i januari. Och så är det just nu, liknande.

Mellan den förra gången och nu ryms mycket tid, närmare bestämt 320 dagar av Nya Zeeland. Och de oskrivna bladen har fyllts. Av möten med människor, av fysiskt arbete på ekogårdar, av lummig subtropisk skog som börjat kännas nästan lika hemvan som skogen hemma, av bergstrakter som gör en andlös. Av Hostellet förstås. Av att gå barfota längs gyllenbruna Stillahavsstränder, kilometervis, se tidvattnet komma och gå, lyssna till bruset av en ocean.

Tiden gör sig också påmind genom ett landskap i ständig förändring. Nya Zeeland ligger i den så kallade ”eldringen” i Stilla havet, där största delen av världens jordbävningar och vulkanutbrott sker. Varje år sker tusentals jordbävningar i Nya Zeeland, de flesta väldigt små, men några har under de senaste 200 åren förorsakat stora skador.

”Ingen Nya Zeeland-upplevelse är komplett utan några jordbävningar!”, sa en nyzeeländsk kompis, med en humor som jag antar att kommer på köpet då en bor i ett land som det här. Jag fick min beskärda del den 14 november i och med en jordbävning med styrkan 7,8 på richterskalan.

Jag befann mig då hos en nyzeeländsk vän i norra delen av Sydön, 130 kilometer norr om den lilla staden Kaikoura på östkusten som drabbades värst av jordskalvet. Vid midnatt vaknade jag av att allting skakade, skakade och hoppade. Och det fortsatte, i nästan två minuter. Då det lugnade ner sig tog jag mig på smått ostadiga ben ner till bottenvåningen, ut och gick över till det andra huset där min kompis var. Han var också vaken och vi konstaterade att det visst var ett större skalv. Husen klarade sig utan skador och min kompis var inte alltför oroad. Vi knäppte på radion och drack en kopp te. De första rapporterna om skalvet kom in och varvades med människor som ringde in och delade sina upplevelser.

Efterskalv kom i jämn takt, men vi beslöt oss i alla fall för att försöka få några timmars sömn. Resten av natten sov jag under ett bastant middagsbord på bottenvåningen nära ytterdörren. Jordskalvet var större än det i Christchurch år 2011 (magnituden 6,3) där 185 personer omkom, och det var lika stort som jordskalvet i Nepal år 2015 där 8000 personer dog. I det här skalvet omkom två personer – många omständigheter bidrog till att skadorna inte blev värre än de blev.

Då jordskalvet inträffade hade vi precis avslutat en två veckors road trip på Sydön med en kompis från Finland. Hon åkte sedan till Kaikoura för en natt, och åkte därifrån nio timmar innan jordbävningen. Planen var att jag skulle ta strandvägen via Kaikoura till Christchurch nästa morgon. Med mindre än ett halvt dygns marginal undvek vi båda att vara i Kaikoura under jordbävningen – på tal om det här med tid.

Känner förundran och respekt för naturens kraft, ständigt närvarande här i Nya Zeeland. Som chefen för Nya Zeelands geologiska riskinformationsportal GeoNet påminner om, jordbävningar är en delorsak till att Nya Zeeland har blivit till, och det är jordbävningar och kollisioner mellan de tektoniska plattorna som har skapat de dramatiska bergslandskapen på Sydön.

Så många intryck, så många historier att berätta. Tacksam, uppfylld, ledsen över att åka, lite konfunderad, också glad över att komma tillbaka – 320 dagar i Nya Zeeland har varit en resa på många plan!

Tina Nyfors
är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist som har mellanår i Nya Zeeland. Hon skriver brev till Ny Tid om sina erfarenheter. Tidigare brev har publicerats den 11.3, 13.5, 4.7, 19.8, 16.9, 14.10 och 11.11 2016.

Resa med lätt bagage

Tina Nyfors
Tina Nyfors.
Har inte öppnat datorn på en månad och i kalendern får jag riva av flikarna för fyra veckor. Smälter som bäst intrycken efter de senaste veckornas cyklande, tältande och volontärjobb på en ekogård.

Det senaste brevet skickades efter den första veckans cyklande då jag precis hade kommit till en ekogård. Där gällde det att dra på sig gårdens stora stövlar, kavla upp ärmarna och ge sig ut på åkern. Jag var med på traktorsläpet och tog upp de sista potatisarna och morötterna, skördade spenat och sallat i växthusen, åkte med för att sälja på marknaden en tidig lördagsmorgon.

Efter en veckas jobb på gården fortsatte jag att cykla. Vilken känsla av oberoende och lätthet att rulla ut från gården på två hjul! Resa med litet ekologiskt fotavtryck. Efter den dagens 75 kilometer blev det ytterligare 140 kilometer på cykel. Den sista cykelleden ”Alps to Ocean” gjorde skäl för sitt namn; bergen reste sig omkring oss som en levande målning. En morgon då vi vaknade var alla toppar vita. Vi levde Snusmumrikliv och värmde mat på trangia vid en flod, campade vid en spegelblank sjö. Väl framme vid östkusten i Oamaru möttes vi av Stilla havsvågsvall och doft av salt havsluft. Och, bonus, på campingplatsen fanns små blå dvärgpingviner som väsnades under trappan till campingköket! Hjärta Nya Zeeland.

Nu är jag tillbaka i Wanaka, i bergen vid sjön, i den lilla staden som blivit något av ett andra hem här på andra sidan jordklotet. Har stuckit mig in på hostellet, hängt med vänner och sett bekanta på stan. Har också börjat smaka på insikten om att jag småningom ska åka – har en och en halv månad kvar i Nya Zeeland.

Och har återsett resten av mina grejer efter att den senaste månaden rest omkring med 13 kilogram packning: tält, liggunderlag, sovsäck, trangia och mat. Så lite man kan klara sig med, så mycket man kan dela! Kök, dusch, tvättmaskin. Dela måltider, livshistorier, berättelser från resor, mötas som människor.

Tänker på det Tim Jackson skriver i sin bok Välfärd utan tillväxt om hur prylar blir byggstenar i vår identitet. Hur konsumtion är inbyggd i den västerländska uppfattningen om ett gott liv och inte minst i det rådande ekonomiska systemet som bygger på konstant tillväxt. Vilket gör att vårt konsumtionssamhälle hamnar på kollisionskurs med själva jorden som förser oss med allt vi behöver. För att inte underminera möjligheten till ett gott liv också i framtiden lyfter Jackson upp att vi i västvärlden behöver omdefiniera vad välfärd och ett gott liv är, flytta fokus från ekonomisk tillväxt, BNP och materiellt välstånd till livskvalitet och hälsa, goda relationer, känsla av meningsfullhet och delaktighet.

Frågeställningen som ekonomer och ledare världen över borde vara sysselsatta med är inget mindre än alternativ till det tillväxtbaserade ekonomiska systemet!

Och vi behöver sakta ner flödet av naturresurser! Det kan vi också göra i vår vardag. En personlig favorit är något jag upptäckte under den senaste månadens cyklande och campande då en varm dusch var en lyx. Det går alldeles utmärkt att fylla en flaska med varmt vatten och blaska av sig. En liter räcker.

Tina Nyfors
är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist som har mellanår i Nya Zeeland. Hon skriver brev till Ny Tid om sina erfarenheter. Tidigare brev har publicerats den 11.3, 13.5, 4.7, 19.8, 16.9 och 14.10 2016.

Leva cykeldrömmen i Nya Zeeland

Det här skriver jag för hand i ett tält. Det är morgon efter en tredje vårnatt nära noll grader, vaknade klockan sex då det började ljusna, fåglarna började sjunga och tupparna gol. Jag befinner mig på en campingplats i nordligaste delen av Nya Zeeländska Sydön, cyklar en 70 kilometers rutt längs Queen Charlotte-sundet utanför Picton. Drömmen hade varit att cykla genom Nya Zeeland – och vissa gör det – men huvudvägarna är riskfyllda då vägrenen oftast är smal. I stället blir det cykelrutter och delar av vägen med buss, likväl att leva cykeldrömmen! Planen är en månad med cykling och lite volontärjobb på en ekogård.

Queen Charlotte-cykelleden gick längs lummiga skogsstigar, och efter det fortsatte färden längs landsvägar västerut mot Nelson och Tasman Bay. Vägarna kantades av ko- och fårhagar, de slingrade sig upp för bergssluttningar med svindlande utsikt över vatten och med siluetter av berg längre bort; på vägen fanns byn Havelock – världens musselhuvudstad – och den cykelvänliga staden Nelson. De sju dagarna och 150 kilometrarna cykling gick också genom en våtmark med rikt fågelliv, under röken från en cellulosafabrik, längs sandstränder, längs ett kalhygge. Bitar längs mycket trafikerade vägar, korsade en motorväg.

Medan jag trampar på tänker jag att det här med att cykla och tälta är som att stiga ut i verkligheten, ut ur bubblan av bekvämlighet. Det som hände på färden mellan skogsstigen och motorvägen var att avståndet till allt det gröna ökade, ljudet av porlande bäckar dränktes i ljudet från vår moderna livsstil. Har du någonsin märkt att du ser mindre då det är mycket oljud?

Under mellanåret i Nya Zeeland står jag för ett tag utanför brådskan i att ta mig från en plats till en annan, kan stanna upp – och råkar det vara vid motorvägen står jag där i avgaserna och oljudet vi vanligen stänger ute. Står i det moderna samhällets utmarker, står där det som vi slänger ”bort” hamnar. Där blir det så konkret att allting hänger ihop, luften vi andas, jorden i vilken vi odlar vår mat, och inte minst att vi människor är en del av helheten. 

Det får mig att tänka på budskapet som organisationen Pachamama Alliance för fram: behovet av att ”väcka drömmaren, förändra drömmen”. Det pekar på att vi i den moderna världen lever i en illusion där vi blundar för de konsekvenser vår livsstil har för miljön och för människor i andra delar av världen. För många år sedan deltog jag i ett Pachamama-symposium och en mening etsade sig fast i mitt minne:

Mänskligheten är inte ett misstag, mänskligheten har misstagit sig.

Trösterikt – vi kan tänka om!

Att stiga ut ur bekvämlighetsbubblan kan också vara mycket angenämt – att vakna till den första antydningen av ljus från en ny dag, höra fåglarna börja sjunga efter nattens tysta timmar, tupparna som gol. Då känns det som att inget är mer självklart, det är här vi hör hemma.

Den första veckan av cyklande och tältande kom jag ända till Motueka vid Tasman Bay. I skrivande stund har jag precis anlänt till en ekogård för att volontärjobba en vecka. Sedan ska jag cykla några veckor till!

Tina Nyfors
är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist som har mellanår i Nya Zeeland. Hon skriver brev till Ny Tid om sina erfarenheter. De tidigare breven har publicerats 11.3, 13.5, 4.7, 19.8 och 16.9.

Hostellet

Tina Nyfors
Tina Nyfors.
Jag har haft förmånen att få bo och leva i underbara Wanaka i tre och en halv månad. Och har jobbat på hostell som housekeeper. I klartext betyder det att jag har utvidgat min professionella kompetens till att snabbt byta lakan i sängar, dammsuga och städa badrum. Städa … toaletter. I början kändes toaletterna jobbiga – ska liksom jag verkligen, med all den utbildning jag har? Min hyresvärd sa då det som blev mitt motto: ”Du behöver se det jobbet som ett träningspass, en workout, din fitness exercise”. Den meningen håller jag i minnet då jag far omkring på hostellet; det är medelstort med sängar för 105 personer.

En vanlig dag byter vi lakan i 50 sängar och städar 20 toaletter och fem till tio små kök. Den första dagen guidade hostellmanagern mig genom hur vi bäddar sängarna i sovsalen samt rum med två enkelsängar – en hoprullad handduk kronar verket – och en kollega visade hur badrummen städas. Det är inte som att tvätta handfatet hemma med nagelborste, här går det undan, med trasa och rätt spray blir det skinande blankt. Sedan duschen: gå över alla metallytor och torka bort spåren av vattendropparna, sedan nedre delen av väggarna och golvet. Sist toaletten. Slutligen hänga upp ny badrumsmatta och handhandduk.

Kollegerna kommer från Argentina, USA, Kanada, Slovakien, England, Tyskland, Australien, två från Nya Zeeland. Ett roligt gäng. Bakom receptionen luftar vi dagens situation, om det är många utcheckningar, gäster som smulat en massa nachos på golvet, den stora gruppen som lämnat kvar mat i kylen, någon som smugit in och sovit i en ledig säng. Hör om kollegernas vandringar, dagar i skidbacken eller klättring. Pratar om det politiska läget i Argentina, om vad som händer i Europa, om Brexit och Trump. Övar på den Nya Zeeländska dialekten där pen uttalas pin och fish blir fösh.

I takt med att städandet börjat gå på rutin har tankefokus flyttat till annat. Småpratar med gäster som reser runt världen medan jag byter lakan. En dag ackompanjeras lakansbytandet av gitarrmusik, några gäster sitter och spelar i sin campervan innan de åker. Då jag bär ett lass med byk till tvätten ser jag de omgivande bergen över hustaket. En sån lycka att få vara här! Sätter i en maskin till, säger hej till hostellkatten – i smyg, den får inte komma in i hostellet och ska inte behandlas för vänligt. Och, bonus, hostellet är en närmast outsinlig källa av karaktärer, en guldgruva för att lära sig mer om människor.

Andras reaktioner på det här jobbet har varierat från ”vad spännande, du kommer att träffa så många människor” till ”vilken karriärutveckling”. En sa ”neej, inte städa toaletter, sök ett riktigt jobb” till exempel som försäljare i en järnaffär. En annan kommenterade ”du har examen i miljö- och hållbarhetsvetenskap, vad säger det här dig om din utbildning?”

Sanningen är ändå den att månaderna med att städa och göra lite receptionsjobb på hostellet har varit mycket värdefulla. Jag har fortsatt jobba med kroppen men på ett annat sätt än på ekogårdarna. För en som tidigare mest jobbat på kontor känns det som att fokus flyttats från huvudet (och sittmusklerna) till hjärtat. Och på köpet har jag fått sixpack, typ. Och stor respekt för personer som jobbar med städning.

Och ja, för att återkomma till frågan om jag verkligen ska jobba med städning? Svaret är ja. Varför skulle jag inte göra det? Någon städar toaletterna, någon byter lakanen. Nu är det min tur, för alla gånger någon annan gjort det för mig. Alla kunde med fördel städa under åtminstone några månader av sitt liv, om inte annat så kan det vara ett tillfälle att reflektera kring vad det innebär att vara människa, att vi alla är lika. Det har gett åtminstone mig en tankeställare om i vilken grad en kategoriserar andra och skapar sin egen identitet baserat på jobb.

I skrivande stund har jag två veckor kvar på hostellet – snyft, hur ska jag kunna lämna det – och sedan börjar igen ett nytt kapitel för äventyren i Nya Zeeland.

Tina Nyfors
är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist som har mellanår i Nya Zeeland. Hon skriver brev till Ny Tid om sina erfarenheter. Tidigare brev har publicerats den 11.3, 13.5, 4.7 och 19.8 2016.
Foto: Matej Nester

Stolta, vackra berg

Tina Nyfors
Tina Nyfors.
Ahh, bergstrakter. Wanaka i bergen på Nya Zeeländska sydön är en pärla. Vänliga människor, människor som trivs, som är här för att det är just här de vill vara. Med sina

7 000 invånare är allt här småskaligt men staden är dynamisk.

Jag har nu varit ett drygt halvår i Nya Zeeland och två och en halv månad i Wanaka. Har paus från volontärjobbandet på ekogårdar för att ha betalt jobb. Det var något av en slump att det blev att stanna just i Wanaka över vintern (ja, vinter till augusti!). Prövade Queenstown och Christchurch, men då jag gick längs gatorna i Wanaka kändes det som att andas ut, det är här jag vill vara … och på något underligt sätt så föll allting på plats, inom en vecka hade jag både jobb och boende. Många andra här har liknande erfarenheter.

I Wanaka har jag träffat människor som skapar ekogemenskaper, som jobbar på att bli självförsörjande med el från solpaneler, som bygger sina egna små hus. Människor som sagt upp sig från sina jobb, gjort en kursändring i sina liv och på något sätt hamnat här. Wanaka är magiskt på något sätt, känns nästan overkligt ibland. Bergen som omger staden och sjön, bergen som ser olika ut från dag till dag beroende på ljuset, molnen, hur mycket snö som fallit där under natten och hur lågt snölinjen går idag.

Berg är en ny bekantskap för mig. Då vi kom till Sydön med färja från Wellington var bergen de första som välkomnade oss. De stod där karga, hemlighetsfulla, med en dämpad färgskala i brungrönt, i bjärt kontrast till de lummiga subtropiska skogarna på Nordön. Jag såg på dem och de kändes främmande … vackra men otillgängliga.

Nu har jag fått bo några månader omgiven av berg, har fått en chans att ta in dem, lyssna. Vi har gått på vandringar och kommit upp ovanför molnstråken, tittat ut över omgivande berg, över staden och sjön. Bergen står där majestätiska, stolta, tysta, oerhört vackra. Ger rymd och perspektiv.

Jag bor sex kilometer utanför stan och hälften av vägen är oupplyst. En kväll då jag cyklade hem stannade jag upp där det var som mörkast, släckte cykelljusen. Stod där mellan den mörka jorden och himlen med alla stjärnor, med silhuetten av berg i alla riktningar. Det var vindstilla, andäktigt. En total tystnad, en total närvaro. Tänker att så här måste jorden ha varit innan människorna kom …

Att stanna längre på samma ställe betyder också vardag och en chans att pröva på livsstilen här i kiwi-land. På plussidan finns människors vänlighet, en positiv attityd och en känsla av frihet i ett land omgivet av hav och med mycket vild natur; på minussidan finns bilberoendet, ofta dåligt isolerade och enkelglasade hus trots minusgrader på nätterna här på Sydön, och att många hus värms med vedeldning vilket påverkar luftkvaliteten både inne och ute. Det får en att skänka tacksamma tankar till sådant en tidigare tagit för givet i Finland: mångdubbelt glasade fönster, centralvärme och fjärrvärme.

Men tillbaka till naturen. En favoritvandring gick upp till ett närliggande berg en vardagkväll då det var fullmåne. Vi åt medhavd middag där uppe, medan månen vandrade över himlen och lyste på de vita bergstopparna runtomkring. Magiskt.

Tina Nyfors
är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist som har mellanår i Nya Zeeland. Hon skriver brev till Ny Tid om sina erfarenheter. Tidigare brev har publicerats den 11 mars, 13 maj och 4 juli 2016.

Foto: CC/M. Hamilton/Digital Trails/Flickr