Etikettarkiv: Nyliberalism

Claes Andersson: ojämlikheten är en tidsinställd bomb

Claes Andersson
Claes Andersson.
Den rödgröna oppositionens häftiga kritik mot högerregeringens politik i vårt land grundas främst på anklagelserna att Juha Sipiläs regering konsekvent och medvetet bedrivit en politik som fördjupar inkomst- och förmögenhetsklyftorna. Det har skett genom att gynna samhällets välbeställda på bekostnad av dem som är ekonomiskt, socialt eller kulturellt missgynnade, dem som har för låga löner, för små inkomster, som är sjuka, utfrysta eller marginaliserade, som är arbetslösa eller har osäkra och tillfälliga arbetsförhållanden.

Genom skatte- och tariffpolitiken har regeringen konsekvent gynnat de välsituerade. De olika företagsstöden – vilkas nyttighet starkt ifrågasatts – har regeringen inte vågat röra ens med pincett samtidigt som stora och skadliga nedskärningar gjorts inom undervisning, utbildning och forskning.

Det här är faktiskt mera upprörande och illa varslande än man kanske först tänker – speciellt med avseende på vår, och främst barnens och de ungas, framtida möjligheter.

Cirka tio procent av vår befolkning lever under fattigdomsgränsen. Allt flera ungdomar, det gäller speciellt pojkar, är marginaliserade eller hotas av marginalisering. För några år sedan framkom det att cirka tvåhundra tusen unga män var ”försvunna” – det vill säga de fanns inte bokförda någonstans, varken som anställda, studerande eller praktikanter. De befann sig i ett slags ingenmansland.

Det är naivt att vänta sig lojalitet och uppoffringar av unga mänskor som upplever att de inte är välkomna eller respekterade i vårt samhälle.

Oppositionens kritik av regeringen har negligerats eller ogiltigförklarats med argumentet att inkomst-och löneskillnaderna i vårt land ändå är på en blygsam nivå i jämförelse med många europeiska länder, och alldeles särskilt i jämförelse med USA.

Det verkar som om Sipiläs regering inte till fullo har insett vilken tidsinställd bomb den snabbt fördjupade ojämlikheten och de ökade klasskillnaderna medför för hela vår framtid och inom snart sagt alla samhällsområden.

I USA fördjupas den ekonomiska och sociala ojämlikheten i rasande takt. Den kända och erkända ekonomisten Thomas Pikettys forskningsresultat från USA har av honom själv betecknats som ”enastående katastrofala”. Han syftar främst på den snabbt växande ekonomiska och sociala ojämlikheten.

Enligt Pikettys rapport har den rikaste hundradedelen av befolkningen i USA ökat sina årsinkomster med över tvåhundra procent sedan år 1980, och en tusendedel av de rikaste med sexhundra procent. Samtidigt har inkomsterna helt slutat växa för över hundra miljoner amerikaner.

Fastän förmögenhetsklyftorna har vuxit överallt i världen skiljer sig USA från alla andra västländer genom sin överlägset snabbaste fördjupning av ojämlikheten. Som en följd av det här saknar stora delar av befolkningen möjlighet till högskoleutbildning, till sjukvård eller till social mobilitet.

De brittiska samhällsvetarna Kate Picket och Richard Wilkinson har övertygande påvisat vilka enorma hälsoproblem och sociala konflikter som förorsakas av den ökade ojämlikheten. Mentalhälsoproblemen, drogberoendet, fetman, de ökande fängelsestraffen och barnens illamående tilltar alla i samhällen där ojämlikheten ökar.

Risken att insjukna i schizofreni och depressioner är större i sådana länder där inkomstskillnaderna är stora.

Picket och Wilkinson påpekar också, att problemen som uppstår inte enbart rör samhällets fattiga. Ojämlikheten skadar den sociala vävnaden i hela samhället. Otryggheten och våldet växer exponentiellt. Dagens terrordåd är troligen bara ett förebud av vad vi har att vänta om utvecklingen får fortsätta i samma spår.

Sipilä och Orpo, våra två konservativa moguler, saknar förmåga (eller vilja) att se framåt och gestalta samhällets helhet. De är sannerligen inga visionärer men riskerar att mura grunden till en dystopisk samhällsutveckling som de knappast har förutsett, ännu mindre önskat sig. De har motiverat sina nedskärningar och sparåtgärder från samhällets lågavlönade med tvånget att snabbt minska samhällets skuldbörda. Ändå ligger Finlands statsskuld klart under medeltalet för EU:s medlemsländer.

Genom att försämra villkoren och möjligheterna för de lågavlönade och socialt trängda mänskorna och samtidigt gynna höginkomsttagarna och de kapitalstarka har de satt igång en negativ utvecklingsspiral som kan vara svår att stoppa.

Den olycksaliga vård- och landskapsreformen kommer – om den någonsin förverkligas – att ytterligare bidra till klyvnaden och ojämlikheten av vårt samhälle. Vårdreformen, om den genomförs så som den planeras och trots nästan samtliga sakkunnigas varningar, skulle innebära att cirka tre miljarder skattepengar skyfflas över till de stora internationella hälsodrakarna. Dessa betalar som känt inte skatt till Finland, utan (om de alls gör det) till de länder där de är registrerade.

Medan jag skriver den här kolumnen droppar en färsk Nya Argus in genom brevluckan. Där läser jag en av de bäst skrivna, omutligaste och mest skrämmande artiklar jag läst på mycket länge. Den svenska humanekologen och professorn Alf Hornborg lyckas effektivt och skoningslöst skrota våra eventuella illusioner om att vi, i vårt bulimiska frossarsamhälle, skulle kunna ställa oss utanför den globala vandalism och miljöförstörelse som vi, åtminstone teoretiskt, säger oss motarbeta.

Vi är alla lika goda kålsupare, vad vi än vill tro och hur vi än vill begränsa vårt köttätande, våra charterresor till de billiga fattiga paradisöarna, hur vi än sorterar vårt (generösa) avfall, hur vi än säljer den ena bilen och köper två el-cyklar i stället.

Men för att inte falla ner i hopplöshetens bottenlösa hål citerar jag ännu Alf Hornborgs epikris: ”Om medelklassvänstern skall behålla sin trovärdighet som förkämpe för global rättvisa och hållbarhet måste den göra upp med sin tilltro till pengar och teknik. Annars förblir den kapitalismens skugga och dåliga samvete. Vi måste inte hata, vare sig flyktingar, populister eller moralister. Vi måste förstå.”

Claes Andersson
är författare

Hjallis lekstuga är en förolämpning mot gräsrotsrörelser

Förra veckans stora nyhet var att Samlingspartiets riksdagsledamot Harry “Hjallis” Harkimo lämnar sitt parti och grundar en ny “politisk rörelse” tillsammans med före detta SPD-politikern Mikael Jungner. Rörelsen Liike Nyt saknar svenskt namn, och förutom Harkimo och Jungner är de namntyngsta medgrundarna medietyckaren och programledaren Tuomas Enbuske, Slush-medgrundaren Helena Auramo och medie- och reklamföretagaren Alex Nieminen. Rörelsens löst sammansatta ledningsgrupp kompletteras av två mindre kända profiler: samhällsvetaren Karoliina Kähonen som arbetat som samlingspartistiska riksdagsledamoten Harri Jaskaris assistent, och medianomen Sari Antila, först och främst känd som Enbuskes flickvän.

Vid sidan av Jungner och Harkimo är den politiska erfarenheten inom rörelsen alltså rätt tunn. Det kan ses både som en fördel och som en nackdel.

Enligt Harkimo & Jungner grundar sig den nya rörelsen i det missnöje som finns bland medborgarna över den politiska processen: politiken känns fjärran från folks vardag och vanliga människor upplever att de inte har möjlighet att påverka. Båda utbrytarna anser att det partipolitiska systemet är föråldrat, och att partierna har fastnat i ett stagnerat målgruppstänk. Vidare har de två förgrundsfigurerna efterlyst att politikerna bättre tar i beaktande expertutlåtanden. Och skulle Harkimo och Jungner föra resonemanget vidare, så kunde det bli riktigt intressant. Tyvärr gör de inte det. Efter allt detta tisslande och tasslande, efter all medieuppmärksamhet, presskonferenser, spekulationer, intervjuer, lansering av webbsidor, är det här den fulla kontentan Liike Nyt:s nya revolutionerande budskap: “politiken måste beakta stora helheter och lyssna på experter och folk måste känna sig mer delaktiga i beslutsfattandet.”

Men snälla nån, hur många gånger har vi inte hört det här förut? Om det här är budskapet som Harkimo och Jungner vill bygga sin nya rörelse på, kan jag ge ett antal exempel på diverse olika redan existerande rörelser med exakt samma motivation. Bara här i Finland har vi till exempel Joukkovoima, och på ett europeiskt plan finns bland annat Yanis Varoufakis demokratirörelse Diem25. Det ena är en gräsrotsrörelse, den andra är liksom Liike Nyt en rörelse som arbetar uppifrån ner, men till skillnad från Harkimos projekt har Diem25 ett starkt förankrat nätverk, framför allt inom akademiska kretsar. Ur Harkimos synvinkel är dock problemet med båda att de har en klar vänsterprägel.

Som för att poängtera att det här inte handlar om något vänsterflum, har Liike Nyt presenterat fyra grundteser på sin webbsida, som tydligare än intervjusvaren och Harkimos presskonferens förklarar vad rörelsen står för, och var den står på höger-vänsterskalan:

1. Alla ska tas hand om.
2. Marknadsekonomi är ett bra sätt att utveckla samhället på, så länge dess regler är rättvisa.
3. Klimatförändringen är ett faktum, och beslut bör fattas på sätt som är hållbara för miljön.
4. Företagsamhet är det bästa sättet att göra saker på, om det ges utrymme.

I korthet alltså: mindre demokrati, mer makt åt marknaden, ett slut på klimatuppvärmningen och en garanterad levnadsstandard för alla.

Men hur de här i sig svårligen förenliga målen ska uppnås och kombineras kan Harkimo och Jungner inte riktigt svara på.

Andra saker som ingen riktigt kan svara på:

  • Om Liike Nyt ska bli ett parti
  • Om Harkimo ska rösta för eller emot Sote-reformen
  • Vilken roll Jungner egentligen har inom rörelsen
  • Vad Liike Nyt egentligen ska syssla med
  • Vilken samhällsvision Liike Nyt har för att ersätta det nuvarande partipolitiska systemet
  • Hur klimatförändringen ska stoppas
  • Vad det betyder att “alla ska tas hand om”
  • Vad “rättvisa regler för marknadsekonomi” betyder
  • På vad det luddiga uttrycket att “företagsamhet är det bästa sättet att göra saker på” baserar sig
  • Vad det betyder att att “företagsamhet ska ges utrymme”

Så det vi egentligen vet är att en grupp stenrika elityuppien och deras närmaste anhängare har grundat en plattform för att “lyssna på folket”, vars mest konkreta syfte verkar vara att försvaga den politiska kontrollen över kapitalet och i samma veva motarbeta klimatförändringen.

Initiativ för att stärka det demokratiska inflytandet och öppenheten i samhället är alltid välkomna. Men minimikravet för ett initiativ måste väl vara att det har en definierad målsättning och en verksamhetsplan. Då vänsterrörelsen Diem25 för tre år sedan lanserade sin demokratiseringsplattform gav jag den på ledarplats frän kritik för att den ställde ambitiösa mål utan att egentligen ha någon vägkarta för hur de rent praktiskt skulle nås. Och då hade ändå Diem25 publicerat ett flera sidor långt dokument som de kallade för “vägkarta”. Liike Nyt har inte ens ställt upp några mål.

Liike Nyt kommer med en bunt pseudofolkliga plattityder om hur politiken fjärmat sig från medborgarna, om expertkunskap och demokrati, som kunde tas på allvar om de kom från en gräsrotsrörelse med en klar agenda. Men Liike Nyt presenterar ingen agenda, de presenterar en capsule pitch för ett startup-seminarium. “Marknaden och gräsrotsrörelserna – nya lösningar för politisk aktivism i nyliberalismens tidevarv. Keynote speakers: Hjallis Harkimo och Mikael Jungner. Videoföreläsning av Elon Musk från San Fransisco. Spelföretaget Rovio lanserar nytt samarbete mellan Angry Birds och Pussy Riot.”

Jag erkänner gärna att Liike Nyt gör mig förbannad. Inte för att det är Harkimo och Jungner som lanserar det, inte heller på grund av dess högerkaraktär, inte ens på grund av dess elitism. Det som gör mig förbannad är att de inblandade inte ens har bemödat sig om att ordentligt tänka igenom sitt projekt innan de lanserat det. Det osar av självgodhet och överlägsenhet: här kommer Hjallis och Micke och berättar för er hur politik ska göras på riktigt. Det är en förolämpning mot alla riktiga gräsrotsrörelser och aktivistgrupper som i årtionden med nollbudgetar arbetat för öppenhet och demokrati, mot korruption och målgruppstänk, som förgäves kommit med sina expertutlåtanden till riksdagen bara för att få se Sipiläregeringen torka sig i röven med dem. Och som säkert mer än gärna hade tagit emot några donationer från Herr Harkimo och hans gelikar för att motarbeta businesslobbyn, till exempel i miljöfrågor.

Problemet med politik är det att det inte går att bara hurtigt och friskt gå in och lösa alla problem, eftersom alla problem inte har enkla lösningar. Vare sig man på högerhåll vill erkänna det eller inte, skapar marknadsekonomin genom sina grundprinciper en tävlingssituation mellan dem som kontrollerar produktionsmedlen och de anställda, de icke-anställda, de arbetslösa, de stora företagen och de små, de fattiga och de rika. Det här leder alldeles naturligt till folk klumpar ihop sig i grupperingar som de anser att representerar deras intressen. Det är därför vi fortfarande inte har hittat ett alternativ till partipolitiken som skulle vara demokratiskt. Så här har demokratin fungerat sedan den uppstod, vare sig grupperna bestod av hattar eller rockar, präster eller borgare, katoliker eller protestanter, konservativa eller liberala, socialister eller kapitalister. Alla politiker vet att partiindelningen har sina inbyggda problem, och de som förstår sig på politik vet också att partiindelningen är ett ofrånkomligt faktum i politiken. En annan sak är sedan att det finns strukturer inom politiken och inom partierna som skulle må bra av förnyelse. Men de som säger att “motsättningarnas tid är förbi” är alltid de som tjänar på motsättningarna, vare sig de själva förstår det eller inte.

Politik handlar inte bara om siffror och kurvor, utan om att sammanföra hundratals olika sätt att se på människan, moralen, framtiden och världen. Riksdagens beslut sänder ut vågor som påverkar så gott som varenda molekyl i Finland, ofta också utanför våra landsgränser, och ibland på sätt som är nästan omöjliga att föreställa sig. Det är därför god politik är sådan som mal på långsamt och eftertänksamt, genom diskussioner och debatter och gräl mellan olika grupper. Det är en segsliten dragkamp som i bästa fall kan leda till att någon vinner en försiktigt försvarsseger och någon annan tvingas till en överkomlig uppoffring. I den här oglamorösa processen finns det få hjältar, och för någon som är van att styra över ett affärsimperium där hen själv har det slutgiltiga ordet är det säkert frustrerande.

Janne Wass
är chefredaktör för Ny Tid

”Återta  diskussionen om frihet!”

Nyliberalismen har inget med frihet att göra,  säger Teivo Teivainen, professor i världspolitik och en av Finlands få ”public intellectuals”. I sin kapitalismkritik får han medhåll av själve Milton Friedman.

Sommaren 2012 blev Finland indraget i kalabaliken kring den ryska performancegruppen Pussy Riot, vars medlemmar Nadezjda Tolokonnikova och Maria Aljochina satt fängslade i Moskva i efter deras Putinkritiska punkprotest vid Kristus Frälsarens katedral. Samtidigt ordnade professor Teivo Teivainen i samarbete med Kiasma en så kallad Världspolitisk stadsvandring, där han tog med deltagarna till olika centrala platser i Helsingfors och höll en kort föreläsning om deras historiska betydelse i ljuset av diverse aktuella världspolitiska fenomen, ofta kombinerat med någon form av performance. Utanför Uspenskijkatedralen talade han om människorättssituationen i Ryssland, och hade bjudit in två finländska konstnärer som iklädda färggranna skidluvor ropade ”Free Pussy Riot!”

Döm om Teivainens förvåning då han plötsligt fick läsa i ryska medier om hur han uppviglat aktivister att klä sig nakna, trängt in sig i katedralen, kastat en hink urin på altaret och på andra sätt skändat kristendomen. Vidare visste medierna att berätta att han blivit åtalad för flertalet brott, bland annat hädelse (som visserligen fortfarande är en brottsrubricering i Finland, men en som knappast åberopats under ganska många årtionden). På en webbsida kunde han läsa att han de facto för tillfället befann sig i häktet. Inget av detta hade naturligtvis hänt. Det som hade hänt var Johan Bäckman, den infamösa Putinkramaren som så ofta förser ryska medier med vilseledande information om Finland. Bäckman hade tillsammans med en handfull andra Kreml-propagandister, inklusive Jon Hellevig och Juha Molari, undertecknat en grovt överdriven beskrivning av aktionen, där de krävde att Helsingfors universitet skulle avskeda Teivainen.

– Inte var jag egentligen överraskad över hur den här lilla incidenten förvrängdes i ryska medier, men visst kändes det en aning absurt, säger Teivainen själv då vi träffas strax efter nyår på hans arbetsrum i statsvetenskapliga fakultetens byggnad i Kronohagen.

Några större olägenheter orsakade svartmålningen inte Teivainen, speciellt som universitetet genast tog honom i försvar, och gick ut med en rättelse där man redde ut de felaktigheter som förekommit i de ryska medierna. Dessutom förvånades han över hur återhållsamma de finländska medierna var i sin rapportering.

– Från flera medier meddelade man mig att det fanns redaktionella beslut på att inte ge ”en viss finländare med Rysslandskopplingar” onödigt spaltutrymme.

Läs: Johan Bäckman, Helsingforsdocenten som så ofta anlitas som Finlandsexpert i ryska medier, och ofta går ut med osanningar som stöder Vladimir Putins och Kremls propaganda.

Ställningstaganden

Incidenten kring Pussy Riot-performansen återberättar Teivainen i sin nya bok Maailmanpoliittinen kansalliskävely (Världspolitisk nationalpromenad), i vilken han utvidgar de teman som han behandlade på sina promenader 2012. Han påpekar i den att Ryssland inte hör till hans primära forskningsområden. Teivainen har utfört stora delar av sitt yrkesvärv i Nord- och Sydamerika, med fokus på Latinamerika, där han tillbringat flera år. Han har också gjort forskning kring globala rörelser och skrivit uttömmande om kapitalismanalys.

Teivainen har under årens lopp gärna uttalat sig om en mängd ämnen i offentligheten, och har ofta kommit med överraskande infallsvinklar och belyst alternativ och aspekter som inte alltid varit populära. I dag framstår han lätt som en av Finlands få så kallade ”public intellectuals”, experter som uttalar sig i egenskap av sakkunniga, men inte heller drar sig för att ge sig in i aktuella debatter och föra fram sina egna ståndpunkter.

– Det här har gett mig ett rykte som ”den ställningstagande akademikern”, framför allt i medierna. Men faktum är att jag ganska sällan ”tar ställning” för eller emot saker och ting, utan jag lyfter fram frågor. Låt vara att frågorna ibland är lite ledande och klumpigt framförda.

Ryssland är vår spegelbild

Vi håller oss till Rysslandstemat, även om Teivainen vidhåller att han inte är någon expert på ämnet.

– Det som jag däremot är väldigt intresserad av är hur vi diskuterar Ryssland i Väst. En av de mest utbredda myterna är tanken om Rysslands oligarkisering, det vill säga hur de som sitter på olje- och gaspengarna styr politiken och samhället.

Teivainen förnekar inte att Ryssland skulle vara oligarkiserat, men tanken om att just Ryssland styrs av kapitalet till skillnad från ”Väst” kan man däremot enligt honom betrakta som en myt.

– I och med att vi återskapar bilden av den ryska oligarkin ”andrafierar”vi också Ryssland. Men om vi ser på hur kapitalismen fungerar i västländerna, är situationen verkligen så väldigt annorlunda?

Man behöver inte ha speciellt kraftigt färgade vänsterglasögon på sig för att konstatera att vi också i det så kallade väst lever i samhällen där bolag och pengastark lobby kontrollerar mycket av politiken. I Finland är den pågående privatiseringen av sjuk- och hälsovårdssektorn ett uppenbart exempel, och vi har bland annat sett nära kopplingar mellan de stora hälsovårdsföretagen och Samlingspartiet. Banksektorn har i praktiken dragit upp många av de stora riktlinjerna för den ekonomiska politiken och från Nokias storhetstid minns vi hur det politiska etablissemanget stod med darrande byxbuntar då vd:n Jorma Ollila höjde rösten. USA är naturligtvis ett fall helt i sin egen klass, där storbolag på regelbunden basis köper beslut som gynnar dem själva.

– Vi är vana vid att tala om Ryssland som ett varnande exempel på hur våra länder kan se ut om vi missköter oss, men är det inte snarare så att Ryssland är det uppenbara typexemplet för hur våra kapitalistiska samhällen ser ut idag?

Fast i Sovjet

Via Ryssland kryper samtalet in på en av Teivainens käpphästar, nämligen kapitalismanalys. Teivainen har beklagat den historiska bristen på kritisk kapitalismanalys i Finland.

– Situationen har blivit betydligt bättre, men framför allt på 80- och början av 90-talet var kapitalismanalysen nästan obefintlig i Finland.

Denna avsaknad av kapitalismanalys kan ses som en orsak till att Finland var ett av de länder som allra snabbast slog in på socialdemokratins tredje väg och anammade den så kallade nyliberalistiska doktrinen.

– En av orsakerna till kapitalismkritikens svaga ställning i Finland på 1980-talet var att de finländska socialisterna till så stor del varit inriktade på Sovjetkommunismen. När det blev tydligt att Sovjetsystemet inte skulle hålla, hade man väldigt lite diskussion och forskning att falla tillbaka på i Finland. Såtillvida var situationen väldigt annorlunda än till exempel i Sydeuropa, där det sedan länge fanns starka socialistiska strömmar som inte baserade sig på Sovjetkommunismen, om det då sedan var socialliberalism, anarkosyndikalism eller nån form av gramsciism.

– I dag finns en yngre generation i Finland som inte är invuxna i Sovjetkommunismen, både inom de akademiska kretsarna och politiken.

Speciellt inom vänsterkretsar som vuxit upp kring Vänsterunga och andra medborgarorganisationer ser Teivainen en stark kapitalismkritisk eller -analytisk ådra. Man kan kanske notera att kapitalismanalysen har en stark ställning också inom den akademiska grenen världspolitik – Teivainens kollega i arbetsrummet mittemot är professor Heikki Patomäki, före detta vänsterpolitiker och författare till flertalet ekonomiska böcker.

Nyliberalismens förtryck

Ordet ”nyliberalism” är ett av Teivo Teivainens stora hatobjekt.

– Överhuvudtaget har ju ordet liberalism en intressant historia – från början var det vänsterpolitiker som kallade sig liberala, medan begreppet sedan vandrat högerut. Men när jag tänker på liberalism, så talar jag om ordets ursprungliga betydelse som frihet. Friheten för alla människor att göra det som de vill i sina liv och förverkliga sig själva. Men ser man på det som i dag avses med nyliberalism, så har det ju inget med den här friheten att göra, tvärtom skapar dagens kapitalistiska system förtryck som kringsskär människors frihet. Att de som förespråkar den här typen av förtryckande marknadskapitalism gärna använder ord som som börjar med ”liber-” kan man ju förstå, men jag begriper inte varför systemets kritiker envisas med att sammankoppla marknadskapitalismen med frihetsbegrepp.

Teivainen själv skulle gärna se att den så kallade nyliberalismens företrädare allt mer skulle utmanas i fråga om just frihetsbegreppet. Här anser han att vänstern kunde göra ett betydligt bättre jobb med att försöka påtala just hur marknadskapitalismen de facto fråntar människor deras frihet och motverkar deras möjlighet att bestämma över sina egna liv. Jag påpekar att det här en en fråga som i allt högre grad börjat diskuteras också inom vänstern – det vill säga återtagandet av frihetsbegreppet från högern – och att bland annat Vänsterförbundets ordförande Li Andersson hör till dem som på sistone talat allt mer om frihet.

– Jag vill påpeka att jag inte är medlem i något parti och inte vill stöda det ena eller det andra dito, men här igen kan man ju konstatera att det är just Vänsterunga och dylika kretsar som är bland de få där de här tankarna har fotfäste i Finland.

Företagsansvaret är en början

Trots att det kan kännas tröstlöst för en motståndare av privatiseringar och marknadskapitalistiskt övervåld då man ser på den sittande finländska regeringens förehavanden, ser Teivainen ändå positiva signaler. En sådan är att företagsansvar i dag är ett vedertaget begrepp som de flesta företag uppger sig ta i beaktande.

– Här har det faktiskt skett en stor förändring. Att nästan företag som företag säger sig bära sitt ansvar för miljö, hållbarhet och rättvisa skulle för några årtionden sedan ha varit otänkbart.

Enligt Teivainen har företagsansvarets genombrott en större betydelse än vad man vid första anblick kunde tänka sig, eftersom det bryter ned den klassiska dogmen om att företagens första – och enda – uppgift är att göra vinst.

– Tidigare var det här en sköld som företagen kunde gömma sig bakom – vår uppgift är att skapa vinst för våra ägare, och det är inte vår sak att befatta oss med världens orättvisor. Nu har man avsagt sig det oberoendet.

Och när man gett lillfingret är det svårt att inte tvingas ge hela handen. Teivainen säger att han hittat stöd för sin teori från ett lite överraskande håll – från nyliberalismens gudfader Milton Friedman.

– Det är helt sant! Milton Friedman uppmanade företagsledare att inte ens med en pinne röra i frågan om företagsansvar; ”det är en subversiv doktrin”, menade han.

Enligt Friedman öppnar ens den minsta eftergift till företagsansvar dörren till en politisering av marknadskapitalismen, och då företagen en gång avsagt sitt samhälleliga oberoende, så går det inte att sätta anden tillbaka i flaskan.

– Därifrån är det sedan bara nedförsbacke för nyliberalismen, menade Friedman. N

Text & foto: Janne Wass

Pengar har inget värde

–människan är värdefull

Johannes Kananen skriver om hur två dominerande ekonomiska teorier skapat en slags antites till progressiv, framåtsträvande välfärdspolitik. Artikeln, som även skissar upp utvägar till en ny välfärdspolitik, utkommer senare på engelska i publikationen ”Future of the Welfare State in the Baltic Sea Region” som ges ut av Friedrich Ebert Stiftungs kontor i Warszawa och av International Centre for Research and Analysis i Polen.

Under välfärdsstatens gyllene år (det vill säga årtiondena efter andra världskriget) var socialpolitiska idéer kompatibla med rådande ekonomiska idéer. De senare präglades genom hela Europa av den keynesianska doktrinen om makroekonomi samt reglering av efterfrågan och marknader. Experter i socialpolitik kunde planera mekanismer som omfördelade resurser i form av sociala försäkringar eftersom de var legitima även sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Den offentliga sektorn växte i storlek och staten garanterade breda medborgarrättigheter, såsom rätten till utbildning, hälsa och social omsorg.

Ända sedan förändringarna i den rådande ekonomiska doktrinen och keynesianismens nedgång, har den socialpolitiska gemenskapen, inklusive forskare och experter inom ämnet, haft problem med att hitta en konstruktiv roll i de internationella och nationella debatterna kring reformer av socialpolitik och statsförvaltning. För att skapa relevanta förslag för framtida reformer av välfärdsstaten hävdar jag att den socialpolitiska gemenskapen måste dekonstruera de två hegemoniska idéerna som styrt den offentliga sektorns reformer sedan 1980- och 1990-talen. Ofta löst förknippade med termen ’nyliberalism’, består dessa idéer av:

1) Teorin om arbetsmarknadernas jämvikt (först formulerad av Milton Friedman år 1968)

Enligt denna teori söker sig arbetsmarknaderna automatiskt till jämvikt. En central del av denna jämvikt är den icke-accelererande inflationsgraden av arbetslöshet (eng. Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment, NAIRU), eller ”den strukturella arbetslösheten”. Enligt teorin kan regeringar inte öka på den totala efterfrågan genom ett budgetunderskott då arbetslösheten är under den strukturella nivån. I annat fall skulle inflationen öka. NAIRU, i sin tur, bestäms av nivån och täckningen av arbetslöshetsunderstödet, systemet för kollektiva löneavtal, regler för avlöning och uppsägning, beskattningen, kostnader för socialförsäkringen samt aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En regering kan endast hjälpa ekonomin att växa genom att öka på utbudet av arbetskraft genom att skära ner på arbetslöshetsunderstödet, sänka skatterna, införa individuella löneförhandlingar, mildra regleringen gällande uppsägningar och genom att införa tuffa sanktioner för arbetssökande som vägrar samarbeta med arbetskraftsbyråerna.

2) Teorin om effektiva finansmarknader (först formulerad av Eugen Fama år 1970)

Denna teori påstår att oreglerade finansmarknader förmedlar finansiering till företag med den största potentialen att lyckas. Teorin är förknippad med idén om att besparingar skapar lån. Banker samlar in besparingar och förmedlar dem som lån till företag och privatpersoner. Teorin påstår också att räntenivån avspeglar jämvikten av utbud och efterfrågan på kredit. Marknaderna har också förmågan att bestämma priset på egendom och aktiekurserna avspeglar marknadernas förväntningar av kommande avkastning.

Även om båda teorier är omdebatterade fungerar de fortfarande som en grund för europeiska regeringar när det gäller reformer av offentlig förvaltning. Fastän organisationer som OECD på senare tid har hävdat att inkomstklyftor är ett problem, utgör dessa två teorier ändå bakgrundslogiken i rekommendationer till enskilda länder som utges regelbundet av EU, OECD, Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken. Alternativa paradigm, såsom paradigmet om sociala investeringar och humankapital har förblivit marginella.

Konsekvenserna av de två teorierna

Viktigare än frågan ifall dessa två teorier är sanna eller osanna ur en semantisk synvinkel är frågan vad deras verkliga konsekvenser har varit efter att de – med effektiv hjälp av näringslivets intresseorganisationer – har påverkat reformer av offentlig förvaltning under snart fyra årtionden. Konsekvenserna kan sammanfattas på följande sätt:

  • Arbetsmarknader med allt starkare hierarkier och mer prekära arbetsförhållanden
  • Finansialisering av ekononmin
  • Ökade inkomstklyftor
  • Samhällelig oro och spänningar mellan olika grupper av människor, mest anmärkningsvärt mellan olika etniska grupper
  • En så kallad ”post-truth-tidsålder” förknippad med framfarten av extrem högerpopulism
  • Företagsmakt och en koncentration av förmögenhet och politisk makt

Alltså är de två teorierna närmast antitesen till progressiv, framåtsträvande välfärdspolitik.

Mot en ny välfärdspolitik

Hittills har administrationen av sociala och ekonomiska risker skötts separat inom statsförvaltningen. Socialförvaltningen har jobbat med sociala risker, såsom risken att förlora sin utkomst, ålderdom och så vidare. Arbetskraftsförvaltningen (och näringslivsförvaltningen) har på central och lokal nivå jobbat med företagarrisken, såsom de risker som är förknippade med att starta ett eget företag och risken som hör ihop med skapandet av nya produkter med hjälp av teknologiska innovationer.

I framtiden kan man inte längre begreppsliggöra dessa två risker skilt ifrån varandra. I själva verket finns det ett behov av att helt omvärdera begreppet risk både eftersom finansmarknaderna fungerar dysfunktionellt och eftersom den nuvarande socialförsäkringen inte längre fungerar bra ihop med arbetsmarknadernas verklighet. Förutom begreppet risk, måste också begreppen pengar, kredit och kapital omvärderas – som en del av processen där man dekonstruerar de två hegemoniska teorierna.

Det huvudsakliga problemet i teorin om arbetsmarknadernas jämvikt är att den fokuserar på att styra det externa beteendet, såsom verksamheten då man söker jobb. Teorin känner inte igen människors individuella kapacitet att skapa ny ekonomisk verksamhet och nya affärsidéer för sig själva och för sin omgivning. Ändå är det så, att ifall en människa kan jobba utgående från en idé som har uppkommit kreativt ur det inre, kommer hon eller han med stor sannolikhet att förbli frisk och välmående. Därför är förståelsen för den mänskliga förmågan att komma med idéer och skapa meningsfull verksamhet helt central för en framtida, mer hållbar ekonomisk- och välfärdspolitik.

När regeringar börjar tänka på begreppet risk mer helhetsmässigt, kommer de att märka att deras uppgift är att skapa strukturer för människor som gör det lättare för dem att förverkliga sina idéer – strukturer som förmildrar risker och avlägsnar hinder. För tillfället är förvaltningen av risk mera förknippad med en spekulativ finansekonomi som är inriktad att ackumulera kapital istället för att förverkliga det som människor strävar efter. Ur ett sådant perspektiv kunde regeringar fundera på sätt att bära en större andel av företagarrisken – mot en förpliktelse att jobba för allmänna och gemensamma intressen, till exempel. En ovillkorlig medborgarlön kunde lindra risken att förlora sin utkomst.

På lika sätt borde man omvärdera begreppet pengar. Nu uppfattas pengar i regel som en vara, som föremål för ägo och begär. Människor har och utgår från ett begär att äga mera och mera pengar, vilket leder till ett socialt ohållbart liv. Ändå borde pengar och kapital förstås som medel att förverkliga de idéer som människor kan ha för sitt eget liv och för ekonomisk verksamhet i framtiden. Ur ett sådant perspektiv har pengar inte något värde i sig. Istället är det varje människas förmågor och kapacitet som är den allra värdefullaste ekonomiska tillgången. Därför borde regeringar fokusera på flödet av (låne)pengar och försäkra att det finns finansiering tillgänglig under rimliga villkor för att förverkliga idéer. Detta skulle naturligtvis förutsätta att vi omvärderar syftet med affärsverksamhet så att det uppstår ur själva verksamheten (till exempel produktionen av varor som folk verkligen behöver) – istället för att tänka på ekonomisk produktion som ett medel att öka på någons personliga förmögenhet.

Den socialpolitiska gemenskapen borde slå sig samman med sådana nya uppfattningar av pengar och risk för att skapa en ny slags socialförsäkring och en ny struktur för offentlig service som skulle stöda de nya uppfattningarna. Nya uppfattningar av pengar och risk har nått exempelvis Engelska centralbanken (Bank of England Quarterly Bulletin 2014 Q1) och den Europeiska centralbanken – och en del medborgarinitiativ (Europa 2019, Vollgeld, Ekonomisk demokrati, tidsbanker). N

Johannes Kananen
är forskare i socialpolitik vid Helsinfors universitetet

Läs mer om  medborgarinitiativet Europa 2019,  Vollgeld och ekonomisk demokrati och tidsbanker.

Kättersk betraktelse: Marknaden och moralen

Många inom vänstern menar att de representerar en mer moralisk och etisk politik än högern. Man använder högstämda ord ur den moralfilosofiska vokabulären som solidaritet med de förtryckta, rättvisa och allas lika värde för att beskriva sin hållning. Högern förutsätts företräda egoism, ojämlikhet och likgiltighet för andras lidande. Jag tror inte detta är en hållbar inställning, åtminstone inte om man vill göra världen bättre.

Alla politiska krafter säger sig vilja åstadkomma något gott. Jag tvivlar på att någon politisk rörelse någonsin gått ut och öppet sagt: ”Rösta på oss så får ni det sämre”. På sin höjd kan utpräglade intressepartier ibland begränsa sina löften till att omfatta den egna gruppens medlemmar, bara de ska få det bättre på alla andras bekostnad. Till och med envåldshärskare och auktoritära ledare och brukar framställa sig själva och sin maktutövning som det i något avseende bästa alternativet i en rådande situation; även när en utomstående bedömmare kan tycka att de enbart drivs av en strävan till makt.

Under franska revolutionen försvarade den ursprungliga högern adelns ärftliga privlegier med en hänvisning till en av gud given hierarkisk ordning. Mot detta stod upplysningstidens sekulariserade liberalism och företrädde jämlikhet och allas lika möjligheter; de ville avskaffa gräddfilen för en samhällsklass som inte längre gjorde någon samhällelig nytta utan mest bara levde som parasiter  vilande på gamla lagrar. I dag har liberalerna övergivit jämlikhetstanken och politiskt hamnat till  höger när de försvarar ärftlig ekonomisk makt. Deras moraliska argument är att ojämlikheten är det pris vi måste betala för att alla i grunden ska få det bättre i det globala marknadssamhället. Mot detta står en ny vänster som håller fast vid allas lika värde och som arbetar för att alla ska ha lika stora möjligheter att utforma sina liv utifrån sina egna förutsättningar och preferenser och att detta bara kan ske i ett samhälle av frivilligt samarbete.

Man brukar från högerhåll kritisera den socialistiska vänstern för att den vill göra våld på den mänskliga naturen; i Sovjetunionen försökte man med tvångsmetoder skapa ”den socialistiska människan” men misslyckades. Människor är inte villiga att ge upp sina egna, personliga intressen till förmån för ”ett gemensamt bästa”, menar man på den kanten. Samtidigt drivs i dag även från nyliberalt håll en intensiv kamp för att göra våld på människans natur och skapa en ”homo economicus”, en individualistisk och egoistisk människa. ”Tänk på dig själv, ingen annan gör det,” kan det heta. Eller som i glassreklamen i dag: ”Så god att man vill behålla den för sig själv” där det ännu för tjugo år sen hette: ”Så god att man vill dela med sig”. Man får hoppas att även detta försök att tvinga in människan i en förutbestämd Prokrustes-säng ska misslyckas.

Den österrikiska samhällsfilosfen Friedrich von Hayek, en av nyliberalismens husgudar, är i detta avseende inte en ortodox nyliberal. Han menar att människan visst har förmåga till samarbete, solidaritet och spontan omsorg. Utan den förmågan hade vi aldrig överlevt som art.

Enligt Hayek hör dock denna samarbetsförmåga och ska vi säga detta ”altruistiska förhållningssätt” hemma i den snäva krets där människor kommer i direkt kontakt med varandra. Därutanför gäller en annan etik. Samtidigt förundrar han sig över att människan utan medveten planering har kunnat skapa ett system för globalt samarbete över alla gränser mellan människor som inte känner varandra och aldrig ens kommer att mötas, det som kallas den globala marknadsekonomin. För att den ska kunna fungera behövs tillit, förutsägbarhet och gemensamma regler.

Eftersom mänskligheten består av ett oändligt antal individer, var och en med sina specifika behov, intressen och preferenser, får vi, enligt Hayek, den bästa av världar om varje individ själv får bestämma hur hen vill leva, vad hen behöver och vad hen vill ha. Ingen organisation, varken statliga myndigheter eller privata företag, kan tala om för människor vad de behöver och hur de ska leva sina liv. Av detta drar Hayek slutsatsen att marknaden, detta spontant utvecklade samarbetssystem, inte bara är det bästa utan det enda sättet att uppnå detta goda. Därmed förlorar han sig i en övertro på att marknaden kan lösa alla problem.

Hur ska vi då kunna angripa detta förhatliga samhällssystem, som skapar och övervältrar på framtiden så många olösta problem, om vi inte får använda moraliska argument; om vi inte får peka på det orättvisa i att några få äger så mycket och därmed har tillskansat sig en oförtjänt makt; om vi inte får framhålla de svagas, de sjukas och de gamlas behov av omsorg och därmed av vår solidaritet; om vi inte får öppet försvara allas lika värde när människor diskrimineras och berövas sitt människovärde genom att de stängs ute från ett meningsfullt deltagande i samhällslivet?

Jag tror att vi måste visa att dagens system med vinstmaximering som den övergripande principen gång på gång leder fel; när lösningen på ett problem skapar tre nya; när systemet förhindrar att vi tar itu med problem som kräver samverkan och politiska lösningar. Det finns ingenting som säger att inte marknaden skulle vara en effektiv form för distribution av varor och tjänster, särskilt i kombination med medborgarlön som kunde utjämna skillnaderna i köpkraft. Det stora problemet ligger i finansmarknaden, den som borde vara ett instrument för fördelning av resurser till samhälles produktiva verksamher men som i stället har blivit ett enda stort lotteri. Spekulationsekonomin har skapat orimliga förväntningar på avkastning vilket gör att det inte längre lönar sig att investera i produktiva verksamheter.

Vinstmaximering tycks inte kunna lösa problem som världssvälten, klimatfrågan eller slöseriet med jordens resurser. Det är kanske dags att hitta nya ekonomiska styrmedel som fördelar resurserna så att samhällsnyttan maximeras och inte enskildas vinster.

Rabbe Kurtén