Etikettarkiv: Nyliberalism

”Återta  diskussionen om frihet!”

Nyliberalismen har inget med frihet att göra,  säger Teivo Teivainen, professor i världspolitik och en av Finlands få ”public intellectuals”. I sin kapitalismkritik får han medhåll av själve Milton Friedman.

Sommaren 2012 blev Finland indraget i kalabaliken kring den ryska performancegruppen Pussy Riot, vars medlemmar Nadezjda Tolokonnikova och Maria Aljochina satt fängslade i Moskva i efter deras Putinkritiska punkprotest vid Kristus Frälsarens katedral. Samtidigt ordnade professor Teivo Teivainen i samarbete med Kiasma en så kallad Världspolitisk stadsvandring, där han tog med deltagarna till olika centrala platser i Helsingfors och höll en kort föreläsning om deras historiska betydelse i ljuset av diverse aktuella världspolitiska fenomen, ofta kombinerat med någon form av performance. Utanför Uspenskijkatedralen talade han om människorättssituationen i Ryssland, och hade bjudit in två finländska konstnärer som iklädda färggranna skidluvor ropade ”Free Pussy Riot!”

Döm om Teivainens förvåning då han plötsligt fick läsa i ryska medier om hur han uppviglat aktivister att klä sig nakna, trängt in sig i katedralen, kastat en hink urin på altaret och på andra sätt skändat kristendomen. Vidare visste medierna att berätta att han blivit åtalad för flertalet brott, bland annat hädelse (som visserligen fortfarande är en brottsrubricering i Finland, men en som knappast åberopats under ganska många årtionden). På en webbsida kunde han läsa att han de facto för tillfället befann sig i häktet. Inget av detta hade naturligtvis hänt. Det som hade hänt var Johan Bäckman, den infamösa Putinkramaren som så ofta förser ryska medier med vilseledande information om Finland. Bäckman hade tillsammans med en handfull andra Kreml-propagandister, inklusive Jon Hellevig och Juha Molari, undertecknat en grovt överdriven beskrivning av aktionen, där de krävde att Helsingfors universitet skulle avskeda Teivainen.

– Inte var jag egentligen överraskad över hur den här lilla incidenten förvrängdes i ryska medier, men visst kändes det en aning absurt, säger Teivainen själv då vi träffas strax efter nyår på hans arbetsrum i statsvetenskapliga fakultetens byggnad i Kronohagen.

Några större olägenheter orsakade svartmålningen inte Teivainen, speciellt som universitetet genast tog honom i försvar, och gick ut med en rättelse där man redde ut de felaktigheter som förekommit i de ryska medierna. Dessutom förvånades han över hur återhållsamma de finländska medierna var i sin rapportering.

– Från flera medier meddelade man mig att det fanns redaktionella beslut på att inte ge ”en viss finländare med Rysslandskopplingar” onödigt spaltutrymme.

Läs: Johan Bäckman, Helsingforsdocenten som så ofta anlitas som Finlandsexpert i ryska medier, och ofta går ut med osanningar som stöder Vladimir Putins och Kremls propaganda.

Ställningstaganden

Incidenten kring Pussy Riot-performansen återberättar Teivainen i sin nya bok Maailmanpoliittinen kansalliskävely (Världspolitisk nationalpromenad), i vilken han utvidgar de teman som han behandlade på sina promenader 2012. Han påpekar i den att Ryssland inte hör till hans primära forskningsområden. Teivainen har utfört stora delar av sitt yrkesvärv i Nord- och Sydamerika, med fokus på Latinamerika, där han tillbringat flera år. Han har också gjort forskning kring globala rörelser och skrivit uttömmande om kapitalismanalys.

Teivainen har under årens lopp gärna uttalat sig om en mängd ämnen i offentligheten, och har ofta kommit med överraskande infallsvinklar och belyst alternativ och aspekter som inte alltid varit populära. I dag framstår han lätt som en av Finlands få så kallade ”public intellectuals”, experter som uttalar sig i egenskap av sakkunniga, men inte heller drar sig för att ge sig in i aktuella debatter och föra fram sina egna ståndpunkter.

– Det här har gett mig ett rykte som ”den ställningstagande akademikern”, framför allt i medierna. Men faktum är att jag ganska sällan ”tar ställning” för eller emot saker och ting, utan jag lyfter fram frågor. Låt vara att frågorna ibland är lite ledande och klumpigt framförda.

Ryssland är vår spegelbild

Vi håller oss till Rysslandstemat, även om Teivainen vidhåller att han inte är någon expert på ämnet.

– Det som jag däremot är väldigt intresserad av är hur vi diskuterar Ryssland i Väst. En av de mest utbredda myterna är tanken om Rysslands oligarkisering, det vill säga hur de som sitter på olje- och gaspengarna styr politiken och samhället.

Teivainen förnekar inte att Ryssland skulle vara oligarkiserat, men tanken om att just Ryssland styrs av kapitalet till skillnad från ”Väst” kan man däremot enligt honom betrakta som en myt.

– I och med att vi återskapar bilden av den ryska oligarkin ”andrafierar”vi också Ryssland. Men om vi ser på hur kapitalismen fungerar i västländerna, är situationen verkligen så väldigt annorlunda?

Man behöver inte ha speciellt kraftigt färgade vänsterglasögon på sig för att konstatera att vi också i det så kallade väst lever i samhällen där bolag och pengastark lobby kontrollerar mycket av politiken. I Finland är den pågående privatiseringen av sjuk- och hälsovårdssektorn ett uppenbart exempel, och vi har bland annat sett nära kopplingar mellan de stora hälsovårdsföretagen och Samlingspartiet. Banksektorn har i praktiken dragit upp många av de stora riktlinjerna för den ekonomiska politiken och från Nokias storhetstid minns vi hur det politiska etablissemanget stod med darrande byxbuntar då vd:n Jorma Ollila höjde rösten. USA är naturligtvis ett fall helt i sin egen klass, där storbolag på regelbunden basis köper beslut som gynnar dem själva.

– Vi är vana vid att tala om Ryssland som ett varnande exempel på hur våra länder kan se ut om vi missköter oss, men är det inte snarare så att Ryssland är det uppenbara typexemplet för hur våra kapitalistiska samhällen ser ut idag?

Fast i Sovjet

Via Ryssland kryper samtalet in på en av Teivainens käpphästar, nämligen kapitalismanalys. Teivainen har beklagat den historiska bristen på kritisk kapitalismanalys i Finland.

– Situationen har blivit betydligt bättre, men framför allt på 80- och början av 90-talet var kapitalismanalysen nästan obefintlig i Finland.

Denna avsaknad av kapitalismanalys kan ses som en orsak till att Finland var ett av de länder som allra snabbast slog in på socialdemokratins tredje väg och anammade den så kallade nyliberalistiska doktrinen.

– En av orsakerna till kapitalismkritikens svaga ställning i Finland på 1980-talet var att de finländska socialisterna till så stor del varit inriktade på Sovjetkommunismen. När det blev tydligt att Sovjetsystemet inte skulle hålla, hade man väldigt lite diskussion och forskning att falla tillbaka på i Finland. Såtillvida var situationen väldigt annorlunda än till exempel i Sydeuropa, där det sedan länge fanns starka socialistiska strömmar som inte baserade sig på Sovjetkommunismen, om det då sedan var socialliberalism, anarkosyndikalism eller nån form av gramsciism.

– I dag finns en yngre generation i Finland som inte är invuxna i Sovjetkommunismen, både inom de akademiska kretsarna och politiken.

Speciellt inom vänsterkretsar som vuxit upp kring Vänsterunga och andra medborgarorganisationer ser Teivainen en stark kapitalismkritisk eller -analytisk ådra. Man kan kanske notera att kapitalismanalysen har en stark ställning också inom den akademiska grenen världspolitik – Teivainens kollega i arbetsrummet mittemot är professor Heikki Patomäki, före detta vänsterpolitiker och författare till flertalet ekonomiska böcker.

Nyliberalismens förtryck

Ordet ”nyliberalism” är ett av Teivo Teivainens stora hatobjekt.

– Överhuvudtaget har ju ordet liberalism en intressant historia – från början var det vänsterpolitiker som kallade sig liberala, medan begreppet sedan vandrat högerut. Men när jag tänker på liberalism, så talar jag om ordets ursprungliga betydelse som frihet. Friheten för alla människor att göra det som de vill i sina liv och förverkliga sig själva. Men ser man på det som i dag avses med nyliberalism, så har det ju inget med den här friheten att göra, tvärtom skapar dagens kapitalistiska system förtryck som kringsskär människors frihet. Att de som förespråkar den här typen av förtryckande marknadskapitalism gärna använder ord som som börjar med ”liber-” kan man ju förstå, men jag begriper inte varför systemets kritiker envisas med att sammankoppla marknadskapitalismen med frihetsbegrepp.

Teivainen själv skulle gärna se att den så kallade nyliberalismens företrädare allt mer skulle utmanas i fråga om just frihetsbegreppet. Här anser han att vänstern kunde göra ett betydligt bättre jobb med att försöka påtala just hur marknadskapitalismen de facto fråntar människor deras frihet och motverkar deras möjlighet att bestämma över sina egna liv. Jag påpekar att det här en en fråga som i allt högre grad börjat diskuteras också inom vänstern – det vill säga återtagandet av frihetsbegreppet från högern – och att bland annat Vänsterförbundets ordförande Li Andersson hör till dem som på sistone talat allt mer om frihet.

– Jag vill påpeka att jag inte är medlem i något parti och inte vill stöda det ena eller det andra dito, men här igen kan man ju konstatera att det är just Vänsterunga och dylika kretsar som är bland de få där de här tankarna har fotfäste i Finland.

Företagsansvaret är en början

Trots att det kan kännas tröstlöst för en motståndare av privatiseringar och marknadskapitalistiskt övervåld då man ser på den sittande finländska regeringens förehavanden, ser Teivainen ändå positiva signaler. En sådan är att företagsansvar i dag är ett vedertaget begrepp som de flesta företag uppger sig ta i beaktande.

– Här har det faktiskt skett en stor förändring. Att nästan företag som företag säger sig bära sitt ansvar för miljö, hållbarhet och rättvisa skulle för några årtionden sedan ha varit otänkbart.

Enligt Teivainen har företagsansvarets genombrott en större betydelse än vad man vid första anblick kunde tänka sig, eftersom det bryter ned den klassiska dogmen om att företagens första – och enda – uppgift är att göra vinst.

– Tidigare var det här en sköld som företagen kunde gömma sig bakom – vår uppgift är att skapa vinst för våra ägare, och det är inte vår sak att befatta oss med världens orättvisor. Nu har man avsagt sig det oberoendet.

Och när man gett lillfingret är det svårt att inte tvingas ge hela handen. Teivainen säger att han hittat stöd för sin teori från ett lite överraskande håll – från nyliberalismens gudfader Milton Friedman.

– Det är helt sant! Milton Friedman uppmanade företagsledare att inte ens med en pinne röra i frågan om företagsansvar; ”det är en subversiv doktrin”, menade han.

Enligt Friedman öppnar ens den minsta eftergift till företagsansvar dörren till en politisering av marknadskapitalismen, och då företagen en gång avsagt sitt samhälleliga oberoende, så går det inte att sätta anden tillbaka i flaskan.

– Därifrån är det sedan bara nedförsbacke för nyliberalismen, menade Friedman. N

Text & foto: Janne Wass

Pengar har inget värde

–människan är värdefull

Johannes Kananen skriver om hur två dominerande ekonomiska teorier skapat en slags antites till progressiv, framåtsträvande välfärdspolitik. Artikeln, som även skissar upp utvägar till en ny välfärdspolitik, utkommer senare på engelska i publikationen ”Future of the Welfare State in the Baltic Sea Region” som ges ut av Friedrich Ebert Stiftungs kontor i Warszawa och av International Centre for Research and Analysis i Polen.

Under välfärdsstatens gyllene år (det vill säga årtiondena efter andra världskriget) var socialpolitiska idéer kompatibla med rådande ekonomiska idéer. De senare präglades genom hela Europa av den keynesianska doktrinen om makroekonomi samt reglering av efterfrågan och marknader. Experter i socialpolitik kunde planera mekanismer som omfördelade resurser i form av sociala försäkringar eftersom de var legitima även sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Den offentliga sektorn växte i storlek och staten garanterade breda medborgarrättigheter, såsom rätten till utbildning, hälsa och social omsorg.

Ända sedan förändringarna i den rådande ekonomiska doktrinen och keynesianismens nedgång, har den socialpolitiska gemenskapen, inklusive forskare och experter inom ämnet, haft problem med att hitta en konstruktiv roll i de internationella och nationella debatterna kring reformer av socialpolitik och statsförvaltning. För att skapa relevanta förslag för framtida reformer av välfärdsstaten hävdar jag att den socialpolitiska gemenskapen måste dekonstruera de två hegemoniska idéerna som styrt den offentliga sektorns reformer sedan 1980- och 1990-talen. Ofta löst förknippade med termen ’nyliberalism’, består dessa idéer av:

1) Teorin om arbetsmarknadernas jämvikt (först formulerad av Milton Friedman år 1968)

Enligt denna teori söker sig arbetsmarknaderna automatiskt till jämvikt. En central del av denna jämvikt är den icke-accelererande inflationsgraden av arbetslöshet (eng. Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment, NAIRU), eller ”den strukturella arbetslösheten”. Enligt teorin kan regeringar inte öka på den totala efterfrågan genom ett budgetunderskott då arbetslösheten är under den strukturella nivån. I annat fall skulle inflationen öka. NAIRU, i sin tur, bestäms av nivån och täckningen av arbetslöshetsunderstödet, systemet för kollektiva löneavtal, regler för avlöning och uppsägning, beskattningen, kostnader för socialförsäkringen samt aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En regering kan endast hjälpa ekonomin att växa genom att öka på utbudet av arbetskraft genom att skära ner på arbetslöshetsunderstödet, sänka skatterna, införa individuella löneförhandlingar, mildra regleringen gällande uppsägningar och genom att införa tuffa sanktioner för arbetssökande som vägrar samarbeta med arbetskraftsbyråerna.

2) Teorin om effektiva finansmarknader (först formulerad av Eugen Fama år 1970)

Denna teori påstår att oreglerade finansmarknader förmedlar finansiering till företag med den största potentialen att lyckas. Teorin är förknippad med idén om att besparingar skapar lån. Banker samlar in besparingar och förmedlar dem som lån till företag och privatpersoner. Teorin påstår också att räntenivån avspeglar jämvikten av utbud och efterfrågan på kredit. Marknaderna har också förmågan att bestämma priset på egendom och aktiekurserna avspeglar marknadernas förväntningar av kommande avkastning.

Även om båda teorier är omdebatterade fungerar de fortfarande som en grund för europeiska regeringar när det gäller reformer av offentlig förvaltning. Fastän organisationer som OECD på senare tid har hävdat att inkomstklyftor är ett problem, utgör dessa två teorier ändå bakgrundslogiken i rekommendationer till enskilda länder som utges regelbundet av EU, OECD, Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken. Alternativa paradigm, såsom paradigmet om sociala investeringar och humankapital har förblivit marginella.

Konsekvenserna av de två teorierna

Viktigare än frågan ifall dessa två teorier är sanna eller osanna ur en semantisk synvinkel är frågan vad deras verkliga konsekvenser har varit efter att de – med effektiv hjälp av näringslivets intresseorganisationer – har påverkat reformer av offentlig förvaltning under snart fyra årtionden. Konsekvenserna kan sammanfattas på följande sätt:

  • Arbetsmarknader med allt starkare hierarkier och mer prekära arbetsförhållanden
  • Finansialisering av ekononmin
  • Ökade inkomstklyftor
  • Samhällelig oro och spänningar mellan olika grupper av människor, mest anmärkningsvärt mellan olika etniska grupper
  • En så kallad ”post-truth-tidsålder” förknippad med framfarten av extrem högerpopulism
  • Företagsmakt och en koncentration av förmögenhet och politisk makt

Alltså är de två teorierna närmast antitesen till progressiv, framåtsträvande välfärdspolitik.

Mot en ny välfärdspolitik

Hittills har administrationen av sociala och ekonomiska risker skötts separat inom statsförvaltningen. Socialförvaltningen har jobbat med sociala risker, såsom risken att förlora sin utkomst, ålderdom och så vidare. Arbetskraftsförvaltningen (och näringslivsförvaltningen) har på central och lokal nivå jobbat med företagarrisken, såsom de risker som är förknippade med att starta ett eget företag och risken som hör ihop med skapandet av nya produkter med hjälp av teknologiska innovationer.

I framtiden kan man inte längre begreppsliggöra dessa två risker skilt ifrån varandra. I själva verket finns det ett behov av att helt omvärdera begreppet risk både eftersom finansmarknaderna fungerar dysfunktionellt och eftersom den nuvarande socialförsäkringen inte längre fungerar bra ihop med arbetsmarknadernas verklighet. Förutom begreppet risk, måste också begreppen pengar, kredit och kapital omvärderas – som en del av processen där man dekonstruerar de två hegemoniska teorierna.

Det huvudsakliga problemet i teorin om arbetsmarknadernas jämvikt är att den fokuserar på att styra det externa beteendet, såsom verksamheten då man söker jobb. Teorin känner inte igen människors individuella kapacitet att skapa ny ekonomisk verksamhet och nya affärsidéer för sig själva och för sin omgivning. Ändå är det så, att ifall en människa kan jobba utgående från en idé som har uppkommit kreativt ur det inre, kommer hon eller han med stor sannolikhet att förbli frisk och välmående. Därför är förståelsen för den mänskliga förmågan att komma med idéer och skapa meningsfull verksamhet helt central för en framtida, mer hållbar ekonomisk- och välfärdspolitik.

När regeringar börjar tänka på begreppet risk mer helhetsmässigt, kommer de att märka att deras uppgift är att skapa strukturer för människor som gör det lättare för dem att förverkliga sina idéer – strukturer som förmildrar risker och avlägsnar hinder. För tillfället är förvaltningen av risk mera förknippad med en spekulativ finansekonomi som är inriktad att ackumulera kapital istället för att förverkliga det som människor strävar efter. Ur ett sådant perspektiv kunde regeringar fundera på sätt att bära en större andel av företagarrisken – mot en förpliktelse att jobba för allmänna och gemensamma intressen, till exempel. En ovillkorlig medborgarlön kunde lindra risken att förlora sin utkomst.

På lika sätt borde man omvärdera begreppet pengar. Nu uppfattas pengar i regel som en vara, som föremål för ägo och begär. Människor har och utgår från ett begär att äga mera och mera pengar, vilket leder till ett socialt ohållbart liv. Ändå borde pengar och kapital förstås som medel att förverkliga de idéer som människor kan ha för sitt eget liv och för ekonomisk verksamhet i framtiden. Ur ett sådant perspektiv har pengar inte något värde i sig. Istället är det varje människas förmågor och kapacitet som är den allra värdefullaste ekonomiska tillgången. Därför borde regeringar fokusera på flödet av (låne)pengar och försäkra att det finns finansiering tillgänglig under rimliga villkor för att förverkliga idéer. Detta skulle naturligtvis förutsätta att vi omvärderar syftet med affärsverksamhet så att det uppstår ur själva verksamheten (till exempel produktionen av varor som folk verkligen behöver) – istället för att tänka på ekonomisk produktion som ett medel att öka på någons personliga förmögenhet.

Den socialpolitiska gemenskapen borde slå sig samman med sådana nya uppfattningar av pengar och risk för att skapa en ny slags socialförsäkring och en ny struktur för offentlig service som skulle stöda de nya uppfattningarna. Nya uppfattningar av pengar och risk har nått exempelvis Engelska centralbanken (Bank of England Quarterly Bulletin 2014 Q1) och den Europeiska centralbanken – och en del medborgarinitiativ (Europa 2019, Vollgeld, Ekonomisk demokrati, tidsbanker). N

Johannes Kananen
är forskare i socialpolitik vid Helsinfors universitetet

Läs mer om  medborgarinitiativet Europa 2019,  Vollgeld och ekonomisk demokrati och tidsbanker.

Kättersk betraktelse: Marknaden och moralen

Många inom vänstern menar att de representerar en mer moralisk och etisk politik än högern. Man använder högstämda ord ur den moralfilosofiska vokabulären som solidaritet med de förtryckta, rättvisa och allas lika värde för att beskriva sin hållning. Högern förutsätts företräda egoism, ojämlikhet och likgiltighet för andras lidande. Jag tror inte detta är en hållbar inställning, åtminstone inte om man vill göra världen bättre.

Alla politiska krafter säger sig vilja åstadkomma något gott. Jag tvivlar på att någon politisk rörelse någonsin gått ut och öppet sagt: ”Rösta på oss så får ni det sämre”. På sin höjd kan utpräglade intressepartier ibland begränsa sina löften till att omfatta den egna gruppens medlemmar, bara de ska få det bättre på alla andras bekostnad. Till och med envåldshärskare och auktoritära ledare och brukar framställa sig själva och sin maktutövning som det i något avseende bästa alternativet i en rådande situation; även när en utomstående bedömmare kan tycka att de enbart drivs av en strävan till makt.

Under franska revolutionen försvarade den ursprungliga högern adelns ärftliga privlegier med en hänvisning till en av gud given hierarkisk ordning. Mot detta stod upplysningstidens sekulariserade liberalism och företrädde jämlikhet och allas lika möjligheter; de ville avskaffa gräddfilen för en samhällsklass som inte längre gjorde någon samhällelig nytta utan mest bara levde som parasiter  vilande på gamla lagrar. I dag har liberalerna övergivit jämlikhetstanken och politiskt hamnat till  höger när de försvarar ärftlig ekonomisk makt. Deras moraliska argument är att ojämlikheten är det pris vi måste betala för att alla i grunden ska få det bättre i det globala marknadssamhället. Mot detta står en ny vänster som håller fast vid allas lika värde och som arbetar för att alla ska ha lika stora möjligheter att utforma sina liv utifrån sina egna förutsättningar och preferenser och att detta bara kan ske i ett samhälle av frivilligt samarbete.

Man brukar från högerhåll kritisera den socialistiska vänstern för att den vill göra våld på den mänskliga naturen; i Sovjetunionen försökte man med tvångsmetoder skapa ”den socialistiska människan” men misslyckades. Människor är inte villiga att ge upp sina egna, personliga intressen till förmån för ”ett gemensamt bästa”, menar man på den kanten. Samtidigt drivs i dag även från nyliberalt håll en intensiv kamp för att göra våld på människans natur och skapa en ”homo economicus”, en individualistisk och egoistisk människa. ”Tänk på dig själv, ingen annan gör det,” kan det heta. Eller som i glassreklamen i dag: ”Så god att man vill behålla den för sig själv” där det ännu för tjugo år sen hette: ”Så god att man vill dela med sig”. Man får hoppas att även detta försök att tvinga in människan i en förutbestämd Prokrustes-säng ska misslyckas.

Den österrikiska samhällsfilosfen Friedrich von Hayek, en av nyliberalismens husgudar, är i detta avseende inte en ortodox nyliberal. Han menar att människan visst har förmåga till samarbete, solidaritet och spontan omsorg. Utan den förmågan hade vi aldrig överlevt som art.

Enligt Hayek hör dock denna samarbetsförmåga och ska vi säga detta ”altruistiska förhållningssätt” hemma i den snäva krets där människor kommer i direkt kontakt med varandra. Därutanför gäller en annan etik. Samtidigt förundrar han sig över att människan utan medveten planering har kunnat skapa ett system för globalt samarbete över alla gränser mellan människor som inte känner varandra och aldrig ens kommer att mötas, det som kallas den globala marknadsekonomin. För att den ska kunna fungera behövs tillit, förutsägbarhet och gemensamma regler.

Eftersom mänskligheten består av ett oändligt antal individer, var och en med sina specifika behov, intressen och preferenser, får vi, enligt Hayek, den bästa av världar om varje individ själv får bestämma hur hen vill leva, vad hen behöver och vad hen vill ha. Ingen organisation, varken statliga myndigheter eller privata företag, kan tala om för människor vad de behöver och hur de ska leva sina liv. Av detta drar Hayek slutsatsen att marknaden, detta spontant utvecklade samarbetssystem, inte bara är det bästa utan det enda sättet att uppnå detta goda. Därmed förlorar han sig i en övertro på att marknaden kan lösa alla problem.

Hur ska vi då kunna angripa detta förhatliga samhällssystem, som skapar och övervältrar på framtiden så många olösta problem, om vi inte får använda moraliska argument; om vi inte får peka på det orättvisa i att några få äger så mycket och därmed har tillskansat sig en oförtjänt makt; om vi inte får framhålla de svagas, de sjukas och de gamlas behov av omsorg och därmed av vår solidaritet; om vi inte får öppet försvara allas lika värde när människor diskrimineras och berövas sitt människovärde genom att de stängs ute från ett meningsfullt deltagande i samhällslivet?

Jag tror att vi måste visa att dagens system med vinstmaximering som den övergripande principen gång på gång leder fel; när lösningen på ett problem skapar tre nya; när systemet förhindrar att vi tar itu med problem som kräver samverkan och politiska lösningar. Det finns ingenting som säger att inte marknaden skulle vara en effektiv form för distribution av varor och tjänster, särskilt i kombination med medborgarlön som kunde utjämna skillnaderna i köpkraft. Det stora problemet ligger i finansmarknaden, den som borde vara ett instrument för fördelning av resurser till samhälles produktiva verksamher men som i stället har blivit ett enda stort lotteri. Spekulationsekonomin har skapat orimliga förväntningar på avkastning vilket gör att det inte längre lönar sig att investera i produktiva verksamheter.

Vinstmaximering tycks inte kunna lösa problem som världssvälten, klimatfrågan eller slöseriet med jordens resurser. Det är kanske dags att hitta nya ekonomiska styrmedel som fördelar resurserna så att samhällsnyttan maximeras och inte enskildas vinster.

Rabbe Kurtén

Vänsterförbundet vill inte flumma

Lösningen på framtidens problem finns inte i vaga utopier, utan i konkreta beslut som fattas utgående från dagens verklighet, säger Vänsterförbundets ordförande Li Andersson.

– Det är svårt att formulera en detaljerad utopi om hur världen ska se ut till exempel år 2100 eftersom samhället ständigt förändras. Jag brukar i stället närma mig de här frågorna genom att tänka mig att det finns vissa överskådliga målsättningar på kortare sikt, som man kan påverka med politiska beslut i dag, säger Vänsterförbundets ordförande Li Andersson.

En av dessa målsättningar som Vänsterförbundet aktivt eftersträvar är en basinkomst.

– Grundinkomsten är också såtillvida en fruktbar tanke att den inte är en utpräglad vänster- eller högerfråga, utan något man kan enas om över partigränserna.

Enligt Andersson finns det med tanke på framtiden tre intressanta trender, som erbjuder både möjligheter och utmaningar. Den första av dessa är ”företagiseringen” av arbetet, det vill säga att allt fler arbetar som egenanställda, frilansare eller i andra ”otypiska” arbetsförhållanden.

– När man talar om så kallad ”delningsekonomi” i den bemärkelse som den existerar i dag (t.ex. Uber eller Airbnb, red.anm.), så är det ju egentligen inte fråga om någon ”delning”, utan det är fråga om en hyresekonomi; folk hyr ut sitt arbete eller sina lägenheter.

Men denna företagisering av arbetet tror Andersson att är något som kommit för att stanna, och utmaningen är att omstrukturera vår modell för arbetslivet och resursfördelningen.

Sex timmar och basinkomst

Den andra trenden Li Andersson nämner är artificiell intelligens, och hur smarta datorer kommer att påverka arbetslivet.

– Jag tror inte att alla jobb plötsligt kommer att försvinna på grund av automatisering och digitalisering. En stor del av industrijobben och servicejobben kommer att ersättas av robotar, och det har ju redan hänt. Men vissa jobb går inte att ersätta, till exempel alla sådana arbeten som kräver kreativitet och emotionell intelligens.

Slutsatsen är ändå att vi kommer att få ett samhälle där produktiviteten ökar, och behovet av arbete utfört av människor minskar. Ett alternativ för att råda bot på arbetslöshetsproblemet som uppstår skulle enligt Vänsterförbundet här vara att införa sex timmars arbetsdag utan sänkta löner. Det skulle få ut fler i arbetslivet och på samma gång öka välbefinnandet för de anställda. Det är också viktigt, säger Andersson, att alla i samhället kan dra nytta av produktivitetsökningen, och inte bara de som äger produktionsmedlen. Det har bland annat talas om en robotskatt, som kunde bidra till finansieringen av en basinkomst.

Den tredje trenden är polariseringen. Redan i dag ser vi hur inkomst- och klassklyftorna ökar, då den ekonomiska eliten drar nyttan av produktivitetsökningen i samhället. Andersson oroar sig också för att många klassiska medelklassyrken kommer att rationaliseras bort, vilket lämnar oss med två distinkta samhällsklasser – en högavlönad expertklass och en lågavlönad tjänstesektor. Och här, säger hon, kommer basinkomsten in som ett instrument som kunde utjämna klassklyftorna i framtiden.

Nyliberalismen är kaputt

Precis som Vänsterförbundets tidigare ordförande Paavo Arhinmäki i Ny Tids intervju i fjol (Ny Tid 5/2016), anser Andersson att det är relativt ointressant för ett politiskt parti att måla upp utopiska samhällsvisioner.

– Om man ser på arbetarrörelsens historia, så har den alltid utgått från väldigt konkreta krav som folk har kunnat identifiera sig med.

Men förr fanns ändå tanken om det socialistiska samhället som ett klart slutmål. Hur ser Vänsterförbundets syn på det framtida samhället ut?

– Jag tror att det i dag är väldigt svårt att sälja tanken på en kollektiv rörelse, samhället är i dag för individualiserat. För en tid sen talade jag inför en grupp av vänsterunga, och frågade hur många av dem som såg sig som arbetarklass. Ingen räckte upp handen. Sedan frågade jag hur många som stöder basinkomst. Alla räckte upp handen. Det är klart att jag kan gå ut på gatan och ropa att vi ska störta kapitalismen, men hur stort gensvar tror du att jag i dag får på en sån taktik?

– Ändå är det inget omodernt med att motsätta sig kapitalismen – det är ju tydligt hur dåligt den fungerar.

Finanskraschen är enligt Andersson ett exempel på att nyliberalismen kommit till vägs ände, klimatförändringen en annan. Social- och hälsovårdsreformen är också ett bevis på nyliberalismens inbyggda ohållbarhet: för att den ska vara lönsam för dess förespråkare, måste den ständigt expandera, och nu då så mycket i samhället redan är privatiserat, börjar den gå åt de samhällsbärande funktionerna, som vården – det är skrämmande att tänka på vad som är nästa steg.

Mindre självspäkande

Samhället har redan passerat den punkt då det borde stå klart att nyliberalismen inte fungerar som system, menar Andersson, och oroar sig för att vi är på väg att sälja ut vår demokrati.

– I det skedet som vi ger över beslutsrätten om de offentliga institutionerna till banker, finansinstitut och privata aktörer, förlorar vi den demokratiska makten över dem. Och när vi en gång sålt ut dem, kommer vi inte att få dem tillbaka.

Men trots att vi nu lever i en tid då folk borde inse att nyliberalismen inte är lösningen, har vi inte fått till stånd ett systemskifte. Borde vänstern se sig själv i spegeln?

– Ja-a, vänstern kritiserar ju alltid sig själv, så det kan vi säkert fortsätta med, säger Andersson sarkastiskt.

– Jag tycker själv att vi kanske borde bli bättre på att lyfta fram det som vi gör rätt.

Men det känns ändå som om vänstern inte lyckats profilera sig som ett trovärdigt alternativ, trots att alla chanser borde finnas till det. I stället är det högerpopulisterna som folk ser som alternativet.

– Men högerpopulisterna erbjuder ju inga alternativ. De talar inte om klimatförändringen, de talar inte om resursfördelningen. Jussi Halla-aho har ju själv sagt att han inte tycker att det är Sannfinländarnas uppgift att värna om låginkomsttagarna. Se bara på ordförandekampen inom Sannfinländarna och Sverigedemokraterna, det enda de talar om är invandringen.

Generationsskifte i arbetet

Vänstern beskylls ofta för att komma med ”orealistiska” förslag. Kanske är det därför svårt att få moderna vänsterpolitiker att göra svepande uttalanden och framtida samhällen. Och som detta temanummer visar, är det i och för sig ingen brist på visioner – den stora frågan är snarare hur man når dem. Och måhända är basinkomst och sex timmars arbetsdag i sig tillräckligt stora visioner att kämpa för. Men då krävs också ett slags systemskifte i synen på tillvaron – bort från tanken på förvärvsarbetet som existensberättigande. Men det tror Andersson att är något som sker alldeles naturligt.

– Det har egentligen hänt redan. I undersökningar har det framkommit att unga i dag i allt högre grad värdesätter trivseln och de sociala sammanhangen på jobbet. Våra föräldrar är kanske av den generationen som såg det som huvudsaken att man hade ett jobb. Vår generation ser det som viktigt att ha ett meningsfullt jobb, och för nästa generation är det centralt att det också ska vara kiva på jobbet.

För att summera diskussionen, påpekar Andersson att vänstern visst har en tanke på hur det framtida samhället ska se ut, men det är en tanke som utgår från de realiteter som existerar i dag, och på faktorer som går att påverka under en överskådlig framtid.

– Bara för att man inte i detalj kan beskriva exakt hur ett framtida samhälle ska se ut, betyder det inte att skulle vara utan en vision för framtiden.

Hur ser då Vänsterförbundets vision ut för framtidens samhälle ut?

– Det är ett samhälle som bygger på demokrati, frihet och allas möjlighet att förverkliga sig själva.

Text: Janne Wass
Foto: Vilhelmina Öhman

Projektifiering

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.
Sällan blir jag inbjuden till doktorsdisputationer, men när min syssling Johan Munck af Rosenschöld som den första i min släkt på fädernet, och tvärsäkert på det lindströmska mödernet, försvarade sin avhandling grep jag tillfället att vara akademisk. Utsikterna för att jag skulle begripa vad ”Projectified Environtmental Governance and Challenges of Instutional Change Toward Instability” skulle handla om var minimala, men lite skapande fantasi hjälpte till.

Projektifiering!

Det är ju precis vad Juha Sipiläs regerande handlar om. Processer, tidtabeller, projekt, effektivitet, management, flödesscheman, diagram. En blick på förordet fick mig att förstå att det var just det som stod mellan raderna i den vetenskapliga vokabulären. ”Den tilltagande tilltron till projekt, eller ’projektifiering’, är ett eko från behovet att behärska osäkerhet och oförutsägbarheter i nutida miljöstyrning och innefattar tvärsektoriellt samarbete i samhället.”

Projekt sägs vara en metod för att motverka institutionell tröghet som fördröjer nödvändiga förändringar.

Men projekt har sina svagheter. ”Bland annat väcker bristen på deltagande av utomstående aktörer farhågor om att kritiska röster utesluts från projektarbetet.” Trots att projekt kan få beröm för att ”få saker gjorda” är deras kontinuitet och integreringen av kunskaper i  permanenta organisationer centrala bekymmer för projektifierade styrningsarrangemang.

”Att vara fokuserad innebär att du bryr dig mindre än inte alls om saker utanför projektet; att arbeta snabbt betyder att du har lite tid för att reflektera över eller dokumentera dina erfarenheter och lärdomar; och att vara självstyrande betyder att din projektgrupp kan utvecklas till en kunskapssilo, utom räckhåll för deltagare i andra projekt eller i organisationen (firm) i allmänhet,” skriver forskarna Jörg Sydow, Lars Lindkvist och Robert DeFillippi.

Kan Sipiläs regering beskrivas bättre? Kan man låta bli att tänka på den pågående hälso- och socialvårdsreformen? Ingen kan anklaga Juha Sipilä för att vara ofokuserad. Alla utanför regeringen är dock fuckyouserade.

Nog av vetenskaplig jargong. Vid skumpan efter det framgångsrika försvaret gick jag, osäker på min förmåga att tänka abstrakt, till en av doktorandens vetenskapliga kolleger för att kolla om jag hade tolkat texten alldeles galet.

”Inte alls”, sade han. Avhandlingen är direkt tillämplig på den nuvarande regeringens agerande.

Några exempel:

– regeringens handlande är oförutsägbart

– regeringen ignorerar sin egen utredningsmans varning om att tidtabellen inte håller

– den skiter i allt som har gjorts tidigare

– den lämnar i arv inte bara dålig substans utan misslyckade beteendemönster

– den fuckyouserar den akademiska expertisen.

Medan Muncks opponent, liksom nobelisten Bengt Holmström, betonar den moderna användningen av experiment och  interaktion visar regeringen en ”total avsaknad av sociala dimensioner”.

Regeringen Sipiläs projekt är dessutom mekanistiska, dominerade av experter, med liten kunskapsintegration och med formellt utsedda ledare, i motsats till organiska projekt som har brett deltagande och betoning av socialt inlärande och integration och informellt deltagande. Inte mycket av detta stod bokstvligen att läsa i den akademiska avhandlingen, men stod klart för en som besitter förmåga till abstrakt tänkande.

Syssling betyder för övrigt, enligt ordboken, ”person vars far eller mor är kusin till en viss persons far eller mor”. Jag är stolt över min syssling. Också om han inte själv sade rakt ut att han skrev om regeringen Sipilä.

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist