Etikettarkiv: Nyliberalism

Kättersk betraktelse: Marknaden och moralen

Många inom vänstern menar att de representerar en mer moralisk och etisk politik än högern. Man använder högstämda ord ur den moralfilosofiska vokabulären som solidaritet med de förtryckta, rättvisa och allas lika värde för att beskriva sin hållning. Högern förutsätts företräda egoism, ojämlikhet och likgiltighet för andras lidande. Jag tror inte detta är en hållbar inställning, åtminstone inte om man vill göra världen bättre.

Alla politiska krafter säger sig vilja åstadkomma något gott. Jag tvivlar på att någon politisk rörelse någonsin gått ut och öppet sagt: ”Rösta på oss så får ni det sämre”. På sin höjd kan utpräglade intressepartier ibland begränsa sina löften till att omfatta den egna gruppens medlemmar, bara de ska få det bättre på alla andras bekostnad. Till och med envåldshärskare och auktoritära ledare och brukar framställa sig själva och sin maktutövning som det i något avseende bästa alternativet i en rådande situation; även när en utomstående bedömmare kan tycka att de enbart drivs av en strävan till makt.

Under franska revolutionen försvarade den ursprungliga högern adelns ärftliga privlegier med en hänvisning till en av gud given hierarkisk ordning. Mot detta stod upplysningstidens sekulariserade liberalism och företrädde jämlikhet och allas lika möjligheter; de ville avskaffa gräddfilen för en samhällsklass som inte längre gjorde någon samhällelig nytta utan mest bara levde som parasiter  vilande på gamla lagrar. I dag har liberalerna övergivit jämlikhetstanken och politiskt hamnat till  höger när de försvarar ärftlig ekonomisk makt. Deras moraliska argument är att ojämlikheten är det pris vi måste betala för att alla i grunden ska få det bättre i det globala marknadssamhället. Mot detta står en ny vänster som håller fast vid allas lika värde och som arbetar för att alla ska ha lika stora möjligheter att utforma sina liv utifrån sina egna förutsättningar och preferenser och att detta bara kan ske i ett samhälle av frivilligt samarbete.

Man brukar från högerhåll kritisera den socialistiska vänstern för att den vill göra våld på den mänskliga naturen; i Sovjetunionen försökte man med tvångsmetoder skapa ”den socialistiska människan” men misslyckades. Människor är inte villiga att ge upp sina egna, personliga intressen till förmån för ”ett gemensamt bästa”, menar man på den kanten. Samtidigt drivs i dag även från nyliberalt håll en intensiv kamp för att göra våld på människans natur och skapa en ”homo economicus”, en individualistisk och egoistisk människa. ”Tänk på dig själv, ingen annan gör det,” kan det heta. Eller som i glassreklamen i dag: ”Så god att man vill behålla den för sig själv” där det ännu för tjugo år sen hette: ”Så god att man vill dela med sig”. Man får hoppas att även detta försök att tvinga in människan i en förutbestämd Prokrustes-säng ska misslyckas.

Den österrikiska samhällsfilosfen Friedrich von Hayek, en av nyliberalismens husgudar, är i detta avseende inte en ortodox nyliberal. Han menar att människan visst har förmåga till samarbete, solidaritet och spontan omsorg. Utan den förmågan hade vi aldrig överlevt som art.

Enligt Hayek hör dock denna samarbetsförmåga och ska vi säga detta ”altruistiska förhållningssätt” hemma i den snäva krets där människor kommer i direkt kontakt med varandra. Därutanför gäller en annan etik. Samtidigt förundrar han sig över att människan utan medveten planering har kunnat skapa ett system för globalt samarbete över alla gränser mellan människor som inte känner varandra och aldrig ens kommer att mötas, det som kallas den globala marknadsekonomin. För att den ska kunna fungera behövs tillit, förutsägbarhet och gemensamma regler.

Eftersom mänskligheten består av ett oändligt antal individer, var och en med sina specifika behov, intressen och preferenser, får vi, enligt Hayek, den bästa av världar om varje individ själv får bestämma hur hen vill leva, vad hen behöver och vad hen vill ha. Ingen organisation, varken statliga myndigheter eller privata företag, kan tala om för människor vad de behöver och hur de ska leva sina liv. Av detta drar Hayek slutsatsen att marknaden, detta spontant utvecklade samarbetssystem, inte bara är det bästa utan det enda sättet att uppnå detta goda. Därmed förlorar han sig i en övertro på att marknaden kan lösa alla problem.

Hur ska vi då kunna angripa detta förhatliga samhällssystem, som skapar och övervältrar på framtiden så många olösta problem, om vi inte får använda moraliska argument; om vi inte får peka på det orättvisa i att några få äger så mycket och därmed har tillskansat sig en oförtjänt makt; om vi inte får framhålla de svagas, de sjukas och de gamlas behov av omsorg och därmed av vår solidaritet; om vi inte får öppet försvara allas lika värde när människor diskrimineras och berövas sitt människovärde genom att de stängs ute från ett meningsfullt deltagande i samhällslivet?

Jag tror att vi måste visa att dagens system med vinstmaximering som den övergripande principen gång på gång leder fel; när lösningen på ett problem skapar tre nya; när systemet förhindrar att vi tar itu med problem som kräver samverkan och politiska lösningar. Det finns ingenting som säger att inte marknaden skulle vara en effektiv form för distribution av varor och tjänster, särskilt i kombination med medborgarlön som kunde utjämna skillnaderna i köpkraft. Det stora problemet ligger i finansmarknaden, den som borde vara ett instrument för fördelning av resurser till samhälles produktiva verksamher men som i stället har blivit ett enda stort lotteri. Spekulationsekonomin har skapat orimliga förväntningar på avkastning vilket gör att det inte längre lönar sig att investera i produktiva verksamheter.

Vinstmaximering tycks inte kunna lösa problem som världssvälten, klimatfrågan eller slöseriet med jordens resurser. Det är kanske dags att hitta nya ekonomiska styrmedel som fördelar resurserna så att samhällsnyttan maximeras och inte enskildas vinster.

Rabbe Kurtén

Vänsterförbundet vill inte flumma

Lösningen på framtidens problem finns inte i vaga utopier, utan i konkreta beslut som fattas utgående från dagens verklighet, säger Vänsterförbundets ordförande Li Andersson.

– Det är svårt att formulera en detaljerad utopi om hur världen ska se ut till exempel år 2100 eftersom samhället ständigt förändras. Jag brukar i stället närma mig de här frågorna genom att tänka mig att det finns vissa överskådliga målsättningar på kortare sikt, som man kan påverka med politiska beslut i dag, säger Vänsterförbundets ordförande Li Andersson.

En av dessa målsättningar som Vänsterförbundet aktivt eftersträvar är en basinkomst.

– Grundinkomsten är också såtillvida en fruktbar tanke att den inte är en utpräglad vänster- eller högerfråga, utan något man kan enas om över partigränserna.

Enligt Andersson finns det med tanke på framtiden tre intressanta trender, som erbjuder både möjligheter och utmaningar. Den första av dessa är ”företagiseringen” av arbetet, det vill säga att allt fler arbetar som egenanställda, frilansare eller i andra ”otypiska” arbetsförhållanden.

– När man talar om så kallad ”delningsekonomi” i den bemärkelse som den existerar i dag (t.ex. Uber eller Airbnb, red.anm.), så är det ju egentligen inte fråga om någon ”delning”, utan det är fråga om en hyresekonomi; folk hyr ut sitt arbete eller sina lägenheter.

Men denna företagisering av arbetet tror Andersson att är något som kommit för att stanna, och utmaningen är att omstrukturera vår modell för arbetslivet och resursfördelningen.

Sex timmar och basinkomst

Den andra trenden Li Andersson nämner är artificiell intelligens, och hur smarta datorer kommer att påverka arbetslivet.

– Jag tror inte att alla jobb plötsligt kommer att försvinna på grund av automatisering och digitalisering. En stor del av industrijobben och servicejobben kommer att ersättas av robotar, och det har ju redan hänt. Men vissa jobb går inte att ersätta, till exempel alla sådana arbeten som kräver kreativitet och emotionell intelligens.

Slutsatsen är ändå att vi kommer att få ett samhälle där produktiviteten ökar, och behovet av arbete utfört av människor minskar. Ett alternativ för att råda bot på arbetslöshetsproblemet som uppstår skulle enligt Vänsterförbundet här vara att införa sex timmars arbetsdag utan sänkta löner. Det skulle få ut fler i arbetslivet och på samma gång öka välbefinnandet för de anställda. Det är också viktigt, säger Andersson, att alla i samhället kan dra nytta av produktivitetsökningen, och inte bara de som äger produktionsmedlen. Det har bland annat talas om en robotskatt, som kunde bidra till finansieringen av en basinkomst.

Den tredje trenden är polariseringen. Redan i dag ser vi hur inkomst- och klassklyftorna ökar, då den ekonomiska eliten drar nyttan av produktivitetsökningen i samhället. Andersson oroar sig också för att många klassiska medelklassyrken kommer att rationaliseras bort, vilket lämnar oss med två distinkta samhällsklasser – en högavlönad expertklass och en lågavlönad tjänstesektor. Och här, säger hon, kommer basinkomsten in som ett instrument som kunde utjämna klassklyftorna i framtiden.

Nyliberalismen är kaputt

Precis som Vänsterförbundets tidigare ordförande Paavo Arhinmäki i Ny Tids intervju i fjol (Ny Tid 5/2016), anser Andersson att det är relativt ointressant för ett politiskt parti att måla upp utopiska samhällsvisioner.

– Om man ser på arbetarrörelsens historia, så har den alltid utgått från väldigt konkreta krav som folk har kunnat identifiera sig med.

Men förr fanns ändå tanken om det socialistiska samhället som ett klart slutmål. Hur ser Vänsterförbundets syn på det framtida samhället ut?

– Jag tror att det i dag är väldigt svårt att sälja tanken på en kollektiv rörelse, samhället är i dag för individualiserat. För en tid sen talade jag inför en grupp av vänsterunga, och frågade hur många av dem som såg sig som arbetarklass. Ingen räckte upp handen. Sedan frågade jag hur många som stöder basinkomst. Alla räckte upp handen. Det är klart att jag kan gå ut på gatan och ropa att vi ska störta kapitalismen, men hur stort gensvar tror du att jag i dag får på en sån taktik?

– Ändå är det inget omodernt med att motsätta sig kapitalismen – det är ju tydligt hur dåligt den fungerar.

Finanskraschen är enligt Andersson ett exempel på att nyliberalismen kommit till vägs ände, klimatförändringen en annan. Social- och hälsovårdsreformen är också ett bevis på nyliberalismens inbyggda ohållbarhet: för att den ska vara lönsam för dess förespråkare, måste den ständigt expandera, och nu då så mycket i samhället redan är privatiserat, börjar den gå åt de samhällsbärande funktionerna, som vården – det är skrämmande att tänka på vad som är nästa steg.

Mindre självspäkande

Samhället har redan passerat den punkt då det borde stå klart att nyliberalismen inte fungerar som system, menar Andersson, och oroar sig för att vi är på väg att sälja ut vår demokrati.

– I det skedet som vi ger över beslutsrätten om de offentliga institutionerna till banker, finansinstitut och privata aktörer, förlorar vi den demokratiska makten över dem. Och när vi en gång sålt ut dem, kommer vi inte att få dem tillbaka.

Men trots att vi nu lever i en tid då folk borde inse att nyliberalismen inte är lösningen, har vi inte fått till stånd ett systemskifte. Borde vänstern se sig själv i spegeln?

– Ja-a, vänstern kritiserar ju alltid sig själv, så det kan vi säkert fortsätta med, säger Andersson sarkastiskt.

– Jag tycker själv att vi kanske borde bli bättre på att lyfta fram det som vi gör rätt.

Men det känns ändå som om vänstern inte lyckats profilera sig som ett trovärdigt alternativ, trots att alla chanser borde finnas till det. I stället är det högerpopulisterna som folk ser som alternativet.

– Men högerpopulisterna erbjuder ju inga alternativ. De talar inte om klimatförändringen, de talar inte om resursfördelningen. Jussi Halla-aho har ju själv sagt att han inte tycker att det är Sannfinländarnas uppgift att värna om låginkomsttagarna. Se bara på ordförandekampen inom Sannfinländarna och Sverigedemokraterna, det enda de talar om är invandringen.

Generationsskifte i arbetet

Vänstern beskylls ofta för att komma med ”orealistiska” förslag. Kanske är det därför svårt att få moderna vänsterpolitiker att göra svepande uttalanden och framtida samhällen. Och som detta temanummer visar, är det i och för sig ingen brist på visioner – den stora frågan är snarare hur man når dem. Och måhända är basinkomst och sex timmars arbetsdag i sig tillräckligt stora visioner att kämpa för. Men då krävs också ett slags systemskifte i synen på tillvaron – bort från tanken på förvärvsarbetet som existensberättigande. Men det tror Andersson att är något som sker alldeles naturligt.

– Det har egentligen hänt redan. I undersökningar har det framkommit att unga i dag i allt högre grad värdesätter trivseln och de sociala sammanhangen på jobbet. Våra föräldrar är kanske av den generationen som såg det som huvudsaken att man hade ett jobb. Vår generation ser det som viktigt att ha ett meningsfullt jobb, och för nästa generation är det centralt att det också ska vara kiva på jobbet.

För att summera diskussionen, påpekar Andersson att vänstern visst har en tanke på hur det framtida samhället ska se ut, men det är en tanke som utgår från de realiteter som existerar i dag, och på faktorer som går att påverka under en överskådlig framtid.

– Bara för att man inte i detalj kan beskriva exakt hur ett framtida samhälle ska se ut, betyder det inte att skulle vara utan en vision för framtiden.

Hur ser då Vänsterförbundets vision ut för framtidens samhälle ut?

– Det är ett samhälle som bygger på demokrati, frihet och allas möjlighet att förverkliga sig själva.

Text: Janne Wass
Foto: Vilhelmina Öhman

Projektifiering

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.
Sällan blir jag inbjuden till doktorsdisputationer, men när min syssling Johan Munck af Rosenschöld som den första i min släkt på fädernet, och tvärsäkert på det lindströmska mödernet, försvarade sin avhandling grep jag tillfället att vara akademisk. Utsikterna för att jag skulle begripa vad ”Projectified Environtmental Governance and Challenges of Instutional Change Toward Instability” skulle handla om var minimala, men lite skapande fantasi hjälpte till.

Projektifiering!

Det är ju precis vad Juha Sipiläs regerande handlar om. Processer, tidtabeller, projekt, effektivitet, management, flödesscheman, diagram. En blick på förordet fick mig att förstå att det var just det som stod mellan raderna i den vetenskapliga vokabulären. ”Den tilltagande tilltron till projekt, eller ’projektifiering’, är ett eko från behovet att behärska osäkerhet och oförutsägbarheter i nutida miljöstyrning och innefattar tvärsektoriellt samarbete i samhället.”

Projekt sägs vara en metod för att motverka institutionell tröghet som fördröjer nödvändiga förändringar.

Men projekt har sina svagheter. ”Bland annat väcker bristen på deltagande av utomstående aktörer farhågor om att kritiska röster utesluts från projektarbetet.” Trots att projekt kan få beröm för att ”få saker gjorda” är deras kontinuitet och integreringen av kunskaper i  permanenta organisationer centrala bekymmer för projektifierade styrningsarrangemang.

”Att vara fokuserad innebär att du bryr dig mindre än inte alls om saker utanför projektet; att arbeta snabbt betyder att du har lite tid för att reflektera över eller dokumentera dina erfarenheter och lärdomar; och att vara självstyrande betyder att din projektgrupp kan utvecklas till en kunskapssilo, utom räckhåll för deltagare i andra projekt eller i organisationen (firm) i allmänhet,” skriver forskarna Jörg Sydow, Lars Lindkvist och Robert DeFillippi.

Kan Sipiläs regering beskrivas bättre? Kan man låta bli att tänka på den pågående hälso- och socialvårdsreformen? Ingen kan anklaga Juha Sipilä för att vara ofokuserad. Alla utanför regeringen är dock fuckyouserade.

Nog av vetenskaplig jargong. Vid skumpan efter det framgångsrika försvaret gick jag, osäker på min förmåga att tänka abstrakt, till en av doktorandens vetenskapliga kolleger för att kolla om jag hade tolkat texten alldeles galet.

”Inte alls”, sade han. Avhandlingen är direkt tillämplig på den nuvarande regeringens agerande.

Några exempel:

– regeringens handlande är oförutsägbart

– regeringen ignorerar sin egen utredningsmans varning om att tidtabellen inte håller

– den skiter i allt som har gjorts tidigare

– den lämnar i arv inte bara dålig substans utan misslyckade beteendemönster

– den fuckyouserar den akademiska expertisen.

Medan Muncks opponent, liksom nobelisten Bengt Holmström, betonar den moderna användningen av experiment och  interaktion visar regeringen en ”total avsaknad av sociala dimensioner”.

Regeringen Sipiläs projekt är dessutom mekanistiska, dominerade av experter, med liten kunskapsintegration och med formellt utsedda ledare, i motsats till organiska projekt som har brett deltagande och betoning av socialt inlärande och integration och informellt deltagande. Inte mycket av detta stod bokstvligen att läsa i den akademiska avhandlingen, men stod klart för en som besitter förmåga till abstrakt tänkande.

Syssling betyder för övrigt, enligt ordboken, ”person vars far eller mor är kusin till en viss persons far eller mor”. Jag är stolt över min syssling. Också om han inte själv sade rakt ut att han skrev om regeringen Sipilä.

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist

Världens skadligaste hemligheter

Bastian Obermayer och Fredrik Obermaier har chansen att beskriva hur skatteparadisen funkar och varför ett så skadligt system tillåts existera, men väljer istället att fokusera på skamjournalistik och skvaller, anser Susanne Björkholm.

Skatteparadis existerar för att de ger pengar anonymitet. De säljer sekretess. Om ingen vet varifrån dina pengar härstammar eller ens att du har inkomster, så har du ditt jetsetliv på det torra. Du är så gott som helt immun mot rättssamhällets nycker. Det spelar ingen roll om pengarna kommer från illegal vapenförsäljning och barnporr, eller om de är utsmusslade från den ryska statskassan; i skatteparadis är de lika rena som sjuksköterskans hårt förvärvade slantar i Pedersöre sparbank. Och till skillnad från sjuksköterskans lön är de skattefria, förstås.

Du behöver bara registrera ett bolag i ett skatteparadis och därefter se till att dina penningströmmar hamnar på bolagets konto utan att vidröra dig på vägen. Och skulle någon flitig skattmas eller polis intressera sig för bolaget, stöter de på omertà – siciliansk tystnad. Firman har ”anställda” chefer ur lokalbefolkningen som skriver under alla papper och kvitterar transaktionerna. Ditt namn nämns ingenstans.

Storbolag dominerar

Trots att skatteparadisen är en nödvändighet för dem som vill tömma statskassan och för all storskalig organiserad brottslighet, så utgör storföretagens skattesmitning de största penningströmmarna. Hela två tredjedelar av världshandeln sker inom multinationella bolag. Dessa har filialer och dotterbolag härs och tvärs runtom i världen och det är nästan omöjligt att verkligen luska ut vilken del av vinsten som borde beskattas i vilket land. Då storföretag har klara incitament och alla möjligheter att undvika skatter, och dessutom är bemannade med de slugaste juristerna i kåren, så är resultatet allt som oftast att de slipper betala.

Så här går det till: ett företag tar ut så kallade koncernlån från en postboxfilial i ett skatteparadis och får dra av räntan i beskattningen – vilket Finlands största elbolag Caruna gjorde häromåret, och betalade 1,6 procent skatt på vinsten från sitt eldistributionsmonopol. Eller så inhandlar företaget varor och tjänster av sina tiotals offshorefilialer och kan dra av dessa kostnader från vinsten. På så sätt lyckas många lönsamma företag slippa skatt nästan helt och hållet. Som Apple, som år 2014 betalade 0,005 procent skatt på 14 miljarder euro vinst. Andra slipper faktiskt skatt helt och hållet, vilket sex av de tio största företagen i Storbritannien gjorde 2014, trots deras sammanlagda vinst på ungefär 40 miljarder euro.

Anonyma företag och bankkonton gör det möjligt också för respektabla företag som Siemens att snabbt, behändigt och utan komprometterande pappersspår fylla bruna kuvert med smörjmedel åt byråkrater, om de till exempel skulle önska säkra sin ställning i budgivningen om lukrativa offentliga projekt, typ metron i någon nordeuropeisk huvudstad, eller så.

London i centrum

Det finns cirka 60 skatteparadis i världen, men merparten av dem tillhör ett klibbigt nätverk med London City som spindeln i centrum. Små palmprydda tropiska öar må vara den stereotypa bilden av offshore-världen, men kärnan finns i Londons kyliga finanskvarter.

Också Holland har specialiserat sig som skatteparadis inom sin nisch. Inkomster från immateriella rättigheter beskattas där med högst fem procent, så storföretag grundar holländska filialer som ”administrerar” firmans varumärken, patent, copyright med mera. Filialerna tar betalt av moderbolaget för användning av varumärken eller utnyttjande av patent och moderbolaget kan dra av summan från vinsten och slippa betala skatt i det land där företaget är verksamt. Årligen befrias 18 000 miljarder euro från skatt i Holland, en summa som är 20 gånger större än landets bnp.

Så allt går ut på att få vinsterna att uppstå i länder med låg eller ingen skatt och utgifterna att uppstå i länder med normal företagsbeskattning. Det går hur lätt som helst med hjälp av ett nätverk offshorebolag som bokför penningströmmarna på det viset.

Företagens andel av USA:s skatteinkomster har fallit dramatiskt samtidigt som deras produktivitet skjutit i höjden och vinsterna mångdubblats; 1952 kom en tredjedel av de amerikanska skattemedlen från företagsbeskattningen, år 2013 endast en tiondel. 258 av storföretagen på Fortune 500-listan gjorde vinst varje år mellan 2008 och 2015. Aderton av dessa betalade inte en cent skatt. Hundra företag lät bli att betala skatt under åtminstone ett av åren. 73 procent av Fortune 500-företagen äger offshorebolag. Sammanlagt har dessa 367 storföretag över tiotusen skatteparadisfilialer.

År 2006 betalade Storbritanniens 54 miljardörer 14,7 miljoner pund i skatt för sin sammanlagda förmögenhet på 126 miljarder, och två tredjedelar av skattesumman kom från en enda person, dammsugarmagnaten James Dyson, en man med smått udda moral bland de superrika. Om vi antar att förmögenhetens avkastning varit väldigt blygsamma 3,5 procent, skulle det betyda att Storbritanniens rikaste invånares skatteprocent var 0,3.

Stora företag och rika mänskor kan med andra ord ganska fritt välja om de vill betala skatt eller inte. Oftast vill de inte.

Läckan i Panama

Mäter man i mänskligt lidande och samhällelig skada så gör skatteparadissystemet störst skada i fattiga länder. Mer än 1 000 miljarder euro per år strömmar ut från u-länder i illegala kapitalflöden. Takten har under den senaste tiden tilltagit med i medeltal 6,5 procent per år. Summan kan jämföras med det sammanlagda globala biståndet som rinner i motsatt riktning, 100 miljarder.

Ett offshorebolag kan vem som helst inhandla för någon tusenlapp av firmor som Mossack Fonseca i Panama. De säljer skräddarsydda brevlådeföretag belägna i valfritt skatteparadis, fullt utrustade med bankkonton, bulvanchefer och ogenomtränglig sekretess i vägen för skattemyndigheter och poliser och annat girigt och avundsjukt pack.

År 2015 uppstod en läcka i just Mossack Fonseca. Sammanlagt sipprade 2,6 terabyte interna dokument ut till Bastian Obermayer på Tysklands största dagstidning Süddeutsche Zeitung. Dokumenten innehåller intern epost, transaktioner och kundregister med mera från 1970-talet till våren 2016.

Obermayer och kollegan Fredrik Obermaier beskriver sitt arbete med de läckta dokmenten i en bok som nu översatts också till finska. Panaman paperit kunde vara en viktig bok om ett av de största problemen för rättvisa och ekonomi i dagens värld. Tyvärr gör herrarna Obermayer och Obermaier slarvsylta av det hela.

De har i sitt arbete så fördjupat sig i att gräva fram enskilda kändisar bland Mossack Fonsecas kunder, att texten ställvis påminner om en lång räcka skvallerblaskesnuttar. I stället för att lyfta fram de strukturer som gör skattesmitning och anonymitet möjliga, koncentrerar de sig på att rabbla upp stora summor och beskriva lyxvillor och sportbilar. Och att precis allt är ”otroligt”, ”häpnadsväckande” och ”chockerande” blir ganska snabbt tröttsamt. Det är ju faktiskt allt annat än underligt att rikt folk vill slippa betala skatt och gömma undan sin förmögenhet, eller att kriminella vill sköta sina affärer anonymt, eller att presidenter och ministrar tömmer statskassor i länder utan robusta demokratiska institutioner.

Det är inte hos dem ansvaret och skulden ligger. Skyldiga är de som stiftat lagarna.

Transparens

Offshore-världen är entydigt skadlig för mänskligheten och realekonomin och den existerar endast för att de folkvalda i demokratiska stater har stiftat lagar som låter den existera. Det är alltså ett aktivt val och ingen naturlag. Därför kan problemet åtgärdas mycket enkelt.

Nyckelordet är transparens. Till att börja med behövs en lag som gör det omöjligt att gömma undan företagets verkliga ägare. Därtill skall företagens interna bokföring göras transparent så, att alla penningflöden kan knytas till verkliga transaktioner. Då blir det möjligt att beskatta den verkliga vinsten där den uppstår. Därtill måste också all egendom och inkomster globalt göras transparenta, och naturligtvis beskattas där personen är bosatt eller där hen skaffat inkomsten. Sist men inte minst: all lagstiftning ska vara öppen för allmän insyn under hela processen. Lagar som byggt nuvarande system skulle aldrig ha blivit till om demokratin fungerat så som den bör.

Sådant skulle jag gärna ha läst i en bok som väckt så mycket allmänt intresse.

För att göra Panaman paperit rättvisa, vidrör författarna nog de bredare och djupare aspekterna av offshore-systemet på sidorna 310-318. Men till och med firmans tyskfödda partner Jürgen Mossacks pappas naziförflutna behandlas mera ingående, liksom hur jobbigt det är att läsa så mycket text och behandla så mycket information och diskutera med så många kolleger och köa på flygplatser.

Panaman paperit kan vara underhållande för den som njuter av skamjournalistik, men Obermayer och Obermaier missar ett gyllene läge att grundligt informera allmänheten om hur offshoresystemet fungerar och varför det trots sin skadlighet fortsätter att leva och må bra.

Susanne Björkholm

Bastian Obermayer och Frederik Obermaier: Panaman Paperit.
Miten rikkaiden veronkierto paljastui. Översättning: Kirsimarja Tielinen. Into, 2017.

Boken har också getts ut på svenska av Weyler förlag under titeln Panama-dokumenten: berättelsen om historiens största läcka.

Det nya samhället

Kommunalvalet är över. Fortfarande styrs vårt land av ett högerblock bestående av Samlingspartiet och Centern, med uppbackning av Sannfinländarna och högerfalanger inom partier som De gröna, SFP och KD. Finland är även i dag ett av de mest nyliberala länderna i Europa, med en offentlig sektor som utarmas av en hård åtstramningspolitik. Vårdapparaten bolagiseras och privatiseras, gamla och sjuka lämnas i ”valfrihetens” och effektiveringens namn vind för våg. Småföretagare dukar under för nationella och internationella jättar som alla skriker som stuckna grisar då någon föreslår att de skulle omvandla lite mer av sina dividender och bonusar till skattemedel. Egenanställda och småföretagare kan inte hota med att flytta sina kontor utomlands.

Under en av våra prenumerationskampanjer uppgav en tidigare prenumrant att hen kunde tänka sig att börja prenumerera på Ny Tid igen, om vi bara angrep kapitalet lite mer. Nå, nu angriper vi inte kapitalet i det här numret, utan extremhögern. Däremot är det knappast någon slump att högerextremismen lyft sitt fula tryne under samma tidsperiod som den globala nyliberalismen kollapsat, utan att den själv ens vet om det. Att nyliberalismen segt hänger kvar som den övergripande samhällsfilosofin beror kanske delvis på att något verkligt alternativ inte förts fram. Högerpopulisterna erbjuder ett populistiskt elitförakt kombinerat med etnisk och kulturell isolation, men då det kommer till verkliga samhällsvisioner,  fladdrar den populistiska högerns ekonomiska och sociala ställningstaganden som vimplar i vinden.

Kvar finns då ett vänsteralternativ. Trots att socialdemokraterna i Finland inför kommunalvalet lyckades ta sig ur sin opinionsgrop, ser framtiden inte ljus ut för rörelsen. Att många väljare nu återgått till sossarna beror antagligen mer på att de är missnöjda med regeringen än på att SDP skulle ha förbättrat sin image avsevärt. Den ”radikala” vänstern har visserligen vädrat lite morgonluft med spridda framgångar i Europa och en ny, ung politiker- och väljargeneration, men det finns inget som tyder på att till exempel Vänsterförbundet eller Vänsterpartiet skulle vara på väg att på allvar utmana de stora partierna inom någon snar framtid.

I sitt tal i Yles partidag inför kommunalvalet hävdade Vänsterförbundets ordförande Li Andersson att Vf ”inte kräver några stora förändringar”, utan helt enkelt ett drägligt liv för alla människor. Och kanske är det där som kruxet ligger. För i sanningens namn skulle det krävas gigantiska förändringar i samhället. Klimatförändringen kräver att vi komsumerar mindre i en tid då vi blir fler på jorden, samtidigt som automatiseringen och digitaliseringen av samhället gör att allt fler arbeten och yrken försvinner. Högern talar blomsterspråk om full sysselsättning, samtidigt som den ökade produktivitetens vinster försvinner ner i fickorna på storkapitalets företrädare. Vänstern upprätthåller denna maktstruktur genom att svansa efter högerns sysselsättningsmål, i stället för att presentera en radikal vision för en helt annan fördelningspolitik – en fördelningspolitik som skulle kräva att det nyliberala systemet skrotas. En sådan samhällsvision kunde vara något som massorna kunde följa, i stället för den dystopiska framtidsbild som extremhögern presenterar. Men då får vänstern inte nöja sig med ”nyliberalism light”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör