Sista versen i sången om Helsingfors
Kjell Westös nya roman har ett starkt episkt sug, men fiktionen är inte alltid på nivå med det gedigna epokskapande bakgrundsarbetet
Det första jag ser när jag på måfå öppnar Kjell Westös nya roman Gå inte ensam ut i natten är hela den sista strofen av Paul Simons Sound of Silence. Men det känns inte så farligt, inte ens när Westö något senare i texten inkorporerar ännu mera material från låten i ett emotionellt laddat textstycke. Trots att själva låten orsakar mig en blind vantrivsel, märker jag att Westös textpassage egentligen är en riktigt lyckad beskrivning av det finska illamåendets många olika nivåer – smörsång eller ej:”Vad hon hatade all denna vördnad! And no one dared. Julaftonsmorgon vid hjältegravarna, nyårsafton vid hjältegravarna, påskdag vid hjältegravarna. Disturb the sound. Vid gravarna på studentdagen, vid gravarna på de dödas bemärkelsedagar, farmor Margits darriga röst som sjunger nationalsången framför gravarna den 6 december. Of silence. Görans yngre bror vid fronten 1944. Cathrines syster i februaribombningarna samma år. En hel barndom vid gravarna. Solens obevekliga lopp över havet. Cinzanoflaskan ut ur skafferiet och in igen. Fools said I.”
Flyktig presspoesi
Henrika Ringboms prosadikter i Händelser har intressanta utgångspunkter men helheten saknar form och rytm.
På förhand låter Henrika Ringboms nya diktsamling Händelser spännande: undertiteln Ur Nya Pressen 1968–1974 får mig att tänka saker som konkret förlaga och kollage, samt överföring av språkmaterial från ett medium till ett annat. Intressanta utgångspunkter, alltså.
Ett tidigt utbränt ljus i livets fördumningsanstalt
”Jag är ju utlänning vart jag än kommer” är ett urval brev av och till den finlandssvenska modernisten Henry Parland (1908–1930) och erbjuder fascinerande ögonblicksbilder. Men breven kunde ha återgetts i sin helhet med mer ingående kommentarer.
”Oscar Wilde”, svarade Winston Churchill på frågan om vilken historisk person han helst önskade sig träffa. Förutom Oscar Wilde – frågar man mig – lyder svaret Henry Parland, den finlandssvenska modernismens undanglidande och gåtfulla unga döda jazzgosse.
Det är märkvärdigt hur mycket de två påminner om varandra, Wilde och Parland. Eller Oscar och Henry; två författare som man vill vara på förnamn med. Bådas litteratur kännetecknas av ironi, vitalitet, genialitet, humor, av dandyns kärlek till det sköna och vackra i livet, av genomskådandet av och revolten mot den normativa, verkliga ytligheten. Båda poserar de i en skenbar variant av densamma, och brinner samtidigt av en gömd och kompromisslös ambition – som kommer fram i deras essäistik och journalistik: ”I put all my genius into my life; I put only my talent into my works”, som Wilde skriver.
Sympatiskt men mossigt
I vintras besökte Lyrikvännens redaktion Helsingfors med ett temanummer (1–2/2009) som resultat. För förordsskribenterna tycks Helsingfors ”synonymt med nostalgi”, och staden erfars genom ”hågkomst och tillbakablickande”. Finfint! Jag är medlem i nostalgipartiet, och eftersom jag i flera år bott Helsingforsexil vill jag mer än gärna tillsammans med Lyrikvännen trippa på Helsingforsnostalgi.
Rossi leker, stjäl och knypplar voodoodockor
Oscar Rossi är gäckande och svårfångad. Man vet aldrig var man hamnar i hans sällskap. Man fattar inte allt, men det är mycket roligt.
Att fotografera Oscar Rossi för poetkalendern var omöjligt, så det fick bli ett passfoto i stället. Vi stämde träff för att göra den här intervjun i Visby, men jag hann bara packa upp mina grejer på hotellrummet när jag fick meddelande om att vi skulle ses i Argentina i stället. Så snabba kast och iväg till tangonatten i La Boca.
