Etikettarkiv: Österbotten

Jägarinnor bland bönehus − en österbottnisk uppväxtskildring

“Jag sög av en av de många utbytbara killarna i ett baksäte på bönehusets parkering, och med hans hand i mitt hår kändes det som jag mottog ett nådemedel. Jesu Kristi blod, Jesu Kristi kropp, allt långt upp i gommen”. Tonen i Ellen Strömbergs debutroman Jaga vatten är alltigenom explicit och humoristisk med en känsla av uppriktighet. I centrum står relationen mellan jagberättaren Rakel och bästa vännen Hanna och den präglas av såväl kärlek som hat.

”Jag och Hanna var konstanta och killarna var utbytbara” säger Rakel, samtidigt som hon njuter av att Hannas ex kritiserar henne. Romanen är uppbyggd av tillbakablickar vars ordning inte begränsas av tidsmässig kronologi. Rakel tillbringar tid hos sina morföräldrar och cyklar omkring med Hanna, men i många av sekvenserna har cykeln blivit utbytt mot bilar och vännerna söker sig mot vatten eller möter pojkar och män i badhytter.

Gymnasietiden utgör en lätt fokuseringspunkt, samtidigt som läsaren också får följa Rakel långt upp i vuxen ålder. Morföräldrarna lever inte efter Rakels barndom och hennes mamma försvinner till Sverige, vilket utgör en jakt på vatten som går längre än till bilfärder i nejden. Även nattetid går Rakel och Hanna ner till havet, för att vara så nära Sverige och resten av världen som möjligt.

Stundvis ter sig helheten spretig och sträckläsning är därför på sin plats. Samtidigt bidrar det splittrade berättandet också till den uppriktiga tonen, då minnen sällan har en tydlig kronologi. Under ytan finns det ett hjärtskärande allvar i skildringen av Rakels och Hannas relation. Rakel är en jagberättare, men genom dialog och reaktioner får läsaren en större inblick i relationen än hon själv avslöjar.

På ett avdramatiserat sätt är det stort fokus på sex i romanen. Sex är främst ett tidsfördriv för Rakel och Hanna, liksom att köra omkring i den österbottniska bygden. Det är dynamiken i vänskapsrelationen som är i fokus och Strömberg lyckas skildra det ambivalenta förhållningssättet till en nära vän på ett nyanserat sätt.

Den österbottniska tillvaron skildras samtidigt träffsäkert med bönehus och rävfarmer i bakgrunden. Den råa beskrivningen av uppväxt starkt präglad av hemorten för tankarna till Kalmars jägarinnor (2014) av Tove Folkesson. Klassperspektivet är också närvarande, exempelvis då Rakel reflekterar över sig själv i relation till andra konststuderande som är alternativa på ”rätt sätt”. Liksom Folkesson är Strömberg även orädd inför att skapa osympatiska karaktärer, vilket i allra högsta grad bidrar till att göra Jaga vatten till en skickligt uppbyggd och högst trovärdig uppväxtskildring. Läsningen är inte alltid njutbar, men romanen är roande, hjärtskärande och rå, precis som livet och de relationer som präglar en uppväxt.

Janina Svart

Ellen Strömberg: Jaga vatten. Schildts &
Söderströms, 2018

Ekon av en landsbygd som var

Månskensbonden gör musik på österbottniska om gränslandet mellan jordbrukssamhället och urbaniseringen, traktorn och cappuccinon, bland nedlagda fabriker och bortglömda hektar. 

PoLänge var utbudet av pop- och rockmusik med berättande ambition tunt på österbottniska, men för några år sedan hände något som skapat en våg av österbottnisk pop på svenska. För Markus Bergfors, som gör musik under namnet Månskensbonden, var det som att öppna en fördämning att börja skriva på modersmålet.

I titellåten på Månskensbondens debutalbum Vårat ödeland möter lyssnaren en person som beskriver ett landskap av ”bortglömda hektar” och ”Sädin som böjd sig lätt för både fotsteg och för synd/när vi gömd oss för heliga händers tyngd”.

– Det är något slags konceptplatta. Det finns ett samband mellan låtarna. Det är det som är orsaken att göra en hel fullängdsskiva. Man kan säga att albumet beskriver ett slags skärseld, något väldigt mittemellan, ett ofruktbart ödeland. Det handlar om någon som längtar bort, men samtidigt inte riktigt kan lämna en plats och därför befinner sig i lite av ett ingenmansland mellan stad och land, säger Bergfors när vi ses strax före en spelning på Musikcafé After Eight i Jakobstad i slutet av april några veckor efter att albumet släppts.

Han är uppvuxen i Kvevlax, Korsholm, strax norr om Vasa där både hans pappa och farfar brukat åkrar vid sidan av vanliga dagjobb. Bergfors följer på sätt och vis en urbaniseringsnorm såtillvida att han, inte helt utan dåligt samvete, avstått från att ta över jordbruket.

– Jag är från landet och ser mig väldigt mycket som en landebo, men jag gillar också cappucino. Väldigt mycket i mitt liv handlar om två saker samtidigt. Det är också det som namnet Månskensbonden syftar på, någon som kontors- eller fabriksjobbar på dagarna och är bonde på kvällarna.

Punk och frikyrka

”Vi är alla, var och en av oss, mer avancerade än det samhälle vi tvingas leva i”, skrev en gång poeten Göran Greider. Bergfors ger prov på något kopplat till det i ett av skivans spår, ”Döpt i Kyro älv” som släpptes som singel redan för tre år sedan.

”I kyrkon sjöng di Pärleportin/Predikantin sa att all annan musik var från satan/Men he enda jag vila var ti sjung med i ’Fuck you I won´t do what you tell me’/Så vi stod på gårdin å visa fingre åt mopogänge”.

– I mina tonår var jag aktiv i en frikyrka och samtidigt lyssnade jag på Rage Against the Machine, Refused och annan punkig musik som helt uttalat var emot etablerad religion. Det var så klart knepigt, som att finnas i en konflikt mellan två läger.

– Jag tänker också på hur det är i dag när branding ses som viktigt. Det är ofta väldigt polariserat mellan stadsbor och landsbygdsbor och man ska vara en tydlig karaktär och visa vad och var man tillhör. Jag tror att man måste spränga upp generaliseringarna för att skapa mer plats för människor. Men samtidigt är det för min del inte bara frågan om en revolt mot kategoriseringssamhället. Det handlar också om att jag många gånger är för ambivalent för att kunna välja.

Markus Bergfors började skriva låtar som 13-åring. Punk och hardcore utgjorde från början en slags ”bandskola” för honom. På senare år har musiken, till exempel den han gjort med bandet Timshel, blivit alltmer melodiös och lutar mot ett klassiskt popsound med indieinfluenser. Under namnet Månskensbonden är det första gången han inte skriver på engelska. Att skriva klassiskt textdriven singer/songwritermusik på svenska var länge ovanligt i Österbotten.

– Det har ju gjorts musik med texter på svenska här under lång tid, men då har det varit antingen på skämt eller väldigt hård musik, punk eller metal. När Vasas flora och fauna släppte låten ”Nog var han en vän” för sex år sedan kändes det ganska mycket ”Äntligen!”. Det hade kanske inte behövt vara just de, men de ska ha en eloge för att de lyckades göra det så rätt. Jag förstod då att jag kan skriva som jag pratar. Som jag skrev i någon presstext, det var som att en fördämning öppnades när jag började.

Valet att använda dialekt har också påverkat ämnesvalen.

– Att skriva på barndomsspråket har inneburit en återgång. Jag har skrivit mycket om uppväxtmiljöer. Det beror kanske på att jag pratade mer dialekt innan jag som 19-åring flyttade till Vasa och senare vidare till Åbo, Göteborg och senast tillbaka till Vasa igen.

Mansrollen i omvandling

Men uttrycket i musiken rymmer inte bara isolerad barndom utan också spår av ett omgivande bonde- och industrisamhälle, liksom en sekulariserad samtid i efterdyningarna av de båda epokerna.

Senare på kvällen spelar Bergfors och bandet bland annat en österbottnisk tappning av Bruce Springsteens ”Factory”.

”End of the day, factory whistle cries/Men walk through these gates with death in their eyes./And you just better believe, boy, somebody’s gonna get hurt tonight,/It’s the working, the working, just the working life” sjöng Springsteen i slutet av 70-talet. 40 år senare är raderna i Månskensbondens tappning:“Mot slutet av dan, fabrikin visslar ut/Män går genom portarna me ögon tomma på beslut/å pojk du ska vet, nån kommer få på käftan ikväll/He e arbetar-, arbetar-, bara arbetarlive”

– Orsaken till att jag ville översätta den var att den hade en känsla jag kände igen, bland annat med tanke på mansrollen i Österbotten. Jag skrev en till vers till den för att också förflytta texten mer till nutid när många fabriker har stängts: ”Nu ha fabrikins visslo tystna fö gott/bara luktin finns kvar av all svett som man gett/ nu står e flaskor på borden/å drömmar i garderoben/He e arbetar-, arbetar-, bara arbetarlive”.

text Pär Jonasson
foto Moa West

Inte mitt krig

Markus Drake
Markus Drake.
Min Twitter-tidslinje är full av andras minnen från hundra år tillbaka. Dagboksanteckningar av pojkar som korsar isen från Sverige till Åland för att få gå i krig. En fight från insändar- och kultursidor i Lahtis sköljer över Internet med citat om småbarnslik uppstaplade mot väggar och minnen från vår historias största kvinnomord. Bilder på Tammerfors, nu och då, utan lik och med lik, i färg och svart-vitt.

Min familjehistoria vad gäller inbördeskriget 1918 begränsar sig till när de ryska förbanden i Österbotten avväpnades. En liten rysk garnison var förlagd till Kaskö och den 30 januari 1918 tog skyddskårerna deras vapen, utan konflikt. Sedan packades de vapenlösa ryska trupperna på ett tåg som skickades österut. När tåget stannade i Närpes stod en frivilligkår på järnvägsstationen för att se till att de fortsatte vidare, och där skall min farfar som liten pojke på nio år stått längst bak i ledet. De längst fram hade älgstudsare, hagelbössor och vad man nu råkade ha i Närpes, men nioåringen hade väl en käpp i handen. Kanske var det förresten någon av hans bröder som stod där, det är inte riktigt säkert. Men min farfars far var i alla fall på plats, så mycket vet vi. Det lär ska ha varit disigt, och tåget åkte vidare.

Ett enda löst litet familjeband till kriget, alltså. Men jag är inte knuten till den stora berättelsens drama. Den har inte direkt påverkat mig eller min familj på något av hållen. För några var det sorgliga ryska trupper på ett tåg en dunkel januaridag, trupper som snart åkt vidare mot Seinäjoki. De andra strängarna i familjen är invandrade först årtionden senare, eller adopterade. Hela kriget saknar personlig relevans. Borde jag alltså se en politisk dito?

Jag känner folk vars familjer var engagerade, var röda eller vita, förlorade kriget eller vann kriget, och speciellt de röda förlorade nära och kära på de vidrigaste sätt, och jag förstår deras engagemang och det viktiga med minnespolitik. Speciellt på den röda sidan. Det sätt på vilket offrena skulle raderas ut ur historien är fruktansvärt, och det är förståeligt att skam och förlust övergick i hämndlystnad, trots, förnekelse, organisering, eller en mängd andra reaktioner, över årtionden och nu ett helt århundrade.

Om vi kan lära oss något av hur viktigt det är att minnas, arbeta igenom och dokumentera inbördeskriget, och av hur laddade krigsfrågorna fortfarande är i Finland, så är det att vara tålmodiga och förstående med andra. Hur kan vi föreställa oss att folk från ställen där konflikterna varit helt lika brutala men bara ligger nåt år bakåt i tiden, eller fortfarande pågår, skulle vara i skick eller redo att förlåta? Vi behöver bara se på oss själva för att se vad det betyder att vara traumatiserad över generationer, att alltid vara tvungen att gräva upp samma frågor på nytt, och att inte kunna ge upp. Om inbördeskriget kan lära oss något idag så tror jag det är en självklar solidaritet med alla på flykt.

Men 1918 självt var och är inte mitt krig. Jag är inte en del av den vänster som kämpade då, min historia går inte så långt bakåt, mitt parti uppstod dels som en reaktion på en dogmatism som härledde en alltför stor del av sin historia till ett förlorat krig. Jag är nöjd och tacksam över att alltid ha varit fri att andas inom en vänster som inte luktar av hundra år gamla lik.

Markus Drake
är medlem i De grönas partistyrelse

Sävligt om våldet och flyktingsituationen under Stora ofreden

Medan 1900-talets dramatiska skeenden ofta får stå fond i det finländska berättandet hamnar den äldre – ofta lika våldsamma – historien inte sällan litet i skymundan.

På senare tid har dock det tidiga 1700-talet aktualiserats i flera finlandssvenska verk: häromåret utkom exempelvis frilansjournalisten Inger Östmans facklitterära Tsarens gisslan. Peter den stores krigståg 1714 som behandlar tiden för Stora ofreden, och i höstas kom Carina Karlssons fina roman Algot (recenserad i Ny Tid 12/2017) som utspelar sig något senare, under Lilla ofreden på 1740-talet.

I sin nya historiska roman De okuvliga, som även den utgavs i höstas, tar Lars Strang – likt Östman – avstamp i Österbotten 1714. Efter slaget vid Poltava 1709 hade ryssarna, ledda av Peter den store, under de följande åren expanderat västerut. Snart låg hela det svenska rikets östra halva – det vill säga Finland – under ryskt herravälde. Ockupationen präglades av våld och förtryck, och framför allt Österbotten utsattes av hårdföra regementen. Städer och byar brändes ned, kvinnor och barn våldtogs och kidnappades, skyhöga skatter i form av spannmål och andra förnödenheter drevs in. Våldet och armodet drev folk på flykt, tiotusentals finländare – de flesta österbottningar – inledde den mödosamma vandringen runt kvarken eller gav sig ut på den farofyllda seglatsen västerut för att söka skydd i städer som Umeå eller Stockholm. Andra blev kvar.

Släkten Smeds två falanger väljer skilda vägar: ena familjen vandrar till fots mot Umeå, den andra stannar kvar och försöker gömma sig så gott det går. Genom denna uppdelning lyckas Strang hålla liv i berättelsen genom att växelvis följa familjernas parallella öden. Det är tur, för det handlar annars om en okonstlad epik av traditionellt snitt, som visserligen någon gång kan föra tankarna till sådana som Moberg och Linna, men som på det stora hela sävligt maler på utan egentliga höjdpunkter eller tempoförskjutningar. Handlingen är förvisso emellanåt dramatisk och våldsam så det förslår, men stilen gör den inte rättvisa, författaren förmår inte riktigt förtäta, koncentrera eller gestalta på det sätt som skulle behövas; med språket händer inte mycket.

Något som också drar ner läsvärdet litet är att boken lider av slarvig (eller obefintlig?) korrekturläsning, och emellanåt också bristfälligt redaktörskap. Småfel går ofta att fördra, men som när patriarken Anders Smeds barnbarn omtalas som hans söner blir det både förvirrande och irriterande.

Ekonomen och före detta företagsledaren Strang har tidigare berättat om den österbottniska släkten Smed i romanen Smedjan vid sundet som utspelar sig i mitten av 1600-talet. De okuvliga utgör en fortsättning på släkthistorien, men den går också bra att läsas som fristående roman då Strang på ett flinkt sätt återkopplar till tidigare episoder där så krävs. Den innehåller detaljrika inblickar i ett historiskt skede som tidigare varit relativt odokumenterat i litteraturen, och inte minst skildringen av flyktingtillvarons utsatthet ger också en viktig genklang i dag.

Text Tomi Riitamaa
Foto Lena Malm

Lars Strang:
De okuvliga.
Vilda Förlag, 2017. 

Solastalgi, resiliens och en lokalhistorik

Att cykla hem över slätten känns vid vissa väderförhållanden som en ynnest. En ovanligt vindstilla, mild och klar kväll i oktober dröjer solnedgångens malva-nyanser ännu kvar på himlen medan månen förunderligt kopparfärgad dyker upp i öster, och speglar sig i grillplatsens regnskydd bakom folkhögskolan. Det tjänar också som rökruta, några vattenpipors slingriga former glittrar inifrån det mjuka dunklet. Lågmält samspråkande nyanlända nickar vänligt mot mig, till dem sällar sig en som bär sin plaststol över parkeringplatsen, följd av kvällsmålets svaga dofter från internatet. Därifrån har emellanåt ljudit vuxnas och barns nattliga gråt under de senaste två månaderna. Ändå vill jag i kväll tro att en blick över det här fridfulla landskapet kan skänka också asylboendets invånare någon slags tröst; ett förnöjsamt  ”Yalla yalla” ekar dämpat mot granngårdens förfallna timmerbyggnad, några barn leker på asfalten. Den österbottniska byn är befolkad igen.

Exakt en månad senare blir samma landskap betraktat genom bilens vindruta av fyra välutbildade, urbana unga vuxna som jag lovat skjutsa till en liten kulturbegivenhet i grannnstaden. Ändlösa rader av barrträd och lika ändlösa fält dyker upp och försvinner i den regniga novembernatten, ställvis interpunkterade av övergivna gårdar och ensliga kataloghus vars elektriska ljusslingor framstår som mer absurda än någonsin.

Vår respektfulla och lite modstulna tystnad bryts av arkitekten i baksätet, som yttrar något på det egna språket. Av tonfallet att döma antar jag att hon fäller en kommentar i stil med: Ja det verkar åtminstone finnas fler granar än människor i detta land … Kanske undrar hon var det omtalade havet är. De andras svar ebbar ut i en hummande dialog. När jag med blicken på vägen försiktigt frågar om Bagdad berättar de att levt där i hela sina liv, och förhör sig med påfallande livfullhet om vad jag känner till om staden. Dess museer, bibliotek, konsertsalar, teatrar, restauranger och caféer talar vi om tills en av passagerarna säger:

– En underbar plats, men nu är den full av tjuvar och mördare.

Vi tänker på hur kulturskatter och infrastruktur från stadens mångtusenåriga historia raserats under de senaste tolv åren. Jag vill fråga om det stämmer som Naomi Klein skriver i Chockdoktrinen, att pickuper lastade med plundrat gods på väg till köpare utomlands mötte konvojer av långtradare som fyllde tomrummet med kinesiska TV-apparater, DVD-skivor och paraboler. Men jag låter bli, av samma sorts respekt som man intuitivt visar den som sörjer en avliden. Bilen fylls av vemodig hemlängtan, en nostalgi lika kompakt som det omgivande mörkret.

Kanske kunde vi lika bra använda ordet ”solastalgi”, en term som den australiensiske filosofen Glenn Albrecht formulerade år 2003 av de engelska orden ”desolation”, ödeläggelse, och ”solace”, med betydelser av tröst eller lättnad. Begreppet definerar en sorts kronisk psykologisk smärta eller existentiell melankoli hos personer som upplever negativa förändringar i hemtraktens landskap, kortfattat står det för ”den hemlängtan man har när man fortfarande är hemma”, som Albrecht skriver i sin artikel ”The Age of Solastalgia”. Visserligen gäller Albrechts intresse främst sådana människor som inte lämnat sin hembygd, och den ödeläggelse han syftar på är i första hand av ekologisk art, men helt säkert kan risken för solastalgi sägas föreligga varhelst någon står och ser ut över en tidigare bekant och kär omgivning, som drabbats av förödelse.

Vare sig den är orsakad av fientliga krigshandlingar, överoptimistiska planer på metallutvinning och energiproduktion eller bara tröttsamma marknadsekonomiska imperativ om pälsfarmning och utarmande monokulturer, är det sedan strängt taget en fråga om gradskillnader. De förlorar i sin tur betydelse när man insett det vanskliga i att försöka rangordna lidande, om det så gäller människor eller flyttfåglar i områden för potentiella vindkraftsparker.

Vem äger vår historia? Att få minnas, att förvalta ett gemensamt eller personligt förflutet, har visat sig vara viktigt för många människor. Om den saken har det sagts och undersökts mycket, ännu mera kan säkert sägas. Gösta Ågren gör det mer komprimerat än de flesta, i dikten ”Att minnas”:

Att minnas är

att låta framtiden

ingripa i skeendet.

Allt ordnas upp. Också

kaos får namn. Ingen

gör motstånd. Ödet

härjar förgäves.

Den ingår i poetens diktsamling Jär från år 1988. Den korta titeln (som betyder ”här” på hans hemdialekt) uttrycker också den på ett komprimerat sätt platsens betydelse för vårt sätt att minnas. Eller omvänt: det som vi anser vara vår plats i världen är nästan alltid förknippat med minnen, antingen våra egna eller någon annan närstående människas.

Något så till synes trivialt som en stadshistorik kan – i bästa fall – bli en tummelplats för kollektiva och personliga minnen. Ett exempel är det historieprojekt som de två Mariehamnskrönikörerna Folke Wickström och Jerker Örjans startade i februari 2009, och som till stor del byggde på samverkan med stadsmedborgarna själva, både via stadens hemsidor och de lokala dagstidningarna. Inför stadens 150-årsjubileum 2011 publicerades så Boken om Mariehamn, där sju artikelförfattare behandlade allt från de ursprungliga byarna, kobetena och slåtterängarna till fjärde generationens byggnader i centrum av dagens Mariehamn. Under själva skrivprocessen publicerade arbetsgruppen ca 30 artiklar och höll ett antal föreläsningar, bland annat i en serie som stadens kulturförvaltning ordnade på dagtid för äldre.

I anslutning till det gav sig en grupp pensionärer under föreningsnamnet Nybyggarne på det gigantiska företaget att bygga en miniatyrmodell av 1920-talets Mariehamn. Eftersom arbete med att minnas och rekonstruera miljöer från barn- och ungdomsår har erkända terapeutiska effekter med avsevärd positiv inverkan på de äldres livskvalitet, har alla varit inbjudna att bidra med berättelser och minnen. Resultatet blev ett ömsesidigt utbyte, och i mina tankar dyker ordet ”delaktighet” upp, förmodligen en hågkomst från ett nordiskt kortseminarium om graffitti i början av mars 2014. Föreläsaren inledde hela diskussionen om det offentliga rummet med att fråga auditoriet:

– Vad är demokrati?

De två kriterier vi enades om var, att allas röster hörs och blir beaktade samt – just delaktighet.

Vems är staden? Den frågan aktualiserade bland annat ett inslag av den svenske journalisten Måns Hirschfeldt för radioprogrammet OBS Magasin (Sveriges Radio 12.3.2014), med anledning av kulturhuvudstadsårets invigningsceremoni i Umeå de sista januaridagarna 2014. Showen på Umeälvens is hade starka samiska inslag, bland annat en riktig renraid med renar och samer, och många förvånade och överraskade umeåbor reagerade: Detta är inte min stad! En god, djup och tydligen nödvändig offentlig diskussion om närhistoria och identitet tog sin början. Den pågår som synes än, om det nu ska vara någon idé med kulturhuvudstadsevenemang är det väl just så här det ska gå till …

I radioprogrammet var den samiska konstnären Katarina Piirak Sikku en av flera parter som fick komma till tals. Hon talade om renraiden över isen som ett symboliskt återtagande av älven och Umeå, och en påminnelse om tiden före vattenfallsregleringen som ledde till tvångsförflyttningen av samerna. Väldigt många människor som bor i Umeå idag känner inte till den delen av stadens närhistoria, eller har glömt det. Piirak Sikkus enkla konstaterande: ”Familjen Jonsson har haft sitt renbete uppe på universitetsområdet” antyder vilka angelägenheter närhistorisk forskning kan lyfta fram.

När jag funderar över vad det betyder för mig personligen, kommer för mig känslan av att ha blivit snuvad på en sanning som också jag borde ha del i. Som de flesta andra österbottningar med erfarenhet av 1970- och 80-talens båtresor till Umeå, kände vi en viss självklar rätt till platsen för kultur och konsumtion. Hade jag mött staden Umeå annorlunda om jag varit mer medveten om dess samiska befolkningshistoria? I efterhand kan bara sägas: jag vet inte, men åtminstone nu är jag glad att ha fått veta mera.

Förändrade uppfattningar om vad som är värdefullt har resulterat i att det runt om i vårt land sitter folk på sina överdimensionerade altaner och grämer sig. Över att det beviljade bygglovet inte är tillräckligt stort, över pengarna som skulle strömma in om man bara fick exploatera marken efter eget huvud, över att grannar eller släktingar kanske, kanske åtnjuter någon fördel som gått ens näsa förbi. I ett reportage med den välfunna rubriken ”Förr var alla lika fattiga” intervjuar Marcus Lillkvist en före detta skifteslagsordförande med anledning av stridigheter om samfälld tillandningsmark som nu blivit attraktiv i Tacksamviken i Oravais (Vasabladet 3.4.2014). Från markförrättningar, bouppteckningar och möten om etapplandskapsplaner går många hem med en diffus känsla av att ha blivit förfördelade. Konflikter av det slaget blir sällan lösta av att tillföras strikt redovisade historiska fakta. Men måhända får alla vi inblandade, med våra ack så mänskliga affekter, hjälp av historieskrivarna att lyfta blicken och hantera känslorna i nytt perspektiv. Att ta ställning för och emot någonting är förbehållet läsaren, men inget som man ska kräva av vetenskapsmannen.

Den tidigare naturvårdsintendenten Håkan Kulves skriver så sakkunnigt om Mariehamns unika och artrika grönområde Tullarns äng, att Ålandstidningens recensent Benita Mattsson-Eklund (3.3.2011) anbefaller kapitlet till ”obligatorisk läsning för alla beslutsfattare i staden”. Kulves framhåller det betydelsefulla i att kunna gå på samma marker och stenar där man lekt som barn: ”Jag tror att människan, för att känna sig trygg och rotfast, har ett starkt behov av ett igenkännande genom livet i det bevarade och oförändrade i närmiljön, i hembygden.” En del av de finländare som haft förmånen att tillbringa barndomens somrar på ett ställe med strand, hav, bastu och skogsbevuxna hällar där man får göra allt det som hör sommaren till, känner fortfarande platsens magi vid ett återbesök i vuxen ålder. Benen, fötterna och ryggen sköter hoppandet av sig själva på bekant mark.

Enligt Kulves sammanfaller bevarade ängs-, åker- och hagmarksmiljöers nostalgiska värde helt med det faktum att biologisk mångfald i närmiljön är en viktig faktor för livskvalitet. Jag understöder till fullo hans argument för fortsatt hävd av Tullarns äng med traditionell lieslåtter och noggrann räfsning, som egentligen är den enda garantin för just den biotopen. Brist på sådan kunskap är enligt recensenten orsaken till att staden försummat nämnda parkområde under de senaste åren.

För att inte bli avfärdad som naiv romantiker förväntas den som talar om bevarande av något förgånget att i samma andetag bedyra hur vi ju verkligen inte vill tillbaka till fattigtiderna. Det är en tydlig tendens i alla lokalhistoriska sammanhang under de senaste decennierna, ett exempel är en anmälning av Scriptums antologi Den österbottniska ladan (Vasabladet 6.9.2012). Visserligen beklagar artikelförfattaren Håkan Eklund att ladorna försvinner, men han konstaterar också att brorsönerna nu lägger ned tre timmars traktorkörning på det höbärgningsarbete som hela familjen under 1960-talet ”slet med” en vecka, och han fastslår att ”ingen, absolut ingen, som ska leva på jordbruk vill gå tillbaka till ’ladu -epoken’”. Bortsett från att påståendet inte riktigt stämmer, eftersom det finns självhushållare som av ekonomiska eller andra skäl väljer att inte vara beroende av fossila bränslen, finner jag artikelförfattarens synpunkter på odlingslandskapets ekologiska och kulturella värden mycket tänkvärda.

Jag dristar mig ändå att framhålla vikten av att människor som behärskar gamla arbetsmetoder får en möjlighet att överföra sina färdigheter till yngre generationer. Det är helt möjligt att de, oavsett sina museala värden, kommer att behövas i framtiden. Ett sådant förmodande ingår i den uppsättning handlingsplaner som gör samhällen mer resilienta, något som allt fler städer, kommuner och länder världen över numera är nödgade att befatta sig med. Begreppet resiliens, som redan länge varit vedertaget inom naturvetenskaperna, avser ett systems förmåga att absorbera störningar och omorganisera sig när det utsätts för påfrestningar eller kriser. Ett kännetecken för krissituationer är ju för övrigt att ingen längre frågar vad folk vill.

Vad ett samhälles resiliens handlar om kunde möjligen sammanfattas i en mycket enkel fråga, föranledd av Linda Forths reportage ”De vann kampen mot kärnkraften” (Vasabladet 3.1.2016), som på ett förtjänstfullt sätt ger en bred redogörelse för de många turerna och synpunkterna i historien bakom Fennovoimas nuvarande planer på kärnkraftverksbygget i Pyhäjoki. År 2007 konstaterades den årliga elförbrukningen i Jakobstad öka med mer än en megawatt. Med hänvisning till att Kyotoavtalets bestämmelser om koldioxidutsläpp tvingar fram andra lösningar än fossila bränslen för att säkra eltillgången i framtiden, drog bland andra Katternös verkställande direktör Stefan Storholm slutsatsen att det behövdes ett till kärnkraftverk. Min fråga är: varför tänkte ingen ut en lösning som minskar elförbrukningen istället?

Som ett annat exempel kan anföras diskussionen ”Hur stoppa kapitalflykten?” i Radio Vegas debattprogram Slaget efter tolv (11.4.2014), föranledd av en (1) förmögen medborgares flykt från vårt lands arvsskatt. Ett tecken på låg resiliens är att ett samhälles sociala omsorg och välfärd i alltför hög grad är beroende av skatteinkomsterna från en ytterst liten kapitalstark del av befolkningen.

På tal om arv: efter farfar blev arvet den blårutiga flanellskjorta som fortfarande är mitt favoritplagg till vardags, förutom en räfsa, en liten lie och några fågelholkar. De är fortfarande i användning på det åländska skärgårdshemmanet. Måhända ger farfar och jag ytterligare en dimension åt den inledande dikten som handlingsprogram: ja, att minnas är verkligen att låta framtiden ingripa i skeendet.

Det ligger alltså inte riktigt så illa till som man i modfällda stunder kan tro. Kunskap om hur man bäst sköter lövängar och andra kulturbiotoper finns nog, både bland anställda vid Ålands miljöbyrå och många medborgare. Det är arbetsinsatserna som lyser med sin frånvaro, inte så mycket av ekonomiska skäl som av andra. Ingen kommer sig helt enkelt för att bara ta tillvara ängens hö under rådande doktriner om vad som är rationellt, fastän det vore fullt möjligt. Varför kunde man inte göra det till exempel i form av en kurs på Medborgarinstitutet, och på så vis låta intresserade stadsinvånare med sina gemensamma fysiska handlingar känna sig delaktiga i förvaltandet av kulturarv och miljö? Kanske grundar vi föreningen Nyodlarne, må så vara att vi förfaller till lite naturromantiskt svärmeri! Det måste ju vara motsatsen till solastalgi.

Hur används vår historia? Denna historiefilosofiska reflektionen måste formuleras senast i efterdyningarna av debatter om politiska syften och krav på historierevision. Den inkorrekta användningen av termen ”rysk ockupation” om storfurstendömets tid i Finland förekommer till exempel både i en ledare av Niklas Lampi (Ålandstidningen 13.12.2013) och i ett debattinlägg av Johan Dahlman (Ålandstidningen 19.12.2013). Å andra sidan frågar Lasse Brunström i ett livfullt inlägg om hur hans farfarsfar lotsade tsar Alexander II genom Bomarsund 1867: ”Vadå alla, skäms ni över den historia som gjort oss till det folk och land vi är?” (Ålandstidningen 8.1.2014).

Om storfurstendömets sista tid och den spännande subversiva verksamhet som badanstaltens chef då drev handlar också ett av stadshistorikens kapitel. Det kan läsas antingen som en inkännande skildring av den hårt arbetande befolkningens umbäranden under det ryska oket, eller som ett puderdoftande och volangfladdrande dokument över en svunnen era av bildning, elegans och flärd. Eller som en berättelse om personligt och handgripligt rysshat, allt beroende på vem det är som läser. Nästan varje gång den epoken i Finland kommer på tal visar sig diskussionsdeltagarna besitta olika grader av kännedom om den historiska forskning som gjorts. Professor Matti Klinges framlyftande av glömda fakta om och fördjupande analys av den tiden, kan numera ses som ganska okontroversiellt vetenskapligt allmängods. För Ålands del är det symtomatiskt att inte alla delar den uppfattningen.

Det här med att minnas ligger i tiden, om man ska uttrycka sig svängigt. Under det senaste decenniet har allt fler human- och samhällsvetare dessutom fäst större betydelse vid det som glöms bort, i likhet med den israeliske akademikern Guy Beiner som behandlar den egna statens och palestinsk minnespolitik i sin artikel ”In Anticipation of a Post-Memory Boom syndrome”. I kontemplation över vad man vill minnas eller glömma kan historikern själv således göra en enerverande, men icke desto mindre befogad, återremiss av frågan med tillägget: VEM använder historien? För ”sist och slutligen är det ju inte alls en fråga om ifall man gillar 1800-talet eller någon annan tid för den delen. (…) Allt ska med och kan på sitt sätt visa sig vara viktigt”, som stadshistorikens redaktörer Wickström och Örjans skriver i inlägget ”Journalistik i marvatten” (Ålandstidningen och Nya Åland 7.1.2014).

Text Jonna Kevin
Foto Erik Häggman

Texten är essä ur Hans Ruin-tävlingen 2016.