Etikettarkiv: Övergrepp

Tre frågor till Nina Nyman

Chefredaktör för tidskriften Astra, som tilldelades årets Fredrika Runeberg-stipendium för uppropet #dammenbrister. Uppropet kan ses som en del av den globala rörelsen #metoo.
Astra gav största delen av stipendiepengarna vidare till Förbundet
för mödra- och skyddshem.

1. Har ni fått öppet beröm av män?

 – Det är en spännande fråga som jag inte tänkt så mycket på. Förstås har vi också fått beröm av män, speciellt i november förra året när #dammenbrister släpptes. Sen är det kanske mer kvinnor som diskuterat saken vidare.

2. Behövs det liknande upprop i framtiden?

– Det skulle ju vara fint om det inte behövdes, men att vi nu publicerar nya vittnesmål beror på att diskussionen måste fortsätta. Det har varit ganska få liknande upprop i Finland, så det finns berättelser som inte hörts ännu. En positiv sak, och ett av målen med #dammenbrister, var att myndigheterna tog saken på allvar. Det var fint.

3. Boken om #dammenbrister kommer ut i november.  Vad har ni för förväntningar på den?

 – Orsaken till att den kommer ut just på årsdagen, i november, är för att vi vill ge medierna en extra ”push” att kolla vad som har gjorts och fortsätta ta upp ärendet. Samtidigt blir boken ett rent fysiskt minne för dem som deltog. Författararvodet går till Förbundet för mödra- och skyddshem.

Text: Öjvind Strömsholm
Foto: Rabbe Sandelin

Sex, makt och beröringsångest

Joel Backström
Joel Backström.
Det har talats och skrivits en hel del om #metoo, senast i förra numret av Ny Tid. Men märkligt litet har blivit sagt. Alla är överens om att vittnesmålen blottat en oacceptabelt brutal verklighet, att vi måste se till att diskussionen fortsätter och leder till konkreta åtgärder. Men klargörande analyser av vad problemet egentligen handlar om, vilket naturligtvis är en förutsättning för att faktiskt göra något åt det, lyser mestadels med sin frånvaro. Ta till exempel den destruktiva sammanflätningen av makt och sex. Man kunde ägna hela livet åt att nysta upp den härvan; här blir det bara några korta anmärkningar.

Det som skiljer flirt och genuina sexuella inviter från sexuella trakasserier är att den som trakasserar, paradoxalt nog, inte är sexuellt intresserad av sitt offer. Det handlar inte om att han (om det är en han) åtrår henne (om det är en hon). Istället använder han sexuellt laddad kommunikation som ett maktmedel för att få henne att känna sig obekväm, för att förringa henne och manifestera sitt förmodade övertag över henne. Ofta har det här maktspelet en uppenbar sexuell laddning för förövaren: han njuter av att utöva makt över offret, att se hennes hjälplöshet. Men det sexuella här är ensidigt, det är förövarens privata sexualiserade fantasi som han dramatiserar med offret tvingat in i den roll han bestämt för henne. Vad han inte vill ha är just det som den genuina sexuella inviten frågar efter: ömsesidighet, förtjusning, en åtrå från den andras sida som svarar på ens egen.

I den genuina inviten sätter en människa sig själv på spel genom att öppet visa sin personliga förtjusning i den andra. Trakasserier iscensätts däremot från en avpersonaliserad, kollektiv position. Genomsnittskillen i killgänget som kommenterar tjejen som går förbi skulle aldrig öppna munnen om han stod där ensam. Han är ”en av killarna” som kommenterar ”en av dom (tjejerna)”. Och han utgår från att han inte ska få en förtjust respons av henne; om hon vände sig om och uppskattande kommenterar honom skulle han bli helt ställd. Sexuella trakasserier handlar inte om att skapa kontakt, utan om att upprätta ett avstånd mellan människor, men ett avstånd av det där obehagliga, samtidigt opersonliga och intima slaget som finns där en människa eller grupp ser på en annan som om den andra inte räknades, som om man kunde tala till och om henne, men hon inte fick svara. Offret blir samtidigt utpekat och osynliggjort. Allt förtryck fungerar i grunden enligt denna logik.

Problemet med sexuella trakasserier är alltså inte för mycket, utan för litet åtrå. Mot den bakgrunden är det beklagligt och ironiskt att #metoo förmodligen, i namn av ”nolltolerans” mot sexuella trakasserier, kommer att leda till en mer restriktiv och ängslig inställning till flirt och sexuellt laddad kommunikation överlag. Det visade sig redan i förvirrade manliga kommentarer under kampanjen, i stilen ”Men hur ska man veta vad man får göra nuförtiden? Får man skämta om sex överhuvudtaget längre, eller ens ge en kvinna en komplimang?” Såna kommentarer är förstås totalt idiotiska om tanken är att den stackars mannen inte har en aning om vad kvinnor tycker om hans beteende utan måste få klara förhållningsorder, som en liten pojke som mamma instruerar i hur man tilltalar en dam. Både män och kvinnor vet mycket väl, om de bara vill veta, huruvida avsikten är att uttrycka genuin uppskattning, eller ”komplimangen” i själva verket är ett förtäckt sätt att förringa och förödmjuka. Däremot kan man helt befogat bekymra sig för att samhällsklimatet utvecklas i en hysterisk riktning där också genuina eller harmlösa reaktioner börjar anses socialt oacceptabla. Det ironiska är att sånt ängsligt pryderi i själva verket manifesterar precis samma främlingskap mellan människor, samma beröringsångest, som trakasserierna man tror sig motverka.

Det har ofta sagts att vi måste lära våra pojkar att respektera flickor. Grovt taget: fråga om flickan vill och lämna henne ifred om hon säger nej. Och det är förstås ett minimikrav, men fokuset blir helt fel om man glömmer den positiva sidan av uppgiften: att lära pojkar att våga vara intresserade av flickor, och vice versa. Alltså inte bara intresserade på avstånd, som någon från det ena könslägret som kikar över muren på det andra, utan intresserade som en människa är intresserad av en annan. Könen är fortfarande i våra relativt jämställda länder extremt segregerade på dagis och i skolan: flickor och pojkar leker för sig, och det är bara undantagsvis som en flicka och en pojke är bästisar. Med en sån uppställning är det självklart att flickors och pojkars intresse för varandra kommer att förvrängas av kollektiva och främmandegörande idéer om hur ”dom” på ett både lockande, irriterande och obegripligt sätt är annorlunda än ”vi”. Och lika självklart är att sexuella relationer mellan enskilda ”representanter” från två sålunda segregerade läger fylls av projektioner, missförstånd och frustration, av maktlöshet och maktmissbruk, hur mycket samtyckesförhandlingar och respektfulla beteenderegler man än försöker införa.

Makt och sexualitet blandas ständigt ihop, inte bara i sexuella trakasserier. Makt i sig uppfattas ofta som sexigt, vilket visar hur ointresserade många människor är av sex; det som attraherar är makten, det vill säga den kollektiva prestigen. Och i kollektiva termer är sexighet omvänt en form av makt. ”Sexig” är ett slags opersonlig bedömning av vad som allmänt betraktas som attraktivt och avundsvärt, det handlar inte om huruvida du personligen tänder på en person, eller hon/han på dig. Vi kan alla instinktivt skilja de attraktiva från de oansenliga, och det spel om sexuell prestige, om popularitet och bekräftelse, som dagligen spelas i varje klassrum och på varje dansgolv är fullkomligt skoningslöst, även om ingen blir ”trakasserad”. I det spelet finns kvinnor och män ungefär jämnt fördelade bland vinnarna och förlorarna, bland offren och deras  bödlar. #Youtoo?

Joel Backström
är filosof

När idoler och kompisar begår övergrepp

Jeanette Öhman
Jeanette Öhman.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var skadeglad när jag hörde att filmproducenten Harvey Weinstein fick sparken från sitt filmbolag efter att han systematiskt trakasserat kvinnor genom hela sin karriär. Utan #metoo-uppropet skulle Weinstein tack vare sina privilegier, pengar och makt antagligen ha fått sitta kvar. Att män anklagas för sexuellt ofredande var ingenting nytt, revolutionen låg i att vi hösten 2017 började tro på kvinnors berättelser.

Om det finns en sakfråga som ett annars splittrat USA varit rörande ense om under de senaste åtta månaderna är det att Weinstein är skyldig till sexuella trakasserier. Sen delas åsikterna. Det är nämligen lätt att tycka att mäktiga och stormrika gubbar fått vad de förtjänar. Svårare är att smälta anklagelserna mot yngre, charmiga skådespelare och komiker som utgett sig för att stå på rätt sida om historien. Män som säger sig vara feminister, antirasister och offentligt stått upp för minoriteter. Många av oss som skrattat åt Louis C.K:s skämt och tyckt att Aziz Ansari är en modern och rolig underdog känner oss förrådda. Kan man inte längre lita på nån här i världen?

Samma oro blandad med förvirring har uppstått gällande bröder, söner och manliga vänner. Kan de vara härliga, liberala och moderna män, men ändå begå övergrepp? Nej, säger många och väljer att dra i nödbromsen när idoler och kompisar anklagats. #Metoo är okej så länge Weinstein med gelikar ryker, men helst inte James Franco, Jeffrey Tambor, Ben Affleck och ens egen brorsa? Då blir den enkla utvägen att det måste vara kvinnor som överreagerar och kommer med falska anklagelser.

En landsomfattande undersökning visar att 31 procent av de amerikanska kvinnorna ser falska våldtäktsanklagelser som ett stort problem för män. I min bekantskapskrets stämmer siffran ganska väl. En väninna vars man är manusförfattare i Hollywood är tvärsäker på att majoriteten av alla anklagelser gentemot framgångsrika män i nöjesbranschen är falska. Kvinnorna vill bara ha uppmärksamhet och förstöra för männen, säger hon.

Mammorna vars söner ska börja på college berättar att de varnat sina pojkar för att vara ensamma med unga kvinnor. Det är alldeles för riskabelt. Oskyldiga unga män kan få sin framtid förstörd på grund av osanna våldtäktsanklagelser. Mammorna säger att kvinnor på sistone fått för sig att en dålig date är samma sak som sexuella trakasserier. Se bara på stackars Aziz Ansari som bjöd ut en kvinna, hade dåligt sex med henne och blev anklagad för övergrepp.

Det skulle vara lätt att argumentera att övergreppen är något som en äldre, utdöende generation sysslade med, men argumentet håller inte om föräldrar väljer att varna sina söner för falska våldtäktsanklagelser, istället för att lära dem att lyssna på kvinnor.

Sedan oktober 2017 har inte ens de rikaste och mäktigaste männen längre fri tillgång till kvinnors kroppar. Nästa steg är att acceptera att också män vi gillar och beundrar är kapabla att begå övergrepp. USA är inte riktigt där ännu.

Jeanette Öhman
är journalist med bas i Los Angeles

Regeringen lovar: åtgärder mot trakasserier är på väg

Den finländska regeringens gensvar på #metoo-kampanjen
är det ännu för tidigt att utvärdera. Det har gått ett halvår sedan skådespelaren Alyssa Milano avfyrade startskottet för hashtag-kampanjen som uppmanade kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp att tala ut om det i sociala medier. Utspelet kom efter avslöjanden om att Hollywoodproducenten Harvey Weinstein i årtionden våldtagit och trakasserat kvinnor i filmbranschen. En hetsig debatt om sexuella övergrepp, trakasserier och diskriminering drog i stort sett över hela jorden, och i samband med det utpekades också ett antal män i maktposition som förövare. En ”revolution” har det talats om.

Hittills har denna revolution ändå i första hand varit en social och kulturell dito, utan nämnvärda förändringar i strukturerna, om inte Svenska- Akademiens kollaps kan räknas som en strukturell förändring. I Finland var det med blandade känslor som allmänheten tog del av den debatt som ordnades i riksdagen om sexuella trakasserier i december 2017 – vackra ord, men litet verkstad, tycktes det allmänna omdömet vara.

I Finland är det social- och hälsoministeriet som handhar jämställdhetsfrågor. Den främsta synliga åtgärden så här långt har ändå kommit från undervisningsministeriet.

– Utbildningsstyrelsen har alldeles nyss (i mars, red.anm.) publicerat en guide för att förebygga och åtgärda sexuella trakasserier i skolor och på studieplatser, säger familje- och omsorgsminister Annika Saarikko (C), på vars bord jämställdhetsfrågor ligger, till Ny Tid.

Efter #metoo-debatten i riksdagen sammankallade regeringen också ledarna för arbetsmarknadsorganisationerna för diskussion om hur sexuella trakasserier på arbetsplatserna ska motarbetas. Några verkligt konkreta åtgärder ledde diskussionen inte till, utan snarare en överenskommelse om att förbättra informationen om sexuella trakasserier. Saarikko uppgav efter diskussionen till medierna att den allmänna uppfattningen bland deltagarna var att problemet inte ligger i lagstiftningen, utan i attityderna. Arbetsminister Jari Lindström (Blå) instämde, och menade att ett problem är att många inte har tillräcklig kunskap om vilka alternativ som står till buds om en blir utsatt för eller medveten om trakasserier.

Konkreta åtgärder är ändå på kommande, lovar Saarikko.

– Utgående från diskussioner inom regeringen i början av året beslöt vi att samla ihop alla ministeriers åtgärdsförslag och framtidsplaner för att motarbeta sexuella trakasserier. Den här helheten är fortfarande under arbete, och närmare uppgifter om den kommer möjligen att offentliggöras redan innan sommaren, säger hon.

Tanja Auvinen som är chef för social- och hälsoministeriets jämställdhetsenhet bekräftar att de konkreta åtgärderna från det politiska hållet än så länge lyst med sin frånvaro.

– Det finns faktiskt inte så mycket att säga än så länge. Det enda jag kan göra är att hänvisa till den strategi som regeringen för tillfället arbetar med.

Auvinen vill inte heller avslöja något om innehållet i strategin.

– Regeringen vill inte gå ut med någon information innan strategigruppen arbetat klart, så vilka åtgärder som bli aktuella klarnar först senare i år.

Janne Wass

Korrigera verkligheten

Vilhelmina Öhman
Vilhelmina Öhman.
Kan vi tala om ett efter #metoo? För det pågår ju fortfarande.

Fortfarande väller vittnesmålen in. Det har inte tystnat.

En del av de vittnesmål som publicerades under #dammenbrister i november ifjol kommer att komma ut i en bok på Förlaget i höst, exakt ett år efteråt. Vi som administrerade gruppen på Facebook har bett om rätten att återpublicera dem. Tvåhundra av de svarande sade ja.

Syftet med boken är att fortsätta diskussionen efter att nyhetens behag tynat ut och att fortsätta sprida vittnesmålen. Boken är är ett statement, ett manifest, ett vapen och en påminnelse om systerskapet.

Innan boken ska tryckas går vi igenom vittnesmålen igen. Det är där vi är nu. Men varför redigera alls? Varför inte bara trycka dem som de är? Vi i arbetsgruppen bestämde att vi inte publicerar personnamn eller namn på orter för vittneslämnarens skull. Rättar felstavningar gör vi bara för att läsaren inte ska hänga upp sig på fel saker.

Jag läser om en flicka på fjorton år som inte haft sex förut och som blir våldtagen av en kille hon är förtjust i. Jag rättar några stavfel. Jag tar bort orten det hände på.

Jag läser nästa vittnesmål. Hon är tretton år, även hon blir våldtagen av en människa hon tycker om. Jag rättar ett stavfel.

I tredje avsnittet i den andra säsongen av tv-serien The Handmaid’s Tale säger June:

”Later my mother told me they were writing down the names of their rapists. I remember thinking: there were so many pieces of paper. So many it was like snow.”

Jag är förbannad. Jag gråter. Jag måste ta en paus. Jag går ut på vädringsbalkongen. Jag röker.

Jag tänker: hur absurt känns det inte att sitta och rätta stavfel i era vittnesmål om trakasserier, förföljelser och våldtäkter? Som om redigerandet skulle ta bort det ni blivit utsatta för.

Jag tänker på dem som översätter poesi. Jag tänker på hur deras uppgift är att bevara författarens språk och röst. Att inget får gå förlorat. Jag tänker att det är något liknande vi som redigerar boken också måste göra och att det är ännu ett syfte med att ge ut vittnesmålen i en bok: att bevara era röster.

Det tar ont att återvända till era vittnesmål nästan ett halvår senare. Det gör ont att försöka förstå cis-mäns våld mot kvinnor, för det går inte att förstå.

Vi som läser era vittnesmål och publicerar dem gör vårt bästa att bevara era röster. Det blir vår uppgift i det hela.

Jag går in igen och läser nästa vittnesmål. Här fanns ingenting att korrigera. Utom verkligheten som hon beskriver. Den måste vi alla fortsätta att korrigera så att det inte ska behöva fortsätta. Jag läser vidare.

Vilhelmina Öhman
är litteraturvetare och medlem av tidskriften Astras styrelse