Etikettarkiv: Paris

Stillsamma reflektioner om vänskapen och livet

Den unga tänkaren erfar ett kosmopolitiskt vemod inför sådant som livets förgänglighet och tidens gång. Denna ungdomliga melankoli, utan vilken konsten måhända inte hade varit möjlig, betraktas i Sverige ofta lite hånfullt som en kliché: är den inte bara en snygg pose som den unga mannen eller kvinnan lägger sig till med i några år för att så småningom växa ifrån?

Kanske är det därför som religionsforskaren, krönikören och den flitige föreläsaren Owe Wikström för att undersöka de olika uttrycken för och botemedlen mot denna känsloerfarenhet i sin nya bok Från ett cafébord i Paris – Om vänskap, tristess och samtalets nyanser har behövt lämna Sverige ett tag. I stället slår han sig ner på en av den franska huvudstadens emblematiska uteserveringar där ”hela världen passerar revy”. I Paris talar man gärna om principer, menar han, inte bara om sakfrågor. I Paris behöver man aldrig ursäkta sig för att låta högtravande eller tala ”essäistiskt”, på prov – att låta konversationen spinna sig fram till sina egna sanningar utan att i förväg veta vad man har att komma med. Att utan brådska få ägna sig åt det som Wikström vackert kallar ”det klargörande samtalet”.

I sin kåserande essä visar Wikström att ungdomens ”blå vemod” inte är någon övergående pose, utan en grundläggande mänsklig känsla, ”en andlig undran” som blir kvar hos en livet ut och med ålderdomen kommer till uttryck i en sansad, lugn och lärd erfarenhet av livets provisoriska karaktär – insikten att vi alla åldras, att våra älskade dör, att barnen flyttar ut, att vi en gång kommer att upphöra, ”att allt en gång ska tas ifrån oss”.

Det är en lättläst och kort bok som man lägger bakom sig på ett par tre timmar, men vars eftertänksamma sinnelag dröjer kvar hos en som minnet av ett flyktigt men hjärtligt möte. Med krönikörens vana hand kåserar Wikström kring de få botemedlen han finner mot denna ”dova känsla av att vara instängd” i sitt livs flyktighet. Han börjar med att reflektera kring vänskapens anatomi, som han menar skiljer sig från bekantskap, kärlek eller erotisk förälskelse, för att därefter övergå till att tänka på vad som egentligen händer när man umgås med människor man tycker om. I konsumtionssamhället finner han, föga förvånande, ingen bot: det riktar in sig ”på att uppmärksamma vår otillfredsställelse”. ”Att köpa”, konstaterar Wikström, ”innebär att fly tingens obönhörliga banalitet” och shoppingturen förvandlas inte sällan, vilket vi nog alla känner igen, till ”en korsning av hets och svettig uppgivenhet”. Det enda som tycks skingra det existentiella vemodet är det vältempererade samtalet, ett ideal som Wikström förfäktar med hjälp av Montaigne: ett möte vänner emellan där vi kan vara våra autentiska jag utan att bekymra oss om sådant som sociala krav eller självframställning.

Wikströms sällskapliga bok bjuder således inte på några originella insikter, men det är heller inte meningen. Han är kanske inte en essäistikens Tomas Tranströmer, men väl en kåseriets Nils Ferlin. På tillgänglig och käck svenska serverar Wikström oss tankar som vi redan är förtrogna med, men som vi heller inte mår sämre av att påminnas om. I slutändan blir boken en stillsam lovsång till detta med ”att ha det trevligt”, att umgås med vänner man tycker om och böcker man älskar, vare sig det sker i Paris högljudda gathörn eller universitetsbiblioteket svala, rymliga tystnad.

Text Maxim Grigoriev
Foto Judah Mormont /CC

Owe Wikström: Från ett cafébord i Paris – Om vänskap, tristess och samtalets nyanser. Libris förlag, 2017.

Att hitta tillbaka till ljuset

Kvällen den 13 november 2015 slås den franske journalisten Antoine Leiris liv i spillror. Han är hemma och tar hand om sin några år gamle son Melvil, medan hans fru är ute på en rockkonsert. Under kvällen stormar terrorister som svurit trohet till IS konsertlokalen Bataclan i Paris och mördar hans fru och 88 andra offer. Mitt hat får ni inte är hans skildring av de första, förstummade dagarna och veckorna efter att katastrofen som drabbat hans unga familj.

Melvil blir Antoines förankring till livets fortgång. Även om han tillåter sig att sörja och drömma blir den lille sonens fortsatta praktiska och emotionella dagsbehov en röd tråd som hjälper Antoine att inte tappa bort sig i smärtans landskap. Risken finns: ibland får hans sätt att beskriva omvärlden drag av den djupa sorgens apatiska, inåtvända känslokyla. Men denna avhumanisering av dem som inte kan förstå och dela hans smärta (läs: alla) sträcker sig aldrig till barnet.

Också i den avgrundsdjupaste misären andas hans beskrivningar av barnet en kärlek och till och med entusiasm som väcker hopp om en psykisk läkningsprocess. Melvil är för liten för att förstå vad som hänt, förutom genom en instinktiv, växande oro ju längre han är utan att få träffa sin mor, en oro som ändå inte tränger sig framför hans andra basbehov som hos en vuxen. Precis som han måste tvinga sig ur sin fysiska förlamning för att värma maten och bada sitt barn, tvingas Antoine också gradvis leta sig ut ur sin emotionella apati. Först måste han tvinga sig själv att hålla god min och leka med Melvil mellan gråtattackerna, men sedan förvandlas leken gradvis från ännu en vardagsplikt till ett sätt att lära sig leva med smärtan.

Leiris är journalist, och boken är en fortsättning på det öppna brev till gärningsmännen som han skrev och publicerade på Facebook tre dagar efter attacken. Det politiska budskapet är ofta upprepat: Paris, Frankrikes och Europas kamp mot terroristerna kommer att föras och vinnas genom trofasthet mot våra egna ideal: ”Mitt hat får ni inte […] I hela sitt liv kommer denna lilla pojke att göra er förnär eftersom han är lycklig och fri.” I dagens politiska klimat, där terroristernas propagandakampanjer och blodbad redan börjat få den önskvärda effekten genom hårdnade politiska attityder och ökande rädsla och hat över praktiskt taget hela världen, och inte minst i Frankrike där Marine Le Pens fascister glada och hoppfulla går till presidentval 2017, kan man bara innerligen hoppas att Leiris får rätt.

Den personliga berättelsen är mycket mer hoppfull. Boken beskriver en sorg så djup att den, trots sin korthet och snabblästhet, kan definiera läsarens sinnestillstånd för en oproportionerligt lång tid, men också visa en väg tillbaka till livet. Leiris språk i Thomas Anderssons översättning är lätt att ta till sig, poetiskt utan att bli banalt eller uppskruvat.

Berättelsen om den personliga läkningsprocessen kan aldrig bli helt lycklig: sorgen är för färskt närvarande. Men i en sargad värld som reagerar på sina smärtor på mycket destruktivare och sorligare sätt inger den trots allt en smula tröst. Om Antoine kan hitta tillbaka till ljuset för att kämpa för en lyckligare framtid för sin son, kanske också mänskligheten kan hitta något positivt att hålla mörkret borta för.

Otto Ekman

Antoine Leiris: Mitt hat får ni inte.
Atlantis, 2016. Översättning: Thomas
Andersson.

Bagdad och Bryssel

Annika Sandlund
Annika Sandlund
Världen går mot splittring och fasa. Varje morgon ett nytt attentat, en ny attack mot civila. Bagdad, Beirut, Paris, Ankara, Istanbul, Bryssel, Lahore.

På Facebook ökar irritationen över att Paris och Bryssel får mer spaltmeter än de avlägsna orterna, och röster höjs för att bevisa att det ligger rasism också bakom det fenomenet. Det är inte otänkbart, men det är en alltför enkel sanning. Vi bryr oss mer om det som händer i Belgien än det som händer i Pakistan av två orsaker. För att det är närmare, och för att det skrämmer oss mer. Jag vill påstå att offrens hudfärg och religion är av underordnad betydelse.

En av mina första veckor på TV-nytt, över 20  år sedan, argumenterade jag starkt för att vi skulle ta in en nyhet om de 300 kineser som dödats i ett lerras långt borta från huvudstaden. Den ansvariga kvällsredaktören var emot idén, av princip.

Det är inget mommo i Ingå vill höra något om.

Det var knappast den första idén som refuserades. Men jag var envis och gav mig inte. Efter några minuters käbblande fälldes det avgörande slaget:

Har vi några bilder?

Från ett lerras i en provins ingen av oss kunde uttala, än mindre hitta på kartan? Naturligtvis inte. Det blev 15 sekunder före vädret och jag fick puffa upp det med en rad andra, i kvällsredaktörens ögon lika ovidkommande händelser världen över. Jag är övertygad om att gröna journalister idag bemöts med samma argument. Facebook och Twitter i all ära, men mommon i Ingå är odödlig.

Lördag morgon efter attackerna i Paris går jag och min dotter ner till sjön för att ro. Efter fem år i Turkiet bor vi numera i Frankrike. Vid roddstadion pratar folk upprört, en kvinna gråter.

Om det händer i Paris kan det hända här, säger hon.

Vi är inte säkra någonstans.

Mina franska vänner ändrar sina Facebookprofiler, inte till ”Je suis…” utan till en bild av tusentals människor med tända ljus i centrum av staden, som mot en bakgrund av byggnader och gatlyktorna stavar ett budskap inte ämnad att uttrycka sympati med offren, utan som ett meddelande till förövarna. ”We are not afraid”. De profilerna är fortfarande uppe – det är ingen idé att liksom Eiffeltornet klä om dem i nya färger efter varje attack. Det handlar inte om nationer. Inte heller om religion, även om förövarna gör tappra försök att förankra hopplösheten i den europeiska förortsslummen i ett grötigt religöst hopkok. Det är därför unga muslimska män i Bryssel dagen efter attacken får sms som uppmanar dem att ”som brödrar ta upp kampen mot västerlandet”. Imamerna säger att kampen mot radikaliseringen är som att försöka skydda de unga mot killen som säljer droger utanför skolan. Det är en liknelse som de flesta föräldrar med barn i högstadieåldern kan ta till sig. Igenkänningsfaktorn är hög, också för dem som aldrig satt fot i Bryssel.

Svårare är det med Turkiets president Erdoǧans uttalande efter den senaste attacken, om att Turkiet är en stat som kommer att använda sin legitima rätt att försvara sig, överallt, emot alla, på vilka vilkor som helst. Hans ord frammanar bilderna från söndertrasade hus i de kurdiska områdena i sydöst. Gågatan Istakkilar i Istanbul liknar visserligen London och Paris. Mango, Dior, Body Shop och tusentals skor med stilettklackar och parkerade barnvagnar i chockrosa med en kopp med Starbucks latte på styret. Turkiet är en modern stat, men det befinner sig i en osäker tid i  en osäker region. Den pojke som på Facebook undrade var alla ”Je suis Istabul” dröjde, fick 90 000 delningar och tusentals svar. Här är ytterligare ett. Kvinnan som efter attackerna i Paris grät nere vid bryggan kan se på nyheterna och känna sympati utan att bli skräckslagen. Det kan hända där, det kan inte hända här. Närheten. Och skräcken.

Annika Sandlund
arbetar med flyktingfrågor för UNHCR

Kampen för klimaträttvisa fortsätter

Civilsamhället och medborgarorganisationerna är de som måste bära ansvaret för att arbetet för att stoppa klimatuppvärmningen tas på allvar. Politikerna smiter under om de kan. Det säger aktivister som deltog i klimattoppmötet i Paris.

Mellan den 30 november och 12 december samlades världens länder i Paris för att hitta en gemensam väg mot ett hållbart samhälle. Målet på COP21, FN:s klimattoppmöte, var att få till stånd ett bindande avtal som skulle ena det internationella samfundet i arbetet för att förhindra de allra värsta klimatförändringarna. 19 385 delegater från fler än 190 länder deltog i klimattoppmötets förhandlingar. Utöver dem deltog även 8 338 observatörer från civilsamhället.

Efter att 130 personer dödades och 352 skadades i terrorattacken bara två och en halv vecka innan COP21 förklarades undantagstillstånd i Frankrike. Sex dagar senare röstade det franska parlamentet för att förlänga undantagstillståndet, som bland annat förbjöd alla typer av demonstrationer och gav polis större befogenheter. Många klimataktivister menar att undantagstillståndet förlängdes för att förhindra demonstrationer där civilsamhället offentligt kunde kräva ambitiösa klimatmål.

Skor i stället för demonstration.
Skor i stället för demonstration.

Polisen förbjöd bland annat den stora klimatmarschen genom Paris där 200 000 personer väntades delta dagen innan klimattoppmötet öppnades. I stället valde arrangörerna att placera tusentals skor på Place de la Republique i centrala Paris varifrån marschen skulle ha avgått, för att representera de människor som förbjöds marschera. Bland andra påvens och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moons skor fanns där. Tusentals personer bildade en mänsklig kedja som sträckte sig tre kilometer längs med gatan som marschen skulle ha gått längs. Tjugofyra miljöaktivister i Frankrike rapporterades även ha satts i husarrest under hela klimattoppmötet, möjligt tack vare undantagstillståndet.

Kaisa Kosonen från finska Greenpeace fanns på plats inne på klimattoppmötet. Kosonen, som är veteran i sammanhanget med elva klimattoppmöten i ryggen, är egentligen föräldraledig, men närvarade ändå för Greenpeaces räkning som rådgivare för Greenpeace international.

– Vi från civilsamhället är här som observatörer, vi får inte delta i förhandlingarna, så vi får ta till de verktyg vi har tillgång till nu när vi inte får demonstrera. Min roll här är att se till att vi från Greenpeace så effektivt som möjligt ska kunna hjälpa de länder som vill ha ambitiösare klimatmål samtidigt som vi vill hjälpa media bättre förstå vad det som sägs i förhandlingarna innebär.

Greenpeace, tillsammans med 949 andra organisationer från fler än 110 länder, är bland annat del av Climate Action Network (CAN), det största nätverket i världen som arbetar med klimatfrågan.

Civilsamhället utmanar politikerna

Safá Al Jayoussi, mellanösternkoordinator för CAN och kampanjchef på IndyAct i Jordanien, var även hon på plats under klimattoppmötet.

– Utan CAN hade länderna under mötet aldrig kunnat enas om ett så pass ambitiöst avtal som de gjorde, menar Al Jayoussi.

Hon själv var med i sex direktsända tv-debatter och otaliga intervjuer under det två veckor långa klimatmötet.

– Vi från civilsamhället behövs här för att ge en annan bild än den politikerna själva ger. Om inte vi var här skulle de komma undan med att använda en massa fina ord som i praktiken inte betyder någonting. Det är när vi möter dem i debatter och sätter press på dem som de faktiskt måste ta ansvar. FN:s klimattoppmöten är det högsta organet vi har för att pressa de enskilda länderna till att ta ansvar i klimatfrågan. Det finns ingen högre upp som kan säga att de inte gör tillräckligt. Det är enbart vi medborgare och medborgarorganisationer som har den rollen och ansvaret, förklarar Al Jayoussi.

Hälsningar från Nuorgam

Utanför konferenscentret i utkanten av Le Bourget, en förort till Paris, där klimattoppmötet hålls, står Áslat Holmberg och väntar. Han väntar på att den sista löparen i stafetten Run For Your Life, organiserad av svenska Riksteatern, ska anlända med en sten som av tusentals personer transporterats från Kiruna i norra Sverige till Paris.

– Jag är glad att kunna stå här för att kräva mina rättigheter som same. Det är även stort att få bära stenen de sista trettio metrarna till konferenscentret för att påminna politikerna att deras beslut har faktiska konsekvenser, framförallt för oss urfolk runtom i världen. För det är viktigt att vi ser att detta påverkar oss alla, därför måste vi alla gemensamt göra något.

Holmberg, som kommer från den lilla byn Nuorgam i norra Finland, ser hur klimatet förändras och hur det påverkar förutsättningarna för många samer att leva det liv de levt i hundratals år. Temperaturen där har redan höjts med 1,5 grader.

– Rennäringen är ett exempel på hur vi drabbas. När vädret blir oförutsägbart och temperaturerna varierar finns det ofta ett lager av is under snön som gör det omöjligt för renarna att komma åt de lavar de normalt äter. Istället måste vi ordna mat till dem, vilket är väldigt svårt och kostsamt, förklarar Holmberg.

Skuggmöte

Fransmannen Mathieu Doray från rörelsen Alternatiba ser även han hur fler och fler drabbas av klimatförändringarna. Därför har han tillsammans med ett hundratal andra arrangerat folkets klimattoppmöte, ett parallellt tvådagarsforum där alla världens samlade civilsamhällesorganisationer kunde diskutera alternativa lösningar.

– Ett globalt bindande klimatavtal kommer inte räcka. Vi från civilsamhället måste även organisera oss och hitta alternativa lösningar för snabbare förändringar som vi själva kan implementera. Traditionella politiska toppstyrda lösningar är för långsamma. Därför måste vi visa att det finns andra vägar att gå, som fungerar. För det är ofta där civilsamhället saknar kraft i våra argument, vi måste visa att våra lösningar faktiskt fungerar innan de blir ett reellt alternativt för politikerna.

Kosonen håller med och poängterar att civilsamhället måste titta på länders nationella intressen och presentera lösningar som möjligheter till utveckling, inte som ett jobbigt hindrade tvång.

– Finland måste bli bättre på att se på klimatfrågan på detta sätt. Sverige och Danmark har som mål att bli 100 procent fossilfria. De ser det som en möjlighet att utveckla ny teknik som även stärker deras ekonomi. Mycket tack vare att organisationen 350.org har visat många regeringar och företag hur det faktiskt lönar sig att divestera ur kol, olja och gas till förnybart. Finland måste bli proaktivt.

Klimattoppmötet i Paris mynnade till slut ut i att länderna kom överens om ett bindande avtal. Ett avtal som hyllats som det första någonsin i sitt slag. Samtidigt har det kritiserats för att det saknar gemensamma vägar att nå målen. Länderna har helt enkelt kommit överens att göra något för att sakta ner den globala uppvärmningen men inte om hur det ska göras.

– Nu måste vi alla åka hem och bygga en stark klimatrörelse som kan tvinga våra egna regeringar att aktivt arbeta för att nå målet, att den globala uppvärmningen inte ska överstiga 2 grader. Samtidigt är det vi medborgare och civilsamhället som måste påbörja förändringen eftersom politikerna är för långsamma, menar Kaisa Kosonen. N

Text & foto: André Larsson

”Det kunde ha varit jag”

Den 13 november attackerades det franska vardagslivet. 130 människor mördades och över 400 skadades då terrorister slog till mot nattlivet i Paris.  Men efter terrorn måste livet fortsätta.

Alla platser där människor var samlade sköt de mot, säger Ida Hattemer-Higgins, 36, vid Plaza de la republique.

Hon kommer från USA men arbetar som författare i Paris, och bor i distrikt 11, där de flesta av dåden inträffade. Några hundra meter bort ligger blommor och ljus vid en av barerna som blev beskjuten. Hattemer-Higgins hostar. Förkylningen har inte släppt. Men det var också den som hindrade henne från att gå ut med sin sambo som fyllde år den 13 november.

– En av barerna som blev attackerade är vårt stamställe. Det är inte säkert att vi hade gått just dit för att fira men …

Hattemer-Higgins beskriver restaurangområdet som attackerades som bohemiskt och mångkulturellt. Det var också en plats där många araber gick ut.

– Kanske valde terroristerna att attackera assimilerade araber, säger hon vid mattan av blommor utanför den stängda restaurangen Le Carillon, innan hon vänder hem för att sova bort förkylningen som kan ha räddat hennes liv.

Taxichauffören Youssef Sameh berättar att han två dagar innan terrordådet åt pizza nära en av terrorskådeplatserna. Men i dag är han inte rädd.

– Jag är en muslimsk man och tror på att om gud har beslutat att döden väntar så kan vi inte ändra på det, säger han.

Han är också ganska säker på att det kommer hända igen.

– Stort eller litet vet jag inte, men terroristerna har vänner i området. Även om regeringen försöker förhindra det så är situationen svår.

Nu hoppas han att människor kan fortsätta leva sina liv, fast med mer vaksamma ögon, samtidigt som politiker borde fokusera på roten till problemen.

– Politiker måste fokusera på att hjälpa fattiga människor, för alla terrorister har varit fattiga.

Kriget kom till Paris

Det börjar bli mörkt på Plaza de la republique, ett torg som numera mest fylls av tv-journalister och människor som tänder ljus vid statyns fot. Tungt beväpnad polis patrullerar området och Chirine Garcés, 22, är på väg hem från centrum. Hon har sökt jobb som servitris, men det är inte lätt, trots fyra års erfarenhet. Av 25 tillfrågade restauranger var det bara 3 som tog emot hennes ansökan. Enligt Garcés tänker restaurangchefer snarare på att sparka personal än på att anställa efter vågen av avbokningar och tomma salar som följt terrordåden. Men det är inte bara jobbsökandet som är tungt i dag.

– Jag tänker att det kunde ha varit jag [som dödades i dåden], men jag går ut för att jag måste. Fredag den 13 november såg vi i Paris en liten del av kriget, men det är ingenting i jämförelse med vardagen i Syrien.

Garcés tror att Islamiska staten gjorde ett misstag när de attackerade allmänheten, till skillnad från dådet mot journalister på tidningen Charlie Hebdo den 7 januari 2015.

– Jag tror att målet för Islamiska staten är att splittra människor, men jag tror att denna attack snarare kommer att ena oss. Jag hoppas det i alla fall.

Paranoian spred sig

Några tunnelbanestationer söderut, i distrikt 14, är det mer folk i barerna och restaurangerna. Ett nyförälskat par sitter mitt emot varandra och tar på varandras läppar på ett sätt som passar Paris.

Den svenska utbytesstudenten Linnea Segerstedt, 28, som sitter vid ett annat bord, berättar att den här stadsdelen är ett lugnt område. Men hon nämner att hon ändå blev väldigt rädd när hon på tunnelbanestationen på väg in till centrum fick beskedet om det inträffade.

– En vän skrev på Facebook: Linnea gå inte ut på stan! Det är skjutningar överallt!

Segerstedt valde därför att åka hem till studentområdet i distrikt 14, sex kilometer från klubben Bataclan som drabbades hårdast i attackerna.

– Jag väntade en minut på metron men det kändes som en timme, säger Segerstedt och fortsätter:

– Jag blev paranoid och började kika på folk runt omkring. En kille sträckte handen innanför jackan. Trodde han skulle ta fram en pistol. Med mp3 i öronen så tänkte jag: nu får jag åtminstone lyssna på bra musik innan … men det var bara en mobil. Det är den typen av tankar som kommer fram.

Dagen efter var hon inte ensam en sekund. På svenskhemmet ordnade föreståndaren en gemensam middag och studenterna umgicks och pratade.

– Men alla hanterade händelsen olika. Vissa var väldigt rädda, andra inte. En syrisk desertör som bodde med oss sa att sådant här händer ofta i Syrien så han var inte så berörd.

Klockan är strax efter sex och Ahmad Bisop, 32, lämnar Grande Mosque of Paris efter Ishha, den femte och sista bönen för dagen. Väl utanför porten glider bönemössan av hjässan och ner i fickan.

– Vill jag gå med traditionella muslimska kläder så går det bra på muslimska högtider som Ramadan, men skulle jag göra det idag så tror jag att människor skulle undra varför, säger han.

Det är enligt honom för tidigt att avgöra vad som kommer att hända i framtiden. Men redan nu tycker han att regeringen och journalister har gjort fel.

– Regeringen skiljer inte på terrorister och islam och tv-journalister gör det inte heller.

Studenten och musikproducenten Yacine Air-Larbi, 21, har även deltagit i bönen.

– Folk är rädda och jag kan förstå det. Några galna människor mördade massor av folk och påstod att det var i guds namn. Jag tror att många tror på det för att de inte vet vad islam är.

Men han klandrar dem inte. Det tar år att lära sig att förstå islam.

– Jag dricker inte alkohol men Frankrike är mer än vin och klubbar. Det är en kultur och jag är också rädd för terrorister. Men jag kan fortfarande älska både Islam och fransk kultur.

Text & foto: Daniel Kindstrand