Etikettarkiv: Performans

Hangö teaterträff – en handbok i att vara människa

Åskådarna fick sand mellan tårna och knut på hjärnan av existentiella frågor när Hangö teaterträff ordnades för tjugosjunde gången. Ny Tid var på plats och såg hela 11 föreställningar. Träffen bjöd även i år på ett digert utbud av intressanta föreställningar, diskussioner och övrigt program.

Under torsdagens öppningsceremoni vid den blåsiga stranden fick vi se lokala tonåringar kapa festivalen för en stund när teaterträffens ordförande Jonas Welander höll sitt välkomsttal. Den här interventionen var också ett slags smakprov på en av teaterträffens intressantaste föreställningar, Nightwalks with Teenagers (se bilden ovan).

Det övergripande temat för den första festivaldagens program var systerskap, inre monologer, bitterljuva tillbakablickar och inspiration av gamla klassiker.

Teatr Weimars Tre systrar är en monologföreställning som väver samman fragment av Anton Tjechovs klassiska drama. Föreställningen är lågmäld, rentav introvert. Den avskalade scenografin, de drömska videoprojektionerna och Liv Kaastrup Vesterskovs minimalistiska uttryck väcker starka associationer till de känslor jag genomgick som ung flicka och kvinna.  Också Årets pjäs av Lina Ekblad är till sin form en monolog, men en helt annorlunda sådan. Föreställningen är ett slags studie av teaterkonsten och skådespelaryrket som sträcker sig från 1600-tal till nutiden, Ekblad är i ständig dialog med oss i publiken, hon skriver om manuset under föreställningens gång och publicerar bilder på Facebook och ber oss att gilla dem.

De langerhanska öarna i regi av Ulrika Bengts utspelar sig i sin tur på ett hotellrum där två excentriska systrar befinner sig. Stämningen är närmast dystopisk, men samtidigt fjäderlätt. Det är en fröjd att se på Ylva och Stina Ekblads noggranna skådespelararbete. Deras likartade fysiska uttryck, ståtliga hållning och nästan identiska röster skapar en alldeles unik stämning i kombination med Susanne Ringells poetiskt exakta och krävande pjästext. En oemotståndlig scen utspelar sig när de två systrarna i djupt samförstånd sitter och spräcker de luftfyllda bubblorna i bubbelplast.

Efter själva föreställningarna, bjöd torsdagens kvällsprogram på bland annat talkaraoke, som går ut på att deltagarna håller ett känt eller mindre känt tal istället för att sjunga en sång. Konceptet har utvecklats av den finländska konstnärsgruppen The Speech Karaoke Action Group. Under kvällen fick vi höra bland annat president Bill Clintons ökända ”I did not have sex with…” –tal, skådespelaren Ashley Judds ikoniska tal från kvinnomarschen i Washington efter Trump valdes till president, samt ett tal av Adolf Hitler.

Den här gången hade jag själv inte modet att ställa mig i talarstolen, men speech karaoke var definitivt en intressant ny bekantskap.

Anni Puolakka övertygade vid torsdagens talkaraoke.

OM UNGDOMEN OCH UNIVERSUM

Universum, mansrollen och den sköra ungdomen. En sådan, inte helt enkel tematik fick publiken bekanta sig med under fredagens föreställningar.

I föreställningen Den autonoma skådespelaren som utarbetats inom ramen för gruppen LUST:s (Långsiktig utveckling av svenskspråkig teater) treåriga fortbildningsprojekt, fick vi se och själva delta i korta demoföreställningar som utarbetats i samband med projektet. Flera av föreställningarna tangerade skolan med dess inrutade regler och krav och väckte många intressanta följdfrågor. Ska vi faktiskt gå med på det vi blir tillsagda att göra istället för att tänka själva och vad har det för konsekvenser? Att demona äger rum på Hangö centralskola bidrar till den autentiska stämningen.

Trots det underliggande allvaret är demoföreställningarna gjorda med glimten i ögat och skådespelarna lyckas engagera oss deltagare på ett fyndigt sätt.  I en demo får vi placera ut föremål som symboliserar olika livsskeden på en tidslinje – det är en fascinerande och överraskande svår uppgift.

Mr. Playbackboy (Laura Murtomaa) – en avväpnande karaktär.

Mr. Playbackboy, det vill säga scenkonstnären och musikern Laura Murtomaa, fortsätter i sitt andra politiska tal Greatest Love Songs att utforska mansrollen och toxisk maskulinitet. Och hon gör det på ett mycket älskvärt och underhållande sätt. I den musikaliska monologens repertoar ingår allt från Coolio’s “Gangsta’s Paradise” till tal av Juha Sipilä, de populärkulturella referenserna är många och de är ett fungerande grepp. Föreställningen äger rum utanför stadshusets ingång i Hangös absoluta centrum, också det kan ses som ett ställningstagande. Förbipasserande personer som stannar för att kolla in vad som försiggår och deras nyfikna reaktioner är en viktig del av föreställningens dynamik.

Universums skönhet är ett återkommande tema inom konsten. Ett ämne som Emil Uuttu och Ilmari Paananen i verket High Definition Earth Viewing Experience tacklar genom ingenjörsmässig exakthet. Istället för översvallande beskrivningar av hur vackert universum är, låter Uuttu och Paananen kamerabilder och fakta tala för sig. I verket får vi ta del av deras fascination för den realtidsvideo som sedan 2014 sänts från Internationella rymdstationen. Kamerabilderna är tillgängliga för vem som helst som har tillgång till en dator eller smarttelefon.  Projektionen i slutet av föreställningen, där vi i publiken med hjälp av en flyttbar skärm får se kamerabilder på jorden både på nära och långt håll är mäktig i all sin pixliga enkelhet. High definition earth viewing experience lyfter upp vilka hisnande upplevelser vi kan få med hjälp av smarttelefonens lilla skärm. Det är en fräsch infallsvinkel och står i kontrast till den kritik och de hotbilder som ständigt målas upp kring människans överkonsumtion av ny teknologi och beroendet av diverse applikationer och apparater.

Fredagens höjdpunkt är ändå Nightwalks with Teenagers som den kanadensiska forsknings- och konstgruppen Mammalian Diving Reflex har skapat tillsammans med lokala ungdomar.  Ungdomarna leder oss deltagare genom Hangö sent på kvällen. Mammalian strävar efter att undersöka den sociala kretsen och att upplösa barriärer mellan människor från olika bakgrund. Det här lyckas de verkligen med. Stämningen bland deltagarna, bestående av allt från barn i skolåldern till pensionärer, är nyfiken och uppsluppen.

Ungdomens sårbarhet är ständigt närvarande, trots att programpunkterna (allt från dans och talangtävling till trasiga telefonen) är lättsamma. Det här med att bara vandra omkring utan någon egentligen slutdestination för mig tillbaka till den egna tonårstiden då jag rörde mig i närliggande skogar och parker med mina vänner och pratade om allt mellan himmel och jord eller ensam grubblade över tillvaron. Frågan infinner sig: varför gör jag det inte längre som vuxen?

Jag blir också hoppfull inför framtiden när jag ser hur Hangöungdomarna interagerar med varandra och oss som deltar i vandringen och hur de får alla att känna sig inkluderade.  Trots att vandringsrutten inte är helt tillgänglig på alla ställen, har ungdomarna skött det på ett fint och okonstlat sätt, och sänder till exempel direkt på Instagram då det är svårt att ta sig fram.

Nightwalks with Teenagers är en varm och inkluderande performansföreställning.

KULTURFINANSIERING, FEMINISTISK KAMP OCH TAXICHAUFFÖRERS MINNESTEKNIKER

Lördagens teaterskörd bjöd bland annat på reflektioner kring kulturfinansiering, ett feministiskt slutarbete och studier i vad det är att vara människa.

På Greifswaldsgatan – en dröm om en föreställning handlar om arbetsgruppen Schimmels hängivna arbete med att sätta upp en intressant pjäs skriven av den tyska dramatikern Roland Schimmelpfennig. Arbetsgruppen sökte finansiering under flera års tid utan någon nämnvärd framgång, trots att allt såg bra ut på pappret. Hela den här utdragna och mödosamma processen beskrivs på ett ärligt och humoristiskt sätt. Föreställningen väcker intressanta frågor om hur konst ska värdesättas. Trots att alla projekt självfallet inte kan få finansiering, vore det onekligen intressant att få veta hur rangordningen går till. Efter föreställningen ordnades ett diskussionstillfälle om kulturfinansiering och på kvällen hölls en liten begravningsceremoni för projektet, som på det här sättet fick ett värdigt avslut.

På eftermiddagen var det dags för Sannah Nedergårds och Minni Gråhns examensarbete från Konstuniversitets teaterhögskola. Arbetsprocessen har haft feministisk utgångspunkt och resulterat i föreställningen L’espirit de l’escalier. Inledningen är explosiv – vi möter Super Girl och Dike till tonerna av öronbedövande musik. Nedergård och Gråhn har skapat en föreställning om två kvinnor som negligerats av det omgivande samhället.  Trots destruktiva strukturer som försöker bryta ned dem, lyckas de ta makten över sina egna liv.

Den franska titeln syftar på fenomenet med att komma på goda argument och svar på tal först när det är för sent. Den upplyftande föreställningen är visuellt effektfull och modern.

Minni Gråhn och Sannah Nedergård i det feministiska slutarbetet L’esprit d’escalier. Foto: Arbetsgruppen

Vad är det att vara människa, frågar sig i sin tur lördagens sista föreställning Workshop.  Genom saker vi får berättat för oss och olika slags ritualer lär vi oss hur mänskliga varelser förväntas bete sig, till exempel hur en baby ska skötas och hur man går på rätt sätt. Genom utförliga beskrivningar och demonstreringar, som för tankarna till en instruktionsmanual, lyckas Mart Kangro, Juhan Ulfsak och Eero Epner blottlägga det absurda i hela den här processen. Samtidigt finns det något oerhört trösterikt med den här tanken – om det ändå vore så enkelt att vara människa att bara följa rationella instruktioner.

Trion Kangro, Ulfsak och Epner hör till Estlands internationellt mest framstående scenkonstnärer och det är sannerligen en omskakande teaterupplevelse de bjuder på. Emellanåt väcker föreställningen direkt olustiga känslor, till exempel då Ulfsak under några minuter som känns som en evighet ligger på golvet och demonstrerar den korrekta andningstekniken vid förlossning. Det är något hjärtskärande och brutalt med lätet han åstadkommer, som åtminstone hos mig orsakar en instinkt att vilja lämna salen för en stund. Men det är också konstens främsta uppgift, att ruska om våra invanda tankemönster. Den där litet obekväma känslan som infinner sig gör att Workshop blir den av årets föreställningar som gör det största intrycket på mig.

På lördagskvällen var det dags för fest på Smörmagasinet, där bland annat årets Antonia-pris delades ut. Priset delas ut för konstnärligt mod och mångfald inom finlandssvensk teater. I år gick priset till Teaterhögskolans föreställning Weimar – jakten på Zodiaken. Efter midnatt levererade den feministiska duon SOFA, som består av skådespelarna Sonja Kuittinen och Fanni Noroila, en explosiv spelning för en entusiastisk festivalpublik.

Under den sista festivaldagen stod Gunilla Heilborns föreställning The Knowledge på programmet. Heilborn är en scenkonstnär, koreograf och filmare baserad i Stockholm. The Knowledge, som uruppfördes år 2015, är uppbyggd som en föreläsning och den för tankarna till ett skickligt koreograferat TED-tal. Föreställningen, som fått sitt namn från Londons taxichaufförers högsta kunskapsnivå, handlar bland annat om navigering, minnestekniker och hur vi ska bära oss åt om vi tappar bort oss.

Heilborn lyckas på ett förträffligt sätt popularisera vetenskap utan att för den skull ge avkall på ämnets komplexitet – hon gör det dessutom med en stor portion humor och självdistans. Föreställningen är njutbar från början till slut.

Kritikerförbundets ordförande Maria Säkö ledde kritikerpanelen.

UNIKT KONCEPT SOM KUNDE UTVECKLAS

I år låg festivalens fokus på människans förmåga att ta till sig kunskap. I festivalprogrammet står att flera av föreställningarna ”reflekterar över människans förmåga och oförmåga att hantera kunskap.”  Den beskrivningen är lätt att skriva under efter att ha tagit del av föreställningarna.

Ett nytt inslag under årets teaterträff var den kritikerpanel som samlades varje förmiddag för att tillsammans med publiken diskutera föregående dags föreställningar och även kritikens utmaningar ur ett bredare perspektiv. I panelen ingick Kritikerförbundets ordförande Maria Säkö, som är teaterrecensent vid Helsingin Sanomat, Matti Tuomela från kulturtidskriften Mustekala och jag som representant för Ny Tid.

Det ger en helt nya dimension till den rätt så ensamma skrivprocessen att först kunna diskutera och reflektera verken tillsammans med andra. Förhoppningsvis blir kritikerpanelen ett bestående inslag under kommande teaterträffar i Hangö.

Jag åkte från teaterträffen på söndagen med många nya insikter och upplevelser i bagaget. Konceptet och miljön är unik och festivalens småskalighet har en alldeles egen charm. Men finns det utrymme för festivalen att växa och locka en ännu bredare publik i framtiden?

Text Linn Karlsson
Foto Ernest Protasiewicz om inte övrigt nämns

Ett djärvt och välkommet steg

Ska det ske förändring så är det bra om den genomförs beslutsamt. Hangös tjugosjätte teaterträff signalerade förändring, från och med sitt visuella uttryck. Antonia Ringboms brokiga och lekfulla stil, som under 25 år kommit att bli synonym med den fartfyllda, brokiga och halvt improviserade stämningen under festivalen, ersattes i år av illustratören och grafikern Ulla Donners knallgula, avskalade och eleganta layout.

I oktober i fjol tog festivalen ett steg i en ny riktning den utsåg en ny styrelse. Det var väldigt konkret fråga om en föryngring av ledningsgruppen då de långtida festivalprofilerna Antonia Ringbom och Miki Pöysti efterträddes av trettio-ish-arna Jonas Welander, Annina Blom, Anni Klein, Sinna Virtanen, Kira-Emmi Pohtokari, Tom Rejström och Rasmus Slätis. Och medan festivalens utformning under den tidigare ledningen vuxit fram organiskt och resulterat i ett vildvuxet och färggrant programutbud blev det tydligt att den nya styrelsen eftersträvade en mer tuktad konstnärlig profil.

Tidigare år har programmet kommit att bestå huvudsakligen av de bästa flyttbara svenskspråkiga teaterföreställningarna, och därmed har festivalen fått utformningen av ett slags ”greatest hits” av det finlandssvenska teaterspelåret, från fria grupper till institutionsteatrar. Dessutom har utformningen fått den praktiska effekten att den samlat en stor del av det svenskspråkiga teaterfältet kring festivalen – alla har varit tvungna att dyka upp bara för att bygga och spela sina föreställningar. Det stora behovet av frivilligarbetare har också fungerat som en otroligt effektiv inkörsport till branschen för teaterintresserade unga vuxna. Det är en trygg gissning att det finlandssvenska teaterfältet utan sin teaterträff skulle vara mycket mindre sammanhållande, och antagligen mycket mindre punkt, med färre teatergrupper och -proffs. Utan att sträcka sig utanför rimlighetens gränser kan man till och med påstå att Hangö teaterträff kommit att få en definierande funktion för det finlandssvenska teaterfältet.

Därför kan också festivalens utformning 2017 upplevas som något av en omvälvning. Programmet bestod av betydligt färre föreställningar än tidigare, och i festivalprogrammet var det bara ett fåtal av föreställningarna som var bekanta från det svenskspråkiga teaterfältet (typ Raksamonologer, Wunderkinder, och ljudinstallationen Vägen – Revisited).

Därtill hade den interaktiva ljudföreställningen Track premiär, det arrangerades diskussioner och workshops, LUST arrangerade en demoföreställning för den andra årskullen av utvecklingsprogrammet Den Autonoma Skådespelaren, och därtill kom ett flertal performansföreställningar, och flera internationella gästspel, samt några rätt avancerade barnföreställningar. Överlag var festivalens profil klart mer internationell, strävade över språkgränser, experimentell, tvärkonstnärlig, postdramatisk … Och ambitiös i sina avsikter, och konsekvent genomförd, särskilt med tanke på att den nya styrelsen valdes in i oktober, och hade väldigt kort tid på sig att planera och genomföra sina vidlyftiga planer. Däremot är det tänkbart att denna förnyelse i alla fall inledningsvis möter en viss friktion.

Dels kan man förvänta sig att homologin mellan det finlandssvenska teaterfältet och festivalen kommer att luckras upp en smula. Den största delen av de föreställningar som spelas på svenska i Finland representerar ju fortfarande dramatisk och textcentrerad teater, medan festivalen prioriterar konstnärligt utforskande scenkonst. Vi får hoppas att teaterfestivalen klarar av att förvalta sin roll som ett samlande gräsrotsinitiativ också i framtiden.

Under de senaste sex åren har Hangö teaterträff också gjort ansatser att engagera ortsborna mer i festivalen, vilket också den nya styrelsen omfattar. Frågan är på vilket sätt den strävan går att kombinera med en mer avantgardistisk profil – det är inte sagt att det föreligger någon absolut motsättning i detta, men om ortsborna ska involveras i högre grad kräver det förmodligen att de känner sig delaktiga av festivalen. Det är även rimligt att anta att mycket av festivalen också i fortsättningen av en viss nödvändighet arrangeras huvudsakligen på teaterfältets villkor, och i så fall är det värt att erkänna utmaningen i att få de här gruppernas intressen att mötas.

Självspäkningstendensen inom det finlandssvenska teaterfältet är stark och improduktiv och ihållande, och – med risk för att formulera mig vagt och svepande – jag har länge anat en viss frustration över ett upplevt navelskåderi inom branschen. En kluven inställning till en minoritetsposition som upplevs som privillegierad, samtidigt som den möjliggör ett relativt fritt konstnärskap. Många gånger har det efterlysts mer nordiska och europeiska influenser, mer samarbete med det finskspråkiga fältet, kort sagt en frigörelse från den klaustrofobiska finlandssvenska gemenskap som Merete Mazzarella kallat för ”det trånga rummet”. Den nya konstnärliga linjen på Hangö teaterträff känns som ett djärvt och välkommet steg i den riktningen, en festival som blickar utåt istället för inåt, och personligen väntar jag med stort intresse på att se hur Hangö teaterträff utvecklas och tar form under de kommande åren.

Text: Lasse Garoff
Illustration: Ulla Donner

Artikeln uppdaterad 16.6. kl 11.52.  Wunderkinder spelade ursprungligen på svenska, inte på engelska.

Vad menar Brigitte?

När går en kropp från att vara ett subjekt till att bli ett objekt?

Jag blir distraherad av de andra kropparna i rummet. Jag blir distraherad av känslan av tvång att verka trevlig och social och av känslan att jag måste le åt dessa kroppar för att verka normal. Så jag går ner i källaren. Men i bristen på andra kroppar blir jag istället distraherad av ett behov av att bevisa att jag är där. Bekräfta att jag finns och att jag är en social och kulturell varelse som går på tvärkonstnärliga utställningar och därmed är en fungerande individ.

Blaue Fraus nya verk Object är en fotoutställning, ett ljudklipp, filmkonst, text och performans. Jag ser den som en fortsättning på Blaue Fraus tidigare föreställningar (i brist på rymligare ord) om kroppar, rumslighet och blickar. Det är en djupdykning i rummet mellan aktören och åskådaren, jagets upplevelse av sitt eget och andras varande och konstnären som objekt. Vem betraktar och vem blir betraktad? Vem är egentligen subjektet och objektet här? Kan en kropp som blir fotograferad betraktas som ett subjekt?

Jag får ett brev i handen av någon som liknar the Cookie Monster (Venla Helenius). I brevet står det att jag ska gå och sätta mig bredvid ett av konstverken eller en av skådespelarna i rummet och att jag ska sitta där i ungefär fem minuter. Jag lyder och sätter mig bredvid en replika av Venus födelse. Brigitte Bardot 1 (Joanna Wingren) sätter sig framför samma tavla, särar på benen, lutar huvudet bakåt och stönar. Brigitte Bardot 2 (Sonja Ahlfors) gör likadant på andra sidan om mig. Resten av publiken står i andra ändan av rummet. Jag känner mig i en extremt utsatt position.

Utdrag av tankar: Är mina fem minuter slut nu? Borde jag stiga upp och gå härifrån? Men då bryter jag en stämning och en situation som jag ännu inte vet vart den är på väg. Men vad om jag vill vara den som betraktar och inte vara den som blir betraktad?

Kvinnokroppen är van vid att tvingas in i en känsla av att vara ett objekt. Så även skådespelarkroppen. Det Blaue Frau gör är att svänga på rollerna och ifrågasätta dramats ramar. Åskådarplatserna är avgränsade med tejp. Den säger: ”Du får inte sitta här, du får inte vara åskådare ikväll”.

Bardots & Bardots dialog

Publiken släpps till sist in till publikplatserna. Brigitte Bardot & Brigitte Bardot för en dialog från två stegar. Brigitte/Sonja frågar ut Brigitte/Joanna om några nakenbilder som Joannas karaktär tog på sig själv och skickade till sin dåvarande pojkvän för några år sedan. Hemmafrun (Klara Wenner Tångring) översätter till emojis. ”När du tog dem kände du dig då som ett objekt eller som ett subjekt? När du tittade på dem kände du dig då som ett objekt eller som ett subjekt?” Brigitte/ Joanna menar att hon kände sig som ett subjekt för hon var i kontroll av situationen.

Fotografierna på Albertsgatan 16, tagna av Angelina Bergenwall, för mina tankar till den amerikanska fotografen Cass Birds fotoserie Rewilding. I den utforskar Bird androgyna kroppar och begreppet femininitet. Hon har sagt i en intervju att hon är mer intresserad av subjekten hon fotograferar än den performativa ytan och konstruktionen femininitet.

Om det ens går att nå subjektet via fotografier är en bra fråga när man ser på utställningen Object. Fotografierna är intima och undersökande men samtidigt. I vissa bilder är kvinnan mer i kontroll, som om hon vilar i sin egen kropp, och i andra är kvinnokroppen mer sexualiserad och objektifierad. Är inte varje bild där du öppnar munnen eller ler en del av den patriarkala konstruktionen? En kvinna i en bild är alltid i relation till reklam eller pornografi. (Frasen lånad av en vän.) Object är inte fri från den kontexten.

Dialogen och stämningen blir avbruten av städerskan från källaren (Malin Nyqvist), som är en bekant karaktär från ljudklippet från utställningen. Städerskan behöver kissa och måste avlösas från sitt arbete av någon från publiken. Hon ber och lockar med godis och öl. En från publiken går ner i källaren. Städerskan lämnar till sist lokalen och går till butiken på andra sidan av Albertsgatan. Publiken skrattar: ”Vart gick hon? Får man gå ut från sin egen performans?”

Till beskådning dagligen

Jag upplever urladdningen, raven som sker i slutet, som det som gjorde åskådarna och aktörerna mest blottade. Lokalen har stora fönster – allt syns och hörs ut till gatan. Förbipasserande stannar upp, betraktar, kanske filmar en snutt. Vi är alla här till beskådning dagligen.

I den feminina kroppen känner jag mig objektifierad varje dag. Även av mig själv. Den feminina kroppen är socialt konstruerad som ett objekt, vilket gör att kvinnans kropp alltid utsätts för granskning av andra individer. Det gör att kvinnor uppmuntras till att se sin kropp från betraktarens perspektiv och internaliserar därmed ett yttre perspektiv på sin kropp. Den objektifierande blicken handlar inte bara om kvinnliga kroppar, utan gäller även andra icke-normativa, icke-vita kroppar. Därför känns repliken Brigitte Bardot 1 säger: ”Som ett objekt är jag helt fri” extremt provocerande. Vad menar Brigitte?

Kvinnokroppen som ett fullt subjekt

Den västerländska filosofin har tampats med frågan om subjekt och objekt i alla tider. Sartres kompis Maurice Merleau-Ponty kritiserade Descartes dualistiska uppdelning soma/psyke. Merleau-Ponty talade om den levda kroppen. Han menade att subjektet och vårt medvetande inte är avskilt från vår kroppsliga uppenbarelse och att kroppen har en tvetydlig karaktär i och med att den både kan vara ett objekt i rummet som andra ting, men också ett levande subjekt. Du både har och är en kropp. Kroppen är materiell men samtidigt meningsskapande.

Merleau-Ponty menar vidare att vår kroppsliga erfarenhet är vår relation till världen. Vi upplever världen genom vår kropp, samtidigt som den är någonting utanför oss själva. All vår livserfarenhet finns i skärningspunkten medvetande/kropp. Också psykoanalysen ser människans kropp och hennes medvetande som oskiljaktigt förenade.

Men Simone de Beauvoir menar däremot att man kan beskriva kroppen som en situation, något pågående som individen hela tiden subjektivt befinner sig mitt uppe i. Litteraturvetaren Toril Moi menar i förlängning att en kvinna definierar sig själv genom det sätt hon lever sin situation, genom det sätt hon gör något av det som världen gör av henne. Därmed förnekas kvinnan både socialt och kulturellt den autonomi och subjektivitet som borde gälla alla människor. ”Samtidigt är kvinnan människa vilket betyder att hon är subjekt. Kvinnan i det patriarkala samhället lever alltså i en motsägelse; som människa är hon ett fritt subjekt, men hennes situation som kvinna förvägrar henne samtidigt denna fulla subjektivitet” (Aina Valkare, 2009).

Är det därför så intressant att utforska kvinnan som objekt? Det sker dagligen. Skulle det inte vara mer intressant att utforska kvinnokroppen som ett fullt subjekt?

Vilhelmina Öhman

Foto: Liina Aalto-Setälä

Blaue Frau, Object. Spelar fram till den 30.5.

Medverkande: Sonja Ahlfors, Angelina Bergenwall, Meri Ekola, Venla Helenius, Johan Isaksson, Malin Nyqvist, Klara Wenner Tångring, Joanna Wingren and Ilse Ybarra

 

Flow är inte bara för hipsters

Flow är känd som hipsterfestival, men det är nog en liten enkelspårig tolkning. Åtminstone i år var publiken en väldigt heterogen blandning där diverse subkulturer och olika åldersklasser var representerade. Så är ju Flow också en av de mångsidigaste festivalerna i dagens Finland. Det finns något för alla och utbudet begränsas inte bara till musik. Flow erbjuder nämligen filmförevisningar, diskussionstillfällen samt diverse konstprojekt. Även själva artisterna är mångsidiga, eftersom en hel mängd genrer representerades även i år. Det faktum att många av artisterna har en lång karriär bakom sig gjorde säkert sitt för att locka en äldre publik. Till exempel lade jag märke till en gråhårig kille under punkbandet Descendents spelning som var iklädd en t-skjorta med texten “Descendents Tour 1987”.

Det breda utbudet har också fått en del kritik, eftersom det leder till att biljetterna blir rätt så dyra.  Detta syntes dock inte på publikmängden, eftersom det under flera spelningar var alldeles proppfullt med folk. Detta trots att programmet var uppspjälkat på tio olika scener över ett åtta hektar stort område. Vissa har också klagat över trängseln, som nog inte var vidare överraskande, då Flow hade 25 000 besökare per dag.

Iggy Pop orkar härja trots sina snart 70 år.
Iggy Pop orkar härja trots sina snart 70 år.

Fredagens – och för många hela helgens – stora namn var Iggy Pop, rock’n’rollens grand old man. Trots att han är närmare 70 år gammal var han exemplariskt energisk och rörde sig mer på scenen än de flesta unga rockare gör. Publiken fick höra hitlåt efter hitlåt med utgångspunkt i I Wanna Be Your Dog. Iggy Pop tog även kontakt med publiken, skakade hand med dem i första raden och försökte till och med hjälpa en kille upp på scenen (vilket dock säkerhetsvakterna satte stopp för).

Efter Iggy Pop, som spelade redan tidigt på kvällen, kändes det svårt att bygga upp någon form av entusiasm för mindre energiska artister, men Massive Attack & Young Fathers gjorde ändå väl ifrån sig och efter några låtar lät det riktigt bra.

Savages avslutade kvällen för min del med sin något teatraliska rock. Det var skönt med en mindre publik efter trängseln kring de större banden, men inte behövde de ändå spela för tomma salar.

Okra Playground.
Okra Playground.

Lördagen inledde jag medatt se en fin spelning av Mopo & Ville Leinonen på en rund scen med bänkar hela vägen runt, för att sedan gå in på Art Laboratory och se Okra Playground spela. Varför bandet hade kategoriserats som konst och inte musik kan man fråga sig, men salen var full och bandet så väl som publiken verkade riktigt nöjda. En av de fina sakerna med Flow är att, förutom alla stora namn, så erbjuder festivalen även mindre kända artister en möjlighet att spela för en bredare publik. Okra Playground är främst känt inom folkmusikkretsarna, men nu fick de en väldigt blandad publik, varav säkert flera gärna ser dem på nytt.

Dungens flumrock samlade en energisk publik, med många dansande ungdomar. Det var tydligt att speciellt många finlandssvenskar hade hittat dit. Jag hann också se en del av The SultanS, som är ett av flera projekt med Läjä Äijälä, känd för det legendariska HC-punkbandet Terveet Kädet, i vilket även resten av The SultanS har spelat. Det här projektet är dock långt ifrån punk och närmare någon form av garage-blues. “Pure essence”, kommenterade en kompis som lyssnade på dem. Under spelningen klättrade någon från publiken upp på scenen och började sjunga till en av låtarna. Ingen tycks till att börja med ha insett att detta helt enkelt var ett improviserat tilltag och det tog en stund även för säkerhetsvakterna att reagera. Bandet tackade dock för sången och verkade vara nöjda.

Morrisey upprörde vissa besökare med sina slakterivideor.
Morrisey upprörde vissa besökare med sina slakterivideor.

Sist, men inte minst, fick vi se legenden Morrissey uppträda. Morrissey upplevs med rätta som en kontroversiell artist och även nu lyckades han väcka diskussion med hjälp av de filmer som projicerades bakom honom på scen. Under en låt fick vi se filmsnutt efter filmsnutt på polisvåld, men det publiken verkade reagera starkare på var filmsnuttarna från slakterier som visades under The Smiths låt Meat is Murder. Morrissey är känd som vegan och djurrättsförespråkare, så det torde inte vara överraskande att han tar upp saken även under sin spelning, speciellt då han har möjlighet att direkt nå uppskattningsvis 15 000 människor. Själv tycker jag det är bra att artister tar ställning, men det har efteråt i media kommit upp kommentarer om hur filmsnuttarna förstörde feststämningen. Flera i publiken såg faktiskt rätt illamående ut mot slutet av låten och jag hoppas de flesta också reflekterar över varför dessa filmer visades.

En sak som Flow är känt för är folk som klär sig uppseendeväckande. Detta gäller även vissa band, så som söndagens Death Hawks, vars sångare hade smörjt in ansiktet i glitterfärg. Även Räjäyttäjät påminde med sin glada humor och lustiga dräkter mera om performance än någon traditionell rockspelning. Däremot spelade J. Karjalainen (översta bilden) för en väldigt blandad publik en rätt avskalad och enkel spelning, som grundade sig mera på låtarnas innehåll än attiraljer. J. Karjalainen tycks inte bara tilltala dem som följt med hans karriär under årens gång, utan där trängdes så väl äldre yngre lyssnare. Det var tydligt att J. Karjalainen själv njöt av uppträdandet, vilket alltid är trevligt att se.

Crowdsurfing under Descendents spelning.
Crowdsurfing under Descendents spelning.

Descendents’ spelning sades vara årets punkhändelse och visst var de ju bra (även om Los Crudos på Puntala-rock var en större punkhändelse för mig personligen). Av mängden punkare på festivalen kan man anta att flera främst kommit för att se just den här spelningen. Publiken var med på noterna från första början och man fick även se en del crowd surfing. Men som sagt såg man även äldre folk i publiken även om det gick vilt till framför scenen. För ett band som grundats 1978 var de verkligt energiska.

Även New Order, som blev festivalens sista band för min del, har redan 36 år på nacken. Under spelningen fick vi se videoprojektioner av retroaktiga animationer och olika filmsnuttar. Deras spelning var bland de längsta på hela festivalen och räckte i en och en halv timme, vilket verkade lite konstigt, då Morrissey blev tillsagd att sluta efter en timme på scenen. Som encore spelade de ett par Joy Division -låtar, vilket verkade vara det som publiken hade väntat på allra mest.

Allt som allt var festivalen riktigt lyckad, trots att det allt emellanåt blev lite väl trångt. Tyvärr ger inte området i Södervik möjligheter till att utvidga festivalens område, så den lär även i fortsättningen sälja slut.

Text: Janne Nyström
Foto: Tiina Tolonen

Norpas Festival vid ett vägskäl

För fjärde sommaren i rad landade tvärkonstärliga Norpas Festival i lilla Dalsbruk, en och en halv månad efter ortens stolthet Baltic Jazz. ”Landade” är det centrala ordet här, eftersom det är lite som om ett UFO hade dimpt ner i den gamla industriorten. Det tog sina 10 år för Dalsbruksborna att helt och fullt ta till sig en festival med traditionell jazz, men barfota hippieveganer i batikkjolar och dreadlocks som ordnar minimalistiska dansperformanser, kallar tretaktsmotorer för instrument ger stående ovationer åt psykedeliska primalljudsexperiment är nog en svår nöt att knäcka för många (för tydlighetens skull påpekar vi att detta är ironi på Dalsbruksbornas bekostnad – alla arrangörer och publikmedlemmar är naturligtvis inte hippieveganer i batikkjolar, red. anm.). 

Å andra sidan är Norpas Festival ett andningshål för många ortsbor som längtar efter något annat än dragspelsklubben, det lokala rockbandet och akvarellföreningen. Norpas hämtar några av Finlands och världens intressantaste och mest udda konstnärer och musiker till orten och erbjuder både konstnärligt och intellektuellt utmanande upplevelser av typen som många aldrig upplevt förut. Den glada och positiva stämningen smittar av sig, och speciellt under ett veckoslut som detta (21-23 augusti), då solen skiner och de sista sommargästerna tar sig in till hamnen och dess caféer och restauranger, är det ett mycket välkommet tillskott till Dalsbruks sensommarprogram.

Videoinstallationen i gamla gjuteriet var en höjdpunkt på Norpas.
Videoinstallationen i gamla gjuteriet var en höjdpunkt på Norpas.

Det som fungerar bäst på Norpas är också det småskaliga programmet: foto- och konstutställningarna, filmvisningarna, de historiska guidningarna i bruksområdet, matinékonserterna på cafét och galeasen Inga, workshoparna som involverar publiken. På den punkten var programmet digrare än i fjol: detta år kunde man faktiskt gå omkring hela veckoslutet och aldrig bli utan program, till och med välja och vraka lite. Speciellt förtjust var jag själv av Farazana Wahidys fotografier av kvinnor i Afghanistan och Ilkka Rautios, Saara Töyryläs och Tuomas Norvios video-ljud-dansinstallation Luova Tuho, som spelats in i den nedlagda stålfbriken i Koverhar – Dalsbruks systerfabrik. I ärlighetens namn är jag mer tagen av Rautios dystopiska foto och Norvios elektroniska ljudlandskap än Töyryläs koreografi som är en aning fantasilös. Idén är rolig dock – en arbetare i blåställ och gasmask som lämnats kvar i den nedlagda fabriken och går bärsärk. Tre kortfilmer loopas i tre tv-apparater som placerats i det skumma ljuset i det gamla tackjärnsgjuteriet i Dalsbruk – en perfekt inramning.

Det som fungerar lite sämre, enligt den här recensenten, är de stora konserterna i den gamla mekaniska verkstaden, och de allmänna arrangemangen. Norpas har nu nått ett vägskäl där arrangörerna måste besluta sig för om festivalen ska fortsätta vara en liten sandlåda för de redan invigda och deras kompisar, eller om man vill växa och engagera också de infödda Dalsbruksborna.

Norpas förstår att utnyttja det gamla bruksonrådet.
Norpas förstår att utnyttja det gamla bruksonrådet.

Upplägget för lördagens huvudkonsert med 500 personer i publiken var intressant, men inte helt optimalt. Tuomari Nurmio – huvudartisten – inledde konserten redan klockan halv åtta med en alltid lika fantastisk enmansshow. Nurmio sviker aldrig sin publik, det var stående ovationer och rungande applåder. Andra ut på scenen var dragspelsmästaren Kimmo Pohjonen tillsammans med Ismo Alanko och flamencosångaren Niño de Elche – som alla har uppträtt på tidigare festivaler. Det som kunde ha informerats bättre om var att Alanko inte skulle uppträda med sina egna sånger, utan att det skulle bli en timmeslång psykedelisk improvisation i läten och stämningar. Var man inställd på det, var konserten i sig både högklassig och intressant, men var inställningen att man ville höra nåt som närmelsevis liknade Alankos rockmusik blev man nog bittert besviken. Under denna konsert gick också en ansenlig del av publiken hem. Vilket är förståeligt, eftersom nästa programnummer var jonglering. Inget fel på jonglering i sig, men man frågar sig om ett i sig ganska traditionellt jongleringsnummer verkligen hör hemma på festivalens huvudkonsert. Sist ut var det igen en samling av festivalens all stars, som denna gång framförde sin version av John Zorns improvisationsverk Cobra. Ambitiöst och nog så nyskapande och intressant, men verket var kanske lite för udda för att placeras som sista uppträdande på den slutsålda konserten.

Artisterna som uppträder är till stor del redan bekanta. Alanko, Pohjonen, de Elche, Teho Majamäki, Yrjänä Sauro är alla fantastiska artister, men de har alla uppträtt på festivalen redan två, tre eller fyra gånger. Nu ställer man upp dem i olika konstellationer för att experimentera med olika former, vilket i sig kan vara intressant. Men man skulle kanske hellre se något alldeles nytt och obekant – och det känns som om Norpas under sina första år var bättre på att ta intressanta orkestrar till orten som man kunde njuta av även om man inte var överförtjust i experimentell lätesmusik.

Jukka Nouisiainen i gamla mekaniska verkstan
Jukka Nouisiainen i gamla mekaniska verkstan

Den lite mer småskaliga fredagskonserten med kring 200 gäster fungerade bättre, både vad gällde arrangemang och upplägg. Kvällens höjdpunkt för min egen del var Jukka Nousiainen, något av en yngre version av Tuomari Nurmio, som uppträdde med sång och bluesig, skräpig elgitarr. Nuosiainen skulle ha uppträtt med sitt band Jukka ja jytämimmit, men tyvärr splittrades det bara dagar innan festivalen.

Spansk-japanska gruppen Takeo Takahashi Quartet spelade njutbar mellow jazz med fusioninslag, medan amerikanska David Rothenberg körde fågelläten i slow-motion och ackompanjerade dem med saxofon och flöjt. En rolig grej, men det kunde ha pågått i en halv timme snarare än i en timme. Gruppen bakom Luova Tuho uppträdde också live, mycket proffsigt så, men liksom i samband med installationen kändes det också här som om Saara Töyryläs koreografi inte riktigt orkade engagera i 40 minuter. Kraftwerk-inspirerade musiken fungerade däremot mycket väl.

Festivalbesökare på skogspromenad.
Festivalbesökare på skogspromenad.

Vissa av de lokala krafter som har hjälpt till att fixa det praktiska på festivalen antyder att organisationen bakom Norpas Festival tagit sig vatten över huvudet då den låtit evenemanget växa till sig under årens lopp. Det klagades över dålig informationsgång, bristfälliga förberedelser och avsaknad av tydlig ansvarsfördelning. På lördagens slutsålda konsert verkade det som om arrangörerna inte väntat sig en sådan popularitet, och det uppstår ett par större missar.

Norpas Festival är något av det roligaste som hänt Dalsbruk på många år, och därför får man innerligen hoppas att festivalen också fortsätter att arrangeras framöver. Men för att festivalen ska ha en framtid som både ortens befolkning och arrangörerna är nöjda med, krävs att man såväl i fråga om programplanering och arrangemang tar de ”vanliga bruksarna” lite mer i beaktande. Festivalen skulle må så mycket bättre om det fanns en genuin kommunikation åt båda hållen – och som sagt finns på orten så mycket kunskap om den här typen av arrangemang att festivalen bara är korkad om den inte förstår att bättre dra nytta av den.

Uppdatering: Enligt festivalens verksamhetsledare Ritva Kovalainen har publikresponsen på festivalen varit överväldigande positiv och ingen har klagat på arrangemangen. Även alla artister har varit nöjda. Vissa detaljer i texten har ändrats efter preciseringar från arrangörernas sida. Vi beklagar eventuella missförstånd.

Text och foto: Janne Wass