Etikettarkiv: Peter Mickwitz

Poeten: mer stöd till litteraturen som konst

Staten: vi stöder ju biblioteken

– Varför behandlas litteraturen inte som de andra konstformerna, exempelvis dansen, teatern, musiken eller bildkonsten?, frågar poeten och kritikern Peter Mickwitz.

Vi träffas för en intervju hemma i poeten Peter Mickwitz hyreslägenhet i Helsingfors – en intervju som också handlar om författares ekonomi men främst om litteraturens ställning i samhället.

Men låt oss först göra en sak klar: Mickwitz uppskattar storligen alla de andra konstformerna och skulle aldrig önska att det offentliga och privata stöd som tillfaller dem skulle minska i volym. Däremot anser han att det institutionella stöd exempelvis teatrar och konsertsalar har möjlighet att få, i rimlighetens namn även borde tillfalla litteraturens institutioner, så som kritiken och förlagen.

Vi ska också höra Ansa Aarnios syn på hur staten prioriterar litteraturen. Aarnio är specialsakkunnig på det statliga Centret för konstfrämjande, och är med om att fatta beslut om en del av det statliga stödet till konst.

Men vi börjar med samtalet i poetens kök. Framför oss på bordet står två glas vatten och två kardemummabullar.

– Jag önskar teatern allt gott och jag uppskattar teater. Jag vill inte att teatern ska få sämre förutsättningar. Jag vill bara att litteraturen ska ha det lika bra. För att samtalet ska bli meningsfullt måste vi placera litteraturen i en kontext och därför måste man göra jämförelser med de andra konstarterna.

För att komma framåt måste vi först ta några kliv bakåt.

– Den historiska bakgrunden till allt är att litteraturen, ända sedan tryckpressen uppfanns, förutom konst också varit en affärsverksamhet.

Mickwitz påminner om att också de andra konstformerna, till exempel bildkonsten, har en liknande bakgrund: bildkonsten var i tiderna i hög grad ett hantverk som strävade efter att skapa produkter som skulle säljas på en marknad; men med tiden utvecklades bildkonsten till att vara i första hand konst och inte en affärsverksamhet.

– Böcker går som bekant att massproducera och sälja. Och så har vi en hel massa böcker som inte alls är konst. De många olika litteraturvarianterna har fått samverka inom samma miljöer: på förlagen.

Den digitala utvecklingen och massmediernas omvandling har under detta årtusende skapat stora bekymmer för förlagen.

– Förlagen har i nuläget allt mindre plats för den slags litteratur som jag kallar konst. Det betyder en radikal förändring för litteraturen som konst. Var ska den finnas i framtiden? Ska den alls finnas? Samtidigt är förlagen närmast tvungna att koncentrera sig på det som säljer och det som jag för min del anser att inte är så viktigt konstnärligt.

Och den konstnärligt betydelse-fulla litteraturen då, hur definierar du den?

– Konst överlag handlar om något som har integritet och som inte uppfyller förväntningar. Konsthantverk kan självklart också vara intressant, men då handlar det om att göra det man förväntas och är lärd att göra.

Ser vi i framtiden allt fler förlag som fokuserar enbart på konstnärligt relevant litteratur, det som i folkmun kallas smal litteratur?

– Jo, jag tycker att det sker redan nu, det finska förlaget Poesia är ett bra exempel. Om de större förlagen inte har möjlighet att ge ut den litteratur som jag tycker att är viktig, så söker den sig andra kanaler. Och just denna litteratur behöver finansieras. Medan den litteratur som går att sälja fortlever i affärsföretagen. Litteraturen kommer att tudelas allt mer.

Och här kommer vi tillbaka till frågeställningen som lyftes fram i inledningen av artikeln.

– Det naturliga, tycker jag, är att den konstnärligt betydelsefulla litteraturen finansieras på samma premisser som de andra konstarterna. Men tyvärr sker ju inte detta idag.

Peter Mickwitz efterlyser samma slags ekonomiska strukturer för den konstnärligt seriösa litteraturen som för exempelvis den motsvarande konstnärligt seriösa teatern.

– Hur skulle teaterkonsten som helhet överleva utan den ekonomiska uppbackningen från statliga och privata fonder? Och hur skulle bildkonsten se ut om om alla dess institutioner skulle vara beroende av enbart försäljning?

Vi ska återkomma till de statliga författarstipendierna, vars nivåer enligt Mickwitz mening är på en för låg nivå. I sig anser han att stipendiesystemet är fungerande men grundfrågan i hans analys är att litteraturen behöver mer stöd på många fronter samtidigt.

– Många tror att det räcker med att finansiera författarna, men det räcker absolut inte! En litteratur som består enbart av författare, ja den finns i praktiken inte.

Vad annat behöver finansieras för att enligt din mening ge en grogrund för en levande litteratur i samhället?

– Kritiken, förlagen, tidskrifter, författarutbildningar, bokhandlar och nätpublikationer för kritik. Det behövs pengar för allt detta. Om tidskrifter och nätpublikationer är tillräckligt väl finansierade skapar det här också verkliga arbetstillfällen och bi-inkomster – också för författare.

I dagens läge får både tidskrifter och en del nätpublikationer för kritik stöd från staten. Som bekant är detta stöd inte på en nivå som möjliggör rimliga löner och arvoden. Det kan varje kulturtidskrift i landet vittna om (däribland Ny Tid).

Förlagen då?

Det vore enligt Mickwitz önskvärt om förlagen i framtiden utvecklades till institutioner som tillåts vara förlustbringande.

– Det är väsentligt att börja se förlag som något annat än affärsföretag. På samma sätt som vi inte ser Amos Anderssons konstmuseum eller Teater Viirus som affärsföretag. Kanske är det så att det i framtiden inte längre är möjligt för konstnärligt seriösa förlag att verka i en bolagsform i vilken det juridiskt finns inbyggt ett syfte att göra vinst.

Staten prioriterar institutioner

Hur mycket stöder då staten de olika konstformerna? I årets statsbudget för konst och kultur, totalt 463 miljoner euro, beviljades till exempel teatrarna, dansteatrarna och orkestrarna bidrag på inalles 71,5 miljoner euro.

Från undervisnings- och kulturministeriet uppger man att bidragen och stipendierna för att främja litteraturen uppgick till 6,5 miljoner euro. Exempelvis de föreningar som jobbar för att främja litteratur beviljades 1,7 miljoner euro medan författare och översättare  i år fick 3,1 miljoner euro i stipendier och bidrag.

Taike, centret för konstfrämjande, har under de gångna året fått en allt viktigare roll i statens kulturpolitik och Taike beslutar också om en del av konstbidragen och stipendierna.

– Taike stöder litteraturen bland annat via författarstipendier, skrivarutbildningar, litteraturfestivaler och kulturtidskrifter. Taike beviljar också bidrag till sammanslutningar och till främjande av barnlitteratur, säger Ansa Aarnio på Taike.

Aarnio vill också gärna påminna om att staten via statsandelar upprätthåller biblioteken, det här stödet kan alltså tolkas som ett stöd också till litteraturen. Biblioteken har historiskt haft en betydande roll i Finland med tanke på främjandet av läskunnigheten och att göra böcker tillgängliga. I modern tid har ändå bibilioteken många fler roller än att främja litteraturen. Ifjol köpte biblioteken böcker i olika genrer för 22,8 miljoner euro.

Är det möjligt att med hjälp av statsmedel stöda förlagen?

  Staten har inga bidrag som förlagen kan ansöka om inom budgetmomentet  litteraturens främjande, säger kulturrådet Leena Laaksonenundervisnings- och kulturministeriet.

Värt att tillägga är att ministeriet stöder översättning av litteratur till andra språk. Ministeriet riktar stödet till FILI (Finnish Literature Exchange) som beslutar om stödet. Både finländska och utländska förlag kan beviljas budgetmedel – årligen uppgår den här stödsumman till en halv miljon euro.

Stipendiesystemets brister

Avslutningsvis återvänder vi till Peter Mickwitz kök för några ord om författarstipendiernas nivå.

Enligt författarförbundet Suomen kirjailijaliitto har hälften av författarna andra inkomster än de inkomster de tjänar via sitt kreativa skrivande. Mer specifikt handlar det om hälften av dem som svarade på förbundets medlemsenkät år 2010. Av samma enkät framgår att författarna för sitt litterära arbete tjänar 9 745 euro i året (medianinkomst). Traditionellt har många författare för att tjäna ihop ett levebröd arbetat som recensenter, lärare eller översättare, både när författarna inte haft något arbetsstipendium och ofta också i de fall de beviljats ett.

– Problemet i dagsläget är att flera jobb inom kulturfältet i Svenskfinland mer eller mindre har försvunnit. För jobbet som kritiker betalas man dåligt eller ingenting alls.

Mickwitz anser att den skattefria summan för konstnärstipendier är på tok för liten nu – den borde höjas.

– Till exempel i Helsingfors blir det inte mycket kvar efter att hyran är betald. Summan har inte hängt med den allmänna kostnadsutvecklingen.

Trots att Mickwitz anser att den skattefria summan är för liten så är systemet enligt honom i sig fungerande. I år är den skattefria summan för konstnärsstipendier 20 309 euro på årsbasis, eller knappt 1 700 euro per månad. Av den summan dras den obligatoriska pensionsförsäkingen av, så att stipendiesumman som konstnären har att leva på per månad är ca 1 500 euro.

– För det första: det borde heta arbetsstipendium och inte konstnärsstipendium. Vi som arbetar måste ges en möjlighet att ägna oss åt själva verksamheten i högsta möjliga grad,  inte minst ligger det i stipendiegivarens intresse att stipendiaterna på riktigt har möjlighet att göra det de beviljats stipendiet för – det ska gå att leva på den summan. Min åsikt är att stipendiesummorna borde höjas istället för att man ökar antalet stipendier. N

Text & foto Marcus Floman

Poesins potential och partikulariteter

Antologin Korsstygn, rastplats – Om den finlandssvenska poesins belägenhet samlar samtal, skönlitteratur och essäistik av Maïmouna Jagne-Soreau, Magnus William-Olsson, Johanne Lykke Holm, Elisabeth Hjorth, Susanne Christensen, Pauliina Haasjoki, Peter Mickwitz och Tatjana Brandt (bilden). Det är en fin samling skribenter som på olika sätt undersöker den finlandssvenska poesins potentialiteter, kritiska förmågor, omständigheter och gränser. Gemensamt för texterna är deras performativa patos, flerspråkiga fokus och hur det finlandssvenska får framträda som ett mellanskap – en alternativ offentlighet förlagd i ett geografiskt och språkligt mellanrum. Eller med Ralf Andtbackas ord: ”Fält som faller in i fält” – en diktrad som plockas upp av Maïmouna Jagne-Soreau i syfte att begreppsliggöra det finlandssvenska mellanskapets skiktade dubbelheter.

I essän ”Ralf Andtbackas Fält ur ett postnationellt perspektiv” skriver Jagne-Soreau vidare utmed (dikt)fältens rörelser och rumsligheter. Närläsningar varvas med sociopolitiska överläggningar, vilket formar ett dynamiskt skrivande som alltsomoftast lyckas presentera och tänka skilda perspektiv simultant. Det syns framförallt i arbetet med fältets paradoxala karaktär, i egenskap av litteratursociologiskt begrepp och poetisk bild. Samtidigt som fält ”handlar om gräns, ram, definierade områden […] ger det möjlighet att överskrida begreppets barriärer och låta oss fyllas ’av en utsökt känsla av frihet’ som Andtbacka formulerar det vid flera tillfällen”.

Jag ställer mig emellertid skeptisk till vissa litteratursociologiska betoningar, formulerade i påståenden som att fält ”kan – och bör – läsas” som en ”allegori över det finlandssvenska fältet”. Det är en normerande och mimetisk utsaga som riskerar att rama in och reducera diktens mångfaldiganden. Med andra ord: när samtidigheten faller över i det ena perspektivet stelnar lätt poesin till beskrivningar.

Platsighet

I Magnus William-Olssons bidrag ”Finns det finlandssvensk poesi? En föreläsning” läggs accentueringen snarare på poesin överlag än den specifikt finlandssvenska: ”Kan man i den postdigitala tillvaron med någon sorts poetologisk relevans tala om nationellt definierad poesi?”  Läsningen går via rubrikerna ”Poesins platsighet” och ”Postdigital platsighet”, som senare sammanstrålar i ett resonemang om platsens och poesins roll i postdigitaliteten, under rubriken ”Finlandssvensk poesi – ett förslag”.

William-Olsson använder begreppet postdigitalitet för att beskriva vår samtida relation till, och inte minst upplevelse av, poesin och platsen: ”I och med att smartphonen 2008 gjorde oss ständigt uppkopplade och därmed introducerade oss för vad man kanske kunde kalla ett nytt varamodus, var digitaliseringens repertoar av uppmärksamhetsformer färdigutvecklad.” Den begreppsliga diskussionen angående det postdigitala, om det ska ses både som tillstånd och tidsepok, lämnar jag därhän.

Vad som intresserar mig är framförallt William-Olssons fenomenologiska fokus: insisterandet på upplevelsen: det att dikten alltid aktualiseras och blir till ”för någon”. För om ”uppmärksamheten föregår språket” måste det mesta ”re-definieras på uppmärksamhets och uppmärksamhetsekonomins grund”. Och trots att subjektet är förhållandevis frånvarande tänker jag genomgående på det: hur dess konturer verkar lösas upp i den uppmärksamhetsfokuserade postdigitaliteten, en redefiniering som stundtals tycks antyda en teknologiutopisk linje.

Där skillnad inte råder

Essän avslutas i avdelningen ”Finlandssvensk poesi – ett förslag”, där de språkliga och spatiala villkoren för den finlandssvenska poesin diskuteras. Det föranleder ett resonemang om skillnad- och identitetsbegreppet, inriktat på distinktionens effekter: ”gränsen gör måhända en skillnad, men den är alltid också en ’plats’. Och inte vilken plats som helst, utan platsen där skillnad inte råder.” Det är tänkvärt och intressant, men jag har samtidigt svårt för det affirmativa användandet av begreppet ”gräns” i sammanhanget. Jag tänker framförallt på ordets geopolitiska innebörd, liksom dess diskursiva verkan – med trogna suffix som -polis, -bevakning, -kontrollant, och så vidare. Kanske är också här, för att anknyta till min kritik av Jagne-Soreau, en sorts samtidighet att föredra? En syntetisering av distinktion som gräns och skillnad där subjektivitet och kropp får ta plats – vilket nödvändiggör en maktkritik.

På tal om makt, kropp och subjektivitet fastnar jag för Elisabeth Hjorths essä ”Det finns ingen annanstans/Det man vänjer sig vid är allt man har. Om våld och icke-våld hos Henrika Ringbom och Matilda Södergran”. Det är ett nöje att ta del av Hjorths essäistiska skrivande: sinnliga och sensibla poesiläsningar som alltigenom vågar lita på sina förnimmelser, som vägrar täcka dikten med begreppsmatriser och resonemang ovanifrån. Istället lyssnar och lokaliserar Hjorth diktens tillrop inifrån och tar vara på hur den poetiska raden artikuleras, varåt rösterna riktas. Hjorth intresserar sig kort sagt för dikten i de moment då den låter ”språket göra ett jobb som det inte redan vet allting om”.

Jag stannar till i ett stycke där rader ur Södergrans respektive Ringboms diktverk brutits ut och återuppbyggts till en ekokammare i Hjorths essä:

Vidrigt att inte kunna urskilja sig själv i tanken, skriver Södergran.

Och utsikten rämnar och glider isär, skriver Ringbom.

Du skriver alltid något annat än det du vill skriva, skriver Södergran.

Men munnen är saklös som den som sover, skriver Ringbom.

Genom en uppställning citat tillåts en ny berättelse träda fram, en dialog mellan poeterna. Hjorth kastar in sin text i poesisorlet, låter den lyssna sig fram (såväl mellan som vid sidan av diktraderna). Distansen mellan den undersökande och det undersökta – som så ofta upprätthålls i essäer med anspråk att kartlägga tendenser, temata, och så vidare – minskar. Skrivandet om dikten blir snarare ett skrivande tvärs igenom den.

Text Filip Lindberg
Foto Janne Wass

Tatjana Brandt (red.): Korsstygn, rastplats – Om den finlandssvenska poesins belägenhet. Ariel litterär kritik nr 8, 2016.

Likheter mellan olikheter

50-peter-mickwitz-kanslornas-mysterier-webbPeter Mickwitz senaste bok Känslornas mysterier består av en samling texter där känslor förkroppsligas som djur, mineraler och växter – en svit förkroppsliganden som sker i och genom ständiga kombinationer och omkopplingar. Det är framförallt känslorna och djuren som står i centrum, som när de kombineras förvandlas till känslodjur. Mickwitz låter med andra ord en specifik känsla, exempelvis ”Integritet”, ge namn åt ett ett (fantasi)djur, som också illustreras av Linda Bondestam. Känslodjuren beskrivs ingående: deras beteende, habitat, förutsättningar, försvar, och så vidare.

Integritet är en liten grå fågel. Inte grå i bemärkelsen obemärkt eller sorgsen, utan grå på ett intensivt genomträngande lysande sätt. […] Integritet är en speciell art på så sätt att den har global spridning samtidigt som den är ytterst ovanlig över hela sitt utbredningsområde; välanpassad och missanpassad i samma vingslag.

Det blir en dubbel metaforik, ett sätt att låta det ena förvandla det andra; det andra förvandla det ena. Men känslodjuren behöver därutöver sättas i relation till andra djur för att förstås i sin egenhet, och en emotionell fauna framträder. I sammanhanget fungerar den ”kanske mest uppseendeväckande” kråkfågeln ”Uttråkad” bra som exempel:

I motsats till småruggiga men coolt avslappnade Kråkor, magistralt förnumstiga Korpar, spetsigt men ändå så präktigt spatserande Kajor eller metalliskt skarpsint klingande Råkor är Uttråkad en uppspärrad fjäderboll, dock också den grå och svart, även om gråheten och svartheten förefaller vara slumpmässigt ojämnt utspridda över hela fjäder- och dunskruden.

Uttråkads individualitet får sin betydelse i och genom relationen till andra känslodjur. Men hopen av adjektiv, begäret efter att beskriva, gör texten trögflytande och förvirrad. Bild läggs på bild som läggs på bild, och det är snart svårt att veta vad som är vad. Känslornas mysterier skulle således tjäna på att alternera framställningsformer i relation till sina objekt. Det blir avgörande att inte bara beskriva den känsla djuren förkroppsligar, utan också att skriva fram den: att gestalta själva motsättningen och/eller sambandet mellan känslan och djuret stilistiskt. Stilen måste reagera på mötet mellan känsla och djur, annars riskerar läsaren att bli just uttråkad.

Det är denna variation som behövs för att texten, gång på gång, ska lyckas frammana metaforens skapande gnista. Annars riskerar känslodjuren att inte bli mycket mer än ordvitsar. För liksom ordvitsen läser jag känslodjuren som en lek med idéer, språkliga associationer: genom att godtyckligt förknippa eller förbinda två kontrasterande föreställningar med varandra uppstår en oväntad och, om det lyckas, komisk effekt.

Men ordvitsens meningsproduktion – det vill säga komiken i det oväntade språkliga momentet – kan av samma anledningar visa sig vara problematisk och på en omedveten nivå ideologisk. Ett exempel finns i kapitlet ”Överbarrig gran – Mytogran”. Granen, ”detta förljugelseträd som till och med på listig bakväg smugit in som symbol för kristendomens näst största högtid. Granar i Palestina? Fast vem vet, kanske det ännu kommer till det ifall granviljan är stark nog.” Skrivs ordvitsen, där granviljan gärna läses som grannviljan, med bakgrund mot Israel-Palestina-konflikten? Komiken känns förvirrad och suspekt, och när ordvitsen följs av parentesen: ”(Herregud, vi kunde väl lika väl kalla granen för vår käraste fallossymbol! Granen står grön och Granen står grann… Granen står här och granen står där…)”, så förstår jag, trots följande förklarande kommentarer, faktiskt ingenting.

Text: Filip Lindberg
Foto: Niklas Sandström

Peter Mickwitz: Känslornas
mysterier.
En naturhistoria. Förlaget, 2016.

Att freda språkets frihet – Ny finlandssvensk dikt 1987-2014

En ny antologi med modern finlandssvensk poesi, med ett välskrivet efterord där poeterna sätts in i ett sammanhang av Fredrik Hertzberg är förstås värt att fira. Särskilt som boken, som heter 27 år, elva poeter, en antologi är både vackrare och innehållsmässigt starkare än den rikssvenska förlagan Trettiotvå poeter tjugohundraelva (2011). Den sistnämnda boken innehåller svenskspråkiga poeter som debuterat från 90-talet och framåt, medan 27 år, elva poeter, en antologi – i fortsättningen kallad 27.11 – har med dikter från så långt tillbaka som 1987. Det rör sig om drygt 200 sidor dikter med elva utvalda poeter. Tanken med boken är att presentera det mest sprängkraftiga inom finlandssvensk poesi för en tysk publik – snarare än en inventering av all god poesi som skrivits i svenskfinland de senaste decennierna.

Att boken alls blivit till beror nämligen på en beställning av en finlandssvensk diktantologi på tyska, inför att Finland var temaland på Frankfurts bokmässa hösten 2014. Peter Mickwitz och Ralf Andtbacka tillsammans med översättaren Ursel Allenstein fick alltså möjlighet att efter nära 100 år fullfölja den dröm Edith Södergran närde och arbetade med i slutet av sitt liv: att ge ut en antologi med modern finlandssvensk poesi på tyska.

Det har blivit mycket lyckat. Boken kunde ha varit tjockare och haft med fler poeter, som den rikssvenska antologin med sina 32 poeter. Men fördelen med 27.11 är att den ger större utrymme åt varje poets egenart. Som en jämförelse kan nämnas att de två poeter som finns med i båda antologierna, Catharina Gripenberg och Cia Rinne, bara får sju sidor vardera i den rikssvenska antologin medan de får 18 (Gripenberg) respektive 16 sidor (Rinne) i den finlandssvenska. För mig känns 27.11 mycket mer sammanhållen än den svenska antologin och det känns kvalitativt bra att få lära känna de enskilda poeterna – för det hinner jag på de 15-20 sidor varje poet har till sitt förfogande. Inlagan av Hilda Forss är också föredömlig vad gäller läsvänlighet och jag gillar att dikterna presenteras kronologiskt efter vilken diktsamling de är hämtade från.

Vad om innehållet då? Jo, det som slår mig är förstås hur pass mycket av den poesin som fokuserar på språket i sig – från Heidi von Wrights och Cia Rinnes ordlekar, över Stefan Hammaréns alldeles egentillverkade syntax och grammatik och egentillverkade ord, till Peter Mickwitz språkliga demontering av Edith Södergrans berömda rad ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är” – som i Mickwitz version lyder: ”ONEJ det anstår nej inte att göra nej mindre än ja är nej”. Det faktum att det språk som premierats i litteraturen under de senaste decennierna till stor del varit effektiv prosa som för intrigen framåt. Detta speciellt fallet i den populära och ofta samhällsengagerade kriminallitteraturen. För att inte tala om språket i reklam och media med sin förrädiska klarhet. Det har i denna situation varit viktigt för poesin att freda språkets frihet från konformitetskrav och att slå hål på det konventionella språkbruket samtidigt som diktarna vill visa på det poetiska språkets obegränsade möjligheter: ”Men jag har inga spärrar alls / Allt faller in i allt. / Jag fylls av en utsökt känsla av frihet.”, som Ralf Andtbacka skriver i en dikt.

Fredrik Hertzberg skriver i sitt efterord att poesin i 27.11 ”i möjligast låg grad tar för givet en viss vokabulär, ett visst sätt att skriva, grammatik, program, form, innehåll. Och det stämmer. Poesin är också sällan direkt politisk, och det handlar mer om språkliga hierarkier än om samhällshierarkier. Det finns dock undantag. Oscar Rossi bjuder till exempel på en hel del samhällskritik i rader som: ”Kan någon vara så vänlig att räkna upp hela haveriet? / Hierarkierna. Apparaterna för smak. Prästvälden, tidebönen, / politbyrån, ajourhållningen, bruket av de fyra räknesätten”.

Vad i övrigt. Den nya finlandssvenska poesin är kvinnodominerad. Av elva poeter är sju kvinnor: Eva-Stina Byggmästar, Agneta Enckell, Catharina Gripenberg, Henrika Ringbom, Cia Rinne, Matilda Södergran och Heidi von Wright. Männen är bara fyra: Ralf Andtbacka, Peter Mickwitz, Stefan Hammarén och Oscar Rossi.

Det som saknas i boken är den mer traditionella poesin. Byggmästars fina diktsamlingar med delvis kristet färgat bildspråk Näckrosön och Den harhjärtade människan finns inte representerade, däremot de mer språklekande dikterna i glädje- respektive kärlekstrilogin. Dikterna i Mickwitz fantastiska och humoristiska bok Där bara diset återstår av paradiset saknas också. I det här urvalet framstår han som enbart allvarsam i sin poesi – vilket inte stämmer! I stort tycker jag dock att urvalet gör poeternas mångsidighet rättvisa.

Redaktörerna har haft som kriterier för medverkan i antologin att poeterna skall ha debuterat efter 1980 och gett ut minst tre diktsamlingar samt att de är aktiva poeter. När jag inventerar vilka som valts bort i 27.11 finner jag minst ett tiotal ytterligare som matchar kriterierna: Torsten Pettersson, Thomas Brunell, Robert Henrik Pateau, Carina Nynäs, Ann-Helen Attianese, Catharina Östman, Martin Westman, Katarina Gäddnäs, My Lindelöf och Metha Skog. Många av dessa poeter har skrivit poesi som har mycket hög klass. Det här med att poeterna måste vara aktiva i dagsläget har också tagit bort två av 80-talets främsta poeter ur urvalet, den tidigt döda Diana Bredenberg (jämngammal med Andtbacka och Hammarén) och Gungerd Wikholm (som gav ut sin senaste diktsamling 1999). Sedan tycker jag också att Susanne Ringell rent kvalitetsmässigt inte skulle skämt för sig i antologin, fast hon inte uppfyller kriteriet vad gäller antalet diktsamlingar.

Sammanfattningsvis: en mycket lyckad antologi som en introduktion till den mest nyskapande finlandssvenska poesin idag. Lyckad delvis på grund av det stränga urvalet. Jag tycker att boken fungerar väl och gör de elva deltagande poeterna rättvisa. Boken är en god presentation över den finlandssvenska poesin som förutom till tyska också kommer att översättas till engelska och hoppas jag också finska. Jag kan bara önska den finlandssvenska poesin god resa ut i världen…

Peter Björkman

Ursel Allenstein, Ralf Andtbacka och Peter Mickwitz (red). 27 år, elva poeter, en antologi. Ny finlandssvensk dikt 1987-2014. Schildts & Söderströms, 2014.

Allvarlig situation för allvarlig poesi

I en kommande debattbok undersöker sex poeter samtidspoesins situation. Ny Tid träffade en av de medverkande, poeten och litteraturvetaren Tatjana Brandt för att tala om några av bokens brännande frågor.

En korrespondens mellan sex poeter uppstod som en reaktion på marknadsföringen av Tuva Korsströms Från Lexå till Glitterscenen. Förlaget presenterade boken som ett försök till en heltäckande genomgång av den finlandssvenska litteraturen från 60-talet framåt. Därför var det anmärkningsvärt att samtidspoesin lyste med sin frånvaro. Det här var språngbrädan för samtalet om poesins villkor och ansvar som nu har blivit en debattbok.

Fortsätt läsa Allvarlig situation för allvarlig poesi