En värdig Finlandiaprismottagare
Foto: Cata Portin
Ulla-Lena Lundberg har under sina 50 år som författare skapat några av de framtida finlandssvenska litteraturklassikerna, skriver Petter Björk.
Att två av de tre Finlandiaprisen i år tilldelades böcker skrivna på svenska, av finlandssvenska författare, tyder på att det går bra för den finlandssvenska litteraturen. Finlandiapriset, som i år gick till Ulla-Lena Lundberg för romanen Is, delas sedan år 1984 ut av Finlands bokstiftelse, ”som erkänsla till en meriterad finländsk roman.” I fjol fanns inga finlandssvenska författare bland de nominerade, vilket ledde till en viss besvikelse. Samtidigt bör man hålla i minne att Finlandiapriset, som väl måste betecknas som det mest ärofyllda finländska litteraturpriset, ges till en författare som med sin roman och med sin författargärning gjort sig förtjänt av det. Det är visserligen trevligt då finlandssvenska verk nomineras, men en kvot för svensk litteratur skulle knappast tjäna den finlandssvenska litteraturen i längden. Ser vi också till faktumet att 6 av 29 Finlandiapris förärats finlandssvenskar, vilket motsvarar drygt 20 procent, ser jag ingen orsak till oro för den finlandssvenska litteraturen i Finlandiaprissammanhang.
Lundbergs Is får Finlandiapris
Foto: Cata Portin
President Tarja Halonen valde Ulla-Lena Lundbergs roman. Senast en finlandssvensk tilldelades priset var år 2006.
Årligen sedan år 1984 delar Finlands bokstiftelse ut landets kanske mest ärofyllda litteraturpris ”som erkänsla till en meriterad finländsk roman”. I år, närmare bestämt i dag den 4 december 2012, tillkännagavs att president Tarja Halonen valt Ulla-Lena Lundbergs senaste roman Is. Förutom ära och berömmelse, inte bara för romanen, men för hela sitt författarskap, får Lundberg en prissumma på 30 000 euro. I fjol fanns inga finlandssvenska kandidater med, vilket väckte viss besvikelse, men hoppet återkom den 15 november i år, då årets kandidater tillkännagavs och Lundbergs Is fanns bland dem.
Ulla-Lena Lundberg är bland annat filosofie hedersdoktor vid Åbo Akademi och har tilldelats ett flertal litteraturpriser. Hon har varit Finlandiapriskandidat tre gånger tidigare, åren 1987, 1989 och 2001. I år var det äntligen dags.
Inget riktigt fynd på ÅST
Humorn i ÅST:s romantiska komedi håller sig stadigt under bältet. Foto: Otto Väätäinen
Bristande autenticitetskänsla och dåliga skämt gör ÅST:s nya pjäs Ett riktigt fynd till en tveksam teaterupplevelse, som med nöd och näppe räddas av skådespelarnas insatser.
Liz Lochheads Good things, på svenska Ett riktigt fynd, spelades för första gången på svenska i Finland den 19 september, på Studioscenen på Åbo Svenska Teater, i samarbete med Wasa Teater. För översättningen och regin står Pekka Sonck, som också är skådespelare på ÅST. Pjäsen spelas på ÅST hela hösten, men också på Kimitoön, i Bromarf, i Ekenäs, på Åland och på andra orter runtom i Svenskfinland. Det här har varit en av utgångspunkterna för scenografin – eftersom pjäsen är en turnéföreställning ”ska [den] lätt gå att flytta runt i olika slags lokaler och anpassas till olika utrymmen” säger scenografen Maria Antman i programbladet.
Välfärdssamhället och hänsynstagande – hur beter vi oss riktigt?
I Norden och i Finland har vi byggt upp ett välfärdssamhälle, vars grundläggande idé är en omfördelning av resurser så att de svaga och utsatta också ska ha möjlighet till en dräglig tillvaro. Hur det står till med välfärden i dagens Finland är en annan sak, och det tänker jag inte diskutera i den här artikeln. Det som däremot i hög grad intresserat mig på senare tid är en annan aspekt av välfärdssamhället: förutom den statliga och den strukturella välfärden finns ett annat ansvar, ett ansvar som vilar på oss alla. Allt är inte bara samhällets ansvar. Samhället består av oss individer, och det finns ett individuellt, kollektivt ansvar för våra medmänniskorna.
Psykoanalysen – en sekulariserad judendom?
I sin essäbok Perspektiv från andra sidan skriver Mikael Enckell om filosemitism och psykoanalys. Läsningen är krävande, men givande, anser Petter Björk.
År 2009 gav Mikael Enckell ut Om konsten att älska skriften, som han då antog skulle bli hans sista bok. Så blev det inte. Och det är bra, för det finns mycket att hämta i Perspektiv från andra sidan, i synnerhet för dem som intresserar sig för filosemitism och psykoanalys.
Den röda tråden i boken är Enckells filosemitism (intresse för judisk religion och kultur, antitesen till antisemitism) och psykoanalysen, och de här ämnena knyter han ihop på ett fascinerande sätt. Enckell ser tydliga likheter mellan judendomen och psykoanalysen: ”avgörande delar i Freuds lära och tankemönster är sekulariserade versioner av judisk mystik och religiöst tänkande.” Sigmund Freuds judiska påbrå spelade en roll då psykoanalysen kom att bli influerad av judiskt tänkande. Enckell menar att ”de psykoanalytiskt influerade förståelsemodellerna bygger på samma slag av tankeoperationer som spelar en så central roll i judisk teologi” och att Freuds omedvetna är en arvtagare till den judiska gudsuppfattningen. De gemensamma tankeoperationerna består av ”det dialektiska perspektivet på människan” och av ”centralmaktens förblivande gåtfullhet”. Enckell ser det som att vårt självtvivel kan utgöra en väg till filosemitism och till en ”känsla för det problematiska och motsägelsefulla”, och vidare till ett intresse för psykoanalys och till litteraturstudier. Han antyder också att en negativ hållning till psykoanalysen ofta visar sig samtidigt som en negativ hållning till det judiska och till det främmande i allmänhet. Enckell berör också, ofta taktfullt indirekt, det stränga och fientliga politiska klimatet som just nu har högkonjunktur i Europa. Boken igenom slås jag av hans träffande iakttagelser och av hans skarpa blick för mänskliga fenomen, som syns i glasklara och träffsäkra uttalanden, som att ”Graden av orimlighet utgör ett slags mätare på styrkan hos fördomen, exempelvis på antisemitismens eller homofobins intensitet.” Enckell förklarar, på ett övertygande sätt, högerns popularitet med psykoanalytiska teorier.
