Etikettarkiv: Politik

Underhållande satir utan klös

Lilla Teaterns revy Det ordnar sig Sapiens är njutbart teaterhantverk. Satiren tar berömvärt sikte på samhällets missförhållanden, men kulorna viner tyvärr ofta förbi målet, skriver Janne Wass.

Revy på institutionsscener i Svenskfinland har en tendens att vara lite hit-and-miss. Revyn som satirisk underhållningsform är för det mesta vassast och bäst då den görs av ett sammansvetsat gäng som specialiserat sig på den här formen av musikteater.

I Svenskfinland har vi saknat den här typen av specialiserade revygrupper. Det närmaste vi kommer är antagligen Kaj Korkea-ahos och Ted Forsströms Pleppo.

Av de professionella teatrarna är det i första hand Lilla Teatern som upprätthållit revytraditionen, som lever vidare under nya teaterchefen Marina Meinander.

Kirsi Porkka och Marina Meinander har bakom sig ett mångårigt regi- och skrivarsamarbete, bland annat med pjäser för Nationalteatern. Som några anmärkningsvärda komiker har de ändå inte utmärkt sig, och därmed är det något överraskande att det är de två som står för manuset för Lilla Teaterns revy Det ordnar sig, Sapiens (härefter i texten kort och gott Sapiens), som hade premiär i mitten av september.

Att det är proffsdramatiker som står bakom revyn är tydligt – Sapiens är en föreställning med en tydlig röd tråd och en sammanhängande ramberättelse. Vi rör oss långt från finlandssvensk institutionsteaterrevy då den varit som sämst (på Svenska Teatern, till exempel), där personer i diverse peruker springer ut och in på scenen och uppför dåliga punchlineskämt om SFP och mobiltelefoner, till koreografi som lågstadiets julshower skulle skämmas över.

Fräscht grepp

Lilla Teaterns revyer har under många år lidit av en viss dammighet och gubbighet, och mer än en gång har det slagit över i ren buskis. Det är tydligt att Porkka och Meinander gjort sitt bästa för att undvika detta. Då skådespelarna äntrar scenen iklädda stramt futuristiska vita dräkter för det snarare tankarna till någon av vokalgruppen Forks föreställningar.

Så inleds ramberättelsen om en utomjording som sänds till Tellus för att reda ut om planeten är ett vettigt investeringsobjekt, eller om den dominerande arten homo sapiens är ett för stort problem för att det ska vara mödan värt. Skönsjungande och naturligt karismatiska Sanna Majuri i punkig håruppsättning spelar den utomjording på vars lott det faller att inspektera jorden. Majuri är också revyns mest lyskraftiga stjärna – även om det är gudabenådade komikern, imitatören och dragartisten Christoffer Strandberg som stulit rubrikerna.

På jorden konfronteras vår utomjording med vår tids absurda samhälleliga företeelser, som det bisarra hat-kärleksförhållandet mellan Vladimir Putin och Donald Trump, det faktum att åtta personer äger hälften av världens resurser och hela den omöjliga ekvation som det utgör att försöka vara både startup-indoktrinerad selfhelp-karriärist och miljömedveten världsförbättrare.

Bäst i det lågmälda

Mycket i revyn är – som sig bör – uppskruvat på hög volym och gjort med stora gester och bred pensel. Men mest träffande som samtidskommentar är ändå de lågmälda mellanspelen som återkommer i några repriser – en slags sidoberättelse – om Olof. Olof, känsligt porträtterad av Lillan-trotjänaren Joachim Wigelius, är mannen på gatan, den normala medelklassmänniskan, som så gärna vill vara den goda medborgaren som hjälper de nödställda, tiggarna, flyktingarna, men som har svårt att få ekvationen att gå ihop med den egna bekvämligheten. Dessa segment är ytterligare exempel på den stilrenhet och smakfullhet som utmärker scenografen och dräktdesignern Alisha Davidows linje genom största delen av revyn: Olof och alla andra medverkande ikläds beiga trenchcoats.

Ramarna för revyn är på alla sätt exemplariska. Sofia Finnilä har skrivit mångsidig, tidlös musik till texterna av Henrik Huldén. Sanna Majuris vemodiga ballader är de som bäst stannar kvar i minnet, men också Ole Øwre visar prov på utmärkta sångtalanger. Lyriken är vackert och ofta fyndigt skulpterad, även om få av sångerna står på egna ben, utan mer fungerar som illustrationer till sketcherna. Ibland kvittar det, eftersom åskådaren har fullt upp med att följa med den välinövade koreografin av Johanna Elovaara.

Än HBL-recensionen?

Så här långt alltså allting gott. Men vi kan inte skriva om Sapiens utan att nämna den mördande kritik som revyn fick av Hufvudstadsbladets recensent (och tillika Ny Tid-medarbetaren) Otto Ekman. I Ekmans sågning fick Lillans revy bära hundhuvudet för hela den finlandssvenska småborgerligheten och dess (upplevt) dammiga attityder gentemot köns- och sexualminoriteter. Kritiken stämmer väl för merparten av de revyer som Lillan satt upp under det senaste decenniet.

Också i Sapiens finns en scen där det förefaller krystat att det klämts in ett parti med en man i kvinnokläder. Sketchen som följer innan klädbytet stampar på stället och drag-numret ska fungera som punchline, men hallå – ska vi 2017 skratta åt att en medelålders man har en raffig liten svart under kappan?

I övrigt är det nog ändå svårt för den här recensenten att uppfatta att humorns udd skulle riktas mot minoriteter – även om jag i ett bredare perspektiv förstår Ekmans frustration över den ofta aningslösa okänslighet inför gender- och sexualitetsfrågor som ibland dyker upp hos en äldre (småborgerlig, om man så vill) generation. Men Sapiens är på inga sätt en särdeles stor syndare i det här sammanhanget.

Platt samhällskritik

Man kan dock till fullo hålla med Ekman i omdömet att satiren i revyn känns platt och tandlös, trots de uppenbarligt goda intentionerna. Pia Runnakkos Donald Trump-nummer är ingen höjdare då det kommer till imitation, och då sketchen inte riktigt vet vad den vill säga om Trump och Vladimir Putin (Øwre), annat än att båda är makthungriga, känns det som en darling som borde ha dödats.

Meinander och Porkka tar sikte på SOS-regeringen, främlingsfientligheten och konsumtionskulturen, men det är för det mesta oklart vart pikarna egentligen riktar sig. Visst kan man parodiera världens tre rikaste män som sitter och pöser i sin överlägsenhet, men om parodin inte innehåller systemkritik, frågar man sig vad poängen med den är.

För att återknyta till den här textens inledning: riktigt bra satir på scenen kräver både nytänkande komik och en knivskarp politisk analys. Sapiens har svårt att leverera på båda punkterna, liksom så gott som alla andra revyer som inte är skrivna av garvade revy- och satirikergrupper. Ett av de få undantagen i Svenskfinland var Teater Viirus uppsättning Valet och kvalet, men så var den också skriven av den utpräglade komikern Christoffer Strandberg, som antagligen också arbetat fram en del av sina egna nummer i Sapiens.

Steget vidare saknas

Man avundas inte dagens satiriker. Världen är så knäpp att verkligheten överträffar fiktionen. Sapiens samhällskommentarer stannar också för det mesta på en beskrivande nivå: världens stolligheter och problem hålls upp framför åskådaren som en spegel. Men steget vidare uteblir. Ett lysande undantag finns i en scen som behandlar ett framtida samhälle där resursbristen har lett till kannibalism på industriell skala. Sketchen är en verklig pärla. Linda Zilliacus som Laura Huhtasaari/drottningen av Finland är också snudd på genial. Men sedan tar krutet liksom slut, och det blir mer igenkännande fniss-fniss än överraskande flabb-flabb.

Den röda tråden i samhällskritiken går att finna i historien om Olof, och mycket i revyn anknyter till samma tema: en samtid som gärna oroar sig över världens problem, men har svårt att få den metaforiska tummen ur röven för att göra något åt saken. Det är bara det att det som samtidskritik känns en aning lamt.

Sapiens är en underhållande revy med en berömvärd ansats, men Porkkas och Meinanders satiriska knivar tål att vässas ytterligare till nästa försök.

Text: Janne Wass
Foto: Henrik Schütt

Lilla Teatern: Det ordnar sig, Sapiens. Text & regi: Marina Meinander & Kirsi Porkka. Producent: Caroline Heiknert. Musik: Sofia Finnilä. Sångtexter: Henrik Huldén. Scenografi och dräkt: Alisha Davidow. Koreografi: Johanna Elovaara. Orkester: Henrik Wikström, Sampo Tiittanen, Hannu Rantanen. Ljus: Paavo Kykkänen. Ljud: Antero Mansikka. På scenen: Ole Øwre, Linda Zilliacus, Pia Runnakko, Sanna Majuri, Joachim Wigelius, Christoffer Strandberg. Revyn spelas fram till 30.12.

 

Det är grön gubbe nu

De Grönas nya lots Touko Aalto vill inte slåss. Han siktar på statsministerposten, och betonar mer samarbete och mindre motsättningar. De Gröna har tagit steget från marginalen till centrum, såväl då det gäller popularitet som ideologi.

Touko Aalto valdes med bred majoritet till De Grönas partiordförande i Tammerfors juni. Vissa har spekulerat i att det var 33-åriga Aaltos bakgrund som icke-helsingforsare som hjälpte honom till partiledarposten. Det har också setts som ett tecken på att De Gröna nu har ett starkt fotfäste utanför axeln Åbo-Helsingfors – låt vara att Aalto har utfört sitt politiska värv i universitetsstaden Jyväskylä, som inte precis heller är landsbygd. Efter valet lyfte medierna bland annat upp Aaltos bakgrund som mobbningsoffer i skolan och hans uttalade ansats att samarbeta över partigränserna. Smekmånaden med medierna blev ändå inte lång, då hans hustru i augusti ansökte om skilsmässa efter att det uppdagats att Aalto haft ett förhållande med en annan kvinna i partiorganisationen. Han landade så att säga tungt i vardagen.

Förhastad lagprocess

Vi träffas i centrum av Helsingfors, där Aalto förbereder sig för att riksdagen ska återgå till arbetet. Det finns bara ett logiskt ämne att börja diskussionen med, eftersom intervjun äger rum bara en halv vecka efter knivdådet i Åbo, i vilket två personer miste livet och åtta skadades. Aalto säger att hans främsta känslor efter dådet är sorg och bestörtning, men han kommer snabbt in på politiken.

– Det som är oacceptabelt är att vissa aktörer utnyttjar den här tragedin för att driva sin egen politiska agenda.

Dels hänvisar Aalto till de krav på ytterligare åtstramning av asylpolitiken som framförts från sannfinländskt håll – den nya partiordföranden Jussi Halla-aho gav förra månaden sin välsignelse till riksdagsledamoten och stortruten Teuvo Hakkarainens idé att låsa in personer som fått avslag på asylansökan i fängelselika förhållanden. Enligt Halla-aho kunde dessa koncentrationsläger till exempel placeras på öar.

– Det här skulle innebära klara brott mot den asylsökandes rättssäkerhet. Det jag har försökt föra fram flera gånger är att asylsökande har precis samma juridiska rättigheter som alla andra i Finland, säger Aalto.

Men Aalto talar också om den underrättelselag som regeringen vill driva igenom som brådskande, som skulle ge polisen befogenheter att övervaka privatpersoners data- och telefontrafik. Den kräver ändå en revidering av grundlagen, vilket vanligtvis ska verifieras av två på varandra följande riksdagar. Inrikesminister Paula Risikko (Saml) och statsminister Juha Sipilä (C) vill nu ändå driva igenom lagändringen under pågående mandatperiod som ”brådskande”, det vill säga de hoppas få den godkänd med fem sjättedelars majoritet.

– Finland behöver en ny underrättelselag, eftersom det för tillfället är lite vilda västern över situationen, men varför måste man nu plötsligt driva igenom en ändring av grundlagen som brådskande? Finland är inte mindre säkert i dag än vad det var innan dådet i Åbo.

Aalto misstänker att det bakom brådskan att ramma igenom en ny underrättelselag i sprinterfart döljer sig en vilja bland regeringspartierna att ”göra nånting” som reaktion på det uppmärksammade knivdådet.

– Men det här är ju helt fel väg att gå – om man nu driver igenom en illa genomtänkt lag bara som en reaktion på dådet, så betyder det att rättsstaten böjer sig för påtryckningar utifrån. En grundsten i vårt samhälle måste vara att det inte ska gå att påverka det politiska beslutsfattandet med våldsdåd.

Politikens juggernaut

Det är ändå inte för att diskutera våldsdådet i Åbo eller underrättelselagen vi träffar Aalto, utan för att han är den nya galjonsfiguren för den finländska politikens juggernaut – De Gröna. Enligt de senaste opinionsmätningarna är De Gröna i skrivande stund Finlands näst populäraste parti. I sitt tal vid partikongressen upprepade Aalto företrädaren Ville Niinistös mål att göra De Gröna till statsministerparti – skillnaden är att det nu verkar vara inom räckhåll.

– Visst känns det ju bra, onekligen, inte kan man säga annat, säger Aalto, men tillägger att partiet inte kan vila på lagrarna, utan måste se till att fortsätta arbeta framåt i enlighet med De Grönas egna principer och värderingar.

Vilka dessa principer och värderingar är räknar Aalto upp i några repriser med en sådan fart att det är svårt att hänga med i alla detaljer. I grund och botten är det fråga om en klassisk socialdemokratisk vision med gröna förtecken. De Grönas partiprogram talar om ett rättvist samhälle med en stark offentlig sektor, där de svaga inte faller mellan stolarna. En stark basservice ska tryggas, det ska bli lättare att ta emot jobb och driva småföretag, byråkratin ska minskas inom social- och hälsovårdssektorn, och partiet lyfter fram invandrarnas sysselsättning som en av de centrala punkterna i sitt sysselsättningspolitiska program.

Utbildning och forskning hör till De Grönas tyngdpunkter, och partiet kräver att slopandet av den subjektiva rätten till dagvård återtas, och arbetar för att man i kommunerna ska specialsatsa på skolor och utbildning efter regeringens historiska nedskärningar i utbildningssektorn. Naturligtvis kommer till allt detta också miljöaspekten – De Grönas mål är att Finland på lång sikt ska sluta använda fossila bränslen.

Touko Aalto har beskrivits som en social och debattglad politiker. Själv framhäver han vikten av att föra en dialog med folket, något som också Helsingforsinvånarna verkar uppskatta.

Vänster = dogma

Enligt dataanalys som gjorts utgående från dagstidningen Helsingin Sanomats valkompass, är De Gröna ett liberalt vänsterparti. Hur detta har synts i den förda politiken råder det delade meningar om, särskilt vad vänstern anbelangar. Till exempel i Helsingfors har det funnits ett uttalat missnöje gentemot De Grönas politik, bland annat i samband med spjälkningen av servicebolaget Palmia, beslutet att tillåta fastighetsbyggen i Centralparken och motståndet mot att sänka stadens hyrestak för bostäder. ”Samlingspartiets parkavdelning” brukar De Gröna ibland skämtsamt kallas, och när jag nämner detta, släpper Touko Aalto ur sig något slags mellanting mellan en suck och ett skratt.

– Jag tänker inte bekymra mig om vad de andra partierna anser om De Gröna, det är deras eget problem. Vi har vår linje som vi håller fast vid.

De Gröna är notoriskt motvilliga mot att låta sig definieras enligt höger-vänster-axeln, och den nya ordföranden fortsätter på samma väg.

– Det finns så många sätt att definiera partier: höger-vänster, liberal-konservativ, och så vidare. Jag anser inte att man ska låsa sig i gamla tankestrukturer.

Aalto har själv ett förflutet med ”radikalvänstern”. I samband med att han valdes till partiordförande, noterade flera medier att han i sin ungdom på ett möte ordnat av Finlands kommunistiska parti deklamerat att han omfattar den socialistiska världsuppfattningen. I dag skrattar han åt minnet.

– Jag var en 16-åring med världsångest som lyssnade på Rage Against the Machine och försökte hitta min ideologiska hemvist. Jag hamnade i en diskussionsgrupp där de här idéerna ventilerades, men mer aktiv än så var jag inte. Jag insåg ganska fort att den typen av dogmatik inte var för mig.

”Dogma” är ett ord som Aalto använder flera gånger under vår diskussion, i första hand i anknytning till vänstern och till uppdelningen av politiken i en höger-vänster-axel. Själv har han kallat sig för en ”socialliberal anhängare av marknadsekonomin”.

För mycket spel

En kritisk tolkning av Touko Aaltos och De Grönas motvilja mot att ta ställning i vänster-höger-debatten skulle vara att partiet inte vill skrämma bort potentiella väljare och politiker genom att ta ställning för den ena eller den andra ideologiska inriktningen. Det är en taktik som bevisligen fått genklang i det finländska samhället efter 2010 – ett samhälle där tilltron till auktoriteter och gamla strukturer är låg. Sannfinländarna fiskar i samma vatten med löftet om att vara ”ett arbetarparti utan socialism”. De Gröna verkar tilltala de socialliberala och progressiva som hyser skepsis gentemot det politiska etablissemanget och kanske i första hand gentemot de klassiska vänsterpartierna. Via De Gröna kan en anamma traditionella vänstervärderingar utan att dras med vänsterns historiska bagage och dess allmänna imageproblem. Krumsprång högerut hindras inte heller av ”dogmatiska” ideologiska diktat.

Den mer välvilliga tolkningen står Aalto själv för, då han förklarar att De Grönas credo är att kunna samarbeta med alla, oberoende av partibok. Enligt Aalto sätter höger-vänster-dikotomin och andra uppdelningar käppar i hjulen för meningsfullt samarbete.

– Det finns för mycket politiskt spel i beslutsfattandet. Vi missförstår varandra avsiktligt för att samla populistiska poäng, och är mer intresserade av att pådyvla andra vår agenda än ingå i en meningsfull dialog.

Denna populistiskt dogmatiska inställning till politiken har enligt Aalto lett till en ytterligare polarisering av samhället, Donald Trump, Brexit och övriga problem. Det politiska arbetet hackas upp i fyraårsperioder som följer riksdagens mandat. Det leder till att beslut skyndas igenom utan tillräcklig beredning i rädsla för att nästa regering antingen omintetgör arbetet eller tar åt sig all ära för en reform.

– Vi står inför gigantiska utmaningar som måste lösas, som en skattereform, social- och hälsovårdsreformen, för att inte tala om klimatförändringen. De här är alla frågor som vi måste kunna arbeta med över valperioderna.

Inget vänsterparti

Aalto vill se mer kommittébetonat arbete i politiken, exempelvis i fråga om de ovanstående temana. Framför allt efterlyser han att politiker mer skulle lyssna på experter – och här ger han en ordentlig känga åt det sittande regeringen, som drivit igenom lagförslag som stridit mot en överväldigande majoritet av expertutlåtanden. Han betonar De Grönas ambition att samarbeta över partigränserna och finna gemensamma lösningar baserade på vetenskapliga fakta och långsiktig planering.

I många andra delar av Europa placerar sig de gröna partierna tydligt vänsterut på partikartan, ibland som radikala alternativrörelser. Aalto har däremot kategoriserat De Gröna som ”Finlands allmänparti” (Suomen yleispuolue).

– I Tyskland är ju de gröna också ett maktparti, och också där rör sig partiet mer i den politiska mittfåran. Kanske är det så att då varit med i politiken tillräckligt länge, blir man också mer moderat. Nya rörelser tenderar ju ofta att vara mer radikala, säger Aalto.

Den gröna rörelsen som fick sitt startskott i och med Koijärvi-rörelsen i slutet av 1970-talet var en radikal aktör. Också på senare år har De Gröna, till exempel i valkampanjer, ridit på bilden av De Gröna som ett radikalt alternativ till status quo.

Men erbjuder de gröna i dag verkligen ett radikalt alternativ?

– Tja, hur radikalt något är beror ju på vad man jämför det med. Någon kanske kan tycka att en realistisk, faktabaserad politik är radikal. En lösningscentrerad, resonlig politik kan uppfattas som moderat av någon annan. N

Text & foto: Janne Wass

Tre frågor till Hanna-Marilla Zidan

Vänsterungas ordförande

1. Du har nu varit ordförande för Vänsterunga i tre månader. Vilka är Vänsterungas viktigaste målsättningar inom den närmaste framtiden?

– Vi satsar på att ge unga en bättre framtid. Det finns egentligen ingen annan politisk ungdomsgrupp som arbetar lika konkret för förändring som vi. Just nu jobbar vi med tre stora frågor: en bättre framtid för unga med fokus på miljöfrågor, att motarbeta den globala ojämlikheten och slutligen att förbättra arbetslivet för unga. Det sistnämnda handlar om att vi försöker ändra på den usla arbetsmarknaden. Nuförtiden erbjuds det mest kortvariga jobb eller oavlönad praktik. Det här måste det bli en ändring på.

2. Opinionsundersökningar under den senaste tiden tyder på att Vänster-förbundets stöd sjunker trots att regeringen är impopulär. Vad beror det på?

– Främst beror det på att vårt budskap ofta ljuder för döva öron. Trots att budskapet är väldigt tydligt lyckas till exempel De gröna mer appelera till människors känslor. Labour-partiet i Storbritannien talar om stora globala frågor på ett folkligt sätt. De talar om hur någonting påverkar just ”din” vardag. Vänsterförbundet talar om en alternativ framtid vilket är jättebra, men människor kan se det här som något avlägset och kanske inte alltid ser kopplingen till sin egen vardag. Men jag anser att utvecklingen är på väg mot det bättre och att Vänsterförbundet kommer att växa sig till det största vänsterpartiet i Finland.

3. Hur ser framtiden ut?

– Den ser ljus ut för vänstern särskilt nu när vi lämnat bakom oss den tid när den politiska utvecklingen sökte sig mot mitten. Vi har ett starkt budskap och folk kommer att inse att vi är ett bra alternativ för deras vardag. Jag tror att budskapet i framtiden kommer budskapet att träffa mitt i prick och främja partiets framfart och tilltagande popularitet.

Text: Tony Pohjolainen
Foto: Mariam Colley

Sain matkaluettavaksi Ny Tidin, jonka kannessa on yllätyksekseni Zidan x 2. 😀 #nytid #zidan

A post shared by Hanna-Marilla Zidan (@hannamarillaz) on

Juvenoia och Brexit

Det var den äldre generationen i Storbritannien som röstade för ett utträde ur EU. Var det här en politisk variant av ”allt var bättre förr”?

År 1871 publicerade tidningen Sunday Times en kolumn där
det stod: ”Tidigare när papper inte kostade något lade vi ner tid på att skriva långa och välformade brev. Nu verkar alla för upptagna för det, och skickar bara små lappar med korta meddelanden åt varandra.” Låter det bekant? Det kan liknas vid diskussionen om dagens SMS:ande. ”Allt var bättre förr”, ”dagens ungdom”, ”den lata generationen” och så vidare är uttryck som så gott som alla har hört i sin ungdom. Fenomenet är inget nytt och till och med Aristoteles menade att ungdomar tror sig veta allting och att hans ungdomstid var bättre. George Orwell sa: ”Alla anser att deras generation är mer intelligent än generationen som kom före, och visare än generationen som kom efter.”

Det finns ett uttryck för fenomenet: juvenoia. Juvenoia betyder en överdriven rädsla för det som influerar ”dagens ungdom”. Ett klassiskt exempel på fenomenet är en meme som spridit sig på nätet där man jämför tågresenärer i nutid och för ungefär 60 år sedan: idag sitter alla med näsan i sin smarttelefon och då satt alla med näsan i sin tidning – har så mycket egentligen förändrats?

Juvenoia har också en politisk aspekt, som potentiellt kan ha negativa verkningar. Nyligen lyckades en 70-åring stiga till makten med ett budskap om att allt var bättre förr: Make America great again. En annan grupp som har valt ”allt var bättre förr” som sin slogan är fascister. De vill komma tillbaka till en tid när samhället var på rätt spår.

Man kan även dra paralleller till Brexit. I folkomröstningen röstade hela 61 procent av väljare över 65 för att Storbritannien ska lämna EU. Av väljare mellan 18 och 24 röstade däremot  71 procent för att Storbritannien skulle bli kvar i unionen. Det här har tolkats som att äldre britter i någon slags nostalgiskt töcken – eller juvenoia om man så vill – körde över Storbritanniens ungdom och framtid.

Kan du lita på dina minnen?

Så vad beror juvenoia på? Ett svar är att vuxna anser att sättet de uppfostrades på var det bästa och enda alternativet. Problemet med det är att vi inte kommer ihåg det förflutna korrekt och därför överdriver vi våra goda minnen, vilket leder till att vi tror att saker och ting faktiskt var bättre förr.

Enligt psykolog Yvonne Carpelan-Hokkanen beror fenomenet på att när man tänker bakåt har man svårt att skilja på det objektiva och det subjektiva. Det färgar ens helhetsbild, särskilt när det sker en förändring som kan uppfattas som skrämmande eller farlig.

– Minnen är allt annat än precisa, de förändras med tidens gång. Det man tror att hände färgas av det subjektiva som kommer där emellan. Då överbetonar man det positiva i sina minnen. Man färgas alltså av den som man i sina minnen en gång var.

Axel Aminoff

Axel Aminoff, som också är psykolog, håller med.

– Du kan föreställa dig ett dokument på din dator. Du börjar med en version och varje gång du öppnar dokumentet redigerar du det lite grann. Till slut kan du inte komma ihåg exakt vad du började med.

Carpelan-Hokkanen menar att det inte är otänkbart att juvenoia kan ha ett finger med i spelet när det kommer till Brexit.

– Det finns nostalgi kring Brexit. Brexit var en fantasi och ingen brydde sig om att få fram fakta om fenomenet. Det finns en dragning till imperiets tider. Då var vi bra, större och starkare.

Aminoff menar att ”allt var bättre förr”-tanken kan ha påverkat Brexit till en viss mån.

– Äldre människor är oftast mer konservativa. Folk blir helt enkelt försiktigare med åren.

Han anser ändå att är förenklat att skylla valresultatet bara på den äldre generationens konservatism.

– Nationalismen som har vuxit fram de senaste åren hade också en stor påverkan på röstningsbeteendet. Framtiden kan kännas skrämmande och då faller man tillbaka på konservatism.

Carpelan-Hokkanen menar att rasismen hade ett tjockt finger med i spelet. Rasismen i sin tur beror delvis på uppfostran, men den är också kopplad till vår inbyggda rädsla för förändring.

– Man kan se på Finland som exempel. Vi har inte haft så mycket främmande inslag och ändå finns det en stark rasism. Vi lever i en tid där framtiden ses som oviss. Många generationer sedan kriget har tänkt att det kommer gå bättre för deras barn. Nu plötsligt går samhället genom stora förändringar och en säker framtid kan inte tryggas.

Britter beklagar

Anthony Shaw och Joseph White är britter som har bott i Finland i över 30 år, båda tillhör den äldre generationen och båda är negativt inställda till Brexit. Samtidigt förstår båda varför förslaget röstades igenom.

– Den största orsaken till att Brexit gick igenom var influensen från medier, så kallad skräpjournalistik. det var alltför enkelt att klaga på regeringen. Dessutom ljögs det ju fullständigt och det lovades saker som aldrig skulle kunna förverkligas, menar Shaw.

– Länge hörde man att man ska lyssna på intellektuella och politiker. De vet vad som händer i världen. Men ingen förutsåg till exempel Sovjets fall eller den arabiska våren och så vidare. Människor har tröttnat på regeringen. Brexit var ett lätt sätt för folket att visa att regeringen inte har deras förtroende. Dessutom såldes det drömmar till arbetslösa och desperata människor, säger White.

Shaw säger att det är struntprat att allt var bättre förr. Då han var barn måste nästan allting ransoneras för att räcka till, vilket är något som dagens unga inte kan begripa.

– Unga i dag förstår inte betydelsen av materiella uppfoffringar. I och med att unga idag kan få nästan vad de vill så har ordet bortskämd lite förlorat sin mening.

Å andra sidan, säger han, har unga i dag en enorm press på sig från samhället att lyckas i livet och vara bäst på saker och ting. Shaw menar också att Orwells citat om generationsklyftor bra passar in på honom och hans uppväxt.

– När man var ung förstod man den moderna världen så mycket bättre än ens föräldrar och man kunde lösa moderna problem på ett helt nytt sätt. Det är sedan något man försöker överföra till sina egna barn. Just för att man tror att man vet vad som är bäst för dem. Man tänker ju aldrig på att man var exakt likadan när man själv var ung.

I frågan om Brexit och vad som var bättre förr menar Shaw att mycket har att göra med nationalismen. Tidigare bestämdes allting i parlamentet och man hade en egen självständighet.

– Det är lättare att hata Bryssel än sitt eget land eftersom man inte kan påverka det som bestäms eller händer i EU. Vilket jag tror att till en stor del påverkade hur människor, särskilt äldre människor, röstade i valet. N

EU på väg – men vart?

När Frankrike i våras valde president stod slutstriden mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen. Macron var för många ett oskrivet blad, varken höger eller vänster sade han själv; en typisk nyliberal som svek det parti som fört fram honom, menade vänstern; smygvänster ropade högern, han kom ju upp sig som finansminister i en socialistisk regering. I ett avseende var han dock tydlig, han var för EU; när han hade besegrat Le Pen medgav hon att hennes linje – att ta Frankrike ur EU och sabotera hela projektet – inte hade ett så starkt folkligt stöd som hon hade hoppats på.

Efter Brexit har den nationalistiska, EU-fientliga högern stött på bakslag i flera länder men hittills har ingen politiker på samma sätt som Macron ställt sig bakom EU-projektet och utryckt en vilja att gå vidare och reformera den europeiska unionen. Det är inte så att Macron och hans parti La Republique en Marche står okritiska till EU som det ser ut i dag, tvärtom. Just för att de ser EU som ett viktigt och positivt projekt vill de utveckla unionen och har ett politiskt program för förändring. De vill initiera en bred samhällsdebatt över gränserna kring vad vi vill med Europa och hur EU ska kunna återfå de europeiska folkens förtroende. De vill förstärka EU i  frågor om gemensam säkerhet, ekonomisk tillväxt, globalisering, hållbar utveckling och informationsteknologi. Slutligen vill de arbeta för att det faktum att vi är medborgare i EU har betydelse både känslomässigt och praktiskt.

Inom ramen för detta program har Macron nyss gått ut och krävt, som en första åtgärd, att EU:s utstationeringsavtal förändras. Där har han redan stött på hårt motstånd från låglöneländerna inom unionen. Macron hävdar att avtalet i sin nuvarande form snedvrider konkurrensen och leder till lönedumpning. Personligen tycker jag att detta och liknande krav för länge sedan borde ha ställts av de europeiska facken i gemensamma aktioner. Jag skäms över hur svenska byggarbetare en gång stod utanför en byggarbetsplats och skanderade ”åk hem!” till sina europeiska kolleger.

När det gäller frågan om en gemensam europeisk samhällsdebatt har jag själv många gånger förvånat mig över att varken den svenska eller den finländska dagspressen behandlar Europa som vårt eget närområde. Man sätter rubriker på tidningssidorna som ”lokalt”, ”riksomfattande” och ”världen” men ingenstans hittar jag ”nyheter från Europa”. I mitt tycke borde en sådan avdelning vara en självklarhet i dagens europeiska verklighet. Vi får se om Macron och hans franska parti lyckas skaka liv i denna sovande elefant.

En annan intressant fråga som aktualiseras nu när Katalonien vill bryta sig ur Spanien och bli självständigt är hur unionen ska hantera att en region inom ett EU-land bryter sig ut. Röster har höjts för att utbrytarstaten i ett sådant fall måste betraktas som en ny medlem och genomgå den sedvanliga inträdesprocessen, en process som kan ta många år och där den nya medlemstaten enhälligt måste godkännas av samtliga medlemmar. Om det tidigare moderlandet inte accepterar den nya självständigheten kan en sådan process stöta på ett oöverkomligt veto. Å andra sidan kan man hävda att medborgarna i utbrytarstaten – i detta fall katalanerna – redan är medborgare i EU och att det då finns starka skäl att ifrågasätta om man kan beröva nio miljoner medborgare deras medborgarskap bara för att de i en demokratisk process väljer att låta sig styras på ett annat sätt än tidigare. Hur EU väljer att agera blir avgörande för om EU ska betraktas enbart som en sammanslutning av stater eller som en union av de europeiska folken och kan därmed få stora konsekvenser för den fortsatta utvecklingen.

Vid ett seminarium nyligen om Katalonien och dess strävan mot självständighet och om vad detta kan komma att betyda för EU, presenterade den katalanska forskaren Josep Costa en intressant juridisk spetsfundighet. Om EU är att betrakta som en ”federation i vardande” finns det ingen juridisk grund för att betrakta en sådan utbrytarregion som en ny stat som måste uteslutas och återintas. EU:s ställningstagande i frågan kan därför tolkas som ett ställningstagande i den kontroversiella frågan om EU är på väg att bli en europeisk federation eller om EU vill förbli ett fördrag mellan självständiga stater med ett minimum av övernationella inslag. Hur som helst innebär Kataloniens eventuella självständighet ett obanat territorium där varje ställningstagande kommer att tolkas och användas som argument i meningsmotsättningar som går långt utöver det konkreta fallet och där varje formulering därför behöver vägas på guldvåg. (Även fallet Skottland är intressant i sammanhanget, se Vivi Bolins artikel på föregående uppslag, red. anm.)

Tanken på ett efterkrigstida Europa som en federation av europeiska nationer var en gång en vänsteridé. Sen togs projektet över av marknadsliberaler och vänstern abdikerade. Det är kanske läge för de europeiska vänsterpartierna att gemensamt arbeta fram ett politiskt program för den europeiska unionens framtid och göra EU till  ett demokratiskt och folkligt förankrat europeiskt folkhem.

Rabbe Kurtén