Etikettarkiv: Politik

Vänsterförbundet röstade mangrant mot Soini

Riksdagen röstade i dag om fortsatt förtroende för utrikesminister Timo Soini från De blå, efter att Soini upprepade gånger gått emot Finlands officiella utrikespolitiska linje i abortfrågan. Soini har på sin berömda ploki uttryckt abortmotstånd och bland annat deltagit i en demonstration mot abort i samband med en arbetsresa i Kanada.

Innan omröstningen meddelade den blå partiordföranden Sampo Terho att om Soini faller, så faller hela regeringen med honom, underförstått att partiet drar sig ur regeringssamarbetet om inte regeringspartierna enat ställer sig bakom Soini. Omröstningen var alltså på förhand laddad, och precis som väntat fick ministern fortsatt förtroende med klara siffror: 60-100. Flera samlingspartistiska kvinnor har tidigare uttalat sig starkt negativt om Soinis abortutspel, och beklagade sig före omröstningen om att det gjordes till en regeringsfråga. Bland annat Jaana Pelkonen, som hårt kritiserat Soini, var på plats i plenisalen under omröstningen, men avhöll sig helt från att rösta. Således lyckades De blå med att hålla regeringspartierna gisslan för att rädda sin tidigare ordförande och minister.

I praktiken blev det regeringen mot oppositionen. Sannfinländarna valde mangrant att rösta tomt. Riksdagsgruppens ordförande Leena Meri säger till Yle att det finns många inom Sannfinländarna som gärna skulle se Soini puttad från ministerposten, men att principfrågan avgjorde: Sannfinländarna försvarar Soinis rätt att i samvetsfrågor uttala sig i strid med Finlands officiella linje.

Inom de övriga oppositionspartierna röstade alla ledamöter som var närvarande mot fortsatt förtroende för Soini. Vänsterförbundet var det enda parti vars alla ledamöter hade bemödat sig att dyka upp för omröstningen. Det var SDP:s Maarit Feldt-Ranta som initierat misstroendeomröstningen, och hon stöddes av alla de partikamrater som dök upp – 4 av SDP:s 35 ledamöter var frånvarande, inklusive Sanna Marin och Jutta Urpilainen. De gröna led av ett visst manfall, då 4 av 15 ledamöter var frånvarande, bland annat sjukskrivna partiordföranden Touko Aalto och Jani Toivola, var väl tilltagna taxiersättningar på sistone bykats i offentligheten. Bara 6 av SFP:s 10 ledamöter hade bemödat sig att dyka upp, bland annat Ålandsledamoten Mats Löfström och tidigare partiordförande Stefan Wallin var frånvarande.

Janne Wass

 

Bästsäljande mellanbokslut för vänsterrealister

Den 29-åriga holländska historikern Rutger Bregmans bok Utopia for Realists blev i fjol något av en överraskande bästsäljare i Storbritannien, även om dess genomslagskraft inte riktigt nått fram till Norden på samma sätt som till exempel Thomas Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet eller Naomi Kleins Det här förändrar allt. Jag nämner de här böckerna delvis därför att Bregmans alster känns som en avkomma i rakt nedstigande led – en gravskrift över nyliberalismen och en välargumenterad pamflett för en framtid i vänstertecken.

Det bästa med Utopia for Realists är att boken är glimrande välskriven och backar upp sina påståenden med historiska exempel, grafer och vetenskapliga fakta. Det som är lite tråkigt är kanske att den inte riktigt kommer med något nytt. Och när jag skriver ”tråkigt”, så handlar det kanske främst om en viss uppgivenhet över att de idéer och tankar Bregman för fram är såpass etablerade inom vänsterkretsarna att de redan borde ha omsatts i praktiken. I korthet handlar det om en radikal omdefiniering av arbetsliv och resursfördelning, ett samhälle baserat på socialistiska principer för jämlik fördelning av resurser, där heltidsjobb inte längre är det allena saliggörande i livet. Bregman argumenterar för allmän basinkomst, kortare arbetsvecka och öppnare gränser.

Mycket av bokens innehåll är bekant från till exempel Ha-Joon Changs nyliberalismkritik eller David Graebers så kallade ”bullshit jobs”. Övertygande målar Bregman upp bilden av det kapitalistiska samhället som har gått i stå, och där vi i dag släpar oss fram på lånad tid genom att skapa onödiga jobb för att producera onödiga produkter och tjänster – inte för att de är nödvändiga för vår eller världens överlevnad, utan för att de är nödvändiga för det nyliberala systemets överlevnad.

Problemet, menar Bregman, är att vänstern i dag saknar en enhetlig vision, en utopi för framtiden. Men det här stämmer strikt taget inte riktigt längre. Den globala vänstern börjar i allt högre grad enas bakom tanken på en rörelse bort från fokus på heltidsjobb för alla och mot en modell som på ett sätt eller annat bygger på en radikalt ny modell för omfördelning av resurser, av typen basinkomst. Det här är frågor som vi skrivit om i Ny Tid i årtionden.

Det är hoppingivande att böcker av den här typen allt oftare syns på internationella bästsäljarlistor, och att raden av kapitalismkritiska och vänsterutopistiska (unga) skribenter ständigt får nya tillskott. Det som har efterlysts i högre grad i de här böckerna är klara och tydliga ekonomiska modeller för hur de utopiska samhällena ska finansieras, till exempel var pengarna till en basinkomst ska komma ifrån. Det är naturligtvis oerhört svårt att göra allmängiltiga teoretiska modeller för detta, helt enkelt därför att det är mer eller mindre okänt territorium, och de ekonomiska effekterna av en basinkomst måste ju vara omöjliga att på ett detaljerat sätt förutspå. Hur mycket pengar sparar staten till exempel i social- och hälsovårdskostnader då medborgarnas livskvalitet blir bättre? Hur påverkas det småskaliga egenföretagandet då man inte blir av med stöd och bidrag så fort man har en inkomst? Och så vidare. Det som jag själv kanske saknar är böckerna som förklarar hur vi ska komma från punkt A till punkt B. Visioner i all ära, men om de här idéerna inte får större genomslagskraft än vänsterns knappa tio procents valunderlag är de svåra att genomföra. Men kanske – förhoppningsvis – är det så att dessa idéer nöts in tills de blir mainstream, och om Utopia for Realists kan vara ytterligare en droppe som urholkar berget, så försvarar boken väl sin existens. 

Janne Wass

Rutger Bregman: Utopia for Realists.
Bloomsbury, 2017.

Orbánistan måste tas på allvar

Joakim Medins nya bok är den bästa och mest aktuella skildringen av Viktor Orbáns Ungern som finns tillgänglig på svenska, anser Lars Sund.

Exporterar Ungern illiberalism? löd rubriken på Peter Lodenius presentation av Heino Nyyssönens bok Tasavallan loppu? Unkarin demokratian romahdus i Ny Tid 8/2018. Även på svenskt håll väcker utvecklingen i Viktor Orbáns Ungern intresse och oro och skeendet i landet skildras utförligt i en nyutkommen bok av frilansjournalisten och Ny Tid-medarbetaren Joakim Medin.

Medin har framför allt bevakat Mellanöstern och kriget i Syrien, och blev vårvintern 2015 fängslad av regimen i Damaskus men släppt efter en vecka i syriskt fängelse. I flera år har han även följt den politiska utvecklingen i Ungern, ett arbete som i våras resulterade i boken Orbánistan – rädsla och avsky i det illiberala Ungern. Det är en viktig bok. Medin ger en dagsaktuell bild av Viktor Orbáns Ungern och av Orbán själv – den före detta liberalen som vandrade högerut och som sedan han för andra gången valdes till premiärminister i Ungern 2010 systematiskt har arbetat på att demontera landets demokrati. Eller rättare sagt göra om Ungerns politiska system till en ”illiberal demokrati”, ett uttryck myntat av journalisten och författaren Fareed Zakaria i en bok med just den titeln 1997. Det är ingenting Viktor Orbán ens försöker dölja. Tvärtom talar han stolt om sitt politiska projekt.

Boktitelns ”Orbánistan” anspelar förstås på flera av de centralasiatiska republikerna, som efter Sovjetunionens fall styrs av mer eller mindre egenmäktiga och korrupta presidenter. Medin skildrar Orbáns förvandling från liberal i slutet av 1980-talet fram till dagens högerpopulist, som inte drar sig för att utnyttja antisemitism och islamofobi i sitt projekt att erövra och behålla den politiska makten i Ungern.

Det kommunistiska systemet i Ungern – ”den gladaste baracken i hela Österuropa” som någon skämtare uttryckte det – kunde avvecklas utan våld och blodsutgjutelse. Ett avgörande datum var den 16 juni 1989, då en ceremoni hölls på Hjältarnas torg i Budapest för att gravsätta kvarlevorna av Imre Nagy, premiärminister i den ungerska regering som bildades vid upproret 1956 och avrättad två år senare. Yngst – och mest radikal – av de sex talarna som framträdde vid ceremonin var den långhåriga, skäggiga juridikstudenten Viktor Orbán, som i en passionerad appell krävde demokrati, ett flerpartisystem i Ungern och att de sovjetiska trupperna lämnade landet. Talet ledde till att Orbán hamnade i rampljuset – där han förblivit sedan dess.

I Ungerns första fria val 1990 fick Fidesz, det då liberala parti Orbán och 36 andra juridik- och ekonomistuderande hade bildat 1998, nio procent av rösterna och säte i parlamentet. Så småningom uppstod strid inom partiet om dess framtida inriktning. Fidesz backade i valet 1994, vilket ledde till att partiledningen valde att gå högerut – en manöver som underlättades av att högerpartiet MDF i praktiken kollapsade efter att ledaren och landets dåvarande premiärminister József Antall avlidit i cancer. Viktor Orbán klippte håret och började klä sig i strikta kostymer; talet om frihet ersattes av tal om fosterlandet och traditionerna. Paul Lendvai skriver i sin biografi Orbán – Europe’s New Strongman att han helt enkelt bytte ideologi precis som man bytte kostym.

Orbán övergick inte bara till en allt mer nationalistisk retorik, också högerpopulistiska tongångar hördes allt tydligare i hans och Fideszs retorik. Den politiska omgörningen lönade sig till en början väl – i valet 1998 röstade 28 procent av ungrarna på Fidesz, trötta som de var på den vänsterliberala regeringen, dålig ekonomi och korruption. Tillsammans med två små högerpartier bildade Viktor Orbán regering. Han var 35 år gammal och blev Europas yngste premiärminister.

Den konservativa och nationalistiska premiärministern förde in Ungern i Nato och beredde marken för EU-medlemskapet 2004. Samtidigt fortsatte Fidesz att spela på de nationalistiska strängarna, försökte usurpera nationella symboler som flaggan och nationalsången och cementerade ett vi mot dem-tänkande. Den här gången gick det inte lika bra som 1998: Fidesz fick se sig besegrat av en koalition av socialdemokrater och liberaler i valet 2002. Nederlaget verkar ha kommit som en chock för Orbán och istället för att driva en aktiv oppositionspolitik startade han ett slags kallt krig mot regeringen. Han åkte runt i Ungern och bildade tillsammans med bland annat de katolska och reformerta kyrkorna ”medborgarcirklar”, en utomparlamentarisk gräsrotsrörelse, som givetvis var lojal mot Fidesz. I valet 2006 lyckades den sittande vänsterliberala regeringen få förnyat förtroende, men i september samma år läckte bandinspelningar till medierna, där den sittande premiärministern Ferenc Gyurcsány hörs erkänna att man ljugit om det ekonomiska tillståndet i Ungern, som var betydligt sämre än regeringen lät påskina. Följden blev öppna kravaller och splittring inom vänstern. Fidesz och det ännu mer högerextrema partiet Jobbik utgjorde den enda verkliga oppositionen, som skickligt fångade upp ungarnas missnöje med ekonomin och den utbredda besvikelsen över att marknadsekonomin och EU-anslutningen inte lett till den guldkantade framtid som förespråkarna ställt i utsikt. I valet 2010 vann Fidesz en jordskredsseger och fick över 53 procent av rösterna, vilket genom det ungerska valsystemets utformning gav partiet i en supermajoritet – två tredjedelar av platserna – i parlamentet.

Det är nu som Orbán på allvar påbörjar de politiska förändringar som är på väg att göra – eller redan har gjort – Ungern till en illiberal demokrati och en förebild för högerpopulister över hela Europa. Under den första mandatperioden mellan 2010 och 2014 drev Fidesz genom 859 nya lagar. För att neutralisera oppositionen använde man sig av ett kryphål i det ungerska politiska systemet. Medan en lagproposition från regeringen kräver lång behandling i utskott och expertkommittéer är det mycket enklare för en enskild parlamentsledamot att lägga fram en lagmotion – som Fidesz kan rösta genom med sin supermajoritet. På det sättet har Orbán lyckats beröva det ungerska rättsväsendet en stor del av dess självständighet. En ny grundlag antogs (ingen vet ens vem som skrivit texten). Nya medielagar har ökat regeringens makt över press, radio och tv. Kontrollen över ekonomin har centraliserats, liksom en lång rad andra viktiga samhällsfunktioner. Allt mer makt har hamnat hos Orbán och hans närmaste medarbetare; få diskussioner lär föras i regeringen, som närmast fungerar som en gummistämpel för beslut som levereras färdiga från premiärministerns kansli.

I valet 2014 behöll Fidesz regeringsmakten, trots att partiet förlorade väljare. Året därpå drabbade ”flyktingkrisen” Europa. Orbán har som bekant utnyttjat den situation som uppstod hösten 2015 maximalt. Tillsammans med de andra länderna i Visegrádgruppen – Polen, Tjeckien och Slovakien – har Ungern envist vägrat ta sin del av EU:s gemensamma ansvar för flyktingarna. I stället har Orbán byggt stängsel och tagit sin islamofobiska retorik till nya lågvattenmärken. I vårens val handlade hans valkampanj enbart om flyktingfrågan, muslimer och miljardären och mecenaten George Soros, född i Ungern som György Schwarz för 88 år sedan. Enligt en fantastisk konspirationsteori står Soros bakom flyktingströmmen, detta i akt och mening att slå sönder det kristna Europa och ta över makten. Det låter fullkomligt tokigt men tyvärr har Orbáns retorik gått hem hos de ungerska väljarna, som gav honom och Fidesz förnyat förtroende i det ungerska parlamentsvalet i våras (tyvärr sätter Joakim Medin punkt för sin skildring av Ungern strax före vårens val, vilket är synd – en eftervalsanalys hade suttit bra). Av allt att döma fortsätter Ungern att marschera längs den illiberala demokratins väg.

I Orbánistan granskar Joakim Medin Viktor Orbán och det Ungern han försöker skapa genom noggrann rapportering av fakta och otaliga – kanske lite för många – intervjuer med kritiker, utomstående bedömare och företrädare för regimen och försvarare av Orbán. Fram träder bilden av en politiker sprungen ur små omständigheter på den ungerska landsbygden, som verkar ha en märklig karisma och en enorm makthunger. Orbán omger sig med en liten krets av vänner – några av dem är barndomskamrater från hembyn – som har blivit mycket rika de senaste åren, precis som Orbán själv. Korruptionen är uppenbarligen vida spridd i den nya maktelit som Orbán byggt kring sig. Ideologiskt framstår han närmast som en opportunist: ”Att göra sig själv och sina förtrogna till en ny samhällselit verkar vara det projekt som ligger Orbán allra närmast om hjärtat. Det är därför så många kritiker i Ungern anser att premiärministern bara spelar charader med sin politiska retorik. Att Orbán inte har någon ideologi”, skriver Medin.

Jag vet inte om det går att sammanfatta Viktor Orbán bättre. Bilden som Joakim Medin ger sammanfaller till stora delar med den som Paul Lendvai tecknar i sin biografi från i fjol, Orbán – Europe’s New Strongman. Inte minst intressant är den taktik Orbán-regimen ständigt tar till när den mött kritik utifrån, framför allt från EU. Först gör man allt för att förhala svaren på de frågor man får; till slut backar man, för det mesta på några få perifera punkter, medan de centrala delarna av ”reformerna” står kvar. Förhalningstaktiken har de senaste åren visat sig förvånansvärt framgångsrik. När det gäller EU spelar Viktor Orbán ett mycket högt spel. Han är å ena sidan unionens bad boy, som kritiserar Bryssel och vägrar följa beslut därifrån. Samtidigt är han beroende av EU:s pengar. Utan nettobidragen från EU skulle Ungerns statsfinanser krascha, konstaterar Medin.

Orbánistan – rädsla och avsky i det illiberala Ungern är såvitt jag kan se den bästa och mest aktuella skildringen av Orbáns nya Ungern som för närvarande finns på svenska och måsteläsning för alla som vill förstå sig på vad som sker där. Boken vore ännu bättre om dispositionen stramats till, som det nu är blir antalet intervjuer som redovisas lite väl många. En språklig genomgång hade inte skadat. Ett litet påpekande till förlaget: ”fotnot” heter inte ”fotnötter” i pluralis.

Exporterar Ungern illiberalism? var frågan som ställdes i början av den här texten. Joakim Medin svarar nog obetingat ja. Just därför är hans bok så viktig läsning – vi måste förstå vilket system man från höger vill pådyvla oss. N

Lars Sund

Joakim Medin: Orbánistan – rädsla och avsky i det illiberala Ungern.
Verbal, 2018.

Kommentar: Idealtorg för krypskyttar

Den hjältebegravning av Imre Nagy som nämns i Lars Sunds text här intill gick lugnt, ordnat och värdigt till. Men det var inget som initiativtagaren, den unge premiärministern Miklós Németh, tog för givet. Han var livrädd.

Németh är huvudperson i filmen 1989 (www.1989thefilm.com), där han intervjuas på djupet om sin – faktiskt även 30 år senare överraskande stora – roll i att järnridån föll.

Németh – född 1946 och en av Europas yngsta statschefer när det begav sig – berättar på sin lite hemsnickrade USA-engelska att han aldrig visste hur stora delar av statsapparaten han hade med sig då reform på reform genomfördes och gränserna till slut öppnades. Säkerhetstjänsten verkade ändå stå på hans sida, så han förhandlade ofta och ingående om begravningsarrangemangen.

Allt kring Hjältarnas torg var då – precis som i dag – närmast idealiskt för krypskyttar. Alla byggnader i närheten bjuder på sicksack-strukturer snarare än raka takkanter och även de snirkliga statyerna och monumenten är lätta att gömma sig bland. Säkerhetstjänstens självförtroende var därmed inte på topp inför den känsliga begravningen, men de gav Németh ett mycket konkret råd. Att han gjorde som de sade syns på filmklippen från begravningen, där han under den djupaste tystnaden har ett annat rörelsemönster än alla som står runt honom. Så här säger Németh i slutet av dokumentärfilmen, inspelad 2014:

”De sade att krypskyttar inte kan träffa rörliga mål på det avståndet. Så vad som än hände var det viktigt att mitt huvud hela tiden var i rörelse.”

Öjvind Strömsholm

Rapport från ett kommunalt folkbibliotek

Ylva Larsdotter
Ylva Larsdotter.
Har du hört talas om Valfrid Palmgren? Kvinnorättskämpe. Bibliotekspionjär. Folkbildare. Ibland tänker jag på henne när jag jobbar i informationsdisken eller när jag sätter upp böcker på mitt jobb. En del av arbetet som en kollega beskrev som den bästa fortbildningen för då kan hen läsa på baksidor och åtminstone början på böcker. Nej vi som jobbar på bibliotek hinner på långa vägar inte läsa så mycket som vi skulle vilja.

När Valfrid Palmgren var verksam i början av förra århundradet hette det strängt ”tjänstgöring vid lånedisk” och öppna hyllor i biblioteket var inte en självklarhet. Inte heller var biblioteket för alla och envar. Då: höga trösklar och lågt i tak. Nu: en av de få offentliga platserna som faktiskt fortfarande är öppna och tillgängliga för alla. I Sverige går bibliotekslagen inte att missförstå. 6 § Varje kommun ska ha folkbibliotek. Folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och anpassade till användarnas behov.

En vanlig dag på ett kommunalt folkbibliotek kan se ut så här: hjälpa låntagare att förstå ett byråkratiskt skrivet utlåtande från myndighet, reservera körkortsboken på arabiska, tipsa om bästa böckerna som handlar om Kalifornien, hjälpa en äldre herre att scanna sitt grekiska pass, sagostund på finska, förortspoesi och småprat med den lilla flickan som så gott som varje eftermiddag sitter på biblioteket, hälsa en känd författare välkommen, se till att det finns tysta studieplatser, dricka kaffe med kollegor – ja allt som är levande livet och mer därtill. Jag älskar verkligen mitt jobb. På biblioteket möter jag hela spektret av människor från jordens alla vrår och platser som av olika anledningar hamnat i just den här kommunen. Här talas det finlandssvenska, sorani, urdu, engelska, ryska, persiska och, ja, svenska såklart. Här finns filmer, böcker, tidningar, datorer, musik. Här finns möten och bokdamm.

Biblioteket är både ett fokuserat, noga indelat rum – klassificerat och ordnat – och samtidigt ett extremt spretigt rum. Det är precis så det ska vara. Jag tänker på Palmgren som beskrev folkbiblioteken som en ljushärd.

När du läser det här har vi ett valresultat i Sverige. Högervridningen i den politiska debatten kan inte ha undgått någon. Normaliseringen av människofientlig och rent rasistisk politik skrämmer mig och många med mig. De språkliga och politiska förskjutningarna har länge varit svåra att ignorera, men under valrörelsen har de intensifierats. Som ökad hets och jakt på personer utan rätt papper, en åtstramad asylpolitik. Med nuvarande opinionssiffror kan Sverigedemokraterna få ett omfattande inflytande över svensk kulturpolitik – både nationellt och inte minst kommunalt. Det oroar mig djupt. Att SD politiskt vill styra folkbibliotekens innehåll och användning är ingen hemlighet. Bland annat har de lagt fram förslaget att bibliotekens tjänster ska kopplas till medborgarskap, vilket strider mot FN-organet Unescos Folkbiblioteksmanifest: ”Folkbiblioteket är till för alla, oberoende av ålder, ras, kön, religion, nationalitet, språk eller samhällsklass.” Om det blir en realitet så skulle det i förlängningen innebära att biblioteken inte längre är just demokratiska mötesplatser öppna för alla, utan går mörkerpersonernas ärenden. Vad blir då vi som jobbar på bibliotek? Väktare och kontrollanter?

Just biblioteken kan fungera som fredade platser för papperslösa och hemlösa. Där kan personer sköta ärenden, studera, mötas, vara utan risk att bli röjda för myndigheter. Till exempel kan alla skaffa lånekort och låna datorer utan en registrerad, folkbokförd adress. Jag möter dessa personer så gott som dagligen. Oron och tröttheten i deras ansikten och kroppar. Biblioteket som en fristad. En lugn plats. Det ska inte tas för något självklart och efter valet måste vi som jobbar på bibliotek i allt högre utsträckning kämpa för att biblioteken fortsättningsvis ska vara öppna för alla och envar.

Vi har Valfrid Palmgren att tacka för mycket då det gäller de allmänna bibliotekens struktur. Hon är en viktig del av den nordiska biblioteksutvecklingen och på många sätt var hon exceptionell och banbrytande. 1905 blev hon anställd på Kungliga Biblioteket som första kvinnliga bibliotekarie. Bara en sån sak.

På foton ser hon säker och glad ut. Varm utstrålning. Strama höghalsade blusar i kombination med ett vänligt leende. Modig och frivolt. Säker på sin sak. Hon gjorde studieresor till Amerika. Jag ser framför mig hur hon tar sig an New York. Går rask på gatorna mot New York Public Library. Äventyr och bildning. Pärlhalsband och folklig kultur. Valfrid Palmgren fascinerar.

Jag tror hon både skulle känna sig stolt och inte så lite förvirrad om hon för – låt oss säga – en vecka skulle gästspela i dagens kommunala biblioteksverklighet. Jag leker med tanken. I min fantasi läxar hon upp politiker som vill inskränka och förminska och rensa bland hyllorna och förbjuda exempelvis regnbågsflaggor och flerspråkighet.

Dagen går mot sitt slut i den kommunala biblioteksverkligheten. Jag ber några ungdomar som hängt i soffan plocka med sig de tomma energidrycksburkarna när de går. ”Vi ses imorron” säger de innan de släntrar iväg. En dam ber om att få göra en sista utskrift och en annan vill bara låna om sina talböcker. Folkbiblioteket är för alla och envar, redan betalt med hjälp av skattemedel. Mer folkligt kan det knappast bli. Så använd dig av ditt folkbibliotek, sköt om det men låt inte biblioteken bli en arena för odemokratiska och främlingsfientliga krafter och politiska utspel. Palmgren kallade bibliotek för ”det vackraste uttrycket för sann demokrati som tänkas kan” och i den andan vill jag som bibliotekarie arbeta.

Ylva Larsdotter
är bibliotekarie på ett kommunalt bibliotek i Sverige.

Toaletten avgör

Öjvind Strömsholm
Öjvind Strömsholm.
Polen A. Polen B. Polen A. Polen B. Då det låter så är det inte nödvändigtvis frågan om ett mikrofontest öster om Berlin, utan mer sannolikt polsk samtidsanalys. Till exempel av en bartender i Gdańsk.

Bartendern är i 30-årsåldern och säljer öl från nygrundade polska småbryggerier på en hypercool bar i Gdańsk. Det är en tisdag i april och klientelet består i huvudsak av ett fåtal före detta ungdomar från Skandinavien. Definitivt inte hypercoola. Bartendern är till en början stereotypt ointresserad, men svarar detaljerat på frågor om utbudet och talar felfri engelska.

Jag låter samtalet glida in på politik, eftersom vi är i Polen. Det här med att landet allmänt – både av politiska kommentatorer och av vanligt folk – delas in i A och B, stämmer det verkligen? Och är floden Wisła verkligen en så tydlig gräns som det sägs?

Indelningen har traditionellt gjorts utgående från att infrastrukturen i de delar av landet som tidigare tillhört Tyskland varit betydligt mer utvecklad än på den östra halvan, men numera gäller den framför allt röstningsbeteendet. I öst och utanför de större städerna dominerar det konservativa regeringspartiet Lag och Ordning (PiS), medan den mer EU-vänliga oppositionen är populär i väst. Vi befinner oss i EU-chefen Donald Tusks hemstad vid Östersjön – ett starkt fäste för Polen A och en populär turistort.

”Om det stämmer?” frågar sig bartendern nästan aggressivt och lämnar snabbt sin coola yrkesroll. ”Vänta riktigt lite, så ska du få se!”

Singelmannen (det är relevant, läs vidare!) bakom bardisken tar några snabba steg bakåt, plockar upp sin telefon, bildgooglar och börjar lägga ut texten. ”Denna karta avslöjar vad som gäller i vårt land”, säger han och visar upp en karta där hans egen del av landet är nästan vit, medan nästan allt öster om floden Wisła är utmärkt med olika nyanser av lila.

”Vitare är bättre på kartan. Det betyder att man har egen toalett i lägenheten. Mörkare nyanser av lila betyder mer utedass eller samtoaletter i korridoren”, säger han och sveper över de östra delarna på kartan.

Wisła är utmärkt med ett kraftigt svart streck på kartan, men det är egentligen onödigt. De lila regionerna slutar så bestämt just vid gränsen, att den framträder tydligt också utan streck. Uppgifterna är inte helt dagsfärska – från 2012 – men gäller i stort sett fortfarande. Över 90 procent av hela Polens befolkning har egen toalett i lägenheten, men i vissa byar och glest befolkade småstäder – som syns bra på den östra halvan av kartan – är andelen så pass låg som 38 procent. Liknande indelningar syns på kartor över väljarstöd.

Konservativa PiS har ett kraftigt grepp om makten sedan en tydlig valseger 2015. Sedan dess har regeringen bland annat tagit ställning i abortfrågan. En av Europas strängaste abortlagar skulle skärpas ytterligare, vilket inte förvånar i Gdańsk. Mannen bakom baren tycker inte att toalettkartan är någon kuriosa, utan en del av orsaken til att han öppet ser ner på dem som röstar på regeringen; ”They wanna kill you for not having children!”

Öjvind Strömsholm

Reddit-tråden om toalettkartan går att hitta här.
En lång förklarande text (på polska, men fullt läsbar på engelska som Google-översättning) finns på sajten Natemat