Etikettarkiv: Politik

Identitet

Jag har på ledarplats ibland kritiserat vad jag kallar för ”identitetspolitik”, som jag använt som en motpol till partipolitik, i första hand då partipolitik som ordnar in sig bekvämt och lättfattligt på höger-vänsterskalan. Jag måste erkänna att det antagligen till viss del legat slentrian i dessa utgjutanden.

Min uppfattning har varit att allt fler, ofta unga, väljer att driva en politisk aktivism utgående från den egna identiteten, snarare än från allmänna principer och en bred solidaritetstanke. Denna övergripande kritik, i den mån den träffar rätt, står jag fast vid. Ensaksrörelser har sin plats i samhällsdebatten, men då en ensaksrörelse evolverar till politisk rörelse som gör anspråk på allmängiltighet, uppstår problem.

Men jag har samtidigt förhållit mig skeptiskt till vad jag kallat identitetspolitik i bemärkelsen av rörelser som driver vissa gruppers rättigheter – inte som rörelser i sig, jag har högsta uppskattning för feminismen, hbtiq-rörelsen, antirasismen, etc – men som övergripande politiska idéer.

Här måste jag erkänna att jag under den senaste tiden långsamt börjat ändra uppfattning.

För vad var arbetarrörelsen, annat än en identitetsrörelse? Ny Tid från 1950-talet är full av debatter om vem som kan kalla sig ”arbetare”, vem som får skriva ”arbetarlitteratur” och det är sannerligen ingen solidaritet som kommer på fråga då borgare och kapitalister behandlas. Även om vänsterpressen gärna så framhöll, var det knappast ändå så att majoriteten av arbetarrörelsens fotsoldater hade anslutit sig efter noggranna studier av Marx och Lenin, utan för att de var arbetare. Arbetaridentiteten fick dem att ansluta sig till en rörelse som drev på förbättringar av arbetarnas förhållanden, och att stoltheten över arbetaridentiteten var något som rörelsen gärna framhöll.

En annan sak var sedan att det i bakgrunden för rörelsen fanns en genomgripande och bred teori för hur ett hållbart och rättvist samhälle skulle se ut.

Kanske är det en av vänsterns stötestenar i dag – att den har så svårt att hitta de personer som verkligen skulle identifiera sig med rörelsen. Här vill jag igen lyfta fram Otso Harjus utmärkta text i det förra numret av Ny Tid: om vänstern vill vara relevant för den breda skara av unga aktivister som i dag de facto arbetar för en bättre värld, bör den i stället för att motverka den så kallade ”identitetspolitiken” se vad den kan lära sig av de olika emancipatoriska rörelserna. Feminismen, hbtiq-rörelsen och den antirastiska rörelsen arbetar i grund och botten för samma mål som vänstern – solidaritet, jämlikhet och rättvisa. Vi har småningom sett ordet ”frihet” krypa tillbaka in i vänsterretoriken. Kanske det igen är dags att damma av också ordet ”identitet”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Mandroiderna anfaller!

Det har gått över ett sekel sedan den första sci-fi-långfilmen fick premiär. Janne Wass kartlägger genrens anrika historia som arena för politisk reflektion, äventyrsgenre, samt utforskning om det mänskliga varats villkor.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

Högt uppe på hustaken, ovanför den evigt regniga cyberpunknatten med sina flimrande neonljus uttalar replikanten – eller cyborgen – Roy Batty sin slutmonolog i Ridley Scotts dystopiska science fiction-film Blade Runner från 1982. Batty (Rutger Hauer) har nått slutet av sin fyraåriga livcykel. Tillsammans med fyra andra replikanter har han rymt från slavarbetet på en utomjordisk koloni, och kommit till jorden för att leta upp sin skapare, genteknikern och businessmogulen Eldon Tyrell, och begära en uppgradering – mer liv. Filmen följer Battys antagonist, antihjälten Rick Deckard (Harrison Ford), en så kallad blade runner, vars jobb det är att leta upp och avrätta förrymda replikanter – i princip skrota hushållsmaskiner som börjat strula. Men under sin jakt på Batty och de anda replikanterna ställs Deckard inför ett dilemma: vilken rätt han har att avrätta tänkande, kännande varelser; var går gränsen mellan människa och maskin? Eller om man så vill: mellan kropp och själ? Och i förlängningen, vad innebär det att vara människa?

Blade Runner, baserad på Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep? (1968), är en av vår tids mest inflytelserika filmer, trots att den av olika orsaker togs rätt lamt emot då den kom ut. I höst får den en både efterlängtad och fruktad uppföljare i regi av Denis Villeneuve.

Danska pionjärer

Den som inte är en vän av genren kan förlåtas för att endast förknippa science fiction med rymdskepp, gröna gubbar och laserpistoler. Men ända sedan science fiction uppstod som litterär genre på 1800-talet har den varit en fruktbar arena för politiska, moraliska, filosofiska och psykologiska grubblerier. Mary Shelleys roman Frankenstein eller den moderne Prometeus (1818) brukar kallas den första science fiction-boken, och går rakt in i hjärtat på samma tematik kring det mänskliga varat som bland annat Dick och Isaac Asimov senare skulle utveckla. Den moderna sci-fins fader H.G. Wells gav oss i slutet av 1800-talet invasioner från Mars, tidsmaskiner, månresor och osynliga män. Men eftersom så få i dag har läst hans böcker är det mindre känt att Wells var en socialistisk och religionskritisk samhällsfilosof, som i sina böcker behandlade teman som imperialism, makt och moral, djurens rättigheter, klassamhället och evolutionen.

De senaste fem åren har, vid sidan av en ström av plastiga, formpressade superhjältefilmer, sett ett uppsving för intelligent science fiction med filosofiska undertoner, som kulminerade i Denis Villeneuves superba Arrival i fjol. Wittgenstein hade slagit knut på sig av filmen, som följer ett forskarteams försök att kommunicera med utomjordingar vars îspråkî är väsensskilt från vårt eget.

Arrivals premiär kom vid ett jubileum som gick de flesta förbi; 2016 hade det nämligen gått exakt hundra år sedan den första science fiction-långfilmen gick upp på biograferna. Nästa år får vi dessutom fira hundraårsjubileum för den första helaftons-rymdfilmen. Båda producerades av världens då största filmbolag – Nordisk Films Kompagni i Danmark, och båda behandlar första världskriget som rasade vid den tidpunkten.

Pacifism i centrum

I Verdens undergang, regisserad 1916 av August Blom, kommer en annalkande komet att flyga så nära jorden att total utplåning av allt liv är att vänta. Filmen vill visa hur vi människor låter oss förblindas av själviskhet, girighet, ära och ideologi, och glömmer bort vad som är centralt i livet, kärlek och omtanke. Kometen visar sig vara överflödig, eftersom största delen av jordens invånare hinner ta kål på varandra redan innan kometen kommer. Men i slutet återfinner filmens älskande unga par varandra i en kyrka som överlevt undergången. Sensmoralen finns snarast att hämta i Matteusevangeliet: saliga äro de saktmodiga.

Dystopi i Verdens undergang från 1916.

Den pacifistiska ådran är ännu starkare i Holger-Madsens Himmelskibet (1918), den första fullånga rymdfilmen. Här får vi följa en färd till Mars: våra jordiska hjältar landar i ett pacifistiskt samhälle där alla är vegetarianer och hyllar kärlek och fred som högsta samhälleliga principer. Filmens hjälte slår sig i slang med prinsessan av Mars, som följer med tillbaka till jorden som ambassadör för denna nya tidens livsstil. Filmen beställdes av Nordisk Films chef Ole Olsen, som uttalad antikrigspropaganda.

Socialistiska samhällsvisioner

Vid sidan av de fantasifärgade rymdoperorna i Blixt Gordon– och Star Wars-ådran, kan man grovt säga att science fiction-filmen i huvudsak behandlar två huvudteman: för det första frågar den vad det är att vara människa och vilken plats människan har i världsalltet, och för det andra kommenterar genren samhälleliga och politiska bryderier.

Den första storfilmen som kombinerade sci-fi-element med samhällstematik var den sovjetiska kultklassikern Aelita (1924), regisserad av Jakov Protazanov och löst baserad på Aleksej Tolstojs roman. Aelita följer tre män som reser till Mars där de gör socialistisk revolution och befriar de förslavade arbetarna. Som sovjetpropaganda är filmen å ena sidan klumpigt uppenbar, men den demonstrerar också de möjligheter den samhälleliga sci-fin ger filmskapare att kringgå censur. Filmen dröjer nämligen nästan lika mycket kvar på jorden, där de tre îhjältarnasî hustrur och flickvänner idogt sköter allt det oglamorösa arbete som ingår i en samhällsomvälvning: hushållsarbete, föreningsaktivitet, kommers, etc. Samtidigt blir det tydligt att de tre revolutionärerna inte har något intresse av att skapa ett bättre samhälle på Mars – de är mer intresserade av revolutionen som äventyr och som ett sätt att fly vardagens tristess nere på jorden. Trots allt sitt sovjetpatos blir Aelita en bitande kritik mot den revolutionsromantik som vid den tidpunkten härskade i Sovjetunionen.

Få filmer har haft så stor genomslagskraft som den österrikiske demonregissören Fritz Langs vansinnesverk Metropolis från 1927. I den ursprungliga versionen på 153 minuter utforskar Langs dystopiska framtidsfabel allt från sexualitet till religion till girighet till vetenskap, men i grunden ligger en brutal uppgörelse med klassamhället och industrialismen. Ändå är den politiska tematiken kanske filmens svagaste punkt, filmen förfaller i att banka in sitt budskap i tittaren och slutets naivt optimistiska uppgörelse känns som saxad ur en sovjetisk propagandaaffisch.

 

Världsrymden anfaller

Den sista stora omvälvningen inom den politiska science fiction-filmen kom på 1950-talet, under senator Joseph McCarthys kommunistjakt och det överhängande kärnvapenhotet. På 1950-talet fann invasionstematiken sin väg in genren med verk som Mannen från Mars (The Day the Earth Stood Still, 1951) och Världarnas krig (1953). Även den postapokalyptiska filmen slog igenom på grund av rädslan för kärnvapenkrig – bäst kända är kanske The World, The Flesh and the Devil och On the Beach, båda från 1959.

Invasion of the Body Snatchers.

Den intressantaste av erans invasionfilmer är kanske Invasion of the Body Snatchers (1956), med den horribelt missvisande svenska titeln Världsrymden anfaller. I Don Siegels klassiker upptäcker några invånare i en småstad att deras grannar blivit ersatta av identiska kopior framvuxna ur stora frökapslar. Snart inser de att utomjordiska kopiorna ersätter dem då de sover, och de hamnar i en kamp mot tiden för att fly staden innan de själva somnar. Problemet är att de inte vet vilka grannar som är sig själva, och vilka som är utomjordingar. Den klaustrofobiska filmen beskriver den känsla av paranoia som rådde under femtiotalets kommunistjakt i USA. Intressant nog gjorde båda de politiska lägren anspråk på filmen – den kan tolkas både som en metafor för kommunistisk infiltration och som en beskrivning av det amerikanska angivarsamhället och McCarthys övervakningsåtgärder.

Mannen från Mars var kontroversiell på många sätt, och speglade producenten Julian Blausteins och regissören Robert Wises liberala politiska åsikter. I filmen landar utomjordingen Klaatu i Washington tillsammans med den jättelika roboten Gort. Han är representerar den intergalaktiska polisen, och har kommit till jorden för att leverera ett ultimatum: sluta kriga, annars förgör vi er planet. De har fått nys om att människan uppfunnit kärnvapen och arbetar på att komma ut i rymden – och ett krigiskt folk kan inte tillåtas resa från planet till planet.

Blausteins och Wises åsikter var radikala: de förespråkade en betydligt större roll för det nygrundade FN i säkerhetspolitiken. De ansåg att FN borde beväpnas och få oberoende militär makt att agera som världspolis, och de motsatte sig starkt USA:s kärnvapeninnehav. Samtidigt arbetade Vita huset och den amerikanska militären för att mörklägga konsekvenserna av bombningen av Hiroshima. All form av internationalism och kringskärande av USA:s suveränitet sågs som suspekt, om inte kommunistiskt. Det var en enorm risk som filmskaparna tog – och det enda sättet de kunde uttrycka sina åsikter var genom en fabel.

Hello Dave

Alla vänner av sci-fi känner igen scenen där astronauten Dave Bowman (Keir Dullea) flyter tyngdlös i rymdskeppets datorterminal och stänger ner centraldatorn HAL:s kretsar en efter en. Allt som hörs är Bowmans andhämtning inuti rymddräkten, och HAL:s mjuka, kusligt mänskliga röst. HAL, som systematiskt tagit livet av alla människor ombord på skeppet, försöker först resonera logiskt med Bowman för att få honom att sluta “döda” datorn, men börjar sedan vädja för sitt liv, tills:

I’m afraid. I’m afraid, Dave. Dave, my mind is going. I can feel it. I can feel it. My mind is going. There is no question about it. I can feel it. I can feel it. I can feel it. I’m a … fraid.

När datorn till slut i sin demens börjar sjunga den gamla slagdängan Daisy Bell, är det få tittare som kan hålla tillbaka tårarna, trots att vi vet att HAL är en maskin – dessutom filmens skurk.

Dave Bowman och H.A.L. 9000 i 2001 – ett rymdäventyr.

Filmen som förändrade allting var Stanley Kubricks mästerverk 2001 – ett rymdäventyr från 1968. Hela genren tog ett sjumilakliv framåt såväl tekniskt och konstnärligt som tematiskt. Med filmen ställde Kubrick den mänskliga existensen och det mänskliga varat i centrum för genren. Det var också den första filmen som på allvar gjorde ett försök att utforska förhållandet mellan mänsklig och artificiell intelligens.

Utanför Hollywood rörde det också på sig. Speciellt bör Andrej Tarkovskijs två stora sci-fi-epiker Solaris (1972) och Stalker (1979) nämnas i sammanhanget. Båda är djuplodande, symboliska och ofta förvirrande metaforer som dyker ner i den mänskliga psykologin. Sci-fi-fans brukar sysselsätta sig med att debattera om det är Solaris eller 2001 som är den ultimata mastodontfilmen. Men en kritiker menade att tematiken i Solaris togs upp i ett avsnitt av Star Trek (1964–1966) – och där behandlades betydligt kortare, klarare och intelligentare.

Grav- eller skattkammare?

Mellan 1977 och 1982 hände det saker, nämligen Star Wars, Närkontakt av tredje graden, Alien, Stålmannen och E.T. De var alla stora kommersiella framgångar, som fick Hollywoodstudiornas pengadammar att brista efter årtionden av skepsis – plötsligt ville alla göra science fiction. Och tack vare Blade Runner och den framstormande datortekniken vändes blickarna nu allt oftare mot frågor om artificiell intelligens och i förlängningen om det mänskliga varat.

Sara Ehnholm Hielm kallar i sin essä om filmkritikern Pauline Kael (se sida 26) 1980-talet för “en gravkammare för film”. Men för ett science fiction-fan är det snarare en skattkammare. Det är populärt bland filmkritiker att racka ner på åttiotalets Hollywoodproduktion som infantiliserat skrammel, men man kan fråga sig om kritiker vana vid en tidigare eras filmestetik så att säga inte ser (eller vill se) de mer subtila nyanserna bakom explosionerna och pang-panget.

I och med att en yngre kritikergeneration tagit plats i medierna, har också en rad filmer från åttio- och nittiotalen îrehabiliteratsî. Paul Verhoevens Robocop (1987) och James Camerons Terminator 2 (1991) lyfts i dag fram som de klassiker de förtjänar att räknas som. Båda filmerna är fyllda av blod, pang-pang och explosioner, men liksom Blade Runner och 2001 är de egentligen mer intresserade av förhållandet mellan människa och maskin – eller för att upprepa: mellan kropp och själ.

Maskintårar

I Terminator 2 återvänder Arnold Schwarzeneggers mördarmaskin från framtiden, nu programmerad för att beskydda pojken John. Förhållandet mellan John och terminatorn är inspirerat av John Steinbecks Möss och människor, terminatorn är den urstarka men socialt handikappade följeslagaren, och John får genom filmens gång förklara hur han ska bete sig för att passa in som människa. Medan maskinen lär sig, antar den också allt mer mänskliga drag. För min generation är en av de mest ikoniska filmscenerna slutet av filmen, då terminatorn står vid en bassäng med smulten metall och förklarar för en förtvivlad John varför han måste smälta ner sig själv. Roboten sträcker fram sin halvt avslitna maskinhand, smeker John över kinden och säger:  “I know now why you cry, but it’s something I can never do”.

Terminatorn terminerar sig själv.

Liksom i Kubrick i 2001 och Scott i Blade Runner tvingar Cameron tittaren att känna sorg för en artificiell varelse, en maskin, genom att ge den mänskliga drag. Replikanten Roy Batty uttrycker i sin slutmonolog genuin sorg över att hans liv är slut, och över att ingen kommer att minnas allt han sett och upplevt. I sina sista minuter blir HAL som ett barn, rädd för avgrunden, för det okända på andra sidan döden. Med sin gest av medlidande för den gråtande John, motsäger terminatorn sin egen utsago om att den inte kan uppleva känslor – och vi som tittare drabbas av tvivel: kanske är den mänsklig ändå?

Maschinenmensch

Temat går igen i andra filmer. D.A.R.Y.L. (1985) och 200-årsmannen (1999) behandlar robotar som är programmerade för att kunna uppvisa ett beteende som liknar känslor, och vad som händer då de börjar känna på riktigt. Ännu mer komplicerat blir det i Her (2013) och Ex Machina (2015) där manliga protagonister förälskar sig i îkvinnligî artificiell intelligens.

Blade Runner har ytterligare en intressant karaktär, Rachael, en replikant som själv tror att hon är människa. Trots vetskapen om att hon är en replikant, förälskar sig Deckard naturligtvis i henne (det är en film, trots allt). Men slutet av filmen bjuder på ytterligare en tankenöt, som har sysselsatt fans sedan 1982 – är replikanternas baneman Deckard själv en replikant? För Deckard kvittar det lika – han vet vad han är: en levande, tänkande, älskande varelse. Om maskinen kan älska, är den då längre en maskin?

Detta för oss så tillbaka till frågan som tycks ställas av alla dessa filmer: vad innebär det att vara människa? Descartes sade “Jag tänker, alltså finns jag”. Men science fiction-filmen verkar entydigt ställa sig på Spinozas sida i debatten: “Jag känner, alltså finns jag”. För en genre som så ofta beskylls för att vara upptagen med teknologi och ytlighet är det en något överraskande slutsats.

Janne Wass

Överflöd och brist

Med handboken Anarkistisk bokföring – Redovisningsprinciper för en deltagarekonomi utmanar Anders Sandström vissa djupt rotade myter kring så grundläggande fenomen för vårt samhälle som makt och pengar. Titelfrasen ”anarkistisk bokföring” låter som något av en självmotsägelse, men anarkism som politiskt program är inte ett uttryck för en vilja till kaos, utan snarare en idé om radikal decentralisering och självstyre som har satt betydligt starkare spår i dagens västerländska samhällsskick än vad som ofta medges. Den ”anarkistiska” ekonomi som Sandström presenterar frångår idén om en fri marknad som den grundläggande organiserande principen för ekonomisk verksamhet.

I ett av bokens starka partier presenterar Sandström koncist deltagarekonomins kritik mot marknader, bland annat för att de allokerar resurser ineffektivt, och för att ett system som enbart ser till transaktionen mellan köpare och säljare bortser från externa kostnader för en tredje part, och det här premierar en destruktiv kortsiktig egennytta på bekostnad av allmännyttan. (Detta incitament konkretiseras elegant av frasen ”I’ll be gone, you’ll be gone”, en överenskommelse där två parter väljer att blunda för obekväma fakta för att det gagnar dem själva, medan någon okänd tredje part får ta risken.)

Istället skulle produktionsmedlen betraktas som samhällets gemensamma ”produktiva allmänningar”, vars nyttjanderätt beviljas lokala arbetarråd på basen av en anbudstävling som jämkar samman samhällets konsumtionsbehov och produktionsmedel, där produktionens samhällsnytta vägs mot dess kostnader i bland annat arbetskraft, råvaror och ekologisk belastning. Den intressanta tanken i Sandströms vision är att hålla kvar en slags valuta som en bokföringsenhet för att producera information om det ekonomiska kretsloppet, och därmed möjliggöra en effektiv allokering av resurser, samtidigt som privat ägda produktionsmedel med deras medföljande orättvisa och odemokratiska strukturer skulle avskaffas.

Jag upplever att Sandströms vision har flera grundläggande problem. Hans plan för samhällsorganisering känns tungrodd och hegemonisk, och uttrycker en övertro till ett direktdemokratiskt beslutsfattande som potentiellt kunde vara väldigt begränsande för personliga initiativ. Framför allt bygger den på en bakåtsträvande vision om lokal självförsörjning och hantverksmässig produktion som har en irriterande tendens att dyka upp i vänsterns framtidsvisioner. Framför allt är jag inte säker på att den presenterade modellen är ett svar på den kritik mot marknaderna som han lägger fram.

Boken förtjänst ligger i ansatsen att lösgöra valutans informationsskapande funktion från dess bytesvärde, och i detta ligger en revolutionerande tanke. Marknadsstrukturer står för närvarande under ett betydande förändringstryck från en teknisk utveckling som gör ett växande antal produkter helt eller i praktiken gratis. Dels handlar det om digitala allmänningar som Open Source-programvara, som faktiskt förvaltas och utvecklas effektivt i icke-hierarkiska strukturer. Dels handlar det om materiella varor som produceras i stort sett utan kostnader för arbetskraft och, i växande utsträckning, energi. Detta beskriver den situation som vi upplever idag, där efterfrågan på arbetskraft är låg, men det mesta är väldigt billigt, ett paradoxalt tillstånd av överflöd och fattigdom samtidigt.

Denna situation av växande överflöd är ett problem för starka marknadsaktörer, och genererar en stark efterfrågan hos dem på tjänster och produkter som skapar knapphet, det vill säga gör saker icke-gratis som kunde vara gratis. Vissa av planetens bäst betalda jobb finns inom affärsjuridik och immateriella rättigheter. Dessa motiveras med att producenterna måste ta betalt för att kunna utveckla nya och bättre produkter – om ingen betalar för musik finns inga proffsmusiker, läkemedelsindustrin behöver ta betalt för sina produkter för att kunna utveckla bättre mediciner. Därmed accepterar vi att kapitalismens formidabla resurser kanaliseras i att skapa fattigdom och brist i ett tillstånd av överflöd.

Allt åt alla, är givetvis det revolutionära svaret, och utveckla istället en ny mekanik för att upprätthålla en rationell produktion. Och det är detta samhälle av överflöd som redan finns inom räckhåll för oss, som behöver en ny form av redovisning, och det är mot denna som Anders Sandströms handbok pekar fram emot.

Lasse Garoff

Anders Sandström: Anarkistisk bokföring – Redovisningsprinciper för en deltagarekonomi. Eget förlag, 2016.

En finsk tiger

Hannele Mikaela Taivassalo
Hannele Mikaela Taivassalo.
Det finns så mycket tigande i detta land som borde diskuteras, och en politisk debatt som borde föras, dialoger som borde skapas istället för monologer och kommunikéer och dekret som serveras ur olika läger.

Vågar man då ens fråga vilka andra samtal som kunde vara viktiga?

I en annan tidning, i en annan kolumn, skriver Anu Koivunen (Hufvudstadsbladet, 22 juli 2017) så här: ”I våras förintervjuades jag av en SVT-journalist inför ett inslag om Finlands 100-årsjubileum. Reportern ville veta vilka frågor som är hetast på de finska kultursidorna och varför. Mitt svar var enkelt: i Finland finns varken kulturdebatt eller -journalistik i svensk bemärkelse.”

Ett samhälle är inte bara en politisk dagordning, ett samhälle är en kontinuitet, ett sätt att vara, ett sätt att interagera, människor emellan. I ett dynamiskt samhälle borde också konsten och kulturen – och samtalen som rör sig kring dem och ur dem – vara väsentliga jämsides med diskussionen om hur man praktiskt ordnar detta samhälle. Det räcker inte att säga ordet ”värdegrund” om det inte finns en ständigt pågående diskussion och väv av tankar att hänvisa till med ordet.

Vi blir till i samtal.

Koivunen, professor vid Stockholms universitet och forskare i projektet Demokratins drivkrafter, fortsätter: ”Medan svenska kvällstidningar stoltserar med sina kulturskribenter föder finska motsvarigheter närmast förakt mot allt vad lärd samhälls- och kulturdebatt innebär.”

Ett sådant samhällsklimat påverkar förstås också den finlandssvenska medievärlden, som ytterligare försvagas av att kanalerna är så få och små, och utrymmet därför begränsat.

Kom titta, se! Konsten lever, trots allt! It’s alive. Myös in Swedish in #finlandhundra.

Men det är sällan diskussioner uppstår. Varför?

I ett klimat där det är svårt för enskilda tidningar och tidskrifter att överleva är det ändå fortfarande HBL:s kulturredaktion som har kapacitet att föra en synlig kulturbevakning och –debatt på svenska i Finland. Men upplevs kultursidorna inte längre som ett levande och öppet forum? Finns det ett redaktionellt intresse för att skapa diskussion, vad är signalerna? Och ska svaren komma enbart i samma tidning, är det dynamiskt? Eller på nätet i olika halvofficiella eller slutna sammanhang? Med fördröjning i månadstidskrifter – också där i rätt begränsade bubblor? Och vem ska debattera? Den dagstidningsointresserade generationen?

Vårt statliga bolag Yle har ju både potential och egentligen också ett ansvar att vara den kulturredaktion som är den andra rösten här – eller egentligen den första. Men är kulturdebatt i etermedia och på nätsidor svårhittad, svårhanterlig? En ny form av kulturdiskussion borde ju kunna uppstå just på den här typen av offentliga, samlande nätforum. Men hur skapar man kontext och kontinuitet?

Det finns fler frågor här än utrymmet i en kolumn.

Vi blir till i samtal. Men var är samtalet?

Få kulturbevakande instanser innebär förstås snarare smakkonsensus och monokultur än diversitet. Också när det gäller urvalet av frilansrecensenter och andra samarbetsparter, som till exempel kolumnister. Här uppstår lätt en cirkel där de som är synliga och därmed har inflytande också hörs eller blir hörda i den enda rikstidningen, och får ännu större tyngd. Andra röster får höras i andra forum som är lokala eller lika marginella som de är. Eller inte höras alls.

De enskilda röster som hörs får bära ett stort ansvar – det är ju inte ett problem att till exempel enskilda författare får utrymme och synlighet, det är tvärt om mycket bra, men det är inte sagt att hen ständigt kan eller är villig att använda sin röst just för att initiera eller föra samtal. Tidsandan vi lever i uppmuntrar snarare konstnärer till att marknadsföra sig själva än att tänka högt eller söka dialog. En enskild konstnär känner kanske dessutom att hen (ärligt talat oftast han) inte har bett om makt, och därför inte tänker använda den. Det är förståeligt, men är man offentlig har man makt vare sig man vill det eller inte, och då har man också ett ansvar för hur man använder den. För avtrycken kan bli stora, oberoende av intentionerna. Vad man inte gör är också ett val.

Men utan majoritetskulturens möjlighet till bredd och diversitet är strukturerna alltså mycket bräckliga, allt faller på några enskilda (föga utmanade och rätt oemotsagda) personers välvilja, och närmast en enda textinriktad kulturredaktion som kanske nog egentligen har lust och välvilja, men som saknar förmåga att bära upp en hel kulturs kulturdiskussion på ett givande sätt. Och var är vi då?

Tänk på hur bräcklig demokratin är i en stat om all makt koncentreras till en person eller en instans.

Och vad det är för en demokratisk struktur vi över huvud taget har om det naturliga är, som det verkar vara, att all diskussion är frånvarande.

Och var ska vi då lära oss tänka?

I en liten kultur är det klart att de ekonomiska realiteterna också är kringskurna. Mycket, för mycket, faller på enskilda personers aktivitet. Det normala är att ansvaret gärna läggs på kulturarbetare och konstnärer: det är ni som ska skapa debatten/strukturerna/projekten/sammanhangen/synligheten/kontexten/kanalerna/förnya modellerna. Just de här enskilda individerna har oftast själva inga privata trygga strukturer, ingen månadslön, ingen instans bakom sig, ingen kontinuitet att falla tillbaka på. Bara sig själva. Men blir ändå ställföreträdande strukturer där strukturer saknas. Det är ett skrangligt IKEA-bygge, billigt och ohållbart i längden.

Det är inte bara jag eller den mer kände författaren som är och ska vara kulturbärare, vill vi fortsättningsvis ha den här kulturen måste vi alla bära upp den.

Om vi blir till i samtal – tar vi då slut i tystnaden?

Konsten i sig ska vara fri, inte bunden till minoritetsidentitet eller tro eller politik eller moralism eller andra ismer. Inte bunden av dessa. Precis som konstnärerna måste vara obundna i förhållande till instanserna, vare sig det gäller regeringar, kulturredaktioner eller förlag. Där det inte finns diversitet och alternativ uppstår det gärna ohälsosamma bindningar.

Men litteraturen, konsten och kulturen ska också vara ett samtal i samhället, en plats att tänka i, ett rum att vara i, en kyss att svindlas av, eller en nagel i ögat, eller en smäll på käften så att huvudet snurrar och perspektiven förskjuts.

Det är förstås lättare att tiga och undvika.

Men det är i samtal vi blir till. Och fortsätter.

Hannele Mikaela Taivassalo
är författare

Emot diskussion

Elis Karell
Elis Karell.
Yttrandefrihet uppfattas i denna del av världen ofta som något vi redan uppnått, en färdigbehandlad fråga, inte värd att fundera på desto mera. Begreppet för tankarna till historien, då yttrandefriheten försvarats av oliktänkare som gett sina liv för att sprida revolutionära idéer. I dag har en brokig skara inom den konservativa högern – allt från fascister, rasister och antifeminister till mera moderata reaktionärer, med liberal uppbackning – tagit till sig rollen som yttrandefrihetens främsta försvarare. Ingen talar lika mycket om hur hotad yttrandefriheten är som Marco de Wit, Ilja Janitskin och Jussi Halla-aho. ”Man måste få tala om allting!” och så vidare, eller som sannfinländarnas kampanjslogan inför kommunalvalen 2017 formulerar problemet: ”Sananvapaus on rikki” (Yttrandefriheten är sönder).

Yttrandefrihet är ett komplicerat koncept som kan vara svårt att förstå, särskilt om man alltid fått använda sin yttrandefrihet utan att någonsin i sitt medelklassiga, vita, manliga liv utsättas för kritik från någon i en mera priviligierad maktposition. Det egentliga innehållet i nutida konservativas

utspel är lätt att läsa mellan raderna: förr kunde man uttala sig hur rasistiskt eller sexistiskt som helst utan att någon hade möjligheten att kritisera en, men inte längre. Tidigare underpriviligierade röster har krävt utrymme och sagt ifrån.

Även om de nutida konservativa frihetskämparna brukar välja sina ord rätt så oförsiktigt, finns det en viktig insikt om yttrandefrihetens natur bakom indignationen – yttrandefrihet omfattar mera än bara frihet från censur. Att uttrycka sig är att utöva makt, och denna de facto yttrandefrihet är inte jämnt fördelad. Då nutida konservativa upplever att deras yttrandefrihet är hotad, upplever de med andra ord att deras möjligheter att utöva makt genom att skapa sexistiska och rasistiska diskurser håller på att minska, vilket är inte alls är något inbillat fenomen, utan ett ytterst konkret resultat av feministiska och antirasistiska kamper.

Ironin är uppenbar då nutida konservativa använder åtskilliga spaltkilometrar i så gott som alla stora dags- och kvällstidningar till att martyrförklara sig själv och gnälla över sin begränsade yttrandefrihet – det finns fortfarande utrymme för en hel del rumsren rasism och sexism i de dominerande politiska diskurserna, men de panikartade reaktionerna understryker tydligt att positionen upplevs som hotad. Den konservativledda kampen för yttrandefrihet, för att parafrasera Jussi Halla-aho, handlar inte om rätten att uttrycka sig utan censur, utan om att de med ”fel åsikter” (läs: rasister) inte ska få kritiseras. Det handlar inte om jämlika möjligheter eller ens rättigheter till yttrande, utan om att bevara den egna priviligierade positionen genom att attackera kritiker (som ju inte gör något annat än utnyttjar sin egen yttrandefrihet). Att försvara sin yttrandefrihet genom att begränsa någon annans kanske låter som en paradox, men är en helt logisk ståndpunkt då maktperspektivet tas i beaktande.

Drivna till defensiva offerpositioner har nutida konservativa lyckas vinna över en del sympatier från mera vedertaget håll. Det är främst frågan om liberala medelvägens vandrare som delar den konservativa oron över att yttrandefriheten är hotad och sympatiserar med kraven på offentlig diskussion där alla röster ska få höras, så länge tonläget är anständigt. I oändliga mängder innehållsfria kolumner och ogenomtänkta debattinlägg (”Får man inte längre säga någonting?”, ”Har kraven på politisk korrekthet gått för långt?”) upphöjer de sin egen måttfullhet till en moralisk dygd och ser följaktligen ingen skillnad mellan ”de två motpolerna”. Symptombeskrivningen avgränsas till ”ökad samhällelig polarisering”, diagnosen av de bakomliggande orsakerna uteblir helt och hållet, och ordinationen blir mera dialog mellan rasister och antirasister, feminister och antifeminister, fascister och antifascister.

Vare sig det är frågan om inbitna fascister som kräver att deras åsikter ska lyssnas till, eller välmenande liberaler som vill att alla åsikter ska respekteras lika så länge de framförs med anständig ton, fyller dessa anspråk på mera diskussion i grund och botten samma funktion: skenmanövrar som spelar i händerna på den konservativa högern och missleder uppmärksamhet från det som egentligen diskuteras.

Maktutövningen som användningen av ens yttrandefrihet utgör, och den ojämlika fördelningen av möjligheten att utöva denna makt, lyser med sin frånvaro i dessa liberala metadiskussioner. I bakgrunden verkar det finnas ett missförstånd om att politik handlar om rationell argumentation, där förnuftet automatiskt segrar. Diskussion kan naturligtvis påverka rådande maktförhållanden, indirekt, till exempel genom att utomstående som följer med diskussioner lär sig något nytt, men endast någon som färdigt är i en väldigt priviligierad maktposition har råd att leva i tron att diskussion skulle ha något betydande inflytande över politiken, och att rationell argumentation eller jämlik dialog överhuvudtaget skulle existera.

Att vara en ”nyttig idiot” och hörsamma kraven på diskussion och dialog är alltså endast kontraproduktivt. Det är inte en tillfällighet att majoriteten av dessa anspråk på kommer från individer i en priviligierad maktposition, som gynnas för mycket av status quo för att låta sig övertalas hur anständigt man än ber, eller kolumnister i kommersiella medier, vars affärsverksamhet bygger på att skapa diskussion, inte på att påverka samhället.

Ojämlika maktförhållanden och förtryckande strukturer i samhället bör naturligtvis fortsätta kritiseras, men någon samhällelig förändring överhuvudtaget sker inte och har aldrig skett genom att snällt fråga efter den, hur utförligt uttänkta argumenten än är; utan genom att kräva den, så vulgärt och direkt som läget förutsätter.

Elis Karell
är journalist