Etikettarkiv: Politik

Gör presidenten till hovnarr

Presidentvalet i Finland gick helt enligt manuskriptet: med en förkrossande majoritet på över 62 procent av rösterna återvaldes den sittande regenten Sauli Niinistö för en andra period i valets första omgång. Detta markerar första gången sedan valreformen 1988 som en finländsk president valts genom folkomröstning direkt i valets första omgång. Sedan den mytomspunne Urho Kekkonens tid har ingen president i Finland ridit på såpass höga opinionssiffror att de börjar närma sig de röstetal som vi är vana att se i auktoritära stater som Turkiet och Ryssland.

Att en presidentkandidat i valets första omgång får över 60 procent av rösterna är ytterst ovanligt i ett demokratiskt, transparent samhälle. Hur valresultatet tolkats har hängt mycket på om den som gjort tolkningen själv röstade på Niinistö eller inte. I Svenska Yles valvaka hittade samlingspartisten Linda Karhinen inte ord för att uttrycka sin entusiasm, och det blev under kvällen mer än tydligt att det var en glädjens dag inte bara för Finland, utan kanske till och med hela mänskligheten. Den motsatta tolkningen har varit att den finländska demokratin nu officiellt är död och begraven och att vi nu borde byta landets namn till Sauliarabien. Båda tolkningarna slirar avsevärt.

Problemet med det Putin-aktiga röstetalet för Niinistö är inte i första hand att det var Niinistö som blev vald, oberoende av vad man anser om honom som politiker, president eller människa. Problemet är att i ett så politiskt splittrat land som Finland är i dag, bygger den demokratiska processen på ett knuffande och dragande mellan politiska läger. Med denna dragkampsprocess följer också en samhällelig diskussion där viktiga frågor genomlyses, utreds och granskas från olika synvinklar. Idealet är också att politiker lyssnar på expertutlåtanden och tar till sig vetenskaplig analys. Olika röster i samhället företräder olika intressegrupper, har olika mål och olika ideologiska infallsvinklar. Få frågor med, säg åtta olika svarsalternativ, som ett presidentval, får 60 procent av folket enat bakom ett och samma alternativ. När detta sker, bör varningsklockor ringa för att något inte står rätt till med demokratin. I det här fallet kan vi ändå kanske trösta oss med att valet av presidenten har blivit en nästan helt icke-politisk fråga.

Presidenten har blivit en symbolisk galjonsfigur, och kan således locka anhängare över de ideologiska gränserna. I sin kolumn på sidan 58 i detta nummer hoppas svenska Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt på att Sverige en dag också ska kunna välja sin president. Frågan är ändå om inte Sverige helt borde hoppa över presidentskedet då det avskaffar kungahuset, och i stället satsa på ett helt parlamentariskt styre. HBL:s kulturchef Fredrik Sonck kallade i en krönika 16.1 presidenten för ”en blindtarm i Finlands demokrati”, och det ligger nära till hands att fråga sig på vilket sätt Finland gynnas av att sätta sin tilltro till en skenpolitisk aktör av den typ som Finlands president i dag är. Kungen är åtminstone ärligt rikets stora hovnarr. Kanske Finland i stället borde införa monarki?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

”Visst går det åt fel håll, men det är åtminstone bättre än … ”

Under de sex år som Annika Sandlund bodde i Turkiet förändrades stämningarna av optimism och framtidstro till misstro och rädsla. Efter det misslyckade kuppförsöket år 2016 och de därpå följande arresteringarna av hundratals militärer, akademiker, journalister och politiker har pendeln definitivt svängt. Men den kan kanske svänga igen.

Det var en solig men ganska kall dag vid Bosporen. Ute på sjön färdades de stora turistbåtarna som tog hugade på en tur från den västra till den östra sidan av Istanbul och med lite fantasi kunde man bland vågorna skönja hoppande delfiner. Vid kajkanten stod män med tjocka magar i våta, flottiga och skrynkliga förkläden och sålde fisksmörgåsar. Längs med gräsmattan satt ett tiotal turkiska familjer utspridda runt sina samovarer och matsäckar.  Män lutade sig bakåt vilande på sina armbågar och rökte, medan de yngre kvinnorna delade ut maten och farmor rättade till sjalen, snöt småbarn och vickade på tårna i de bastanta kängorna. Mullret från bilar som dundrade förbi bara några meter ifrån överröstades av barn som skrikande sprang fram och tillbaka.

Vi satt på en av uteserveringarna och såg tre kvinnor med tajta shorts och naveln skymtande under de avklippta t-skjortorna, skickligt runda en grupp gråfärgade kvinnor med huvuddukar. En av kvinnorna i shorts sköt en barnvagn framför sig och en av kvinnorna i huvudduk sade något. Båda grupperna stannade och en de äldre kvinnorna tog upp barnet ur vagnen. Det var uppslupna skratt och mycket prat, och barnets kinder fick några hårda nyp och många pussar. Ingen annan än jag reagerade på kulturkrocken.

Mina barn kom senare att hata både nypen och pussarna och det faktum att alla vuxna ansåg det vara deras sak att både hylla och banna varje barn, i närbutiken eller bokcaféet, helt oberoende av om de kände barnet ifråga. Själv minns jag scenen så glasklart för det var i det ögonblicket, där vid Bosporen, som jag beslöt mig för att flytta till Turkiet.

Det ekonomiska miraklet

Vi kom till Turkiet år 2009. Ekonomiskt, politiskt och socialt var det ett land på väg uppåt. Efter en ekonomisk kris år 2001, hade ekonomin vuxit med cirka 6-8 procent varje år och till och med efter den globala ekonomiska krisen år 2008 hölls valutan stabil, inflationen var nere i under 4 procent och arbetslösheten under 8 procent. Varje kvartal publicerades de ekonomiska siffrorna och Turkiet tävlade ständigt med Kina om första platsen när det gällde den ekonomiska tillväxten.

Vår växande skara turkiska vänner rustade upp sina gamla släktvillor vid Medelhavet och det gick inte en vecka utan att ett nytt café eller en ny restaurang öppnade nere i centrum. Industrin expanderade och folk flyttade in från landsbygden. Vid sidan om de tre storstäderna Istanbul, Ankara och Izmir, växte Adana, Hatay, Konya och Trabzon. Jag jobbade med flyktingar och också de fick jobb inom byggnadsindustrin och turistnäringen. Exportindustrin ökade varje år med närmare tio procent och buisnessmännen, vars fäder gick omkring och sålde hasselnötter, byggde metrostationer i Europa. Mellanöstern och Afrika öppnade nya marknader, nya möjligheter.  Den turkiska tv-såpoperan blev en hit på arabiska. De muslimska unga kvinnornas romantiska katastrofer var så kända att turistbussarna gick på högvarv mellan Nordafrika och inspelningsplatserna i Istanbul.

Vi bodde i Ankara, som saknar Istanbuls puls, men där den politiska makten finns samlad. Varje morgon åkte vi förbi presidentens palats och vi lärde oss att parkera bilen lika olagligt som alla andra strax nedanför hans port. Det fanns ofta polisbilar och tv-kameror i närheten. Den allmänna uppfattningen bland turkarna var att tv-kamerorna var viktigare än polisen. Presidenten var uppskattad och det fanns ingen risk att någon skulle vilja skada honom. Terrorismen, som växte i grannlandet Irak, hade ännu inte hittat till Turkiet.   

Den politiska utvecklingen 

Den politiska makten var – och är – koncentrerad till Rättvise- och utvecklingspartiet, Adalet ve Kalkınma Partisi (AKP) som kom till makten 2002 och som har vunnit varje parlamentsval sedan dess. Partiet är religiöst konservativt och ekonomiskt liberalt och lyckades år efter år konsolidera sin makt, trots vissa bakslag. År 2008 undvek partiet att ogiltigförklaras av författningsdomstolen med bara en rösts marginal (landets konstitution tillåter endast sekulära partier). Partiet, men inte domstolsväsendet, har sedan dess vuxit sig allt starkare.

AKP byggde sitt väljarstöd på tre pelare: den religiösa och ofta relativt fattiga landsortsbefolkningen som drömde om en medelklasstillvaro, den växande skaran av företagare som såg tillväxtmöjligheter i den snabbt expanderade handeln, och den urbana eliten med liberala, ofta västerländska, värderingar. Den sistnämnda gruppen var möjligen aldrig helt övertygad, men de jämförde partiet med alternativen, och … ja med undantag av de kurdiska partierna, som de flesta icke-kurder aldrig skulle rösta på, hade oppositionen inte mycket att komma med.

Någonstans bland alla nattliga samtal hemma hos de liberala och urbana familjer som vi ofta umgicks med, skymtade jag också stoltheten över att Turkiet verkade bevisa att det gick att vara både muslimskt, demokratiskt, upplyst och rikt. Det var som om farfar som alla uppskattade och tyckte om var en imam, som inte desto mindre drack raki till maten. Den kvinnliga muslimska studentföreningen protesterade mot de nya butikscentren som de tyckte var alltför kapitalistiska, och själv upplevde jag att det här, i motsats till den politiska apatin Finland, fanns hopp. Folk var för och emot och gråzonerna diskuterades livligt; var drar man linjen mellan ekonomi och kultur? Visserligen ansågs premiärministern maktgalen och parlamentet kaotiskt, men vardagen blev ständigt bättre. Det fanns orsak till oro, men också till optimism. Politiken var inte död.

Från galjonsfigur till förrädare

Den före detta utrikesministern Ahmet Davutoglu, som blev premiärminister år 2014, var politikens galjonsfigur. En man som talade flytande engelska, arabiska, tyska och malajiska och som bott utomlands och skrev kolumner i tidningarna. Han föreläste om mänskliga rättigheter, men hans fru bar huvudduk och var en frispråkig abortmotståndare. Skulle jag skriva det här för en turkisk tidning skulle jag ersätta ovanstående ”men” med ”och”.   

Davotoglu ledde Turkiets styrning mot väst och EU-medlemskap och ville mäkla fred i regionen. Tiden var dock fel, och krigen i Irak och Syrien, den ekonomiska krisen i Grekland, och kurdernas stärkta positioner i Irak, Iran och Syrien gjorde livet som fredsmäklare totalt omöjligt. Försöken att medla mellan Iran och USA och mellan olika fraktioner i Syrien och landets president i början av inbördeskriget, ledde inte till starkare relationer, utan tvärtom. Dialogen avstannade. Den försiktigt positiva utvecklingen ifråga om den interna kurdiska frågan under partiets första decennium vid makten, stötte på patrull och gerillakriget blossade upp igen. Utrikesministerns forna studenter som nu var mina kolleger anklagade honom för att ha sålt sin själ – senast då han tog över premiärministerposten från den nyvalde presidenten Erdoğan år 2014. Den ständiga vitsen på jobbet var att regeringen jobbade på en utveckling från ”no problems with neighburs” till ”no neighbours”.

Det turkiska systemet

Ett problem med att tala om Turkiet i väst är att vi ständigt underskattar den oro som många turkar känner för att någon av de många katastroferna, krigen, terrorismen och ekonomiska kriserna, ska spilla över och beröva dem det som de har uppnått. Det här ett folk på vakt. Minnet av den forna militärdiktaturen är ännu färskt och allt som oftast nämner någon i förbifarten att ”han som är kökschef här satt fängslad under militären”.  Jämförelserna mellan det turkiska systemet och andra system är långt mindre vanliga än jämförelserna mellan olika turkiska system genom tiderna. Majoriteten håller fast vid mantrat :”Visst går det åt fel håll, men det är åtminstone bättre än … ”.  I det undermedvetna spökar ett ”ännu”.

Jag bodde i Turkiet åren 2009 till 2015, då allt tydligare motsättningar växte fram mellan den urbana eliten och den politiska makten. Allteftersom makten koncentrerades, blev stämningen mörkare. Terroristattentaten som förenade landet stod i kontrast mot de hundratals militärer, akademiker, journalister och affärsmän som fängslades anklagade för att ha försökt undergräva förtroendet för regeringen. Bland de fängslade finns elva parlamentsledamöter från ett prokurdiskt, vänsterorienterat parti och generalsekreteraren för turkiska Amnesty International. Efter det misslyckade kuppförsöket år 2016 och det därpå följande undantagstillståndet polariserades samhället ytterligare.

Staten inom staten

Varje turk har en historia att berätta om det som de kallar ”the deep State”, staten i staten, den politiska eliten som demokratiska val till trots sägs styra landet. Som utomstående är det svårt att veta vilken av konspirationsteorierna som är mest sannolik, men sant är att spindelnätet mellan den ekonomiska och politiska makten blivit alltmer ogenomträngligt. Många upplever också att bron mellan det gamla och det nya reducerats till en tunn, tunn lina över vallgraven. När mina barns skola ville skicka de äldre eleverna till en äventyrspark i England för att lära sig ”att hantera risker” blev det uppror på föräldramötet.

– Hantera risker? I Europa??? Vi lever för fan i den politiska mellanöstern!

Följande morgon när jag körde barnen till skolan blev vi sittande mitt i en demonstration. Mitt yngsta barn, då fem år gammalt, kastade en blick ut genom bilrutan innan hon lutade sig bakåt och frågade:

– Mamma, vad har israelerna gjort den här gången?

Jag tänkte tillbaka på föräldramötet och gav den ilskna pappan rätt. Samtidigt betraktade jag de två transvestiterna längst fram i demonstrationståget som blåste kyssar i polisens riktning. Nu fem år senare vet jag inte om de skulle våga sätta på sig de röda pumpsen. Toleransen har minskat i samma takt som det politiska greppet hårdnat, och de förr så högljudda politiska diskussionerna förs numera inte på caféerna, utan i parkerna i nattens mörker och inom hemmets väggar. I ett land där den statliga arbetsgivaren rutinmässigt frågar efter arbetstagarens twitter- och facebook-lösenord är det kanske inte speciellt förvånande.

Jag har flyttat från Turkiet, men möter ständigt smarta, unga turkiska studerande i Finland, England och USA, som efter avslutade studier vill hem för att förändra landet. De påminner mig om att politiken inte är död och att pendeln som svänger hittar sin jämvikt först när klockan slutar gå. I Istanbuls kosmopolitiska centrum och på Ankaras kullar samlas de turkiska familjerna fortfarande runt sina samovarer. Och det är inte bara de som drömmer som ser delfinerna i fjärran. N

Annika Sandlund

Skribenten jobbade med flyktingfrågor i Turkiet i fem år, från 2009 till 2014. Under den tiden besökte hon 36 städer och byar på olika håll i Turkiet, från Svarta havets kust till den syriska gränsen. 

Presidentval eller kungafjäsk

Jonas Sjöstedt
Jonas Sjöstedt.
Det finska presidentvalet var inte direkt någon kioskvältare för svenska medier. Visst rapporterades det en del om valet i vårt grannland, men det var ofta mer pliktskyldigt än initierat. Det har nog sina förklaringar, valet var ju inte direkt en rysare med osäker utgång. Den finska politiska debatten framstår dessutom ofta som lågmäld och en smula formell för en svensk. Ibland har vi nog svårt att uppfatta nyansskillnaderna när olika kandidater uttalar sig om exempelvis Nato. Till det kommer många svenskars trista brist på kunskap om Finland, i stor kontrast till alla de finländare som noga följer vad som sker i Sverige.

Ändå var jag och många svenskar avundsjuka på det finska valet. Ni får faktiskt välja er statschef. Det är en självklarhet för finländare att de får välja den person som är landets främsta företrädare. Man kan ha olika åsikter om Halonen eller Niinistö, men det har faktiskt en betydelse vad folk tycker. Det är de som väljer.

I Sverige kan vi ha våra åsikter om kungen och kronprinsessan, men vi kan inte välja dem. Egentligen är kungahuset en bisarr gammal kvarleva från en fördemokratisk tid. Man kan förstås med rätta invända att kungens makt är liten idag, och det är helt riktigt, och nog bra för oss på många vis. Men vi borde rimligen ha rätt att välja vår statschef i en demokrati. Om kungen skulle vilja kandidera får han göra det som alla andra.

Monarkin påverkar samhällsklimatet. Kungafjäsket är utbrett, kungahuset granskas inte som andra samhällsinstitutioner. Det ska liksom stå över oss andra, det är ju själva idén med monarkin. Inställsamheten mot de kungliga blir rätt skruvad och otidsenlig i ett modernt samhälle.

Denna lätt underdåniga hållning påverkar också synen på den svenska historien. Kungahuset har ofta spelat en reaktionär roll i vår historia. Kungahuset har som regel varit stadigt förankrad i överklassens och militarismens tänkande. Men när man samtidigt ska idealisera monarkin så uteblir ibland debatten. Lojaliteten med kungahuset har inte direkt använts för progressiva mål. Tänk så många meningslösa krig som svenskar har släpats ut i genom vår historia.

Kungen öppnar varje år den svenska riksdagen under högtidliga former. Ledamöterna står upp i sina bänkar och sjunger kungssången. Som vänsterpartist sjunger jag inte med, jag står tyst och i mitt inre brukar jag istället nynna på internationalen. Den passar mig bättre, och en dag ska även svenskar få välja sin president.

Jonas Sjöstedt
är ordförande för Vänsterpartiet i Sverige

Valresultatet är en varningsklocka för SDP

Presidentvalet i Finland är i sig en rätt meningslös affär, även om vi kollektivt fortsätter att intala oss själva om att vår demokratiskt valda galjonsfigur besitter någon verklig världslig makt. Men trots det går det inte att blunda för den totala genomklappning som drabbade vänstern – framför allt det fordom så dominerande Socialdemokratiska partiet, vars kandidat fick futtiga 3,3 procent av rösterna. Och på basis av de socialdemokratiska reaktionerna är partiet självt inte närapå så vettskrämt av resultatet som det borde vara.

För att kort rekapitulera för våra svenska läsare som under söndagen antagligen var mer intresserade av Ingvar Kamprads bortgång än av det finländska presidentvalet: som avslutning på historiens tråkigaste valkampanj kammade den sittande borgerliga presidenten Sauli Niinistö hem en utplånande seger: samlingspartisten Niinistö fick hela 62,7 procent av alla röster. Mer om vad det här har för betydelse ska vi ta upp i en ledare vid annat tillfälle. Nu konstaterar vi att tvåan, De Grönas Pekka Haavisto var den enda som kunde erbjuda ens ett symboliskt motstånd med sina 12,4 procent av rösterna. Resten av kandidaterna, som representerade så gott som hela partispektret, fick nöja sig med röstetal på mellan 1,5 och 7 procent. Socialdemokratiska partiets Tuula Haatainen fick 3,3 och Vänsterförbundets Merja Kyllönen fick 3,0 procent av rösterna.

Det har upprepats gång efter annan att veckoslutets presidentval inte var ett partival, och att man inte ska dra några långtgående analyser om partiernas allmänna stöd utgående från resultatet. Det är lätt att hålla med om den analysen: som professor Göran Djupsund påpekade i Svenska Yles valvaka: det här valet handlade om att återvälja president Niinistö, inte politikern Niinistö eller ens personen Niinistö. Den sittande presidenten har manövrerat som en skicklig seglare mellan grynnorna, länsat, kryssat och halat ner seglen då kulingen blivit för styv. Lyckliga omständigheter och en konservativ väljarkår har bidragit till att Kung Niinistö kunnat gotta sig i Putin-aktiga opinionssiffror. Utrymmet för utmanare har varit mycket snävt.

Men detta ändrar inte på faktumet att endast drygt sex procent av väljarna gav sin röst åt ett vänsterparti, i ett land där vi varit vana vid att vänstern och högern varit jämnstarka, visserligen med en högerkantrande center i mitten. SDP:s kandidat Tuula Haatainen ska inte klandras för resultatet, hon är en kunnig och erfaren politiker som gjorde riktigt bra ifrån sig under kampanjen, och hade ett energiskt och hängivet team bakom sig.

Men det räcker i detta skede helt enkelt inte heller att som Johan Kvarnström i Arbetarbladet hylla Haatainens kampanj och skylla på diverse omständigheter för att hon inte fick högre stöd. Det krävs en grundläggande rannsakan av vänsterns predikament – och i synnerhet socialdemokraternas. Vänsterförbundets Merja Kyllönens resultat är visserligen inte heller något att hurra för, men utgående från partiets förutsättningar måste det betecknas som hyfsat. Vänsterförbundets bästa resultat i ett presidentval sedan 1988 (då som DFFF med Kalevi Kivistö som kandidat) var Paavo Arhinmäkis 5,5 procent 2012, och då var han landets hetaste vänsterpolitiker. Vänsterförbundet bygger som bäst upp sin nya generation, och Kyllönen är den enda toppolitikern i partiet med utrikespolitiska kvalifikationer, även om hon inte är lika mediesexig och karismatisk som en Arhinmäki eller en Li Andersson.

Inom SDP skulle det ha funnits flertalet kandidater med större meriter än Haatainen; Erkki Tuomioja, Eero Heinäluoma, Antti Rinne, Liisa Jaakonsaari, Jutta Urpilainen, Tarja Filatov, Lauri Ihalainen, Miapetra Kumpula-Natri, med flera, varav många har rätt omfattande erfarenhet av utrikespolitik i den ena eller andra formen. Alla dessa avböjde en kandidatur. Heinäluoma avböjde två gånger efter att partiordförande Rinne på sina bara knän bad honom att tänka om och uppoffra sig för partiet. Men det stod glasklart att ingen av dessa tungviktare ville riskera den prestigeförlust det skulle innebära att stå och stoltsera med SDP:s historias sämsta valresultat sedan Paavo Lipponens futtiga sju procent i valet 2012 – mot en totalt överlägsen Niinistö.

På ett personligt plan kan man förstå att framgångsrika politiker inte vill sabba sin image genom ett givet valnederlag. Men å andra sidan: skulle SDP vara ett starkt sammansvetsat parti som enat drog åt ett och samma håll, där det fanns en kultur av att stöda och heja på varandra och där partitoppen ställde upp för gräsrötterna, skulle ett lågt valresultat inte vara någon katastrof. Se på Vänsterförbundet, där partigarnityret mangrant ställt sig bakom Kyllönen. Jämför detta med SDP, där veteraner som Erkki Tuomioja, Lasse Lehtinen, Paavo Lipponen och Jacob Söderman öppet ställde sig bakom Niinistös kampanj innan Haatainen utsågs till kandidat, och där ex-ordföranden Urpilainen deltog i Niinistös kampanjöppning. Ordförande Antti Rinne var den som hela tiden insisterade på att partiet skulle ha en egen kandidat, men i själva kampanjen lyste han sedan med sin frånvaro.

Min avsikt är inte här att hylla Vf framom SDP. Vänsterförbundet har sina alldeles egna demoner att kämpa med, och det är anmärkningsvärt att partiet trots finanskriser, Kiky-avtal, Juha Sipilä, Sote-reformer och politiska juggernauter som Paavo Arhinmäki och Li Andersson, inte lyckats höja sitt stöd mer än en futtig procent. Det här är också något som ältats på Ny Tids sidor. Men Vänsterförbundet har gjort upp med sin historia, förnyat sitt parti, och står i dag kanske mer enat och samstämmigt än det någonsin gjort sedan DFFF:s födelse 1944. Dess stöd må inte vara skyhögt, men det är stabilt. Det kan man tyvärr inte säga om landets andra vänsterparti.

Efter att de regeringar som Lipponens och Eero Heinäluomas SDP suttit med i bidragit till en allt mer högerorienterad politik, rasade stödet för SDP, och Heinäluoma lämnade över ett parti på drift åt en ung Jutta Urpilainen, som inte hade de inflytelserika facksossarnas stöd. Redan från tidigare rådde inom partiet splittringar mellan Lipponens högerorienterade falang och vänsterfalangen, som i dag på toppnivå representeras av en ganska ensam Erkki Tuomioja, efter att Antti Kalliomäki och Tarja Halonen pensionerat sig. Den elakt benämnda ”fackmaffian” tog slutligen kontroll över partiet då fackveteranen Eero Heinäluoma valdes till ordförande 2005, vilket väckte den motreaktion som förde fram Jutta Urpilainen till ordförandepallen 2008. Urpilainen i sin tur utmanövrerades av fackfalangen, som 2014 röstade fram en annan fackboss, Antti Rinne, som ordförande. Urpilainen sågs av många som en potentiell förnyare av partiet, en ung kvinna som kunde inleda en liknande reformprocess som Vänsterförbundet genomgott. Som finansminister i Jyrki Katainens regnbågsregering fick hon ändå mördande kritik av partiets vänsterfalang, och förnyelsen kom av sig.

Nu kommer någon naturligtvis att påpeka att SDP enligt Yles senaste mätning är näst största parti efter Samlingspartiet, vilket visserligen är sant. Men det krävs inte mer än ännu ett illa övervägt regeringssamarbete med Samlingspartiet för att siffrorna ska rasa igen. SDP:s problem är mer strukturella än vad en opinionsmätning i oppositionsställning visar. I det förra riksdagsvalet röstade enbart 7 procent av väljarna under 50 på SDP – motsvarande siffra för Vänsterförbundet var 14. Det är högst oroväckande statistik för SDP, och partiet har gjort föga för att åtgärda detta problem inför framtiden.

Bland annat Tuomioja och tidigare riksdagsledamoten Mikael Jungner har utförligt och högljutt kritiserat den kultur av manipulation och inre stridigheter som rått inom SDP. De båda, som ideologiskt befunnit sig på diametralt motsatta sidor i partiet, har visserligen beskrivits som gnällspikar och partisplittrare, men som Jungner uttryckt det: när Jungner och Tuomioja är överens om något, lönar det sig att lyssna. Utifrån ser SDP ut som ett parti där det råder förvirring och förtroendebrist, och som trots ypperlig chans att slå ur oppisitionsposition mot en historiskt brunblå regering inte har lyckats samla leden. Partiet har haft svårt att orientera sig i förhållande till de växande emancipatoriska rörelserna och den identitetspolitiska rödgröna generation som förhåller sig skeptiskt till klassisk partipolitik.

Det skulle vara lätt att kritisera ordförande Antti Rinne som i sin gråa fackpampsframtoning känns som ett spöke från det förflutna, och som försökt möta de nya rörelserna med klumpigheter som ”äijäfeminismi” (gubbfeminism/killfeminism). Men då gör man det onödigt lätt för sig – problemet är inte Rinne, utan hela den soppa ledde till att Rinne, uppenbarligen först efter en viss övertalningsprocess, knuffades fram som partiordförande för ett parti i kaos. Det är ingen avundsvärd uppgift att försöka samla alla de traditioner och faktioner som samlas inom det socialdemokratiska partiet.

På många sätt påminner situationen om den som Vänsterförbundet befann sig i för 10-15 år sedan. Öppet krig rasade inom Vf då ordförande Suvi-Anne Siimes försökte rensa ut taistoiterna ur partiet, och många analytiker förutspådde att hela det forna DFFF skulle implodera och förpassas till historien. Partiets politiker var till största delen ålderstigna överlevare av Sovjetunionens fall som kämpade för att finna fotfäste i den nya verkligheten, och inom Vänsterförbundet oroade man sig för återväxten, då de unga aktivisterna hellre sökte sig till De Gröna, som präglades av en ungdomlig anarkism och radikalism.

När Siimes lämnade partiet med smällande dörrar 2006, togs partiledarskapet över av den grå eminensen Martti Korhonen, som på många punkter går att jämföra med Rinne. Inte heller Korhonen var någon förnyare som hade fingret på tidens puls, och under hans ordförandeskap började man allmänt tala om att solen höll på att gå ned över Vänsterförbundet. Men Korhonen lyckades gjuta olja på vågorna och förhöll sig öppet till de nya röster som började höras från den spretiga ungdomsorganisationen Vänsterunga, där en högljudd rabulist vid namn Paavo Arhinmäki höll på att bygga en helt ny rörelse kring sig. Arhinmäki förlorade föga överraskande ordförandekampen mot Korhonen 2007, men inom partiet sågs ungtuppen allmänt som Vänsterns framtid, och i stället för att hindra honom från att stiga i partiets led, välkomnades han 2010 som ny ledare, med Korhonens varma välsignelse.

Det finns inom SDP flera unga eller relativt unga politiker som skulle kunna staka ut en väg för ett progressivt, modernt och feministiskt parti. Inbördes maktkamp, nepotism och röstfiske har ändå i åratal motarbetat en verklig förändring, och resultatet har blivit den identitetslöshet som kulminerade i det totala haveri som inträffade inför presidentvalet 2018.

Finlands välfärd står och faller med ett starkt och framåtblickande, ärligt vänstergrönt orienterat, socialdemokratiskt parti – det har det gjort historiskt, och så kommer det att förhålla sig också i framtiden. Det är dags för de gamla rävarna inom SDP att begrava sina stridsyxor och lägga Finlands bästa framför personliga maktsträvanden. Låt de unga löftena ta plats på partiets centrala poster, släpp fram dem i medierna och ge dem fria tyglar att forma partiets nya identitet. Allt för många unga, lovande politiker inom SDP har med åren försvunnit ut i partiets periferi som tjänstemän eller figurer som fått ropa ur marginalen, och socialdemokraterna har inte råd att förlora ännu en generation. Socialdemokraterna är lika litet ett solnedgångens parti som Vänsterförbundet, men det krävs en seriös och öppen reformprocess för att sossarna ska kunna återta sin maktposition i finländsk politik. För att framstå som ett verkligt alternativ till status quo måste också SDP göra rent hus med sin högerfalang. Mikael Jungners och Juhana Vartiainens avhopp var följdriktiga, men också i politik och eventuell regeringsmedverkan bör SDP för att gå framåt tydligare framstå som ett äkta vänsterparti. Det kräver också en intern analys som inte kommer att vara trevlig för alla inblandade. Också i fråga om framtida regeringssamarbeten gäller det för SDP att klart och tydligt hålla Samlingspartiet på armslängds avstånd. Att som efter presidentvalet kalla en samlingspartistisk brakseger för en ”socialdemokratisk seger” för att ”Niinistö omfattat socialdemokratisk utrikespolitik” är inte ett steg i rätt riktning.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Vingklippt opposition rubbar inte Putin

Aleksej Navalnyj är i dag den enda oppositionspolitiker som utgör ett ens symboliskt hot mot Vladimir Putin i det kommande presidentvalet – såpass att hans kandidatur i presidentvalet har stoppats. Det hindrar honom ändå inte från fortsätta sätta käppar i Putins hjul, menar Östgruppens Tobias Ljungvall.

18 mars går medborgarna i Putins styrda demokrati till presidentval. Förändringens vindar blåser denna gång i huvudsak från två personer – Aleksej Navalnyj och Ksenija Sobtjak. Men det är bara den förre som på allvar utmanar Vladimir Putin.

Ksenija Sobtjak är också oppositionell, men har samtidigt kapitulerat inför systemet och blivit en del av den styrda demokratin. Hennes förhoppning är att genom sitt deltagande i presidentvalet lägga grunden för ett nytt politiskt parti som, om Putin tillåter det, kan ta plats i statsduman. Allt hänger på Putins syn på henne som en ofarlig flicksnärta ur den gamla vänkretsen. Och på hans eventuella insikt att Ryssland på sikt kan vara betjänt av ett modernt liberalt parti, samt kanske ett annorlunda samhällsbygge än hans egen auktoritära maffiastat.

Det är åtminstone så jag uppfattar att hon tänker.

Navalnyj (i mitten på bilden ovan) har å sin sida redan ett partiprojekt bakom sig. Hans Framstegsparti, som han tog över efter att ha ställt upp i Moskvas borgmästarval 2013, ägnade över ett år åt att försöka erhålla officiell status. Det föll på motstånd från regionala myndigheter: dessa nekade hans lokala partiorganisationer registrering, och därmed kunde det federala justitieministeriet hävda att partiet inte nådde upp till lagens krav på regional förankring.

Samtidigt har Navalnyj och hans bror Oleg varit föremål för två bedrägeriprocesser. Oleg sitter i fängelse och tidvis har det rapporterats att han behandlas illa. Aleksej själv har fått båda sina domar upphävda av Europadomstolen för mänskliga rättigheter, men i ett av fallen har en rysk domstol därefter helt fräckt förkunnat samma villkorliga fängelsedom en andra gång.

Detta är dock inte det värsta som kan drabba ett oppositionsparti och dess ledare. Ledaren för Framstegspartiets tänkta koalitionspartner RPR-Parnas, Boris Nemtsov, blev under samma tid ihjälskjuten av den Putintrogne tjetjenske ledaren Ramzan Kadyrovs hantlangare.

Filmen som vapen

I avsaknad av ett parti har Navalnyj fortsatt att förlita sig på en enda politisk fråga: korruption. Han har ett team som mycket effektivt kartlägger skumrask med förgreningar till landets ledarskikt, och som förmår presentera sina fynd i slagkraftiga dokumentärfilmer. Någon tv-kanal som visar dessa filmer finns såklart inte men Navalnyjs genomslag är numera så kraftigt att han når miljontals tittare via sin hemsida och via Youtube.

För två år sedan blev riksåklagaren Jurij Tjajka måltavla för en sådan succédokumentär. Under filmens 44 minuter visades hur Tjajka via sina två söner – och med åklagarmyndighetens hjälp – hade byggt upp ett företagsimperium med saltgruvor, betongfabriker, rederier och grekiska lyxhotell. Mördande gangstergäng och vägpirater, arrangerade självmord, riggade upphandlingar och illegala kasinon seglade förbi. Det gjorde även den reaktionäre kulturministern Vladimir Medinskij, vid invigningen av det grekiska lyxhotellet, jämte den kände artisten Filipp Kirkorov.

Riksåklagaren hävdade att filmen var ett fuskverk beställt av någon som ville åt honom. Men att Navalnyj agerar på beställning finns det knappast något fog för. Och filmen ligger alltjämt kvar på hans webbsida, vilket tyder på att den är hederlig nog att inte vara sårbar för förtalsstämningar.

Oppositionsledaren Aleksej Navalnyj utsattes för en kemikalieattack som tillfälligt färgade hans ansikte grönt i april i fjol. Kemikalien gjorde honom också halvblind på ena ögat. Foto: Jevgenij Feldmann/CC

Medvedev rotborstades

För snart ett år sedan, efter att Navalnyj meddelat att han tänkte ställa upp i presidentvalet, presenterade han så sin största succédokumentär hittills: den om premiärminister Dmitrij Medvedev. Den som sedan Medvedevs inhopp som ”liberal” president 2008-12 fortfarande närde några illusioner om honom som ett annat slags politiker än Putins övriga omgivning fick sig nu en ögonöppnare. Genom gamla studiekamrater har Medvedev nämligen samlat på sig storslagna residens, lyxjakter och italienska vingårdar. Hans övriga konsumtion inkluderar bland annat en ny t-tröja varje dag och två par nya träningsskor i veckan. Inte undra på att han, i en tv-sänd paneldiskussion nyligen, sade sig ha väldigt roligt i jobbet. Han surnade bara till när Navalnyjs film råkade komma på tal och kallade då denne för både fårskalle och skurk.

Men att öppet befatta sig med Navalnyjs anklagelser vore sannolikt kontraproduktivt. I stället har Kreml låtit den skumme gruvmagnaten Alisjer Usmanov – som hade byggt ett av Medvedevs residens – stämma Navalnyj i domstol och vinna. Domstolen bestämde att Navalnyj måste radera filmen, vilket han dock har vägrat att göra.

Filmen hade då för övrigt redan fyllt sitt syfte, vilket var att i mars förra året mobilisera landsomfattande demonstrationer av sällan skådad omfattning. Även i juni ägde vitt spridda protester rum, sannolikt inte lika omfattande, men ändå med bortåt tvåtusen polisgripanden som följd. Navalnyj dömdes själv till 30 dagars arrest.

Ungdomsrörelse

Under hösten tog så Navalnyjs presidentvalskampanj fart. Trots avsaknad av ett politiskt parti har han upprättat valstaber i ett åttiotal städer och hållit mycket välbesökta appellmöten i närmare trettio av dem. Lokala myndigheter har av allt att döma tvingats hantera situationen utan centrala direktiv, på egen hand. Ofta har mötena beviljats tillstånd men mötts av diverse tafatta motåtgärder, som snabbt hopkokade konkurrerande evenemang, till exempel bullriga magdansfestivaler eller polisledd patriotisk körsång. Inte sällan har de lokala staberna utsatts för polisrazzior eller huliganattacker och skolor har försökt avskräcka sina elever från att besöka mötena.

Det sistnämnda illustrerar en uppenbar svaghet i kampanjen: på bilder från massmötena syns mest ungdomar. En rysk gäst berättade nyligen att hans fjortonårige son dekorerat sitt rum med Navalnyjs kampanjmaterial. I början av hösten trodde jag också själv att Kreml faktiskt tänkte låta Navalnyj ställa upp i valet, i hopp om att hans kampanj på egen hand skulle skrämma bort de breda väljarskarorna med sin ungdomliga radikalism.

Så blev det nu inte.

Kommission i Putins ficka

Formellt hade man redan lagt grunden för att stoppa hans kandidatur genom det villkorliga fängelsestraffet. Enligt rysk lag får den som avtjänat ett sådant straff inte ställa upp i politiska val förrän tio år efteråt. För Navalnyjs del blir detta efter 2027. Att han i november överklagade det senaste domslutet hjälpte honom inte i detta val: strax innan årsskiftet beslöt Centrala valkommissionen att han inte skulle få ställa upp.

Under Valkommissionens sammanträde uppmanade Navalnyj ledamöterna att inte vara robotar utan att för en gångs skulle i livet fatta ett riktigt, och självständigt, beslut. Detta gjorde dock bara kommissionens ordförande Ella Pamfilova förbaskad. Hon anklagade Navalnyj för illegal pengainsamling och för att fördumma ungdomen. Den sistnämnda anklagelsen upprepades av en annan av kommissionens ledamöter, Nikolaj Bulajev, som framhöll att han arbetat som lärare i trettio år och lät förstå att han därför kände ett särskilt ansvar gentemot de unga.

Dessutom var det enligt Bulajev inget fel på Rysslands nuvarande president.

Navalnyj manade efter avslaget till bojkott av valet. Han vill att bojkotten kombineras med övervakning av vallokalerna, så att myndigheterna inte kan överdriva valdeltagandet.

En bojkott är förstås bara meningsfull om den genomförs ur en styrkeposition. Detta är den avgörande skillnaden mellan Navalnyj och andra oppositionella i Ryssland i dag – han beter sig som om han vore stark. Och han visar ofta att han faktiskt också är det. Men att han ska kunna övervinna å ena sidan den ryska statens amalgamering av maffia och KGB, och å andra sidan det ryska folkets fogliga paternalism, är det nog ännu få som vågar hoppas. Vi får se. Ett första apellmöte till stöd för valbojkotten är utlyst till 28 januari. Navalnyj lovar att demonstrationer kommer att äga rum i minst åttio städer. N

Tobias Ljungvall

Skribenten är journalist och
informationshandläggare på
Östgruppen i Sverige.