Etikettarkiv: Politik

Den stora bebisen i Vita huset

Ett Vita huset i ständigt upplösningstillstånd, blodigt inbördeskrig mellan huvudstrategen och presidentens familj och en amerikansk president som varken läser, lyssnar, förstår eller bryr sig om annat än sin egen mediebild. Bilden som journalisten Michael Wolff målar upp om Donald Trumps första halvår som USA:s president skulle helt enkelt inte gå att hitta på.

Ingen i Donald Trumps valkampanj trodde en sekund på att ”The Donald” skulle bli president. I själva verket var det ingen – allra minst Trump själv – som ville att han skulle bli president. De flesta var överens om att han absolut inte borde bli president.

Alla inblandade förutspådde att en lyckad valkampanj skulle fungera som en katapult för deras respektive karriärer. Således fanns inga förberedelser för ett presidentskap, och Team Trump innehöll knappt en enda person som hade rudimentära färdigheter för politiskt arbete.

När Trump oförhappandes vann, var det i praktiken tre personer som tog över makten i Vita huset: kampanjchefen Stephen Bannon, dottern Ivanka Trump och hennes man Jared Kushner. För dem skapades helt nya administrativa poster som gav dem fria händer att göra vad de ville inom Vita huset. Omedelbart uppstod ett ställningskrig mellan ytterhöger-demagogen Bannon och det unga, moderat liberala paret Trump-Kushner, eller ”Jarvanka” som de kom att kallas. Denna kamp för kontrollen över den aningslösa presidenten kom att bli Trump-administrationens bärande tema.

Effektsökande skribent

Det här beskrivs i Michael Wolffs bok Fire and Fury. Inside the Trump White House, som slog ned som en bomb i internationella medier vid årsskiftet. Journalisten Wolff har följt med Trumps valkampanj och hans första halvår som president, och målar upp en bild av ett dysfunktionellt och kaotiskt Vita huset, kontrollerat av två sinsemellan krigande läger.

Vita husets främsta uppgift, menar Wolff, är att försöka hålla styr på en president som för det mesta inte förstår vad som händer omkring honom, vad besluten han fattar innebär eller ens vad den amerikanska presidentens uppgift är.

Boken mötte föga överraskande på kritik då den utkom, i första hand från Vita huset, som vinnlade sig om att beskriva den som ”fiktion”. Men också utanför Vita huset kritiserades Wolff för sin effektsökande stil och avsaknaden av egentliga källhänvisningar. Få egentliga sakfel har ändå kunnat påvisas. På frågan om hur mycket som är absolut sanning i Fire and Fury finns knappast något uttömmande svar. Men även kritiker med insyn i Trump-administrationen uppger att Wolff på det stora hela rättvist och sanningsenligt beskriver skeendena i Vita huset, liksom Trump och hans med- och motarbetare.

Min rekommendation för läsningen är att ta dramatiseringar och exakta ordval med en nypa salt, men lita på att det övergripande narrativet överensstämmer med verkligheten. Som sådan är boken en imponerande journalistisk bedrift – aldrig förr har en författare haft en sådan insyn i skeendena i Vita huset.

En trotsig fyraåring

Enligt samtliga utsagor i boken har Donald Trump ingen förmåga att sätta sig in i ens de enklaste politiska frågor, han förstår inte skriven text och orkar inte lyssna på då någon annan talar. Trump har enligt sina närmaste rådgivare en guldfisks koncentrationsspann och verkar inte greppa de mest grundläggande principerna för orsak och verkan.

Han drivs enligt Wolffs källor i första hand av ett behov av att stå i centrum för allas uppmärksamhet, bli bekräftad och älskad av alla. Som en trotsig fyraåring vill Trump bestämma om allting och bevisa att han vet bäst.

Den som omedelbart förstod hur Trumps temperament och okunskap kunde utnyttjas var Steve Bannon, denna före detta Goldman Sachs- och Hollywoodliberal som i årtionden försökte slå sig in bland de vackra och de djärva utan att lyckas, förbittrades och högervreds, och sedan genom lyckliga omständigheter klev fram som alt-right-rörelsens främsta spin doctor då han 2012 blev chef för ytterhögerns nyhetskanal Breitbart News.

Enligt Wolff tog Bannon från dag ett full kontroll över Vita husets strategi, och började ensam utforma Trumps politiska linje, utan att diskutera med vare sig stabschefen Reince Priebus, Ivanka Trump, Kushner eller Trump själv.

Det var en gerillaoperation för att rasera det liberala amerikanska politiska systemet, eller åtminstone reta gallfeber på det liberala etablissemanget. Hans strategi för Trumps 100 första dagar som president var blitzkrieg. Det var Bannon som tog beslutet om inreseförbud för muslimer, att flytta ambassaden i Israel och att börja kalla mainstreampressen för ”oppositionspartiet”. Ju mer medierna skällde på Trump, desto mer uppmanade han Trump att skälla på medierna. Kunde Trump inte bli älskad, kunde Bannon i stället utnyttja hans ilska. Bannon ville söndra och härska, och såg gärna sig själv som USA:s de facto president.

Jarvanka

På andra sidan stod Ivanka Trump och Jared Kushner, två politiska blåbär som politiskt stod närmare Hillary Clinton än Bannon-Trump-duons ekonomiska konservatism och rabiata främlingsfientlighet. Jarvanka insåg tidigt att de var nyckeln till att få Trump att åtminstone tidvis verka ”presidentiell”. De startade sin egen gerillarörelse på andra sidan Vita huset. Ivanka började i presidenthustrun Melanias frånvaro uppträda som den de facto första kvinnan i Vita huset, och tog initiativ som skulle motverka Trumps buffliga uttalanden och Bannons högerextremism. Ofta var resultatet ringa, men de få tal som Trump har gett där han verkligen följt telepromptern och gett ett seriöst intryck har enligt Wolff föregåtts av idog drillning av Jarvanka.

Trots Bannons synbarligen destruktiva taktik, visste han vad han sysslade med, vilket Jarvanka mer sällan gjorde, och i själva verket åsamkade presidentens egen familj betydligt mer skada. Det var Kushner och sonen Donald Trump Jr. som tog initiativ till de i dag infamösa mötena med ryska diplomater och bankrepresentanter i Trump Tower, som ledde till en FBI-utredning kring Trumps ryska kontakter. Det var Jarvanka som uppmuntrade presidenten i hans uppsåt att sparka FBI-chefen som utredde honom, med den förutsägbara följden att han bara såg yttermera skyldig ut, och den nya chefen antog sig fallet med fördubblad frenesi. Det var Jarvanka som drev på det på förhand dödsdömda försöket att fälla Obamacare i kongressen, och det var Jarvanka som kom på snilleblixten att anställa galenpannan Anthony Scaramucci som Vita husets pressekreterare. Till Ivanka Trumps och Jared Kushners försvar ska sägas att de till slut lyckade spela ut Bannon, med hjälp av nytillsatte stabschefen John Kelly.

Intellektuellt vakuum

Fire and Fury slutar lika abrupt som den börjar, och kommer inte med några egentliga slutsatser eller prognoser för framtiden. Bokens största förtjänst är att den ger en tydlig inblick i mekanismerna bakom den osannolika cirkus som är Donald Trumps presidentskap. Beskedet den ger är både skrämmande och betryggande. De som misstänkt att Trump trots sitt irrationella beteende har någon bakslug plan kan andas ut: boken gör det synnerligen klart att Donald Trump inte besitter den mentala kapaciteten att planera något överhuvudtaget. Däremot är det skrämmande att världens mäktigaste man alldeles uppenbart är en förvuxen fyraåring vars aktioner är omöjliga att förutspå, och som inte agerar enligt någon som helst vuxen logik. Vidare visar Wolff med all tydlighet att det existerar ett intellektuellt vakuum i Vita huset, som i skrivande stund styrs av två unga strebers vars främsta meriter är att de hör till presidentens familj. Ivanka Trump, societetskändis och modeföretagare, har meddelat att hon siktar på att bli USA:s första kvinnliga president. Jared Kushner, miljonärsarvtagare, fastighetsplacerare och misslyckad tidningsutgivare, skapar fred i Mellanöstern mellan sina FBI-förhör om landsförräderi.

Vem sa vad?

Wolffs bok är flyhänt skriven, mer som en thriller än som en journalistisk produkt. Författaren agerar allvetande berättare, och redogör för uttalanden, möten, presidentens privata telefonsamtal och hemliga diskussioner de olika aktörerna emellan som om han själv var närvarande vid alla. Han redogör aldrig hur han vet hur de olika personerna reagerar – han kan till exempel beskriva när någon rycker på axlarna eller lägger upp nudlar på ett fat i situationer där han omöjligt kan ha närvarat. Läsaren får aldrig veta om det här är detaljer som någon återgett för honom eller om han helt enkelt fritt dramatiserat, vilket gnager en aning på trovärdigheten. Tydligt är ändå att Wolff haft dussintals källor, vara flertalet namnges indirekt, och det faktum att inte ens Vita huset kunnat komma med specifika anklagelser om sakfel torde bevisa att Fire and Fury inte är helt hittepå.

Wolffs sätt att skriva är ställvis en aning irriterande, och man skulle som läsare gärna ha mer information om i vilka sammanhang olika uttalande är fällda – är det en intervjusituation, något som Wolff hört i korridorerna, eller något som förts vidare via andra- eller tredjehandskällor?

Kommer man förbi detta irritationsmoment är Fire and Fury en underhållande, upprörande och på många sätt upplysande bok, som bevisar att verkligheten i sanning överträffar fiktionen.

Janne Wass

Michael Wolff: Fire and Fury. Inside the Trump White House. 2018, Little, Brown.

Den stora omställningen och basinkomsten

Jan Otto Andersson
Jan Otto Andersson.
Den omställning som krävs för att dämpa den globala uppvärmningen borde vara nummer ett på den politiska dagordningen. Vi har bara några decennier på oss att fasa ut den produktion och konsumtion som späder på växthusgaserna i atmosfären. Ju senare vi  påbörjar en radikal samhällsomvandling, desto större blir de katastrofer som väntar våra barn och barnbarn. Att det är så, fick jag ytterligare bekräftat, efter att ha läst Staffan Laestadius nya bok, Klimatet och omställningen.
Laestadius behärskar alla de historiska samband som ledde fram till ”den stora accelerationen”, som under de senaste 50 åren förändrade mänsklighetens relation till naturen på ett sätt som inte tidigare skådats. Denna acceleration har medfört att vi nu står inför en global klimatkatastrof. Han redogör utförligt för vad som krävs av oss för att åstadkomma ”den stora omställningen” på bara några decennier. Han skriver på ett  sällsynt gripbart sätt om de åtgärder som borde genomföras nu för att i tid upprätta ett hållbart postfossilt samhälle.
Även om åtgärderna är specifikt anpassade till förhållandena i Sverige, är likheterna med Finland så betydande, att bokens andra del borde vara obligatorisk läsning för åtminstone alla våra politiker. Det är fråga om en omställning som kräver att statsmakten används för att långsiktigt växla om från ett ohållbart utvecklingspår till ett hållbart.

Jag ska inte här gå in på det radikala reformpaket som Laestadius tar upp. I stället ska jag fråga mig om och hur min egen käpphäst – basinkomsten – passar in i den laestadiuska omställningsstrategin.
Vid första påseende passar den inte alls. Vi borde ju först koncentrera oss på att genomföra alla de politiskt mycket svåra reformer som krävs för en avfossilisering. Att samtidigt genomföra en omtvistad reform av rättigheterna till inkomst, kan innebära att det politiska systemet överbelastas och att den livsnödvändiga omställningen fördröjs.
Man kan också hävda att om övergången till en full basinkomst innebär att de fattigas köpkraft stiger på bekostnad av de rikas, så är det sannolikt att totalkonsumtionen ökar på bekostnad av sparandet, vilket ur en ekologisk synvinkel knappast är önskvärt. Det här uppvägs emellertid av att de rikas konsumtionsvanor i regel är mer fossilbränslekrävande än de fattigas. De flyger och far betydligt oftare, och kanske de också bor och äter på ett sätt som kräver mer energi och resurser i proportion till vad som är normalt.
Motståndarna till en basinkomstreform är övertygade om att alltför många kommer att lata sig och minska sitt utbud av arbetskraft, vilket är illa eftersom allas arbetsinsatser behövs i samband med en krävande omställning. Visst är det möjligt att utbudet av lönearbete för vissa uppgifter minskar om inte lönestrukturen förändras, men som helhet borde en tryggad basinkomst leda till att människorna är mer benägna att bidra till en omvandling, i synnerhet om den upplevs som meningsfull. Och det är just det som Laestadius berättelse om ”den stora omställningen” går ut på. Vi behöver återfå tron på framtiden för att kunna aktivera oss på rätt sätt.
Den stora omställningen kräver en snabb förändring av produktions- och konsumtionsmönstren. För att det ska vara möjligt måste staten se till att de relativa priserna gradvis ändras så att ”svarta”, (klimatförsämrande) verksamheter fördyras, medan ”gröna” (hållbara) blir billigare. Många kommer att drabbas av prisförändringarna, då deras inkomster beskärs eller då de förlorar sina jobb. Omställningen är beroende av att en massa människor låter sig omskolas och omflyttas. En basinkomst ger en automatisk minimitrygghet, vilket underlättar situationen för dem som drabbas.

I Laestadius reformpaket ingår en sänkning av arbetskraftskostnaderna. Arbete – en bra sak – borde inte beskattas så hårt, medan fossilt baserad konsumtion borde beskattas betydligt hårdare. När betydande delar av konsumtionen, som även låg- och medelinkomsttagare nu är beroende av, fördyras, verkar en allmän grundinkomst som en kompensation för förlorad köpkraft.  Ett säreget exempel på en sådan kompensation bjuder Iran på. När man beslöt att trappa ner subventionerna på bränsle och mat, kom man till att man måste införa ett bidrag som tillföll alla familjer – inte bara de fattigaste, som man först tänkte sig. Det visade sig vara för svårt att fastställa vilka som var tillräckligt fattiga för att få rätt till bidraget.

Omställningen från ”svart” till ”grön” produktion och konsumtion, innebär att allt fler kommer att sysselsätta sig med småskalig tjänsteproduktion. För dem är ett socialskydd, som är uppbyggt för att passa heltidsarbetande industri- och kontorsarbetare, mindre lämpligt än en ovillkorlig basinkomst. För egenföretagare eller tillfälligt anställda är det nuvarande systemet oskäligt. Det är alltför invecklat med en alltför stor marginaleffekt. En basinkomst – även i form av en negativ inkomstskatt – möjliggör mindre  byråkrati och tydliggör vilken nettoeffekten av en förtjänstökning blir.
En snabb avfasning av en ekonomiskt förmånlig energikälla sänker snarare än höjer inkomsterna och inkomstskatterna. Därför är en full basinkomst, som täcker alla levnadskostnader, inte realiserbar. Jag har i olika sammanhang föreslagit en kombination av en partiell basinkomst – som jag kallat ”medborgarinkomst” – och en delaktighetsinkomst – kallad ”medborgarlön”, som man kan få för verksamheter som är bra för samhället och miljön, men som inte ger en inkomst på den normala arbetsmarknaden: studier, omvårdnad av anhöriga, föreningsarbete, konst- och idrottsutövning m.m.
Jag tror att en sådan kombination (av en låg ovillkorlig basinkomst och en prestationsanknuten aktivitetspeng) skulle passa in i den stora omställningen från en fossilberoende ohållbar tillväxtekonomi till en avfosilliserad, måttfull kretsloppsekonomi. Det är visserligen fråga om två stora reformpaket, men de kan stöda varandra. Tillsammans kan de utgöra det narrativ och politiska projekt, som återskapar den framtidstro som, på grund av robotiseringsspöket och klimatångesten, för närvarande gått förlorad.

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i nationalekonomi

Namngivandet är vårt enda vapen mot maktfullkomliga män

Med otryggt arbete, ekonomisk osäkerhet och icke-existerande skyddsnät är det svårt för kvinnor att säga ifrån om sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Det är här kvinnokampen blir klasskamp, och även om naming-and-shaming-förfarandet har sina baksidor, är det det enda som verkligen biter igenom patriarkatets skyddspansar, skriver den svenska författaren och journalisten Kajsa Ekis Ekman.

Kajsa Ekis Ekman.

Under hösten fick jag frågan, upprepade gånger, av utländska journalister men även av människor i min närhet: varför just nu? Varför berättar alla kvinnor om sexuellt våld just nu?

Mitt svar var alltid att vi berättat länge – ni kanske inte har lyssnat förrän nu.

Var var ni till exempel 2001?

Då kom den största studien någonsin om svenska kvinnors erfarenheter av våld – Uppsala universitets studie ”Slagen dam”. 10 000 kvinnor i olika åldrar över hela landet hade svarat på detaljerade frågor om sina erfarenheter av att ha blivit utsatta för våld, hot och kränkningar.  Resultatet visade att nästan varannan kvinna, 46 procent, hade utsatts för våld och att 56 procent av alla kvinnor hade trakasserats sexuellt. I förordet skrev Brita Bjelle, generaldirektör för Brottsoffermyndigheten: ”Tigandets tid tycks vara förbi. Kvinnor i olika åldrar kan och vill uttrycka sina upplevelser av hot och våld.”

Men få ville lyssna, tvärtom. En massiv kampanj sattes igång för att misskreditera Slagen dam och dess författare Eva Lundgren, Gun Heimer, Jenny Westerstrand och Anne–Marie Kalliokoski. Hanne Kjöller Dagens Nyheters ledarsida skrev att den var ”mager historia fylld av konstigheter”, ”förljugen” och att det var ”ingalunda några 46 procent” som blivit slagna – hur nu hon kunde veta det. Kriminologen Jerzy Sarnecki menade att ”resultatet – att varannan kvinna utsatts för våld eller hot – är ointressant” därför att män också är utsatta för våld. Våld, menade en upprörd kritikerkår, var ju sånt som alkoholiserade män på samhällets botten utövade och vad hade det med vanliga hot eller knuffar att göra?

Kvinnorna slutade tiga

Uppsala universitet dränktes av arga e-mail i Sveriges kanske allra första nätdrev, vilket ledde till att studien granskades av universitetet för vetenskaplig ohederlighet. Den friades, men en av författarna, Eva Lundgren, fick ändå lämna universitetet några år senare.

Makten ville inte höra kvinnors berättelser. Tigandets tid fortsatte. Att tala om tigande kanske verkar paradoxalt, då sex och våld ibland tycks vara kvällspressens enda nyhet, och våldtäktsdebatten gick under tiden igenom en mängd olika cykler, den ena bisarrare än den andra. Under 2006 var det kritiker av sexköpslagen som hävdade att antalet våldtäkter i Sverige var skyhöga eftersom svenska män inte fick köpa sex och därför kastade sig över vem som helst på stan. Under 2010 när Julian Assange misstänktes för att ha våldtagit och ofredat två kvinnor hette det att svenska kvinnor i själva verket var hysteriska och kallade vad som helst för våldtäkt, därför var siffrorna så höga. Under 2016 efter Köln-incidenterna när liknande berättelser kom fram i Sverige hette det att vi hade tagit emot för mycket invandrare, därför hade våldtäkterna ökat. Få tycktes vilja ta in förklaringen att antalet anmälda våldtäkter ökar därför att kvinnorna har slutat tiga.

#Metoo blev en upprättelse

Tills #metoo-upproret exploderade hösten 2017 och spred sig från bransch till bransch: skådespelare, jurister, restauranganställda, arkeologer, fackföreningsmedlemmar, till handikappade kvinnor som vittnade om övergrepp från färdtjänstpersonal, missbrukande kvinnor, kvinnor i nykterhetsrörelsen och kvinnor i prostitution. Över sextiotusen kvinnor vittnade just om det som Slagen dam försökt säga sjutton år tidigare: att det är så vanligt att bli utsatt, och att det finns ett samband mellan trakasserier, hot och våld. Här har vi också kvinnokampen i ett nötskal: det som förenar oss över klasser, åldrar och länder. Att vi delar liknande erfarenheter just därför att vi har samma kön. Kvinnokamp = klasskamp är därför en totalt idiotisk slogan. Kvinnokamp är inte per definition klasskamp! Kvinnor från alla klasser drabbas av sexuellt våld. Till och med kronprinsessor. Det är därför feminism är en egen sak.

#Metoo-rörelsen i Sverige kom att bli störst i Norden och kännetecknas av tre saker: 1) att den var arbetsplatsbaserad, 2) att kända kvinnors vittnesmål och namngivningar av enskilda män utgjorde draghjälp för alla de andra okända kvinnor som därmed fick mod att skriva under ett manifest, och 3) att den historiska tystnad som sexköpande män kunnat räkna med, prostituerade kvinnors tystnad, nu är bruten – till hälften. Män som köpt sex har vetat att vad de än gör mot kvinnor i prostitution så kommer ingen få veta. De kan slå, våldta, förnedra och sedan gå hem till sin fru. #Intedinhora har ändrat på detta. Nu kan ingen sexköpare gå säker – det han gör mot en sextonårig missbrukande tjej kan komma att hamna på instagram, eller i hennes självbiografi många år senare. Men än har inte kvinnor i prostitution börjat namnge sina förövare – när detta sker kommer det att bli en bomb.

Politiska beslut behövs

Mycket har sagts om problematiken i att ”hänga ut” förövare, och det är sant att vissa fall har slunkit med som inte alls hör hemma här. Men faktum är att när vi summerar det som hänt efter #metoo så är det i just de konkreta fall där män hängts ut, som förändring har skett. Vanligen att mannen har avskedats. Det är svårt att tänka sig skandalen som nu skakar Svenska Akademien och som lett till ett inställt Nobelpris, ifall det endast funnits ett allmänt upprop om ”problemet med sexuella trakasserier i kulturvärlden.” Alla uppropen om systematiska missförhållanden på arbetsplatser har hittills gett mycket magra politiska resultat. Regeringen har ställt krav på att nationalscenerna ska ha handlingsplaner och branschmöten – men sådant riskerar lätt att sluta i ritualer och ord. Vad vi behöver är ju verkliga, reella maktförskjutningar. Trygga anställningar till exempel! I arbetaryrken är det 50 procent större risk att en ung kvinna blir sexuellt trakasserad om hon har en visstidsanställning än om hon har en tillsvidareanställning. Eller att rätt till sjukpenning också borde gälla kvinnor! Vilket det i praktiken inte gör i Sverige. Som Vänsterpartiets Rossanna Dinamarca skrivit, så får dubbelt så många kvinnor som män avslag från Försäkringskassan, vilket gör oss extra utsatta när vi är sjuka och utan lön.

Något som skulle stärka kvinnor i prostitution är att återupprätta Mikamottagningen i Stockholm som nu avslutat sin behandlande verksamhet, samt att skapa liknande mottagningar i flera städer. Och varför inser inte samhället att varje krona de sparar in på stöd till missbrukande och hemlösa kvinnor innebär att den kvinnan kan ligga i en buske och bli våldtagen, eller sova över hos någon gubbe bara för att få värme? Varför har inte alla kvinnor någonstans att gå dit vi kunde sova utan att få några frågor? Tänk hur många våldtäkter som aldrig skulle ske! Varför görs det inget åt polisen och åklagarna och domarna som inte tagit kvinnors ord på allvar hur mycket vi än anmält? Och varför får inte vi som fött och uppfostrat barnen någon pension värd namnet? Fram för ett pensionssystem där kvinnor slipper vara beroende av våra män, och där vi kompenseras för att vi tagit det grundläggande ansvaret för mänsklighetens fortlevnad.

Kvinnokamp är (ibland) klasskamp

Och det är här som kvinnokampen blir klasskamp: för att den som inte har ett säkert arbete, en lön och en pension hon kan leva på, eller ett tak över huvudet, vågar inte säga ifrån i samma utsträckning som den som är mätt, trygg och mäktig. Vi lever i en värld där kvinnors chefer generellt är män, inte sällan maktfullkomliga män, och utan trygghet på arbetet blir vi utlämnade åt dem. Det är en mycket farlig situation – och vårt enda motvapen blir då namngivandet. N

Text: Kajsa Ekis Ekman
Illustration: Otto Donner

Regeringen lovar: åtgärder mot trakasserier är på väg

Den finländska regeringens gensvar på #metoo-kampanjen
är det ännu för tidigt att utvärdera. Det har gått ett halvår sedan skådespelaren Alyssa Milano avfyrade startskottet för hashtag-kampanjen som uppmanade kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp att tala ut om det i sociala medier. Utspelet kom efter avslöjanden om att Hollywoodproducenten Harvey Weinstein i årtionden våldtagit och trakasserat kvinnor i filmbranschen. En hetsig debatt om sexuella övergrepp, trakasserier och diskriminering drog i stort sett över hela jorden, och i samband med det utpekades också ett antal män i maktposition som förövare. En ”revolution” har det talats om.

Hittills har denna revolution ändå i första hand varit en social och kulturell dito, utan nämnvärda förändringar i strukturerna, om inte Svenska- Akademiens kollaps kan räknas som en strukturell förändring. I Finland var det med blandade känslor som allmänheten tog del av den debatt som ordnades i riksdagen om sexuella trakasserier i december 2017 – vackra ord, men litet verkstad, tycktes det allmänna omdömet vara.

I Finland är det social- och hälsoministeriet som handhar jämställdhetsfrågor. Den främsta synliga åtgärden så här långt har ändå kommit från undervisningsministeriet.

– Utbildningsstyrelsen har alldeles nyss (i mars, red.anm.) publicerat en guide för att förebygga och åtgärda sexuella trakasserier i skolor och på studieplatser, säger familje- och omsorgsminister Annika Saarikko (C), på vars bord jämställdhetsfrågor ligger, till Ny Tid.

Efter #metoo-debatten i riksdagen sammankallade regeringen också ledarna för arbetsmarknadsorganisationerna för diskussion om hur sexuella trakasserier på arbetsplatserna ska motarbetas. Några verkligt konkreta åtgärder ledde diskussionen inte till, utan snarare en överenskommelse om att förbättra informationen om sexuella trakasserier. Saarikko uppgav efter diskussionen till medierna att den allmänna uppfattningen bland deltagarna var att problemet inte ligger i lagstiftningen, utan i attityderna. Arbetsminister Jari Lindström (Blå) instämde, och menade att ett problem är att många inte har tillräcklig kunskap om vilka alternativ som står till buds om en blir utsatt för eller medveten om trakasserier.

Konkreta åtgärder är ändå på kommande, lovar Saarikko.

– Utgående från diskussioner inom regeringen i början av året beslöt vi att samla ihop alla ministeriers åtgärdsförslag och framtidsplaner för att motarbeta sexuella trakasserier. Den här helheten är fortfarande under arbete, och närmare uppgifter om den kommer möjligen att offentliggöras redan innan sommaren, säger hon.

Tanja Auvinen som är chef för social- och hälsoministeriets jämställdhetsenhet bekräftar att de konkreta åtgärderna från det politiska hållet än så länge lyst med sin frånvaro.

– Det finns faktiskt inte så mycket att säga än så länge. Det enda jag kan göra är att hänvisa till den strategi som regeringen för tillfället arbetar med.

Auvinen vill inte heller avslöja något om innehållet i strategin.

– Regeringen vill inte gå ut med någon information innan strategigruppen arbetat klart, så vilka åtgärder som bli aktuella klarnar först senare i år.

Janne Wass

Efter #metoo: ”Vi äger revolutionen”

Lagstiftningen för att komma åt problemen med sexuella trakasserier existerar redan. Det som nu behövs är framför allt en attitydförändring inom politiken, säger jämställdhetskonsulten Malin Gustavsson. Men å andra sidan kan vi inte heller förlita oss på storebror, utan #metoo bör fortsättningsvis vara en gräsrotsrörelse.

Malin Gustavsson, expert och konsult inom jämställdhetsfrågor, filar på sitt resonemang om vad #metoo-kampanjen kommer att leda till. Hur ser framtiden ut?

– Jag vill fortsätta se det här som en medborgarrörelse där vi känner att förändringen och lösningen finns i våra egna händer.

När #metoo fick patriarkatets grundvalar att skaka under hösten 2017 var det stort. Inte lika stort som då kvinnor fick rösträtt, men likväl en revolution. Och inte bara för kvinnor, utan för alla kön, i alla fall om kampanjen fortsätter hållas i liv och puffas åt rätt håll.

– Tänk att vi lever i det här nu!

Gustavsson har jobbat med att coacha företag och skolor i jämlikhet genom sin firma Ekvalita i ganska exakt ett decennium. Nu ser hon att vi kommit till ett paradigmskifte när det gäller arbetsmarknaden.

Hela #metoo-rörelsen startades som en reaktion på missförhållanden på arbetsplatserna där personer, ofta män, i höga positioner utnyttjade människor, främst kvinnor, i en lägre maktposition. Det är också här vi måste fortsätta jobba, menar Gustavsson: på arbetsmarknaden.

– Vi har en ny generation som vill jobba på arbetsplatser de är stolta över, med en värdegrund de kan stå för. Jag upplever att det som #metoo har fört med sig är att vi måste gå tillbaka och konkretisera våra grundvärderingar – vi kanske haft värderingarna en tid redan, men lever vi enligt dem?

Facken bör aktivera sig

Det #metoo med alla sina vittnesmål åstadkom var att spräcka illusionen om att vi alla trivs på arbetsplatsen, i hemmet eller i samhället. När tusentals personer ställer sig upp och vittnar om sexuella trakasserier blir det livsviktigt att undersöka vilka stödande normer vi har på olika håll i samhället och hur vi kan skapa dialoger människor emellan.

– Mitt jobb är att utkristallisera för människor var de står och hur de förhåller sej till ledarskap. Är du en arbetstagare eller en ledare, hur fungerar vi som chefer, tränare eller mammor? Hur fungerar just jag och vad är det jag behöver se närmare på för att vara mer inkluderande?

Sedan #metoo startade har Gustavsson haft fullt upp. I allt högre grad vill skolor, universitet och arbetsplatser ta del av jämlikhetsarbete. Jämlikhet har blivit en imagegrej.

– Det gör ju det samma om arbetsplatser beställer föreläsningar av genuint intresse eller för att det ska se bra ut. Det är informationen som är det viktiga.

En arbetsplats som ska vara attraktiv och få det bästa folket har inte längre råd att ha en trakasseristämpel i pannan. Gustavsson säger att också mindre arbetsplatser har börjat med jämställdhetsplaner, för säkerhets skull.

– Trakasserier har en helt annan klang i dag än för ett par år sedan.

Däremot menar hon att fackförbunden borde aktivera sig för att jobbet mot sexuella trakasserier på arbetsplatserna ska förändras snabbare.

– Jag ser att om facken skulle gå samman och konkretisera den här frågan kunde det bli en valfråga. Vi kunde jobba nationellt med det här, säger Gustavsson.

Exempel hellre än ord

Som det ser ut nu är #metoo en gräsrotsrörelse, och folkets kraft ska inte underskattas. Eftersom så gott som alla berörs på ett sätt eller annat av #metoo ska vi inte underskatta möjligheterna att inom organisationer kunna prata om vad som behöver ändras på.

– Det är klart vi skulle må bra av statsstyrda program mot våld överhuvudtaget, för det som behandlas i #metoo är ju bara en form av våld, men jag tror på att det nu helt enkelt handlar om att hålla den här frågan aktuell.

Även om vi känner att det tarvas strategier från maktens korridorer för att tampas med sexuella trakasserier ifrågasätter Gustavsson behovet av regeringsmaktens ingripande.

– Visst vill vi ju höra uttalanden från vår statsminister, men bara om det är genuint. Vi har sett hur regeringen behandlar flyktingar och hur Sipilä lovat ut sitt hus under flyktingvågen men genast tagit tillbaka sitt löfte. Vi ser vad regeringen lovat och vi ser nu också resultaten. Ibland är det kanske bättre att vara tyst än att säga saker som inte håller.

Gustavsson menar att istället för tomma löften från regeringshåll kunde man föregå med gott exempel. Att vi har riksdagsmän som ställs inför rätta för sexuella trakasserier och partier som inte tar sitt ansvar är problematiskt.

Redan för tio år sedan lyftes frågor om riksdagsledamöters moral när det gäller att skicka textmeddelanden till kvinnor, men vad har hänt under det decenniet?

– De har haft tio år på sig i riksdagen att städa upp framför sin egen dörr men det har inte hänt så mycket. Nu behöver vi handling istället för att höra vad maktens män tycker att andra ska göra. För varför skulle de vara annorlunda än vi?

Förändringen i våra händer

I de nordiska länderna har vi enligt Gustavsson nu kommit till en punkt där lagstiftningen är så pass bra att det i frågan om sexuella trakasserier mer handlar om attityder. Däremot skulle en samtyckeslag behövas.

– Jag kan förstå politikerna som säger att det där också är en attitydförändring vi behöver, men vi måste också kunna döma förövarna.

Framtiden för #metoo ser hon som en fortsatt medborgarrörelse.

– Jag vill att vi ska fortsätta känna att förändringen och lösningen finns i våra händer, att vi inte alltid behöver en storebror som kommer och berättar hur saker borde vara. Vi har nu ägandeskapet över revolutionen.

– Vi vet alla att målet är respekt, och såväl psykisk som fysisk integritet. Målet är klart och vi vet vad vi vill, oberoende av vår ideologiska riktning. Problemet är att många trodde att vi redan var där, så nu måste vi förstå att vi inte nått målet och rannsaka oss själva. De som fortfarande bär på skuld och skam behöver lägga den där den hör hemma och den som lagt skuld på andra kan nu be om ursäkt, diskutera och föra dialoger om hur de kan vara med och bygga en bättre framtid. Det är dags att vi i det här Finlands nya århundrade bygger på våra sociala färdigheter och de mänskliga relationerna. N

Text & foto: Catariina Salo