Etikettarkiv: Politik

Är ryktet om partiernas död starkt överdrivet?

Li Andersson
Li Andersson.
”Vi är den finländska politikens startup”
”Vi är Finlands Emmanuel Macron

Så har både Blå framtid och Hjallis Harkimos Rörelse nu valt att beskriva sig själva. Fastän jämförelserna kan leda till en lätt fnissattack hos många, står det i varje fall klart att om det är någonting som de nya finländska politiska rörelserna på högerkanten gärna vill vara så är det något annat än ett traditionellt parti.

Liknande vindar blåser även på andra håll. Hela fenomenet Trump byggde på hans aggressiva motstånd och fräna kritik mot de existerande politiska eliterna i Washington. Arbetarklassväljare på många orter runtom i USA identifierade sig plötsligt med mångmiljonären Trump, som artikulerade ett politikerförakt man kände igen och löften om att ge det ”vanliga folket” sin värdighet tillbaka.

Brexit i Storbritannien har i många analyser tolkats som en protest mot den politiska eliten, åtminstone i en större utsträckning än som en protest mot de egentliga följderna av ett medlemskap i den europeiska unionen.

Parlamentsvalet i Tyskland var ett stort nederlag för de traditionella styrande partierna SPD och CDU och i Italien såg man en stor valseger för både det högerextrema Lega och den missnöjespopulistiska Femstjärnerörelsen. I Frankrike lyckades Emmanuel Macron och hans rörelse En marche vinna presidentvalet med ett liknande budskap om att ta avstånd från de traditionella partierna och den traditionella politiska eliten (fastän Macron i allra högsta grad varit och är en del av den).

Samma tendens är bekant i Finland redan före Hjallis Harkimo och Blå framtid. Timo Soini byggde Sannfinländarnas framgång med en stark retorik om ”de gamla” partierna och kritik mot herrarna i EU. Juha Sipiläs framgång som nyvald partiledare för Centern byggde också på hans image som företagsledare utan bakgrund inom politiken.

Denna tendens har på många håll tolkats som partipolitikens kris. Det är tydligt en kris åtminstone för de stora etablerade partierna som länge varit vid makten. Med de etablerade maktpartiernas kris följer därför även viktiga öppningar för att förändra de politiska maktföhållandena. Det ger möjligheter för nya politiska rörelser att samla ett stort parlamentariskt stöd, och samtidigt lyfta frågor och krav som tidigare inte fått plats på den politiska agendan.

Fastän de högerpopulistiska och fascistiska rörelsernas politik till sitt innehåll utgör en fara både för välfärden och jämlikheten, är det värt att lägga märke till att det till exempel i Sannfinländarnas fall var förändring som var det främsta väljarmotivet i riksdagsvalet 2011. Det fanns med andra ord en stor gömd potential för en politisk rörelse som profilerade sig genom att kräva förändring. Det är intressant även för vänstern.

Problemen med de uttryck som partipolitikens kris hittills tagit är en slags avideologisering av politiken. Ledare som profilerar sig genom att komma utanifrån de existerande politiska eliterna vill istället porträttera sig som företagsledare. I Hjallis fall är planen att börja utöva en slags avideologiserad nätpolitik där vem som helst kan rösta i vilken som helst fråga, sedan röstar Hjallis enligt vad majoriteten på nätet anser. Resultatet riskerar att bli rejält splittrat.

Dessa rörelser blir istället exempel på en avpolitisering av politiken, där man utgår från att alla enskilda politiska beslut är möjliga att rationalisera. Då försvinner den dimension i politiken som handlar om värderingar och världssyn, hur man väljer i situationer där man måste välja sida.

I Finland har bland annat tankesmedjan Sitra fokuserat på partipolitikens kris. Två erfarna politiker (och ironiskt nog, i allra högsta grad en del av de etablerade maktpartiernas etablerade maktelit) Jouni Backman och Liisa Hyssälä publicerade tidigare i vår en rapport om hur det parlamentariska beslutsfattandet i Finland borde förnyas. Bland förslagen finns en hel del bra initiativ, som bland annat handlar om hur riksdagsledamöter använder sin tid, om hur partierna bör tvingas att förnya sig genom att använda sig av digitala redskap för att öka folks deltagande samt om ett lagstadgat tak på kampanjfinansiering. Backman och Hyssälä har kommit fram till att de finländska riksdagsledamöterna varken har tillräckligt med tid för att skapa nätverk eller för att tänka. På basis av mina egna erfarenheter av riksdagen tycker jag att de har rätt.

Och visst finns det en hel del som måste förändras och förnyas i partierna. Partiernas strukturer är byggda på en tid när medlemsantalen var betydligt större än de är nu. Det har gett upphov till formella strukturer som bygger på en mängd föreningar på olika regionala nivåer. Vill du bli partimedlem erbjuds du möjlighet att gå med i en lokalavdelning, sedan representera avdelningen på den kommunala organisationens möte, och senare kommunen på distriktsnivå, och så vidare. Det är byråkratiskt och långsamt. Den stora utmaningen för partier som Vänsterförbundet blir att öppna upp verksamheten och möjligheten att påverka partiets diskussioner och linjedragningar i centrala frågor. Man måste kunna erbjuda partimedlemmar direkta kanaler att bidra i de frågor man själv tycker att är viktiga, och helst utvidga deltagandet till att även gälla sympatisörer och väljare.

En annan stor utmaning för alla partier handlar om hur man kan öppna upp den politiska arenan för fler. Det finländska beslutsfattandet är häpnadsväckande vitt och medelklassigt. Såväl riksdagen som kommunalfullmäktige representerar inte befolkningen speciellt väl, utan beslutsfattare är i allmänhet mer utbildade och har högre inkomster. Utmaningen i Finland är att man inte går till val på slutna listor, utan väljarna själva väljer vilken kandidat man röstar på. Det gör det svårare att lyfta underrepresenterade grupper bland kandidaterna, men understryker å andra sidan partiets ansvar att skapa en organisationskultur där man medvetet ger utrymme och skapar möjligheter för personer med olika bakgrund.

Ryktet om partiernas död är med andra ord starkt överdrivet. Å andra sidan är det ändå bra om partierna befinner sig i en ständig kris. Det tvingar alla politiska rörelser att hela tiden fundera på hur man vill förnya inte bara samhället, utan även sina egna rörelser.

Li Andersson
är Vänsterförbundets ordförande

Iran är vattenbankrutt

Inom loppet av en eller två generationer kommer merparten av mänskligheten att lida av allvarlig brist på sötvatten, enligt den så kallade Bonndeklarationen. Iran, som befinner sig i ett epicentrum av många slag av internationell politisk spänning, är möjligtvis det område där den oåter-kalleliga kraschen inträffar.

För ett år sedan konstaterade juris doktor Gabriel Collins från Rice-universitetet i Texas att Iran balanserar på randen till sammanbrott vad gäller vattenförsörjningen. Collins publicerade då rapporten ”Iran´s Looming Water Bankruptcy”. Över 90 procent av sötvattnet går till jordbruket som en konsekvens av den politik som strävar efter självförsörjning i matproduktionen. Denna målsättning vållar problem särskilt för veteproduktionen eftersom vetet är ett fundament i den iranska kosten och är också mätt i ton landets primära sädesslag. Jordmånen är alltför torr för att vetet skulle kunna odlas enbart med hjälp av regnvatten. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorgan FAO:s uppgifter skulle skörden vara tredubbelt så stor om man använde sig av konstbevattning.

Iran är ett område som sträcker sig från Pakistan, Afghanistan och Irak samt från Persiska viken till Kaspiska havet – till ytan är landet mer än dubbelt större än Finland och Sverige sammanräknat. Iran, med sina över 80 miljoner invånare, är den näst största ekonomin i Mellanöstern, med ett köpkraftskorrigerat BNP på 1 631 miljarder dollar (20 000 dollar per capita) – detta enligt World Fact Books siffror från 2017. 

Detta till stora delar torra eller halvtorra land är ett betydande jordbruksland. Enligt olika källor har Iran kring år 2010 varit världens 12. största veteproducent och världens 13. största riskonsument – två tredjedelar av riset producerades i Iran. Kring decennieskiftet odlade landet hälften av världens pistagenötter, 95 procent av världens saffranskörd samt merparten av världens bär och kärnfrukter.

Flera rapporter bekräftar vattenkrisen

År 2015 beskrev AI Monitor problemets internationella karaktär på följande vis: ”Krisen har nu förvärrats till en så alarmerande nivå att stora grupper av iranier kan tvingas flytta utomlands om inte fungerande lösningar finns på plats inom de närmaste åren”. Vidare skrev tidningen: ”Iran borde nästintill halvera sin årliga vattenkonsumtion.”

Ett år tidigare konstatetade klimatvetaren Nasser Karami i Washington Post att ”av de grundvattenreserver som samlats i en miljon år har vi använt omkring 30 procent på mindre än 50 år.”

Den i London baserade och enligt egen utsago oberoende Mikrofonnews, skrev i slutet av april att åtminstone 300 iranska städer, med en gemensam folkmängd på 17 miljoner invånare, lider av vattenbrist. I tidningen, som fokuserar sin rapportering på Iran och Mellanöstern, uttryckte energiminister Reza Ardakanian sin oro över de allt mindre regnmängderna: ”Det vi ser nu är ett förändrat klimat som beror på den globala uppvärmningen. Detta i kombination med en växande befolkning som använder för mycket vatten är huvudingredienserna bakom Irans vattenbrist.”

Dagen därpå bekräftade energiministerns rådgivare Mohammad Haj-Rasouliha i den Teheranbaserade dagstidningen Financial Tribune att Iran detta år lider av den värsta vattenbristen på 50 år. Den iranska forskaren och miljöaktivisten Kaveh Madani skrev redan år 2014 i sin rapport i Journal of Environmental Studies and Sciences följande sentens: ”när regeringen skyller den nuvarande krisen på klimatförändringen, upprepade perioder av torka och de internationella sanktionerna tror den att vattenbristen kommer i perioder. Den dramatiska vattenförsörjningssituationen i Iran har ändå sina rötter i decennier av oorganiserad planering och i ett kortsiktigt tankesätt inom administrationen.”

Senare bjöds Madani in att leda Irans miljöförvaltning.

Jordmånen försvinner i skyn

Missbruket av vatten som pågått väldigt länge har lett till att saltvattensjön Urmia i nordvästra Iran nästan helt har torkat ut. Sjön är fem gånger så stor som Päijänne. Vattnet från de åar som rinner ner till sjön hr använts till att vattna jordbruket. Urmia har förlorat 80 procent av sin yta under de senaste 30 åren. Våtmarkerna har gått samma öde till mötes.

Masoud Tajrishi, chef för miljöförvaltningen, påpekade nyligen i Teheran Times att 18 våtmarker torkat ut helt och hållet och att 24 är i kritiskt tillstånd. Tidningen The National som utges i Arabemiraten beskrev flodernas belägenhet rätt så krasst: Zayandehrood, ”floden som ger liv”, är centrala Irans största flod och viktig för vattenförsörjningen. Förr i tiden forsade den 400 kilometer från Zagrosbergen västerut genom parker och under Safavid-erans broar. Den var känd för att ge mycket fisk. Idag ser vi bara smuts och stenar. Det enda tecknet som finns kvar från den en gång så mäktiga vattenvägen är roddbåtarna vid de dammiga flodbankerna”.

Teheran Times berättade att 517 städer lider av vattenbrist. Konflikterna om vattenrättigheterna har utvecklats till demonstrationer och ibland upplopp. ”Att ta vatten från grundvattnen är förbjudet i 230 slättområden, men ändå tömmer vi reserverna till en volym av fem miljarder kubikmeter”, beklagade sig Tajrishi.

Sandstormar har alltid förekommit i Iran, men just nu blåser de upp oftare än förr och på oväntade platser. Att många sjöar försvunnit och att Urmia-sjön nästan torkat ut kan kopplas till de ökade sandstormarna. Vinden transporterar de torra landpartiklarna i form av damm till stora landområden.

Enric Terradellas, analytiker på Meteorologiska världsorganisationen, konstaterade på den av FN och Iran finansierade internationella konferensen i Teheran ifjol att:

Vattendemonstrationer

Den 26 april 2018 slog jordbrukardemonstranter sönder 20 vattenventiler som en protest mot den allvarliga vattenbristen. De ventiler som slogs sönder i incidenten hörde till ett rörsystem som ledde bort vattnet från odlingsmarkerna. Nästa dag kom en tusenhövdad säkerhetsstyrka till platsen och för att återställa rören.

Mellan februari och april i år har det ordnats vattendemonstrationer åtminstone i fyra provinser. Odlarna och invånarna har protesterat både mot torkan och regeringens planer. Dessa planer skulle, om de förverkligas, leda de knappa vattenresurserna till andra provinser. Det har rapporterats om sammandrabbningar mellan demonstranter och polis och säkerhetsstyrkor. Två personer har rapporterats skadade och tiotals har gripits.

Den 26 april 2018 uppgav Center for Human Rights in Iran att underrättelseorganisationen som verkar inom Irans revolutionsgarde anhållit miljöaktivisten Kaveh Madani och att denne lämnade landet omedelbart efter sin frigivning. Enligt människorättscentret har minst 13 miljöaktivister under årets första fyra månader anhållits anklagade för spionage.

Många tidigare och nuvarande anställda på Persian Heritage Wildlife Foundation hör till de anhållna. PHWH:s verksamhetsledare, den iransk-kanadensiske akademikern Kavous Seyed-Emami dog i det iranska Evini-fängelset under oklara omständigheter. I början av maj anhölls dessutom 40 miljöaktivister i den sydliga Hormozgan-provinsen. Myndigheterna har inte gett ut några namn och åtalspunkter.

En månad senare berättade det iranska människorättscentret att två personer fick sätta livet till efter att de blivit beskjutna av säkerhetsstyrkorna. Minst 48 uppgavs ha skadats i demonstrationer i staden Kazeroon där man protesterade mot att dela staden i två delar för att en ny stad skulle grundas. ”Den delen som det finns planer på att skära loss från Kazeroon är ett historiskt område med stora vattenreserver. Folk tror att den lagstiftare som kommit med förslaget vill sammanföra den delen med sin hemby, istället för att han skulle ta människors verkliga problem i beaktande”, uppges en lokal invånare ha sagt till människorättscentret.

Kan Iran klara sig ur vattenkrisen?

Hösten 2017 publicerades en forskningsartikel som kritiserar Irans fokus på matsjälvförsörjning och den konstbevattning som hänger ihop med matpolitiken – och detta utan att ta vatteneffektiviteten i beaktande. Rapporten är skriven av iraniern Fatameh Karandish från Zabol universitetet och vattenfotavtryckets utvecklare, Arjen Y. Hoekstra som är verksam vid universiteten i Twente och Singapore.

Inte en tanke har offrats åt de möjligheter som handeln mellan proviserna och staterna kunde erbjuda och som kunde dämpa det egna områdets vattenkonsumtion.

Detta är den första heltäckande undersökningen av vattenfotavtrycket som gjorts i Iran. Åren 1980–2010 analyseras i rapporten, då befolkningen nästan fördubblades och den mängd vatten som användes till jordbruket ökade med 122 procent. Iran utvecklades i fråga om matens självförsörjande i enlighet med de politiska linjedragningarna, men i samma veva kom vattenbristen och de problem som följt i dess spår.

Detta utlåtande, från den lankesiska  International Water Management Institutes direktör Claudia Sadoff i mars 2018 får en att haja till. ”Över 90 procent av landets befolkning och ekonomiska produktion befinner sig på områden som är under stor eller väldigt stor vattenstress. Detta är två till tre gånger över det globala medletalet både i procent och i absoluta siffror. Samtidigt representerar detta en högre risk både för människor och produktion än i något annat land i Mellanöstern eller norra Afrika.”

Före forskaren Madani blev anhållen och sedan flydde Iran klargjorde denne i Financial Tribune den kvalitativa förändringen i Irans situation: ”Krisen är en akut situation, då det fortfarande är möjligt att återställa de ursprungliga förhållandena, men ett sammanbrott, att vara bankrutt, innebär att möjligheterna till ett fullt återställandena har rasat samman.” De mängder vatten som skulle krävas för att återställa miljöns tilstånd är just nu större än de existerande reserverna. På de flesta ställena är förödelsen irreparabel, ”naturen klarar inte av det.” N

Olli-Pekka Haavisto

En version av texten har tidigare publicerats i Kansan Uutiset

Jakobstad vill bli fristad

Helsingfors blir i år som första stad i Finland en del av det internationella nätverket ICORN som verkar för att ge skydd åt förföljda författare, musiker och konstnärer. Mycket talar för att Jakobstad följer i spåren.

ICORN, The International Cities of Refuge Network, är en fristående organisation med över 60 medlemsstäder och -regioner i Europa och Nordamerika. Verksamheten har funnits sedan 2006 och syftet är att erbjuda förföljda kulturutövare fristad under två år.

I Sverige är ett 20-tal städer och regioner medlemmar. Finland har hittills varit utan representation i nätverket, även om arbetet med att skapa fristäder har pågått i Helsingfors inom andra ramar under flera år.

Det kommunala projektet Kulturell Mångfald i Jakobstad hade i maj sitt slutseminarium. En av de frågor som projektkoordinator Lisen Sundqvist arbetat med är den om att låta Jakobstad bli en del av ICORN. Idén väcktes för två år sedan av författarna Lars Sund och Philip Teir, och under slutseminariet diskuterades möjligheten bland annat i form av en paneldebatt av en rad gäster. En av dem var Marita Muukkonen, medgrundare till Perpetuum Mobile rf som via Artist at risk erbjuder fristäder i Helsingfors och många andra platser i Europa. Sedan 2014 har gäster regelbundet bott på Sveaborg med stöd av kulturförvaltningen i Helsingfors. 

– Det har gått till så att vi anställt våra gäster med minimi-inkomst under ett år, säger Muukkonen.

Hon gläds åt att Helsingfors blir en del av ICORN. Det är resultatet av långt arbete.

– Tjänstemännen sa först nej. Men politikerna har förstått att det ger något till Helsingfors som stad att vara en del av det här, säger hon.

Man får åbäka sig en del

På plats fanns även Karin Hansson, nationell samordnare för ICORN i Sverige, för att berätta om vad det i praktiken innebär att erbjuda fristad. Kostnaderna får respektive kommun stå för och hur mycket man lägger är varierande.

– Men det handlar om mellan 350 000 och 500 000 kronor per år (ca 35 000-50 000 euro, red.anm) för exempelvis boende, bredband, resor och en koordinator.

Verksamheten sker utan statlig inblandning och kan vara svår att infoga i en kommunal, byråkratisk struktur.

– Det går, men man får åbäka sig en del. Det har beskrivits som att få in en elefant i ett exceldokument.

Det viktigaste att minnas är att det här inte kan jämföras med ett konstnärsresidens eller ett vistelsestipendium.

– Man erbjuder inte ett residens utan i första hand en trygg plats. Fristadskonstnären får göra vad hen vill och måste inte nödvändigtvis jobba, säger Hansson.

– Men de som kommer är ofta i en uppbyggnadsfas av sin karriär och behöver lugn för att komma vidare. Sedan händer det alltid saker när man har en kulturutövare på plats. Exempelvis var Ramy Essam från Egypten (”The voice of Tahrir”) i Helsingfors som fristadsmusiker och när han släpper ett nytt album är finländska musiker med på det. Gästerna gör också avtryck på olika sätt, som genom att delta i den allmänna debatten. När den syriske filmskaparen Issa Touma från Aleppo var här ville folk prata om vad som händer i Syrien, men han riktade lika gärna blicken hitåt och påpekade att vi i Finland har en högerregering som verkar skära ner på i princip allting, säger Muukkonen.

Karin Hansson ger också ett exempel från Malmö där Parvin Ardalan från Iran var fristadsförfattare 2010-12.

– Efter det initierade hon ett projekt, Women making history, för att berätta om invandrarkvinnor under 100 år i staden. Det resulterade bland annat i boken Women making herstory.

Moderatorn Jeanette Östman, Marita Muukkonen från Perpetuum Mobile rf och Karin Hansson, nationell samordnare för ICORN i Sverige.

Kostnaderna inte ett problem

En av debattens åhörare frågar om man med en enda mening kan motivera att Jakobstad borde gå med i ICORN med tanke på att politiker sällan har tid att lyssna på långa förklaringar och ofta vill veta vad som är mervärdet. Panelen menar att man som politiker måste hitta svaret på det inom sig själv, att det handlar om humanitet och att det inte går att sälja.

– Vi måste välja att hjälpa, om inte den viljan finns inom politiken, vad finns då där? Frågar sig Johanna Sillanpää, styrelseledamot i finska PEN som tillsammans med bland andra Finlands konstnärs- och musikerförbund är del av Artist at risk-arbetet i Helsingfors.

För Kulturell Mångfalds projektkoordinator Lisen Sundqvist var det delvis denna fråga som fick henne att också engagera sig politiskt. Sedan kommunalvalet förra året representerar hon Vänsterförbundet i kommunpolitiken.

– Jag tänkte att man borde kunna få det här att hända genom politiskt arbete. I mina ögon är Jakobstad en perfekt stad att vara värd för någon i behov av det. Vi har ett starkt teater- och musikliv och för att vara i Finland ett bra flyktingarbete. En enda person kan göra stor skillnad när hen berättar om sina erfarenheter. Förhoppningsvis kan det fungera som ögonöppnare. Folk från andra platser i världen blir ofta ansiktslösa och osynliga för allmänheten, säger hon.

I Jakobstad har frågan behandlats i politiska nämnder och tidsplanen är att staden ska ansöka om medlemsskap i ICORN i början av 2019. Panelisterna tror att det är en attitydfråga om tankarna blir verklighet. Kostnaderna borde inte vara ett problem.

– Politikerna är positiva. Det känns som att vi börjar förstå strukturerna och verkligen tro på det här. Även om Jakobstad blir fristaden tror jag att vi måste samarbeta regionalt om det här, säger Maria-Leena Pitkäaho, kultursekreterare i Jakobstad.

– Som jag ser det vore det naturligt. Det finns en egen själ och en humanitet i den här trakten. Nu är det nästan 40 år sedan jag bodde i Nykarleby, men ju längre tiden går desto mer ser jag mig själv som just Nykarlebybo, säger Peter Sandström, ordförande i Finlands svenska författareförening.

På översta bilden  Baran Caginli, kurdisk artist at risk-konstnär I Helsingfors, Johanna Sillanpää, styrelseledamot i finska PEN, Marja-Leena Pitkäaho, kultursekreterare i Jakobstad och Peter Sandström, ordförande i Finlands svenska författareförening.

Text & Foto Pär Jonasson

  

  

Kampen är inte över

Pride-paraden i Helsingfors går av stapeln i slutet av juni. Trots politiska framgångar de senaste åren, finns ännu många orsaker för HBTIQ-aktivister att driva kampanj.

Ny Tid träffar Fredrika Biström, verksamhets-koordinator på Regnbågsankan, och Monika Pensar, medlem i Regnbågsankans styrelse, för att diskutera kärlek och politik och Regnbågsankans verksamhet.

Den svenskspråkiga föreningen Regnbågsankan är öppen för alla som känner att de tillhör en sexuell minoritet eller könsminoritet, men också för alla andra som vill driva frågor om jämlikhet i Finland.

Vilka är de största frågorna som ni vill förändra i dagens Finland?

– Sakpolitiskt så följer vi i stora drag Setas (Föreningen för sexuellt likaberättigande) linje. Den fråga som den senaste tiden  varit mest på folks läppar är translagen. Det största problemet här är steriliseringstvånget, man måste ha ett bevis på att man inte kan producera barn för att kunna gå vidare i processen. Det är fel, och onödigt, säger Fredrika Biström.

Monika Pensar spinner vidare på tanken:

– Det har också varit aktuellt att ta upp #metoo för regnbågsmänniskor, det är viktigt att komma ihåg att icke-binära personer och personer som har olika asexuella identiteter också upplever trakasserier och våld. Regnbågsankan upplever att regnbågsperspektivet är lite bortglömt i #metoo. En annan sak som är viktig ur politisk synvinkel är hur man i olika religiösa samfund inte behandlar personer från olika sexuella minoriteter jämställt. Samkönade par får till exempel inte gifta sig i kyrkan. Jag tror att Regnbågsankan kommer att stöda vigslar i kyrkan för samkönade par mera aktivt, fortsätter Pensar.

Biström säger att föreningen under det gångna året lyft upp frågor kring asexualitet och genom denna aktivitet har Regnbågsankan velat visa att föreningen finns till också för de som upplever sig vara asexuella.

– Regnbågsankan fungerar gärna tillsammans med andra föreningar. Det är till exempel viktigt att människor från HBTQ-spektret som har funktionshinder eller som har någon kognitiv variation också ska få finnas till på lika villkor med sin mångfaldssexualitet. Jag var på kurs förra veckan och fick upp ögonen för att det inom spektret för personer med fysiska variationer eller kognitiva variationer finns mycket regnbågsmänniskor, procentuellt mera än i befolkningen i övrigt. Det var något som överraskade mig, säger Pensar.

Regnbågsankan är en flitigt anlitad gäst i skolorna – i medeltal gör föreningen mellan 20 och 25 skolbesök per år. Ett annat viktigt sätt att göra sig själva och sina medlemmar synliga är att ordna evenemang, det viktiga i de evenemangen är att skapa gemenskap och stärka de mänskor som är med.

– Vi är med på olika mässor, också kyrkliga mässor. Vi driver också ett regnbågsfamiljecafé och så ordnar vi en regnbågshelg en gång i året dit vi bjuder in gäster och ordnar program, fortsätter Pensar.

Den jämlika äktenskapslagen godkändes förra året, vad har det betytt för er personligen?

– Jag är inte gift, så det har inte ändrat något för mig personligen. Men det hade en jättestor symbolisk betydelse. Finlands lag erkänner alla variationer av människor som vill ingå ett juridiskt äktenskap. Det behöver inte kallas något annat, och det finns samma möjligheter att till exempel adoptera, säger Biström.

Monika Pensar drar sig till minnes den dag då de glada demonstranterna stod vid Medborgartorget i Helsingfors – jublande, hoppande och gråtande av glädje.

– Man tänkte att nu är kampen slut, och det kändes väldigt tomt ett tag. Men sen inser man att det inte tar slut. Kampen förs på olika ställen i världen, det blir aldrig bra över allt. Nästa kamp efter att Finlands stat har godkänt jämställda äktenskap är ju att alla de olika religiösa samfunden i Finland kommer att utmanas av beslutet. Inte bara den kristna kyrkan, utan också andra samfund, till exempel muslimska samfund. Det finns mycket kvar att göra ännu, unga som växer upp nu måste också kämpa med identitetsfrågor, säger Pensar.

Tror ni att det har påverkat er syn på kärlek och relationer att man hela tiden måste kämpa för jämställdhet?

– Det påverkar på det sättet att man inte får någon ro. Det finns många homosexuella eller bisexuella par som bara önskar att få leva som alla andra och inte alltid behöva förklara sig och kämpa för sina rättigheter. Att komma ut ur skåpet är inte heller något som man gör bara en gång.  Man kan vara tvungen att göra det jätteofta, till och med varje vecka. Att hela tiden tvingas förklara sig kan påverka parrelationen. Men samtidigt kan det att man lyfter fram mångfalden lära dem som hör till den heteronormativa världen massor om kärlek och rättigheter och respekt som kanske inte finns i deras värld. Regnbågsvärlden har jättemycket att ge den övriga världen, säger Pensar.

– Kärleken och känslorna kommer oberoende, inte älskar man ju människor mindre bara för att man är bi eller pan eller gay, säger Biström.

Vilka möjligheter man har att gå vidare i livet med dessa känslor beror delvis på det omgivande samhället.

– Kan man vara öppen med sin relation? Kan båda i en relation vara öppna? Är det svårare att hitta en partner eller är det till och med lättare? Är det större risk att få könssjukdomar, för att man inte har fått tillräckligt med information i skolan? Är det större risk att man separerar för att man inte får släktens stöd? Är det svårare att få barn?, avslutar Biström frågande.

text & foto Adele Westerlund

Suldaan Said Ahmed: ”utan socialism – inget arbetarparti”

Suldaan Said Ahmed sporrades till politisk aktivitet av sina upplevelser av rasism. Som första viceordförande för Vänsterförbundets partifullmäktige vill han ge flyktingar och invandrare en förebild i politiken.

Helsingfors diakonissaanstalts murriga, rödbruna tegelbyggnader i Berghäll badar i den stekheta majsolen. Den exceptionella värmeböljan har formligen pressat ut trädens löv i en lika plötslig som livsbejakande färgexplosion på anstaltens innergård, och alla förbipasserande verkar vara på gott humör. Nedför en backe mellan träden promenerar Suldaan Said Ahmed med solgasögon på näsan. Han är i dag anställd på diakonissaanstalten, där han arbetar med papperslösa flyktingar, alltså flyktingar som fått ett nekande svar på asylansökan.

– Jag hjälper dem med byråkrati och andra frågor, rådger vilka möjligheter de har att gå vidare med sina processer, berättar han.

Det är säkert ett ganska tungt arbete?

– Ja, många berättar ju sina livshistorier, och det är ganska tuffa saker som vissa av dem gått igenom, så visst blir man ibland berörd.

Helsingfors diakonissaanstalt är en institution som är äldre än den finländska staten: i fjol firades 150-årsjubileum. Anstaltens sjukhus var det första i Finland där det arbetade utbildad sjukvårdspersonal, och ännu i dag utbildar diakoniinstitutet hälso- och socialvårdare. De nuvarande byggnaderna, som uppfördes 1897, har upplevt två traumatiska krig, och också fungerat som soldatsjukhus.

I dag har anstalten en starkt multikulturell prägel. Under den korta tid jag väntar på Said Ahmed hör jag minst fem olika språk talas i aulan. Said Ahmed är en del av denna mångfald. I början av 2000-talet flydde han som 15-åring med sin familj från oroligheterna i Somalia, och landade, av alla ställen, i småstaden Kontiolax, 20 kilometer från Joensuu i Norra Karelen.

Engagerad redan som barn

Said Ahmed – eller ”det svarta lejonet” som han skämtsamt kallar sig själv efter att det använts om honom som öknamn bland rasistiska debattörer – är i dag en av Helsingfors mest omtalade unga politiker. Han har väckt uppmärksamhet genom att stolt använda det finska lejonet som halssmycke – en symbol som så gott som lagts beslag på av rasister och ultranationalister – och genom att dela ut rosor åt deltagare i invandringsfientliga demonstrationer.

– Kanske jag alltid har varit politiskt aktiv, funderar Said Ahmed då jag frågar när han började intressera sig för politik.

– Redan som barn engagerade jag mig i gatubarnens situation i Mogadishu. Jag kunde inte förstå att barn kunde leva på gatorna, inte ha ett hem eller föräldrar som tog hand om dem. Hur var det möjligt att sådant här existerade?

I intervjuer har han berättat att han i ett skede till och med tillbringade natten ute på gatan med de utslagna barnen, i något slags solidaritetsyttring. Samma vilja att hjälpa samhällets svaga går vidare i hans nuvarande jobb.

Rasismen sporrade till handling

Intresset för partipolitik har ändå sina rötter i uppväxten i Kontiolax.  Joensuu med omnejd är inte ett område som historiskt är känt för sin gästvänlighet mot mörkhyade invandrare. Under 1990-talet blev Joensuu känd för sina våldsamma, rasistiska skinheads, som i närmare ett decennium terroriserade stadens somaliska befolkning, flyktingförläggningar, utländska restaurangägare, punkare och antifascister.

Polisen satte stopp för den organiserade skinheadverksamheten i slutet av 90-talet, men rasismen och våldet försvann inte, tvärtom återtog det i styrka i slutet av 00-talet då invandringen till Finland långsamt tilltog, och åtstramningspolitiken och den ekonomiska recessionen började kännas i folks vardag.

– Jag märkte att attityderna hårdnade, rasismen blev mer öppen i samhället – skinheadsens barn blev själva skinheads. Kontiolax var ett sådant ställe att det gick en buss till och från Joensuu varje timme. Efter skolan skyndade man hem för att äta, och sedan skyndade man vidare till bussen för att åka in till Joensuu och hänga. Men hände det att man missade bussen, fick man sedan stå vid hållplatsen och vänta i en timme på nästa. Och i de här situationerna fick jag ofta höra både de ena och de andra kommentarerna på grund av mitt utseende av folk som gick förbi. Ibland kunde situationerna hetta till ordentligt.

Den samhälleliga atmosfären blev etter värre efter Sannfinländarnas valseger, jytky, i riksdagsvalet 2011.

– Mina föräldrar tyckte att det var rentav otryggt att bo kvar, och övervägde att flytta bort från Finland. Men jag sade att ”vad blir bättre av att vi alla flyttar bort från Finland?”. Jag visste att det fanns en större mångfald i Helsingfors, och föreslog att vi skulle flytta dit i stället.

Riksdagen nästa

Och så blev det. Det var också i de tiderna som Suldaan Said Ahmed på allvar började fundera på att aktivera sig i politiken, en tanke som ändå hade grott en längre tid.

– Jag hade ju märkt att det inte fanns personer som representerade människor som såg ut som jag. När jag i skolan sa att jag siktade på att bli Finlands statsminister eller till och med president, så var lärarna inte precis uppmuntrande, utan i stället lät de mig förstå att ser man ut som jag, så har man inga chanser att klara sig i politiken. Jag menar, det är klart att man kan förklara att för en mörkhyad person i Finland finns det vissa utmaningar med att bli politiker, och att man får vara förberedd på att arbeta lite hårdare än många andra. Men att bara rakt ut säga att ”det går inte”. Så kan man ju inte göra.

Said Ahmed beslöt sig inför kommunalvalet 2012 att vara med och bygga upp ett Finland där mörkhyade och invandrare hade politiker att se upp till, och som representerade dem. Vänsterförbundet var det parti som kändes närmast hans egna tankar om solidaritet och mångfald, och han valde att ställa upp som obunden kandidat på Vänsterns lista. Resultatet blev en besvikelse – futtiga 91 röster räckte inte ens för att föra honom i närheten av en fullmäktigeplats. Han lät sig inte nedslås, utan konstaterade att resultatet fick han skylla sig själv för eftersom han inte gjort någon kampanj. Han ställde in siktet på kommunalvalet 2017, och beslöt samtidigt att också börja påverka inom partiet. Den gången gick det vägen – med strax över 1 000 röster blev han invald, med tre fler röster än Paavo Väyrynen. Sommaren därpå ställde han upp i Vänsterförbundets ordförandeval för partifullmäktige – och blev vald till partifullmäktiges viceordförande.

Nyligen meddelade han att han ställer upp i riksdagsvalet 2019. Vägen till riksdagshuset kan ändå bli svårforcerad i ett litet parti som Vänsterförbundet. För tillfället har partiet två invalda ledamöter från Helsingfors valkrets, och Said Ahmed måste antagligen sexfaldiga sin röstmängd från kommunalvalet för att kila in som tvåa efter Paavo Arhinmäki – om nu Arhinmäki ställer upp igen.

Rätten till värdigt liv

Suldaan Said Ahmed är på många sätt representativ för Vänsterförbundets moderna image: han är ung, värdeliberal, urban och lyfter gärna fram frågor om mångfald och antirasism. Inom vissa kretsar kan man i dag höra muttras att ”vänstern i dag bara talar om homon och invandrare”, och ”glömmer” att stå upp för arbetarnas sak. Utgående från Vänsterns riksdagsmotioner finns det föga belägg för det påståendet, men invandrings- och sexualitetsfrågor tenderar att få brett utrymme i medierna. Det finns de som frågar hur viktiga de klassiska värderingarna som socialism och arbetarkamp är för de unga politikerna. För Said Ahmed är saken självklar.

– Vänsterförbundet är ett arbetarparti, och det går inte att försvara arbetarklassen utan socialism.

”Solidaritet” är ledordet för Said Ahmed, det som för honom definierar Vänsterförbundets politik. Själv vill han inspirera folk till att bli aktiva deltagare i samhället. Politiken som förs borde enligt honom sporra till företagsamhet och ge människor en känsla av att de gör något som är värdefullt.

Han berättar om möten han haft med utslagna människor på gatan som berättat för honom sina historier, och hur uppenbart det blivit att dessa personer vill göra något vettigt, arbeta, studera, bidra till samhället. Ofta har de fallit offer för den stränga byråkrati som reglerar till exempel arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag. Gör man ett ”snedsteg”, till exempel tar emot snuttjobb eller studieplats, är man snabbt ute ur systemet.

Inom vänsterfältet diskuteras i dag allt flitigare den revolutionerande förändring som är på gång inom arbetslivet – automatisering och robotisering. Vissa forskare och arbetslivsfilosofer framhärdar med att det är oundvikligt att vi i något skede måste övergå till en annan typ av resursfördelning än en som i huvudsak är baserad på förvärvsinkomst, eftersom det inte kommer att finnas jobb för alla i framtiden. Andra hävdar att automatiseringen i sig skapar nya arbetsplatser.

– Arbetets vikt och värde är det nog ännu värt av framhäva, men det är sant att det skett stora förändringar i arbetslivet, delvis på grund av den politik som har förts i Finland under de senaste åren, en politik som gynnar höginkomsttagare. Men det är en förändring som kanske inte syns så tydligt i de välbärgades bostadsområden.

En basinkomst förespråkar Suldaan Said Ahmed ändå, liksom Vänsterförbundet som parti.

– Den skulle ge arbetslösa eller deltidsarbetande helt andra möjligheter att göra något meningsfullt under den tiden de inte arbetar: studera, utföra frivilligarbete, förverkliga sig själva på ett eller annat sätt.

Vill inte vara tankepolis

I Hufvudstadsbladet skrev Nicolas von Kraemer häromledes en essä, där han anklagade vänstern för att vara den nya puritanismrörelsen: vänstern agerar enligt von Kraemer tankepolis och kväver den samhälleliga diskussionen genom att kräva att alla enbart uttrycker sig på det sätt som vänstern anser vara politiskt korrekt.

Anklagelserna kontrasteras av att Suldaan Said Ahmed några dagar efter intervjun med Ny Tid berättar för tv-kanalen MTV om alla de mordhot och påhopp han som mörkhyad politiker för utstå.

När jag ber honom kommentera von Kramers diagnos över vänstern, suckar han lätt.

– Dels måste man komma ihåg att det som skrivs på sociala medier inte är verklighet. Jag har ibland bjudit ut personer på kaffe som har skrivit alldeles vidriga saker på sociala medier, och det har visat sig att ansikte mot ansikte har de varit hur trevliga typer som helst.

Vare sig vänstern eller Said Ahmed själv vill förbjuda eller kväva någon diskussion, om vilket som helst ämne, men:

– För att det ska gå att föra en vettig diskussion, måste ett basvillkor uppfyllas: en viss grundläggande respekt för andra människor. N

Text & foto: Janne Wass

RÄTTELSE: 19.6.2018 & 21.6.2018: I en tidigare version av texten stod att Suldaan Said Ahmed är viceordförande för partiet. I en tidigare version stod även att Said Ahmed var såväl Vänsterförbundets partifullmäktiges yngsta viceordförande genom tiderna, vilket inte stämmer. Said sade även i intervjun att han är första med flyktingbakgrund i ett finländskt partis partiledning – informationen kom från en artikel i Iltalehti, men det är oklart om den håller streck.