Etikettarkiv: Postmodernism

Hur tre forskare blottlade den djupa polariseringen kring feminismen

Nej, de nyligen avslöjade så kallade Sokal-artiklarna bevisade inte att feminismen är den nya nazismen. Däremot bevisade de hur svårt det är att diskutera feminism och postmodernism utan att hänfalla till dogmer och anklagelser. På båda sidor. 

Ute i världen har debatten under den gångna veckan gått het kring en forskartrio som lyckats få ett omskrivet kapitel av Hitlers Mein Kampf – pepprat med anti-rasistiska och feministiska modeord – publicerat i en referentgranskad (peer-reviewed) vetenskaplig tidskrift med fokus på genusfrågor och socialt arbete. Publiceringen var en del av ett större projekt, där de tre forskarna under tio månaders tid sysselsatte sig med att skriva tjugo låtsasartiklar som de sedan skickade in till lika många vetenskapliga tidskrifter. Inga av artiklarna hade några som helst vetenskapliga meriter, och flera av dem gränsade till det uppenbart absurda. Trots detta accepterades sju av dem, varav fyra hann publiceras innan en uppmärksam journalist på The Wall Street Journal började ana ugglor i mossen (artikeln bakom betalvägg här).

En publicerad artikel hade titeln Human Reactions to Rape Culture and Queer Performativity at Urban Dog Parks in Portland, Ore.”, i vilken “forskaren” i fråga iakttog hundägares reaktioner på hundars kärleksbestyr för att bilda sig en uppfattning om hur de förhöll sig till våldtäkt, och konkluderade bland annat att män borde skolas som hundar för att bli kvitt våldtäktskulturen. En annan publicerad “studie” framhöll att män genom anal självpenetrering kan bli av med homo- och transfobi och bli bättre feminister. En tredje efterlyste bodybuilding-tävlingar för feta människor för att motarbeta så kallad fat shaming. Och så då den redan berömda artikeln där skribenten bytt ut “judar” mot “vita” och “nationalsocialism” mot “feminism” i Mein Kamps tolfte kapitel och skrivit om texten så den såg ut som en självbiografisk essästudie där en vit kvinna granskade sitt eget vita privilegium, med referenser till feministisk litteratur inströdda i texten. Till saken hör alltså att de flesta av de journaler som forskarna skickade in sina texter till var sådana som fokuserade på genusvetenskap och annan identitetsvetenskap.

På det stora hela har reaktionerna varit förutsägbara. De som inte gillar feminism och genusteori har skrattat rått och pekat finger: vi sa ju hela tiden att feminismen är en bluff. Många som gillar feminism och genusteori har attackerat de tre forskarnas intellektuella oärlighet och metodologi, och hävdat att upptåget inte bevisar något annat än att referensgranskningen hos vissa enskilda vetenskapliga tidskrifter har fallerat.

Det är värt notera att de tre forskarnas upptåg är en del av en större debatt – eller egentligen flera större debatter – inom vetenskapen. Dels handlar det om den akademiska pressen på att publicera artiklar. Den akademiska världen har under det senaste halvseklet, med speciell tyngdpunkt på de senaste tjugo åren, allt mer börjat likna affärsvärlden. Forskningsprojekt avkrävs kvartalsresultat, forskare måste marknadsföra sina studiers praktiska nytta och allting poängsätts och graderas, och en forskares värde mäts ofta i hur många artiklar hen publicerat i vetenskapliga journaler. Publicering höjer universitets anseende, och utan publicering anses forskningen ofta som värdelös. Det sporrar också till grundande av allt fler referentgranskade journaler, vissa av dem extremt nischade och små – och dessa journaler måste hitta artiklar att publicera för att rättfärdiga sin existens. Således har det uppstått en hel industri, ibland mer seriös, ibland mindre, kring publicering av artiklar, och trots peer-review-systemet är kvalitetskontrollen av forskningen och artiklarna i vissa fall närmast obefintliga. Den andra debatten handlar om ett segdraget akademiskt krig om de postmodernistiska teoriernas vetenskapliga legitimitet, som jag ska återkomma till.

Jag tänker inte gå in på diskussionen om de tre forskarnas uppsåt eller den forskningsetiska aspekten av upptåget, även om där skulle finnas en hel del att gräva i. Den krassa sanningen är att sju referentgranskade vetenskapliga tidskrifter accepterade artiklar som saknade all all vetenskaplig legitimitet. En av de sju artiklarna som accepterades förklarar i omständliga vetenskapliga termer hur “forskaren” under tre månaders tid lyssnade på sina manliga gymkompisar medan de satt på Hooters, och hur hon utgående från det i sin forskning försökt utreda varför heterosexuella män gillar att gå på restauranger med lättklädda, storbystade servitriser. Den likaledes accepterade artikeln “Moon Meetings and the Meaning of Sisterhood: A Poetic of Lived Feminist Spirituality” består till hälften av nonsenspoesi hämtad från poesigeneratorn Teenage Poetry Generator.

Det man däremot kan ifrågasätta är hur väl ansedda de journaler är som de tre forskarna kallar “toppjournaler inom sina discipliner”. Tidskrifter som Affilia, Journal of Poetry Therapy och Fat Studies må vara de ledande journalerna inom sina respektive discipliner, men det beror på att alla tre är de enda journalerna inom sina snävt definierade discipliner. Inga av de berörda tidskrifterna kan anses höra till de absoluta toppjournalerna ens inom genusforskningen. Det förändrar naturligtvis inte på faktumet att de alla är referentgranskade och inte borde ha släppt igenom dylika artiklar.

Det här är inte första gången bluffartiklar väcker uppmärksamhet. 1996 postade fysikern Alan Sokal en artikel i den interdisciplinära kulturjournalen Social Text, där han på postmodernistiskt vis argumenterade för att kvantgravitation är en social och lingvistisk konstruktion, med andra ord att gravitationen inte existerar (se Wikipedia). Den här typen av bluffpublikationer har sedermera kallats för Sokal-bedrägerier. Liknande bluffartiklar har efter det publicerats till exempel i biomedicinska och datavetenskapliga publikationer, vilket visar att problemet inte existerar enbart inom humanismen.

Men liksom Sokals ursprungliga bluff, är det nu aktuella upptåget en kritik mot den postmodernistiska vetenskapsdiskursen som bland annat är vanlig inom genusstudier och framför allt inom feministisk teori. Det här är ett diskussionsträsk som det är farligt att trampa i, eftersom möjligheterna till missförstånd och generaliseringar är otaliga. Inom den filosofiska disciplinen innebär postmodernistisk dekonstruktivism i praktiken att alla universella sanningar bör utsättas för skeptisk granskning. Extremvarianten av det här är påståendet att vi inte kan vara säkra på att någonting existerar (denna typ av existentialism är visserligen äldre än postmodernismen). Postmodernismen kan till exempel hävda att ett bord inte existerar annat än som en gemensam överenskommelse mellan människor om att bordet existerar. Men, hävdar postmodernismen, där person A ser ett bord, kan person B se en säng och person C se en träskiva och fyra pinnar. Ur sina respektive synvinklar har alla tre rätt. Verkligheten, hävdar postmodernismen, ser olika ut beroende på ur vilken synvinkel man granskar den från och din verklighet kommer aldrig att vara identisk med min. Så länge som det handlar om stolar och bord är det här knappast något större problem: vi är väl ganska många som ätit middag på sängen och sovit på bordet. Knepigt blir det som känt då vi applicerar postmodernismen på politiska frågor och identitetsfrågor. Som att kön är en social konstruktion eller att alla har rätt att definiera sin egen etnicitet. Och det är också här som förespråkare för och motståndare mot postmodernismen så lätt börjar tala förbi varandra.

Jag är ingen expert på vare sig postmodernismen eller feministisk teori, så ni får gärna rätta mig om jag fått nått om bakfoten: Men alltid då man diskuterar vetenskapsgrenar och teorier som angränsar på filosofins område bör man minnas att deras syfte sällan är att erbjuda heltäckande och absoluta sanningar om världen, utan snarare att ge verktyg för att bättre förstå människan och samhället. En vanlig kritik mot postmodernismen är att disciplinen förkastar empirisk forskning och vetenskaplig metod. Ur en rent teoretisk synvinkel kan det här stämma i vissa fall, men påståendet är i alla praktiska bemärkelser en förvrängning av sanningen. Postmodernistisk genusteori förnekar till exempel inte att människor i allmänhet föds med två olika typer av könsorgan, inte heller att de biologiska skillnaderna kan ha inverkan på vårt psyke och beteende. Men tvärtemot att förkasta empirin menar postmodernismen att vi inte kan anta att män tänker X och kvinnor tänker Y av rent biologiska skäl bara för att det är vår kulturella uppfattning att de gör det. Postmodernismen hävdar tvärtom att det är empiriskt falskt att anta att eventuella psykologiska och sociala skillnader mellan män och kvinnor enbart beror på biologi utan att ha vattentäta vetenskapliga bevis på det. I stället kan det finnas kulturella normer och traditioner som påverkar oss i lika hög grad, om inte högre, än biologin. Och för att komma till botten med vilka dessa är och hur de påverkar, blir vi tvungna att på sätt och vis dekonstruera den kulturella och sociala uppfattningen om kön – därav påståendet att könet är en social konstruktion. Och, påminner postmodernismen, även om något är statistiskt sant, behöver det inte stämma på individnivå. Således är alltså breda generaliseringar om mäns och kvinnors beteende inte särskilt värdefulla till exempel i fråga om lagstiftning som påverkar enskilda individer, menar genusteorin.

En annan grundpelare i den postmoderna feministiska teorin är att alla människor har tolkningsföreträde till sin egen identitet och verklighetsuppfattning. Igen: här förnekas inte existensen av det biologiska könet, t.ex., utan endast fastställs att det sociala och mentala könet kan ta många fler former än de som vi traditionellt och kulturellt har slagit fast. Till och med biologin visar ju att vår traditionella binära könsindelning är för begränsad. Men det är också viktigt för förespråkare av postmodern genusteori att minnas att till exempel begrepp som patriarkat, toxisk maskulinitet och gender fluidity är filosofisk-teoretiska begrepp och inte ostridbara sanningar. Märkväl: det är en lika filosofisk-teoretisk ståndpunkt att hävda att toxisk maskulinitet och gender fluidity inte existerar. Därför att de här är begrepp som skapats för att försöka förklara rent påvisbara sanningar i världen: till exempel att kvinnor förtjänar mindre än män och att män oftare begår våldsbrott än kvinnor, eller att vissa personer inte känner sig representerade i en strikt binär och statisk könsindelning.

När det gäller vetenskapliga artiklar inom vad man kunde kalla identitetsrelaterade discipliner, alltså sådana som undersöker verkligheten ur en viss identitetsmarkörs synvinklar, är fokuset på tolkningsföreträde en potentiell akilleshäl, vilket de nu aktuella bluffartiklarna tydligt visar. Flera av artiklarna är skrivna som autoetnografiska analyser – bland annat den uppmärksammade Mein Kampf-omskrivingen, som i praktiken är ett ideologiskt traktat med källhänvisningar inslängda på passande ställen. Även om de i sig till och med skulle vara vettiga texter, kan man med visst fog fråga sig om sådana artiklar alls hör hemma i en vetenskaplig tidskrift, eller om de snarare borde publiceras i opinionstidskrifter som Ny Tid. Med detta inte sagt att den autoetnografiska analysmetoden är vetenskapligt värdelös i sig, men man bör vara medveten om de uppenbara fallgroparna då man granskar en dylik artikel.

En av orsakerna till att de aktuella bluffartiklarna uppfattas som så roliga är att deras titlar och innehåll till ytan inte skiljer sig avsevärt från helt legitima vetenskapliga artiklar. Hundparksartikeln hänvisar bland annat till den fullt verkliga artikeln “Sex Differences in the Herding Styles of Working Sheepdogs and Their Handlers.”, medan Hooters-artikeln hänvisar till “Carnivorous heterotopias: Gender, nostalgia and hipsterness in the Copenhagen meat scene.” En kritisk läsare kan naturligtvis fråga sig vad dylik forskning ska ha för nytta. Men som filosofen Liam Kofi Bright, som själv forskat i vetenskapliga bedrägerier säger till Buzzfeed (som för övrigt skrivit en av de bästa artiklarna om den nu aktuella uppståndelsen), finns det ett intellektuellt värde i att kunna konstatera att också absurda slutsatser kan vara “sanna” ur ett rent teoretiskt perspektiv, eftersom det tvingar oss att granska världen ur nya synvinklar. Och här kommer vi in på en viktig diskussion, nämligen den om forskningens och vetenskapens, i förlängningen universitetens syfte. Ska endast sådan forskning som till exempel leder till resultat som går att omsätta i ekonomisk vinst eller tydlig praktisk nytta vara tillåten – enligt den modell som Sipiläregeringen förespråkar? Eller ska vi ha ett bildningsuniversitet som uppmanar till vildvuxen och överraskande forskning och som stimulerar debatt och reflektion?

Det som framför allt behövs är mindre polarisering i debatten kring genusfrågor och feminism. Mindre skrikande, fingerpekande och hånande. Mindre dogmatik och mer diskussion, och det gäller båda lägren. För postmodernt inställda feminister är det viktigt att minnas att postmodernismen är ämnad att bredda förståelsen och analysen av världen, inte att användas som dogmatiskt slagträ. Genusteorin sitter inte på alla svar och bara för att man är väl påläst på dylik betyder inte att man slentrianmässigt kan avfärda kritiska synpunkter med uppmaningen att “läsa genusteori” som om det skulle vara en patentlösning på allt. Genusteorin är en av många infallsvinklar som kan användas för att betrakta världen, och en mycket nyttig sådan, enligt min åsikt.

De feminister och genusteoretiker som låser sig i dogmatiska positioner gör gott i att lära sig av vänsterrörelsens historia. Det var till en ansenlig del fragmentaringen i till varandra ytterst aggressivt inställda grupper som vägrade ge avkall på dogmatiska teoretiska ståndpunkter som ledde till att vänsterrörelsen slet sig själv i stycken inifrån på 70- och 80-talet. Det fanns en motvilja till öppen ideologisk debatt, sårad ära på olika kanter och en oförlåtande atmosfär. Tyvärr syns mycket av samma mönster i dag i vissa delar av det som man brett kan kalla för den identitetspolitiska rörelsen. För att inte feminismen ska gå samma väg som vänstern gick på 90- och början av 00-talet, måste vissa knutar lösas upp både inom den feministiska rörelsen och till vissa delar i den feministiska rörelsens inställning till dem som i dag inte betraktar sig själva som “feminister”, vad man nu än lägger in i det begreppet. Detta skriver jag alltså som en som starkt identifierar mig själv som feminist och hoppas att feminismen går en ljus framtid till mötes.

För kritiker av postmodern feministisk teori är det viktigt att för det första minnas att inte alla feminister omfattar postmodernismen. Det är i dag tvärtom trendigt att skriva debattartiklar med rubriker som “varför jag inte längre kallar mig själv feminist” och i dem kritisera postmodernismen. Men måste man kasta ut barnet med badvattnet? Visst, att skriva “varför jag inte kallar mig själv postmodernist” är ju inte lika klickvänligt. Men diskussionen om postmodernismen och dess stundvisa upphöjande till dogma pågår också inom den feministiska rörelsen, och nidbilden av den dogmatiskt postmoderna feministen är inte alls så utbredd inom den feministiska rörelsen som vissa debattartiklar gärna vill påskina.

De nu publicerade artiklarna pekar på ett trovärdighetsproblem och en ideologisk slentrian inom den postmodernistiska genusforskningen. Men att som vissa debattörer hävda att det skedda visar att all feministisk teori är värdelös är inte bara intellektuellt slappt, det är rentav barnsligt, och skvallrar om just den typ av ideologiska skygglappar som artikelbluffen varnar för. Ska vi avfärda alla vetenskapsgrenar som tillåtit fraudulenta artiklar att slinka igenom peer review-filtret, så blir vi tvungna att lägga ner hela den akademiska världen. Dessutom är det inte heller ett antagande inom den postorderna humanistiska forskningen att en slutsats i en vetenskaplig artikel representerar en oemotsägbar sanning, utan snarare en utkristallisering av ett logiskt argument. Ingen baserar diskrimineringslagar på från en enskild autoetnografisk essä. Betydligt allvarligare är det då världens högst rankade medicinska tidskrift publicerar en förfalskad artikel om att vaccin orsakar autism. Trots det har väl ingen påstått att all medicinsk forskning är falsk.

Som filosofen och författaren William Eggington skriver i New York Times, är lösningen på den ibland slappa kvalitetsgranskningen inom den forskning som fokuserar på margineliserade folkgrupper inte att sluta göra forskning om marginaliserade folkgrupper, utan att vinnlägga oss om att de som utför forskningen inte själva blir marginaliserade. Genusforskning, liksom humaniora i allmänhet, ger föga utdelning i den form av innovationer som nyliberala ledare eller marknadskrafterna efterlyser, och således är det ofta de humanistiska ämnena som får bära den tyngsta bördan då universiteten tvingas skära ner – till exempel har framtiden för genusvetenskapen vid Åbo Akademi legat i vågskålen sedan 2012. Mindre resurser leder lätt till både snävare specialisering och sämre kvalitetskontroll. Och om ett ämne till exempel endast har en anställd, blir det föga tid över för bredare samarbeten. Specialiseringskravet, skriver Eggington, ligger också i det moderna antagandet att forskningen i humaniora borde struktureras på samma sätt som den inom naturvetenskaperna, och att en forskning som inte kan ge klara och entydiga slutsatser som går att kvantifieras är värdelös. Igen: om man alltså vill ge postmodernistisk forskning ostridbart sanningsanspråk, så är man ute på hal is, vare sig man stöder eller motsätter sig disciplinen. Om vi däremot använder den för att bredda vår uppfattning om världen och människan, och tar dess slutsatser i beaktande då vi fattar beslut om samhället, kan vi arbeta för en mer inkluderande och rättvis värld, eftersom varje människas röst är värdefull.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Läs mer:
– Här redogör de tre författarna för projektet på Areo Magazine, där ev dem är chefredaktör.
– Här finns alla 20 artiklar på Google Drive.

En jobbig och makalös ordshow

Stefan Hammarén, den finlandssvenska författaren som är kultförklarad i Sverige men nästan helt oläst i Finland, har nu skrivit en bok om hur det är att vara en loser när det kommer till författarskap. Loserförfattarfabriken är Hammaréns trettonde bok.

Hammarén vann för tre år sedan Längmanska kulturfondens pris i Sverige. Här verkar hans böcker inte att passa in. Man kan ju tycka att det är synd, men det är inte utan orsak som Hammarén gång på gång blivit refuserad.

Det betyder inte att den här boken, Loserförfattarfabriken, inte skulle gå att uppskatta, men jag förstår mig inte på den. Författaren har kallats för extremist och ekvilibrist. De påståendena håller jag med om. Jag har aldrig sett något liknande förut. Hammarén skriver nämligen inte som vanliga författare och använder inte punkt och komma, istället verkar det som att han spyr ut allting på pappret och inte har tid att tänka på sådana petitesser.

Boken är jobbig och i början var jag emot den. Inte bara på grund av språket utan också på grund av formen. Tänk er två normalstora pocketar, lägg den ena ovanför den andra så att de bildar en enda avlång bok. Tänk dig nu att du försöker hitta ett bekvämt sätt att hålla i den medan du läser.

Man kan kalla boken en självbiografi, mer eller mindre i alla fall. Hammarén blir anställd på Loserförfattarfabriken där ingen måste prestera något, i motsats till hur det är för andra författare. Där sitter han sedan i ett oändligt kontorslandskap med andra skribenter som röker, dricker och försöker få kvinnor i säng.

Att försöka diskutera handlingen djupare än så är både omöjligt och lönlöst. Den saknar helt den röda tråd som vi är vana vid. Boken är inte till för dem som vill ha en trevlig bok att krypa upp i soffan med.

Loserförfattarfabriken är omöjlig att hålla i för länge åt gången. Emellanåt måste man lägga den ifrån sig för att samla sina tankar, försöka få rätsida på vad man just har läst och tampas med migränen som boken frambringar.

Jag inser att jag låter negativ, samtidigt som jag vet att boken kommer att få läsaren att skratta på flera ställen och då också högt. Men inte länge för boken är inte bara svårläst, den beskriver också en väldigt mörk och dyster tillvaro. Det som kan sägas till Hammaréns försvar är att sättet på vilket han målar bilder med språket får en att falla platt till föga bland all ordknyppling.

Att avfärda boken som underlig konst som ingen kan förstå, vore ett misstag. Det är som att avfärda avantgardebandet The Residents. Man kan aldrig vara riktigt säker på vad de håller på med, men trots det blir man indragen i deras underliga och makalösa show. Det samma gäller ifråga om Loserförfattarfabriken. Även om man inte läser hela boken, utan bara då och då plockar upp den och på måfå väljer ut några sidor åt gången, är det värt det. Jag kanske inte förstår mig på boken men jag kan definitivt uppskatta den. Den ger en ny insikt i vad litteratur kan vara och hur nån kan skapa något så jävla underligt med en skrivmaskin.

Text Tony Pohjolainen
Bilden på Hammarén saxad ur Ny Tids arkiv 2006, foto: Janco Karlsson. I fonden Puutuva Purje av Seppo Arina. 

Stefan  Hammarén: Loserförfattarfabriken.
h:ström, 2017.

Jaget, konsten och den nya människan

På Moderna Museets videokonstutställning The New Human finner Åsa Elieson ett jag satt på spel i allt det posthumana.

Varje berättelse startar med ett rum eller ett jag. Allt annat vore schizofrent och alltså inte någon berättelse utan rena rama uppluckringen.

Med tanke på att rummets väggar i vår postdigitala och globala era tycks vara ungefär lika svåra att få grepp om som omfånget i biblioteket i Babel i Jorge Luis Borges novell med samma namn, är det inte underligt att istället jakten på jaget kommit att bli intensivare än någonsin. Om rummet sviktar måste ankarpunkten fästas i jaget. Utifrån ett stabilt och väldefinierat ”jag” kan alla de där berättelserna vävas som samtiden allt ihärdigare tycks efterfråga. Allt och alla behöver en berättelse, sägs det. Allt och alla är en berättelse, sägs det.

Sedan åren kring millennieskiftet har den truismen tagit extra fart.

Att påbudet på ett ungefär sammanfaller i tid med när internet blev tillgängligt på bred front, och därigenom öppnade nya dimensioner av globaliseringen, kan vara en tillfällighet. Hur som helst stod det plötsligt klart att socialdemokratin behövde en ny berättelse, att Ikea var uppbyggt med två tomma händer som satt på en entreprenörsgrabb från Småland och att bloggpersonligheterna tog plats i semioffentligheten i långt större utsträckning än innehållet i dessa nya kändisars bloggportaler. Det var också då som idén kläcktes att en grupp ungdomar bestående av ett välkomponerat urval personlighetstyper – med det gemensamt att de alla framhärdade till det yttersta i sina jagpresentationer – kunde stängas in i ett hus, övervakas och paketeras som såpopera.

Ja, alla vet numera att varje varumärke gör bäst i att låta sin PR-avdelning konstruera någon sorts personlig berättelse utifrån en protagonist för de presumtiva konsumenterna att pröva sitt eget jag mot. Platsannonser för lediga jobb ”söker dig som …” varpå en lista med egenskaper, snarare än färdigheter, radas upp. För den som ger sig ut på dejtingsidor är det lika nödvändigt att presentera ett tydligt ”jag” som att bedöma presumtiva partners presentationsduglighet av sina.  Kanske har denna jakt på ett väldefinierat jag framhävts till den grad att jaget i sig själv närmast fiktionaliserats.

Jaget som känsla

Frances Starks My Best Thing (2011) blir det första verk jag ser på Stockholms Moderna Museums långkörare, videokonstutställningen The New Human. Starks verk handlar just om detta. Relationer trots fiktionaliseringen av oss. Eller kanske just i kraft av fiktionaliseringen av oss.

Konstnären har, likt miljontals andra världen över, mött en partner på en videochatt för att ha virtuellt sex. I den lilla biografen på Moderna Museet får vi se en animerad film som skapats på basis av dessa online-möten. Med förvridna, datorgenererade röster utspelas en långfilm med videochattdialogen som material. Karaktärerna utgörs av två animerade legogubbsliknande figurer med genitalierna skylda av fikonlöv. Som bakgrund har konstnären använt samma gröna färg som används vid greenscreens, det vill säga den bakgrund som i videoproduktion används för att frigöra ett objekt från den studiofilmade miljön, för att i nästa steg filtreras bort så att personen eller objektet frigörs från bakgrunden och kan förflyttas till valfri miljö. I Starks video utspelar sig alla de ofta sexuellt explicita talscenerna mot denna gröna icke-miljö.

Videon har producerats via den populära gratissajten Xtranormal och bär företagets logga längst nere i vänstra hörnet.

Paradoxen med hur dessa multi- och transnationella företag gjort sig hemmastadda i vår vardag genom sin ständiga närvaro och vårt aktiva nyttjande av dem å den ena sidan, och den ogripbara känsla av opersonlighet de för med sig genom sin standardisering och sitt ägande å den andra, genomsyrar verket. Den lilla loggan är på samma gång förfrämligande och intimiserande, precis som den gröna bakgrunden. Händelserna utspelar sig överallt och ingenstans, precis som karaktärerna som spelar upp scenerna i denna icke-miljö är lika anonyma som privata, lika verkliga som fiktionaliserade. De är vilka som helst, de är inga alls. Detta slags dubbellager är hela tiden aktivt. Antidistansens frihet, frihetens antidistans. Allt är närvarande därför att inget är närvarande, inget är närvarande för att allt är närvarande.

Planerna på ett samarbetsprojekt började ta form redan under Starks första möte med den unga mannen på chatten. Mannen säger att ur sexuell attraktion kan det födas idéer. Stark håller med, men går lite längre: ”Kanske är vår video inte baserad på våra idéer utan på sexuell attraktion.” Är det en förhoppning om att den sexuella attraktionen garanterar något genuint mänskligt, ett jag?

Det kan hända att det är resultatet av deras fullbordade idé jag sitter och tittar på i den lilla biografen på Moderna Museet. Jag ser inte den över en timme långa filmen till slut. Är det kanske på grund av mörkret i salongen, av särskilda hormonnivåer i mitt blod, av den lugna dialogen som vaggar fram och tillbaka över bildytan, där ingenting särskilt händer i karaktärernas uttryckslösa ansikten, samt på grund av alla knullord som de datorgenererade rösterna förutsägbart rullar ut i makligt tempo genom högtalarna, som jag plötsligt blir akut kåt och måste gå in på museets handikapptoalett för att dra en runkish innan jag kan fortsätta ta del av utställningen?

Jag tänker inte på något annat där inne på toaletten än att jag är en figur inklippt på en handikapptoalett från den greenscreen som är en konstutställning. Och så gör jag snabbt vad köttet kräver och går ut.

Att uträtta sina mänskliga behov. Mänskliga?

Jag gråter inte eftersom det inte finns någon tomhet att begråta. Jag har inte stått inför någon ravin av längtan efter en annan människa. Det har inte funnits någon attraktion, jag har inte kastat något jag och inväntat något eko. Det finns alltså inget tomrum, ingen utebliven rymd att gråta för. Det har inte funnits någon fråga efter djup varifrån något svar kunde väntas, utan bara köttets närvarande krav. Därför ingen förtvivlan som kan springa läck av något slag mot ravinens väggar av längtan. Saken har uträttats bara. Saken hade ingenting med fantasier om någon annan att göra, den hade ingenting att göra med att slungas mot (hopp om) förankring i världen genom någon annan människa, eller ens genom mina fantasier om någon annan människa. Jag gråter inte, sådär som orgasmer ibland kan framkalla gråt. Varför gråter jag inte? Jag gråter inte därför att min runkish ingenting alls hade att göra med någon annan. Jag ler istället lättsinnigt åt mitt eget ansikte i spegeln när jag tvättar händerna, lägger en erfarenhet till övriga i mitt liv, rycker på axlarna och går ut. Alfa Omega. I have fed on myself och kan fortsätta framåt.

Jaget som utvecklingsstrateg

Frågan om jaget följer mig, som ett skavsårsplåster som hamnat snett, genom utställningens alla verk.  En fråga som väcks, skriver utställningens kurator Joa Ljungberg i programtidningens introduktionstext, är ”om det på sikt kommer att fungera att vara ’mänsklig’, eller om de varelser som nu utvecklas – hybrider, avatarer och robotar – faktiskt är den nya människan.”

Kommer det att fungera att vara mänsklig, undrar hon. Fungera?

Är detta frågan om huruvida det går att göra ”det mänskliga” lika funktionsdugligt och välordnat som programkoden i en robot?

Utan att den frågan brukar uttalas i hela sin motbjudande formulering är det väl strikt taget egentligen den dovast ljudande tonen bakom de flesta av de så kallade ”framtidsfrågorna” våra samhällen idag säger sig stå inför.

Kanske är det därför den 16 mars 2016  räknas som ett historiskt datum för mänskligheten. Då nådde nämligen forskningen kring artificiell intelligens (AI) en milstolpe. En dator besegrade världsmästaren Lee Sedol i det omåttligt komplicerade brädspelet go. Programmet som utvecklats av GoogleDeepmind kallas Alphago. Spelets regler är enkla, men genom att antalet möjliga partier är fler än det finns partiklar i universum är go det mest komplexa spel människan skapat.

Det var länge sedan AI besegrade människan i schack. Och det var inte på långa vägar ett lika revolutionerande framsteg för forskningen. Då gick det till så att datorn var matad med så många schackpartier världen kände till och på basis av den informationen kunde datorn räkna ut hur den skulle spela. Ju större mängd inmatade data, desto större chans för datorn att vinna. När AI vann blev en hel värld av professionella schackmästare deprimerade.

I fallet Alphago fanns ingen möjlighet att mata in tillräckligt många möjliga partier i maskinen eftersom antalet möjliga partier är så svindlande stort. Istället gick taktiken ut på att lära den artificiella intelligensen att tänka, ”som en människa”. När genombrottet kom och datorn besegrade världsmästaren Sedol blev go-spelarna inte deprimerade utan upprymda. Nu skulle de kunna lära av den artificiella intelligensen och på så vis själva kunna utvecklas till bättre spelare. Människans jag har fått ett artificiellt jag att sparra mot, och kan på så vis förbättra sin prestanda.

Det här är en begreppsbestämning av ”jaget” som kanske är den mest dominanta i vår tid. Jaget som klarar, som erövrar, som utvecklas. Gärna i möte med och utmaning mot andras väldefinierade och intakta former av jag. En beredskap och tolerans som kommer sig av tilliten till det egna jagets gränser. Men det här jaget, till skillnad från selfie-jaget som jag nämnde tidigare, har inte som främsta uppgift att väva berättelser för att frammana känsla. Det jag som framträder ur den artificiella intelligensens landvinningar har mera modernistiska sanningsanspråk än de postmodernistiska tillfälligheternas storytelling-hyllning. Det här Alphago-jaget ska utvecklas strategiskt och logiskt i en framåtrörelse, i samklang med andra subjekt i framåtrörelse.

Enligt tanken att modernismen är en föregångare till postmodernismen, ter sig  plötsligt Alphago-framsteget som en tillbakagång. Kanske på ett liknande sätt som de sanningsverktyg som under senare tid använts till att bekämpa de ”fejknyheter” som sprids i sociala medier lite grann får det att kännas som att slungas tillbaka till fabriken i Chaplins Moderna Tider.

Men om gränsen för vad som har ett jag nu alltså inte längre går mellan människa och maskin?

De progressiva tar sig an tävlingsuppgiften, sporras av den att utveckla sig själva. De konservativa oroar sig för att robotarna ska överlista människan och ta över världsherraväldet.

Men en sak har AI-entusiasterna och AI-fobikerna gemensam. Inför möjligheterna om alltings gränsöverskridande tycks strävan efter att formulera ett sammanhållet och prestationsdugligt jag intensivare än någonsin. Vare sig det gäller att behålla makten hos människan i kamp mot maskinerna, eller att möjliggöra för människan att kunna lära av maskinen och maskinen av människan så tycks upprätthållandet av skillnad vara nyckeln. Men hur kan vi veta när en människa blivit robot eller en robot blivit mänsklig? Vad kan vi stämma av i? Många svarar nog: i känslorna. Känslorna är genuint mänskliga. Jaget som kännande.

Jakten på människans specifika och konturstarka jag tycks hur som helst ha all anledning att intensifieras. Det var väl den jakten som pågick i My Best Thing? Den sexuella kittlingen, känslan, som garant för det mänskliga jaget, till skillnad från robotens jag.

Jaget som artist

Flera av verken i utställningen The New Human skildrar hyperartificiella eller virtuella världar befolkade av människor som tycks ha muterat med informationsteknologier och företagskulturer. Medan kapitalismen blivit samtidens största maskin så har tekniker utvecklats som har kapacitet att tränga in i kroppens minsta skrymslen och skapa cyborger, alltså hybrider mellan människa och maskin. Men påverkan tycks gå i bägge riktningarna. Människan förändras inte enbart av att den nya tekniken träder in i henne och gör henne alltmer omänsklig – hennes strävan att förbli mänsklig, kanske just genom att insistera på framhärdandet av sitt intakta jag, verkar också göra henne till en alltmer artificiell varelse.

Som i Ryan Trecartins stora installation Trill-ogy Comp (2013).

I tre rum presenteras freakade karaktärer i socialt uppskruvade situationer som liknar realitysåpor där TV-chefen inte snålat med kokset till de intagna. Eller någon sorts transvestit-bordell för en mycket perverterad och degenererad krets torskar som inte orkar interagera men gärna tittar på glasruta. Filmerna går i ett jäkla tempo med bitch-slapande gaphalsar i färgglada outfits överallt. Det får mig att längta efter sådana där restauranger som har stora akvarier med trötta fiskar i foajén att peka på till middag medan man intar sin drink till hissmusik. (Mina preferenser.)

Mellan dramadrottningarnas repliker i limousiner och kontorsmiljöer snappar jag upp att alla medverkande är anställda på ett koreanskt företag, att de innehar yrkesroller i vilka det ingår att bära blonda peruker och ha namn som refererar till arbetsgivarens bilaterala handelsförbindelser. Brittish Korea, Armenia Korea och Another Greek Korea, till exempel. All the time is showtime och alla är skådisar i sitt eget liv på en arbetsmarknad som kräver att du ständigt är ditt eget varumärke och blir ett med ditt jobb. Allt ljus på alla som ba KÖÖÖR! (Så länge du ba KÖÖÖÖR!) Jag kan bara föreställa mig den skrockande belåtenheten hos ägaren till denna självgenererande selfietainment-maskin. Han syns inte till i filmprojektionerna.

Att vara så till den grad ägd. Nej, det motsatta, inser jag plötsligt. Av några få bildrutors passage ramlar plötsligt insikten ner i mig. Posen som skydd just för att inte vara ägd hela vägen in i märgen. Må denna roll vara chefens eller kundens påhitt, vem bryr sig om vem som är vem. Ingen är någon, alla är alla. Any role works. Allt är showbiz. Bara den som inte KÖÖÖR! är den helt och hållet ägda, är helt och hållet en död zoon, en död sak, är inte människa. (Måste jag lägga till: inom såklart helt sinnessjuka omständigheter?)

När någon får teaterstryk av en eller annan ”kollega” och offret inte lämnar sin fjolliga pose med en enda muskelryckning, fastän tillhygget faktiskt träffar kroppen rätt illa, inser jag hur själva posen, det överdrivna skådespelandet av ”mig själv” i rollen som ”mig själv” – eller whatever – kan vara det enda möjliga sättet att inte fly smärta och därmed sitt eget liv. Att erkänna smärtan och kunna uthärda den. Att befästa en så fullkomligt artificiell persona långt bortom överspelets register, är inte alls någon flykt ifrån, utan en väg till sig själv och sitt liv. Ett sätt och en metod som bättre än någon annan skyddar den mest mänskliga människans jag: jaget som uthärdare av den smärta som är verklig, i en verklighet som är sanningen eftersom den är närvarande. Den insikten, inför våpet som ligger och gallskriker i sina nylonstrumpbyxor och sin peruk under den kackiga ljussättningen gör det här verket till utställningens mest innerliga, mest mänskliga, förstår jag nu när jag skriver det.

Jag bokstaverar verkets titel. Nästan som Thrill Orgy Comp. Det får mig att tänka på värktabletten Treo Comp. En teknik jag själv använt ibland, för att hålla mig flytande, fortsätta leva – på trots mot omständigheterna, mitt inuti dem. Kanske inte riktigt lika hardcore rebellion som att snorta chefens koks på företagets kontor medan någon annan av arbetsslavarna filmar för att öka annonsförsäljningen, men ändå.

Jaget som politisk utgångspunkt

De flesta konstverken i The New Human handlar om en värld präglad av intensifierad globalisering och migration. Till dessa hör också Esra Ersens If You Could Speak Swedish… från 2001. Det året befann sig konstnären i Stockholm och skrev in sig på en kurs i svenska för invandrare och flyktingar.

Den turkiska konstnären bad sina kurskamrater svara på frågan: ”Vad hade du velat säga om du hade kunnat tala svenska?” I videoverket ser vi kurskamraterna kämpa sig igenom de texter de själva skrivit på sina respektive modersmål och som någon annan översatt till svenska. I videon försöker de strävsamt ta sig igenom dessa ofta väldigt personliga och känslosamma berättelser på ett språk de själva inte förstår, hela tiden korrigerade av läraren för uttal och betoningar.

Jag sitter med mina hörlurar och både fängslas och plågas. Å ena sidan vill jag verkligen höra vad de vill säga. Svårigheterna i själva förmedlandet skapar också en särskild koncentration, en känsla av att den möda de lägger ner för att jag ska kunna förstå gör utsagorna extra värdefulla. Å andra sidan åstadkommer inlärningssituationen i sig ett slags otålighet i mig: de milda rättelserna av läraren i bakgrunden, omtagningarna. Det skapar samma träsmak av punkterad lust i mig jag minns från språkövningsböckerna i högstadiet. Jag som trott att det hade att göra med innehållet i berättelserna! Men det är något i det rigida, det mekaniska lärandet av rätt och fel, som i sig föder en känsla av otålighet, instängdhet. Men självklart är det framför allt åverkan på dessa kurskamraters integritet, deras villkorade rätt till sitt jag, till sin självframställan som skaver lite lätt i mig som är uppvuxen på åttio- och nittiotalet. Allas rätt till en oinskränkt självvald jag-berättelse! Den ska inte rättas av någon auktoritet känner jag. Är det ett smärre övergrepp jag bevittnar? Självklart inte. Jag bevittnar människor som lär sig språk. Men. Präglad av tidsandans starka betoning av jaget, också som politisk utgångspunkt, hamnar jag i denna känslomässiga idiot-paradox inför Ersens verk. Vilket förstås också är meningen.

Men något utöver rätten till en oinskränkt och självkontrollerad presentation av det egna jaget står här på spel.

På den nyliberala arbetsmarknaden är förmågan till självframställning en nödvändig startpunkt. Men inte bara det. Också för dem som vill verka politiskt i vår tid tycks det mig som om det gäller att till varje pris verka utifrån en klar definition av sitt jag. Detta jag måste vara stabilt och tydligt, inte ett aggregat för tvivel och prövning. Sedan gäller det att hitta andra stabila jag att kroka i för att bilda kedja och utgöra den summa av jag som de enda sorts politiska kamper som tycks möjliga i vår tid kallar vi. En del kallar den här metoden för identitetspolitik. Att utifrån specifika egenskaper som förenar individer till en grupp föra kampen om fri- och rättigheter. Frågan blir alltså akut för att kunna ingå i en rad deltagarfunktioner i samhället: vilka egenskaper går det att gripa efter och fästa vid mitt knapphål och presentera såsom mitt jag? Vilka är väsensskilda från mitt jag och kan utgöra antagonister?

Några har, som i Tomáš Rafas dokumentära videoverk New Nationalism in The Heart of Europe tagit fasta på sin hudfärg och nationstillhörighet för att gå till våldsamheter och utplåna ”de andra”.

Det upplösta jaget

Till en av programpunkterna under den långa utställningsperioden har filosofen Patricia MacCormack inbjudits för att hålla en föreläsning i samband med att konstnären Ursula Mayers filmer Gonda (2016) och Medea (2012) visas i biografen respektive auditoriet.

I föreläsningen lyfter MacCormack fram en helt annan sorts funktion av jaget, nämligen funktionen att upplösa sig. Det hon talar om är ett jag som söker kontakt med konsten genom att riskera sig själv. Med inget mindre än så ges konsten möjlighet att göra detsamma och därmed att vara konst, det vill säga vara konst inför oss i kraft av mötet med den. På samma sätt, menar MacCormack, krävs det av den som möter konsten att komma till mötet redo att förlora sig. Om det finns ett etiskt krav på konsten att katalogisera kunskap på ett orepresenterbart sätt som bara existerar i hur den aktualiseras i ögonblicket – och fångar oss där – så kräver MacCormacks filosofi detsamma av betraktaren.

Detta tillstånd, detta möte som då kan uppstå, kallar hon extas.

Förmågan att kliva ut ur sitt jagreflekterande tillstånd, kliva ut ur sig själv. Ex-stas.

Mötet med det andra, det som inte är jag själv, förutsätter begär. Inför konsten, liksom inför andra sorters kroppar och företeelser, har vi möjlighet att träda in i en erotisk relation, förutsatt att det andra vill oss tillbaka. En relation till något annat än den man själv är. Att man uppstår, blir till, i detta möte utan vare sig ett föregående tidigare eller ett kommande senare.  Det är inte tidsavståndet – vare sig den tillbakablickande reflektionen eller framåtblickandet – utan skillnaden i nuet som möjliggör den resonans som kan vara konst. På samma sätt som det är den i nuet närvarande extasen som är sex.

Jag tänker på den tomhet som inte fanns därinne på handikapptoaletten. På att kåtheten i mig inte hade något eko, varken av avstånd eller av skillnad, att kasta sig mot och att tillståndet därför själsligt räknat var ett ingenting alls. En avsaknad som inte var saknad eftersom den inte begärde något eller någon. Ett möte med ingen och ingenting. Visserligen kunde jag inte ha avstått från händelsen, lika lite som man kan avstå från att pissa, andas eller äta. Men sex var det inte. Konst var det inte heller.

Att föreställa sig ett liv helt utan det erotiska i alla dess upptänkliga former, att tänka sig ett liv utan att erfara den skillnad som föder begär, är en föreställning så stum att den knappt är möjlig att nå med sin levande känsla. Det var väl därför jag inte grät men noterade det. Det fanns ju ingen som kunde gråta eftersom något eller någon annan inte fanns som upprättade skillnad. Ingenting och inget att upplösa mitt jag inför och ingenting annat som upplöste sig inför mig och mötte mig där.

Kanhända är det som MacCormack menar att det som hon på engelska kallar ahuman är nödvändigt. Att det mänskliga som inte är ett mänskligt och intakt subjekt, utan ahuman, krävs för att träda in i ett möte med konsten som inte kommer ur det mänskliga subjektet, eftersom ett sådant jagstabilt subjekt kräver att konsten – eller vilken ”den andra” som helst – också skyddar sina gränser och vi därmed på varsin sida förblir stumma och ointagliga för varandra. Att extasen faller till marken innan den ens uppstår. Men någonting är det inuti det mänskliga – det må vara inuti the ahuman eller inuti the posthuman som tycks vara nödvändigt för att någonting utöver den runkish som bara nätt och jämnt är värd handtvålen efteråt ska komma till stånd. Kanske är det just jaget som krävs. Jaget villigt att förlora sig, jaget som upplöser sig själv och blir liv.

Text: Åsa Elieson
Foto: Moderna museet i Stockholm. 

The New Human.
Moderna museet i Stockholm.
Till 5.3.2017.

Våga tänka utopin

Monika Fagerholms författarkarriär inleddes 1987 med debutromanen Sham, och sedan dess har hon samlat på sig ett imponerande antal finländska och nordiska litteraturpriser – senast i mars mottog hon Svenska Akademiens nordiska pris. Trettio år av litterär verksamhet har givit henne insyn i de flesta sidor av branschen. Fagerholm har redigerat litterära tidskrifter, sett fältet förändras, höjt sin röst i offentligheten, och nu även varit med om att grunda ett förlag.

I mars i år tilldelade Svenska Akademien sitt nordiska litteraturpris, även kallat ”lilla Nobelpriset”, till Monika Fagerholm.

– Jag var ordentligt överraskad. Det är prestigefullt, och jag är oerhört stolt. Jag hade aldrig trott att jag skulle få det, men då jag hörde nyheten beslöt jag mig för att ta ut allt av det här. Jag har skrivit sedan jag var 25, nu är jag 55, så jag har arbetat med litteratur i trettio år. Men ska man få de här utmärkelserna måste man också ha lite tur, säger Monika Fagerholm.

Inte minst om man är kvinna. Det här är bara fjärde gången som priset delas ut till en kvinnlig författare, men enligt Fagerholm är hennes pris ett tecken på en större förändring inom Svenska Akademien. År 2015 tillträdde Sara Danius som ständig sekreterare på Akademien, och i maj utsåg Akademien Sara Stridsberg till ny ledamot. Och på sistone har fler priser delats ut till kvinnliga författare, noterar Fagerholm.

– Det är också fråga om ett generationsskifte. Jag har varit feminist i hela mitt liv, och vi kan inte tala om att vi är jämställda ännu. Det finska Finland har stora problem med jämställdhet, det handlar bland annat om att bli sedd och hörd, och hur man blir sedd och hörd, säger Fagerholm.

Jämfört med mitten av 1980-talet har det naturligtvis hänt mycket. År 1985 redigerade Monika Fagerholm litteraturtidskriften BLÅ tillsammans med Merja-Riitta Stenroos, och de 24- och 22-åriga redaktörerna gjorde med gonzokryddad kaxighet upp med hela det finlandssvenska bokåret. Även om kritiken i sig var rätt juvenil är Fagerholm fortfarande stolt över den energi och anspråksfullhet som den levererades med. Men den sortens uppror föll inte det litterära etablissemanget i smaken. Redaktörerna bjöds in som gäster till TV-programmet Lukulamppu, som leddes av Timo Hämäläinen, där de i farbroderlig anda tillrättavisades av de äldre manliga litteraturprofilerna Leif Salmén, Sven Willner, Claes Andersson och Bo Carpelan.

– På den tiden var det självklart att det allvarliga litterära samtalet leddes av en gubbmaffia, och deras uppgift var att få tyst på oss. Fast vi satt ju själva bara där och tänkte på att våra pannluggar skulle se vackra ut i teve. Vi borde ha varit mycket kaxigare i programmet, och kanske det var det som väntades av oss. Men istället log vi nätt. Det var nog ganska fruktansvärt för alla parter, berättar Fagerholm.

Det postmoderna samtalet
Förändringar sker, men de sker inte på ett år. I slutet av 1980-talet hände något som gör att Fagerholm ser årtiondet som en befriande tid. Nya ideer dök upp, framför allt de postmoderna tänkesätten.

– I början av åttiotalet kändes det som om en politiserad litteratur hade lett in prosan i en återvändsgränd. Det samhällsvakna sjuttiotalsperspektivet hade förvandlats till en trist moralism där det var viktigt att beskriva ”rätt” och se ”rätt”, berättar hon.

Den felaktiga kapitalsimen, den ”riktiga” kvinnan och andra uppbyggligheter skulle gestaltas rakt av. I det klimatet blev vissa författare utfrysta för att de också visade en destruktiv sida i sina goda uppsåt.

– Jag var ung och det kändes kvävande. ”The music they constantly play says nothing to me about my life”, för att citera The Smiths. Konst handlar ju om frihet och om att se, våga se, också det som är fult, inte rätt, dumt och ofullgånget och utan förutfattade meningar. Konst är möjligheter, att tänka sig, säger Fagerholm.

Då gjorde de postmoderna tankarna inträde. De talade om relationer, sammanhang, som i stället för att värdera och veta bäst, också ville se det som tidigare varit osett.

– Det är väl härifrån som talet om den nihilistiska postmodernismen kommer: att den saknar värden och värderingar. Men då glömmer man att de postmoderna tankarna inte är en världsåskådning eller religion, nåt man liksom tror eller inte tror på, utan en metoduppsättning. De är ett sätt att se på och närma sig världen och livet och konsten.

Och om inte de postmoderna samtalen ägt rum skulle inga av de böcker som ges ut idag vara möjliga, menar Fagerholm. Varken mer konventionellt byggda episka romaner eller speciella verk.

– Bachtins karnevalism, med de många rösterna, och den latinamerikanska romanen kan ses som en del av de här nya tankeströmningarna. I Svenskfinland formligen exploderade romanformen kring slutet av åttiotalet. Normalformatet för en finlandssvensk roman var länge cirka hundra-hundratjugo sidor, tills hösten 1989 då debutanten Pirkko Lindbergs fyrahundrasidiga tegelsten Byte damp ner, som en främmande och underbar fågel, och förändrade allt. Det var som en propp gått ur för åren därpå kom den ena stora, orginellt byggda och ofta flerröstade finlandssvenska romanen efter den andra, säger Fagerholm.

Idag då det politiskt och moraliskt korrekta som litterär värdemätare igen verkar vinna insteg kunde det vara kul att ta en titt tillbaka i tiden, menar hon.

– För samtidigt, det är så enkelt och tacksamt att gå på om ”postmodernismens nihilism”, vilket alltså är ett missförstånd, och ställa den mot typ, det tidigare, sjuttiotalets, innerlighet. Men alltsammans var så långt mer nyanserat än vi får oss till det idag, säger Fagerholm.

Till exempel i debatten kring Ebba Witt-Brattström, Karl-Ove Knausgård, Stig Larsson och litterär pedofili tycker Fagerholm sig märka hur lite folk egentligen vet om den tiden.

Till exempel var det ju Witt-Brattström som introducerade Julia Kristeva, den postmoderna rörelsens feministiska teoretiker nummer ett, i Ord & Bild i slutet av 1980-talet.

– Men för mig som feminist, författare och människa i världen, var mötet med de här tankeströmningarna helt frigörande. Det tog jättelänge innan jag visste vad jag skulle göra med den i skrivandet. Jag skrev en riktigt jobbig bok, Patricia, som var överspänd, trist och försiktig för jag hade för mig att jag skulle vara clever och översätta teori i skönlitterär form. Men skrivande handlar inte om att vara elegant och clever, ibland handlar det om det exakt motsatta. Se inte med någons ögon men så att man ser. Och sen skriva som ett litet djur. Med betoning just på det, djur.

Vilda, Sets och Förlaget
Monika Fagerholm är själv en av grundarna till andelslaget Vilda Förlag, som hösten 2016 ger ut sina tre första böcker. Två av dem är skrivna av medgrundare, Birgitta Stenius-Mladenov och Henrietta Clayhills, och den tredje är en debutroman av Ylva Perera. En av målsättningarna är att vara så professionell som möjligt, trots de knappa resurserna.

– En sak som kostar, men som har visat sig vara värt det, är att anlita redaktörer för varje manus som engångsuppdrag. För Pereras bok Dödsdalsdansösen ville jag hitta en redaktör som passade just det manuset, och jag hittade en i Sverige. Det har varit ett plus för alla. När man ska ge ut nya författare är det viktigaste inte att ge ut det perfekta manuset utan att hitta de nya intressanta rösterna, hitta författarna som blir någonting om fem-tio år. Man satsar på ett helt författarskap, inte en enskild bok, och det är alltid ett risktagande, säger Fagerholm.

Själv kommer Monika Fagerholm att ge ut sina böcker på Förlaget. Då hennes långvariga redaktör på Schildts & Söderströms Tapani Ritamäki meddelade att han skulle flytta över till det nygrundade Förlaget var det solklart att hon skulle följa med.

– Jag har ett långt samarbete med Tapani Ritamäki, som är en fantastisk förlagsredaktör och människa, beläst och klipsk och allt vad en författare kan önska sig. Redaktörens jobb handlar om att skapa ett rum där man som författare gillar att vara för att det är högt i tak, inspirerande och fullt av möjligheter. Allt det har jag haft med Tapani i många år, och honom kommer jag att följa till döden, har jag för mig.

Idén att grunda ett eget förlag föddes redan innan Moomin Characters grundade Förlaget M i oktober 2015. Våren 2012 hade förlagen Schildts och Söderströms fusionerats till Schildts & Söderströms (Sets), och i knappt tre år fanns det bara ett stort förlag i Svenskfinland. Hösten 2014 meddelade dessutom Sets största ägare – Konstsamfundet, Svenska folkskolans vänner och Svenska litteratursällskapet – om hårda nedskärningar. Då var Monika Fagerholm en av de skarpaste kritikerna av förlagsutvecklingen. Den de facto monopolsituationen skapade enligt henne en dålig dynamik.

– Allt det här snacket om att det inte ryms fler förlag i Svenskfinland när vi är så få … vi håller på att förgiftas av en kvasiekonomisk diskurs. Den finlandssvenska litteraturen har aldrig varit en vinstaffär, men den aldrig gått åt helvete heller, försäljningsmässigt. Däremot kan den inte fungera på marknadsvillkor, det har till och med Kaj-Gustaf Bergh fått medge.

Precis innan Sets hårda nedskärningar och samarbetsförhandlingar hösten 2014 hade den skönlitterära utgivningen under Sets första år gått väldigt bra. Under Tapani Ritamäkis ledning vann den skönlitterära avdelningen inte mindre än tre Finlandiapris, och hade ekonomiska framgångar i Kjell Westö och framför allt Ulla-Lena Lundbergs Is, som enligt Fagerholm är en av århundradets litterära framgångssagor i Svenskfinland.

– Förlusterna hade uppstått framför allt i en orealistisk satsning på finska läromedel genom dotterbolaget EDU-kustannus. Då Sets vd Barbro Teir flyttade till KSF påstods det att Teir skött förlaget jättebra och lämnat det i så gott skick, och det var allt annat än sant. Men den katten lyftes inte på bordet förrän det var för sent, om det alls har gjorts ännu.

Det var ingen hemlighet att Fagerholm vantrivdes på Sets. Det var meningen att författarna skulle kunna påverka verksamheten genom att en referensgrupp av författare regelbundet träffade nyckelpersoner från förlaget, men den påverkningskanalen slammade igen.

– Särskilt den sista tiden vid Sets kändes det som att det spelar ingen roll vad vi säger. Ledningen förde sig allt öppnare med attityden att de kunde göra vad som helst, för det fanns ingen konkurrens, säger Fagerholm.

Den nuvarande situationen beskriver hon som en återgång till ett normaltillstånd. Två stora förlag och några mindre skapar en bra konstnärlig dynamik.

– Allt kändes ganska klaustrofobiskt då, frustrerande. Men vi ville inte sitta och klaga utan göra nåt roligt, så vi beslöt oss för att grunda ett litet förlag där vi kan ge ut vad vi vill.

Att hitta röster
I Sverige har den seriösa utgivningen mer och mer övertagits av de medelstora förlagen. I takt med att bokbranschen kommersialiseras tenderar särskilt de stora förlagen att satsa på sådant som ur försäljningssynvinkel ses som säkra kort.

– Ibland har jag en känsla att det bland en del yngre författare finns en känslighet för beräkning. Man tror att förlagen vill ha något bestämt och så försöker man leverera det för att bli publicerad. Men litteraturens betydelse och dess plats i folks liv får inte tas över av sådana sätt att tänka. Jag tror vi läser böcker för att vi vill komma i kontakt med något vi inte visste att vi ville känna, leva, vara i, erfara. I alla fall är det så det är för mig när jag läser. Sådana är de bästa böckerna, de oförglömligaste. Alltid.

Därför är Fagerholm lite orolig över den ökande smidigheten i branschen.

– Folk har blivit väldigt skickliga på att pitcha sina idéer till exempel. Det kan vara bra att en skribent vet vad den tänker göra. Men nästan allt viktigt och intressant som jag själv gjort har inte kommit till mig genom pitchande, utan genom ett umgänge, ofta helt kaosartat, men inte tänkande utan skrivande, hela tiden skrivande – med en massa ibland helt ofullgångna tankar och ideer som ofta sen kastats överbord för det verkligen brännande, och från början helt främmande, som kommit till en och fått hjärtat att bulta, kroppen att svettas i en vetskap det här, det här, det här …

Enligt Fagerholm stammar den finlandssvenska litteraturens styrka ur minoritetspositionen, men är inte knuten till språket i sig.

– Litteratur kan aldrig vara identitetspolitik, man skriver inte för att man vill hålla det svenska språket vid liv. Men jag tror det kan vara en tillgång att inte självklart höra någonstans och få omvärldens bekräftelse varje dag. Det är kanske inte så kul i livet, när man måste vara lyhörd för situationer, akta sig för att tala svenska på nattbussen i Helsingfors. Men det är fruktbart på andra sätt. Om ens skrivspråk har ett element av privat och hemligt över sig, så blir ens förhållande till språket mycket intensivt. Det här är mitt, liksom. Då kan man känna sig friare i det, leka med det, göra med det vad man behöver för det man gör. Traditionen av språkutopi har ju varit stark i det finlandssvenska, tänk på Diktonius, tänk på Björling.

Utopi
– Språket i mina böcker handlar inte så mycket om att realistiskt återge språk och figurer i min omgivning, för deras egen skull. Det växer fram, börjar höras och framträda på sidan, i en viss typs formuleringar, melodier och rytmer, färger och tonfall och röster. Väldigt fascinerande att vara i, men så gott som omöjligt att tänka fram. Romanen Diva var en stor upplevelse. Efter år och månader av stret och stret började det plötsligt framträda. Den där omkullkastade syntaxen, de lååånga meningarna, sättet att vränga på sådant som finns för att få det att passa egna syften. Divas syften, hon som är större än livet – ser sig själv så naturligtvis – och behöver en så stor värld som är ett språk, ett alldeles eget, att vara i. För annars finns hon inte. Är hon inte möjlig. Denna enorma flicka för evigt 13-14-år, som vill stå mitt i världen, på nåt sätt, kräver det. Och det är inte problemfritt. Diva är jag fortfarande väldigt fäst vid – inte för hur jag värderar henne eller nåt sånt, men för att hon är en utopi. Hon är ett språk som är denna möjlighet, denna utopi, säger Fagerholm.

Utopi, det handlar om att kunna tänka sig någonting nytt.

– Jag tänker ibland att jag är barnsligt förälskad i det ordet: utopi. För mig är det lika med energi och möjlighet, liksom alltså en rörelse, snarare än ”tydligt formulerade alternativ. Se inte med någons ögon. Öppna världen – och vara öppen för. Det är så jag menar, en rörelse mot det främmande, nåt slags framtid kanske också, som inte nödvändigtvis dödar oss och visar oss sitt bleka blodtörstiga ansikte. Ett sådant ”tänk om”, eller tänka sig.

– Kunde vi behöva mera av. Tycker jag alltså. Och inte bara i litteraturen, förstås, säger Fagerholm.

Text: Lasse Garoff
Foto: Nina Ahtola

Identitetspolitikens irrvägar

Identitet och rasism har under hösten debatterats häftigt i svenska medier. David Brolin synar begreppen och visar hur dagens identitetspolitik har sina rötter i den postmoderna tanketraditionen.

Det stormar i ett vattenglas. Allt som krävdes var en relativt försiktig artikel av författaren och kulturchefen Åsa Linderborg i Aftonbladet (7/11). Temat var identitetspolitikens förvillelser. Så drogs stridlinjerna upp igen. Diskussionen känns mest som en upprepning av den så kallade Arena-debatten som drog genom spalterna för några år sedan – ja, egentligen som en upprepning av en mängd andra tidningsdebatter, på i princip samma tema, som rasat de senaste åren. Fortsätt läsa Identitetspolitikens irrvägar