Etikettarkiv: Psykiatri

Författaren som förvaltare eller utnyttjare?

Dagen då jag bläddrade fram Amanda Aaltonen i Åbo landskapsarkiv sken solen in genom fönstren så där snett som den gör sent i oktober. Jag hade redan besökt Själö hospital i Nagu skärgård en gång i ett liknande ljus och kunde se allt så tydligt framför mig. Amanda som steg i land på bryggan år 1891. Hur hon vandrade längs Lönnallén upp mot den vita jugendbyggnaden och kanske kände hon sig ängslig, kanske bara trött. Hon hade ju sett allt det där tidigare. Instanserna. Myndighetsmakten. Missbruket. Och vem var hon? Bara en fattig fläck på en Finlandskarta som precis höll på att ritas. Hon var Ingen.

När nationers och länders historia skrivs brukar den handla om de stora vändpunkterna och de stora ledarna. Av givna orsaker har ledarna tidigare oftast varit män och de stora vändpunkterna oftast varit krig. Sådant som kvinnorörelsernas arbete eller att de finländska kvinnorna var de första i Europa som fick allmän och lika rösträtt verkar inte höra till de händelser som det är viktigt att göra filmer om. Därför finns det också stora delar av vårt lands historia som inte har berättats på ett sätt som når den breda publiken, och när det sedan berättas så räknas det inte som värst viktigt. Jag syftar alltså på kvinnornas historia.

En del av kvinnornas historia är berättelsen om Själö hospital, 1889–1962. Det fanns många andra mentalsjukhus också, men Själö i Åbo skärgård var en speciell plats för att det var ett sjukhus för obotligt sjuka och enbart för kvinnor. Det är inte en unik plats i världen. Andra liknande sjukhus har också funnits på andra ställen, men det som gör platsen till en unik företeelse för den finländska kvinnan i den här historiska epoken, var att den synliggjorde henne.   

Inskrivningens extrema exponering

Jag sade tidigare att Amanda Aaltonen var ”Ingen”. Men det är inte sant. Vi vet faktiskt ganska mycket om henne. Vi vet vad hon hette, var hon föddes och av vem, hur hon levde både innan hon kom till Själö och hur hon levde där. Vi vet hur hon mådde, vad hon tänkte och tack vare den bokförda listan över sjukhusets måltider, till och med vad hon åt. Själva upptagningen i de sjukas sfär, och speciellt de psykiskt sjukas, betydde en alldeles enorm exponering av någon som egentligen var betydelselös. Om Aaltonen aldrig hade blivit inskriven skulle vi troligen inte veta något om henne idag.

Att bli inskriven och frihetsberövad är en exceptionell situation, men tack vare det vet vi till exempel hur en prostituerad kvinna med ovanliga dryckesvanor levde och mådde på 1930-talet. Eller att ryska kvinnor skrevs in på mentalsjukhus av sina finska, äkta män. Via journaler om dessa alldeles vanliga, fattiga och utsatta människor som vistades på ett hospital en gång lär vi oss om maktstrukturer och om vad som tidigare ansågs vara abnormt och avvikande. Vi lär oss om rashygienen och dess utövande. Det är en stor bit (kvinno)historia som vi har åboforskaren Jutta Ahlbeck-Rehn att tacka. I sin avhandling ”Diagnostisering och disciplinering: medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889–1944” beskriver hon genom fallstudier kriminalpatienter på ett så verkligt och levande sätt att det är svårt som läsare att inte känna empati, sympati och dessutom se dem framför sig nästan lika levande som de en gång måste ha varit. Nästan, ja, för egentligen finns det stora luckor i deras liv. Luckor som en författare som jag var väldigt frestad att fylla i när jag väl hade bestämt mig för att skriva om Själö hospital och dess patienter.

Fiktion eller faktion?

Till författarens ansvar hör en mängd olika val. Ska du skriva om en historisk epok måste du förlita dig på källor, ofta resultatet av mödosam forskning utfört av personer som kanske fortfarande är vid liv och verksamma. Hur ska du göra det respektfullt och utan att exploatera en annan människas livsverk? Är inte publicerat material allmän egendom som tillhör vår kollektiva kunskapsbas? Räcker det med att nämna forskaren i efterordet eller ska du rent av be om tillstånd?  När det gäller material som är känsligt, rent av sekretessbelagt, så tillför det ytterligare en komplikation. Patientmaterial är hemligstämplat för att skydda de svagaste, och psykiskt sjuka kroniker tillhör det allra mest utsatta samhällsskiktet. Författare har naturligtvis alltid förvrängt verkligheten när det gäller till exempel stora historiska personligheter, men det blir en annan sak då det gäller en människa som inte har en given plats i historieskrivningen och som inte har haft makt då det gäller att påverka bilden av sig själv eller hur den senare kommer att uttolkas. Regeln ”du får alltid sparka uppåt men inte neråt” gäller också i detta avseende.

Själv valde jag fiktionens väg eftersom jag helt enkelt inte kunde försona mig med tanken på att utgå från de verkliga berättelserna, kvinnorna på Själö som levde, led och dog där, och därmed riskera att utnyttja dem än en gång. Ändå tror jag att de kvinnor jag skrev om, de fiktiva Kristina, Ellinor och Sigrid, kunde ha funnits, har funnits, någon gång, på ett hospital på någon annan plats.

Johanna Holmström

Inte just nu. Inte just idag.

Jolin Slotte
Jolin Slotte
Det är över 15 år sedan jag klev över tröskeln tillsammans med två vänner. Jag har aldrig frågat dem vad det var som fick dem att fatta det beslutet och jag hade inte särskilt mycket att göra med det. Jag var främst lättad över att någon meddelade mig hur vi skulle göra, för jag hade inga krafter kvar att tänka tankar till slut, eller resonera logiskt.

Något var det som fick dem att ta mig i handen och tålmodigt vänta den där fredagskvällen, medan jag ensam gick in och talade med en nervös människa som flera gånger under vårt samtal lämnade mig ensam för att konsultera någon med mera erfarenhet. Det är faktiskt det jag kommer bäst ihåg. Att han var nervös – och väldigt ung. Att han sade att han inte ännu var helt färdig med sina studier, men nog färdig för att sköta det här jobbet.

Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av vad jag sade. Jag mumlade väl något om att jag inte använde droger, inte uppfattade att jag drack särskilt mycket. Men att jag var fruktansvärt trött, ledsen hela tiden och inte egentligen såg någon större poäng i att leva heller.

Vi satt där en stund. Han på ena sidan om bordet och jag på den andra. Han avslutade med att fråga att jag väl förstår att han inte kan ge mig några tabletter och jag svarade att det inte var det jag tänkte heller. Sedan fick jag höra att jag inte uppfattades som en direkt fara för mig själv och därför uppmanades gå hem, sova ut och på måndagen som följde ringa de nummer som jag fick i handen innan jag lämnade rummet.

De facto hade jag redan ringt de där numren. Vid både studenthälsan och hälsocentralen hade jag fått höra att jag inte är ett brådskande fall eftersom jag fortsättningsvis kan studera och jobba vid sidan om studierna och att de bara har möjlighet att hjälpa dem som mest akut behöver hjälp, för att det är så ont om resurser. ”Så länge du kommer upp ur sängen klarar du dig.” Och sant var ju det. Men det började bli svårare och svårare och några dagar senare klev jag på en buss som jag trodde skulle föra mig till jobbet och vaknade till nån tid senare av att jag inte visste var jag var. Utmattningen hade tagit över.

Jag tänker på det här ganska ofta idag när jag ser på vänner och bekanta och den arbetstakt som dikterar så mångas liv idag. Jag tänker på att jag kom tillbaka, hittade mig själv igen och blev färdig med studier, får jobba med sånt jag älskar, har en underbar familj och för det mesta mår riktigt bra. Men jag ljuger om jag säger att jag lärde mig av den första gången jag mådde så dåligt att två av mina vänner inte såg någon annan lösning än att ta mig till jouren.

”If you work hard enough you can replace depression with exhaustion” läser jag i mitt sociala flöde och stänger snabbt mobilen. Och jag vet att det inte är mig det gäller. Inte just nu. Inte just idag. Jag är inte deprimerad och jag jobbar inte för mycket. Inte just nu. Inte just idag. Jag jobbar bara med sånt som jag gillar. Jag jobbar aldrig för långa dagar eller ens dygnet runt. Inte just nu. Inte just idag.

Men om utmattning kan ersätta depression kan också depressionen ta över utmattningen. Det vet jag och det vet nog också du. Det jag hoppas då, är att det både i din och i min omgivning finns någon som kan ta oss i handen och säga: ”Nu får det vara nog”. Och även om det kanske inte finns professionell hjälp att få direkt, så hoppas jag att det finns en människa som kan fortsätta hålla oss i handen, också på hemvägen från jouren.

Just nu. Just idag.

Jolin Slotte
är författare

Maktlöshet i mentalvården

Nylands svenska ungdomsförbund (NSU) sätter upp en dramatiserad version av den svenska journalisten Daniel Velascos radiodokumentär Den fastspända flickan. Dokumentären berättar historien om Nora, en ung kvinna från våldsamma familjeförhållanden, som i tonåren blir självdestruktiv, och som till slut dras in i Sveriges kafkalika mentalvårdssystem där de mest utsatta patienternas välmående får vika inför vinster i välfärden.

NSU:s dramatisering av radiodokumentären framförs av Lidia Bäck som Nora och Maria Helander i en rad biroller, och som ljudtekniker i de partier där ensemblen väljer att använda ljudspår, ibland ur den ursprungliga radiodokumentären, för att föra berättelsen vidare. Resultatet blir ett ovanligt slag av dokumentärteater som grundar sig på ett annat ursprungsverk som delvis också finns närvarande i scenuppsättningen, men som ensemblen ändå valt att tillföra ett visst estetiskt lager för att gestalta hjälplösheten i Noras situation. Budskapet blir väldigt entydigt men tjänar till att beskriva den mänskliga verkligheten bakom socialvården, och gör det med en klarhet som är förtjänstfull med tanke på föreställningens unga målgrupp. Det är en historia om svek, sårbarhet, girighet och kyla, men också förlösning och hopp, som trots ett pedagogiskt ”nu ska vi berätta något viktigt”-tonfall berättas osentimentalt och med stark inlevelse.

Föreställningen reser sig över sentimentaliteten i att den riktar sitt fokus mot strukturella frågor snarare än det personliga livsödet. Dels höjer den ett varnande finger när det kommer till privatiseringar i social- och hälsovården: när en patient fråntas eller saknar möjligheter att välja själv är det vanligen någon annan än patienten som kammar hem vinsterna. Men Den fastspända flickan beskriver också hur patienter tystas och omyndiggörs.

– När en människa insjuknar i psykos så kan vi observera att det är något som händer i hjärnan. Men är det som händer i hjärnan orsaken till psykosen, eller är det snarare en följd av sociala omständigheter där människan förtrtycks och tystas? säger Claes Andersson i en diskussion på Vasa Littfest (se föregående uppslag).

Vi dras med ett arv efter en neurologisk tradition inom psykiatrin som var stark under 1960- och 70-talen (tänk Clockwork Orange) som förverkligade sina anspråk på kontroll över människopsyket med kraftfulla ingrepp och medicinering, i värsta fall lobotomi. I detta vårdsystem utövade läkaren en väldig makt över patienten, som i sin tur tystades och fråntogs möjligheten att vara delaktig i sitt eget tillfrisknande – och drevs till vansinne av sin maktlöshet.

– Om man vill hjälpa en människa som har psykiska problem måste vi försöka förstå vad den människan känner och vad den varit med om. Det är en stor förändring som har inträtt i vården av psykiska sjukdomar, säger Andersson.

Som Den fastspända flickan visar väger den insikten lätt då den kommer i konflikt med vinstmarginalerna.

Text Lasse Garoff
Foto Sanna Hoang

FNU: Den fastspända flickan. Regi: Anja Bargum. Medverkande: Lidia Bäck, Maria Helander. Ljud och scenografi: Markus Packalén. Dramaturgisk hjälp: Sofia Aminoff och Nina-Maria Häggblom. Publikarbete: Maria Helander.

En fiktiv seriemördares bekännelser

För snart tre år sedan friades Sture Bergwall från alla de sex domar för mord han fått mellan åren 1994 och 2001. I själva verket hade Bergwall erkänt långt fler mord och misstänkts för ännu fler. I boken ”Bara jag vet vem jag är” beskriver han den onda cirkel av lögner, drogmissbruk och vanvård som gjorde honom till en massmördare i läkarnas, advokaternas, domarens och allmänhetens ögon, trots att han var oskyldig.

Sture Bergwall skrevs ut från Säters sjukhus 2014, efter att ha varit intagen i 24 år, året innan han slutgiltigt friades från alla mordåtal. Sedan dess har han flyttat till Åre, fotograferat naturen och skrivit en bok. Bara jag vet vem jag är handlar om den terapi Bergwall, tidigare också känd som Thomas Quick, fick på sjukhuset och om de så kallade vallningar som gjordes under mordundersökningarna. Den baserar sig på den dokumentation som Bergwall samlat under sina år som patient. Till sitt förfogande har han haft patientanteckningarna, terapeuternas anteckningar och även den berömda boken av psykoanalytikern Margit Norell som aldrig avslutades. Bergwall förde också egna dagböcker, vilka citeras kursiverade i Bara jag vet vem jag är. Här redogör han alltså för förloppet ur sin egen synvinkel.

En av huvudpersonerna är Birgitta Ståhle, Bergwalls terapeut som i boken uppträder som hans onda ängel, en annan Margit Norell, som var Ståhles handledare. Norell är en ledande psykoanalytiker som fortfarande respekteras stort av progressiva vänstermänniskor med freudiansk läggning. Även minnesforskaren Sten-Åke Christiansen, som hade en stor roll i de så kallade vallningarna, och de tidigare terapeuterna finns med i boken. Samt förstås Bergwalls hjälte,  TV-journalisten Hannes Råstam, som fick Bergwall att komma ut ur sin tystnad.

Bergwall själv inledde mordhärvan med att erkänna tidiga, redan preskriberade mord eller andra våldsdåd och fabricera berättelser om ohyggliga barndomsupplevelser. Det var ändå terapeuterna som gav honom idén till dylika bekännelser, genom att berätta om sina teorier och be honom läsa den kända österrikiska psykoanalytikern Alice Millers böcker, som då var populära, eller (märkligt nog) den nyss utkomna romanen American Psycho, skriven av Bret Easton Ellis. De gav också Bergwall andra böcker om liknande fall, bland annat om multipel eller dissociativ personlighetsstörning, något som även Bergwall producerade i ett skede.

Bergwalls ursprungliga motiv för att hitta på dessa mord och personlighetsstörningar var att inte bli utskriven från sjukhuset och att få en stadig ström av lugnande och lyckobringande läkemedel, närmast bensodiazepiner. Det motivet blev snart mindre betydelsefullt. I och med erkännandet av nya mord fick Bergwall en central roll i en teoretisk modell som hans fall skulle bevisa. För terapeuterna utgjorde läkemedlen en väsentlig del – att komma ihåg förträngda minnen var tungt och stressande, så patienten behövde lugnande medel för att stå ut med sina ohyggliga (fabricerade) bekännelser. Det blev en ond cirkel – ju fler bekännelser desto mera mediciner. Då Bergwall försökte bryta cirkeln, ansågs det betyda att han behövde mera mediciner. Hans konsumtion av läkemedel var så extremt hög att det i sig har betraktats som vanvård.

Ju värre bekännelser desto friskare

Den norellska teorin lydde förenklat: de onda gärningar en människa begår härstammar från barndomen. Ju ohyggligare upplevelser som barn, desto värre dåd senare i livet. Barndomsupplevelserna är enligt teorin så hemska att de blir borträngda, och om de bortträngda minnena sedan tas fram blir patienten friskare. Enligt den här logiken blev man friskare och ofarligare ju värre dåd man mindes och erkände. Därmed gavs den påstådda seriemördaren Bergwall/Quick mera frihet och mera mediciner ju mera han erkände. Först då han i ett senare skede rymde blev han allmänt känd som en farlig seriemördare. På sjukhuset ansågs han vara ofarlig, utom eventuellt för sig själv. Ju mera Bergwall erkände och dömdes för, desto större uppskattning fick han av sina terapeuter, skötare och polisutredare. Det ordnades större eller mindre fester efter ”lyckade” vallningar och nya domar (vilka Bergwalls försvarsadvokat aldrig ifrågasatte). Hans advokat, den berömde Claes Borgström, stödde aktivt undersökningen och misstrodde aldrig minnenas sanningshalt eller att Bergwall var skyldig.

De människor i Bergwalls omgivning som vägrade att tro att han var en seriemördare, bland annat hans syskon, benämndes ”denialister” och vägrades tillträde till den anklagade. Bergwall beskriver hur han i olika skeden hoppades att någon skulle se att allt var fantasier, att någon skulle stoppa processen. Ibland började han nästan själv tro på sina fantasier, men för det mesta var han nog medveten om att han hittade på. Under några tillfällen då vallningarna ledde till konkreta fynd (till exempel benbitar i samband med Therese Johannesons försvinnande) var han rädd att allt ändå stämde (dessa ”benbitar” visade sig sedan vara plastbitar).

Teorin om bortträngda minnen kan skapa en självförstärkande mekanism som inte går att motbevisa. Allt som sades emot, stärkte antagandena. Om Bergwall inte ville medverka i erkännandet av fler mord, visade detta hur svårt det är att gräva i det undermedvetna. Att han bara berättade vaga detaljer som ständigt förändrades, visade hur hans undermedvetna fungerade. Att han ständigt behövde mera lugnande medel visade hur svår processen var och så vidare. Ju mera fantasier han producerade, desto bättre ”verklighetskontakt” hade han.

En påhittad barndom

I sista skedet av terapiprocessen producerades nya offer på löpande band. Till exempel hittades en fyraåring som Bergwall påstods ha mördat, när teorin förutsatte att Bergwall dödat en fyraåring, eftersom hans första förfärliga minne var från fyraårsåldern (hans icke-existerande lillebror Simon som dödades av föräldrarna och åts upp av alla familjemedlemmarna tillsammans…). Det här fyndet baserade sig på en lista av olika mördade eller försvunna människor i Sverige som hans terapeut hade samlat tillsammans med polisen och som hon hade gått igenom med Bergwall.

Boken har som bilaga ett ”expertvittnesmål” av terapeuten Birgitta Ståhle som väl beskriver den onda cirklens logik. ”Verklighetsnärhet” var att berätta osannolika händelseförlopp. Ståhle beskrev detaljer om Bergwalls barndom som visat sig vara absolut osanna, men som hon tydligen trodde på. Enligt Ståhle var morden ett sätt att komma bort från barndomens hemskheter. Eftersom mamman egentligen var värre än pappan (som hon trodde ”bara” hade begått sexuella övergrepp, medan mamman sades ha hatat Sture), skulle Bergwall vilja döda även kvinnor.

Det verkar även som om Ståhle ljugit angående sin roll i processen och försökt gömma undan sjukhusjournaler. Hon har konsekvent nekat till att terapin grävt fram bortträngda minnen fast detta var uppenbart. Sedermera har Ståhle gått under jorden.

Bergwalls barndom var i själva verket ganska normal, även om han hade problem med sin sexualitet och blev mobbad på grund av sin relativt öppna homosexuella läggning. Han gjorde sig skyldig till övergepp mot unga pojkar och erkände ett försök att misshandla en pojke på sjukhuset – ett fall som hans motståndare nu vill lyfta fram för att visa att Bergwall faktiskt är en seriemördare. Bergwall blev så småningom drogberoende och försökte göra ett bankrån som var dömt att misslyckas. Därefter inleddes den sjukhusvistelse som sammanlagt varade i  24 år. Först när han avvänjdes från sina läkemedel började tillfrisknandet, varefter han tog avstånd från sina påhittade bekännelser. Det dröjde dock ännu ett antal år innan han blev tagen på allvar och slutligen friad, både juridiskt och fysiskt.

Ifrågasatt teori

Det intressanta – och skrämmande – är att det fortfarande finns en liten inflytelserik (med tillträde till offentligheten) grupp människor som tror att Bergwall faktiskt är skyldig till flera mord. De hänvisar till vissa detaljer i domslutet som de anser att Bergwall inte kan ha känt till utan att ha varit på plats som förövare. I denna grupp ingår de som varit involverade i de juridiska processerna och gjort bort sig (justitiekanslern, åklagaren, förhörsledaren, advokaten). Hit hör också sådana som förlorat en kär teori: med Bergwalls friande rasade det sista fundamentet av teorin om bortträngda minnen, som en del freudianer trodde och fortfarande tror på (trots flera utredningar och böcker som sedan 1990-talet visat hur ogrundad teorin är: hemska minnen förträngs sällan, och kan inte, då så skett, ”återupplivas”). Bergwalls fall borde enligt dem ha ha bekräftat teorin: både att man kan förtränga viktiga barndomsminnen och att dessa minnen kan tvinga en till så hemska dåd att man i sin tur förtränger även dem, men att man liksom Bergwall, i samband med aktiv terapi kan minnas, bekänna och bli ”hel” igen.

Journalisten Yrsa Stenius hör till denna lilla skara människor som anser att Bergwall faktiskt är skyldig. Hon betonar att åtalen mot Bergwall lades ner, vilket skulle innebära att han inte tekniskt sett har friats. Bergwalltvivlarna förbiser dock att åtalen lades ner därför att åklagarna ansåg att det inte fanns några konkreta bevis som band Bergwall till ett enda mord. Att fortfarande påstå att han är skyldig ter sig fullständigt irrationellt, eller kanske som en vilja att ta ut hämnd. I Stenius fall antagligen för att Bergwall spelat ett spratt med psykoanalysen och förlöjligat dess adepter.

Boken svarar även ganska bra på de beskyllningar som Stenius och andra framfört angående Bergwalls ansvar visavi terapeuterna och åklagarna.

Frånsett morden, anses Bergwall ensam ansvarig för att han bekände och till rättegångarna som följde, medan terapiformen och terapeuterna är oskyldiga. Boken visar tydligt att detta inte är fallet. Bergwall pressades av en ivrig och enig skara av terapeuter, läkare, skötare, advokater, poliser, med flera, som till och med använde tunga moraliska argument, såsom att bekännelserna skulle ge sinnesro åt offrens anhöriga, eller var nödvändiga för att Bergwall själv äntligen skulle få förlåtelse. Då han försökte ta avstånd möttes han av en enad front som sedan belönade honom när han gav efter och bekände nya mord. Mot den bakgrunden är det svårt att lägga det moraliska ansvaret för erkännandena enbart på Bergwall.

Bergwalls bok är därmed ett viktigt dokument över den freudianska (psykodynamiska) terapins värsta övertramp. Det som måste påpekas är att Bergwall tycks vara märkligt fri från både hämndbegär och bitterhet, så boken är inte på något sätt en vidräkning av de oförätter han utsatts för. Här gäller det inte små, obetydliga incidenter som orsaker till svåra störningar såsom i Freuds fallstudier, utan mord, bestialiska styckningar och kannibalism. Ändå hade det behövts bara en enda realistisk polis eller domare som frågat efter konkreta bevis. Nu fälldes Bergwall för flera mord utan några andra bevis än sina egna utsagor och en terapeuts utlåtanden. Fallet är en viktig läxa för psykoterapeuter, sjukvården och rättsväsendet.  

Text: J.P. Roos
Illusttation: Otto Donner/Janne Wass

Tema: Psyket i vården

Människan kommer alltid att vara galen, och den som tror att det går att bota är galnast av alla. Det skrev Voltaire till hertiginnan Luise Dorotea av Meiningen år 1762. I dag är det pop att beskriva sig själv som ”lite crazy”. Båda uttalandena är på sina sätt problematiska, men handlar om ett bejakande av egenheter som inte passar in i vår uppfattning om normalt beteende eller vedertagen etikett – en rätt trösterik inställning.

I det här temanumret tar vi upp psyket och vården ur ett brett perspektiv, från mentalvårdens tillgänglighet till hur mentala problem tar sig uttryck i litteraturen, och mycket där emellan.

Voltaire skrev sitt brev fanns i princip inte ännu psykiatrin som vetenskap. Däremot pågick det en debatt inom vetenskapen och filosofin om mentala problem, deras orsaker och de rätta sätten att åtgärda dem.

Att psykiska problem gick att bota var en tanke som fick allt större fotfäste från och med mitten av 1600-talet. Men ännu 1762 ställde sig de flesta skeptiska till att det fanns andra sätt att bota ”galenskap” än att med rent fysiska medel betvinga animaliska lustar – eller onda andar, om man var religiöst lagd.

Att det fysiska och det psykiska är intrikat sammanflätat är numera en självklarhet, och vi har i dag olika vårdformer som man på 1700-talet inte kunde drömma om.

Men ibland känns det som om förvånande litet skulle ha förändrats sedan medeltiden. I februari larmade Turun Sanomat om grova tjänstefel på den slutna avdelningen för psykiatrisk vård av äldre på Åbo stadssjukhus: drogning av patienter, godtycklig isolering och rentav fysisk misshandel. Från Sverige har vi fått rapporter om omänskliga förhållanden inom äldrevården efter införandet av praxisen med vinster i välfärden. Demenssjuka, handikappade och andra som har svårt att värna för sig själva är lätta offer.

I det här temanumret lyfter vi också fram det kontroversiella ämnet om övermedicinering i mentalvården. Där patienter på 1700-talet ännu slogs i bojor, är det många som känner att psykmedicinerna är dagens handfängsel – en vårdapparat som saknar tillräckliga resurser kapitulerar inför en girig läkemedelsindustri. Men verkligheten är som känt sällan svartvit. Det pågår samtidigt en vetenskapsfientlig flykt från den etablerade medicinen till olika alternativa vårdmetoder – ibland lika verklighetsfrämmande som medeltidens exorcismer och åderlåtningar, ett ämne vi inte går närmare in på denna gång, men som skulle förtjäna en alldeles egen temahelhet.

Gränsen mellan galenskap och genialitet är hårfin, heter det i ett uttjänt citat, men verkligheten är sällan så romantisk som det vill påskina. Konsten och kulturen kan ändå erbjuda inte bara ett utlopp, utan också ett medium för kontemplation kring psyket och dess egenheter. De kan också bidra till en samhällsdebatt som avmystifierar psykisk sjukdom och klär av den dess stigma och tabu. Ju öppnare vi kan diskutera mentalvård och psykisk ohälsa, desto bättre beslut kan vi kräva av våra politiker vad gäller kvalitet, tillgänglighet och mångsidighet i vården.

Text Janne Wass
Illustration Leif Engström