Etikettarkiv: Psykologi

Galengörandets metoder

Claes Andersson
Claes Andersson.
Att göra en mänska galen är lätt./ Ta ifrån honom allt./ Titta så konstigt han beter sig.

Såhär skrev jag år 1974 i min diktsamling Rumskamrater. Jag påstår inte att utsagan skulle vara absolut giltig eller oemotsägbar, men ett korn av sanning gömmer den. Tanken utgår från den odiskutabla sanningen, att mänskans överlevnad och växande samt personlighetens och psykets utveckling är helt beroende av de närstående och vårdande mänskorna och deras sätt att bemöta och påverka tillväxten och personlighetens utformning.

Det här vill jag betona just idag när hela psykiatrin och galenläran verkar leva i vanföreställningen att psykets problem och sjukdomar kunde lösas bara vi hittar den riktiga kemiska formeln eller läkemedlet som skulle lösa den mentala ohälsans mångfasetterade problem.

Jag frågade en gång professor Asser Stenbäck vad galenskap är. Det är egots desintegrering, svarade han. Ingen helt galen definition.

Gregory Bateson och hans arbetsgrupp var den första att lansera begreppet ”dubbelbindande (doublebind) kommunikation”. Det innebär ett budskap eller påstående som är konstruerat så, att det omöjliggör ett logiskt, rationellt svar. Till exempel: När slutade ni att slå er fru? Eller: I min kamp mot Gud står Han på min sida.

Hur skulle ni reagera på sådana budskap?

Själv fängslades jag redan på 1960-talet av den amerikanska psykoanalytikern och forskaren Harold Searles (1919-2015) studie ”An effort to drive an other person crazy”, där han mycket konkret och handgripligt beskriver olika sätt att bryta ner en mänskas psykiska jämvikt – eller göra en mänska galen.

Han hade som patient en ung, akademiskt högt utbildad kvinna som var mycket vacker och erotiskt tilldragande, men i motsats till hennes fysiska utstrålning bestod hennes tal av en aldrig sinande ström av knastertorr politisk-sociologisk retorik. Searles märkte hur han i denna skärseld blev allt mera ångestfull tills hans ångest nådde en sådan intensitet att han var tvungen att lämna rummet för att inte förlora kontrollen över sig själv.

Ett annat exempel: en mamma badar sin lilla son som under denna behandling får erektion. Mamman reagerar med stark upprördhet och tillrättavisar pojken, anklagande honom för ett ytterst olämpligt uppträdande. Enligt Searles löper ett barn som utsätts för straff för ett beteende barnet inte själv kunnat behärska risken att brytas ned psykiskt – att bli galen.

Searles beskriver också andra former av ambivalensskapande beteende som är ägnat att bryta ned en annan mänskans psykiska jämvikt. Han har som patient en medelålders kvinna vars tal präglas av en oföränderlig styrka och intensitet fastän de teman hon behandlar varierar från det mest vardagliga till starkt emotionella och upprivande ämnen. Ett annat lika svåruthärdligt exempel beskrivs hos en kvinna, som hela tiden talar om vanliga och vardagliga saker men som samtidigt varierar sitt känsloläge från lugn till storm, från viskning till skrik, från tröst till hot.    

Själv upplevde jag inom politiken liknande ångest i några diskussioner med politiska motståndare som envetet hävdade helt motstridiga synpunkter och samtidigt inte alls verkade höra vad jag hade att säga.

Samtidigt som Searles beskriver olika tillvägagångssätt att bryta ner en annan mänskas psykiska jämvikt, redogör han också för olika, oftast undermedvetna motiv till ett sådant handlande. Motiven kan vara strävan till makt över den andra och uppnående av en dominerande maktposition, eller helt enkelt svartsjuka eller ett behov att eliminera eller utesluta den andre.

Gemensamt för alla dessa metoder att utöva psykisk våld ligger i att genom sitt beteende skapa en svår och bestående ambivalens hos den andra mänskan. Mänskan klarar inte av att leva med långvariga och svårt motstridiga känslor – alltså i en kronisk ambivalens. Vi strävar efter att möjligast fort frigöra oss från ambivalensens fängelse, men ju mera vi försöker desto djupare sitter vi fast – som fisken i ryschan.

Inom litteraturen och dramatiken finner man talrika beskrivningar av mänskor som drivs till vansinne av andra mänskor, eller av demoner av olika slag. Odysseus undgick att bli galen av Sirenernas sång genom att binda fast sig vid fartygets mast och därigenom undgå vansinnet och en säker död.

August Strindbergs Fadren hör till de åskådligaste exemplen på ett systematiskt galengörande. Pjäsens huvudperson Ryttmästaren utsätts för ett systematiskt och medvetet psykiskt våld i syfte att bryta ner honom och eliminera honom.

Det vore en ödesdiger förlust om dagens psykiatri skulle negligera eller glömma bort den värdefulla kunskap om olika former av nedbrytande kommunikation och sjuka familjemönster som berikar vår förståelse av de psykiska sjukdomarna och deras behandling. Visst försöker hjärnkemisterna och läkemedelsexperterna pliktskyldigast påpeka att de alltid försöker se mänskan som en helhet, men den vackra avsikten tycks glömmas bort i synapsernas och serotoninhalternas fascinerande universum.

Idag lever vi i en kultur av lögner, alternativa sanningar och olika former av missledande propaganda. Vad ska vi tro på när trollen dansar i cyberrymden och vi utsätts för en ständig och massiv disinformation? Hur klarar vi av att leva i en sådan värld av lögn, hot och ambivalens?

Blir vårt enda sätt att överleva en avtrubbning och psykisk förhårdning gentemot en värld så full av lögner och motlögner att vi inte längre vet vad vi ska tänka och tro? Är sanningen helt enkelt passé?

Claes Andersson
är författare    

Vad har våld med sport att göra?

”Serious sport has nothing to do with fair play. It is bound up with hatred, jealousy, boastfulness, disregard of all rules and sadistic pleasure in witnessing violence: in other words it is war minus the shooting”

Det här citatet plockat från George Orwells artikel ”The Sporting Spirit” i Londontidningen  Tribune (december 1945) inleder boken Om sport och våld, skriven av den svenska författaren och kulturdebattören Isobel Hadley-Kamptz. Orwells artikel fokuserar mycket på supportrars beteende och den nationalism som gror och göds i samband med sport. Hadley-Kamptz bok har ett bredare mål och hon skriver om allt från sportens våldsamma väsen i historiskt perspektiv till supportervåld.

”Våld är en del av att vara människa”

Isobel Hadley-Kamptz placerar våldet inom idrotten i ett historiskt sammanhang. Hon för fram att sport alltid varit ett ordnat sätt att kämpa och tävla mot varandra. Grekiska pankration – en kombination av brottning och boxning – hade bara två regler, ”inte bita, inte trycka ut ögon”. Att bryta motståndarens armar och ben var däremot helt okej.

”Inom boxningen dröjde det till 1867 och markisen Queensberrys regler innan det infördes ronder och viktklasser för att minska de tävlandes skador”.

Med tiden har våldsuttrycken på många håll flyttats allt mer från arenorna upp på läktarna och ut i samhället.

Hadley–Kamptz menar att det är att blunda för människans natur att bortse från vår inneboende våldsamhet.

Vänta nu. Är vi inte mer civiliserade nu? Våld är ju fel. Stora delar av befolkningarna exempelvis i Norden lever åtminstone på ytan städade liv i ordnade former…

Har du fått mycket frågor kring detta att förstå sig på människans våldsamhet?

– Jag tror att aggressivitet och tävlan är helt grundläggande delar av vad det är att vara människa. Vissa tider tar det sig väldigt destruktiva uttryck medan det i  andra tider tar sig mindre destruktiva uttryck – då människor har lyckats skapa regelsystem och ramverk.

Dubbelheten mellan civilisation och människans inneboende våldsamhet har ju alltid funnits och kommer alltid finnas, säger Hadley-Kamptz.

Isobel Hadley–Kamptz säger att hon ändå mött folk exempelvis på seminarier som ställer sig frågande till boken, för att de upplever våld som något obegripligt och obehagligt.

– Tanken kring att vissa människor vill ägna sig åt våld och detta med kollektivism är främmande för många i dagens samhälle. I många fall handlar det ju om symbolisk aggressivitet i grupp såsom är fallet när fotbollssupportrar häcklar motståndare.

Symboliskt våld

Sopa, idiot, bondjävel. Så ropar svenska fotbollslaget Hammarbys supportrar i så gott som varje match precis innan motståndarlagets målvakt ska skjuta sin inspark.

Byt sista ordet till ”tjockis”, så vet du vilken ramsa IFK Göteborgs supportrar ropar åt motståndarens målvakt på lagets hemmamatcher. De här ramsorna är förstås föraktfulla, men de hör på på något vis till.

Så har vi förstås alla sexistiska och homofoba invektiv som numera mer sällan ropas av en hel hejarklack utan oftare av mindre grupper eller bara av enstaka individer. För att inte tala om utrop om att en motståndare eller domaren ”ska dö”. Här närmar vi oss det Hadley-Kamptz kallar symboliskt våld.

– Det finns någonslags överenskommelse om att där och då, på arenan så får man skrika ut i vrede och vanmakt över sitt lags motgångar.

Som med mycket annat beteende i samhället så finns här outtalade regler för att ett visst beteende är godkänt vid en särsklid tid och en särsklid plats. Det är en avskild arena som skiljer sig från det vanliga livet.

– När man skriker okväden – då menar man inte det, det är inte verklig aggressivitet. Man skulle ju inte få för sig att verkligen slå den där linjemannen på käften. Även om man till och med skriker det i det ögonblicket när hemmalaget vinkades för offside.

Men är det så okomplicerat? Nej, såklart inte. Bara under de senaste fem åren har domare fått sätta livet till efter att de attackerats av spelare eller supportrar i Nederländerna, Argentina och Brasilien. Och i Sverige har två supportrar, i helt olika situationer, avlidit efter våld från andra supportrar på 2000-talet.

Fysiskt våld

Isobel Hadley-Kamptz har i över ett decennium stått i en fotbollsklack och har via det upplevt supporterskapets olika sidor. I Sverige finns det en så kallad firma, ett gäng som fokuserar mest på att slåss mot andra firmor, i närheten av de flesta större fotbollslagen.

– Det finns ett litet antal personer som inte gör uppdelningen mellan symboliskt våld och fysiskt våld. De ser tvärtom kanske det verbala och symboliska våldet som någon slags uppladdning för riktigt våld. Då uppstår frågan: är man medskyldig till att någon går och slår ner motståndarsupportrar för att man sjungit med i elaka ramsor om dem. Det som är en glasklar gräns mellan symboliskt och verkligt våld – det är det inte för alla.

I boken påminner författaren om att ordningsproblemen och våldsamheter inne på arenorna och i deras närhet generellt har minskat i Sverige under de senaste åren. Undantag finns – som slagsmål och stenkastning vid Gullmarsplans tunnelbanestation inför derbymatchen mellan Hammarby och AIK för två år sedan – men den allmänna trenden är att de organiserade slagsmålen flyttats långt bort från matcherna.

– Det är jätteviktigt att folk inte ska behöva vara rädda för att gå på match. På den punkten gör polisen ett bra arbete. Däremot kanske jag inte tycker att polisen behöver ägna så mycket energi för att stävja människor som stämmer träff ”i en grusgrop i Vallentuna” för att ha informella boxningsmatcher. Jag känner ingen större upprördhet kring att folk väljer att göra det.

Hadley-Kamptz drar en tydlig gräns här: hon ser det som viktigt att polisen håller koll på firmamiljön och dess kopplingar till exemplevis den nazistiska miljön (som traditionellt funnits representerade åtminstone i Firman Boys, som består av AIK-supportrar och i en annan stockholmsfirma, Djurgårdens Fina Grabbar).

– Det är viktigt att beivra sådant våldsamt beteende som riktar sig  mot utomstående.

För snart tre år sedan inträffade en allvarlig incident av det tidigare nämnda slaget. De två fotbollsfirmorna gjorde gemensam sak i Stockholm med högerextremister och misshandlade förbipasserade personer som de antog vara ensamkommande flyktingungdomar. På polishåll är man  även oroad över att folk från firmamiljöerna dras in i organiserad brottslighet. Ett annat, direkt fotbollsrelaterat, problem är att fotbollsfirmorna hotar fotbollsspelare och anställda inom fotbollsklubbarna.

Men hur är det då med den breda folkliga supportergemenskapen och deras inställning till ”de egna lagens” våldsamma firmor? Både på Stockholmsläktarna och exempelvis i Göteborg har firmorna sina egna givna platser på läktaren – platser där de hänger sina banderoller.

– Där tror jag ändå att det finns en uppfattning att ”de kanske är idioter, men de är våra idioter.” Jag tror att det finns en viss benägenhet att försvara dem … För mig går gränsen om de ger sig på vanliga förbipasserande eller fredliga supportrar.

Stopp för rasistiska nidramsor

Isobel Hadley-Kamptz tangerar i boken flera gånger hur supporterbeteendet och supporterkulturen är  kollektiva fenomen. Verkligt intressant blir det när författaren beskriver den förändring som skedde på svenska fotbollsläktare åren kring millennieskiftet. Det handlar om tiden när de svenska klackarna gjorde upp med rasismen.

– Det hade ju i många år varit alldeles fruktansvärt – riktigt hemskt. Det fanns en hel del rasistiska ramsor – det skedde både inom hockeyn och fotbollen. Och på den tiden var det rätt vanligt med högerextremister bland de tongivande supportrarna.

Det handlade på den tiden inte om enskilda individer som fick för sig att dra nedlåtande ramsor utan det var en del av den breda kulturen på många läktare. Arbetet mot den högljudda rasismen startade samtidigt från gräsrötterna – bland supportrarna själva – och från klubbarnas håll, uppifrån.

– Folk var så trötta på det. Det blev ett effektivt utrensingsarbete särskilt bland de tre stockholmsklubbarna (AIK, Djurgården, Hammarby) som jag känner bäst till. Och idag existerar det knappt ens något sådant som rasistiska ramsor på arenorna. Visst kan det hända att enskilda personer ropar något rasistiskt, men då blir de snabbt tillhutade av andra supportrar.

Hadley-Kamptz tillägger att det fortfarande finns enskilda högerextrema personer bland supportrarna, men de visar inte sina åsikter på arenorna.

– Och supportrarna ska inte tillåta att högerextremister är talespersoner för supporterklubbarna, det är viktigt.

– Men just nu går jag omkring och längtar efter att det skulle komma en likartad rörelse för att bli av med den sexism och homofobi som absolut finns på läktarna idag. Men det kräver att folk själva tröttnar på det och agerar. Jag har under de senaste fem åren märkt att det växer fram en grogrund för en förändring. N

Isobel Hadley-Kamptz:
Om sport och våld.
Timbro förlag, 2017.

Läs Marcus Flomans kommentar om nynazister i HIFK:s hejarklack, och Axel Vikströms kolumn om idrott och sexism. 

Författaren som förvaltare eller utnyttjare?

Dagen då jag bläddrade fram Amanda Aaltonen i Åbo landskapsarkiv sken solen in genom fönstren så där snett som den gör sent i oktober. Jag hade redan besökt Själö hospital i Nagu skärgård en gång i ett liknande ljus och kunde se allt så tydligt framför mig. Amanda som steg i land på bryggan år 1891. Hur hon vandrade längs Lönnallén upp mot den vita jugendbyggnaden och kanske kände hon sig ängslig, kanske bara trött. Hon hade ju sett allt det där tidigare. Instanserna. Myndighetsmakten. Missbruket. Och vem var hon? Bara en fattig fläck på en Finlandskarta som precis höll på att ritas. Hon var Ingen.

När nationers och länders historia skrivs brukar den handla om de stora vändpunkterna och de stora ledarna. Av givna orsaker har ledarna tidigare oftast varit män och de stora vändpunkterna oftast varit krig. Sådant som kvinnorörelsernas arbete eller att de finländska kvinnorna var de första i Europa som fick allmän och lika rösträtt verkar inte höra till de händelser som det är viktigt att göra filmer om. Därför finns det också stora delar av vårt lands historia som inte har berättats på ett sätt som når den breda publiken, och när det sedan berättas så räknas det inte som värst viktigt. Jag syftar alltså på kvinnornas historia.

En del av kvinnornas historia är berättelsen om Själö hospital, 1889–1962. Det fanns många andra mentalsjukhus också, men Själö i Åbo skärgård var en speciell plats för att det var ett sjukhus för obotligt sjuka och enbart för kvinnor. Det är inte en unik plats i världen. Andra liknande sjukhus har också funnits på andra ställen, men det som gör platsen till en unik företeelse för den finländska kvinnan i den här historiska epoken, var att den synliggjorde henne.   

Inskrivningens extrema exponering

Jag sade tidigare att Amanda Aaltonen var ”Ingen”. Men det är inte sant. Vi vet faktiskt ganska mycket om henne. Vi vet vad hon hette, var hon föddes och av vem, hur hon levde både innan hon kom till Själö och hur hon levde där. Vi vet hur hon mådde, vad hon tänkte och tack vare den bokförda listan över sjukhusets måltider, till och med vad hon åt. Själva upptagningen i de sjukas sfär, och speciellt de psykiskt sjukas, betydde en alldeles enorm exponering av någon som egentligen var betydelselös. Om Aaltonen aldrig hade blivit inskriven skulle vi troligen inte veta något om henne idag.

Att bli inskriven och frihetsberövad är en exceptionell situation, men tack vare det vet vi till exempel hur en prostituerad kvinna med ovanliga dryckesvanor levde och mådde på 1930-talet. Eller att ryska kvinnor skrevs in på mentalsjukhus av sina finska, äkta män. Via journaler om dessa alldeles vanliga, fattiga och utsatta människor som vistades på ett hospital en gång lär vi oss om maktstrukturer och om vad som tidigare ansågs vara abnormt och avvikande. Vi lär oss om rashygienen och dess utövande. Det är en stor bit (kvinno)historia som vi har åboforskaren Jutta Ahlbeck-Rehn att tacka. I sin avhandling ”Diagnostisering och disciplinering: medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889–1944” beskriver hon genom fallstudier kriminalpatienter på ett så verkligt och levande sätt att det är svårt som läsare att inte känna empati, sympati och dessutom se dem framför sig nästan lika levande som de en gång måste ha varit. Nästan, ja, för egentligen finns det stora luckor i deras liv. Luckor som en författare som jag var väldigt frestad att fylla i när jag väl hade bestämt mig för att skriva om Själö hospital och dess patienter.

Fiktion eller faktion?

Till författarens ansvar hör en mängd olika val. Ska du skriva om en historisk epok måste du förlita dig på källor, ofta resultatet av mödosam forskning utfört av personer som kanske fortfarande är vid liv och verksamma. Hur ska du göra det respektfullt och utan att exploatera en annan människas livsverk? Är inte publicerat material allmän egendom som tillhör vår kollektiva kunskapsbas? Räcker det med att nämna forskaren i efterordet eller ska du rent av be om tillstånd?  När det gäller material som är känsligt, rent av sekretessbelagt, så tillför det ytterligare en komplikation. Patientmaterial är hemligstämplat för att skydda de svagaste, och psykiskt sjuka kroniker tillhör det allra mest utsatta samhällsskiktet. Författare har naturligtvis alltid förvrängt verkligheten när det gäller till exempel stora historiska personligheter, men det blir en annan sak då det gäller en människa som inte har en given plats i historieskrivningen och som inte har haft makt då det gäller att påverka bilden av sig själv eller hur den senare kommer att uttolkas. Regeln ”du får alltid sparka uppåt men inte neråt” gäller också i detta avseende.

Själv valde jag fiktionens väg eftersom jag helt enkelt inte kunde försona mig med tanken på att utgå från de verkliga berättelserna, kvinnorna på Själö som levde, led och dog där, och därmed riskera att utnyttja dem än en gång. Ändå tror jag att de kvinnor jag skrev om, de fiktiva Kristina, Ellinor och Sigrid, kunde ha funnits, har funnits, någon gång, på ett hospital på någon annan plats.

Johanna Holmström

En mörk historia

Gränsen mellan friskt och sjukt upprättades och kontakten med extasens, förvirringens eller förkunnelsens språk bröts. Den förnuftiga människan kunde inte längre tyda eller tolka detta språk, och istället blev det ett sjukdomens språk – ett tystnadens språk. Så beskriver den franska filosofen Michel Foucault den moderna psykiatrins intrång i det mänskliga varandet. Samtidigt gick något väsentligt förlorat. Foucault säger att vi måste lära oss att lyssna.

Detta konstaterar Johanna Holmström inledningsvis i romanen Själarnas ö, en episk och djupt berörande roman som vilar mot en kuliss av verkliga händelser och som utspelar sig från slutet av 1800-talet fram till slutet av 1990-talet, på ett mentalsjukhus på en ö i den åboländska skärgården. Holmström återuppväcker röster som för länge sedan gått förlorade och gestaltar brännande och alltjämt aktuell tematik kring utanförskap, fångenskap, frihet och galenskap. Holmströms roman beskriver tillvaron ur tre kvinnors perspektiv. Först Kristina, som i en handling av utmattning, skam och desperation dränker sina barn i Aura å. Sedan Elli – en upprorisk ung kvinna som vägrar anpassa sig till de rådande sociala konventionerna och sist Sigrid, en av vårdarna på hospitalet.

Dessa tre röster formar en harmonisk helhet som fängslar läsaren från början till slut. Holmströms fysiska språkmetaforer känns stundom smärtsamma även för läsaren i passager där kvinnorna genomgår förnedrande undersökningar och behandlingar. Isolering, tvångströjor och minutiöst granskande av deras kroppar och underliv – allt i den rashygieniska anda som uppstod under 1930-talet. Överläkarens uttalanden låter som ett eko av nazisternas ideologi om rasrenhet – allt avvikande skulle förintas och de som lades in på hospitalet betraktades som obotligt sinnessjuka. De skulle aldrig bli friska. De skulle aldrig lämna Själö. Undantaget blir Elli som genomgår en tvångssterilisering för att få tillåtelse att lämna mentalsjukhuset. Även detta en procedur i rashygienisk anda som fram till Klaus Härös film Den nya människan varit så gott som ett kollektivt tabu i så väl Sverige som Finland.

Var dessa kvinnor som inhystes på Själö verkligen galna? Hur skall galenskap definieras? Är psykiatriska diagnoser i högre grad ett kollektivt uttryck för vad ett samhälle anser som friskt än ett subjektivt tillstånd som individen upplever som sjukt?

När det handlar om kvinnoödena på Själö, erinrar jag mig ett citat av psykiatrikern och författaren Claes Andersson: ”Det är lätt att göra en människa galen. Ta från henne allt och titta hur konstigt hon beter sig.”

Många av kvinnorna som lades in för vård på Själö hade förlorat allt. De var inte sällan offer för traumatiska upplevelser som våldtäkt eller skam över ett oäkta barn. En del av kvinnorna på hospitalet befann sig där på grund att de var fattiga och utstötta från samhället. Själö blev såväl deras hem som fängelse. De hade inget annat val än att underkasta sig, stå ut. Självfallet var det många som inte stod ut. De matvägrade och tvångsmatades – men till slut, om de vägrade underkasta sig, lät man dem dö eftersom de trots allt var ”obotligt sjuka” och deras liv ”meningslösa”.

Karaktären Elli beskriver träffande sitt tillstånd som en känsla av att vara ett meningslöst objekt snarare än ett upplevande subjekt: ”Elli kände sig som en gammal möbel som någon hade ärvt och som ingen riktigt kan hitta en plats för, så den flyttas från rum till rum utan att någonsin passa in, och slutligen stod den bara där, skavande mot helheten, men den måste behållas för att det är en gåva och då måste det i varje fall verka som om den vore omtyckt.”

Simone de Beauvoir beskriver år 1947 i För en tvetydighetens moral: ”Det finns varelser som lever hela sina liv i en infantil värld. Eftersom de hållits i ett tillstånd av underkastelse och okunnighet, så äger de inga medel att krossa detta tak som är uppspänt över deras huvuden. Precis som barnet kan de utöva sin frihet, men endast inom det universum som byggts upp före och efter dem. Så är till exempel fallet med de slavar som ännu inte har blivit medvetna om sitt slaveri. /…/ I många civilisationer är även kvinnorna i en sådan situation, då de inte kan annat än underkasta sig de lagar, gudar, seder och sanningar som männen skapat.” 

Mentalvårdens historia är mörk, i synnerhet för kvinnorna. Mentalvården är inte heller något avslutat kapitel i dagens samhälle, där det finns så många psykiatriska diagnoser att man inte kan undvika att få åtminstone tre stycken av dem om man konfronteras med en psykiater. Varför är det så? Holmströms oerhört viktiga roman uppmanar oss att spegla oss själva i dessa kvinnors öden och ställa oss själva den fråga som även filosofen Jiddu Krishnamurti ställde sig: är det verkligen ett tecken på hälsa att vara väl anpassad till ett i grunden sjukt samhälle?

Emma Juslin

Johanna Holmström:
Själarnas ö. Förlaget, 2017.

Våld och maskulinitet

Det finns en faktor som är gemensam för knivdådet i Åbo, terrorattacken i Barcelona, tidigare terrordåd i London, Madrid och New York, men också med de tragiska våldsdåden i Myrbacka, Kauhajoki, Columbine och Virginia. Alla förövare i dessa våldsdåd var män.

Vi ska inte påstå att våld enbart är männens last – visst har historien också gett oss prov på kvinnliga våldsverkare. Men utanför krigszoner är de kvinnliga massmördarna och terroristerna så få att vi tenderar att bli överraskade varje gång en dylik uppdagas. Enligt en undersökning har 98 procent av alla masskjutningar i USA utförts av män, och alla uppmärksammade skott-, bomb-, bil- och knivdåd som utförts i Norden under det gångna decenniet har utförts av män.

Att lyfta fram detta betyder inte att vi ska förringa övriga faktorer som leder till att en person väljer att utföra ett våldsdåd. Det är lika reduktionistiskt att säga att någon blir våldsverkare för att han är man som att säga att någon blir terrorist för att hen är muslim. När vi till exempel talar om terrorism är det viktigt att vi tar hotet från organiserad jihadism och islamistisk radikalisering på allvar, vilket jag skrivit i en tidigare webbledare. Inte heller ska vi glömma att socioekonomiska faktorer och allmänna samhällsströmningar i hög grad bidrar till en persons våldsbenägenhet.

Men vi behöver en bredare debatt om varför män utför våldsdåd. Något entydigt svar på frågan ska man förstås inte vänta sig. Dels handlar det om rent biologiska faktorer: testosteronproduktionen i den manliga kroppen ökar de aggressiva tendenserna. Detta i kombination med en neurologisk utveckling som gör att människans tendens att ta risker och bete sig äventyrligt och upproriskt når sin kulmen mellan 18 och 26 leder till att terrorister och våldsverkare ofta är unga män.

Men biologi och neurologi är bara en del av svaret. Enligt sociologen Abigail A. Baird syns samma tendens till antisocialt beteende och risktagning hos unga kvinnor, men de tenderar enligt henne att i högre grad avskräckas av sociala normer – kvinnor belönas inte socialt och kulturellt för aggressivt och våldsamt beteende på samma sätt som män.

Inom feminismen talar man om det som på engelska kallas toxic masculinity – eller destruktiv maskulinitet. Termen används för att beskriva att den mansnorm som i dag dominerar i så gott som alla kulturer inte bara är skadlig för kvinnor och genusminoriteter, utan också för cis-män. Så kallade mansrättsaktivister vill gärna påstå att feminismen skapar orealistiska förväntningar på män, men snarare är det så att feminismen lyfter upp ett problem som män alldeles för sällan diskuterar själva, det vill säga den djupt skeva och ohälsosamma syn på maskulinitet som har skapats i århundraden.

Studier har visat att den typiska massmördaren har ett förflutet som kvinnomisshandlare – det är ingen överraskning av knivmannen i Åbo valde kvinnor som sina offer. Dådet blev således en offentlig uppvisning i en katastrofal mansnorm – en norm som manifesterats i så gott som alla våldsamma ideologier och grupper. Tyvärr är det en norm som inte bara potentiella våldsverkare påverkas av, utan som berör alla män på ett sätt eller annat i vardagen. Och det räcker inte att kvinnliga feminister lyfter upp frågan – det är männen själva som måste ta tag i problemet.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör