Etikettarkiv: Queerfrågor

Musikens frigörande kraft

Det är något med artister som är fem före att slå igenom. Det råa, det osäkra, det extremt kaxiga. När en vet vad en går för, det södergranska ”det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”. Det är nog inget sammanträffande att Silvana Imam tillsammans med flickvännen och artistkollegan Beatrice Eli dedikerat en specialkonsert till just Edith Södergran.

Silvana – väck mig när ni vaknat tar avstamp i just den stunden, precis innan det stora genombrottet. Året är 2014, Silvana Imam sitter på golvet i en studio och radion har precis annonserat ut ett pris åt henne. Imam sjunger med i sin egen låt, studsar upp och ropar ”fan vad jag är bra”, skuggboxas; livet och glädjen får inte riktigt plats i kroppen.

Alla älskar en framgångssaga, och detta är en som heter duga. Silvana Imam, den lilla syrisk-litauisk-svenska flickan som ville vara pojke och kallas Erik, slår igenom och blir en av Sveriges största rap-artister. Tillsammans med Beatrice Eli utgör hon dessutom ett av Sveriges mesta power couples och queera förebilder.

Men topparna kommer sällan utan dalar, och dalarna finns med som en klangbotten genom hela filmen. Den lilla Silvana som blir retad för sitt korta hår, pappan som uppenbarligen var homofob, mammans litauiska släkt som tjatar om pojkvänner, och inte minst pressen och förväntningarna som följer på framgången.

Med hjälp av artistens barndomsfilmer och egna mobilvideor skapar filmmakarna en intimitet som Imam själv inte alltid verkar vilja bjuda på. Egot är lika stort som sårbarheten, och imagen är viktig. Det finns en underbar scen där Beatrice Eli med mobilkamera filmar sig och Silvana liggande på sängen, och Eli kommenterar att filmsnutten riskerar att sabotera den nogsamt uppbyggda imagen: ”Nu får alla veta sanningen om Silvana Imam, att hon är en liten gullis som gillar att mysa på sin flickväns bröst”. Kärlekshistorien bildar även i övrigt ett fint sidotema i filmen – vi får följa med Elis och Imams relation från de första trevande kontaktförsöken till att de är ett etablerat par som även uppträder tillsammans.

Filmmakarna har följt Silvana Imam i tre år, och de har fångat många starka scener. Ändå är det Imams låttexter som styr innehållet, de får tala när privatpersonen Silvana inte gör det. Det kan ha varit ett medvetet val, eller en nödvändighet. Men det spelar egentligen ingen roll; det funkar.

Produktionsbolaget Mantaray, som står bakom Silvana – väck mig när ni vaknat, producerade även succédokumentären Jag är Ingrid, som bygger på material som Ingrid Bergman själv filmat. Följande projekt för bolaget är en film om Joyce Carol Oates. (Som en kuriositet kan nämnas att filmen innehåller en videointervju som Ny Tid gjort med Imam, red. anm.)

Varför har man då gjort en lång dokumentär om just Silvana Imam, en artist som trots allt är i ett rätt tidigt skede av sin karriär?

För att hon symboliserar något mer än bara sig själv. Silvana – väck mig när ni vaknat handlar först och främst om kampen för att få vara sig själv och precis som en vill. Den handlar om musikens frigörande kraft och om den viktiga förebild Imam blir både som kvinnlig rappare, öppet lesbisk, feminist och antirasist.

Man kan förstås ifrågasätta det konstnärliga omdömet i att vara så pass övertydlig i ett sammanhang som utger sig för att vara ett personporträtt. Men å andra sidan är världen full av självklarheter som tyvärr inte är självklara för alla.

Som Imam rappar i filmen: ”Kan vi fylla oväntade platser med oväntade kroppar? Vågar vi hålla vår flickvän i handen?”

Ja. Det kan vi väl? Det ska vi väl?

Väck mig gärna när alla vaknat.

Text Karin Tötterman
Foto Janne Wass

Silvana Imam – väck mig när ni vaknat. Regi: Mika Gustafson, Olivia Kastebring, Christina Tsiobanelis. Medverkande: Silvana Imam, Beatrice Eli med flera. Dokumentär, Sverige, 2017.

Om språkliga mellanrum

Rita Paqvalén
Rita Paqvalén.
I samband med en vårstädning av min dator hittade jag en appell som var daterad 29.4.2005, just efter att den finlandssvenska Regnbågshelgen arrangerades för första gången i Helsingfors. Bakom appellen, som var riktad till styrelsen för Seta, stod jag och fem andra HBTIQ-aktiva och den var undertecknad av ytterligare 90 andra personer. I den vädjade vi till Setas styrelse om att föreningen skulle införa en svenskspråkig sida i den dåvarande medlemstidningen Z-lehti.

Bakgrunden till skrivelsen var en epostdiskussion som vi fört med chefredaktören i vilken hen försvarat sin enspråkiga linje genom att hänvisa till försäljningssiffror och till att tidningens läsare skulle ”bli sårade” om texter på svenska skulle publiceras i ”deras” tidning. Chefredaktörens exkluderande målgruppstänk, en avgränsning som inte bara uteslöt oss svenskspråkiga läsare utan som dessutom utgick från att bidrag på svenska kunde provocera tidskriftens tilltänkta läsare, fick oss att handla.

Idén om att få en egen sida på svenska förvandlades genom chefredaktörens svar från en rolig tanke till en politisk fråga. I appellen konstaterar vi att tidningens ”intolerans gentemot den svenskspråkiga minoriteten i Finland är speciellt beklaglig då tidskriften är ett språkrör för en människorättsorganisation som SETA” och att vår kritik inte enbart handlar ”om principer och människovärde, utan även om vikten av att få uttrycka sin identitet och få den bekräftad på sitt eget modersmål”.

Även om vår skrivelse inte ledde till någon konkret förändring av tidskriftens linje, gjorde processen mig medveten om mitt eget behov att få vara både-och samtidigt och att kunna kombinera två olika minoritetspositioner. Och om hur viktiga symboliska handlingar kan vara för att känna sig bekräftad. En svensk sida i Z-lehti skulle knappast ha täckt det informationsbehov som fanns då, men den skulle ha inneburit en viktig markering om att det finländska queera vi:et även inkluderar oss finlandssvenskar. Alldeles obesvarad blev vår önskan ändå inte. Seta fick år 2005 en ny generalsekreterare, Aija Salo, som lät översätta mycket material på Setas hemsidor till svenska. I dag har Setas sidor även information på finskt teckenspråk, på engelska och ryska.

Våren 2005 innebar en vändpunkt i finlandssvensk HBTIQ-historia. Efter den första Regnbågshelgen fortsatte de aktiva inom den ny(gaml)a föreningen Regnbågsankan – föreningen föregicks av den mer slutna föreningen Gay West – sitt målmedvetna arbete för att göra föreningen till ett forum för den svenskspråkiga HBTIQ-minoriteten i Svenskfinland. Arbetet har burit frukt: föreningen har sedan många år en anställd, arrangerar en årlig Regnbågshelg och föreningens frivilliga turnerar i skolorna. Finlandssvenska queera har i dag en ankdamm att plaska i, eller att välja bort. Och genom Jeppis Pride 2015 blev HBTIQ-frågor även en gemensam finlandssvensk demokratifråga.

I vår skrivelse från 2005 talar vi om behovet av att uttrycka vår egen identitet på vårt eget modersmål, men hur ser identiteten ut formulerad på svenska i Finland? Här finns en intressant paradox – samtidigt som svensktalande HBTIQ-personer i många fall har levt sin queera identitet utanför ett finlandssvenskt sammanhang och på finska, har det finlandssvenska inslaget har varit starkt representerat i finländsk HBTIQ-historia under 1900-talet.

Den svenskspråkiga litterära marknaden var under 1900-talet ända fram till 1990-talet långt mer öppen för HBTIQ-perspektiv än den finskspråkiga. Många av de centrala litterära ikonerna såsom Edith Södergran och Tove Jansson skrev sina verk på svenska. Ödesmärkt, en av Nordens första pjäser med en öppet homosexuell tematik, skrevs av Karin Smirnoff och gavs ut år 1923. Också Christer Kihlman är en nordisk pionjär och hans verk hör till den nordiska gaylitteraturens tidigaste. Lotus, som ses som den första ”lesbiska” romanen i Finland, skrevs av Nalle Valtiala och gavs ut år 1973. Inom övriga konstarter hittas namn såsom Vivica Bandler, Magnus Enckell, Riko Eklundh och Tiina Lindfors – listan kunde göras lång.

Bland den finländska gayrörelsens pionjärer hittas många svenskspråkiga personer såsom Martin Schreck och Ulf Månsson. Många inom den finlandssvenska intelligentian engagerade sig för de homosexuella rättigheter under en tid då homosexualitet var straffbart. En av dem var Claes Andersson som var en av de 90 personer som undertecknade en appell om att ändra ”homosexlagen” som publicerades i Hufvudstadsbladet 13.8.1966. I insändaren hänvisar skribenterna till ”ett beklagligt och aggressivt sensationsreportage i Ilta-Sanomat” och tar avstånd från ”dylik förföljelse och gruppdiskriminering av medmänniskor med avvikande beteende”. Insändaren avslutas med en uppmaning till ”den allmänna opinionen att påskynda ändringen av den föråldrade lagstiftningen”.

Men trots det stora inslaget av svenskspråkiga i finländsk HBTIQ-historia är den finlandssvenska HBTIQ-historian oskriven och i många fall osynliggjord. Det skulle vara intressant att veta vilka smeknamn, eufemismer och hurdant kodspråk som använts på svenska i Finland för att kommunicera det förbjudna begäret. Hur såg den homosexuella kulturen ut på 1950- och 60-talen, vilken roll spelade nordiska nätverk för den finlandssvenska HBTIQ-identiteten och var hittade man sina förebilder före gaykultur trädde in i TV-rutan och före internet? Hur påverkade HBTIQ-flykten till Sverige den finlandssvenska queera gemenskapen? Och varför engagerade så många finlandssvenska kulturpersoner sig för homosexuellas rättigheter på 1960- och 70-talet?

Finlands jubileumsår till ära har Svenska litteratursällskapet i Finland öppnat minnesinsamlingen Minoritet i minoriteten genom vilken man vill ta till vara den svenskspråkiga HBTIQ-historian i Finland. Intresserade kan antingen svara på en frågelista eller donera arkivmaterial i anslutning till temat. Man kan utgå från sina egna erfarenheter eller till exempel berätta om den där tanten i släkten som bodde med sin ”väninna” och om vilken det gick rykten. Det är verkligen dags att inkludera HBTIQ-minnen som en del av vårt gemensamma kulturarv. Det är ett ansvar vi alla delar.

Rita Paqvalén
är verksamhets-ledare för Kultur för alla och projektledare för projektet Finland 100 – I regnbågens färger

Kultur tillhör alla – eller?

Panda Eriksson
Panda Eriksson.
Visste du att biblioteken tillhör de mest flitigt använda kommunala tjänsterna? I biblioteken lånar och läser vi fortfarande böcker, men som offentliga platser har de blivit så mycket mer. Biblioteket är platsen dit vem som helst kan gå för att använda en dator, träffa bekanta och studera – utan att betala något för nöjet. Det finns kontorsmaskiner som skannar, kopierar och printar, för att inte tala om att bibliotek ofta fungerar som arenor för kommunala pilotprojekt, som 3D-printande. Dagens bibliotek är ett stadsvardagsrum mer än ett hem för boksamlingar. Och bra så? Det är mer flexibelt och tjänar därför fler behov.

Som slutarbete i min kulturproducentexamen kartlade jag två av Åbo stads kulturinstitutioner, varav Åbo huvudbibliotek var den ena. Förutom en grundläggande granskning av byggnaden bestämde jag mig för att fundera på social tillgänglighet. Det var inte det lättaste att sälja konceptet: människor nickade glatt och sa ”ja just det, trappor och sånt!”

Och visst tittade jag på trappor. Det är en självklarhet att en person i rullstol inte svävar över höga trösklar av ren vilja, trots att inspirerande citat på bilder av solnedgångar försöker övertyga oss om att vi kan göra vad som helst bara vi bibehåller en positiv attityd. Det jag hade tagit fasta på när jag började brainstorma idén var det att jag var tvungen att gå två-tre kvarter till Stockmanns andra våning för att hitta närmaste öppna könsneutrala toalett (det är ganska förödmjukande att stå utanför en låst ”invatoa”, inse att du måste gå till personalen och be om att de öppnar den, och veta att de skannar dig med blicken och funderar varför du behöver den).

Det jag alltså ville lyfta fram var mentala barriärer. Jag har ben som kan bära mig uppför trappan, men vill jag arbeta på en plats där jag inte känner mig välkommen? Nu har ju Åbo stadsbibliotek tacksamt nog skaffat en könsneutral toa med en transsymbol på, men samma tematik kom även fram i andra aspekter.

Under examensarbetets enkätförfrågan närmade jag mig en icke-stamfinländsk man och bad honom svara på ett par frågor om hur biblioteket tjänade hans behov. Han tittade på mig och sa att biblioteket inte var till för att tjäna hans behov, utan att det är ”för finskspråkiga finnar”. Det öppnade mina ögon: paradiset på jorden, stället dit alla får komma oberoende av bakgrund, kön, läggning, hudfärg, ekonomisk situation och social status betjänade mest den normativa människan. Det är inte frågan om medveten diskriminering, utan om vad och vem som syns, vems behov som tillfredsställs.

Trots välvillig personal räcker inte bondförnuft till för intersektionellt tänkande. Det är helt naturligt, och inget en själv borde kunna veta som arbetstagare. Tillgänglighet kräver medvetenhet och att vi ständigt uppdaterar oss. Det här är därför en call to action till dig. Är du arbetsgivare, stöd dina arbetstagare och ge dem verktygen att kunna (lära sig) betjäna och uppmärksamma alla sorters människor i sitt arbete. Är du arbetstagare, be om organisationens stöd och utbilda dig.

I ett polariserat politiskt klimat behöver vi inte fler dikotomier och uppdelningar, normala behov och specialbehov. Vi har alla behov!

Panda Eriksson
är en icke-binär ex-naturvetare gone rogue humanist, kulturproducent och genusvetare

Identiteter och livsval

“Every nigger is a superstar” spelar i bilradion, på instrumentbrädan vickar en guldig miniatyrkrona, och ut ur den blänkande bilen stiger langaren Juan, Chirons blivande idol och beskyddare.

I Barry Jenkins Oscarsvinnande drama Moonlight – baserad på pjäsen In Moonlight Black Boys Look Blue av Tarell Alvin McCraney – följer vi Chirons uppväxt och hans sökande efter ett jag i Miamis fattigkvarter. Filmen är uppdelad i tre delar, där varje namn står för Chirons olika livsskeden: ”Little” (där Chiron gestaltas av Alex R. Hibbert), ”Chiron” (Ashton Sanders) och ”Black” (Trevante Rhodes). I varje ålder stiger någonting nytt fram i Chirons identitet, medan skådespelarna skickligt lyckas behålla någonting av hans personlighets kärna i varje fas. Vad som formar identiteten, och vilka omständigheter som påverkar de val vi gör, är frågorna som för filmen framåt. Varför slutar Little som Black? Är Chirons livsöde en följd av determinism eller av fri vilja? Vet vi egentligen vem Chiron är då filmen tar slut?

Berättelsen i sig är en ganska klassisk uppväxthistoria i svåra förhållanden. Chiron mobbas i skolan för sin skörhet, hans drogmissbrukande mamma klarar inte av att ta hand om honom. Då mobbarna jagat in Chiron i ett övergivet hus blir han upphittad av Juan (Mahershala Ali), som tillsammans med sin empatiska flickvän Teresa (Janelle Monáe) blir hans beskyddare. Det som ändå gör den här filmen speciell är dess fokus på en svart, homosexuell pojkes uppväxt. Att hela rollistan består av mörkhyade skådespelare gör Moonlight till ett viktigt (och överraskande sent) tillskott i filmkanon.

Regissören Barry Jenkins starkaste verktyg är den värme han behandlar karaktärerna med. Utan att vare sig döma eller karikera lyfter han fram det mänskliga i varje karaktär, deras svagheter och styrkor. Bland annat Naomie Harris i rollen som Chirons mamma gestaltar med gripande övertygelse dragkampen mellan kärleken till sitt barn och drogberoendet. Likaså gör Mahershala Ali en stark skådespelarprestation som Juan (för vilken han vann Oscar för bästa manliga biroll), där han för en moralisk kamp mellan rollen som trygg beskyddare och droglangaren som förser Chirons mamma med hennes kicks.

Moonlight hade lätt kunnat bli en American dream-klyscha där Chiron går från fattiga förhållanden till framgång och ett stabilt liv. Men istället behåller hans idoler och de sociala omständigheterna sitt grepp om honom. Chiron pumpar upp sina muskler, sätter in guldtänder, anammar det avskydda smeknamnet Black och gör karriär som dealer i Atlanta. Den gamla vännen och första kärleken Kevin stannar kvar i Miami och försörjer sig som kock. Mötet mellan de gamla vännerna får en stark emancipatorisk kraft, men förhållandena omkring dem förblir de samma. ”It is what it is” säger Chiron till Kevin, och då han kör hem honom vickar en guldig miniatyrkrona på bilens instrumentbräda.

Mathilda Larsson

Moonlight (2016). Regi: Barry Jenkins. Manus: Barry Jenkins, Tarell Alvin McCraney. I huvudrollerna: Alex R. Hibbert, Ashton Sanders, Trevante Rhodes, Mahershala Ali, Naomie Harris.

Manlighet, kött och veganism

Kött- och könsnormernas allians är djupt rotad vårt samhälle och förekommer i reklam, kokböcker, medier och konst. Korv säljs med manliga namn, sötsaker med kvinnliga. Att våra matvanor ofrånkomligen är könade undgår knappast ens de minst feministiskt upplysta.

I en reklamfilm för köttkoncernen Atria tillreder kändiskocken Aki Wahlberg grillmat som han beskriver ”oikein ronski, äijä”: korv med bacon och gräddost. I en bisats, efter att ha fastställt att receptet uttryckligen är för män, konstaterar han kortfattat att lite grönsaker också är bra att ha. För att balansera den tunga smaken av bacon och ost lägger han också till en sallad, bestående av potatis, majonnäs och bacon, och försäkrar ännu en gång tittaren om att ”saadaan oikein semmoinen äijämeiniki aikaiseksi”.

Att våra matvanor ofrånkomligen är könade undgår knappast ens de minst feministiskt upplysta. Kött och manlighet går hand i hand, vilket reflekteras i statistiken över finländares matvanor: män konsumerar betydligt mera kött och andra djurprodukter än kvinnor, som i sin tur äter mera grönsaker och frukt.

Finländare äter i dag dubbelt så mycket kött som för 50 år sedan, men samtidigt är vegetarianism och veganism populärare och mera accepterat än någonsin. Det förs ingen officiell statistik över andelen vegetarianer eller veganer i Finland, men olika undersökningar tyder på att allt flera undviker kött i sin diet, speciellt unga kvinnor.

Judith Butler
Judith Butler

Judith Butler, en av vår tids mest inflytelserika politiska filosofer, beskriver könsroller som inte av naturen givna, utan som något som vi konstant upprätthåller och iscensätter genom våra handlingar. Enligt hennes tankesätt kan man se köttet som en central del i det manliga manuskriptet, på samma sätt som grönsaker, eller till exempel tofu, är en del av kvinnans. Ju mera kött, helst rött kött, man äter, desto manligare machoman spelar man.

Hur konstruerar manliga veganer sin maskulinitet under köttkonsumtionens kulturella dominans? Kan en man avsäga sig sitt köttätande utan att följaktligen avsäga sig de rådande könsnormerna? Eller blir han sårbar, försvagad, på något sett ”mjuk”?

Uppdaterad manlighet

På Instagram hittar man närmare 200 000 träffar på #veganbodybuilding. Användarna, av vilka den klara majoriteten är män, delar inspirerande vegancitat och bilder av enorma matportioner tillsammans med selfies från gymmet, till tiotusentals följare.

Medier rapporterar om (manliga) veganer som slår diverse världsrekord och idrottar på toppnivå. Maratonlöpare, tyngdlyftare och kampsportare bevisar att man inte behöver kött för att vara stark.

Den optimistiska synen på utvecklingen skulle vara att kraven för vad som är manligt luckrats upp för att tillåta veganism, eller åtminstone vegetarianism. En del bögskämt kan antagligen fortfarande förväntas av kompisarna, men trösten för män som överväger veganism är att det inte behöver innebära en radikal omvälvning av livet. Manliga veganer har förebilder utöver köttkulturens stereotypa föreställningar av svaga, icke-rationella, omanliga hippies.

Den pessimistiska synen skulle vara att den omdefinierade manligheten gör mera skada än nytta.

Kvinnor och djur

Då vegetarianism och veganism framställs i medier som en trend i uppsving, någon slags tillfällig innegrej, glömmer man lätt bort att vegetarianism har praktiserats i tusentals år, runtom hela jorden, och ofta i betydligt större utsträckning än nu.

Carol J. Adams
Carol J. Adams

Speciellt feminismen och vegetarianismen har en lång gemensam historia, visar Carol J. Adams i The Sexual Politics of Meat. I boken formulerar hon vad hon själv kallar en feministisk-vegetariansk kritik. Boken som publicerades 1990, långt före veganalternativ var vanliga på lunchmenyer, har sedermera nått en mer eller mindre kanoniserad status inom vissa kretsar.

Bokens huvudpoäng: genom att våld, det vill säga köttkonsumtion, har gjorts till en dygd upprätthålls en manlig dominans över djur och kvinnor. Genom strukturen ”den frånvarande referenten”, individen som dödats, fråntas köttbiten sin ursprungliga betydelse. Köttet ses som en symbol för manlig dominans, istället för vad det bokstavligen är: en bit av ett dödat djur. Vegetarianism, enligt Adams, motsätter sig inte bara köttätande utan hela strukturen med den frånvarande referenten, som objektifierar både kvinnor och djur genom samma mekanismer.

Det finns tydliga skillnader i Adams vegetarianism i förhållande till den moderna ”etiska vegetarianismen” som främst betonar ekologiska aspekter och (manligt) förnuft, i motsats till (kvinnliga) känslor. Adams belyser de rådande maktstrukturernas nitiska och omfattade förtryck av djurens rättigheter, vilka hon själv bygger sin teori på. Uttalanden som att man inte vill veta hur korven man äter tillverkats, är ett belysande exempel på hur viktig den frånvarande referenten är för att möjliggöra dagens köttkonsumtion. På samma sätt som köttindustrin gärna mörkar vad som händer i slakthusen mörkar vi genom vårt språk den bokstavliga verkligheten där man äter kött.

Djurets position i köttets berättelse är densamma som kvinnans i patriarkatets berättelse, och berättelserna är oskiljbart sammankopplade. Att ersätta köttkorven med sojakorv är inte ett alternativt slut på utan ett totalt omkullkastande av hela berättelsen. Om manliga könsroller hotas av veganism, frågar Adams om de överhuvudtaget är värda att försvara.

Defensivt eller målmedvetet

Internets manliga veganer förespråkar sällan en kulturrevolution i samma grad som Adams, men deras inflytande är desto större. Tanken om att veganism endast innebär en förändring i konsumtionsvanor är lättare att ta till sig.

Självutnämnda ”bro vegans” eller ”dude vegans” på internet intygar att veganism är ultramanligt. Man vill överge köttnormen, men samtidigt hålla fast vid könsnormen. Ur Adams feministisk-vegetarianska perspektiv är det inte svårt att se de problematiska, eller i värsta fall kontraproduktiva aspekterna i liknande insatser.

Är det omöjligt att uttrycka medkänsla utan att känna sig tvungen att samtidigt hävda sin manlighet? Utan att till sitt eget försvar fortsätta att reproducera snäva könsroller, eller lägga manligt beslag på nyfunna positiva egenskaper?

Senast då kampanjer för att kombinera veganism och manlighet börjar tala om vad riktiga män gör och inte gör, torde varningsklockorna ringa hos alla som ens bläddrat i The Sexual Politics of Meat. Listartiklar och kolumner på internet som förklarar varför veganer är manligare än köttätare eller varför riktiga män inte äter kött pumpas ut på löpande band. Ett säkert och välprövat koncept: mansrollen omdefinieras enligt vad som krävs för att försvara den manliga dominansens status quo. Välvilliga manliga veganer gör sig indirekt skyldiga till att upprätthålla samma strukturer som de kritiserar.

Å andra sidan har insatser i den stilen försvarats med att de är ändamålsenliga, i och med att de har möjligheten att nå en bredare målgrupp. Redan i titeln på punkmusikern och idrottaren John Josephs veganmanifest, Meat Is for Pussies, finns en uppenbar problematik, men enligt Joseph har feedbacken varit enormt positiv. Fångar, metallarbetare, poliser och övriga ”tuffa män”, som ger honom äran för sin omvändelse till veganism, har knappast läst eller kommer någonsin att läsa feministisk teori. Joseph menar att han når dem som veganrörelsen traditionellt har svårast att nå.

Det komplicerade köttet

Fortfarande finns det en hel del män och kvinnor som ryggar tillbaka bara av att höra orden vegan, feminism, eller ännu värre, båda i samma mening. I en perfekt värld skulle det inte vara nödvändigt att marknadsföra veganism med uråldriga stereotyper om manlighet, men i en värld som är långt ifrån perfekt är det kanske ett steg i rätt riktning.

Å andra sidan är stora förändringar möjliga på relativt kort tid: minns någon ännu när tobaksrökning var manligt? Kanske män skulle må bra av en likadan omdefinition av köttnormen – vem tycker på riktigt att hjärt- och kärlsjukdomar förkroppsligar virilitet?

Köttet är komplicerat. Den diskursiva kopplingen mellan kött och manlighet, som gör det svårare för män att välja en växtbaserad diet, upprätthålls inte bara av tevekockar. Kött- och könsnormernas allians är djupt rotad vårt samhälle, och förekommer i reklam, kokböcker, medier och konst. Korv säljs med manliga namn, sötsaker med kvinnliga. Reproduktionen av normer är inte alltid lika flagrant som i Wahlmans matlagningsvideo, men den finns överallt, som en brasa vi omedvetet fortsätter elda.

Text: Elis Karell
Foto: Otto Donner & Wikimedia Commons