Etikettarkiv: Queerfrågor

Kampen är inte över

Pride-paraden i Helsingfors går av stapeln i slutet av juni. Trots politiska framgångar de senaste åren, finns ännu många orsaker för HBTIQ-aktivister att driva kampanj.

Ny Tid träffar Fredrika Biström, verksamhets-koordinator på Regnbågsankan, och Monika Pensar, medlem i Regnbågsankans styrelse, för att diskutera kärlek och politik och Regnbågsankans verksamhet.

Den svenskspråkiga föreningen Regnbågsankan är öppen för alla som känner att de tillhör en sexuell minoritet eller könsminoritet, men också för alla andra som vill driva frågor om jämlikhet i Finland.

Vilka är de största frågorna som ni vill förändra i dagens Finland?

– Sakpolitiskt så följer vi i stora drag Setas (Föreningen för sexuellt likaberättigande) linje. Den fråga som den senaste tiden  varit mest på folks läppar är translagen. Det största problemet här är steriliseringstvånget, man måste ha ett bevis på att man inte kan producera barn för att kunna gå vidare i processen. Det är fel, och onödigt, säger Fredrika Biström.

Monika Pensar spinner vidare på tanken:

– Det har också varit aktuellt att ta upp #metoo för regnbågsmänniskor, det är viktigt att komma ihåg att icke-binära personer och personer som har olika asexuella identiteter också upplever trakasserier och våld. Regnbågsankan upplever att regnbågsperspektivet är lite bortglömt i #metoo. En annan sak som är viktig ur politisk synvinkel är hur man i olika religiösa samfund inte behandlar personer från olika sexuella minoriteter jämställt. Samkönade par får till exempel inte gifta sig i kyrkan. Jag tror att Regnbågsankan kommer att stöda vigslar i kyrkan för samkönade par mera aktivt, fortsätter Pensar.

Biström säger att föreningen under det gångna året lyft upp frågor kring asexualitet och genom denna aktivitet har Regnbågsankan velat visa att föreningen finns till också för de som upplever sig vara asexuella.

– Regnbågsankan fungerar gärna tillsammans med andra föreningar. Det är till exempel viktigt att människor från HBTQ-spektret som har funktionshinder eller som har någon kognitiv variation också ska få finnas till på lika villkor med sin mångfaldssexualitet. Jag var på kurs förra veckan och fick upp ögonen för att det inom spektret för personer med fysiska variationer eller kognitiva variationer finns mycket regnbågsmänniskor, procentuellt mera än i befolkningen i övrigt. Det var något som överraskade mig, säger Pensar.

Regnbågsankan är en flitigt anlitad gäst i skolorna – i medeltal gör föreningen mellan 20 och 25 skolbesök per år. Ett annat viktigt sätt att göra sig själva och sina medlemmar synliga är att ordna evenemang, det viktiga i de evenemangen är att skapa gemenskap och stärka de mänskor som är med.

– Vi är med på olika mässor, också kyrkliga mässor. Vi driver också ett regnbågsfamiljecafé och så ordnar vi en regnbågshelg en gång i året dit vi bjuder in gäster och ordnar program, fortsätter Pensar.

Den jämlika äktenskapslagen godkändes förra året, vad har det betytt för er personligen?

– Jag är inte gift, så det har inte ändrat något för mig personligen. Men det hade en jättestor symbolisk betydelse. Finlands lag erkänner alla variationer av människor som vill ingå ett juridiskt äktenskap. Det behöver inte kallas något annat, och det finns samma möjligheter att till exempel adoptera, säger Biström.

Monika Pensar drar sig till minnes den dag då de glada demonstranterna stod vid Medborgartorget i Helsingfors – jublande, hoppande och gråtande av glädje.

– Man tänkte att nu är kampen slut, och det kändes väldigt tomt ett tag. Men sen inser man att det inte tar slut. Kampen förs på olika ställen i världen, det blir aldrig bra över allt. Nästa kamp efter att Finlands stat har godkänt jämställda äktenskap är ju att alla de olika religiösa samfunden i Finland kommer att utmanas av beslutet. Inte bara den kristna kyrkan, utan också andra samfund, till exempel muslimska samfund. Det finns mycket kvar att göra ännu, unga som växer upp nu måste också kämpa med identitetsfrågor, säger Pensar.

Tror ni att det har påverkat er syn på kärlek och relationer att man hela tiden måste kämpa för jämställdhet?

– Det påverkar på det sättet att man inte får någon ro. Det finns många homosexuella eller bisexuella par som bara önskar att få leva som alla andra och inte alltid behöva förklara sig och kämpa för sina rättigheter. Att komma ut ur skåpet är inte heller något som man gör bara en gång.  Man kan vara tvungen att göra det jätteofta, till och med varje vecka. Att hela tiden tvingas förklara sig kan påverka parrelationen. Men samtidigt kan det att man lyfter fram mångfalden lära dem som hör till den heteronormativa världen massor om kärlek och rättigheter och respekt som kanske inte finns i deras värld. Regnbågsvärlden har jättemycket att ge den övriga världen, säger Pensar.

– Kärleken och känslorna kommer oberoende, inte älskar man ju människor mindre bara för att man är bi eller pan eller gay, säger Biström.

Vilka möjligheter man har att gå vidare i livet med dessa känslor beror delvis på det omgivande samhället.

– Kan man vara öppen med sin relation? Kan båda i en relation vara öppna? Är det svårare att hitta en partner eller är det till och med lättare? Är det större risk att få könssjukdomar, för att man inte har fått tillräckligt med information i skolan? Är det större risk att man separerar för att man inte får släktens stöd? Är det svårare att få barn?, avslutar Biström frågande.

text & foto Adele Westerlund

Identitetsmarknad

Joel Backström
Joel Backström.
Identitetspolitiken är överallt. Till höger och vänster, bland antirasister och rasister förskjuts fokus från det universella – frågor som gäller alla, såsom allmänna rättigheter och fördelningen av samhällsrikedomen mellan arbete och kapital – till frågor där representanter för olika grupper hävdar sina rättigheter i kraft av sin partikulära identitet: finlandssvensk, transperson, muslim, infödd (”sann”, vit) finländare.

Det är en del av en allmän avpolitisering där folk definierar sig mindre genom sin uppfattning om en önskvärd och rättvis samhällsutveckling, och mer genom livs- och konsumtionsstil. Men ”avpolitiseringen” är förstås illusorisk; den innebär bara att de avgörande politiska valen gjorts i tysthet, och att samhällsutvecklingen effektivt drivs åt ett visst håll: högerut. Identitetspolitiken är konsumismens närsläkting och nyliberalismens baksida, eller snarare dess aningslöst granna fasad. Lögnen att det inte finns några alternativ i politiken (särskilt den ekonomiska) motsvaras av lögnen att alla kan köpa sig det liv de vill bland otaliga alternativ på butikshyllan. Konsumtion handlar väsentligen just om identitetsbildning, att genom sin konsumtionsstil bygga sin självbild och grupptillhörighet. Genom att klä sig si och äta så, ”konsumera” kultur av det ena eller andra slaget, antas man visa vem man är i någon viktigare, men naturligtvis totalt luddiga, existentiella mening.

Också könstillhörighet har dragits in i samma konsumtionslogik, och uppfattas idag som ännu en av de sociala identitetsmarkörer som, liksom klädstilar och dieter, var och en fritt bör få välja, och om det behövs genom operation få ändrad så att den motsvarar önskemålen. Jag påstår naturligtvis inte att könskorrigeringar faktiskt kan likställas med ett dietbyte. Däremot menar jag att just en sådan trivialiserande begreppsförvirring lurar nära ytan i mycket av diskussionen kring köns- och andra identitetspolitiska frågor. Folk insisterar på sina förmenta rättigheter i en ton som mest liknar den indignerade kundens som anser sig förtjäna bättre service och överlag alltid har rätt. Och olika institutioner svarar som ängsliga företag som vill vara kunderna till lags. Allt uppfattas, liksom när det gäller konsumtion, som subjektiva preferenser, och utgångspunkten är att man alltid borde få vad man efterfrågar.

Samma subjektivering, samma självupptagenhet där man helt tappat bort just sig själv, går igen på andra håll, till exempel i terapisnacket som genomsyrar vår kultur. I filosofin, där det som blir framtidens allmänt omfattade dumheter ofta först formuleras, har den här subjektivistiska förvirringen varit rådande sedan 1700-talet då det borgerliga samhället växte fram. Enligt den är allt som inte är snävt vetenskapligt mätbara fakta bara subjektiva känslor, åsikter eller ”värderingar”, som man varken behöver förstå eller kan ifrågasätta, bara uttrycka – vilket man sedan, av någon märklig anledning, anser att man bör respekteras för. Men om jag säger något huvudlöst är det naturligtvis inget du ska respektera. Ingen har ”rätt” att prata strunt, hur ofta folk än gör det. Det faktum att jag tillhör en viss grupp är heller ingen garanti för att det jag säger om den är riktigt, tvärtom. Vill man ha en sanningsenlig bild av förtryckarnas tillvaro är förtryckarna själva de sista man ska fråga: de ljuger om förtrycket för att döva sitt onda samvete, de kan inte annat. Ingen vill se de destruktiva sidorna hos sin egen identitet, hos den konstellation av mer eller mindre tanklöst anammade uppfattningar och värderingar man hängt upp sin självrespekt på. Därför är våra identiteter systematiskt förljugna.

Och det gäller offren för förtryck liksom alla andra; att utsättas för orättvisor blir man tyvärr inte själv rättvis av. Att lyssna på offer för diverse orättvisor är väsentligt, men sker det under den inte ovanliga förutsättningen att inget offret sagt får ifrågasättas, är ingenting vunnet. Då lyssnar man egentligen inte alls: att lyssna betyder inte att kritiklöst svälja det sagda utan att svara på det. Självförakt, självömkan och ressentiment vanställer lätt offrets perspektiv och får erfarenheter av förtryck att stelna till just en offeridentitet. Att i Prideparadernas anda vända självföraktet i stolt hävdande av den identitet som andra föraktfullt förtryckt kan vara ett steg mot att kasta av sig förtrycket och bli fri från offeridentiteten, men det är ingen önskvärd ändstation. Att ha en sexuell läggning eller tala ett visst språk är inget att skämmas för, men av samma anledning inget att vara stolt över.

I dag insisterar alla på ”sin” upplevelse och uppfattning: denna antas vara djupt personlig, och att förnekas rätten till den är majestätsbrott. Men ingenting är personligt per automatik. Om man i sin knarriga självömkan sitter och gnäller, i sin småsinta avund klagar över världens orättvisa, i sin illvilliga leda skvallrar om folk, i sin ängsliga konformism koketterar för att få gillande, så är det visserligen man själv och ingen annan som gör allt detta och bär ansvar för det, men det finns ingenting personligt i det. Munnen som talar är ens egen, men ur den flyter ett hopkok av fördomar och känsloströmningar som flyter omkring i vårt kollektiva omedvetna, och som man gripit efter i sin fega ovilja att ens försöka få tag i något verkligt, få kontakt med människorna man möter och därmed hitta något eget att säga dem. Att man har alla möjliga identiteter, att man kan klassificeras som det ena, andra eller tredje hjälper en inte det minsta här, lika litet som man hittar sitt sanna jag på butikshyllan. Identiteten hjälper inte, men den tröstar, lindrar ångesten över att inget eget ha att ge. För man är ju ändå finlandssvensk eller astmatiker eller äger någon annan allmänt erkänd identitetsmarkör – och ett socialt erkänt halv-utanförskap (”white monkey”) hör till de mest eftertraktade markörerna idag – som gör att man åtminstone vet att man är någon.

Joel Backström
är filosof

Musikens frigörande kraft

Det är något med artister som är fem före att slå igenom. Det råa, det osäkra, det extremt kaxiga. När en vet vad en går för, det södergranska ”det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”. Det är nog inget sammanträffande att Silvana Imam tillsammans med flickvännen och artistkollegan Beatrice Eli dedikerat en specialkonsert till just Edith Södergran.

Silvana – väck mig när ni vaknat tar avstamp i just den stunden, precis innan det stora genombrottet. Året är 2014, Silvana Imam sitter på golvet i en studio och radion har precis annonserat ut ett pris åt henne. Imam sjunger med i sin egen låt, studsar upp och ropar ”fan vad jag är bra”, skuggboxas; livet och glädjen får inte riktigt plats i kroppen.

Alla älskar en framgångssaga, och detta är en som heter duga. Silvana Imam, den lilla syrisk-litauisk-svenska flickan som ville vara pojke och kallas Erik, slår igenom och blir en av Sveriges största rap-artister. Tillsammans med Beatrice Eli utgör hon dessutom ett av Sveriges mesta power couples och queera förebilder.

Men topparna kommer sällan utan dalar, och dalarna finns med som en klangbotten genom hela filmen. Den lilla Silvana som blir retad för sitt korta hår, pappan som uppenbarligen var homofob, mammans litauiska släkt som tjatar om pojkvänner, och inte minst pressen och förväntningarna som följer på framgången.

Med hjälp av artistens barndomsfilmer och egna mobilvideor skapar filmmakarna en intimitet som Imam själv inte alltid verkar vilja bjuda på. Egot är lika stort som sårbarheten, och imagen är viktig. Det finns en underbar scen där Beatrice Eli med mobilkamera filmar sig och Silvana liggande på sängen, och Eli kommenterar att filmsnutten riskerar att sabotera den nogsamt uppbyggda imagen: ”Nu får alla veta sanningen om Silvana Imam, att hon är en liten gullis som gillar att mysa på sin flickväns bröst”. Kärlekshistorien bildar även i övrigt ett fint sidotema i filmen – vi får följa med Elis och Imams relation från de första trevande kontaktförsöken till att de är ett etablerat par som även uppträder tillsammans.

Filmmakarna har följt Silvana Imam i tre år, och de har fångat många starka scener. Ändå är det Imams låttexter som styr innehållet, de får tala när privatpersonen Silvana inte gör det. Det kan ha varit ett medvetet val, eller en nödvändighet. Men det spelar egentligen ingen roll; det funkar.

Produktionsbolaget Mantaray, som står bakom Silvana – väck mig när ni vaknat, producerade även succédokumentären Jag är Ingrid, som bygger på material som Ingrid Bergman själv filmat. Följande projekt för bolaget är en film om Joyce Carol Oates. (Som en kuriositet kan nämnas att filmen innehåller en videointervju som Ny Tid gjort med Imam, red. anm.)

Varför har man då gjort en lång dokumentär om just Silvana Imam, en artist som trots allt är i ett rätt tidigt skede av sin karriär?

För att hon symboliserar något mer än bara sig själv. Silvana – väck mig när ni vaknat handlar först och främst om kampen för att få vara sig själv och precis som en vill. Den handlar om musikens frigörande kraft och om den viktiga förebild Imam blir både som kvinnlig rappare, öppet lesbisk, feminist och antirasist.

Man kan förstås ifrågasätta det konstnärliga omdömet i att vara så pass övertydlig i ett sammanhang som utger sig för att vara ett personporträtt. Men å andra sidan är världen full av självklarheter som tyvärr inte är självklara för alla.

Som Imam rappar i filmen: ”Kan vi fylla oväntade platser med oväntade kroppar? Vågar vi hålla vår flickvän i handen?”

Ja. Det kan vi väl? Det ska vi väl?

Väck mig gärna när alla vaknat.

Text Karin Tötterman
Foto Janne Wass

Silvana Imam – väck mig när ni vaknat. Regi: Mika Gustafson, Olivia Kastebring, Christina Tsiobanelis. Medverkande: Silvana Imam, Beatrice Eli med flera. Dokumentär, Sverige, 2017.

Om språkliga mellanrum

Rita Paqvalén
Rita Paqvalén.
I samband med en vårstädning av min dator hittade jag en appell som var daterad 29.4.2005, just efter att den finlandssvenska Regnbågshelgen arrangerades för första gången i Helsingfors. Bakom appellen, som var riktad till styrelsen för Seta, stod jag och fem andra HBTIQ-aktiva och den var undertecknad av ytterligare 90 andra personer. I den vädjade vi till Setas styrelse om att föreningen skulle införa en svenskspråkig sida i den dåvarande medlemstidningen Z-lehti.

Bakgrunden till skrivelsen var en epostdiskussion som vi fört med chefredaktören i vilken hen försvarat sin enspråkiga linje genom att hänvisa till försäljningssiffror och till att tidningens läsare skulle ”bli sårade” om texter på svenska skulle publiceras i ”deras” tidning. Chefredaktörens exkluderande målgruppstänk, en avgränsning som inte bara uteslöt oss svenskspråkiga läsare utan som dessutom utgick från att bidrag på svenska kunde provocera tidskriftens tilltänkta läsare, fick oss att handla.

Idén om att få en egen sida på svenska förvandlades genom chefredaktörens svar från en rolig tanke till en politisk fråga. I appellen konstaterar vi att tidningens ”intolerans gentemot den svenskspråkiga minoriteten i Finland är speciellt beklaglig då tidskriften är ett språkrör för en människorättsorganisation som SETA” och att vår kritik inte enbart handlar ”om principer och människovärde, utan även om vikten av att få uttrycka sin identitet och få den bekräftad på sitt eget modersmål”.

Även om vår skrivelse inte ledde till någon konkret förändring av tidskriftens linje, gjorde processen mig medveten om mitt eget behov att få vara både-och samtidigt och att kunna kombinera två olika minoritetspositioner. Och om hur viktiga symboliska handlingar kan vara för att känna sig bekräftad. En svensk sida i Z-lehti skulle knappast ha täckt det informationsbehov som fanns då, men den skulle ha inneburit en viktig markering om att det finländska queera vi:et även inkluderar oss finlandssvenskar. Alldeles obesvarad blev vår önskan ändå inte. Seta fick år 2005 en ny generalsekreterare, Aija Salo, som lät översätta mycket material på Setas hemsidor till svenska. I dag har Setas sidor även information på finskt teckenspråk, på engelska och ryska.

Våren 2005 innebar en vändpunkt i finlandssvensk HBTIQ-historia. Efter den första Regnbågshelgen fortsatte de aktiva inom den ny(gaml)a föreningen Regnbågsankan – föreningen föregicks av den mer slutna föreningen Gay West – sitt målmedvetna arbete för att göra föreningen till ett forum för den svenskspråkiga HBTIQ-minoriteten i Svenskfinland. Arbetet har burit frukt: föreningen har sedan många år en anställd, arrangerar en årlig Regnbågshelg och föreningens frivilliga turnerar i skolorna. Finlandssvenska queera har i dag en ankdamm att plaska i, eller att välja bort. Och genom Jeppis Pride 2015 blev HBTIQ-frågor även en gemensam finlandssvensk demokratifråga.

I vår skrivelse från 2005 talar vi om behovet av att uttrycka vår egen identitet på vårt eget modersmål, men hur ser identiteten ut formulerad på svenska i Finland? Här finns en intressant paradox – samtidigt som svensktalande HBTIQ-personer i många fall har levt sin queera identitet utanför ett finlandssvenskt sammanhang och på finska, har det finlandssvenska inslaget har varit starkt representerat i finländsk HBTIQ-historia under 1900-talet.

Den svenskspråkiga litterära marknaden var under 1900-talet ända fram till 1990-talet långt mer öppen för HBTIQ-perspektiv än den finskspråkiga. Många av de centrala litterära ikonerna såsom Edith Södergran och Tove Jansson skrev sina verk på svenska. Ödesmärkt, en av Nordens första pjäser med en öppet homosexuell tematik, skrevs av Karin Smirnoff och gavs ut år 1923. Också Christer Kihlman är en nordisk pionjär och hans verk hör till den nordiska gaylitteraturens tidigaste. Lotus, som ses som den första ”lesbiska” romanen i Finland, skrevs av Nalle Valtiala och gavs ut år 1973. Inom övriga konstarter hittas namn såsom Vivica Bandler, Magnus Enckell, Riko Eklundh och Tiina Lindfors – listan kunde göras lång.

Bland den finländska gayrörelsens pionjärer hittas många svenskspråkiga personer såsom Martin Schreck och Ulf Månsson. Många inom den finlandssvenska intelligentian engagerade sig för de homosexuella rättigheter under en tid då homosexualitet var straffbart. En av dem var Claes Andersson som var en av de 90 personer som undertecknade en appell om att ändra ”homosexlagen” som publicerades i Hufvudstadsbladet 13.8.1966. I insändaren hänvisar skribenterna till ”ett beklagligt och aggressivt sensationsreportage i Ilta-Sanomat” och tar avstånd från ”dylik förföljelse och gruppdiskriminering av medmänniskor med avvikande beteende”. Insändaren avslutas med en uppmaning till ”den allmänna opinionen att påskynda ändringen av den föråldrade lagstiftningen”.

Men trots det stora inslaget av svenskspråkiga i finländsk HBTIQ-historia är den finlandssvenska HBTIQ-historian oskriven och i många fall osynliggjord. Det skulle vara intressant att veta vilka smeknamn, eufemismer och hurdant kodspråk som använts på svenska i Finland för att kommunicera det förbjudna begäret. Hur såg den homosexuella kulturen ut på 1950- och 60-talen, vilken roll spelade nordiska nätverk för den finlandssvenska HBTIQ-identiteten och var hittade man sina förebilder före gaykultur trädde in i TV-rutan och före internet? Hur påverkade HBTIQ-flykten till Sverige den finlandssvenska queera gemenskapen? Och varför engagerade så många finlandssvenska kulturpersoner sig för homosexuellas rättigheter på 1960- och 70-talet?

Finlands jubileumsår till ära har Svenska litteratursällskapet i Finland öppnat minnesinsamlingen Minoritet i minoriteten genom vilken man vill ta till vara den svenskspråkiga HBTIQ-historian i Finland. Intresserade kan antingen svara på en frågelista eller donera arkivmaterial i anslutning till temat. Man kan utgå från sina egna erfarenheter eller till exempel berätta om den där tanten i släkten som bodde med sin ”väninna” och om vilken det gick rykten. Det är verkligen dags att inkludera HBTIQ-minnen som en del av vårt gemensamma kulturarv. Det är ett ansvar vi alla delar.

Rita Paqvalén
är verksamhets-ledare för Kultur för alla och projektledare för projektet Finland 100 – I regnbågens färger

Kultur tillhör alla – eller?

Panda Eriksson
Panda Eriksson.
Visste du att biblioteken tillhör de mest flitigt använda kommunala tjänsterna? I biblioteken lånar och läser vi fortfarande böcker, men som offentliga platser har de blivit så mycket mer. Biblioteket är platsen dit vem som helst kan gå för att använda en dator, träffa bekanta och studera – utan att betala något för nöjet. Det finns kontorsmaskiner som skannar, kopierar och printar, för att inte tala om att bibliotek ofta fungerar som arenor för kommunala pilotprojekt, som 3D-printande. Dagens bibliotek är ett stadsvardagsrum mer än ett hem för boksamlingar. Och bra så? Det är mer flexibelt och tjänar därför fler behov.

Som slutarbete i min kulturproducentexamen kartlade jag två av Åbo stads kulturinstitutioner, varav Åbo huvudbibliotek var den ena. Förutom en grundläggande granskning av byggnaden bestämde jag mig för att fundera på social tillgänglighet. Det var inte det lättaste att sälja konceptet: människor nickade glatt och sa ”ja just det, trappor och sånt!”

Och visst tittade jag på trappor. Det är en självklarhet att en person i rullstol inte svävar över höga trösklar av ren vilja, trots att inspirerande citat på bilder av solnedgångar försöker övertyga oss om att vi kan göra vad som helst bara vi bibehåller en positiv attityd. Det jag hade tagit fasta på när jag började brainstorma idén var det att jag var tvungen att gå två-tre kvarter till Stockmanns andra våning för att hitta närmaste öppna könsneutrala toalett (det är ganska förödmjukande att stå utanför en låst ”invatoa”, inse att du måste gå till personalen och be om att de öppnar den, och veta att de skannar dig med blicken och funderar varför du behöver den).

Det jag alltså ville lyfta fram var mentala barriärer. Jag har ben som kan bära mig uppför trappan, men vill jag arbeta på en plats där jag inte känner mig välkommen? Nu har ju Åbo stadsbibliotek tacksamt nog skaffat en könsneutral toa med en transsymbol på, men samma tematik kom även fram i andra aspekter.

Under examensarbetets enkätförfrågan närmade jag mig en icke-stamfinländsk man och bad honom svara på ett par frågor om hur biblioteket tjänade hans behov. Han tittade på mig och sa att biblioteket inte var till för att tjäna hans behov, utan att det är ”för finskspråkiga finnar”. Det öppnade mina ögon: paradiset på jorden, stället dit alla får komma oberoende av bakgrund, kön, läggning, hudfärg, ekonomisk situation och social status betjänade mest den normativa människan. Det är inte frågan om medveten diskriminering, utan om vad och vem som syns, vems behov som tillfredsställs.

Trots välvillig personal räcker inte bondförnuft till för intersektionellt tänkande. Det är helt naturligt, och inget en själv borde kunna veta som arbetstagare. Tillgänglighet kräver medvetenhet och att vi ständigt uppdaterar oss. Det här är därför en call to action till dig. Är du arbetsgivare, stöd dina arbetstagare och ge dem verktygen att kunna (lära sig) betjäna och uppmärksamma alla sorters människor i sitt arbete. Är du arbetstagare, be om organisationens stöd och utbilda dig.

I ett polariserat politiskt klimat behöver vi inte fler dikotomier och uppdelningar, normala behov och specialbehov. Vi har alla behov!

Panda Eriksson
är en icke-binär ex-naturvetare gone rogue humanist, kulturproducent och genusvetare