Etikettarkiv: Rasism

Vad läser extremhögern?

Trots nidbilden av den okulturella rasisten läser faktiskt högerextremister också skönlitteratur – och för att förstå extremhögern kan det vara bra att förstå vad de läser, skriver Janne Wass.

För att finna moderna skönlitterära författare inom extremhögern får vi gräva ganska djupt i obskyra boklådor, men jag gör ändå ett försök att presentera några av brunhögerns samtida favoritromaner.  USA är den största producenten av litterär fiktion på ytterhögerkanten, bland annat representerat av Counter-Currents Publishing och det lilla, men extremt produktiva science-fiction-förlaget Castalia House, grundat av den amerikanska alt-right-personligheten Vox Day och finländska Markku Koponen- – med säte i Kouvola. Vill man i dag finna en kulturell och intellektuell extremhöger får man också i första hand leta i USA och det frankofona Europa – samt till viss grad i Ryssland och övriga slaviska länder.

Att högerextremisternas bibliotek är spretigt framgår tydligt ur en lista på alt-right-sidan American Renaissance, där en rad profiler ger läsarna boktips. Hit ryms Arthur Koestlers- antisovjetiska Natt klockan tolv på dagen, Bret Easton Ellis nihilistiska debutroman Noll att förlora, danska Nobelpristagaren Johannes V. Jensens socialdarwinistiskt färgade trilogi Den långa resan och sci-fi-dystopier som George Orwells 1984 och Aldous Huxleys Du sköna, nya värld. Men på listan finns också verk som är betydligt mer kontroversiella. Ett av dem är en fransk roman som är det närmaste man kommer en modern internationell helig skrift för den rasistiska extremhögern, nämligen Jean Raspails Le Camp des Saints (”de heligas läger”).

Invandringsepos

Le Camp des Saints publicerades 1973 och blev slaktad av franska litteraturkritiker. Boken vägrade ändå dö, och cirkulerade i årtionden som en kultroman i rasistiska kretsar. Mikael Nyberg beskrev boken i den socialistiska tidskriften Clarté den 17.10.1997:

”Temat är den vita rasens undergång. En miljon utmärglade indier från Calcutta kapar en armada av fartyg och anlöper franska Rivieran. Regeringen förmår inte göra vad som måste göras och soldaterna kastar sina vapen och flyr med lokalbefolkningen. […] Fördämningarna rämnar. Miljoner kineser väller in över den ryska gränsen, svarta sluminvånare flyttar in i palatsen i New York och den nya franska, rasblandade regeringen förser varje flyktingläger med en uppsättning vita kvinnor, ’alla fria att ta för sig av’”.

1973 upplevde Frankrike en stor flyktingström från Algeriet, och det var kring samma tider som det började utvecklas domedagsteorier om hur invandrare skulle välla in i Europa och omkullkasta den västerländska civilisationen. Tankegångarna utvecklades vidare av islamkritikern Bat Ye’or till den så kallade Eurabienteorin i början av 2000-talet, en teori som förespråkats av bland annat Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho, terroristen Anders Behring Breivik och den holländska högerpopulisten Geert Wilders.

Le Camp des Saints blev en överraskande bästsäljare i Frankrike 2011 efter att Front Nationals partiordförande Marine le Pen hyllat romanen som profetisk, varefter den amerikanska alt-right-profilen Steve Bannon kallade den för sin favoritroman.

Inspiration för terrorister

Den andra romanen som kan beskrivas som en modern högerextremistisk klassiker är Turners dagböcker, skriven av vit makt-aktivisten William Luther Pierce år 1979. En internationell judekonspiration i ett framtida USA eftersträvar världsherravälde genom rasblandning. Huvudpersonen Turner blir ledare för en vit gerillaorganisation vid namn ”The Order” som inleder ett raskrig med mål att upprätta en vit hegemoni i världen.

Romanen fick först uppmärksamhet 1983–1984 då en vit makt-rörelse tog namnet The Order och utförde terroristattentat av den typen som beskrivs i boken, med tre dödsfall som följd. Verkligt beryktad blev den 1995 då ett exemplar av boken hittades hemma hos Oklahomabombaren Timothy McVeigh. Hans attentat mot FBI-byggnaden i Oklahoma hade uppenbara likheter med ett bombdåd mot FBI-högkvarteret som beskrivs i boken.

William Luther Pierce skrev Turners dagböcker under pseudonymen Andrew MacDonald.

Islamofobi från vänster

En annan klassiker vars misantropiska übermenschideal passar in i fascistiska läsekretsar är Ayn Rands Och världen skälvde (1957). Liksom de två ovan nämnda romanerna beskriver Och världen skälvde en framtid där individens frihet förtrycks av en överhöghet som i jämlikhetens namn vill utplåna olikheter. Det som går som en röd tråd från Rand vidare till Raspail och Pierce, och fram till samtida högerextremister som Halla-aho, Breivik och Bannon är idén om en kuschad, politiskt korrekt (socialdemokratisk-socialistisk) allmänhet som antingen utnyttjas av en världselit eller förlorar sin handlingskraft så att den inte lyckas stå upp mot en civilisationshotande invasion av lägre stående varelser. Men Ayn Rand var jude, och därför gör många högerextrema läsare vida lovar kring henne.

Den franska ”livsförnekande surkarten” (enligt Svenska Dagbladet) Michel Houellebecq är en desillusionerad socialist som rönt bred uppskattning i islamofobiska kretsar. Hans senaste roman Underkastelse (2015) beskriver hur ett religiöst konservativt islamistiskt parti tar makten i Frankrike med stöd av socialisterna som agerar som ”nyttiga idioter”, och de samhälleliga problem som det ger upphov till.

Rasistisk sci-fi

Alla fyra böcker som beskrivs här representerar futuristisk science fiction, en genre som historiskt erbjudit en god grogrund för ultrakonservativa författare. En av genrens mest ansedda storheter är Robert Heinlein, som särskilt på äldre dagar blev allt mer militaristisk och auktoritetshyllande. Hans klassikerroman Stjärnsoldaten (1959) är en av böckerna på American Renaissances lista. Jerry Pournelle är en annan hyllad amerikansk sci-fi-författare som kommer farligt nära fascistoida ställningstaganden. Hans bok Lucifer’s Hammer (1977) är öppet rasistisk, och i flertalet av sina verk återkommer han till en militarism, libertarianism och auktoritärianism som han lånat av Rand och Heinlein.

Pournelle var en del av en våg av ultrakonservativa sci-fi-författare som steg fram under 1970-talet i USA, men som ändå aldrig helt och hållet klev över på det politiskt bruna område som senare – mer obskyra – författare har etablerat sig i. Tidigare nämnda Vox Day var en av hjärnorna bakom en blockröstningskupp mot sci-fi-litteraturpriset Hugo 2014–2015, då en klick högerextrema och konservativa författare, utgivare och läsare ansåg att vänstern och feministerna hade övertagit science fiction-genren.

Två amerikanska kultklassiker från 2000-talet inom den xenofobiska läsarkretsen är Dark Millennium av Gerald James McManus och Hold Back This Day av Ward Kendall, båda utgivna 2001. Den första är en futuristisk roman där USA:s president bekämpar det kaos som den mångkulturella demokratin fört med sig. Han upprättar en tyranni och slaktar skoningslöst alla icke-vita i landet. Boken har beskrivits som en arvtagare till Turners dagböcker. Också den senare – en rymddystopi – handlar om en hjältemodig vit man som tar upp kampen mot mångkulturalismens förtryck. Ett av de få kvinnliga bidragen till den högerextrema kanonen är Ellen Williams Bedford, a World Vision (2000). Denna framtidsvision är inte lika intresserad av rasproblematiken som den är av amerikansk nationalism, bevarandet av kristendomen och konservativa värden. Men också i Williams roman är det ”främmande element” som importerad socialism, feminism och globalisering som är roten till allt ont.

Bakom nationalismen, militarismen och den oförblommerade rasismen i de här böckerna verkar det som ett förenande tema finnas en avgrundsdjup rädsla bland vita – företrädesvis män – för att stå som förlorare i en värld där främmande och skrämmande element gör intrång. Även om flera av böckerna tar upp rent konkreta förluster för den vita mannen, tycks det som om den verkliga rädslan är förlusten av ett kulturellt sammanhang och en identitet, och samtidigt en priviligierad status. Att vara vit, västerländsk man har i århundraden inneburit en automatisk position på toppen av näringskedjan, en position som är hotad av feminism, socialism och kulturell uppblandning. Plötsligt är den vita mannen inte längre exceptionell, utan bara en i den nya jämställda massan. Jag vet inte om jag vill rekommendera några av ovanstående böcker för läsning, men en inblick i vad extremhögern läser kan kanske ge oss svar på varför rörelsen ter sig så lockande för så många. N

Janne Wass

H. P. Lovecraft – skönheten i skräcken

Skräckförfattaren H.P. Lovecraft var en obotlig rasist, men är trots det älskad av tusentals antirasister världen över. Frikopplar man hans berättelser från hans person vidgas möjligheterna till tolkning av hans legendariska monster Cthulhu och övriga oknytt.

The oldest and strongest emotion of mankind is fear, and the strongest kind of fear is the fear of the unknown
— H.P. Lovecraft

Fiktion är sällan utan fjättrar. Som människor är vi alla formade av våra upplevelser, som i sin tur är påverkade av den kultur vi vuxit upp i. Därför är det inte förvånande att fraser och idéer som tidigare betraktats som neutrala och politiskt korrekta i dagens läge kan verka tondöva och stötande. Således är det viktigt att litteraturkritiker betraktar när verket är skrivet innan de beskyller en välmenande men kulturellt vilseledd författare för bigotteri.

Howard Phillips Lovecraft (1890–1937), känd som stor kattälskare och den kosmiska skräckens fader, är inte en välmenande men kulturellt vilseledd författare. Vid början av 1900-talet var det knappast ovanligt att vita amerikaner ansåg sig vara intellektuellt och kulturellt överlägsna sina afroamerikanska medmänniskor, men Lovecraft tog detta ett steg längre i att han helt enkelt inte trodde på att svarta var människor. Bland annat kritiserade han i ett ökänt brev till sin korrespondent J. Vernon Shea Adolf Hitlers enligt hans syn alltför optimistiska världsbild.

Det är givetvis inte omöjligt att känna sympati för Lovecraft, och många ser honom som en sorglig figur som var livrädd för allt han inte var intimt bekant med. Detta inkluderade bland annat rymdens oändliga omfång, obegripliga främmande dimensioner, människans mentala degeneration, modern teknologi, folk som inte såg ut som han, och mycket mer. Rädd var han, feg och föraktlig, och denna rädsla speglades i hans verk. Och nu står vi moderna läsare inför ett moraliskt dilemma: är det per definition oetiskt att konsumera fiktion som så direkt påverkats av författarens trångsynta världsbild?

Här kommer en kritisk detalj: H. P. Lovecraft är död. Och den centrala frågan är om hans skapelse Cthulhu kan reformeras.

Lovecraft äger inte Cthulhu

Det kan låta självklart att författarens avsikter är relevanta vid akademisk litteraturkritik, men för anhängare av Roland Barthes essä Författarens död (La mort de l’auteur, 1967) är det inte så entydigt. Den ledande idén i Författarens död är att alla individens tankar och skapelser bygger på diverse kulturella inflytanden. Och om inga idéer på så sätt är originella, är det verkligen motiverat att ge författaren ensamrätt till att bestämma om vad som är kanoniskt för verket?

Barthes resonerar att verket lika väl hör till läsaren som till författaren, ett koncept det kan vara lätt att himla med ögonen åt. Om alla har rätt betyder det ju logiskt att ingen har rätt, och det strider emot människans naturliga instinkt att leta efter sanningen. Men det ger oss lite mer utrymme då vi diskuterar det goda och det onda i Lovecraft och hans verk. Cthulhu må vara skapad som en amalgamering av hat, rädsla, och allt annat som gått fel i mänskligheten, men enligt Barthes behöver vi inte låta det definiera honom.

Att älska det okända

December 2017 var premiärmånad för den mexikanska filmregissören Guillermo Del Toros Oscar-vinnande The Shape of Water, officiellt en adaption av filmen Skräcken i Svarta lagunen (Creature from the Black Lagoon) från 1954. Men Skräcken är inte populärkulturens första fiskman som känt sig dragen till en oskyldig människokvinna. Många anser att den tropen populariserats av H.P. Lovecraft i novellen Skuggan över Innsmouth (The Shadow over Innsmouth, 1936), och som stor Lovecraft-fanatiker är Del Toro utan tvivel medveten om det.

Skuggan över Innsmouth handlar om en liten by vid havet. Invånarna tillhör en kult som dyrkar havsguden Dagon vars yngel, De Djupa, har fortplantat sig med Innsmouths invånare och gett liv åt groteska ”fiskmänniskor”. I den sista scenen upptäcker protagonisten, en hittills utomstående besökare, att hans egen familj härstammar från Innsmouth och att han långsamt håller på att förvandlas till en av De Djupa.

Den här sista intrigvändningen förmodas vara inspirerad av Lovecrafts ”fasansfulla” upptäckt av att en av hans egna förfäder var walesisk. Och vet man det är det inte svårt att slentrianmässigt dra slutsatsen att Innsmouth är en giftig kommentar om rasblandning. Men med hänsyn till Barthes teori behöver det inte vara så. Innsmouth må ha skrivits av en hatfull, snedvriden man som älskade sin katt mer än en enda levande människa, men med rätt inblick kan den vara en vacker, djupsinnig kärlekshistoria om människorna som förälskade sig i De Djupa och skapade nytt liv. En skicklig regissör kunde till och med forma den till en fantastisk film med 13 Oscar-nomineringar!

Kosmisk skräck härstammar från människans mest grundläggande rädsla – rädslan för det okända. H.P. Lovecraft såg framför sig ett fundamentalt hjärtlöst universum, där människan sitter ensam och maktlös bland ovetbart främmande varelser som i bästa fall inte är medvetna om henne och i värsta fall vill henne ont. Men kan vi inte se skönhet i avgrunden – en liten ljusglimt i det hopplösa dunklet som Lovecraft målade upp? Som läsare har vi makt att frigöra verket från sin skapare. Och kanske kan vi ge Cthulhu ett liv efter hatet.

Octavia Westerholm

Svenskar delar mest skräpnyheter i Europa

Den främlingsfientliga och högerextrema propagandan på nätet kan ha haft stor inverkan på det svenska valresultatet och det faktum att Sverigedemokraterna fick över 17 procent av alla röster. Det kan man sluta sig till utgående från forskning som gjorts vid Oxfords universitet. Enligt en kartläggning som letts av Fabian Sinvert från Oxfords universitet och Freja Hedman vid Lunds universitet, var hela 22 procent av det politiska medieinnehåll som delades på sociala medier inför valet så kallad “junk news” eller skräpnyheter. Siffran är anmärkningsvärd eftersom den är “betydligt högre” än den i andra europeiska länder. Enligt studien delade svenska nätanvändare mycket mer skräpnyheter än vad britter, fransmän och tyskar delade inför val i deras länder. Av de länder som granskats är det endast i USA som det delats mer skräpnyheter i förhållande till legitima nyheter inför val.

Studien fann alltså att 22 procent av de länkar som delades med politiska hashtaggar på sociala medier var från så kallad skräpmedia. Om man bara räknar med länkar med nyhetsinnehåll, är andelen ännu större, uppger Fabian Sinvert, enligt ett pressmeddelande:

“Både i USA och i Sverige är förhållandet mellan delningar från de stora nyhetskanalerna och skräpnyheter kring 2 mot 1. Dessutom försöker de tre stora skräpnyhetssidorna i Sverige att efterapa de stora nyhetssidornas utseende och ton. Det här gör det svårare för okritiska läsare att identifiera dem som skräpnyheter.”

I Tyskland var förhållandet mellan legitima nyhetskällor och  skräpnyhetssidor 4:1, i Storbritannien 5:1 och i Frankrike 7:1.

I USA talades det i samband med fjolårets presidentval mycket om propaganda och “fake news” från ryska sajter. Det som överraskade forskarna var att andelen rysk propaganda som spreds inför det svenska valet var så litet som 0,2 procent av alla skräpnyheter. Den överväldigande majoriteten kom från svenska sidor.

86 procent av alla delade skräpnyheter kom från de tre skräpnyhetssidor som Sinvert nämner ovan: Fria Tider, Samhällsnytt och Nyheter Idag. Studien tar inte ställning till sidornas ideologiska innehåll, men alla tre är ökända för sitt rasistiska och högerextrema innehåll. Fria Tider ligger enligt Expo ideologiskt längre ut på extremhögerkanten än Sverigedemokraterna, närmare partiets ungdomsförbund SDU. Samhällsnytt hette tidigare Avpixlat, och grundades av Sverigedemokraterna. Den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Kent Ekeroth, känd för den så kallade järnrörsincidenten, var den person som registrerade domännamnet och varumärket, och som ännu som riksdagsledamot kanaliserade pengar till saften. Domännamnet till Nyheter Idag är också registrerat av Ekeroth, även om sajtens förhållande till SD är mer flytande än de andra två webbsidornas. Nyheter Idag vilar främst på en libertariansk värdegrund, men har flera dokumenterade kopplingar till SD, och inordnas av bland annat Expo och Resumé i samma högerpopulistiska och muslimfientliga diskussionsklimat.

Studien tar inte ställning till i vilken grad skräpnyheterna påverkade valresultatet, men upphovspersonerna uppger att det finns ett behov av vidare forskning på det området.

Enligt tidningen Journalisten har också mängden felaktiga påståenden om Sverige i utländska medier ökat, framför allt gällande den svenska invandringspolitiken och integrationen. I augusti lanserade den svenska regeringen ett nytt projekt för att bekämpa desinformation och näthat.

Pressmeddelandet från universitetet i Oxford finns här, och hela utredningen går att ladda ner här.

Janne Wass

Suldaan Said Ahmed: ”utan socialism – inget arbetarparti”

Suldaan Said Ahmed sporrades till politisk aktivitet av sina upplevelser av rasism. Som första viceordförande för Vänsterförbundets partifullmäktige vill han ge flyktingar och invandrare en förebild i politiken.

Helsingfors diakonissaanstalts murriga, rödbruna tegelbyggnader i Berghäll badar i den stekheta majsolen. Den exceptionella värmeböljan har formligen pressat ut trädens löv i en lika plötslig som livsbejakande färgexplosion på anstaltens innergård, och alla förbipasserande verkar vara på gott humör. Nedför en backe mellan träden promenerar Suldaan Said Ahmed med solgasögon på näsan. Han är i dag anställd på diakonissaanstalten, där han arbetar med papperslösa flyktingar, alltså flyktingar som fått ett nekande svar på asylansökan.

– Jag hjälper dem med byråkrati och andra frågor, rådger vilka möjligheter de har att gå vidare med sina processer, berättar han.

Det är säkert ett ganska tungt arbete?

– Ja, många berättar ju sina livshistorier, och det är ganska tuffa saker som vissa av dem gått igenom, så visst blir man ibland berörd.

Helsingfors diakonissaanstalt är en institution som är äldre än den finländska staten: i fjol firades 150-årsjubileum. Anstaltens sjukhus var det första i Finland där det arbetade utbildad sjukvårdspersonal, och ännu i dag utbildar diakoniinstitutet hälso- och socialvårdare. De nuvarande byggnaderna, som uppfördes 1897, har upplevt två traumatiska krig, och också fungerat som soldatsjukhus.

I dag har anstalten en starkt multikulturell prägel. Under den korta tid jag väntar på Said Ahmed hör jag minst fem olika språk talas i aulan. Said Ahmed är en del av denna mångfald. I början av 2000-talet flydde han som 15-åring med sin familj från oroligheterna i Somalia, och landade, av alla ställen, i småstaden Kontiolax, 20 kilometer från Joensuu i Norra Karelen.

Engagerad redan som barn

Said Ahmed – eller ”det svarta lejonet” som han skämtsamt kallar sig själv efter att det använts om honom som öknamn bland rasistiska debattörer – är i dag en av Helsingfors mest omtalade unga politiker. Han har väckt uppmärksamhet genom att stolt använda det finska lejonet som halssmycke – en symbol som så gott som lagts beslag på av rasister och ultranationalister – och genom att dela ut rosor åt deltagare i invandringsfientliga demonstrationer.

– Kanske jag alltid har varit politiskt aktiv, funderar Said Ahmed då jag frågar när han började intressera sig för politik.

– Redan som barn engagerade jag mig i gatubarnens situation i Mogadishu. Jag kunde inte förstå att barn kunde leva på gatorna, inte ha ett hem eller föräldrar som tog hand om dem. Hur var det möjligt att sådant här existerade?

I intervjuer har han berättat att han i ett skede till och med tillbringade natten ute på gatan med de utslagna barnen, i något slags solidaritetsyttring. Samma vilja att hjälpa samhällets svaga går vidare i hans nuvarande jobb.

Rasismen sporrade till handling

Intresset för partipolitik har ändå sina rötter i uppväxten i Kontiolax.  Joensuu med omnejd är inte ett område som historiskt är känt för sin gästvänlighet mot mörkhyade invandrare. Under 1990-talet blev Joensuu känd för sina våldsamma, rasistiska skinheads, som i närmare ett decennium terroriserade stadens somaliska befolkning, flyktingförläggningar, utländska restaurangägare, punkare och antifascister.

Polisen satte stopp för den organiserade skinheadverksamheten i slutet av 90-talet, men rasismen och våldet försvann inte, tvärtom återtog det i styrka i slutet av 00-talet då invandringen till Finland långsamt tilltog, och åtstramningspolitiken och den ekonomiska recessionen började kännas i folks vardag.

– Jag märkte att attityderna hårdnade, rasismen blev mer öppen i samhället – skinheadsens barn blev själva skinheads. Kontiolax var ett sådant ställe att det gick en buss till och från Joensuu varje timme. Efter skolan skyndade man hem för att äta, och sedan skyndade man vidare till bussen för att åka in till Joensuu och hänga. Men hände det att man missade bussen, fick man sedan stå vid hållplatsen och vänta i en timme på nästa. Och i de här situationerna fick jag ofta höra både de ena och de andra kommentarerna på grund av mitt utseende av folk som gick förbi. Ibland kunde situationerna hetta till ordentligt.

Den samhälleliga atmosfären blev etter värre efter Sannfinländarnas valseger, jytky, i riksdagsvalet 2011.

– Mina föräldrar tyckte att det var rentav otryggt att bo kvar, och övervägde att flytta bort från Finland. Men jag sade att ”vad blir bättre av att vi alla flyttar bort från Finland?”. Jag visste att det fanns en större mångfald i Helsingfors, och föreslog att vi skulle flytta dit i stället.

Riksdagen nästa

Och så blev det. Det var också i de tiderna som Suldaan Said Ahmed på allvar började fundera på att aktivera sig i politiken, en tanke som ändå hade grott en längre tid.

– Jag hade ju märkt att det inte fanns personer som representerade människor som såg ut som jag. När jag i skolan sa att jag siktade på att bli Finlands statsminister eller till och med president, så var lärarna inte precis uppmuntrande, utan i stället lät de mig förstå att ser man ut som jag, så har man inga chanser att klara sig i politiken. Jag menar, det är klart att man kan förklara att för en mörkhyad person i Finland finns det vissa utmaningar med att bli politiker, och att man får vara förberedd på att arbeta lite hårdare än många andra. Men att bara rakt ut säga att ”det går inte”. Så kan man ju inte göra.

Said Ahmed beslöt sig inför kommunalvalet 2012 att vara med och bygga upp ett Finland där mörkhyade och invandrare hade politiker att se upp till, och som representerade dem. Vänsterförbundet var det parti som kändes närmast hans egna tankar om solidaritet och mångfald, och han valde att ställa upp som obunden kandidat på Vänsterns lista. Resultatet blev en besvikelse – futtiga 91 röster räckte inte ens för att föra honom i närheten av en fullmäktigeplats. Han lät sig inte nedslås, utan konstaterade att resultatet fick han skylla sig själv för eftersom han inte gjort någon kampanj. Han ställde in siktet på kommunalvalet 2017, och beslöt samtidigt att också börja påverka inom partiet. Den gången gick det vägen – med strax över 1 000 röster blev han invald, med tre fler röster än Paavo Väyrynen. Sommaren därpå ställde han upp i Vänsterförbundets ordförandeval för partifullmäktige – och blev vald till partifullmäktiges viceordförande.

Nyligen meddelade han att han ställer upp i riksdagsvalet 2019. Vägen till riksdagshuset kan ändå bli svårforcerad i ett litet parti som Vänsterförbundet. För tillfället har partiet två invalda ledamöter från Helsingfors valkrets, och Said Ahmed måste antagligen sexfaldiga sin röstmängd från kommunalvalet för att kila in som tvåa efter Paavo Arhinmäki – om nu Arhinmäki ställer upp igen.

Rätten till värdigt liv

Suldaan Said Ahmed är på många sätt representativ för Vänsterförbundets moderna image: han är ung, värdeliberal, urban och lyfter gärna fram frågor om mångfald och antirasism. Inom vissa kretsar kan man i dag höra muttras att ”vänstern i dag bara talar om homon och invandrare”, och ”glömmer” att stå upp för arbetarnas sak. Utgående från Vänsterns riksdagsmotioner finns det föga belägg för det påståendet, men invandrings- och sexualitetsfrågor tenderar att få brett utrymme i medierna. Det finns de som frågar hur viktiga de klassiska värderingarna som socialism och arbetarkamp är för de unga politikerna. För Said Ahmed är saken självklar.

– Vänsterförbundet är ett arbetarparti, och det går inte att försvara arbetarklassen utan socialism.

”Solidaritet” är ledordet för Said Ahmed, det som för honom definierar Vänsterförbundets politik. Själv vill han inspirera folk till att bli aktiva deltagare i samhället. Politiken som förs borde enligt honom sporra till företagsamhet och ge människor en känsla av att de gör något som är värdefullt.

Han berättar om möten han haft med utslagna människor på gatan som berättat för honom sina historier, och hur uppenbart det blivit att dessa personer vill göra något vettigt, arbeta, studera, bidra till samhället. Ofta har de fallit offer för den stränga byråkrati som reglerar till exempel arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag. Gör man ett ”snedsteg”, till exempel tar emot snuttjobb eller studieplats, är man snabbt ute ur systemet.

Inom vänsterfältet diskuteras i dag allt flitigare den revolutionerande förändring som är på gång inom arbetslivet – automatisering och robotisering. Vissa forskare och arbetslivsfilosofer framhärdar med att det är oundvikligt att vi i något skede måste övergå till en annan typ av resursfördelning än en som i huvudsak är baserad på förvärvsinkomst, eftersom det inte kommer att finnas jobb för alla i framtiden. Andra hävdar att automatiseringen i sig skapar nya arbetsplatser.

– Arbetets vikt och värde är det nog ännu värt av framhäva, men det är sant att det skett stora förändringar i arbetslivet, delvis på grund av den politik som har förts i Finland under de senaste åren, en politik som gynnar höginkomsttagare. Men det är en förändring som kanske inte syns så tydligt i de välbärgades bostadsområden.

En basinkomst förespråkar Suldaan Said Ahmed ändå, liksom Vänsterförbundet som parti.

– Den skulle ge arbetslösa eller deltidsarbetande helt andra möjligheter att göra något meningsfullt under den tiden de inte arbetar: studera, utföra frivilligarbete, förverkliga sig själva på ett eller annat sätt.

Vill inte vara tankepolis

I Hufvudstadsbladet skrev Nicolas von Kraemer häromledes en essä, där han anklagade vänstern för att vara den nya puritanismrörelsen: vänstern agerar enligt von Kraemer tankepolis och kväver den samhälleliga diskussionen genom att kräva att alla enbart uttrycker sig på det sätt som vänstern anser vara politiskt korrekt.

Anklagelserna kontrasteras av att Suldaan Said Ahmed några dagar efter intervjun med Ny Tid berättar för tv-kanalen MTV om alla de mordhot och påhopp han som mörkhyad politiker för utstå.

När jag ber honom kommentera von Kramers diagnos över vänstern, suckar han lätt.

– Dels måste man komma ihåg att det som skrivs på sociala medier inte är verklighet. Jag har ibland bjudit ut personer på kaffe som har skrivit alldeles vidriga saker på sociala medier, och det har visat sig att ansikte mot ansikte har de varit hur trevliga typer som helst.

Vare sig vänstern eller Said Ahmed själv vill förbjuda eller kväva någon diskussion, om vilket som helst ämne, men:

– För att det ska gå att föra en vettig diskussion, måste ett basvillkor uppfyllas: en viss grundläggande respekt för andra människor. N

Text & foto: Janne Wass

RÄTTELSE: 19.6.2018 & 21.6.2018: I en tidigare version av texten stod att Suldaan Said Ahmed är viceordförande för partiet. I en tidigare version stod även att Said Ahmed var såväl Vänsterförbundets partifullmäktiges yngsta viceordförande genom tiderna, vilket inte stämmer. Said sade även i intervjun att han är första med flyktingbakgrund i ett finländskt partis partiledning – informationen kom från en artikel i Iltalehti, men det är oklart om den håller streck.

Jacqueline Woodson: ”Litteraturen gör oss mindre ensamma”

Författaren Jacqueline Woodson mottog i år ALMA-priset till Astrid Lindgrens minne, ett pris som det känns fullt logiskt att hon fick ta emot: Woodson har nu kammat hem de flesta utmärkelser en ungdomsförfattare kan belönas med. Hon skrev nyss på ett kontrakt för Oprah Winfreys magasin, men Woodson har större mål i sikte. Vad är egentligen syftet med hennes liv?

– Jag skulle aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få ALMA-priset. Jag har nog tänkt att det är för européer. Och sett det som ett ”white people award”. Jag tror att de aldrig har gett det till en svart person innan, säger Jacqueline Woodson.

Det stämmer. Priset till Astrid Lindgrens minne, det största inom barn- och ungdomslitteratur i världen med en prissumma på fem miljoner kronor, instiftades 2002 och har hittills delats ut till tre organisationer och 15 författare och illusttratörer. Woodson är den första svarta. Att hon tar upp det faktumet säger mycket om hennes författarskap – inte för att det handlar om svarta, men för att det handlar om representation, om att synliggöra osynliga, om ensamhet.

– Alla är vi ”den andra”. Det är alltid några delar av oss som vi inte ser i resten av världen. Det gör oss delvis till individer, men det gör oss också ensamma! Jag tror att böcker kan ge dig dig själv, att de kan väcka dig.

Jacqueline Woodson föddes den 12 februari 1963 i Columbus, Ohio men när hennes föräldrar skiljdes flyttade hon, hennes syster Odella, brodern Hope och deras mamma till South Carolina – en delstat som bara några år tidigare frigjorts från de grymma Jim Crow-lagarna* och som fortfarande var extremt segregerat. ”You can keep your south” föreställer hon sig sin pappa säga till hennes mamma i den prisade boken Brown Girl Dreaming. Hon var ett år när flytten gick.

”Jag är född i Ohio men historierna från South Carolina forsar redan som floder i mina ådror” skriver hon på ett annat ställe i samma bok.

Böcker som barnvakt

Som sjuåring kommer Woodson till Brooklyn, New York och det afro-amerikanska och latinamerikanska området Bushwick – idag det kanske snabbast gentrifierade området i New York, då ett industriområde bebott av arbetarklass och immigranter. Historier och böcker är en stor del av hennes liv redan från tidig ålder. Hennes mamma, ensamstående och hårt arbetande, tar biblioteket som hjälp för att klara av sitt schema och tre barn – böcker blir hennes barns barnvakter. Varje dag efter skolan går syskonen till biblioteket och sitter där och läser fram tills att mamman slutar sitt jobb och kommer och hämtar dem. Hennes syster ses som familjens ljus, hon plöjer böcker. Jacqueline själv läser sakta, sakta och i skolan anses hon inte särskilt duktig. Själv berättar hon att hon förvisso arbetade sig långsamt genom sidorna, hon läste om och om igen, men att det var för att hon läste för en djupare förståelse. Det finns inget ytligt i hennes relation till böcker.

”Jag läste som en författare redan som barn”, som hon sagt i en gammal intervju. En sak tar det henne flera år att hitta i litteraturen; sig själv. Hemma är hon en vacker, intelligent, stark, svart flicka – i böckerna hon läser på biblioteket existerar hon inte. Där är alla vita, från världar långt från hennes egen.

Jacqueline Woodson börjar ljuga tidigt. Hon fascineras av berättelserna hon fabricerar ihop och hur människor lyssnar på dem – deras ögon växer i takt med att lögnerna dansar över hennes läppar. Hon börjar även tidigt skriva och hon skriver överallt. Små historier i marginalen på sina läroböcker, på pappkassar, med kritor på trottoaren. Hemma transkriberar hon hela låtar och tv-reklamer och memorerar dem (hon kan fortfarande recitera så många 70-talsreklamer att det fyller en timme). Först när hon är i tio-årsåldern möter ljugandet hennes skrivande och två förmågor flyter ihop till en. En dag i skolan när hon lämnar in en skrivövning så ger hennes lärare Mr Miller, en man snål med komplimanger, henne överraskande beröm: This is really good. Hon inser att lögner på papper är en väsensskild sak jämfört med att ljuga folk rakt upp i ansiktet – det ena gör att man hamnar i trubbel, det andra att man får uppskattning.

Överöst av priser

45 år senare har hon skrivit över 30 böcker varav majoriteten är barn- och ungdomsböcker. Hon har även skrivit två stycken vuxenromaner, poesi, essäer och journalistik. Hon blir snart återkommande kolumnist i Oprah Winfreys magasin ”O”.

Jaqueline Woodson utanför sin lägenhet i Brooklyn.

Hon sitter vid köksbordet i sitt hem i området Park Slope i Brooklyn, New York där hon bor med sin flickvän och deras två barn. Hon pratar starkt och tydligt med blicken rakt in i ens egen, men tittar ibland ner nästan lite blygt efter att hon avslutat sina meningar. Hon för sig på ett ålderslöst sätt, även hur hon pratar – ungdomligt uppbyggda meningar varvade med eleganta, äldre klingande, resonemang, och jag hade aldrig kunnat gissa hennes ålder (hon är 55). Vid hennes fötter ligger den enorma hunden Shadow. Utanför glasväggen som vetter ut mot bakgården och ett stort blommande träd skäller hennes andra hund, en stor schäfer vars namn jag inte minns. Det senaste numret av magasinet Vanity Fair ligger på ett soffbord. På framsidan tittar skribenten, skådespelaren och producenten Lena Waithe in i kameran – en av få svarta kvinnor att någonsin ha lyfts fram på magasinets framsida och defintivt den första queera svarta personen. Texten om henne är skriven av Jacqueline Woodson.

En hel vägg i Woodsons hem är fylld av plaketter, inramade diplom, medaljer och statyetter. Jacqueline Woodson har vunnit så många priser och utmärkelser för sina böcker att jag inte kan räkna dem, inte hon heller tror jag, alla är inte ens listade på hennes hemsida. Hon måste ha fått närmare etthundra pris, varav tre stycken ”lifetime achivement awards” och det finaste priset man kan få ta emot inom litteratur i USA: ”National Book Award”. Hon är utsedd till ”National Ambassador for Young Peoples Literature” av det statliga Kongressbiblioteket för 2018–19. Och nu ALMA. Jag frågar henne vad det svenska priset betyder för henne.

– Jag är fortfarande väldigt okänd för många människor, särskilt internationellt, så för mig betyder det här att fler människor nu börjar känna sig mindre ensamma. Min intention som författare är att skriva om människor som jag själv som ung inte såg. Jag vill att folk ska besöka litteraturen och se någonting som får dem att inse att de inte gör den här färden alena.

”Verken ska hålla högsta konstnärliga kvalitet och präglas av den humanistiska anda som förknippas med Astrid Lindgren” står det på ALMA-prisets hemsida. Men Astrid Lindgren förknippas inte bara med en sund människosyn, något som Jacqueline Woodson själv tar upp långt innan jag själv hinner komma in på ämnet.

– Vi kände bara till böckerna om Pippi Långstrump. Vi älskade Pippis vildhet, hur äventyrslysten hon var, en stark flicka att identifiera sig med. Men… det finns vissa problematiska koloniala grejer som pågår också, haha! När jag läste böckerna igen som vuxen tänkte jag att om jag läser detta för mina barn måste vi ha långa konversationer om en författares ansvar, vad de försöker säga och hur de tänker kring vissa människor.

I nyutgåvan av Pippi-böckerna har vissa ord strukits…

– Yeah… (rösten är lätt sorgsen, låter lite trött). Jag håller inte med om att göra så. Detsamma hände här med Huck Finn. N-ordet togs bort. Det är ”whitewashing”. Jag tror att folk behöver veta hur litteraturen var och vad kampen handlade om. Astrid tog inte bort ordet, förlaget gjorde det. Och det gör det till mindre av författarens historia. Det enda som gör att vi inte upprepar historien är att vi kommer ihåg den.

– Som förälder kan jag läsa Astrid och hoppa över det ordet, eller ha en konversation. Men man kan inte ha den större konversationen om vi stryker vissa ord och tvättar bort saker, säger hon.

Obama, Trump och framtiden

På en hylla i köket står några foton på hennes barn och ordet ”woke” utskuret ur trä. På ett av fotografierna står hennes dotter intill Barack Obama som håller henne tätt intill sig. De ler båda stort och öppet in i kameran. Jacqueline Woodson skriver i sina böcker om utanförskap, förvirring, rasism, orättvisor. ”Livet är så svårt” sa hon i en intervju 2009. Men, säger hon vidare, hon finner tröst i vackra saker: Synen av sin sons leende på andra sidan bordet eller Obamas installationstal som sänds på tv.

Idag ser USA:s politiska scen väldigt annorlunda ut. Har det påverkat dig?

– Jag läser tidningen mycket mindre nu. För jag vill inte engagera mig på det sättet. Det kan bli utmattande, jag kan glömma vad min roll i hela det här är.

Och vad är den?

– Jag ska använda mina verktyg som författare för att hjälpa folk att komma igenom den här tiden. Om jag själv kämpar med att ta mig igenom vår tid, hur ska jag då hjälpa andra? Jag tänker på våra förfäder. Afroamerikaner har gått igenom slaveriet, lynchningarna på 1930,-40 och -50-talet, de diskriminerande Jim Crow-lagarna*, polisbrutalitet och att bli mördade på våra bakgårdar för att vi håller i en mobiltelefon. Vi har tvingats uppleva människor som sätter brinnande kors på våra gräsmattor, som dödar våra fäder och farbröder, som tar vårt land. Så det här som pågår, det är svårt, det är skrämmande, det är jobbigt, men vi har överlevt. Och vi kommer att överleva.

Vilka är verktygen vi behöver? Det är det hon tänker på när hon skriver. Vilka verktyg behöver unga människor för att fortsätta sitt motstånd? Hon måste också, förtsätter hon, skriva in hoppet i det här narrativet. Nyligen tände en man eld på sig själv i Prospect Park inte långt ifrån hennes hem. Hon kände mannen och hans familj. Det är lätt att förlora hoppet och perspektiven i den här tiden, säger hon.

– Det är hella bad just nu, men det är inte det värsta som kan hända.

Text: Martin Brusewitz
Foto: Anders Ahlgren