Etikettarkiv: Rasism

Det är grön gubbe nu

De Grönas nya lots Touko Aalto vill inte slåss. Han siktar på statsministerposten, och betonar mer samarbete och mindre motsättningar. De Gröna har tagit steget från marginalen till centrum, såväl då det gäller popularitet som ideologi.

Touko Aalto valdes med bred majoritet till De Grönas partiordförande i Tammerfors juni. Vissa har spekulerat i att det var 33-åriga Aaltos bakgrund som icke-helsingforsare som hjälpte honom till partiledarposten. Det har också setts som ett tecken på att De Gröna nu har ett starkt fotfäste utanför axeln Åbo-Helsingfors – låt vara att Aalto har utfört sitt politiska värv i universitetsstaden Jyväskylä, som inte precis heller är landsbygd. Efter valet lyfte medierna bland annat upp Aaltos bakgrund som mobbningsoffer i skolan och hans uttalade ansats att samarbeta över partigränserna. Smekmånaden med medierna blev ändå inte lång, då hans hustru i augusti ansökte om skilsmässa efter att det uppdagats att Aalto haft ett förhållande med en annan kvinna i partiorganisationen. Han landade så att säga tungt i vardagen.

Förhastad lagprocess

Vi träffas i centrum av Helsingfors, där Aalto förbereder sig för att riksdagen ska återgå till arbetet. Det finns bara ett logiskt ämne att börja diskussionen med, eftersom intervjun äger rum bara en halv vecka efter knivdådet i Åbo, i vilket två personer miste livet och åtta skadades. Aalto säger att hans främsta känslor efter dådet är sorg och bestörtning, men han kommer snabbt in på politiken.

– Det som är oacceptabelt är att vissa aktörer utnyttjar den här tragedin för att driva sin egen politiska agenda.

Dels hänvisar Aalto till de krav på ytterligare åtstramning av asylpolitiken som framförts från sannfinländskt håll – den nya partiordföranden Jussi Halla-aho gav förra månaden sin välsignelse till riksdagsledamoten och stortruten Teuvo Hakkarainens idé att låsa in personer som fått avslag på asylansökan i fängelselika förhållanden. Enligt Halla-aho kunde dessa koncentrationsläger till exempel placeras på öar.

– Det här skulle innebära klara brott mot den asylsökandes rättssäkerhet. Det jag har försökt föra fram flera gånger är att asylsökande har precis samma juridiska rättigheter som alla andra i Finland, säger Aalto.

Men Aalto talar också om den underrättelselag som regeringen vill driva igenom som brådskande, som skulle ge polisen befogenheter att övervaka privatpersoners data- och telefontrafik. Den kräver ändå en revidering av grundlagen, vilket vanligtvis ska verifieras av två på varandra följande riksdagar. Inrikesminister Paula Risikko (Saml) och statsminister Juha Sipilä (C) vill nu ändå driva igenom lagändringen under pågående mandatperiod som ”brådskande”, det vill säga de hoppas få den godkänd med fem sjättedelars majoritet.

– Finland behöver en ny underrättelselag, eftersom det för tillfället är lite vilda västern över situationen, men varför måste man nu plötsligt driva igenom en ändring av grundlagen som brådskande? Finland är inte mindre säkert i dag än vad det var innan dådet i Åbo.

Aalto misstänker att det bakom brådskan att ramma igenom en ny underrättelselag i sprinterfart döljer sig en vilja bland regeringspartierna att ”göra nånting” som reaktion på det uppmärksammade knivdådet.

– Men det här är ju helt fel väg att gå – om man nu driver igenom en illa genomtänkt lag bara som en reaktion på dådet, så betyder det att rättsstaten böjer sig för påtryckningar utifrån. En grundsten i vårt samhälle måste vara att det inte ska gå att påverka det politiska beslutsfattandet med våldsdåd.

Politikens juggernaut

Det är ändå inte för att diskutera våldsdådet i Åbo eller underrättelselagen vi träffar Aalto, utan för att han är den nya galjonsfiguren för den finländska politikens juggernaut – De Gröna. Enligt de senaste opinionsmätningarna är De Gröna i skrivande stund Finlands näst populäraste parti. I sitt tal vid partikongressen upprepade Aalto företrädaren Ville Niinistös mål att göra De Gröna till statsministerparti – skillnaden är att det nu verkar vara inom räckhåll.

– Visst känns det ju bra, onekligen, inte kan man säga annat, säger Aalto, men tillägger att partiet inte kan vila på lagrarna, utan måste se till att fortsätta arbeta framåt i enlighet med De Grönas egna principer och värderingar.

Vilka dessa principer och värderingar är räknar Aalto upp i några repriser med en sådan fart att det är svårt att hänga med i alla detaljer. I grund och botten är det fråga om en klassisk socialdemokratisk vision med gröna förtecken. De Grönas partiprogram talar om ett rättvist samhälle med en stark offentlig sektor, där de svaga inte faller mellan stolarna. En stark basservice ska tryggas, det ska bli lättare att ta emot jobb och driva småföretag, byråkratin ska minskas inom social- och hälsovårdssektorn, och partiet lyfter fram invandrarnas sysselsättning som en av de centrala punkterna i sitt sysselsättningspolitiska program.

Utbildning och forskning hör till De Grönas tyngdpunkter, och partiet kräver att slopandet av den subjektiva rätten till dagvård återtas, och arbetar för att man i kommunerna ska specialsatsa på skolor och utbildning efter regeringens historiska nedskärningar i utbildningssektorn. Naturligtvis kommer till allt detta också miljöaspekten – De Grönas mål är att Finland på lång sikt ska sluta använda fossila bränslen.

Touko Aalto har beskrivits som en social och debattglad politiker. Själv framhäver han vikten av att föra en dialog med folket, något som också Helsingforsinvånarna verkar uppskatta.

Vänster = dogma

Enligt dataanalys som gjorts utgående från dagstidningen Helsingin Sanomats valkompass, är De Gröna ett liberalt vänsterparti. Hur detta har synts i den förda politiken råder det delade meningar om, särskilt vad vänstern anbelangar. Till exempel i Helsingfors har det funnits ett uttalat missnöje gentemot De Grönas politik, bland annat i samband med spjälkningen av servicebolaget Palmia, beslutet att tillåta fastighetsbyggen i Centralparken och motståndet mot att sänka stadens hyrestak för bostäder. ”Samlingspartiets parkavdelning” brukar De Gröna ibland skämtsamt kallas, och när jag nämner detta, släpper Touko Aalto ur sig något slags mellanting mellan en suck och ett skratt.

– Jag tänker inte bekymra mig om vad de andra partierna anser om De Gröna, det är deras eget problem. Vi har vår linje som vi håller fast vid.

De Gröna är notoriskt motvilliga mot att låta sig definieras enligt höger-vänster-axeln, och den nya ordföranden fortsätter på samma väg.

– Det finns så många sätt att definiera partier: höger-vänster, liberal-konservativ, och så vidare. Jag anser inte att man ska låsa sig i gamla tankestrukturer.

Aalto har själv ett förflutet med ”radikalvänstern”. I samband med att han valdes till partiordförande, noterade flera medier att han i sin ungdom på ett möte ordnat av Finlands kommunistiska parti deklamerat att han omfattar den socialistiska världsuppfattningen. I dag skrattar han åt minnet.

– Jag var en 16-åring med världsångest som lyssnade på Rage Against the Machine och försökte hitta min ideologiska hemvist. Jag hamnade i en diskussionsgrupp där de här idéerna ventilerades, men mer aktiv än så var jag inte. Jag insåg ganska fort att den typen av dogmatik inte var för mig.

”Dogma” är ett ord som Aalto använder flera gånger under vår diskussion, i första hand i anknytning till vänstern och till uppdelningen av politiken i en höger-vänster-axel. Själv har han kallat sig för en ”socialliberal anhängare av marknadsekonomin”.

För mycket spel

En kritisk tolkning av Touko Aaltos och De Grönas motvilja mot att ta ställning i vänster-höger-debatten skulle vara att partiet inte vill skrämma bort potentiella väljare och politiker genom att ta ställning för den ena eller den andra ideologiska inriktningen. Det är en taktik som bevisligen fått genklang i det finländska samhället efter 2010 – ett samhälle där tilltron till auktoriteter och gamla strukturer är låg. Sannfinländarna fiskar i samma vatten med löftet om att vara ”ett arbetarparti utan socialism”. De Gröna verkar tilltala de socialliberala och progressiva som hyser skepsis gentemot det politiska etablissemanget och kanske i första hand gentemot de klassiska vänsterpartierna. Via De Gröna kan en anamma traditionella vänstervärderingar utan att dras med vänsterns historiska bagage och dess allmänna imageproblem. Krumsprång högerut hindras inte heller av ”dogmatiska” ideologiska diktat.

Den mer välvilliga tolkningen står Aalto själv för, då han förklarar att De Grönas credo är att kunna samarbeta med alla, oberoende av partibok. Enligt Aalto sätter höger-vänster-dikotomin och andra uppdelningar käppar i hjulen för meningsfullt samarbete.

– Det finns för mycket politiskt spel i beslutsfattandet. Vi missförstår varandra avsiktligt för att samla populistiska poäng, och är mer intresserade av att pådyvla andra vår agenda än ingå i en meningsfull dialog.

Denna populistiskt dogmatiska inställning till politiken har enligt Aalto lett till en ytterligare polarisering av samhället, Donald Trump, Brexit och övriga problem. Det politiska arbetet hackas upp i fyraårsperioder som följer riksdagens mandat. Det leder till att beslut skyndas igenom utan tillräcklig beredning i rädsla för att nästa regering antingen omintetgör arbetet eller tar åt sig all ära för en reform.

– Vi står inför gigantiska utmaningar som måste lösas, som en skattereform, social- och hälsovårdsreformen, för att inte tala om klimatförändringen. De här är alla frågor som vi måste kunna arbeta med över valperioderna.

Inget vänsterparti

Aalto vill se mer kommittébetonat arbete i politiken, exempelvis i fråga om de ovanstående temana. Framför allt efterlyser han att politiker mer skulle lyssna på experter – och här ger han en ordentlig känga åt det sittande regeringen, som drivit igenom lagförslag som stridit mot en överväldigande majoritet av expertutlåtanden. Han betonar De Grönas ambition att samarbeta över partigränserna och finna gemensamma lösningar baserade på vetenskapliga fakta och långsiktig planering.

I många andra delar av Europa placerar sig de gröna partierna tydligt vänsterut på partikartan, ibland som radikala alternativrörelser. Aalto har däremot kategoriserat De Gröna som ”Finlands allmänparti” (Suomen yleispuolue).

– I Tyskland är ju de gröna också ett maktparti, och också där rör sig partiet mer i den politiska mittfåran. Kanske är det så att då varit med i politiken tillräckligt länge, blir man också mer moderat. Nya rörelser tenderar ju ofta att vara mer radikala, säger Aalto.

Den gröna rörelsen som fick sitt startskott i och med Koijärvi-rörelsen i slutet av 1970-talet var en radikal aktör. Också på senare år har De Gröna, till exempel i valkampanjer, ridit på bilden av De Gröna som ett radikalt alternativ till status quo.

Men erbjuder de gröna i dag verkligen ett radikalt alternativ?

– Tja, hur radikalt något är beror ju på vad man jämför det med. Någon kanske kan tycka att en realistisk, faktabaserad politik är radikal. En lösningscentrerad, resonlig politik kan uppfattas som moderat av någon annan. N

Text & foto: Janne Wass

Brexodus: återtåget

Jag färdas återigen i ett landskap som liknar mitt eget, ett land som jag trodde jag lämnat för gott. Allt är som det ska fast ändå inte. Jag är hemma igen, i Sverige; jag är i brexil.

Den 24 juni 2016: En ny dag gryr över ett självständigt Storbritannien, proklamerade Ukips partiledare Nigel Farage i ett segertal.

”Låt oss göra oss av med flaggan, nationalsången, Bryssel och allt annat som gått snett”, sa Farage till en jublande folkmassa.

”Våga tro på att dagen gryr för ett självständigt Storbritannien. I dag tror jag att ärlighet, anständighet och en tro på att nationen kommer att vinna.”

Denna ovanligt heta sommarnatt gick jag till sängs med en gnagande oro i sinnet, och på morgonen hade mina farhågor besannats: 52 procent av de brittiska väljarna hade röstat för ett utträde ur Europeiska unionen.

Enda svensken i byn

Jag befann mig då i den lilla kuststaden Deal i grevskapet Kent på Englands sydöstra kust, därifrån jag kunde se Dovers vita klippor. På andra sidan vattnet skymtade kontinenten och på klara dagar syntes konturerna av Calais.

Staden hade varit mitt hem de senaste tre åren; jag hade bytt London mot ett småstadsliv där jag bokstavligen var The only Swede in the village. De senaste månaderna hade jag noterat hur den engelska flaggan med det röda Sankt Georgskorset på vit bakgrund hade halats allt flitigare. Grannarnas fönsterrutor hade mer eller mindre tapetseras med Vote Leave-affischer. Stämningen inför folkomröstningen hade gradvis piskats upp. Leave, Leave, Vote Leave. Den andra sidan, Remain, hade färre representanter.  En underlig känsla grep tag i mig – något som gränsade till paranoia. Det kändes som om EU-immigrant stod stämplat i min panna. Vilka av mina vänner hade röstat leave? Ämnet hade blivit
tabubelagt. Nevermind, let’s just get on with it, sade min engelska väninna då ämnet kom på tal. Jag möttes av engelsmännens sedvanliga Keep calm and carry on-attityd, fast dennu kändes det mest olustigt, på gränsen till absurt.

Det England som jag förälskade mig i våren 2003 då jag anlänt till Devon som språkstudent bytte sakta skepnad inför mina ögon.

Den nya post-brexit rasismen

Senare, denna ödesdigra dag, gick jag märkligt nog på fest. Många var upprörda. Framförallt min polska väninna som berättade om hur några av hennes vänner som bor i närheten av ett polskt centrum i London fått otrevliga laminerade vykort i postlådan med hälsningenNo more polish vermin” och Go home-klotter. Själv hade hon den eftermiddagen på skolgården blivit antastad av en mamma som hade frågat henne om hon inte var glad nu, att hon nu kunde få åka hem och frågat; när går färjan?

Några dagar senare läser jag om hur en svensk mamma i Fulford i  York i norra England uppmanats att ”åka hem” när hon talade med sina barn på sitt eget modersmål några meter från det egna hemmet.

En flodvåg av rasistiska attacker och hatbrott har svept över Storbritannien efter omröstningen. Polisen mottog över nätet 57 procent fler anmälningar om hatbrott än normalt under dagarna efter omröstningen. Antimuslimska och antipolska hatbrott dominerar.

Tiden som följer är underlig. Jag lämnar mina söner i skolan och min sexårige son gråter. Han vill inte släppa taget vid skolgrinden, inte gå över skolgården till sitt klassrum på egen hand. Jag ber lärarinnan som står vakt vid skolgrinden om lov att följa honom till klassrummet. Hon svarar snabbt: ”You are in England now, Mrs Hill-Dittmer and this is our country and our rules”. Naturligtvis undrar jag om jag hörde fel. Jag svarar på det enda rätta sättet: jag vet mycket väl var i världen jag befinner mig, men vad har det med saken att göra? Jag tar upp incidenten med rektorn men det leder ingenvart. Jag vänder mig till skolstyrelsen, men de tystar ner händelsen.

Obehaget för att lämna och hämta mina barn i skolan växer.

Skribenten med sina söner. Foto: privat.

En del överväger att stanna…

Jag följer mina svenska medsystrars ansökningsprocesser om PR (Permanent Residency), en 85 sidor lång ansökningshandling. De har alla bott lika länge som jag i Storbritannien, det vill säga tio år eller längre. De allra flesta får avslag. De har inte tillräckliga meriter eller inte förtjänat tillräckligt eller krediterats med tillräckliga nationella försäkringsbidrag (NIC) för en grundläggande statspension. Där och då bestämmer jag mig för att på allvar vända blicken mot mitt hemland igen, att inte påbörja en egen ansökningsprocess. Beslutet drivs på både av starka känslor – frustration, sorg, ilska – och en pragmatisk övertygelse om att mina barns framtid är bättre och säkrare på kontinenten än i Storbritannien.

Det är med en känsla av besvikelse och förvirring som jag befinner mig i detta händelseförlopp. Men mina vänskapsrelationer och familjeband är inte längre vad de varit. Det var ett liv före och ett annat efter.

Svärfar som länge provocerat fram debatter då han ventilerat sin EU-fientlighet kring middagsbordet har fått vatten på sin kvarn.  Vår redan ansträngda relation går i bitar. Svärfars gode vän stöder däremot anti-Brexit rörelsen Best for Britain, som kämpar för att hålla dörren öppen till ett EU-medlemskap. Jag ser en livslång vänskap som får fläckar, sedan brännmärken och slutligen helt trasas sönder.

…medan många lämnar landet

Det är inte endast de europeiska medborgarna som flyr Storbritannien i vad som kallas brexodus. Även Remain-britter gör detsamma, och går i brexil. Många väljer Indien, Nepal, Australien, Frankrike, Israel och Sydamerika framom Storbritannien. Och med samma känsla som EU-medborgare förklarar de varför de lämnar landet;

– Resultatet av EU-folkomröstningen var en stor chock, som en förlust.

– Under natten kändes det som om landet hade återvänt till den mörka tiden av okunskap och hat … Jag övervägde att stanna och försökte slåss mot detta tidvatten, men till sist kändes det överväldigande.

Enligt Office for National Statistics lämnade 117 000 EU-medborgare Storbritannien under fjolåret. Det här en ökning på 36 procent jämfört med 2015. En nyligen genomförd Deloitte-rapport visar också att 47 procent av de högutbildade EU-medborgarna med arbetsplats i Storbritannien övervägde att lämna landet under de kommande fem åren på grund av osäkerheten kring att Storbritannien officiellt lämnar unionen.

Jag är en av dem som packade min väska och reste hem – efter en drygt fjorton år lång förälskelse med Storbritannien. Jag gör det tillsammans med mina barn födda i Storbritannien, nio respektive sex år gamla.

Samtidigt pågår Remain-kampanjer där man menar att det trots allt finns en chans att stoppa Brexit – om vi arbetar tillsammans.

Jag följer brittiska nyheter, läser om investmentbankiren och filantropen Gina Miller, som leder den rättsliga kampen i Best for Britain. Nu har Storbritanniens högsta domstol inlett förhandlingarna för att reda ut om regeringen på egen hand kan inleda processen om ett utträde.

I The Guardian berättar även Miller att rättsprocessen har förändrat också hennes liv till det sämre. Hon drar sig för att lämna hemmet och törs inte längre åka kollektivt. Miller säger att brittiska medier har uppviglat till våld mot henne. Hon uppger också att domarna i högsta domstolen har baktalats av medierna.

Foto: privat.

Fortfararande vet ingen exakt vad som kommer hända eller hur det kommer att bli.  Allt jag vet är att Brexitbollen rullar i full fart och att jag är i brexil, jag packar upp mina resväskor och finner ett fotoalbum från 2003, däribland en bild på mig som jag länge sökt efter; där sitter jag, i ett klassrum i Devon. En 23-årig språkstudent förevigad och nyförälskad i det tillåtande, öppna och internationella Storbritannien. N

Text: Emelie Hill Dittmer
Foto: Rikard Österlund

Skottland i limbo

För ett år sedan röstade Storbritannien för att lämna EU, men av kungadömena var det endast England och Wales som röstade för att Brexit. Skottland och Nordirland röstade emot. I Skottland röstade en klar majoritet, 62 procent, för att stanna i EU. Skottland är mer positivt till EU än sin sydliga storebror England, och överlag mer vänstersinnat, vilket syns både i ett starkt stöd för Labour och i Scottish National Partys (SNP) valsegrar i både de brittiska och skotska parlamenten. Trots namnet är SNP ett av de mest vänsterinriktade och pro-europeiska partierna i Storbritannien, och lånar en stor del av sin politik från nordiska välfärdsmodeller. Skottland har bland annat nyligen lanserat en babylåda till alla blivande föräldrar.

Med andra ord dras Skottland ut ur EU mot sin vilja, med allt vad det innebär av ovisshet, för ekonomi, migration, och för de EU-medborgare som bor i Skottland. Jag är en av dem. Skottland har varit mitt hem i tre år, Storbritannien i fyra. Dessa år är nu av stor betydelse sedan Theresa Mays Brexit-arbetsgrupp lagt fram den magiska gränsen ”fem år” som minimum för att en EU-medborgare bosatt i Storbritannien ska få ansöka om vad som kallas ”settled status”, något mellan fullt medborgarskap och uppehållstillstånd som skapats i ett försök att tillfredsställa både EU-medborgare i Storbritannien och de 17,5 miljoner britter som röstade för att lämna EU för att hejda det de upplever som okontrollerad immigration. Som ”settled” ska EU-medborgare i princip ha samma rättigheter som brittiska medborgare, men många frågor är obsvarade och detaljerna måste benas ut. May förbehåller sig dessutom rätten att dra undan mattan för förhandlingarna om de inte går som hon vill. ”No deal is better than a bad deal”, har hon robotiskt upprepat om och om igen. Vad det betyder i praktiken vet väl knappast ens May …

Osäkerheten oroar

Personligen då? Varje gång jag lämnar in en arbetsansökan (vilket jag gör ofta, som biolog har jag korta kontrakt och oändliga snuttjobb) oroar jag mig för att arbetsgivarna ratar min ansökan på grund av osäkerheten kring huruvida jag har rätt, och lust, att stanna. Jag oroar mig också för om jag kan resa till Finland för en längre tid i framtiden, för arbete eller om närstående behöver min hjälp. Enligt Brexit-arbetsgruppens nuvarande förslag skulle jag förlora min rätt till ”settled status” om jag är frånvarande längre än två år.

Vi EU-medborgare, som vuxit upp med att komma och gå hur vi vill i världen, har svårt att ens föreställa oss att friheten plötsligt begränsas. På alla blanketter har det alltid funnits den där magiska rutan att kryssa i – ja, jag är EU-medborgare – som suddat ut alla de praktiska problem som andra invandrare möter dagligen.

Jag oroar mig för hårdare attityder, men inte mot mig utan mot mina medinvandrare från det forna östblocket som får ta emot det mesta av invandrarhatet, trots att Storbritannien bokstavligen skulle gå i stå utan de tusentals östeuropéer inom byggbranschen, servicebranchen och industrin som sköter alla de uppgifter som britterna själva avskyr. Jag oroar mig för dem som har en partner som inte bor i Storbritannien. Om en familj vill återförenas i Storbritannien efter Brexit så måste den partner som är bosatt i Storbritannien ha minst 20 000 euro i årsinkomst.

Uppblåst nationalism

Varför vann Leave-sidan? Storbritannien lider av en snedvriden, antieuropeisk självbild. Européer lever på andra sidan den engelska kanalen, själva är de britter, betonas det – ofta med en viss självgodhet, som om det vore snäppet bättre. Enligt vissa analyser var det just denna exceptionalism och bristande känsla av samhörighet som orsakade Brexit. Imperialismen är som en mental blindtarm i den brittiska nationalidentiteten, ett rudiment av en gången tid, som nu infekterats av storhetsvansinne, högerpopulism och nostalgi. Det är ett faktum att Brexitanhängarna finns i alla samhällsklasser, från frustrerade arbetslösa och låginskomsttagare till övre medelklassen, och högst uppe i överklassen. Alla är de ju britter, och britter varken behöver eller vill styras av ett EU som enligt många domineras av Tyskland, vilket är svårt att svälja för dem som inte vill minnas något som hänt sedan 1945.

Jag funderar om det här bakåtsträvande Förenade Kungadömet är värt all framtidsoro. Vad får JAG ut av att leva som pseudobritt i ett samhälle som röstade emot öppenhet och inklusion? Många européer har redan flyttat, och antalet östeuropéer som vanligen drar nytta av det högre arbetskraftsbehovet under sommarmånaderna har minskat, vilket fått industrin att spå en dyster framtid med högre priser på allt från service till livsmedel.

I dystra tider är alla glimtar av hopp välkomna, som då Theresa May utlyste nyval för att öka sitt mandat i Brexitförhandlingarna, men istället förlorade sin majoritet och tvingades bilda koalitionsregering med det ärkekonservativa nordirländska Demokratiska unionistpartiet (DUP). SNP gick bakåt i valet och har lagt planerna om en ny självständighetsomröstning på is. Men det är till SNP och Nicola Sturgeon (bilden) jag lägger min tillit eftersom de, i motsats till Labour, inte backat en tum vad gäller EU och Skottlands ovilja att lämna unionen. Om Labour vill återta det stöd de förlorat åt SNP i Skottland så måste de tilltala de EU-vänliga skottarna, och det gör de inte genom att flörta med de antieuropeiska populisterna i England. Trots små motgångar har SNP fortfarande Skottland i ett fast grepp, och så länge det är fallet kommer Labours ordförande Jeremy Corbyn aldrig att bli premiärminister.

En engelsk vän jämrade sig över den skottska folkomröstningsivern: ”If Scotland becomes independent, the rest of the UK is condemned to an eternity of Tory rule”. Om Skottland ordnar en ny folkomröstning om självständighet finns det inga garantier att resultatet blir det samma som senast. År 2014 röstade en stor del av skottarna emot självständighet uttryckligen för att de ville stanna i EU, och enligt Nej-sidan var det bara status quo som garanterade EU-medlemskapet. Personligen ser jag gärna att Skottland utträder ur Storbritannien och banar sin egen väg tillbaka till EU, istället för att låta sig hunsas av ett England som tror sig veta bättre än både Skottand och hela resten av Europa.

Text: Vivi Bolin
Foto: Skotska regeringen

Medan blomsterhavet växer, växer oron

Pontus Kyander
Pontus Kyander.
Blomsterhavet på Salutorget i Åbo växer. Många är drabbade, och många sörjer. Det handlar inte bara om nära och familj. De som regelbundet rör sig i centrala Åbo är drabbade av det slumpartade och godtyckliga våldet. Deras fruktan, sorg och ibland ilska är motiverad av våldets konkreta följder. Främlingsfientligheten får näring – om det är en form av sorg eller opportunism är svårare att säga. Det finns en typ av ”vad var det jag sa” som är olustig i sammanhanget. De som hävdar att detta förr eller senare måste hända har på sitt sätt rätt – beroende på vad man menar med förr eller senare. Men de har också förfärligt fel. Vi glömmer att vansinnesdåd sker hela tiden, och detta utlopp av mer eller mindre överlagt mordiskt våld i vissa avseenden liknar gamla tragiska händelser, där utagerande unga män dödat och skadat utan urskillning.

Skillnaden stavas etnicitet. Det är en samtidigt viktig och helt ovidkommande skillnad. Viktig därför att det ger en möjlighet att ringa in och tala om just detta uttryck för våldsbenägenhet, oviktig därför om vi bara för ett ögonblick bortser från etniciteten kan se parallellerna mellan Finlands grasserande skolskjutningar för en del år sedan, vi kan se parallellen till den tragiska händelsen i Sverige där en högerradikal ung man i systematiskt mejade ner invandrarelever och lärare på en skola i Trollhättan, inte långt från Göteborg. Vad som sker i huvudet på unga män som dödar (och ofta låter sig dödas) är en process som griper långt utanför just jihadismen.

Men naturligtvis kan vi inte bortse från etniciteten särskilt länge. Att det var en 18-årig marockansk pojke som ligger bakom dådet, möjligen i maskopi med jämnåriga landsmän, hamnar snabbt i samtalets centrum. Religiösa och politiska extremismer som tar sig politiska uttryck är generellt ett betydande samhällsproblem, och över tid har de en oroväckande förmåga att rycka med sig anhängare. Vänsterextremismen hade sin tid på 1970-talet, högerextremismen och jihadismen har sin tid nu.

Solidaritet är ett centralt ord i sammanhanget. Det är många vi måste stå solidariska med, och många svåra balansakter att göra – också vi som på inget sätt är direkt drabbade. Det krävs solidaritet med de sörjande, de direkt berörda. Vi måste vara solidariska med dem som upplever en känsla av hot och fara, därför att också rädslor är realiteter. Vi måste vara solidariska med dem som nu utsätts för rasism. Vi måste även på sikt vara solidariska med dem som har i uppdrag att möta våldet, hantera dess konsekvenser, alla de som när katastrofer och olyckor sker ska hantera deras konsekvenser.

Vår största solidaritet handlar om att upprätthålla ett nyanserat samtal, och att arbeta för lösningar där svåra dilemman kan lösas utan att vi automatiskt polariserar ställningstaganden. Vi som tror på ett öppet samhälle baserat på humana värderingar, där mänskliga rättigheter, bland dem asylrätten, är centrala åtaganden nationellt och internationellt, vi har ett ansvar för att detta samtal förs, tydligt och klart, också med öra för dem som talar av rädsla och ur djupet av en i Finland inrotad främlingsfientlighet. Det som är fördomar och felaktigheter måste bemötas med argument. Om argumenten inte håller, måste vi ompröva dem. Realism och förmågan att lyssna är central för integreringen – ömsesidigt – av invandrare i Finland.

Asylpolitiken är en stor, övergripande europeisk fråga. Här krävs stöd och solidaritet nationellt från Finlands sida för att verkligen lösa EU:s flyktingdilemma. Här har Finland hukat under en föga solidarisk nationell, för att inte säga nationalistisk, hållning. Vi till vänster måste därmed också bli tydliga i hur vi förhåller oss till EU:s gemensamma flyktingpolitik, och driva på den finska regeringen att vara progressiv, inte regressiv i flyktingfrågor.

Pontus Kyander

Hur ska vi tala om extremism?

En fruktansvärd tragedi utspelade sig i Åbo i fredags – en ung man gick bärsärkagång med en kniv i stadens centrum mitt under ljusan dag, med två dödsfall och flertalet skadade som följd. En av de allvarligt skadade var en person som med risk för sitt eget liv försökte rädda en kvinna som knivhuggits i halsen – ett bevis på den godhet och osjälviskhet som så många av de närvarande visade prov på.

En stor eloge ska också gå till polisen, som inte bara höll huvudet kallt och skadsköt den misstänkte förövaren, som kunde fångas in på några minuter, utan också skötte informationen efter händelsen på ett ypperligt sätt. Precis som det anstår myndigheten, gick polisen inte ut med spekulationer om den misstänktes identitet, härkomst eller motiv innan säker information fanns att tillgå.

Detsamma kan tyvärr inte sägas om den samlingspartistiska inrikesministern Paula Risikko, som på presskonferensen först kallade den misstänkte för en man med ”utländskt utseende”, och sedan började dra paralleller till terrordådet i Barcleona tidigare i veckan, och vidare talade om hur terrorismen nu landstigit i Finland. Detta alltså innan polisen gått ut med några som helst uppgifter om den misstänktes identitet eller motiv.

Senare meddelade polisen att mannens identitet var fastslagen, och att det var fråga om en man från Marocko, och att dådet utreds som ett terrordåd. Mannen har varit förtegen om sina motiv, men uppger sig vara 18 år, och polisen har bekräftat att han anlände till Finland som asylsökande i fjol.

Redan innan Risikkos uttalande hade ögonvittnen sagt att förövaren ropat ”Allahu akbar”, och det cirkulerade till och med en videosnutt där detta utrop påstods kunna höras. Vid närmare granskning visade det sig att det som ropades på videon egentligen var ”Varo! Varokaa!” (Akta er! Akta er!), och ropades av en förbipasserande (huruvida förövaren också ropade något annat är oklart).

Reaktionerna på mannens härkomst och antagandena om hans religiösa tillhörighet har inte låtit vänta på sig. I Pargas slog en man in fönstret på en pizzeria som drivs av en invandrare, och fångades på bild då han i samband med dådet gjorde en nazisthälsning. Den främlingsfientliga Suomi ensin-gruppen ställde sig på lördagen på Salutorget i Åbo för att sprida sin propaganda. På sociala medier har det naturligtvis kokat – också personer som i vanliga fall försvarar invandrare och asylsökande har släppt ur sig generaliserande och rasistiska utrop. Att känslorna går heta efter en tragedi som denna är visserligen förståeligt. Men det är alltid bra att låta blodet svalna innan man plockar fram mobilen för att dela med sig av sin upprördhet.

Centralkriminalpolisens utredning av dådet är ännu i startgroparna, och i skrivande stund vet vi fortfarande inte mycket om vare sig gärningsmannen eller hans motiv. Hur diskussionen kommer att gå framöver kan vi däremot förutspå med relativt stor säkerhet utgående från reaktionerna på liknande händelser tidigare.

Oberoende av om det verkligen rör sig om ett planerat, ideologiskt drivet terrordåd eller något annat, har vi en högljudd grupp som kommer att använda det skedda för att stärka sina argument för att stänga Finlands gränser och förtrycka muslimska kulturyttringar. Den rasistiska och invandringsfientliga retoriken kommer att förstärkas både i medierna, på nätet och i politiken. Antagligen kan vi också vänta oss en ökning av vandalism, verbala angrepp och till och med våldsdåd med rasistiska förtecken.

Den samlade invandringskritiska mobben har redan beslutit sig för att förövaren är muslim, och huruvida så verkligen är fallet eller inte kommer för dem att spela ringa roll. Till och med då en infödd finländare utan några som helst kopplingar till islam körde på personer i Helsingfors tidigare i somras försökte vissa debattörer koppla dådet till jihadism.

Visar det sig att mannen är muslim, kommer ledande muslimer i Finland att förklara att islam är en fredens religion, och entydigt fördöma dådet. Antirasistiska debattörer och forskare kommer att lyfta fram forskning som visar att jihadistisk terror inte är överrepresenterad i statistiken och att utlänningar inte är nämnvärt överrepresenterade i brottsstatistiken då variabler som ålder och socioekonomisk ställning tas i beaktande.

Ovanstående debatt har utspelat sig så gott som varenda gång en muslim utfört ett terrordåd, och den är redan igång igen. I sig är det bra att det diskuteras, men problemet är att det i samband med tidigare dåd visat sig att det spelar föga roll vem som har rätt – diskussionen har ofta en tendens att fastna i ett skyttegravstänkande.

I en tidigare webbledare kritiserade jag Merete Mazzarellas Impuls-kolumn i Hufvudstadsbladet 1.8, i vilken jag ansåg att hon anslog en försonlig ton gentemot högerpopulisterna. Den ståndpunkten står jag fast vid, men ger Mazzarella rätt såtillvida att det vore viktigt att vi kom ur den slentrianmässiga polariseringen i debatten. Det betyder inte att vi måste ”ta debatten” med personer som inte har något genuint intresse av att lyssna på vad den andra sidan har att säga. Däremot borde vi föra diskussionen vidare.

Jag märkte att jag rent på autopilot började hetsa upp mig då jag såg rubriken till konfliktforskaren Alan Salehzadehs kolumnIltalehti dagen efter knivdådet: ”Terrori-iskut jatkuvat niin kauan, kun islamistien kanssa lepsuillaan” (Terrordåden fortsätter så länge vi daltar med islamisterna). Det beror på att jag är så van vid att se den här typen av rubriker på inlägg som lägger likhetstecken mellan invandrare, muslimer och terrorister. Men i själva verket går Salehzadeh till en punkt dit den allmänna diskussionen sällan kommer, eftersom vi är så upptagna med att försöka övertyga varandra om huruvida alla muslimer är terrorister eller inte.

Det vi borde diskutera är hur vi bäst kan motverka våldsdåd som utförs av radikaliserade personer utan att vi fördenskull drar alla invandrare eller muslimer över en och samma kam. Ett problem med att komma åt den här diskussionen är att det bland antirasister finns en viss beröringsskräck då det gäller islamism och jihadism. Denna beröringsskräck är befogad – om vi börjar tala om muslimer och terrorism, finns risken att vi ytterligare späder på de främlingsfientliga fördomar som redan finns. Men talar vi inte om islam och terrorism, uppstår de sinnebilderna som ofta ventilerats i offentligheten – att ”vänstern” inte tar hotet från radikal islamism på allvar.

Det finns, som forskare som Karin Creutz har påvisat i flertalet artiklar i Ny Tid, en uppsjö av orsaker till att (företrädesvis) unga män radikaliseras – ofta handlar det om en känsla av marginalisering och utanförskap. En stark religiös familjetradition brukar (paradoxalt nog) motverka, snarare än uppmuntra radikalisering.

Radikalisering kan bottna i såväl samhälleliga som personliga grunder. Personer som utför terrordåd är aldrig välmående, nöjda, friska människor. Allt som oftast är det personer som letar efter ett utlopp för personliga frustrationer, som kan bottna i fattigdom, förlust, känslor av oförrätt eller psykiska problem. Ett av de stora problemen är att det finns ideella rörelser som snappar upp dessa vilsna personer och övertygar dem om att utföra våldsdåd i en ideologis eller en saks namn. Genom historien har olika ideologiska och religiösa strömningar fungerat som kanaler för radikalisering. Kommunism, anarkism, nationalism, kristendom, konungadyrkan, etc. I dag är de två synligaste ismerna högerextremism och islamism.

Även om de grundläggande orsakerna till radikalisering ligger någon annanstans än i islam, kan man inte blunda för att islam som religion används som ett verktyg för att radikalisera unga av personer som anser sig dra nytta av motsättningar i samhället och som driver en ideologisk agenda. Här bör man dock göra skillnad på politisk islamism och moderat islam. Politisk islamism är inte förenligt med det västerländska demokratibegreppet – det är en ideologisk rörelse som baserar sig på ovetenskaplig fundamentalism. Tycker man sig kunna kritisera de finländska kristdemokraternas politik, måste man i konsekvensens namn också kunna kritisera politisk islamism. Det är inte bara ett uttryck för religionsutövning, utan en ideologi med politiska ambitioner.

Bakom den politiska islamismen finns också ett stort antal olika aktörer – vissa gör utmärkt arbete i fattiga länder, upprätthåller skolor, utför välgörenhet och så vidare. Men likaväl finns aktörer som sysslar med kriminalitet och terrorism. Enligt terrorismforskare finns det bland annat ett utbrett marockanskt terroristnätverk i Europa, vars fingrar sträcker sig också till Norden och måhända även Finland. Vi vet att det finns personer med kopplingar till terroristgrupper i Finland, och Centralkriminalpolisen har koll på ett tiotal personer som återvänt hit efter att ha haft samröre med grupper som IS och al-Qaida i Syrien, Irak och andra länder. Hur dessa personer övervakas och hur polis och myndigheter ska motverka att terroristceller kan operera i Finland är en fråga av akut vikt. En annan fråga är hur man motverkar spridningen av radikal islamism i Finland.

Dessa är frågor som också de politiska aktörer som arbetar för mångfald och mot rasism måste lyfta upp på agendan. Den högerpopulistiska rörelsen bör inte ges ensamrätt på dem i den offentliga debatten, eftersom högerpopulisternas åtgärdsförslag ofta är kontraproduktiva – de förvärrar snarare än förbättrar situationen.

Frågan om hur radikal islamism och politisk islamism motarbetas i Finland handlar nämligen inte om invandring eller asylpolitik. Den fria rörligheten i världen – globaliseringen om man så vill – är ett faktum, och problemen som den medför är också globala. Att vi skulle kunna råda bot på problemen genom att försöka stänga våra gränser är en befängd tanke. I den mån som arbetet tangerar asylpolitik och invandring handlar det om att polis och myndigheter måste få resurser, verktyg och tid att kartlägga och åtgärda kriminella och radikaliserade element i samarbete med andra länders myndigheter, forskare och experter – ett arbete som måste utföras i gott samarbete med de muslimska samfunden i Finland. Detsamma gäller naturligtvis också den andra radikaliserade samhällsgruppen i Finland, det vill säga högerextremisterna. Dessa två ytterligheter eggar upp varandra till våldsdåd och skapar en ond spiral, som försätter fredliga personer i fara. De antirasistiska aktörerna i samhället måste därför också ta diskussionen om radikal islamism i besittning och inte ha beröringsskräck inför fenomenet. Där har vi på Ny Tid också orsak att se oss själva i spegeln.

Janne Wass
Är Ny Tids chefredaktör