Etikettarkiv: Rasism

Våra sämre sidor

Henrika Ringbom
Henrika Ringbom.
En av frågorna som upptagit mig är främlingsfientligheten i Finland och varför våra ledande politiker så sparsamt vädjar till våra bättre sidor för att motverka den. Varför påminner de oss inte om vår förmåga till medkänsla och generositet? Eller om vår kapacitet att möta det främmande och om att den tillit man visar kan locka fram också andras bättre sidor? Varför tar de inte hjälp av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna för att hamra in i oss att ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter … har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”?

Allt som oftast låter de i stället förstå att de som försvarar alla människors lika värde utgör den ena extrempunkten på en skala där den andra extremen är de rasistiska grupperingarna. Och att mellan dessa fåtaliga företrädare för ytterlighetshållningar finns en stor majoritet av ”tolkun ihmiset” som förtröstar på att vi i Finland lever i den bästa av världar där lagar stiftas och tolkas klokt och att vi utan samvetsbetänkligheter kan fortsätta att se om vårt hus och medan vi gör det känna oss kloka.

Jag hade tänkt ställa frågan retoriskt. Men igår medan jag borstade tänderna flöt frågans givna svar upp i mitt huvud: våra makthavare tiger för att de föredrar att majoriteten är trogen sina sämre sidor. Misstrogna medborgare är lättare att styra över än engagerade. Klokt och reserverat ger vi efter för känslan av att vi riskerar luras om vi öppnar oss – den som ger lillfingret förlorar som känt fort hela handen.

För hur skulle det se ut om landets invånare började ta deklarationerna om alla människors lika värde på fullt allvar? Ännu fler skulle uppröras över främlingsfientligheten och den förda asylpolitiken och prilliga av medkänsla springa omkring och granska lagar och deras verkställande, författa insändare och kolumner, starta upprop och trumma samman demonstrationer?

Frågan visar ändå med stor tydlighet att tanke och känsla i högsta grad hänger ihop. I spetsen för den medborgarrörelse som uppkommit mot den förda asylpolitiken står ledande personer inom kyrkan och den akademiska och kulturella världen.

Ett motdrag har då varit att reducera försvaret av det mänskliga till elitistiskt joller från biskopar och professorer som inte behöver befatta sig med konsekvenserna av sitt prat, en ”billig statusjakt inför en rättrogen publik”. Alla formulerar sig inte lika brutalt som Paul Lillrank (Hufvudstadsbladet 5.5.2017) men mellan raderna kan man ofta ana en liknande uppfattning.

Att vädja till våra goda sidor kunde utlösa en rörelse, göra vårt samhälle mera oberäkneligt, och kanske också, gud bevare, få människor i nöd att tro att de här kunde mötas av medmänsklighet. Flyktingar kunde börja söka sig hit i större antal. Vi skulle sättas på prov och säkert ibland brista, men med en annan inställning till oss själva och andra kunde vi, som det heter, växa. Det finns kraft i den medborgarrörelse som vuxit fram, medan våra politiker visar mycket lite av moraliskt ledarskap. Till slut får jag då också ställa min retoriska fråga: hur utvecklas det samhälle vars makthavare stryker invånarnas sämre sidor medhårs?

Henrika Ringbom
är författare

Fotnot: kolumnen skrevs innan regeringskrisen och rabaldret kring Sannfinländarna då Jussi Halla-aho valdes till partiordförande. 

Om kulturpolitiken och konsten att avstå

Vi måste se migration och mångfald som en röd tråd genom vår historia, och inte se flerspråkighet och mångkultur som en ny företeelse, utan som någonting utmärkande för vår kultur. Men vi måste också våga ge avkall på normer och privillegier, skriver Rita Paqvalén.

I maj besökte jag Toronto som jag bodde i för exakt 20 år sedan. Det var ett nostalgiskt återseende både med staden och med mitt yngre jag och de tankar som staden, olika böcker och texter samt samtalspartners väckte i mig då, och som jag fortfarande bär med mig i mitt arbete i dag. Året i Toronto innebar en intellektuell vändpunkt för mig. Jag kom till Toronto för att läsa postkolonial teori och kastades snabbt in i en värld där postkolonial, feministisk, queer- och antirasistisk teori var en självklarhet, en levd verklighet och en utgångspunkt för aktivism på ett sätt jag aldrig upplevt förut.

Samma år som jag bodde i Toronto gav akademikern och essäisten Rinaldo Walcott ut sin bok Black like who? Writing Black Canada (1997). I sin bok, som kom att bli ett standardverk för Black Studies i Kanada, tecknar Walcott upp konturerna för den svarta kulturen och de svartas roll i Kanadas historia. På det seminarium som arrangerades i maj, med anledning av 20-årsjubileet av bokens utgivning, diskuterades verkets betydelse samt de frågor som behandlades i verket.

Många av talarna lyfte fram verkets aktualitet och det faktum att svartas historia och kultur fortfarande är osynlig i dag. Många konstaterade också att staden och landet har tagit ett stort steg bakåt, och att frågor gällande rasism och osynliggörandet av den svarta historien och erfarenheten fortfarande är aktuella. Och där mångfald dominerade det urbana rummet i 1990-talets Toronto har dagens stad genomgått en gentrifiering och nya dyra huskomplex har gjort att enbart välbärgade (i många fall vita) personer har råd att stanna, medan den tidigare bosättningen förpassas till förorterna.

Byråkratiska glosor

Seminariets höjdpunkt för mig var dess sista programpunkt, ett samtal mellan Rinaldo Walcott och den queera författaren och essäisten Dionne Brand. Brand, som liksom Walcott (och en stor del av Kanadas svarta befolkning) har rötter i Karibien, var en av mina främsta litterära ledsagare genom Torontos och Kanadas svarta och mångkulturella historia. I sina essäer och i sitt skönlitterära författarskap behandlar hon frågor som kön och sexualitet, vithet, kulturell appropriering, Kanadas och Torontos svarta historia samt det mellanförskap som den karibiska identiteten och diasporan ofta utgör. I diskussionen med Walcott efterlyste Brand en ny maktfördelning och ett radikalt nytänkande.

Dionne Brands essäsamling Bread out of Stone. Recollections, sex, recognitions, race, dreaming, politics (1994) var en av mina viktigaste inspirationskällor och redan här hittas de tankar Dionne Brand återkom till under seminariet. Hon skriver att den enda lösningen på marginaliseringen av den svarta befolkningen är ”ge upp makten, att dela (med sig av) det kulturella, politiska och ekonomiska rummet samt att ta avstånd från den apparat som utgår från ’vithet’” (min översättning). Hon problematiserar begrepp som representation, inkludering, exkludering och jämlikhet, och menar att de i värsta fall styr bort uppmärksamheten från den strukturella rasismen och från det faktum att det är de vita som har makten och tolkningsföreträdet. Mångfald och inkludering, menar hon och i samtalet även Walcott, kan då bli byråkratiska glosor som upprätthåller systemet.

Just nu genomlever västvärlden en backlash, inte minst i frågor gällande inkludering och jämlikhet, vilket syns även i en stad som Toronto eller ett land som Sverige, som både setts som demokratiska föregångare. Seminariet och inte minst samtalet mellan Walcott och Brand påminde mig om hur djupt rotade normer är och hur sköra demokratiska strukturer är. Och att ett demokratiarbete alltid bör ske på alla nivåer och inbegripa ett radikalt förändringsarbete både av strukturer och av arbetskulturer.

Från systembevarande till -förändrande

Under de två senaste åren har konst- och kulturfältet – både enskilda aktörer och institutioner i Finland – engagerat sig för att stöda asylsökandena i deras kamp för sina rättigheter och för att ge dem ett avbrott i en tung vardag. Det har handlat å ena sidan om alldeles konkret och juridisk hjälp gällande rättigheter och i att orientera sig i det finska samhället, å andra sidan om språkcaféer, konstprojekt, mötesplatser, bokbussar till asylboenden, lokaler för sammanträden eller om möjligheter för olika konstnärer att jobba och ställa ut eller uppträda.

Det här arbetet och de här initiativen har varit otroligt värdefulla och är ett första viktigt steg, men nu är det dags att ta följande steg. Det är viktigt att inte se den nuvarande globala ”flyktingkrisen” som en isolerad företeelse eller ett undantag, utan att se den som en pågående process som kommer att märka våra samhällen i framtiden också, på samma sätt som många asylsökande inte bara är här just nu, utan kommer att vara en del av våra samhällen i framtiden också.

Jag har funderat mycket över hur vi kan jobba långsiktigt, hur vi som konst- och kulturorganisationer kan arbeta för att inkludera nyanlända, och personer med en annan språklig och kulturell bakgrund, i vår verksamhet. Det handlar inte bara om att ta dem i beaktande som konsumenter till exempel genom språkval och ett skräddarsytt kulturutbud, utan att ge dem en reell möjlighet att verka inom organisationen som konstnärer eller som personal – på alla nivåer och på lika villkor.

Samtidigt handlar det också att se migration och mångfald som en röd tråd genom vårt lands kultur och vår historia. Att inte se flerspråkighet och mångkultur som en ny företeelse, utan som något som i grund och botten är utmärkande för vår kultur, även om den i mångt och mycket framstår som mer homogen än mången annan.

Rikare och djupare

För att denna jämlikhet inom konst- och kultursektorn ska kunna uppnås måste vi kulturaktörer vara beredda att förändra oss själva och våra institutioner, vara beredda på att, som Dionne Brand skriver, dela med oss av vår makt och till en del avstå från vår absoluta position. Det innebär att vissa språkkrav måste uppluckras så att personer som flyttat hit har en möjlighet att arbeta – också innan de behärskar någondera eller båda språken fullständigt. Här måste vi finlandssvenskar se oss själva i spegeln. Vi har varit vana att stirra oss blinda på vår egen minoritetsposition och att försvara våra språkliga rättigheter. Även vi måste delta i denna demokratiprocess genom att öppna våra institutioner och till exempel våra stipendiemedel för personer med annan språklig bakgrund.

Vi måste lära oss att se de nyanlända och den kunskap, kompetens och de språk de för med sig som en resurs och inte som en brist. Vi måste se över våra regler och paragrafer som i många fall utestänger konstnärer med annan nationell eller språklig bakgrund. I rekryteringssammanhang måste vi bli medvetna om de kulturbundna kompetens- och utbildningskrav som vi efterlyser, och fundera över hur vi kan luckra upp dem. Konsten och kulturen måste göras till en del av det integrationsarbete som görs i skolorna och bland den vuxna befolkningen, så att kulturen som en potentiell arbetsmarknad är ett reellt val för de nyanlända och deras barn.

Genom att integrera nyanlända och minoriteter i konst- och kultursektorn öppnar vi för ett rikare utbud och innehåll, ett större urval av konstnärliga uttrycksmedel och identifikationsobjekt, och genom flerspråkigheten och mångfalden gör vi konst- och kulturfältet relevant för fler.

Text Rita Paqvalén

Radikalvänstern och myten om mitten

Varning: detta är långt och slingrande, men bear with me, texten har ett slut. 

Nu går jag ut med en öppen uppmaning till Kjell Westö, Jonas Gardell och alla andra som på sistone talat och skrivit om ”radikalvänstern” eller ”extremvänstern”. Kan ni vara snälla och förklara vem och vad det är ni avser?

Jonas Gardell skrev 17.5 en kolumn i Expressen som upprörde en del vänsterskribenter. Jag ska inte gå närmare in på innehållet, men i korthet handlade det om att Gardell anser att ”extremisterna” på båda sidor i samhällsdebatten borde göra som han gjort, det vill säga begrava stridsyxan med den kristet konservativa, extremhögerflörtande debattören Marcus Birro. Efter att Birro, som gjort sin karriär på att hacka ner på feminister, muslimer och vänsterfolk, blivit utsatt för personliga påhopp på sociala medier, tyckte Gardell synd om honom och bjöd honom lunch, där de båda poserade för en cheek-to-cheek-selfie.

Dagen innan publicerade Westö en text i HBL där han förklarade varför han väljer att åka till den uppmärksammade bokmässan i Göteborg, trots den högerextrema tidningen Nya Tiders närvaro. Jag ska inte närmare kommentera den diskussionen – som jag skrivit tidigare har båda lägren i debatten goda argument, och personligen tycker jag att Westö ska åka och upprätthålla kulturdebatten på mässan om det är det han tycker är den bästa lösningen. Jag har också full respekt och förståelse för de författare som bojkottar evenemanget.

***

Kjell Westö och Jonas Gardell hör båda till vår tids allra största svenskspråkiga författare. Båda har genom sina litterära värv visat på en djup insyn i vårt samhälles komplexiteter och solidaritet med de svaga i samhället. Att de båda i sina texter är ute i gott uppsåt är det ingen fråga om.

Men båda laborerar i sina artiklar med en av vår tids stora villfarelser, det vill säga myten om mitten. Det här gäller i första hand Gardell, som faktiskt aldrig varit nån vidare politisk analytiker. Genom Gardells karriär som banbrytare för HBTIQ-acceptans i Sverige är det lätt att missta honom för att vara politiskt progressiv, men Gardell befinner sig då det kommer till kritan stadigt på den konservativa sidan av den politiska kartan. Han gillar inte Sverigedemokrater, men har inte heller visat någon stor kärlek för vänstern. Westö har ett förflutet inom vänsterkretsar, bland annat cirkeln kring Ny Tid, utan att någonsin ha tillhört ”radikalvänstern”, åtminstone som den på den tiden definierades.

Radikalvänstern tillhörde däremot Nils Torvalds då det begav sig, vilket vi sannerligen fått klart för oss genom HBL:s insändarspalt sedan han meddelade om sina ambitioner att bli SFP:s presidentkandidat. På sjuttiotalet fanns det nämligen i Finland något sådant som en radikalvänster. Det här var folk som på allvar drömde om en socialistisk revolution, om ett avskaffande av den privata äganderätten, om en arbetarnas diktatur och femårsplaner. Då den fula sanningen bakom Sovjetkommunismen började krypa fram i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet, var det många av de fordom övertygade kommunisterna som genomgick en politisk ”uppmjukning” och började stöda demokratisk socialism eller socialdemokrati – vissa blev så desillusionerade att de helt hoppade över till andra sidan och blev nyliberaler.

Många av de som tillhörde radikalvänstern på sextio- och sjuttiotalen gjorde det inte ens på grund av någon djupare politisk analys, utan för att det var en rörelse som var spännande och som verkligen trodde på att en radikal förändring i samhället var möjlig. Torvalds belackare Jarl Ahlbeck och andra som var med då det begav sig och som sedermera hoppat över till andra sidan av staketet borde ju veta att de som talade för socialism i Finland i regel inte ville ha det samhälle som Sovjetunionen sedermera visade sig vara. Det finns knappast mången gammal socialist i Finland i dag som inte sörjer att hen – medvetet eller omedvetet – lät sig föras bakom ljuset av Sovjetpropagandan. Däremot finns det ganska många som vidhåller att grundtanken – ett jämlikt samhälle styrt från gräsrötterna snarare än från elfenbenstorn, där människan och inte företags profitmaximering ligger i första rummet – fortfarande är lika gångbar i dag, trots att den korrumperades av Sovjetunionen.

Skillnaden är den att på sjuttiotalet trodde man verkligen att det samhället gick att uppnå under vår livstid. Därför fanns radikalvänstern. Det fanns en förhoppning om att vi tillsammans med våra individuella handlingar i dag kunde omkullkasta orättvisan i världen och skapa en bättre morgondag för alla, ett drömsamhälle som kändes som om det var alldeles inom räckhåll. Måhända var det naivt. Men vad skulle inte vänstern av i dag ge för en sådan övertygelse bland sina medlemmar?

 ***

I dag är den nordiska vänstern cynisk – eller om man vill: realistisk. Det finns ingen framstående politiker inom Vänsterförbundet som talar om revolution eller ett förstatligande av all egendom. Vänsterrörelsen har under sin hundraåriga historia sedan Oktoberrevolutionen stadigt färdats högerut. Finlands socialdemokratiska parti grundades som ett revolutionärt socialistparti, men är i dag i mångt och mycket en rörelse som omfattar nyliberalismen i clintonsk och blairsk anda. Vänsterförbundet, som under sina dagar som DFFF agiterade för global socialism och krossande av borgarna, kämpar nu med näbbar och klor för att rädda det som räddas kan av en socialdemokratisk välfärdsstat som är fullt integrerad med kapitalismen, och långsamt men säkert verkar desintegreras framför våra ögon. Om en nördreferens tillåts; liksom J.R.R. Tolkiens alver utkämpar vänstern i dag ”det långa nederlaget”.

Om vi talar om en ”extremvänster” och som motpol här ställer grupperingar som Nordiska motståndsrörelsen, Jobbik i Ungern, Gyllene gryning i Grekland, och så vidare, får man leta länge och förgäves för att hitta någon motsvarighet. Söker vi i Europa efter en organiserad extremvänster som på samma sätt som extremhögern inkorporerar våld i sin politiska arsenal, får vi gå tillbaka till sjuttiotalets Röda brigader och Röda arméfraktioner, låt vara att spillror av de senare var aktiva fram till början av 1990-talet. Möjligtvis kan man räkna IRA som extremvänster, men det är en betydligt komplexare ekvation.

Det finns en våldsbejakande antifarörelse, men den är reaktiv och inte proaktiv, och utgör inget hot mot samhällsfreden. ”Anarkisterna” som då och då dyker upp och smäller in skyltfönster lierar sig inte med någon etablerad politisk rörelse och är inte organiserade.

*** 

De som i dag i den samhälleliga debatten beskylls för att vara ”vänsterextrema” är i själva verket en brokig politisk grupp som har som gemensam nämnare att de aktivt motsätter sig rasism, fascism och diskriminering av olika slag. Ville Niinistö, en man som av många betecknas som knappt vänsterom sin farbror Sauli, har beskyllts för vänsterextremism. Tuomas Enbuske, TV-profilen som högljutt klagat på att han måste betala skatt på sin årsinkomst på över 250 000 euro, har kallats vänsterextremist. Tarja Halonen, vår socialdemokratiska president, har också fått detta epitet. Om dessa är vänsterextrema, då är det nog illa ställt med den finländska vänsterrörelsen.

Kjell Westö klagar alltså också över ”den unga radikalvänstern” som sysslar med så mycket identitetspolitik att vita, heterosexuella medelålders män som han inte får uttala sig i samhällsdebatten. Nu känner jag inte närmare till Ylva Pereras eller Johannes Ekholms politiska bevekelsegrunder. Jag antar att de ligger vänster om centern, men ingen av dem har precis gjort sig kända som socialistiska agitatorer, även de aktivt deltagit i debatten kring bokmässan i Göteborg.

*** 

Måhända angriper jag nu Westö onödigt mycket på grund av ett misslyckat ordval från hans sida, men hans inlägg lyfter fram den för vänsterrörelsen knepiga ekvationen om hur man ska förena en stark och vital identitetspolitisk rörelse med den klassiska vänsterfilosofin om den brett solidariska massrörelsen för socioekonomisk jämlikhet. Jag skulle nämligen våga påstå att väldigt få som uttalat sig i debatten kring Göteborgs bokmässa ser sig själva som delar av någon ”vänsterradikal” rörelse, de facto antar jag att många av dem till och med är främmande för att identifiera sig som vänster, åtminstone öppet.

Många av de som slentrianmässigt kallas ”ung vänster”, ”urban vänster”, ”den rödgröna bubblan” ger i själva verket uttryck för ett missnöje med den traditionella vänsterrörelsen som ofta uppfattas sitta fast i en stagnerad tankemodell. Detta gäller delvis prekariseringen av arbetslivet – i denna nya situation där allt fler arbetar på frilansbasis, som egenanställda, med projektanställningar, etc., kan det vara svårt att finna stöd i en klassisk fackligt orienterad vänsterrörelse som känns lämnad lika mycket vind för våg i sysselsättningpolitiken som de unga arbetstagarna.

Men det är också värt att minnas att många av de idéer och strömningar som vi i dag klumpar ihop med den så kallade rödgröna bubblan eller identitetspolitiken har sina ursprung i en tankeströmning som utvecklats sida vid sida med vänsterrörelsen, men på sina alldeles egna premisser, nämligen feminismen och genusteorin. Feminismen är i dag den massrörelse som lockar de stora skarorna av unga aktivister, och feminismen är nära besläktad med antirasismen och mångkulturalismen. Det är under feminismens paroll som det i dag uppstår nya, kreativa och taggiga konstnärskollektiv och tidskrifter. Det är feminismen som folk bloggar och skriver böcker om – när läste du senast en ny, spännande bok om radikalvänstern?

Någon kan visserligen, som Tina Rosenberg, hävda att feminismen i grund och botten är en vänsterrörelse, och att utan ett vänsterperspektiv finns ingen verklig feminism. Må så vara, men där man på sjuttiotalet i första hand var vänster och sedan kanske också feminist, är man i dag i första hand feminist och sedan kanske också vänster. Detta utesluter naturligtvis inte att det i dag också finns många inom den ”traditionella” vänsterrörelsen som rör sig precis lika ledigt inom den moderna feminismen – Vänsterförbundets nuvarande ordförande Li Andersson är ju ett praktexempel.

 ***

Är den så omtalade radikalvänstern då egentligen radikalfeminism? Nja, det är också ett lite för enkelt svar, även om det möjligen ligger lite närmare sanningen. Det vi ser i dag är en stor grupp aktivister som kämpar för social rättvisa, för allas rätt till lika behandling oberoende av kön, sexualitet, hudfärg, etnicitet eller ursprung. Inte bara inför lagen och politiken, utan på arbetsmarknaden, i mediernas framställning, i föreläsningssalarna, på gatan, på bussen, i diskussionerna med släkt och vänner. När de upplever att denna rätt inte uppfylls, påpekar de det. Man kunde kalla det för folkbildning. När man tänker på saken, så är det inte så långt från det folkbildningsideal som vänsterrörelsen fordom sysselsatte sig med. Under arbetarrörelsens storhetstid fanns det de som livnärde sig som agitatorer och reste land och rike runt för att sprida socialismens budskap, och varhelst de befann sig, så påpekade de högljutt och utan att be om ursäkt om saker och ting inte levde upp till deras socialistiska samhällsstandard. Inte helt olikt dagens identitetspolitiska rörelse.

Men är det en radikal rörelse? Någon kan kanske uppfatta den som sådan, och den identitetspolitiska rörelsen innefattar utan tvivel radikala element. Omkullkastandet av den binära könsnormen är ur ett sociologisk-historiskt perspektiv en radikal idé. Officiella äktenskap mellan personer av samma kön likaså. Å andra sidan är den underliggande tanken om att alla ska accepteras som det de är eller väljer att identifiera sig som allt annat än radikal.

Skillnaden mellan sjuttiotalets radikala vänster och dagens identitetspolitiska rörelse är att den tidigare eftersträvade en omvälvning av samhällets strukturer för att få till stånd en rättvis värld – ergo: socialistisk revolution. Vänsterrörelsen laborerar med den marxistiska, eller om man så vill darwinistiska, tanken om att människan är en i grund och botten självisk varelse som eftersträvar egennytta, och att verklig samhällelig förändring inte kan uppnås utan strukturer som cementerar den nya given. Således måste enligt vänstern först det kapitalistiska systemet raseras innan den socialistiska tankemodellen kunde förverkligas. Man förespråkade alltså en radikal omvälvning av hela samhällssystemet, som i klart praktiska termer omedelbart skulle påverka så gott som alla både ekonomiskt och socialt.

Dagens identitetspolitiska rörelse (nu generaliserar jag) börjar egentligen från andra ändan. Som massrörelse har den identitetspolitiska rörelsen ingen tydlig plan för stora politiska och ekonomiska strukturella omvälvningar. Denna rörelse tycks vara relativt ense om att den samhälleliga infrastruktur som i dag existerar i ”väst”, med sin demokrati och lagstadgad yttrandefrihet, möjlighet till social och ekonomisk rörelse samt allmän liberalism, är en fungerande plattform för det utopiska samhälle som den eftersträvar. Visserligen finns det inom rörelsen olika strömningar som eftersträvar också stora strukturella omvälvningar, och det är egentligen missvisande att tala om den som en enhetlig rörelse. Men på det stora hela enas den i en strävan till att inom ramarna för det existerande systemet påverka praxis snarare än fundament. Det som krävs är snarare psykologiska och sociologiska förändringar som rent symboliskt kan kännas radikala, och som för enskilda personer kan innebära radikala praktiska följder. Men för de allra flesta ”heterosexuella vita medelålders män” skulle livet inte förändras avsevärt om den identitetspolitiska rörelsen fick igenom sina centrala krav. Möjligen skulle den vita medelåldersmannens medellön sjunka en aning, möjligen skulle konkurrensen om arbete bli något tuffare. Men på det stora hela skulle livet gå vidare ganska långt som förut – medan livskvaliteten för många andra skulle förbättras avsevärt, för vissa rent radikalt.

Vad jag vill säga med detta är alltså att det är ohyggligt slarvigt att tala om den progressiva sociala rörelse som i dag existerar som ”vänsterradikal” eller ”vänsterextrem”. Ofta är den varken vänster eller radikal, väldigt sällan extrem.

 ***

Men tillbaka till Gardell och Westö och deras synbarligen obekväma inställning till ”extremer”, och framför allt tillbaka till ”extremvänstern” som folk är så måna om att tala om. Jag har här ovan försökt argumentera för att det i Europa, och speciellt i Norden, inte existerar något sådant som man ur ett historiskt perspektiv skulle kunna kalla för ”extremvänster”. Orsaken till att det är så populärt att i dag tala om extremvänstern är att vi vet att det existerar en extremhöger. Ett hur stort hot nynazismen och fascismen är mot samhället kan man diskutera, men den existerar, den syns och den påverkar – om inte samhället i stort, så åtminstone den allmänna diskussionen och de politiska vindarna. Och eftersom vi har blivit så vana att se på den politiska skalan som ett nollsummespel, som en symmetrisk axel där vänstern återspeglar högern, utgår vi från att det måste finnas en extremvänster om det finns en extremhöger.

Men snarare tyder alla tecken i dag på att samhället, och med dem de politiska grupperna, förflyttats högerut under det senaste seklet, utan tvivel sedan 1970-talet. Att Juha Sipiläs regering i dag bit för bit tillåts montera ned välfärdsstaten, som en nylig vetenskaplig rapport svart på vitt visar att den gör, är en indikator på högerskiftningen. Att asylsökande som kämpar för sin rätt att leva i fred och frihet görs till ”extrem motpol” till skinnskallarna i Suomi ensin-lägret är ytterligare ett tecken.

 

Jämför högerpartiernas och vänsterpartiernas normalfördelning i HS valkompass. Källa: hs.fi

Denna högerglidning i samhällsdebatten har gått så långt att vi i dag i den offentliga debatten helt utgår från högerns problemställning, både då det gäller den ekonomiska och den bruna högern. Det här syns bland annat i valkompasser, där det går att svara som om man var total ekonomisk liberalist, alternativt fullblodsrasist, men där man utgår från att det inte finns något alternativ vänsterom socialdemokrati. Detta blev tydligt i resultatet från Helsingin Sanomats valkompass inför kommunalvalet, där ”mitten” var så pass skiftad högerut (se bilden ovan) att Samlingspartiets och Sannfinländarnas kandidater bredde ut sig över större delen av diagrammet, medan Vänsterförbundets kandidater såg ut som en samling lingon som hade slungats mot den vänstra väggen. Om de yttersta vänsterliberala alternativen i ett frågeformulär är att skatter borde höjas innan man skär ner i basservice och att homosexuella bör ha rätt till adoption, så är det klart att merparten av Vänsterförbundets kandidater framstår som vänsterradikaler.

En liknande glidning kan vi se internationellt. I vårt temanummer om extremhögern publicerade vi en artikel som visade på att konservativa väljare i allt högre grad i sitt mediebeteende ”isolerade” sig till högerradikala publikationer, medan en liknande polarisering till vänsterradikala medier inte syntes bland de liberala väljarna. Bernie Sanders, Aleksis Tsipras och Jeremy Corbyn, alla tre enligt alla konstens regler klassiska socialdemokrater, utmålas i den internationella pressen som ”den nya extremvänstern”. Vänstern jublar av glädje då högerliberaler som Justin Trudeau och Emmanuel Macron vinner val.

 ***

I denna situation har vi då folk som Jonas Gardell som menar att vi borde samlas till sansad debatt i mitten och inte ”skrika elakheter från extremisternas skyttegravar”, som Gardell fritt parafraserat uttrycker det. Men vilken är denna mittpunkt, och hur ser den ut? De som i dag i högsta grad i Finland talar om denna mittpunktens förståndiga folk, ”tolkun ihmiset”, är våra tre stora högerpartier. Nånstans mittemellan Sannfinländarna och Samlingspartiet, mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna, är det där den politiska mittpunkten går i dag? Och är det då där vi ska stå och vara sams?

Eller är det så att vi behöver en ”radikalvänster” för att uppnå verklig balans i samhällsdebatten? Om denna radikalvänster består av Ylva Perera och Johannes Ekholm är svaret enkelt: visst i helvete behöver vi det! Om det är radikalt att kämpa för allas lika värde och behandling, frihet från rasism och fascism, trygghet för alla i samhället och rätten av vara precis den man är, så behöver vi betydligt mer radikalism i samhället. Men om vi i stället ser dessa ting som helt normala krav i ett demokratiskt välfärdssamhälle, upprepar jag igen min fråga: var finns denna radikalvänster som alla talar om?

Janne Wass
är vit medelåldersman

Alla vita är rasister

Då fattiga svarta människor lämnades att dö på hustaken i New Orleans efter orkanen Katrina, medan de rika vita evakuerades med helikoptrar, chockades en hel nation. Men för poeten Claudia Rankine var det ingen överraskning, lika lite som att Donald Trump blev vald till president. Vita människor är per defintion rasister, även om de inte vet om det, säger hon. Ny Tid träffade Rankine i New York.

Jag cyklar utmed Central Parks västra sida mot intervjun. I parkens sydvästra hörn reser sig en svart skyskrapa. En demonstration pågår utanför. ”We shall overcomb” står det på en skylt. Demonstranterna ropar i kör:

”Hey! Ho! Donald Trump has got to go!”

Jag cyklar vidare och kommer fram till min destination, ett höghus ungefär 40 gator längre söderut. Där sitter en poet bakom ett skrivbord vänt mot stora fönster. Utanför syns ett gytter av hustak och längre bort Hudson Rivers stora kropp. Hon sitter och skriver på en artikel. ”Vad handlar den om?” frågar jag och hon svarar ”Administrationen”. Mannen med det andra tornet, tänker jag på Tolkien-vis.

– Jag är rädd. Det ska vi alla vara, säger hon.

Claudia Rankine, född i Jamaika 1963, men uppvuxen i New York, är en av USA:s mest framgångsrika och uppskattade poeter. Hennes bok Citizen – An American Lyric ges snart ut på svenska (Albert Bonniers förlag) under titeln Medborgare – en amerikansk dikt. Hon undervisar på topp-universiteten Yale och Princeton och skriver för flera av USA:s tyngsta
publikationer.

Medborgare är en blanding av dikter och essäer, med insprängda foton och konstverk (Claudia Rankine ville ha med en bild på när kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth 2012 skar i konstnären Makode Lindes tårta bakad i form av en svart kvinna men fotografen krävde för hög ersättning). Boken handlar om rasism, om hudfärg, om hur man behandlas som svart i USA. Stort fokus ligger på de vardagliga händelserna, vita kvinnor som inte sätter sig bredvid svarta män på tunnelbanan, vännen som plötsligt kallar en ”you nappy headed hoe”, akademikerkollegan som säger att man fått jobbet på grund av sin hudfärg. Några av texterna handlar om större nationella och internationella händelser.

Programmerad rasism

Den 29 augusti 2005 nådde stormen Katrina Louisianas kust med vindbyar på upp till 95 meter per sekund. Stormen rev in över New Orleans och slet staden i stycken. Skyddsvallarna brast och vattnet vällde in. Totalt blev en miljon människor hemlösa av stormen, fem miljoner utan elektricitet. Drygt 1 800 personer omkom, många av dem i New Orleans. Efter stormen kablades bilder ut på människor som låg övergivna på hustak i stadens fattiga delar. De rika, av vilka de flesta var vita, hade evakuerats. De fattiga, mestadels svarta, hade lämnats att dö, som Rankine uttrycker det.

– Det var en känsla i landet av att ”det här är en sådan chock!” Och jag kände: nej! Det här är ingen chock! Det är typiskt. Att folk inte förstår hur rasism fungerar, att de inte vet om att svarta människor är förbrukningsbara i det här landet, det är chocken. Så jag ville skriva en bok som visar hur rasismen tar sig uttryck på små sätt varje dag. Så att när en stor nationell katastrof som Katrina inträffar kan folk förstå att det är det oundvikliga resultatet av en långvarig, systematisk rasism. Skulle jag skriva det idag så skulle jag skriva om Flint, Michigan. Eller om valet.

Hon tar långa pauser medan hon pratar. Det är inga obekväma tystnader. Claudia Rankine har en tyngd i sin personlighet, och ett självklart lugn över sig. Tryggheten lägger sig i hennes pauser, gör dem till behagliga tystnader.

Jag diskuterade med en kollega häromdagen. Hon menade att människor är inkapabla till att inte vara rasister. Att det är en instinkt. Vad tror du?

– Jag tror att vi är programmerade. Vitheten konstruerades. Och sen skapade universiteten falska vetenskaper för att bevisa att vithet är överlägsen. När det senare överbevisades så spelade det ingen roll. För det var vid det laget inbyggt i hela systemet. Det finns i tänkandet, i litteraturen, i sångerna, i bilderna, i vem som är privilegierad.

Vita rum

Vita människor tror att de är den dominanta rasen. Det är internaliserat i ens identitet som vit, säger Rankine. Och identiteten vit handlar inte om hudfärg, utan om konstruktion. Vita med ursprung i Storbritannien satt på makten i USA och de kallade irländarna, grekerna, polackerna (och i vissa fall finländarna, red.anm.) för ”blacks”, svarta. De folkgrupperna släpptes inte in i vithetens gemenskap förrän runt 1939–1940. Ku-Klux Klan attackerade katoliker, det är därifrån det brinnande korset kommer.

Tror du att förändring är möjlig?

– Ja. Vi skapade systemet. Så vi kan skapa någonting annat. Och jag tror att en sak som har lett till att alt-right-rörelsen, extremhögern, inte bara här men också i Europa, befäster sin makt beror på en oro inför att tappa greppet om vad de tror är vita rum, en oro kring tillgångar och rättigheter.

I sina huvuden håller vita alltid på att bli överkörda av den andre. Om ett rum inte är helt vitt så är uppfattningen bland vita att det är totalt invaderat. Man har inte längre friheten att göra och säga vad man vill. Plötsligt är rummet övervakat av den andres medvetande. Rankine menar att vi måste börja prata om vithet, studera vithet. Varför finns det inga böcker om vit konst?, frågar hon sig.

– Vita människor måste börja förstå sin rasism. De måste börja förstå att alla vita människor är rasister. Oavsett hur mycket de identifierar sig som goda människor. För de är fortfarande del av en dominant kultur. Och en del av den dominansen är förutsättningen att de äger rummet. Att vithet och egendom är en och samma sak.

För att råda bot på problemet har Rankine grundat The Racial Imaginary Institute, en plattform för konstnärers arbete som ska undersöka ras och rasism. De första projekten kommer att fokusera på vithet.

– Vithet är en källa till oifrågasatt makt, samtidigt känner vitheten sig utrotningshotad. Vithet är en otroligt viktig faktor i den existerande rasismen, men det diskuteras och undersöks nästan aldrig. Vad betyder det att vara vit? Att växa upp som vit? Hur formar det en?

Ner från tornet

Stora delar av USA präglas av en enorm oro, men också en kampvilja sprungen ur den oron. Bland motståndarna till den sittande presidenten Donald Trump pratas det om civilsamhällets vikt, om att engagera sig i lokalpolitik, om att demonstrera. Min cykeltur och intervjun, de två tornen och två olika sorters motstånd: Claudia Rankine som sitter ensam och orolig i ett torn och skriver, demonstranterna nedanför det andra. Men innan vi avslutar intervjun säger Rankine att hon känner att hon nu kanske måste lämna sitt torn.

– Jag gjorde det här jobbet före den här administrationen kom till makten och jag kommer att göra det efter att den försvunnit. Men jag som medborgare förändras. Jag brukade tänka att det finns aktivister som gör vad de gör och jag är en konstnär och jag gör vad jag gör. Kanske måste jag nu vara båda? Aktivisterna kanske behöver mig också nu? Det här är inte en tid då man kan förlita sig på att det finns någon annan som gör det som måste bli gjort.

Claudia Rankine om:

Tennisstjärnan Serena Williams:

Grejen med Serena Williams är att hon är bäst på det hon gör. Men hon är ändå en av våra mest kritiserade stjärnor. Kan du tänka dig att en vit kvinna som har uppnått vad Serena har uppnått skulle få den behandling och den press som Serena får? Det otroliga är att hon har uppnått det hon har gjort i ett historiskt vitt rum. Ansträngningarna som gjorts för att marginalisera och demonisera systrarna Serena och Venus Williams är skandalösa! Och som tv-tittare fick man hela tiden lyssna på anklagelserna. Men de vann ändå.

Politisk korrekthet:

Jag tror att det fyller en funktion. Det är bra om folk känner att de måste hålla vissa saker i schack. Att Donald Trump ger folk rätt att uttrycka sig på vissa sätt kan inte sluta väl för någon av oss. Vi visste att vit överhöghet var en del av grunden för det här landet. Vi behöver inte att regeringen med sin existens berättar det för oss, vi visste det redan.

Valet:

Jag gissade att Trump skulle vinna eftersom amerikaner är rasister och sexister. De kommer inte att rösta på en kvinna och de är glada att höra retoriken som sätter vithet först. Och det handlar inte om fattiga vita i södra USA, vita män kommer att rösta på Trump och deras fruar kommer att rösta med dem. Det var vad jag sa, det var mitt officiella svar. Men jag var ändå chockad när det hände.

Sin man:

Mycket ”white alliance” händer honom. Han ser ut som ”snubben”, en Kevin Costner. Så andra vita män känner sig bekväma med honom. Under årens lopp har han flera gånger varit tvungen att promenera ut från sällskap som sett på amerikansk fotboll tillsammans på grund av att folk talat rasistiskt om spelarna i tv:n. Han lämnade en klubb vi gick till. Folk sa rasistiska saker och han fick antingen alltid ta konflikt eller lida i tysthet.

Text: Martin Brusewitz

Kämpa Malmö

Axel Vikström
Axel Vikström.
En söndagseftermiddag i februari traskar jag som vanligt över Möllevångstorget på vägen till Triangelns tågstation i centrala Malmö. Två timmar senare skjuts en 23-årig man ihjäl vid torghörnet utanför thairestaurangen där jag otaliga gånger suttit och käkat lunch. Skjutningen var det trettonde dödliga våldsdådet som ägt rum i Malmö under det senaste året. När jag sitter och skriver det här cirkulerar som bäst en helikopter ovanför mitt hus, efter att ytterligare en person skottskadats utanför Musikhögskolan en bit härifrån.

Malmö är van att bli använd som ett politiskt slagträ i samhällsdebatten. Rosengård har förmodligen mer än någon annan fått symbolisera den segregerade och otrygga förorten (trots att området inte alls är en förort, utan en stadsdel). Det hela togs dock till en helt ny nivå när Donald Trump började lalla om Sveriges invandringspolitik och om hur en moskébrand i staden skulle ha mörklagts av medierna. Snart började utländska journalister, vissa mer professionella än andra, dyka upp för att ta reda på ”sanningen” om Malmö.

Dagen efter att 23-årigen skjutits ihjäl på Möllevången höll inrikesminister Anders Ygeman (s) en presskonferens i Malmö. Utöver att i vanlig ordning tala om behovet av fler poliser för att få stopp på gängvåldet valde han att peka ut vanliga Malmöbor som ansvariga för att upprätthålla den svarta ekonomin.

– Åker du taxi för 59 kronor, klipper du dig för 50 kronor eller kanske drar en lina kokain på helgen – då är du en del av att göda den grova brottsligheten, sade Ygeman. Sedan småsprang han genom Rosengård utan att prata med nästan några stadsbor alls.

Ministerns utspel är värt att uppmärksamma, inte bara för att han lyckas med konststycket att bunta ihop kokain och frisörer i samma andetag. Uttalandet säger väldigt mycket om hur den svenska socialdemokratins klassanalys allt mer gått vilse i högervågens dimma. Alla har inte likt inrikesministern råd att lägga 400 kronor på att trimma frisyren eller att köpa det allt dyrare månadskortet till kollektivtrafiken. Enligt den senaste rapporten från Rädda Barnen växer tre av tio barn i Malmö upp i fattigdom. Ingen annanstans i Sverige är siffran så hög. Att som röd minister dagen efter en dödsskjutning inte uppmärksamma avsaknaden av sociala skyddsnät eller genomtänkta integrationsstrategier som orsak till gängvåldet är bara tragiskt. Lika tragiskt som det är att socialdemokratisk inrikespolitik 2017 främst handlar om kortsiktiga polisiära lösningar och att skyffla över ansvaret på medborgarna.

Och till alla i Finland som lägger an en orolig blick när jag berättar att jag bor i Malmö: Jo, staden har definitivt sina problem. Samtidigt har jag inte på någon annan plats jag bott upplevt en lika varm solidaritet och en sådan stark vilja att förändra. Om den sociala sektorn skulle ges tillräckligt med ekonomiska resurser finns här goda förutsättningar att bekämpa klassklyftorna, och i förlängningen våldet. Kom ihåg det nästa gång som staden cirkulerar i rubrikerna.

Axel Vikström
är journalist

Foto Johan Wessman/News Øresund/CC