Etikettarkiv: Rasism

”De tror ju att de ska rädda världen”

Historikern Maja Hagerman undersöker hur framstående forskare utvecklade idéer om de egna folkslagens utvaldhet från nationalmyter till biologiska fakta, och därmed skapade de falska uppfattningar om människoraser som i vår moderna historia visat sig ha en ofattbart destruktiv potential.

Historien vimlar av gränder, bakgårdar, schakt och genomfarter som leder vidare till oförutsägbara platser och upptäckter. Under medlet av 1990-talet gjorde sig Maja Hagerman bemärkt med uppmärksammade böcker om Sveriges medeltid och tidiga historia, men hennes fokus tog en plötslig vändning då hon snubblade över den forskningstradition som under flera decennier med stolthet framhävde Sverige som världens rasmässigt renaste germanska land.

– Jag skrev om medeltiden, arkeologi och kyrkor. Det var absolut inget jag planerade, att jag skulle börja syssla med det här. Det hände liksom bara. Jag började samla på konstiga böcker om vikingatiden, men ju mer jag läste i dem, desto mer häpnade jag över vad det stod, berättar Maja Hagerman.

Denna kuriosaläsning utvecklade sig till ett helt eget projekt som resulterade i boken Det rena landet, som utkom 2006.

– Det rena landet är min egen undersökning om varför det står så konstiga saker om svenskarnas forntid i gamla böcker. Boken blev en granskning av nationalmyter, och alla länder har ju dem. Men om man talar norska eller svenska så har man en nationalmyt som inte går av för hackor, säger Hagerman.

Under åren då nationalismen växte fram i Norden blev de mytomspunna vikingarna hårdvaluta då det gällde att konstruera uppfattningen om en ärorik forntid för de nordiska folken. Vikingaromantiken antog en stark politisk laddning som kom till uttryck även i Finland. Bland annat den finlandssvenska författaren Rolf Nordenstreng (1878–1964) gav uttryck för, som Hagerman beskriver det, ett lite ”överhettat engagemang” för vikingar under 1910- och 1920-talen, vilket sammanfaller med språkstriden i Finland. Nordenstreng var något av en föregångare då vikingalitteraturens riktiga glansdagar inföll några decennier senare, exempelvis första delen av Frans G. Bengtssons Röde Orm utkom år 1941.

– De här idéerna var mycket utbredda på den tiden, men författarna satte ord på de tankar och föreställningar som fanns i tiden, säger Hagerman.

Forskarnätverk

I Helsingfors har Maja Hagerman letat i arkiven efter information om Harry Federley, som var professor i genetik vid Helsingfors Universitet 1923–49. Federley var den ledande mannen inom rasbiologin i Finland. Internationellt var han respekterad för sin forskning om ärftlighet i djurriket, men han hade även ett brett kontaktnät bland  forskare inriktade på rashygien och det som kallades ”modern befolkningsförbättring”. I nätverket fanns personer i olika länder som stödde varandra och befrämjade varandras idéer, och de fick tillgång till en vetenskaplig arena genom att olika auktoriteter rekommenderade och bekräftade varandra.

– Det är jätteintressant att följa hur samspelet gick till. Jag är väldigt nyfiken på det jag hittat, och jag vet inte om jag kan syssla med något annat just nu. Jag är nyfiken på hur nätverken satt ihop mellan auktoriteterna inom rashygieniska rörelsen, där man idealiserade en nordisk typ. På 1910–1920-talen utvecklades idéer om att det här var en biologisk realitet. Dessa rasteorier var inflytelserika i Tyskland långt redan innan nazisterna tog makten, men detta har av förståeliga skäl hamnat i skuggan av förintelsen och det andra världskriget, säger Hagerman.

Idag vet vi att människoraser inte alls finns på det sätt som man då föreställde sig. Men lärorna har djupa rötter. Enligt Hagerman tar traditionen att forska i raser sin början i Sverige redan på 1840-talet då Anders Retzius (1796–1860) vid Karolinska institutet skapade skallmätningsmetoden, och därmed grundade en framgångsrik rasforskningstradition som hans son Gustav Retzius (1842–1919) byggde vidare på. På det viset skapade Retzius en naturvetenskaplig underbyggnad för rasteorin som varit en kulturell idé från början.

– Rasläran var helt enkelt en del av världsåskådningen i västvärlden, man antog att vissa raser skulle leda de andra. Den var ett sätt att förklara den rådande imperialistiska världsordningen och ekonomin, säger Hagerman.

Detta idébygge pågick i universitet i olika delar av världen, och Hagerman understryker att rasläran inte sprang ur befolkningens breda lager, utan konstruerades uppifrån.

– Rastänkandet är en produkt av den lärda världen. Den kom från universiteten, och det var både naturvetare och humanister som byggde upp de här teorierna med medicin och arkeologi och språkforskning. Och sen förde man ut det hela med populärvetenskap, säger hon.

Språket bestämde

I Förenta staterna bestämde hudfärgen vem som var svart och vit, medan rasteorin tog en speciell skruv i Europa där man i avsaknad av tydliga hudfärger behövde hitta andra sätt att sortera individer i rasliga fack. I Tyskland fokuserade forskarna på religion, och judendomen användes som ett raskännetecken. I Skandinavien var språket den främsta rasliga markören, tills man senare övergick till Retzius skallmätning som uppfunnits för att biologisera språkskillnaderna. Man antog att språken representerade raser och att folken sinsemellan var rasfrämlingar. Ungrare, finnar och ester hamnade snabbt i en burk för sig, berättar Maja Hagerman.

– Forskningen antog att det fanns olika raser i Europa och Skandinavien, och alltsammans gick ju ut på att ordna in dem i hierarkier enligt vem som är ”mest vit”. Vissa raser påstods vara ingenjörer och upptäcktsresande, vikingaättlingar, medan andra var konstnärstyper som satt hemma och sjöng vemodiga visor i bastun.

I grunden låg verkliga observationer om befolkningens tillvaro och villkor. Till exempel i samisktalande och finsktalande regioner i Sverige var befolkningen var fattigare, sjukare, hade mindre tillgång till utbildning och levde under större umbäranden, och man tänkte sig att det var något beskrivande för rasernas själsegenskaper. Följderna av ojämlika materiella omständigheter omtolkades till uttryck för de olika rasernas oföränderliga folksjälar.

Konsekvenserna

Idag har hela den akademiska rasforskningen i stort sett fallit i glömska. Efter det andra världskriget blev forskningen väldigt misskrediterad. Det var främst i Nazityskland som rasteorin aktivt omsattes i samhället och därmed visade nazisterna med största tänkbara tydlighet vart rastänkandet i slutänden leder. Man kan inte heller anta att forskarna var omedvetna om implikationerna av deras forskning. Bland annat den svenska rasbiologen Herman Lundborg (1868–1943) sympatiserade privat med det svenska nazistpartiet, men höll i offentligheten avstånd till dem för att inte äventyra det rasbiologiska institutet vid Uppsala universitet som han själv ledde.

– Nazisterna sade att de bara utgick från modern biologisk vetenskap om människan, och omsatte den i praktiken. Nazismen beskrevs som den politiska sidan av den rasvetenskap som bedrevs, och var dess yttersta konsekvens, säger Hagerman.

Rastänkandet har förmodligen lämnat många andra arv efter sig, men enligt Hagerman är det svårt att säga specifikt vilka de är eftersom man först på senare år har börjat forska i lärorna på allvar. Det är för tidigt för att avgöra. I Norge, Sverige och Finland satte rasforskningen samerna i starkt fokus.

– Den samiska befolkningen är liten till antalet, men oj, vad de gav blodprover, mättes och fotograferades. Politiken hängde också tydligt ihop med exploateringen av deras marker, och med en utbildningspolitik som hindrade dem från att få plats på universiteten, säger Hagerman.

Hennes senaste bok Käraste Herman från 2015 handlar om Herman Lundborg, en av dessa rasforskare som ständigt var på resa i Lappland och som visade en så stor fascination, men inte direkt välvilja, för samerna.

Det rena landet var en bok om den svenska nationalmyten. Den nya boken om Herman Lundborgs föreställningar om samer och finnar, och jag har hittat direkta länkar mellan honom och de gamla rasforskarna, säger Hagerman.

Glömskan skingras

Enligt Hagerman har det hänt mycket sedan Det rena landet utkom 2006. Den nästan totala glömskan kring rasbiologerna börjar småningom skingras.

– När jag arbetade med Det rena landet steg jag upp om morgnarna och det kändes som om jag drömde, att allt det här som jag har hittat inte kunde vara sant! Det kändes så overkligt att en enorm, grundläggande idé, som i generationer var den stora officiella sanningen om svenskarna, idag bara är totalt glömd och bortsopad. Det är fantastiskt att de här rasbiologerna kunde komma på tanken att just Sverige skulle vara utvalt för att det är världens rasrenaste land.

Till att börja med var det inte särskilt många som förstod varför man ens behövde berätta om det, säger Hagerman. Vissa kunde sucka och tycka att så där rasistiska är vi ju ändå inte i Sverige? Och det stämmer visserligen, men det är viktigt att veta att vi har ett rasistiskt förflutet. På det viset vill Hagerman gärna vända på frågeställningen.

– Upprördheten grundar sig i föreställningen att vi i Sverige alltid skulle ha varit mindre rasistiska än folk i andra länder. Men alla länder i världen har ju rasism i sitt förflutna, varför skulle inte också vi ha ett sådant arv? Jag befinner mig mitt i ett land som påstår sig vara bäst på mångkultur, och alla är superöverens om att vi är välkomnande. Men så hittar man mormor och morfars skolböcker där det står att Sverige är bäst därför att vi är så rasrena. Vi har fortfarande en självbild som världens underbaraste lilla land, där alla är snälla, och det är bara ett annat uttryck för samma utvaldhetstanke som fick oss att tro att vi var så rasrena.

– Jag är inte ute efter att peka ut skyldiga, utan jag tänker att vi har något att lära av det här. Det här är något som har hänt på riktigt och det är viktigt att vi vet mer om det. Det känns kusligt att tänka att en jättestor gemensam sanning bara kan sjunka undan och försvinna och lämna en fullkomligt blank yta efter sig. Det är skrämmande att man så snabbt kan glömma bort det som har tagits för sanning, säger Hagerman.

I Hagermans forskning handlar det också om att sätta sig in i de perspektiv och föreställningar som rådde i samhället för hundra år sedan. Till exempel undviker hon konsekvent att använda ordet rasism i sina böcker, eftersom ordet inte existerade då.

– När jag skriver som författare vill jag ju gå in i hur de själva tänkte. Det måste ha varit jobbigt att vara Harry Federley, och bo i ett land där man hela tiden ser sig omgiven av rasfrämlingar och degenerering. Det är spännande att upptäcka vad som händer när man ser på omgivningen inifrån deras perspektiv, då förändras väldigt mycket i hur man ser på världen. De tror ju att de ska rädda världen, säger Maja Hagerman.

Text Lasse Garoff
Foto Cato Lein

Identiteter och livsval

”Every nigger is a superstar” spelar i bilradion, på instrumentbrädan vickar en guldig miniatyrkrona, och ut ur den blänkande bilen stiger langaren Juan, Chirons blivande idol och beskyddare.

I Barry Jenkins Oscarsvinnande drama Moonlight – baserad på pjäsen In Moonlight Black Boys Look Blue av Tarell Alvin McCraney – följer vi Chirons uppväxt och hans sökande efter ett jag i Miamis fattigkvarter. Filmen är uppdelad i tre delar, där varje namn står för Chirons olika livsskeden: ”Little” (där Chiron gestaltas av Alex R. Hibbert), ”Chiron” (Ashton Sanders) och ”Black” (Trevante Rhodes). I varje ålder stiger någonting nytt fram i Chirons identitet, medan skådespelarna skickligt lyckas behålla någonting av hans personlighets kärna i varje fas. Vad som formar identiteten, och vilka omständigheter som påverkar de val vi gör, är frågorna som för filmen framåt. Varför slutar Little som Black? Är Chirons livsöde en följd av determinism eller av fri vilja? Vet vi egentligen vem Chiron är då filmen tar slut?

Berättelsen i sig är en ganska klassisk uppväxthistoria i svåra förhållanden. Chiron mobbas i skolan för sin skörhet, hans drogmissbrukande mamma klarar inte av att ta hand om honom. Då mobbarna jagat in Chiron i ett övergivet hus blir han upphittad av Juan (Mahershala Ali), som tillsammans med sin empatiska flickvän Teresa (Janelle Monáe) blir hans beskyddare. Det som ändå gör den här filmen speciell är dess fokus på en svart, homosexuell pojkes uppväxt. Att hela rollistan består av mörkhyade skådespelare gör Moonlight till ett viktigt (och överraskande sent) tillskott i filmkanon.

Regissören Barry Jenkins starkaste verktyg är den värme han behandlar karaktärerna med. Utan att vare sig döma eller karikera lyfter han fram det mänskliga i varje karaktär, deras svagheter och styrkor. Bland annat Naomie Harris i rollen som Chirons mamma gestaltar med gripande övertygelse dragkampen mellan kärleken till sitt barn och drogberoendet. Likaså gör Mahershala Ali en stark skådespelarprestation som Juan (för vilken han vann Oscar för bästa manliga biroll), där han för en moralisk kamp mellan rollen som trygg beskyddare och droglangaren som förser Chirons mamma med hennes kicks.

Moonlight hade lätt kunnat bli en American dream-klyscha där Chiron går från fattiga förhållanden till framgång och ett stabilt liv. Men istället behåller hans idoler och de sociala omständigheterna sitt grepp om honom. Chiron pumpar upp sina muskler, sätter in guldtänder, anammar det avskydda smeknamnet Black och gör karriär som dealer i Atlanta. Den gamla vännen och första kärleken Kevin stannar kvar i Miami och försörjer sig som kock. Mötet mellan de gamla vännerna får en stark emancipatorisk kraft, men förhållandena omkring dem förblir de samma. ”It is what it is” säger Chiron till Kevin, och då han kör hem honom vickar en guldig miniatyrkrona på bilens instrumentbräda.

Mathilda Larsson

Moonlight (2016). Regi: Barry Jenkins. Manus: Barry Jenkins, Tarell Alvin McCraney. I huvudrollerna: Alex R. Hibbert, Ashton Sanders, Trevante Rhodes, Mahershala Ali, Naomie Harris.

Sasha Huber skjuter tillbaka på historien

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger Sasha Huber som med konsten som uttrycksmedel vill kasta ljus på historiens och samtidens mörka sidor.

Jag får Sasha Huber (f. 1975) på tråden via Skype morgonen efter hennes och hennes partner och kollega Petri Saarikkos utställningsöppning i Gatineau i Quebec. De är i Kanada för en residensvistelse vid Axenéo7 (arrangerad av Finnish Artists’ Studio Foundation) och ställer nu ut en del av projektet Remédes Remedies (Huskurer) och Perejil (’persilja’ på spanska). De har arbetat med de här projekten en längre tid och de delar av dem som nu ställs ut är båda kopplade till Haiti – såväl haitiernas nedärvda kunskap som deras blodiga historia.

– Det känns fint att visa de här arbetena just här i Quebec, som har en stor haitisk minoritet, säger Huber, som själv har haitiskt påbrå med en mamma från Haiti och pappa från Schweiz.

Att utforska sina haitiska rötter via landets koloniala historia har varit en utgångspunkt för hennes konstnärliga verksamhet, som också i övrigt strävar efter att kasta ljus på mörka icke-uttalade sidor av historien, ofta kopplade till kolonialismen.

– Kolonialismen talar man som regel inte om. Med hjälp av min konst vill jag försöka omförhandla historien som ofta känns orubbad och fast och erbjuda nya perspektiv på den. När det gäller just Remedies så slöts på sätt och vis cirkeln med Haiti, säger Huber.

Projektet som dokumenterar minnen och nedärvd kunskap om läkekonst startade redan 2011 i Sverige och har rest runt till bland annat Nya Zeeland, Australien och Tyskland. Det landade i Haiti ifjol när Huber och Saarikko besökte Port-au-Prince 2016. Tillsammans med en tvärvetenskaplig grupp av musiker, målare, poeter och studerande uppförde de där en performans kopplad till nedärvd kunskap om läkekurer på kreolska. Performansen dokumenterades och blev en knapp halvtimmes video som nu visas som en del av utställningen i Quebec.

Under vistelsen i Haiti kom även en annan tvärvetenskapligt helhet till. Perejil fokuserar på den så kallade persiljemassakern, som utgör en viktig del av haitisk historia. Den ägde rum i Dominikanska republiken 1937 under diktator Rafael Trujillo som lät döda flera tusen afro-haitier på den dominikanska sidan av ön. Ordet perejil, som uttalas annorlunda på haitisk dialekt, användes som kodord för att kontrollera om en arbetare var haitier eller inte. Efter en tre dagar lång slakt av haitierna följde sedan en politiserad rasdiskriminering av de svarta. Projektet Perejil förverkligades också genom ett tvärvetenskapligt samarbete, den här gången mellan galleriet och utbildningscentret La Centre d’art, som Hubers morfar år 1944 var en av grundarna till. Galleriet förstördes i jordbävningen 2010, men tack vare en snabb mobilisering av personalen kunde konstsamlingarna räddas.

Ställningstagande porträtt

I äkta konceptuell anda är det idén som är det väsentliga i Hubers konst. Det är ofta någon form av dokumentation av själva processen som utgör konstverket, ofta är det historierna som objekten bär på som är det viktiga och som Huber vill förmedla vidare.

– Ämnet är alltid på något plan socialt och kopplar till människors vardag. Ofta fastnar jag för den osagda mörka sidan av historien, säger Huber.

Vilket medium som bäst för idén vidare varierar, ofta är det en kombination av olika medier. Huber har bland annat blivit känd för sina stansverk, där hon använt sig av en lufttrycksstanspistol. Genom sin symboliska betydelse som vapen utgjorde stanspistolen ett viktigt frö till hennes konstnärliga verksamhet, som har kommit att kretsa kring en direkt dialog med historien. Med verk som Shooting back (2004) och Shooting stars (2014) har hon skjutit tillbaka på historien. Shooting back består av en serie kritiska porträtt av forna erövrare och diktatorer medan Shooting stars lyfter fram och hedrar människor som har dödats bland annat för sin politiska eller ideologiska övertygelses skull, allt från vanliga medborgare till politiker, människorättsaktivister, miljövårdare, asylsökande och så vidare .

– De senare porträtten täckte jag med bladsilver, vilket ger dem ett nästan ikoniskt skimmer, som lysande stjärnor, berättar Huber.

En av dem som senast fått ett stansverk i Shooting stars är Eric Garner, som dog i New York till följd av polisens övergrepp på den svarta befolkningen. Det här nya porträttet kommer att visas på Hubers kommande utställning DNA of Water på Staten Island i New York, därifrån Garner också var hemma.

Huber började egentligen sin karriär som grafisk designer. Efter att hon träffat sin blivande partner och kollega Petri Saarikko i Italien under en stipendievistelse vid forsknings- och designcentret Fabrica år 2000, tog hennes konstnärskap småningom sin början i Finland. År 2011 grundade paret det konstnärsdrivna galleriet Kallio kunsthalle, dit också många utländska konstnärer har varit inbjudna. Utställningen Vodoo Capital sattes till exempel ihop tillsammans med en grupp haitiska konstnärer som Huber och Saarikko träffade när de deltog i Ghetto-biennalen i Haiti 2011. Paret själv har också hela tiden rört på sig och det är genom residensvistelser och samarbete med andra konstnärer och forskare som olika idéer för projekt och verk skapas.

– Det ena ger det andra och en ny plats triggar ofta någonting nytt, förklarar Huber.

(Om)förhandling med historien

Bland de större projekt som Sasha Huber har varit involverad i och gjort sig känd för under de senaste tio åren kan nämnas Demounting Louis Agassiz. Louis Agassiz som var en riktgivande vetenskapsman och glaciärforskare under 1800-talet, var mindre känd för sina rasistiska värderingar och sitt förespråkande av apartheid och rashygien. Han har fått ge namn åt många glaciärer och bergstoppar världen över, men få känner till de rasdiskriminerande studier som han också ägnade sig åt, bland annat i USA (1850) och i Brasilien (1865-66) där han fotograferade slavar i profil för att kartlägga deras ”raser”.

Huber, som bär på en sensitivitet inför frågor kopplade till kolonialism och västvärldens involvering, hade redan tidigt noterat att det endast fanns tre böcker i Schweiz om Schweiz involvering i kolonisationen.

– Det visade sig att författaren till en av de här böckerna, Hans Fässler, var grundare till kampanjen Demounting Louis Agassiz och han injöd mig att bli medlem i den transatlantiska kommitté som vill upplysa om Agassiz rasdiskriminering, vilket sedan ledde till att jag startade projektet Rentyhorn 2008.

Det blev starten på Hubers medlemskap och hennes bidrag blev att med konstens uttrycksmedel försöka återta bitar av historien som negligerats och på många håll också naturaliserats.

Med en skylt tillägnad Renty, en av de fotograferade slavarna, besteg Huber 2008 alptoppen Agassizhorn (3946m). Genom sin handling initierade hon processen för att döpa om alptoppen till Rentyhorn, och därigenom omförhandla historien och återta en bit av den.

Rentyhorn Intervention.
Rentyhorn Intervention.

I Nya Zeeland gjorde Huber 2015 en motsvarande aktion där skulptören Jeff Mahuika genom en maorisk karakia-välsignelse symboliskt döpte om och befriade en glaciär som även den var uppkallad efter Agassiz. Aktionen dokumenterades i kortfilmen Karakia – The resetting ceremony, som nu i januari visades bland annat på DocPoint (23.1) och filmfestivalen Skábmagovat i Enare (26–29.1).

De här symboliska handlingarna har skapat påtryckningar att även officiellt döpa om de platser som namngetts efter Agassiz. Men också då de officiella namnen inte ändrats, så har en förändring initierats eftersom en annan sida av historien blivit synlig och medvetandegjord.

– I dag finns det drygt sextio platser i vårt solsystem som bär Agassizs namn, mars och månen inräknade. Till dags dato har bara en av dessa platser döpts om: The Agassiz Elementary School i Cambridge döptes om efter sin afro-amerikanska rektor Maria Louise Baldwin, 2002. Baldwin var den första kvinnliga afro-amerikanska rektorn i nordöstra USA. 

I den ena handen har man förstörelsen, i den andra återuppbyggandet, säger Huber.

Våga tala och lyssna

Eftersom Huber hela tiden reser runt och belyser motsvarande teman ur nya perspektiv, är de flesta av hennes projekt pågående i den meningen att många serier ofta fylls på och nya möten alltid hämtar med sig något nytt.

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger hon och fortsätter:

– Jag är inte intresserad av att arbeta ensam, utan mitt intresse ligger i vad andra människor för med sig till bordet. Om man inte reser själv så borde man åtminstone vara öppen för det som de som kommer hit hämtar med sig.

Och fastän vi bär på olika perspektiv och representerar olika verkligheter, så har vi ändå något som är grundläggande lika.

– Vi har alla en familj och vi föds av en människa, inte av ett land, säger Huber och berättar att det i och med projektet Remedies har varit intressant att märka att många av våra huskurer är desamma, oberoende kultur. Vi erbjuder olika perspektiv på samma saker. Var än vi kommer ifrån bär vi på nedärvd kunskap som formar vårt liv och vår kultur.

Text: Sara Rönnqvist
Foto: Kai Kuusisto & Sasha Huber

I Finland deltar Sasha Huber för närvarande i grupputställningen Touch på konstmuseet Emma i Esbo som pågår fram till 18.3.2018. I maj deltar hon också i grupputställningen Nordic Delights på Finlands fotografiska museum, 17.5–13.8.2017. Läs mera om Huber och hennes pågående projekt på sashahuber.com.

Detta är inte 1930-talet

Jonas Sjöstedt
Jonas Sjöstedt.
Det var när Trump just hade tillträtt i Washington. Det var när Erdoğan och Putin i handling visade vad maktfullkomliga högerpresidenter vill och kan. Det var före ödesvalen i Frankrike och Nederländerna. Det var på själva Förintelsens minnesdag. Det var då den svenska moderatledaren Anna Kinberg Batra höll presskonferens för att bjuda in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. Nu var hon beredd att ta makten med SD:s stöd, och därmed att ge SD avgörande makt över Sveriges framtid och styre.

På ett vis är Sverige nu som vilket land som helst i Norden. Som Finland och Norge där Sannfinländarna och Framstegspartiet har nått regeringsmakten. Som Danmark där Dansk Folkeparti dikterar regeringens politik från baksätet. Nu är även Sverige där. På sikt lockar makten mer än principerna för högern. Det är både dramatiskt och futtigt när det faktiskt sker. Men det finns också det som skiljer Sverige från grannländerna. Sverigedemokraterna är ett parti som genomsyras av en öppen rasism mer påtagligt än hos andra högerpopulister i Norden. Partiledningen rycker på axlarna åt nazism och fascism i partileden. Partiets kandidat till posten som finansminister återberättar och skrattar högt åt grova skämt om judar.

SDs öppna rasism består, men samtidigt går de åt höger. De försvarar privatiseringar och de rikas privilegier. De hatar och föraktar arbetarrörelsen. Samtidigt har moderaterna tagit över SD:s asylpolitik.

Nu avgörs Sveriges politiska öde de närmaste åren av om det finns liberaler som står emot den auktoritära blåbruna strömningen. Debattens vågor går höga, det är en existentiell debatt för svensk borgerlighet. Även för oss som är socialister så är det nu viktigt att det finns några äkta liberaler kvar. I Sverige spelar centerpartiets ledare Annie Lööf en nyckelroll. Nu skiljs agnar från vete.

Det finns också de som rycker på axlarna åt SD. De som slappt försöker normalisera rasisterna genom att bunta ihop dem med oss i vänstern. De som säger att det nog inte är så farligt, rasisterna kommer inte att vilja eller kunna göra det de talar om. Att det mest är buller. Att de kan tämjas. Men en snabb blick ut i världen, mot Trumps frontalangrepp på allt progressivt i USA, mot de auktoritära dragen i Polen och Ungern, borde stämma till eftertanke. Det är allvar nu.

Vi går in i en ny politisk tid. En tid då vänstern kommer att spela en viktig roll i Europa. Visst finns det likheter med det avlägsna 30-talet, men mycket är också helt annorlunda. Den auktoritära vänstern är reducerad till några kvardröjande kommunistpartier i Sydeuropa. Det är den nya moderna mångfacetterade öppna vänstern som växer och utmanar högern. Det gör vänstern mycket mer relevant i vår tid. I den ingår de nordiska vänsterpartierna. Vår roll är dubbel. Vi är de enda som kan formulera en politik som faktiskt gör något åt de galopperande klassklyftor och den otrygghet som griper omkring sig i våra länder. Den politik som gett allt till dem som redan har mest, och som får många att känna sig främmande i sina egna samhällen.

Men även annat står på spel. Vi måste också skapa bredast möjliga allianser för att hävda kvinnors rätt, asylrätt, medias frihet, hbtq-rättigheter och en radikal klimatpolitik. Vi ska sluta allianser långt in i borgerligheten. Vi ska sluta allianser i den europeiska vänstern. Vi ska knyta band till den unga progressiva generationen i USA som varje dag kommer att utmana president Trumps politik och som kommer att besegra honom vid nästa val.  I det arbetet är vi mer nödvändiga än någonsin.

Jonas Sjöstedt
är ordförande för Vänsterpartiet i Sverige

Foto: CC/ News Øresund /Johan Wessman

Vi är fler

Majoriteten av USA:s befolkning ville inte ha Donald Trump som president, skriver Jeanette Öhman i Los Angeles, och de som kämpade för Bernie Sanders eller Hillary Clinton ger inte upp kampen för ett bättre Amerika 2017.

Dagen efter presidentvalet i USA tar jag en promenad upp för min gata i Los Angeles. En dam i medelåldern kommer emot mig. På sig har hon en röd keps med texten ”Make America Great Again”. Våra blickar möts, det är jag som först ser bort. Aldrig förr har jag sett en person i mina kvarter öppet stöda Donald Trump. Normen är Hillary Clinton. Året som gick hade vart och vartannat hus med gräsmattor skyltar som hejade på Bernie Sanders och Hillary Clinton. Klistermärken på bilarna ropade ”Feel the Bern!” och ”I’m with her!”. I Kalifornien fick Clinton drygt fyra miljoner fler röster än Donald Trump, de flesta Trumpröster kom från de östra, rurala delarna av staten. De stora städerna som Los Angeles, San Francisco och San Diego röstade uteslutande blått.

”De vågar krypa fram nu, liksom grådvärgarna i Ronja Rövardotter ” väser min man åt mig när damen passerat oss.

Att kalla Trump-anhängare grådvärgar är kanske att ta i, men att folk som stödde Trump nu fått luft under vingarna är tydligt. Veckorna efter valet rapporterade flera medier om en märkbar ökning av hatbrott. Skolbarn ropade ”Bygg muren!” när deras klasskamrater med centralamerikanskt ursprung kom till skolan, muslimska kvinnor fick sina slöjor avdragna, kvinnor blev sexuellt trakasserade (”grab them by the pussy”), hakkors dök upp i judiska stadsdelar och regnbågsflaggor brändes. Det fanns en enkel förklaring till detta: Trump har indirekt genom sina kommentarer och tweetar under valkampanjen gett en uppmuntrande nick åt rasism och sexism.

Kalifornien kämpar emot

Samtidigt hände det diametralt motsatta. Kampen mot förtryck och diskriminering lade in en högre växel. Under en veckas tid demonstrerade folk varje dag i Downtown Los Angeles. ”Inte min president” var den vanligaste texten på demonstranternas plakat. Kvinnoorganisationer, Planned Parenthood (en non-profitorganisation som jobbar för reproduktiv hälsa) och juridisk hjälp för papperslösa fick in stora donationer. I min hemstat Kalifornien reagerade guvernör Jerry Brown genom att lägga upp ännu strängare utsläppsmål för staten. Han lovade att användningen av förnybar energi skulle öka med 50 procent fram till år 2030. Detta som reaktion på att Trump samlat ihop en stab av klimatskeptiker som rådgivare i miljöfrågor.

Också i immigrationsfrågor satte sig Kalifornien på tvären gentemot Trump. Skolor och universitet meddelade att de struntar i om elever och studerande är papperslösa eller inte. Alla har rätt till utbildning. Polisen i Los Angeles, LAPD, kollar inte folks immigrationsstatus. Ingen ska behöva bli deporterad på grund av en trasig lampa på bilen. Staden Los Angeles har dessutom tagit ett uttalat avstånd från att samarbeta med de federala immigrationsmyndigheterna gällande deporteringar.

Inte bara USA

Som ljushyad ateist och nordbo behöver en varken vara rädd för rasistiska hatbrott eller deportering. För oss var det amerikanska presidentvalet mest av allt en symbolisk besvikelse. Vi gladde oss åt att USA äntligen skulle få en liberal kvinnlig president och åt att hon med landet bakom sig skulle bli en motvind till Europas högervindar. Clinton skulle bli en förebild för våra barn och ta med sig USA in i en ny tid, där också kvinnor kan vara presidenter och där rasism och sexism fördöms snarare än förklaras.

Många av oss invandrade nordbor pratade om att lämna USA om Trump vann valet. Men flytta vart då? I Norden demonstrerar nazister på öppen gata och i många andra länder i Europa vinner högerpopulister allt mer mark. Mitt fosterland är inte längre ett välfärdsparadis med jämlikhet som slagord.

Vi är inte de enda som pratar om att lämna USA. Längre upp på gatan ser jag en skylt som förespråkar Calexit, att Kalifornien skulle frigöra sig från resten av USA. Med tanke på att det här är världens sjätte största ekonomi (strax framför Frankrike och Brasilien) är det inte en helt ogenomförbar idé. Kalifornien skulle klara sig bra på egen hand med Silikon Valley- och Hollywoodpengar, men är verkligen lösningen att dra? Att lämna varandra i sticket har vi kanske gjort tillräckligt av nu. Jag stannar kvar och hoppas att Kalifornien också gör det. Vi tröstar oss med att de som röstade på Hillary Clinton trots allt var fler än de som röstade på Trump.

Jeanette Öhman