Etikettarkiv: Rasism

Sasha Huber skjuter tillbaka på historien

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger Sasha Huber som med konsten som uttrycksmedel vill kasta ljus på historiens och samtidens mörka sidor.

Jag får Sasha Huber (f. 1975) på tråden via Skype morgonen efter hennes och hennes partner och kollega Petri Saarikkos utställningsöppning i Gatineau i Quebec. De är i Kanada för en residensvistelse vid Axenéo7 (arrangerad av Finnish Artists’ Studio Foundation) och ställer nu ut en del av projektet Remédes Remedies (Huskurer) och Perejil (’persilja’ på spanska). De har arbetat med de här projekten en längre tid och de delar av dem som nu ställs ut är båda kopplade till Haiti – såväl haitiernas nedärvda kunskap som deras blodiga historia.

– Det känns fint att visa de här arbetena just här i Quebec, som har en stor haitisk minoritet, säger Huber, som själv har haitiskt påbrå med en mamma från Haiti och pappa från Schweiz.

Att utforska sina haitiska rötter via landets koloniala historia har varit en utgångspunkt för hennes konstnärliga verksamhet, som också i övrigt strävar efter att kasta ljus på mörka icke-uttalade sidor av historien, ofta kopplade till kolonialismen.

– Kolonialismen talar man som regel inte om. Med hjälp av min konst vill jag försöka omförhandla historien som ofta känns orubbad och fast och erbjuda nya perspektiv på den. När det gäller just Remedies så slöts på sätt och vis cirkeln med Haiti, säger Huber.

Projektet som dokumenterar minnen och nedärvd kunskap om läkekonst startade redan 2011 i Sverige och har rest runt till bland annat Nya Zeeland, Australien och Tyskland. Det landade i Haiti ifjol när Huber och Saarikko besökte Port-au-Prince 2016. Tillsammans med en tvärvetenskaplig grupp av musiker, målare, poeter och studerande uppförde de där en performans kopplad till nedärvd kunskap om läkekurer på kreolska. Performansen dokumenterades och blev en knapp halvtimmes video som nu visas som en del av utställningen i Quebec.

Under vistelsen i Haiti kom även en annan tvärvetenskapligt helhet till. Perejil fokuserar på den så kallade persiljemassakern, som utgör en viktig del av haitisk historia. Den ägde rum i Dominikanska republiken 1937 under diktator Rafael Trujillo som lät döda flera tusen afro-haitier på den dominikanska sidan av ön. Ordet perejil, som uttalas annorlunda på haitisk dialekt, användes som kodord för att kontrollera om en arbetare var haitier eller inte. Efter en tre dagar lång slakt av haitierna följde sedan en politiserad rasdiskriminering av de svarta. Projektet Perejil förverkligades också genom ett tvärvetenskapligt samarbete, den här gången mellan galleriet och utbildningscentret La Centre d’art, som Hubers morfar år 1944 var en av grundarna till. Galleriet förstördes i jordbävningen 2010, men tack vare en snabb mobilisering av personalen kunde konstsamlingarna räddas.

Ställningstagande porträtt

I äkta konceptuell anda är det idén som är det väsentliga i Hubers konst. Det är ofta någon form av dokumentation av själva processen som utgör konstverket, ofta är det historierna som objekten bär på som är det viktiga och som Huber vill förmedla vidare.

– Ämnet är alltid på något plan socialt och kopplar till människors vardag. Ofta fastnar jag för den osagda mörka sidan av historien, säger Huber.

Vilket medium som bäst för idén vidare varierar, ofta är det en kombination av olika medier. Huber har bland annat blivit känd för sina stansverk, där hon använt sig av en lufttrycksstanspistol. Genom sin symboliska betydelse som vapen utgjorde stanspistolen ett viktigt frö till hennes konstnärliga verksamhet, som har kommit att kretsa kring en direkt dialog med historien. Med verk som Shooting back (2004) och Shooting stars (2014) har hon skjutit tillbaka på historien. Shooting back består av en serie kritiska porträtt av forna erövrare och diktatorer medan Shooting stars lyfter fram och hedrar människor som har dödats bland annat för sin politiska eller ideologiska övertygelses skull, allt från vanliga medborgare till politiker, människorättsaktivister, miljövårdare, asylsökande och så vidare .

– De senare porträtten täckte jag med bladsilver, vilket ger dem ett nästan ikoniskt skimmer, som lysande stjärnor, berättar Huber.

En av dem som senast fått ett stansverk i Shooting stars är Eric Garner, som dog i New York till följd av polisens övergrepp på den svarta befolkningen. Det här nya porträttet kommer att visas på Hubers kommande utställning DNA of Water på Staten Island i New York, därifrån Garner också var hemma.

Huber började egentligen sin karriär som grafisk designer. Efter att hon träffat sin blivande partner och kollega Petri Saarikko i Italien under en stipendievistelse vid forsknings- och designcentret Fabrica år 2000, tog hennes konstnärskap småningom sin början i Finland. År 2011 grundade paret det konstnärsdrivna galleriet Kallio kunsthalle, dit också många utländska konstnärer har varit inbjudna. Utställningen Vodoo Capital sattes till exempel ihop tillsammans med en grupp haitiska konstnärer som Huber och Saarikko träffade när de deltog i Ghetto-biennalen i Haiti 2011. Paret själv har också hela tiden rört på sig och det är genom residensvistelser och samarbete med andra konstnärer och forskare som olika idéer för projekt och verk skapas.

– Det ena ger det andra och en ny plats triggar ofta någonting nytt, förklarar Huber.

(Om)förhandling med historien

Bland de större projekt som Sasha Huber har varit involverad i och gjort sig känd för under de senaste tio åren kan nämnas Demounting Louis Agassiz. Louis Agassiz som var en riktgivande vetenskapsman och glaciärforskare under 1800-talet, var mindre känd för sina rasistiska värderingar och sitt förespråkande av apartheid och rashygien. Han har fått ge namn åt många glaciärer och bergstoppar världen över, men få känner till de rasdiskriminerande studier som han också ägnade sig åt, bland annat i USA (1850) och i Brasilien (1865-66) där han fotograferade slavar i profil för att kartlägga deras ”raser”.

Huber, som bär på en sensitivitet inför frågor kopplade till kolonialism och västvärldens involvering, hade redan tidigt noterat att det endast fanns tre böcker i Schweiz om Schweiz involvering i kolonisationen.

– Det visade sig att författaren till en av de här böckerna, Hans Fässler, var grundare till kampanjen Demounting Louis Agassiz och han injöd mig att bli medlem i den transatlantiska kommitté som vill upplysa om Agassiz rasdiskriminering, vilket sedan ledde till att jag startade projektet Rentyhorn 2008.

Det blev starten på Hubers medlemskap och hennes bidrag blev att med konstens uttrycksmedel försöka återta bitar av historien som negligerats och på många håll också naturaliserats.

Med en skylt tillägnad Renty, en av de fotograferade slavarna, besteg Huber 2008 alptoppen Agassizhorn (3946m). Genom sin handling initierade hon processen för att döpa om alptoppen till Rentyhorn, och därigenom omförhandla historien och återta en bit av den.

Rentyhorn Intervention.
Rentyhorn Intervention.

I Nya Zeeland gjorde Huber 2015 en motsvarande aktion där skulptören Jeff Mahuika genom en maorisk karakia-välsignelse symboliskt döpte om och befriade en glaciär som även den var uppkallad efter Agassiz. Aktionen dokumenterades i kortfilmen Karakia – The resetting ceremony, som nu i januari visades bland annat på DocPoint (23.1) och filmfestivalen Skábmagovat i Enare (26–29.1).

De här symboliska handlingarna har skapat påtryckningar att även officiellt döpa om de platser som namngetts efter Agassiz. Men också då de officiella namnen inte ändrats, så har en förändring initierats eftersom en annan sida av historien blivit synlig och medvetandegjord.

– I dag finns det drygt sextio platser i vårt solsystem som bär Agassizs namn, mars och månen inräknade. Till dags dato har bara en av dessa platser döpts om: The Agassiz Elementary School i Cambridge döptes om efter sin afro-amerikanska rektor Maria Louise Baldwin, 2002. Baldwin var den första kvinnliga afro-amerikanska rektorn i nordöstra USA. 

I den ena handen har man förstörelsen, i den andra återuppbyggandet, säger Huber.

Våga tala och lyssna

Eftersom Huber hela tiden reser runt och belyser motsvarande teman ur nya perspektiv, är de flesta av hennes projekt pågående i den meningen att många serier ofta fylls på och nya möten alltid hämtar med sig något nytt.

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger hon och fortsätter:

– Jag är inte intresserad av att arbeta ensam, utan mitt intresse ligger i vad andra människor för med sig till bordet. Om man inte reser själv så borde man åtminstone vara öppen för det som de som kommer hit hämtar med sig.

Och fastän vi bär på olika perspektiv och representerar olika verkligheter, så har vi ändå något som är grundläggande lika.

– Vi har alla en familj och vi föds av en människa, inte av ett land, säger Huber och berättar att det i och med projektet Remedies har varit intressant att märka att många av våra huskurer är desamma, oberoende kultur. Vi erbjuder olika perspektiv på samma saker. Var än vi kommer ifrån bär vi på nedärvd kunskap som formar vårt liv och vår kultur.

Text: Sara Rönnqvist
Foto: Kai Kuusisto & Sasha Huber

I Finland deltar Sasha Huber för närvarande i grupputställningen Touch på konstmuseet Emma i Esbo som pågår fram till 18.3.2018. I maj deltar hon också i grupputställningen Nordic Delights på Finlands fotografiska museum, 17.5–13.8.2017. Läs mera om Huber och hennes pågående projekt på sashahuber.com.

Detta är inte 1930-talet

Jonas Sjöstedt
Jonas Sjöstedt.
Det var när Trump just hade tillträtt i Washington. Det var när Erdoğan och Putin i handling visade vad maktfullkomliga högerpresidenter vill och kan. Det var före ödesvalen i Frankrike och Nederländerna. Det var på själva Förintelsens minnesdag. Det var då den svenska moderatledaren Anna Kinberg Batra höll presskonferens för att bjuda in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. Nu var hon beredd att ta makten med SD:s stöd, och därmed att ge SD avgörande makt över Sveriges framtid och styre.

På ett vis är Sverige nu som vilket land som helst i Norden. Som Finland och Norge där Sannfinländarna och Framstegspartiet har nått regeringsmakten. Som Danmark där Dansk Folkeparti dikterar regeringens politik från baksätet. Nu är även Sverige där. På sikt lockar makten mer än principerna för högern. Det är både dramatiskt och futtigt när det faktiskt sker. Men det finns också det som skiljer Sverige från grannländerna. Sverigedemokraterna är ett parti som genomsyras av en öppen rasism mer påtagligt än hos andra högerpopulister i Norden. Partiledningen rycker på axlarna åt nazism och fascism i partileden. Partiets kandidat till posten som finansminister återberättar och skrattar högt åt grova skämt om judar.

SDs öppna rasism består, men samtidigt går de åt höger. De försvarar privatiseringar och de rikas privilegier. De hatar och föraktar arbetarrörelsen. Samtidigt har moderaterna tagit över SD:s asylpolitik.

Nu avgörs Sveriges politiska öde de närmaste åren av om det finns liberaler som står emot den auktoritära blåbruna strömningen. Debattens vågor går höga, det är en existentiell debatt för svensk borgerlighet. Även för oss som är socialister så är det nu viktigt att det finns några äkta liberaler kvar. I Sverige spelar centerpartiets ledare Annie Lööf en nyckelroll. Nu skiljs agnar från vete.

Det finns också de som rycker på axlarna åt SD. De som slappt försöker normalisera rasisterna genom att bunta ihop dem med oss i vänstern. De som säger att det nog inte är så farligt, rasisterna kommer inte att vilja eller kunna göra det de talar om. Att det mest är buller. Att de kan tämjas. Men en snabb blick ut i världen, mot Trumps frontalangrepp på allt progressivt i USA, mot de auktoritära dragen i Polen och Ungern, borde stämma till eftertanke. Det är allvar nu.

Vi går in i en ny politisk tid. En tid då vänstern kommer att spela en viktig roll i Europa. Visst finns det likheter med det avlägsna 30-talet, men mycket är också helt annorlunda. Den auktoritära vänstern är reducerad till några kvardröjande kommunistpartier i Sydeuropa. Det är den nya moderna mångfacetterade öppna vänstern som växer och utmanar högern. Det gör vänstern mycket mer relevant i vår tid. I den ingår de nordiska vänsterpartierna. Vår roll är dubbel. Vi är de enda som kan formulera en politik som faktiskt gör något åt de galopperande klassklyftor och den otrygghet som griper omkring sig i våra länder. Den politik som gett allt till dem som redan har mest, och som får många att känna sig främmande i sina egna samhällen.

Men även annat står på spel. Vi måste också skapa bredast möjliga allianser för att hävda kvinnors rätt, asylrätt, medias frihet, hbtq-rättigheter och en radikal klimatpolitik. Vi ska sluta allianser långt in i borgerligheten. Vi ska sluta allianser i den europeiska vänstern. Vi ska knyta band till den unga progressiva generationen i USA som varje dag kommer att utmana president Trumps politik och som kommer att besegra honom vid nästa val.  I det arbetet är vi mer nödvändiga än någonsin.

Jonas Sjöstedt
är ordförande för Vänsterpartiet i Sverige

Foto: CC/ News Øresund /Johan Wessman

Vi är fler

Majoriteten av USA:s befolkning ville inte ha Donald Trump som president, skriver Jeanette Öhman i Los Angeles, och de som kämpade för Bernie Sanders eller Hillary Clinton ger inte upp kampen för ett bättre Amerika 2017.

Dagen efter presidentvalet i USA tar jag en promenad upp för min gata i Los Angeles. En dam i medelåldern kommer emot mig. På sig har hon en röd keps med texten ”Make America Great Again”. Våra blickar möts, det är jag som först ser bort. Aldrig förr har jag sett en person i mina kvarter öppet stöda Donald Trump. Normen är Hillary Clinton. Året som gick hade vart och vartannat hus med gräsmattor skyltar som hejade på Bernie Sanders och Hillary Clinton. Klistermärken på bilarna ropade ”Feel the Bern!” och ”I’m with her!”. I Kalifornien fick Clinton drygt fyra miljoner fler röster än Donald Trump, de flesta Trumpröster kom från de östra, rurala delarna av staten. De stora städerna som Los Angeles, San Francisco och San Diego röstade uteslutande blått.

”De vågar krypa fram nu, liksom grådvärgarna i Ronja Rövardotter ” väser min man åt mig när damen passerat oss.

Att kalla Trump-anhängare grådvärgar är kanske att ta i, men att folk som stödde Trump nu fått luft under vingarna är tydligt. Veckorna efter valet rapporterade flera medier om en märkbar ökning av hatbrott. Skolbarn ropade ”Bygg muren!” när deras klasskamrater med centralamerikanskt ursprung kom till skolan, muslimska kvinnor fick sina slöjor avdragna, kvinnor blev sexuellt trakasserade (”grab them by the pussy”), hakkors dök upp i judiska stadsdelar och regnbågsflaggor brändes. Det fanns en enkel förklaring till detta: Trump har indirekt genom sina kommentarer och tweetar under valkampanjen gett en uppmuntrande nick åt rasism och sexism.

Kalifornien kämpar emot

Samtidigt hände det diametralt motsatta. Kampen mot förtryck och diskriminering lade in en högre växel. Under en veckas tid demonstrerade folk varje dag i Downtown Los Angeles. ”Inte min president” var den vanligaste texten på demonstranternas plakat. Kvinnoorganisationer, Planned Parenthood (en non-profitorganisation som jobbar för reproduktiv hälsa) och juridisk hjälp för papperslösa fick in stora donationer. I min hemstat Kalifornien reagerade guvernör Jerry Brown genom att lägga upp ännu strängare utsläppsmål för staten. Han lovade att användningen av förnybar energi skulle öka med 50 procent fram till år 2030. Detta som reaktion på att Trump samlat ihop en stab av klimatskeptiker som rådgivare i miljöfrågor.

Också i immigrationsfrågor satte sig Kalifornien på tvären gentemot Trump. Skolor och universitet meddelade att de struntar i om elever och studerande är papperslösa eller inte. Alla har rätt till utbildning. Polisen i Los Angeles, LAPD, kollar inte folks immigrationsstatus. Ingen ska behöva bli deporterad på grund av en trasig lampa på bilen. Staden Los Angeles har dessutom tagit ett uttalat avstånd från att samarbeta med de federala immigrationsmyndigheterna gällande deporteringar.

Inte bara USA

Som ljushyad ateist och nordbo behöver en varken vara rädd för rasistiska hatbrott eller deportering. För oss var det amerikanska presidentvalet mest av allt en symbolisk besvikelse. Vi gladde oss åt att USA äntligen skulle få en liberal kvinnlig president och åt att hon med landet bakom sig skulle bli en motvind till Europas högervindar. Clinton skulle bli en förebild för våra barn och ta med sig USA in i en ny tid, där också kvinnor kan vara presidenter och där rasism och sexism fördöms snarare än förklaras.

Många av oss invandrade nordbor pratade om att lämna USA om Trump vann valet. Men flytta vart då? I Norden demonstrerar nazister på öppen gata och i många andra länder i Europa vinner högerpopulister allt mer mark. Mitt fosterland är inte längre ett välfärdsparadis med jämlikhet som slagord.

Vi är inte de enda som pratar om att lämna USA. Längre upp på gatan ser jag en skylt som förespråkar Calexit, att Kalifornien skulle frigöra sig från resten av USA. Med tanke på att det här är världens sjätte största ekonomi (strax framför Frankrike och Brasilien) är det inte en helt ogenomförbar idé. Kalifornien skulle klara sig bra på egen hand med Silikon Valley- och Hollywoodpengar, men är verkligen lösningen att dra? Att lämna varandra i sticket har vi kanske gjort tillräckligt av nu. Jag stannar kvar och hoppas att Kalifornien också gör det. Vi tröstar oss med att de som röstade på Hillary Clinton trots allt var fler än de som röstade på Trump.

Jeanette Öhman

Min vecka som Grundfinne

Trista Kråkan.
Trista Kråkan.

Måndag.

Jag har gått med i Grundfinnarna. För att det ska bli bättre.

Tisdag.

Grundfinnarna vill ha en bättre framtid. Men framför allt vill vi ha ett bättre förflutet.

Finlands historia som den ser ut nu är för perkeles råddig.

Ryska tiden, svenska tiden, 1900-talet, jag vet inte vad.

Vi behöver en bättre historia. Klara linjer. Det var vi Grundfinnar som grundade landet. Det säger redan namnet.

Grundfinskan har funnits i 6 000 år utan att ta in några som helst intryck av andra språk. Det läste jag i Suomen Sisus manifest häromdagen.

Varför ändra på nåt som har fungerat så jäkla bra i 6 000 år?

Framför allt, varför ändra på det grundfinska folket?

Någon sa att finskskpråkigt DNA inte skiljer sig från finlandssvenskt DNA. Det var säkert en postmodern fillarkommunist som hade förläst sig på Ny Tid.

Vårt grundfinska motto för dagen: ”Rör inte vårt DNA”.

Onsdag.

På senaste tiden har det gått bra för oss grundfinnar. Opinionssiffrorna har visserligen rasat och dom sociala vallöftena har vi råkat glömma. Men på alla andra sätt har vi lyckats över förväntan.

Det känns som om det skulle gå bra nu och en känsla är ju nästan en åsikt och en åsikt är nästan ett faktum. Som vår ledare Soini skrev i sin plogg, ”dina åsikter kan inte vara fel, för det är dina åsikter”.

Det går bra med sjukvården. Om sjukvårdarna inte förstår när någon har en sjukdom på svenska så löser sig problemet med dom svenskspråkiga den naturliga vägen, så att säga.

Det går bra med asylpolitiken. Om alla utlänningar skickas tillbaka till krigszoner så löser sig också det problemet den naturliga vägen.

Ingen klagar för det finns ingen kvar som kan klaga.

Det går bra med samarbetet med Centern och Svamlingspartiet. Först tänkte jag att det kunde bli problem där, men sen visade det sig att om bara  kapitalisterna får sänka sina skatter och Sipilä och Berner får privatisera allt dom får syn på, så genomför dom med nöje våra rimliga krav.

Torsdag.

Det var ju förresten minister Anne Berner (C) som rekommenderade att vi ska återvända till Finland som det var för 100 år sen ”när det fanns ett förbund mellan arbete och kapital” (”Tarvitsemme paluuta pian 100-vuotiaan Suomen syntymisen aikaan, jolloin työn ja pääoman välillä oli liitto”, anneberner.fi 9.4.2016).

Ja, det var tider, det, inbördeskriget våren 1918 med 36 000 döda (av vilka 27 000 röda) störde knappast harmonin mellan arbete och kapital.

Ännu en orsak till en förbättrad historia.

Fredag.

Har skrivit en lista på de grundläggande grundfinska kraven:

Gränserna fast.

Alla immigranter blir nu emigranter. Hurrit ja neekerit veks.

Fri rörlighet för oss grundfinnar i alla länder i världen.

Vi kräver att ingen ser ner på oss. Dignity. Respect, man.

Bort med all språkundervisning. Den mänskliga hjärnan kan inte ta in flera språk än ett. Isynnerhet inte i den så känsliga skolåldern.

Obligatorisk Bad Inglis för alla.

Punkt 6 strider inte mot punkt 5 för Bad Inglis är inget språk utan en förlängning av datorspel och reality TV.

Polisen ersätts med Soldiers of Odin och Suomen Vastarintaliike.

Bort med historieundervisningen. Det räcker att veta att Finland alltid har varit grundfinskt.

Tillbaka till 1930, när man ännu ostraffat fick misshandla kommunister och facktyper, skjutsa presidenter till östgränsen o.s.v.

Bort med all undervisning på alla stadier. Vi behöver äntligen få lite tid för sociala medier.

Bort med sjukhusjouren i Vasa.

Bort med grundlagen (anti-grundfinsk, trots namnet).

Bort med forskning och undersökande journalistik. De kommer till fel resultat.

Vi kräver yttrandefrihet. Stäng ner alla medier som släpper fram nån som ifrågasätter våra yttranden.

Fast yttrandefriheten hade vi ju redan avskaffat i punkt 13?

Alla som inte förstår vår humor förtjänar att piskas.

Lördag.

Fast nu är jag lite orolig att grundfinnen Sebastian Tynkkynens berömda masochistvideo kanske kan motverka våra syften (videon där han piskas av SFP, krypande uppför Storkyrkans trappa iförd bara kalsare).

Få har ju förstått den konstnärligt subtila anknytningen till Antonin Artauds tankar om ”grymhetens teater”.

Filmen riskerar att banalisera vårt episka lidande under skolsvenskans ok, som är nåt långt allvarligare än lite pisk, ju.

Dessutom var ju den där Jesus en utlänning.

Visserligen har Tynk. förklarat att han inte tänkte på Jesus utan på Luthers kamp mot katolska kyrkan.

Men blir det mindre utländskt av det?

Dessutom utspelar sig videon i Helsinki, där redan namnet skvallrar om vårt förtryck under främmande makt. Helsinki, vad är det för grundfinska? Far ända in i Hälsingland!

Vi kommer att döpa om huvudstan till ”Soinila”. Och ”Vantaa” till ”Halla-ahola”. ”Ta på säkerhetsbältet och res upp stolsryggen, vi anländer om 10 minuter till Soinila-Halla-aholas flygplats”.

Vi döpte ju också om ”Sveaborg” till ”Suomenlinna” – men allvarligt, vem lurar det?

Precis lika illa är det ju med Espoo, Sipoo, Porvoo, Siuntio, Inkoo, Karjaa, Perniö, Raasepori, Hanko, Parainen, Houtskari, Kaskinen, Närpiö, Vöyri, Uusikaarlepyy, Kruunupyy…

Pyy!

För att inte tala om ”Eckerö Line – nimestään huolimatta suomalainen”!

Det tar liksom aldrig slut.

Söndag.

På grund av lördagens kris har jag beslutat flytta bort från det här landet. Alla dessa konstiga ortnamn som det ändå aldrig blir nån ordning på.

Jag kräver som sagt asyl och respekt överallt. Vi grundfinnar har trots allt gett världen sisu, sauna och Sibelius.

Vid närmare eftertanke är kanske sisun från Sparta, bastun rysk och namnet Sibelius alltför utländskt.

Stryk Sibelius, ändra till Mannerheim.

Vid närmare eftertanke, stryk Mannerheim.

Muumi-peikko? Vid närmare eftertanke, stryk.

Marimekko? Alltför modernt.

Kaurismäki? Alltför postmodern.

Armi Kuusela, Miss Universum 1952? Nej, en kvinna kan aldrig representera hela den grundfinska befolkningen. Stryk.

Desto större skäl att migrera till ett bättre land.

Ett land där det inte finns, aldrig har funnits och aldrig någonsin kommer att finnas några utlänningar.

Trumpiversum, here I come!

Trista Kråkan
är Trygve Söderling

Finlands främsta protestsångare

Paleface lärde sig om den amerikanska medborgarkampen tack vare Public Enemy och Tavastehus stadsbibliotek. I dag sjunger rap-pionjären om nedmonteringen av välfärdssamhället och rasismen i Finland.

– Vill du se vad jag håller på med just nu, frågar Paleface, eller Karri Miettinen, som han egentligen heter, medan han håller fram en tjock bunt med notpapper.

– Det här är mitt första libretto för en opera, fortsätter han med nästan barnslig iver.

Det lilla arbetsrummet i ett gammalt bankhus på Drumsö i Helsingfors, som tagits över av små företag och kulturaktörer, är överbelamrat med LP-skivor, tidningar, böcker, olika instrument, planscher och en rad inramade stora fotografier som ligger på hög. Och nu alltså också ett libretto till en opera. Operan tonsätts av Timo Hietala, en prisbelönt kompositör som gjort musik till bland annat film och teater.

– Efter att jag tackat ja till jobbet funderade jag nog, att månne de nu har rätt kille för jobbet. Timo ringde upp mig och frågade om jag någonsin skrivit ett libretto förut. ”Nej”, svarade jag, men han bara skrattade och sade: ”Vad bra! Jag har nämligen aldrig skrivit ett operapartitur i mitt liv!”

Uppsättningen är ett samarbete med Nationaloperan.

– Jag tillför ju ett rap-element, men också en viss samhällskritik, säger Paleface.

Han berättar att operan Ihmepoika A kommer att behandla teman som mångkulturalism och acceptans av det som är annorlunda, men att den också innehåller pikar mot det nyliberalistiska systemet och rasismen i samhället.

Dylan den största

– Ibland stör det mig lite att folk inte vet hur mycket olika saker jag sysslat med. De känner mig endast som rappare eller protestsångare.

Karri Miettinen har studerat engelsk filologi, och bland annat översatt böcker av Saul Williams och A.J. Albany till finska. Musikaliskt har han rört sig i de flesta tänkbara genrer, från rap till rock och punk, men också reggae, folkmusik och jazz. Vidare har Paleface arbetat som filmöversättare, skrivit musik för film, redigerat böcker och varit programledare i radio – för att nämna några av hans olika hattar.

Ett projekt som han uppskattat storligen är arbetet med Bob Dylans låtar, som inleddes med en konsert på rockklubben Tavastia i Helsingfors då Dylan fyllde 70 år 2011. Tillsammans med bluesgruppen Wentus Blues Band steg en rad av Finlands främsta solister upp på scenen och gjorde sina tolkningar av Dylans låtar, och arbetet följdes upp fem år senare med skivan Dylan suomeksi (Dylan på finska), där Paleface hade översatt och spelat in en av Dylans starkaste antikrigslåtar, ”Masters of War”.

– Då han fick Nobels litteraturpris, provocerade jag lite då jag i en intervju sade att Bob Dylan är vår tids mest betydelsefulla författare. Men det är oerhört fint att låtskrivandet, som är min genre, har fått det erkännande som det förtjänar som en litterär form.

Paleface.
Paleface.

Public Enemy och medborgarrörelsen

Det var i högstadiet som Paleface började utforska Dylan och analyserade texterna till låtar som ”Tambourine Man” och ”Like a Rolling Stone”. Via Dylan hittade han artister som Woodie Guthrie, roots-musiken och americanan, och insåg att Dylans musik byggde på gammal folktradition, en tradition som han uppdaterade och gjorde modern.

– Samma sak har alltid gällt rapen. Mitt stora uppvaknande kom då jag hörde Public Enemy för första gången.

Paleface gjorde en djupdykning i Public Enemys lyrik, och fann där all den information om det amerikanska samhället som han inte lärde sig i skolan, om fattigdomen, slummen, våldet, korruptionen, diskrimineringen av svarta och andra minoriteter.

– Det här var ju tiden före internet, så om man inte förstod något, fick man läsa om det i böcker. Public Enemy och Tavastehus stadsbibliotek var en oslagbar kombination då jag lärde mig om världen och historien.

Med hörlurarna i öronen och näsan i en bok satt den tonåriga Miettinen så och läste in sig på Martin Luther King, Svarta pantrarna, medborgarrättssrörelsen, slaveriet och den amerikanska sångtraditionen.

Samhällskritiskt på finska

Karri Miettinen kom inte från ett traditionellt vänsterhem, utan pappan röstade enligt en intervju på Samlingspartiet – en self-made man som arbetade upp sig ur fattigdomen genom studier vid Handelshögskolan i Vasa, och som sedermera gjorde karriär i finansbranschen. För Karri var det musiken som var det viktiga, och han hörde under 1990-talet till pionjärerna inom den finländska rapen tillsammans med grupper som Fintelligens, Tommi Lindgren från Don Johnson Big Band, och finlandssvenska Redrama. Genombrottet kom år 2000 med singeln ”Back to Square One”, och debutalbumet The Pale Ontologist kom 2001.

Men det riktigt stora genomslaget i mainstreamkulturen fick Paleface år 2010 med skivan Helsinki Shangri-La, den första plattan på finska, fylld med samhällskritiska protestlåtar, inspirerad av olika musikaliska traditioner. Videon till första singeln ”Helsinki Shangri-La”, en kuplett, spreds som en löpeld över nätet då den släpptes hösten 2010. Skivan sålde platinum 2011.

Fjortisarna hyvlar sig i skuld uppå krediten
Veikko Hurstis minne det har trampats ner i skiten
Hurra-huh-hah-hej
Kasta bort och köp en ny,
Visa, snabblån, indrivning och kreditanmärkningar

Under våren smälter man ur isen varje lodis
Men vården den består av allehanda pillergodis
Halle-lujah-hej
Finlands missbrukarpolitik:
Diazepam, pervitin, Subutex och 
söndagen

(Fritt översatt från Helsinki Shangri-La, 2010)

Kreativitet i Västafrika

– Samhällskritiken fanns nog i min musik också innan jag började sjunga på finska, men då jag bytte språk, tog folk texterna till sig på ett annat sätt, säger Paleface.

Det är en sanning med modifikation – visst har Paleface alltid gjort samhälleligt ställningstagande musik, men hans tidigare produktion visar ändå inte på samma politiska skärpa som det material han släppt efter 2010. En av orsakerna till uppkomsten av albumet Helsinki Shangri-La var Miettinens resa genom musikhistorien. Via Public Enemy började han utforska rapens historia, genom blues och gospel till de afrikanska slavarnas spirituals och arbetssånger, vilket ledde honom till grioterna; barderna och skalderna i olika västafrikanska kulturer, vars skaldekonst ses som en föregångare till rapen.

– Det var då jag själv besökte Västafrika som jag skrev alla låtar till Helsinki Shangri-La – jag var tvungen att iaktta förhållandena på andra sidan världen för att formulera min samhällskritik om mitt hemland.

Låten ”Helsinki Shangri-La” är en rasande uppgörelse med högerpolitiken och nedmonteringen av välfärdssamhället, och också Sannfinländarna och rasisterna får sig med sleven.

– Det var en forskare som sa att jag i låten lyckats lista åtta av de tio främsta orsakerna till marginalisering i samhället. Och det är nästan skrämmande hur profetiska vissa av textraderna var, som den där jag skriver ”Timo Soini, Halla-aho, Ku Klux Klan”, och så sex år senare ser vi hur brandbomberna viner och och det står folk i Ku Klux Klan-dräkter utanför asylboende.

Ingen politiker

Paleface har aldrig gjort någon hemlighet av sina vänstersympatier. Han har ofta uppträtt på demonstrationer och tillställningar med vänsterförtecken – för att inte tala om då han han spelade på Ny Tids 60-årsjubileumsfest för elva år sedan. Under de senaste åren har han speciellt stigit fram som en antirasistisk galjonsfigur, och låten ”Emme suostu pelkäämään” (Vi vägrar vara rädda) blev en kamplåt för den antirasistiska rörelsen i Finland då den släpptes förra sommaren. I videon uppträdde bland annat Vänsterförbundets partifullmäktiges viceordförande Suldaan Said Ahmed och före detta partiordförande Paavo Arhinmäki. Paleface har också stött partiets lokalpolitiker Dan Koivulaakso i kommunalval.

– Många har bett mig ställa upp i val, och det är ju smickrande, men det känns inte som mitt sätt att påverka. Jag har inga säkra svar på saker och ting, mitt jobb är att lyfta fram samhällsfrågor genom att skriva och sjunga om dem.

I Finland detta år, där vårt högerstyre rår
Sprider skinnskallarna runt sig skräck och undergång
Myndigheten vaktar snällt, medan nassar går i fält
Tills det bakom hörnet börjar höras munter sång

Oj, du lilla Skalle-Pär, vi ej rädda för dig är
Fast polisen skulle skydda era torgmöten
Ut i gatans mörka natt strömmar clowner full i skratt
Då får Soldiers of Odin springa håglöst hem

(Fritt översatt från Emme suostu pelkäämään, 2016)

paleface-181016-003-webb-foto-janne-wass

Politiska musiken lever

I februari mottog Paleface Suomen kulttuurirahastos pris för sin ”moderna poesi och sociala iakttagelseförmåga”. Enligt motiveringarna lyfter Paleface ”fram de människor som sällan får sina åsikter hörda: unga, fattiga, flyktingar, folk som kastats omkring av livskriser. Han glömmer inte heller perspektivet på makt, och genom denna dubbla belysning skapas en stark spänning i många av hans låtar.”

Paleface plockar fram en liten ask med medaljen som kom med priset.

– Det här är nog en av de saker jag är mest stolt över i min karriär, man får nästan svindel då man ser vilka det är som tidigare mottagit det. Tänk att jag nu räknas till samma kategori.

Bland pristagarna finns bland annat personer som Aki Kaurismäki, Kaija Saariaho, Tove Jansson, Tero Saarinen, Lasse Pöysti och Monica Groop.

På vilket sätt hoppas du att du lyckats förändra samhället?

– Svår fråga, säger Paleface och sitter en god stund och funderar.

– Jag hoppas att jag kunnat öppna människors ögon för mångkulturalism, och visa att det inte nödvändigtvis är något farligt med det.

– Små konkreta saker jag är stolt över är till exempel att mina texter i dag finns i kring tio olika skolböcker, från samhällslära till modersmålsböcker.

Små revolutioner i vardagen är vad Paleface hoppas kunna åstadkomma, och påpekar att han inte är ensam.

– Den politiska musiken lever fortfarande i Finland, även om den som mycket av kulturen har körts över av kommersialismen. De politiska artisterna i Finland säljer inte mycket skivor och de spelas inte på radio, men de uppträder flitigt inför stora publiker, de har trogna fans, och många av dem kan faktiskt leva på sin musik.

Vi återkommer till slut till den stämpel som protestsångare som Paleface säger att han i dagens läge dras med.

– Jag blev uppmärksammad på ett avsnitt av satirprogrammet Putous, där de medverkande hade gjort parodier på finska rapartister. De andra avbildades på olika kanske lite mindre smickrande sätt, och då de kom fram till mig, så avbildades jag med en munkjacka med huvan dragen över huvudet, och gick omkring och ropade ”Riistoa! Riistoa!” Jag tänkte att: okej. Om det där är bilden som folk har av mig, så är det ju en bild som jag gärna kan leva med.

Text & foto: Janne Wass
Paleface låttexter är fritt översatta av Janne Wass för denna artikel.
Paleface valde ut tio moderna finska protestsånger för Ny Tids del. Lyssna på dem här!