Etikettarkiv: Rasism

Brev från en framtid vi inte vill ha

Efter två tidigare nomineringar har Johannes Anyuru vunnit Augustpriset för sin tredje roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. I romanen ställs en författare inför ett etiskt problem som utvecklas till ett existentiellt problem med inslag av övernaturlighet och parallella tidslinjer. Anyuru behandlar kopplingen mellan terrorism och muslimhat från ett muslimskt troende perspektiv, och utnyttjar föredömligt en av romanformens främsta egenskaper: möjligheten att berätta och resonera samtidigt. Även om det inte artikuleras några banbrytande tankegångar så väver Anyuru på ett kraftfullt sätt in aktuella frågeställningar om bland annat skuld och ansvar i berättelsen. Debattfrågor och -fraser omvandlas till element i de enskilda livsödenas poesi.

Första scenen är som en triller. Tre unga terrorister, en kvinna och två män, tar gisslan inne i en seriebutik på Kungsgatan i centrala Göteborg. I verklighetens Göteborg är det Science Fiction-bokhandeln som man hittar på Kungsgatan, men romanens terrordåd äger rum i den fiktiva affären Hondos där ett publiksamtal pågår med tecknaren Göran Loberg, känd för sina muhammedkarikatyrer. Det hela skildras från den kvinnliga terroristens perspektiv. Hennes medvetandeström består av en blandning av inlärda propagandrafraser, hallucinationer och en ihållande känsla av deja vu. Plötsligt minns hon att hon har sett allt som sker förut.

Intrigen som följer påminner om inledningen till science fiction-filmen Twelve Monkeys, där en mentalsjukhuspatient spelad av Bruce Willis försöker övertyga en psykiatriker om att han kommer från en postapokalyptisk framtid och har ett viktigt uppdrag. I Anyurus roman påstår den kvinnliga terroristen, som överlever dådet, att hon kommer från en dystopisk framtid där Sverige har utvecklats till en fasciststat med interneringsläger för muslimer. Hon spärras in på den rättspsykiatriska kliniken Tundra. Två år senare kontaktas en muslimsk författare som bär många likheter med Anyuru själv. Terroristen har läst hans böcker och vill träffa honom. Inledningsvis är han tveksam inför mötet, och beskriver henne som ”En mördare som hade spillt blod i min religions namn. En demon som stulit mitt ansikte”. Men det är något som inte stämmer. Flickan på Tundra borde vara från Belgien men pratar som ”en vanlig tonårstjej från en av Göteborgs förorter”. Hon har skrivit ner en självbiografisk berättelse om livet i framtiden, och den är specifikt riktad till författaren: ”Jag skriver till dig som ännu har ord för det som händer, och vars hela värld alltså ligger innesluten i min”.

Tundraflickans texter är framförallt en gripande berättelse om uppväxt och vänskap, men också ett skrämmande scenario för ett lands gradvisa dehumanisering av en del av sin befolkning. Med hjälp av den övernaturliga intrigen leker Anyuru med tanken på hur Sverige kunde se ut som en antimuslimsk apartheidstat och vad som kunde få Sverige att bli det. Hur skulle befolkningen kunna tillåta det? Författaren i romanen svarar: ”För att människor är rädda, och för att de till slut kommer att göra vadsomhelst för att slippa vara det”.

Framtidsskildringen innehåller dock också en del fåniga inslag, som till exempel när en museichef i gråa dreads tvingar internerade muslimer att teckna rasistiska karikatyrer för att få behålla sin säkerhetsklassificering. Som ett inslag i ett fascistiskt Sverige känns det inte trovärdigt och som ett  samtidssatiriskt misstänkliggörande av yttranderfrihetsivrare är det för slött.

Romanen har tre olika berättare. Författaren, Tundraflickan och en berättare som i tredje person skildrar terroristernas förflutna och deras dåd. Friktionen mellan de olika berättarnas verkligheter är den mest eggande konflikten i romanen. Anyuru bjuder själv på en möjlig tolkning av denna friktion när han hänvisar till teoretikern Donna Haraways beskrivning av science fiction som ”en förhandling mellan världar”. Det är inte uppenbart vad Haraway eller Anyuru menar med att förhandla mellan världar, men det låter fint och är kanske en passande beskrivning av förhållandet mellan romanens fiktionsnivåer. Hos Anyuru ges dock det övernaturliga ingen förment vetenskaplig förklaring, och därför är nog mirakelfiktion en bättre benämning än science fiction.

I Anyurus första roman Skulle jag dö under dessa himlar dominerar bildspråket över berättandet. Intrigen är trivial och berättandet fragmentariskt. I den andra, En storm kom från paradiset, har proportionerna förskjutits mot berättandet men prosan är fortfarande något bildtung. I De kommer att drunka i sina mödrars tårar är intrigen avancerad och prosan berättelsedrivande och rakt på sak. Även de mera lyriskt förtätade passagerna med avhuggna meningar och rader bidrar till berättelsens intensitet. Trots små skavanker, som inslag av banal satir, är denna religiöst och politiskt reflekterande och stilistiskt utsökta bladvändare en värdig vinnare av Augustpriset 2017.

Fredrik Österblom

Johannes Anyuru:
De kommer att drunka i
sina mödrars tårar.
Norstedts, 2017.

Vem är främlingshatarna?

Främlingsfientlighet är den gemensamma nämnaren för de populistiska och högerextrema partierna i Europa. Först kanske vi tänker på Östeuropa – i Ungern och Polen är de i regeringsställning. Men också i Västeuropa växer dessa partiers inflytande. I Frankrike blev nationella frontens kandidat tvåa i presidentvalet och i Tyskland hade ett nygrundat högerpopulistiskt parti en så stor framgång i valet i höstas att regeringsbildningen stött på svårigheter. Hela debattklimatet har också förändrats. Främlingsfientligheten är starkast i den gamla DDR-delen av landet. I USA är Donald Trump den högljuddaste populisten som bland annat sprider brittiska rasistvideor.

Hur är det då i Finland? Vi har sedan länge ett etablerat populistiskt parti, som till och med tidvis suttit i regeringen, men det slog in på en öppet främlingsfientlig linje först i år. Då var det just denna fråga som framkallade ett ordförandeskifte, Timo Soini efterträddes av Jussi Halla-aho. Främlingsfientlighet har det alltid funnits övernog av i detta land, men först nu har den blommat upp på allvar på högsta nivå inom politiken.

Hur har det gått såhär? En grupp forskare, med Emilia Palonen som drivande kraft, har redan en tid ägnat sig åt att studera sannfinnarna och populismens retorik och vid ett seminarium nyligen presenterades boken Jätkät ja jytkyt som ett resultat av detta arbete. Det påbörjades för ett par år sedan och kom därför att koncentrera sig på Timo Soinis tid som ordförande och bland annat också på frågan varför sannfinnarna inte, åtminstone utåt, framträdde som riktigt så främlingshatande som man kunde ha tänkt sig. (I dessa kretsar riktas agget ofta inte bara mot utlänningar, utan också mot finlandssvenskar.)

Först i bokens slutskede kommer man till sannfinnarnas partikongress i juni 2017, där Jussi Halla-aho valdes till ny ordförande, Laura Huhtasaari och Teuvo Hakkarainen till viceordförande. Det framgår nog med önskvärd tydlighet att Halla-aho var den som systematiserade främlingshatet i Finland genom sin blogg Scripta och sitt inflytande inom det främlingsfientliga nätforumet Homma-foorumi. Ändå kunde det ha varit bra om man i projektet hade riktat in sig tydligare på Halla-aho och därmed också på främlingshatet.
Halla-ahos motkandidat var Sampo Terho, som varit ordförande för Suomalaisuuden liitto (Finskhetsförbundet) sedan 2009. Han har visat sig vara en aktivare svenskätare än Halla-aho. Han ägnas just ingen uppmärksamhet i boken, närmast bara ett citat från 2007, där han betecknar den finska nationalismen som ”ryggraden för världens minst korrumperade folk”. Han framstår ändå som en av Soinis närmaste män. Intrycket blir att Soini nog förstod främlingshatarna, men ville hålla dem på mattan för att kunna behålla sin post som utrikesminister.

Men Soini, kultur- och Europaminister Terho och försvarsminister Jussi Niinistö med sina stormanövrar verkar passa in i högerregeringens allmänna linje.

Peter Lodenius

Emilia Palonen & Tuija Saresma (red.): Jätkät ja jytkyt. Perussuomalaiset ja populismin retoriikka. Vastapaino, 2017.

När identiteten sätts på undantag

Igiaba Scego vill ifrågasätta hur invandrare beskrivs i litteraturen, konsten och medierna. Som dotter till politiska flyktingar från Somalia hör hon till en ny generation italienska författare med rötter i landets koloniala historia. Genom att ifrågasätta språket vill hon göra sina landsmän uppmärksamma på den stereotypa bilden av invandrare.

Ordet migrant, som används slentrianmässigt, är ett nonsensord som inte säger något om personerna som berörs. Människor har alltid förflyttat sig av olika anledningar, som kärlek, studier eller arbete. Andra är på flykt undan krig och konflikter, säger Scego.

I sin senaste roman, Adua, en berättelse om tre generationer somalier i Italien, väver hon in denna distinktion.

Italien räddar tusentals personer på Medelhavet varje vecka. Många av dem är eritreaner och somalier på jakt efter en bättre framtid i Europa. Det faktum att dessa personers hemländer en gång har varit italienska kolonier omnämns knappt i nyhetsrapporteringen, menar Scego.

– Italienarnas kunskap om sitt eget lands koloniala förflutna är i princip obefintlig.

Igiaba Scego är född i Italien. Hennes föräldrar flydde från Somalia när diktatorn Siad Barre tog makten genom en militärkupp 1969.

– Alla politiker, liksom min pappa, förlorade i princip allt över en natt.

I Somalia hade hennes bröder, liksom många andra välbeställda, gått i italiensk skola. De talade italienska, och var välbekanta med den italienska kulturen, som var utbredd i Somalia. Men väl i Italien var det ingen som tycktes känna till den historiska kopplingen.

– Till skillnad från många av dagens flyktingar som har lämnat inbördeskrig bakom sig, kunde de då ta flyget till Italien, säger Scego.

Får afrikaner resa?

Hon minns att föräldrarna reste mycket också före de flydde. Hon har sett bilder från Taj Mahal och andra platser i familjealbumet. I Italien var det på 80-talet dessutom vanligt med säsongsarbetare från Marocko, Algeriet, Tunisien och Libyen.

– Människor från flera afrikanska länder reste fram och tillbaka, främst för jobb men också på semester – något som i dag är en omöjlighet för de flesta afrikaner. Varför får inte afrikaner resa?, frågar Scego retoriskt.

– Ju fler hinder vi bygger för att stänga människor ute från Europa, desto mer när vi dessa människors drömmar om att en dag få pröva sin lycka här.

Om något är slutet, måste det också vara vackert.

Det är lätt att bygga barriärer, men det är inte vad världen behöver och på så vis har Europa konstruerat sin egen kris, menar Scego.

– Om det fanns möjlighet för afrikaner att resa som de med europeiskt pass kan göra så skulle rekryteringsbasen för människosmugglare minska avsevärt, säger hon.

Precis som verkligheten är romanen Adua rå och brutal, men på samma gång en mycket mänsklig historia om tre somaliska migranter från olika historiska tidsperioder. Scego har arbetat mycket med att skapa karaktärer som går bortom migrantstereotypen.

– När migranter omtalas i media klumpas de oftast ihop och beskrivs som kriminella eller kopplas ihop med andra negativa ord, som invasion, ström, kris. Skribenter och konstnärer reagerar ofta med att antingen försvara och berätta fina historier om goda migranter eller tvärtom hemska historier om onda migranter. Men verklighetens människor är ju allt detta på en och samma gång, säger hon och menar att det var så hon ville bygga karaktärerna i Adua.

Hon tillägger också att huvudpersonerna i boken inte bygger på biografiskt material – med ett undantag. Karaktären Zoppe, som  kommer till Italien på 1930-talet som tolk för fascistregimen i landet, är löst baserad på hennes egen farfar.

Italienskt janusansikte

Scegos böcker baserar sig på omfattande historiska efterforskningar. Förutom i Italiens koloniala historia, har hon djupdykt i stereotypa skildringar av den svarta kvinnan genom historien.

Adua, karaktären som gett boken dess namn, är Zoppes dotter. Hon söker sig till i Italien med drömmar om att bli filmstjärna. Dessa krossas snabbt när hon tvingas till förnedring i porrfilmsbranschen. Genom Adua vill Scego synliggöra utnyttjandet av svarta kvinnors kroppar.

– I Adua ville jag visa på det dubbla patriarkatet som drabbar huvudpersonen Adua, dels genom den brutala erfarenhet hon får när hon kommer till Italien och luras till att medverka i en erotisk film, dels i relation till pappan, som har lidit, men som sedan enligt tradition utsätter den unga Adua för ytterligare lidande genom könsstympning.

Det var skådespelardrömmar som förde Adua till Rom, men hon lyckas aldrig riktigt göra sig hemmastadd. Även i skildringen av Aduas ambivalenta relation till sin hemstad lyckas Scego röra vid ett brännande tema i dagens italienska verklighet.

Hon beskriver det som att migranterna möter ett Italien med två ansikten, ett välkomnande och ett avvisande. Först tas människor emot och en del får uppehållstillstånd. Men när mottagningssystemet brister leder det till att människor både med och utan uppehållstillstånd jagas som om de vore kriminella.

En augustidag slog huvudstadspolisen till mot ett hundratal personer, varav många familjer med små barn, – alla med uppehållstillstånd – som, efter att ha vräkts och lämnats utan tak över huvudet, ockuperat en park i centrala Rom. Polisen använde våld och tretton personer skadades.

Trött på kampen

Trots att Italien räddar tusentals människor på Medelhavet och tar emot många flyktingar, finns det egentligen ingen organiserad mottagningsverksamhet, menar Scego.

– Det som hände skulle inte behöva hända. Alla situationer som uppstår och som rör migranter behandlas som akuta nödsituationer, när de i själva verket orsakas av bristande organisering och brist på integration.

Den bristande integrationen innebär att andra och tredje generationens invandrare inte ses som fullvärdiga italienare.

– Unga italienska killar och tjejer, som är födda i eller har kommit till Italien som små, och inte känner till något annat, ses som utlänningar och har inte rätt till medborgarskap. Det är som om ens identitet skulle ha satts på undantag.

Hon tillägger att hon ärligt talat är ganska trött på den politiska kampen för rätten till jus soli, det vill säga principen för bestämmande av medborgarskap som utgår från att medborgarskap förvärvas automatiskt av ett barn när det föds i en viss stat. I tjugo år, hela sitt vuxna liv, har hon drivit denna fråga. ”Italien är som en förälder som förnekar sina barn. Men genom att förneka oss, förnekar landet sig självt, eftersom vi är lika mycket Made in Italy som parmesanosten och spaghettin…” har hon sagt i en intervju i Cosmopolitan.

Utan medborgarskap har dessa italienare, som beräknas vara mellan en och två miljoner, inte heller rösträtt och de nekas tillträde till många arbeten, eftersom italienskt medborgarskap är ett krav för att en ska få arbeta till exempel på statliga eller kommunala myndigheter. Överhuvudtaget är representationen av invandrare både i den offentliga sfären och i massmedier mycket låg. Det är så klart kopplat till medborgarskapsfrågan, menar Scego, men tillägger att det även beror på den italienska självbilden.

Just konstruktionen av den italienska självbilden, kopplad till det koloniala arvet och synen på migranter, eller människor med rötter i andra länder, fortsätter Igiaba Scego undersöka. Just nu skriver hon på uppföljaren till Adua, som kommer att bli den andra boken i en trilogi på temat Black Italy.

Text & foto Christin Sandberg

Attentatsman eller terrorist?

I höst har det gått tio år sedan Pekka-Eric Auvinen sköt ihjäl åtta människor i Jokela skola i Tusby, varefter han riktade det vapen han använde mot sitt eget huvud och tryckte av. I Global Terrorism Database är skolskjutningen i Jokela upptagen som terrordåd, men varken hos finländska myndigheter eller i det allmänna medvetandet räknas den som ett sådant – trots att Auvinen hade en uppenbar ideologisk drivkraft, vilken kommer till synes i ett efterlämnat manifest. Istället utpekas knivdådet i Åbo den 18 augusti i år som det första terrordådet på finländsk mark.

På liknande sätt betecknas attentatet på Drottninggatan i Stockholm i april 2017 som det första fullbordade terrordådet i Sverige (Taimour Abdulwahabs bomber utlöstes ju i förtid den 11 december 2010 i Stockholm). Peter Mangs serieskjutningar i Malmö och Anton Lundin Petterssons attack på grundskolan Kronan i Trollhättan räknas däremot inte som terrorism, inte heller de bombattentat och försök till attentat som tre nynazister i Göteborg dömdes för tidigare i år.

En sak förenar alla de här gärningsmännen, förutom Göteborgsnazisterna: alla planerade de och utförde sina dåd på egen hand, de är vad forskarna kallar ensamvargar eller lone wolves.

Hotet från lone wolves eller ensamagerande politiska våldsbrottslingar behandlas utförligt av Mattias Gardell, professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet, i ett avsnitt i en ny bok, Den ensamma terroristen?, som försöker vidga terroristdebatten i Sverige. Boken har sin upprinnelse i ett forskningsprojekt som började i fjol på uppdrag från den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Man ville veta mer om de många brandattentaten mot asylboenden 2016, hur sociala media används som politiskt verktyg och vilket hot som kan väntas från ensamagerande gärningsmän. Forskningsuppdraget gick till historikern Helene Lööw, sociologen Michael Dahlberg-Grundberg och Mattias Gardell. Den sistnämnda understryker i ett förord att Den ensamme terroristen? ska ses som ett första preliminärt resultat av forskningsarbetet. Boken kommer att följas av nya studier.

Obligatorisk läsning

Helene Lööws och Michael Dahlberg-Grundbergs bidrag till antologin har mer akademiskt intresse, det tyngsta och för den vanliga läsaren mest intressanta avsnittet i Den ensamme terroristen? är Mattias Gardells text om lone wolf-fenomenet. Det är, vad jag vet, den första svenska forskartext som behandlar ämnet och borde bli obligatorisk läsning för alla som på något sätt sysslar med forskning kring terrorism. Gardell är dessutom en driven skribent – ett problem med boken som helhet är att Lööws och i synnerhet Dahlberg-Grundbergs bidrag är en smula stappliga.

Mattias Gardell spårar den ensamme terroristen 150 år tillbaka i tiden; under den första perioden 1878-1934 genomförde anarkister och nihilister en rad attentat. Men lone wolves i dagens mening är framför allt en produkt av den amerikanska vit makt-rörelsen. Ensamvargarna är alltså terrorister som arbetar helt allena eller på sin höjd tillsammans med en eller två partner. Oklahomabombaren Timothy McVeigh, som den 19 april 1995 sprängde det federala ämbetshuset i Oklahoma City och dödade 168 människor, är arketypen för ensamvargen. McVeigh var uttalad högerextremist och utförde attentatet i ”terroristiskt syfte” som det av någon anledning numera heter i Finland. Han hyllas fortfarande som en hjälte av nynazister hos oss, till exempel på Nordiska motståndrörelsens webbsida Nordfront.

IT-ålderns terrorism

En rad amerikanska vit makt-ideologer som Lous Beam, David Lane med flera kom till slutsatsen att rasiströrelser förlorat kampen och att en ny taktik behövdes för ”säkra existensen för den vita rasen och de vita barnens framtid”. Organisationer kan infiltreras och säkerhetstjänsterna är numera skickliga på att avlyssna kommunikationer. Om man istället inspirerar individer att begå terrordåd på egen hand är de betydligt svårare att upptäcka och stoppa.

Salafist-jihadisterna i Afghanistan och Mellanöstern var snabba att anamma idéerna om ledarlöst motstånd: redan strax efter den amerikanska invasionen av Irak 2003 uppmanade en Al-Qaida-anknuten nättidning anhängarna att slå till där de befann sig utan att invänta order. Året därpå publicerade en syrisk veteran från kriget i Afghanistan, Abu Musab al-Suri, på internet sin 1 600-sidiga ”strategihandbok” Kallelse till globalt islamiskt motstånd, där han rekommenderade ”individuell terrorjihad” mot en militärt och underrättelsemässigt överlägsen motståndare. Al-Suris texter ska ha inspirerat flera terrordåd på 2000-talet, bland annat attackerna i Madrid och London. Också IS har pläderat för en liknande taktik i sin bok How to Survive in the West, där de uppmanar sina anhängare i väst att smälta in, bli ”hemliga agenter” som lever ett dubbelliv och utåt låtsas vara vanliga medborgare medan de väntar på ett tillfälle att slå till.

Dålig beredskap

Men Mattias Gardell noterar också att ensamvargarna sällan lyckas bli de perfekta dubbelagenterna som terrormanualerna föreskriver. De visar ofta behov av uppmärksamhet och signalerar sina avsikter på olika sätt – den misstänkte för knivattacken i Åbo, Abderrahman Bouanane, är ett exempel: redan flera månader innan han begick sitt dåd hade man på hans flyktingboende slagit larm om att han radikaliserats. Skyddspolisen la dock orosanmälan åt sidan, eftersom man inte lyckades koppla Bounane till några aktuella terrorplaner man kände till.

Vilket illustrerar dilemmat med ensamvargarna: säkerhetsmyndigheterna har dålig beredskap att upptäcka och värdera deras benägenhet att sätta sina planer i verket.

Ett annat problem är den selektiva synen på vilka som ska betraktas som terrorister. De ovan nämnda Pekka-Eric Auvinens, Peter Mangs och Anton Lundin Petterssons våldshandlingar utreddes inte som terrordåd, trots att alla tre kan knytas till högerextrema idéer och själva uttryckte sig på ett sätt som gör att deras gärningar borde betraktas som terrordåd. Men här spökar kanske 11-septemberattackerna i New York: av många betraktas de som början på den ”moderna” terrorn. Men det är förstås felaktigt: terrorismen är långt äldre än så. Men den ändrar karaktär, och det gäller att se och förstå när det sker. Just därför är Mattias Gardells och hans kollegers forskning så viktig – den hjälper de ansvariga att vässa sina redskap för att hantera en föränderlig terrorism.

En ”haverikommission” har i höst tillsatts för att utreda knivattacken i Åbo och föreslå lämpliga åtgärder för att förhindra en upprepning. I den obligatoriska läsningen för kommissionens medlemmar borde Den ensamme terroristen? ingå. Åtminstone Gardells text bör översättas till finska fortast möjligt och publiceras i ett lämpligt forum.

Lars Sund

Mattias Gardell, Helene Lööw, Michael Dahlberg-Grundberg: Den ensamme terroristen? Om Lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar. Ordfront, 2017.

Ett gripande människoöde i rasbiologins skugga

Jag glömmer aldrig mitt besök i Lapplands landskapsmuseum i Rovaniemi år 2007. Trots att jag tittade noga hittade jag inget omnämnande av det förtryck som samerna utsatts för genom tiderna. ”Detta är ett museum för Lapplands historia, inte samernas historia”, upplyste guiden kyligt.

”De ljuger, de stjäl, de gnäller”, säger den pensionerade lärarinnan Christina (Maj-Doris Rimpi) om samerna i Amanda Kernells film Sameblod. De andra svenskarna på hotellet är inte heller nöjda med resan: ”Vi trodde de var djurvänner.” Ingen anar att Christina är 100 procent same. Hon har kommit till Lappland för att vara med på sin systers begravning.

Sameblod är en studie i Nordens mörka förflutna, men även i självförnekelse och svek. Den handlar inte bara om etnicitet utan också om klass, vilket ger filmen ännu bredare kontaktyta. Christinas öde är i stor utsträckning en klassresa. Hennes halsband och leopardmönstrade kavaj är definitivt klassmarkörer.

I dagens Sverige får man jojka i kyrkan, men för denna ensamma self-made woman är det för sent att börja bejaka sina rötter.

På 1930-talet antog den svenska staten att samerna skulle dö ut utan sina traditionella näringar. Samiska barn gick i nomadskolklasser, men fick inte studera vidare. Statens institut för rasbiologi hade genom sin omänskliga ”forskning” stadgat att deras hjärnor inte var stora nog.

Den 14-åriga Elle Marjas (Lene Cecilia Sparrok) intelligens och kunskapstörst är bortom allt rimligt tvivel. Det inser skollärarinnan (Hanna Alström) som ger henne en diktsamling av Edith Södergran. Men flickan är predestinerad att förbli renskötare.

Snart hamnar Elle Marja på kollisionskurs med en massa människor. Lojaliteten gentemot hennes familj och rötter, den fysiska integriteten, kulturkrockarna – listan kan göras lång. Hennes beslutsamhet är enorm, hela hennes väsen är som en spänd fjäder. Hon tar sig till Uppsala där hon börjar på gymnasium under namnet Christina.

Kvar i Lappland blir hennes syster (Mia Erika Sparrok) som sparar Elle Marjas hjord och märker hennes kalvar – livet ut.    

Både debutanten Sparrok och den erfarna Rimpi imponerar i rollen som Elle Marja/ Christina. Tack vare Sophia Olssons foto och Kristian Eidnes Andersens musik upplevs Sameblod som en gripande helhet.

När jag väl har hämtat andan funderar jag över några detaljer. Christinas son (Olle Sarri) kan lite samiska. Vem har lärt honom det? Modern? Men vi får se henne bara som ung och som gammal. Hur såg hennes liv ut däremellan? Hur lyckades hon börja på ett gymnasium, utan papper? Hade hon haft samma drive om hon hade hamnat i ett svenskt arbetarklasshem, i stället för i en villa med kristallkronor?

Amanda Kernell som själv har samiska rötter har skapat ett drama i klass med Klaus Härös filmer. Det tål att ses flera gånger.

”Jag är inte med barn, pengarna behöver jag till terminsavgiften”, säger Elle Marja till sin överklasspojkvän (Julius Fleischanderl). Trots att hennes anhöriga inte kan känna någon stolthet över henne är även sameblod tjockare än vatten.

Zinaida Lindén

Sameblod. Manus och regi: Amanda Kernell. Foto: Sophia Olsson. Musik: Kristian Eidnes Andersen. I rollerna: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok, Hanna Alström, Julius Fleischanderl, Anders Borg, Olle Sarri, Maj-Doris Rimpi. Drama. Sverige. 2017.